Nr 3/ 2009 à rgång 121 - Allmänna Försvarsföreningen

26vårt försvar 3 ’09säkerhetspolitik
varit folkdemokratier i Moskvas
ledband. Inledningsvis uppkom
en uppenbar intressekonfl ikt
mellan kravet på politiskt och
ekonomiskt oberoende och det
faktiska beroendet av subventionerade
ryska energileveranser.
Några av dessa länder, som
Polen, Ukraina och Bulgarien,
var inte blott kunder utan även
transitländer för rysk export genom
att rörledningarna anslutits
till Västeuropa. Detta satte dem
i ett förhandlingsläge gentemot
Ryssland, som i flera fall urartade
till meningsmotsättningar rörande
såväl priset som avgiften
för transiteringen. I varierande
utsträckning kom de att se sig
föranledda att anklaga Ryssland
för att använda handeln med
energi som ett medel för Moskva
att utsätta dem för utrikespolitisk
utsträckning och även för
att ha avbrutit energileveranser
på grund av missnöje med deras
ställningstaganden i politiska
frågor. Visserligen är ekonomiska
sanktioner som medel för
politisk påverkan mindre stötande
och uppseendeväckande
än väpnade hot och våldsaktioner
– men det är ovedersägligt
att sådana påtryckningsmedel
inte hör hemma i umgänget
mellan civiliserade nationer. En
politik som syftar till att bevara
en imperialistisk struktur låter
sig svårligen förenas med de
självständighetssträvanden som
sedan länge dominerar omvärlden
och som begärligt anammats
av de stater som under de
senaste årtiondena gripit årtusendets
tillfälle att söka sig till
EU och NATO för att äntligen
undslippa det ryska strupgreppet
mot deras självständighet.
Östersjön – det eviga Rapallooffret
Viktigare än prisnivån upplevs
de politiska aspekterna som
ligger i att själva leveransen av
energi kan utnyttjas som påtryckningsmedel
i de bilaterala
förbindelserna. Under sådana
omständigheter riskerar förutsättningarna
och frestelserna för
att utöva Rapalloliknande påtryckningar
att bli oemotståndliga.
Medan etablerade sjörutter
synes fungera tillfredsställande på
grund av havens frihet kvarlever
misstänksamheten då det gäller
rörledningar, vilket innebär att
paradigmskiftet till prioritering
av produktion och handel framför
territoriell kontroll i icke
ringa grad hämmas och fördröjs
i östra Europa. En transiteringsstat
som Ukraina har hamnat på
kollisionskurs jämväl med andra
grannar när man hävdat sina intressen
mot den ryske leverantören.
Så kan också det mångfaldiga
Rapallooffret och nuvarande
EU- och NATO-medlemmen
Polen hamna i kläm
mellan NATO- och EU-kollegan
Tysklands och den Ryska
federationens gemensamma intressen,
något som är uppenbart
oförenligt med både EU:s och
NATO:s syften.
Ett annat exempel på denna
sorts intressekonflikter är den
oljeledning som planeras genom
Östersjön från Ryssland
till Tyskland. Den skall dras från
ryskt territorium inne i Finska
viken direkt till Nordtyskland
utan att passera något mellanliggande
lands territorium. På
så sätt undviker både den utomstående
leverantören och köparen-EU-medlemmen
att behöva
ta några hänsyn till mellanliggande
småstaters och EUmedlemmars
intressen. Därmed
är man uppenbart tillbaka i det
gamla mönstret av etablerade
stormakters nedärvda konkurrens
om att utöva en dominerande
kontroll över Östersjön
över huvudet på flertalet
strandstater. Det är dock uppenbart
att transiteringsstörningar
skulle drabba även tredje man,
i detta fall dryga halvdussinet
mindre EU-medlemmar kring
Östersjön, som kan vållas allvarliga
avbräck av exempelvis miljökatastrofer
förorsakade av oljeläckage
samt regleringar och
andra inskränkningar för sjöfarten.
De skulle påtvingas enbart
nackdelar utan att erbjudas
rimliga fördelar i form av delaktighet
i vinst av tjänster och leveranser.
Det går inte heller att
bortse från att Ryssland i Georgien
statuerat ett exempel på
hur långt Moskva är berett att
gå för att genomdriva sin politik
mot grannstater som dristar sig
till att hävda sina egna intressen.
Det ligger en historisk ironi
i att stormaktsagerandena i
detta 2000-talets ekonomiska
energisamarbete är såväl geografiskt
som innehållsmässigt
snarlika de historiska överenskommelser
om övergrepp mot
småstaternas territorium, som
träffades ovanför deras huvuden
och som på grundval av ovan
redovisade exempel går under
samlingsnamnet Rapallosyndromet.
Den benämningen
passar väl för alla överenskommelser
mäktigare stater emellan
som syftar till att uppnå fördelar
på svagare staters bekostnad.
Förr eller senare har de visat sig
medföra så förödande konsekvenser,
att de slutligen föranlett
Europas nationer att enas i
ansträngningarna att bygga upp
EU, där viktiga beslut fattas i
samråd och där enskilda länders
nationella prestige balanseras
av den gemensamma välgången.
Oljeledningen genom
Östersjön tillhör tveklöst frågan
om EU:s framtida energiförsörjning
och är därför uppenbarligen
ingen angelägenhet
som det skall vara förbehållet
utomstående stormakter
och enskilda medlemsländer att
lösa med stöd av förebilder från
ett krigiskt och maktpolitiskt
förfl utet. Energiförsörjningen
bör ges rollen av ett prioriterat
EU-projekt. Den ideologi
som byggde upp fredsprojektet
EU syftade just till att eliminera
den sortens maktambitioner
och privilegiepositioner
som begreppet Rapallo står för.
Den naturliga lösningen ligger i
att knyta samman EU:s rörledningsnät
på så sätt att olja och
gas konkurrerar på lika villkor,
oberoende av om den hämtats
från Nordatlanten, Mellanöstern,
Afrika, Asien eller Ryssland.
I den Europeiska symfoniorkestern
måste alla spela efter
samma noter.
Erik Cornell har tidigare bland
annat varit ambassadör i Turkiet.