Nr 1/ 2003 ÃrgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

Nr 1 2003 mars 

Massförstörelse- 

vapen

RBS 70 vinner i längden 

RBS 70 är fortfarande den givna ledaren inom 

korträckviddigt luftvärn. Den finska arméns 

upphandling av RBS 70 och ASRAD-R nyligen 

visar att båda systemen hävdar sig i konkurrens 

med de senast utvecklade missilsystemen 

på marknaden. Det som framförallt gör 

RBS 70 unik är kombinationen av 

allmålsförmåga och ostörbarhet. 

Den nya BOLIDE-missilen tillför småmålsförmåga 

och 8 kilometers räckvidd. Med det 

nya nattsiktet BORC kan RBS 70 effektivt 

bekämpa mål dygnet runt. 

Saab Bofors ors Dynamics – engaged in precision 

SAAB BOFORS DYNAMICS 

Saab Bofors Dynamics AB · 691 80 Karlskoga 

Tel 0586-810 00 · Fax 0586-857 00 · www.saab.se 

OBS! Nytt telefonnummer till allmänna försvarsföreningens expedition. 

vårt försvar 1 ’03 

allmänna försvarsföreningens tidskrift. 

Debatt om säkerhetspolitik och totalförsvar. 

Utkommer med fyra nummer per år. 

Ansvarig utgivare: 

Marianne af Malmborg 

Redaktör: Bo Hugemark 

Redaktion och expedition: 

allmänna försvarsföreningen, se nedan. 

Redaktören personligen: 

Bolmsövägen 24, 168 55 Bromma 

Tel/Fax: 08-87 15 78 

E-post: bo.hugemark@war-and-peace.se 

Redaktionskommitté: 

Redaktör Olof Santesson, ordförande 

Generalsekr. Ulf Rubarth, aff 

Överstelöjtnant Rolf Lindén, aff K 

Överstelöjtnant Stefan Ring, FHS 

Avdelningsdirektör Hans Zettermark, FHS 

Förste forskare Niklas Granholm, FOI 

Prenumeration: 200 kr/helår 

Lösnummer: (beställs hos expeditionen) 

Annonser: Redaktionen 

Annonspriser: 

Helsida: 4.800 kr Halvsida: 3.000 kr 

Kvartsida: 2.100 kr Åttondelssida: 1.500 kr 

Fyrfärg: 

Helsida: 9.300 kr Halvsida: 7.500 kr 

Kvartsida: 6.500 kr 

Layout och sättning: 

Ulf Hansson och Annette Hofvander 

Tryck: 

Abrahamsons Tryckeri AB Karlskrona 

ISSN 0042–2800 

Tidningens uppfattning framgår av ledarsidan. 

För åsikter framförda i övrigt redaktionellt material 

svarar respektive författare. 

allmänna försvarsföreningen, aff, är en 

ideell förening, fristående från myndigheter 

och politiska partier. Föreningens ändamål är 

att, som självständig organisation, skapa insikt 

om Sveriges säkerhetspolitiska situation och 

landets behov av ett starkt totalförsvar för att 

trygga vår fred, frihet och framtid. 

Ordförande: Marianne af Malmborg 

Vice ordförande: Lars Olsson 

Generalsekreterare: Ulf Rubarth 

Expedition: 

Telefon(svarare) 08-678 15 10. 

Fax: 08-667 22 53 

Postadress: Teatergatan 3, 5 tr 

111 48 Stockholm 

Bankgiro: 482 8885 

Postgiro 127 11-8 

E-post: aff@aff.a.se 

Hemsida: http://www.aff.a.se 

allmänna försvarsföreningen vill verka för 

en försvarsdebatt med god spridning. Publicering 

av artiklar införda i vårt försvar medges 

med angivande av källan. Ekonomiska villkor 

avtalas med respektive författare. 

2

innehåll 

Nr 1 2003 Årgång 114 

Ledare: 

Fred till varje pris – fred i vår tid 4 

Porträttet: 

Erik Lidén: Okänd försvarsordförande 5 

Mats Engman: Krisen i Irak – ett militärstrategiskt 

perspektiv 6 

Litteratur: 

Kjell Nordström: Tusen dagars beredskapstjänst 9 

Magnus Haglund: Ny säkerhetspolitik – modern 

försvarsordning 10 

Framsidan 

Gaslarm har gått i amerikanska 23. marinkårsregementets 

läger i Kuwait. Denna gång var det 

falsklarm. Vad kommer de att möta, om och när 

kriget bryter ut 

Militärstrategisk analys av det eventuella kriget 

sid. 6. 

Foto: U.S. Marine Corps 

Debatt: 

Johan Tunberger: Var den aktiva utrikespolitiken 

ett bländverk 13 

Stefan Hedlund: FN-systemets sista strid 14 

Eino Tubin: Svanesång om infokriget 18 

Referat: 

Bo Hugemark: Säkerhetspolitik och kommunförsvar 21 

Tommy Åkesson: Försvar av vad – mot vad 

– med vad 24 

Debatt: 

Anders Lundberg: Teknik – en omistlig del av 

offi cersutbildningen 26 

Referat: 

Olof Santesson: ÖB vill ha struktur ”Z” 28 

Litteratur: 

Olof Santesson: I 5 i Jämtlands perspektiv 30 

Läs om: 

2001 ingalunda jämlika presidenter, nu inte heller 

vänner. Ekonomisk makt är det som betyder 

något hävdar professor Stefan Hedlund. Därmed 

behöver USA allt mindre ”de evigt pratande européerna” 

och förankring i FN-systemet. Risken 

finns att Ryssland, ekonomiskt alltmer i skuggan 

av Kina och USA, på trots förfaller till oansvarig 

utrikespolitik. (sid. 14). 

Foto: Försvarets Bildbyrå/Lasse Sjögren 

Referat: 

Olof Santesson: Om något går galet 32 

Föreningsnytt: 

Läsvärdesundersökning 34 

Inbjudan aff:s Länskonferens 35 

Kallelse årsstämma aff 35 

Nästa nummer, 2/03, utkommer i slutet av maj. 

Manusstopp 22 april. 


3

Fred till varje pris 

– fred i vår tid 


ledare 

När detta läses har kanske ett 

nytt krig brutit ut. Som det ser 

ut i skrivande stund kommer 

Förenta Staterna och Storbritannien 

att angripa Irak utan 

säkerhetsrådets mandat. Den 

svenska diskussionen om huruvida 

vi kan delta med stridande 

trupp eller fältsjukhus 

är därmed inte längre relevant. 

Men problemet kan återkomma 

i framtida konflikter. Säkerhetsrådet 

har makt att beordra 

stater att delta i väpnade insatser. 

(Tysklands agerande i denna 

kris är därmed inte förenligt 

med dess FN-medlemskap.) 

Nu är det knappast sannolikt 

att säkerhetsrådet tvingar en 

stat att sätta in ett visst slags resurser. 

Det är snarare en moralisk 

fråga; det borde vara svårt 

för en nation som i yttersta nöd 

skulle vara beroende av väpnad 

hjälp att själv inte vara beredd 

att ge sådan. 

I praktiken har Sverige redan 

gått ifrån ”fältsjukhusfixeringen”. 

Vi skickade ”stridande 

trupp” till Bosnien och 

Kosovo. I fredsfrämjande insatser 

av dessa slag kan man aldrig 

garantera att det inte blir stridsuppgifter 

(Ulf Henricssons bataljon 

i UNPROFOR bär syn 

för sägen) En av grundtankarna 

i Försvarsmaktens organisation 

är också att de operativa insatsförbanden 

skall vara användbara 

såväl inom rikets gränser 

som utanför. 

Det tillkommer inte vårt försvar 

att ta ställning till det angreppsbeslut 

som nu kanske 

har fattats. Däremot att göra ett 

par påpekanden som kan bidra 

till en klarare debatt i denna 

komplicerade fråga – och kanske 

väcka tankar om framtiden. 

För det första är det förhållande 

att tidigare amerikanska 

administrationer stött Saddam 

Hussein inget argument mot 

att den nuvarande kan angripa 

honom. Däremot är det ett 

memento om att man bör vara 

försiktig med vilka bundsförvanter 

man skaffar sig nu. 

För det andra är det förhållandet 

att USA inte angriper 

Nordkorea eller tar itu med Israel-Palestina-konfl 

ikten inget 

bra argument mot att det 

angriper Irak. Vi får nog vara 

tacksamma för att det inte 

överbelastar sin krishanteringsförmåga 

eller utlöser kärnvapenkrig 

på koreanska halvön. 

Däremot har amerikanerna 

anledning att tänka på hur de 

skall hantera dessa och andra 

krishärdar. Ty USA inte bara 

hånas för att uppträda som 

världspolis, det förväntas också 

agera som en sådan och kommer 

att uppmanas därtill. 

Det innebär att frågan om 

militära ingripanden mycket 

väl kan komma upp igen. Noteras 

bör att FN-stadgan inte, 

som många tror, säger att militärt 

våld är den sista utvägen 

när alla andra medel prövats. 

Vad där står är att inskridande 

med stridskrafter kan göras 

när säkerhetsrådet finner 

att ekonomiska m.fl. sanktioner 

”skulle bliva otillräckliga 

eller redan visat sig otillräckliga”. 

Det förstnämnda är naturligtvis 

en oerhört svår sak att 

avgöra. Det gäller att bedöma 

vad som kan uppnås med olika 

slags medel och vilka offer de 

kan innebära på kort och lång 

sikt. Svaret måste rimligen vara 

mer nyanserat än ”fred till varje 

pris”. 

Legitimeringen av ett krig 

är idag kopplad till beslut av 

FN:s säkerhetsråd. Vad vi nu ser 

ställer detta under debatt. Blir 

ett eljest berättigat krig oberättigat 

om en stormakt av uppenbart 

egenintresse – säg omsorg 

om oljekontrakt – lägger 

in sitt veto 

Vetorätten var en nödvändig 

förutsättning för bildandet 

av FN i samförstånd mellan 

världskrigets segrarmakter med 

i grunden mycket divergerande 

intressen. Den gav sedan under 

det kalla kriget stormakterna 

fria händer att ostörda agera 

inom sina intressesfärer och att 

slå vakt om sina skyddslingars 

intressen. Det fanns en viss parallellitet 

mellan vetorätten och 

världsfreden; intrång i stormaktsblockens 

intressesfärer 

kunde ha utlöst Harmageddon. 

Det kalla krigets slut såg en utveckling 

av folkrätten i riktning 

mot folkens rätt i motsats 

till staternas. Humanitära interventioner 

blev möjliga genom 

att blockmotsättningarna började 

upplösas. 

Även om vetot nu använts 

och vi tycker oss se en åternationalisering 

av säkerhetspolitiken 

är vetorätten oåterkalleligt 

satt under debatt, i och med att 

endast en supermakt finns på 

arenan, att gamla stormakter 

degraderas till andrarangsmakter 

och nya stormakter uppstår. 

Inte bara FN:s framtid är 

osäker. NATO och den transatlantiska 

länken har utsatts för 

påfrestningar, president Chirac 

signalerar motvilja mot att 

utvidga EU med stater som 

stöder USA. Samtidigt väcker 

mordet på premiärminister 

Djindjic i Belgrad farhågor för 

att Balkan-tragedierna ännu 

inte spelats till slut och visar på 

behovet av säkerhetsorganisationer 

med robust kapacitet. 

Kanske är vi i en situation 

då grunderna för Sveriges säkerhets- 

och försvarspolitik 

förändras snabbare än någonsin 

efter murens fall och det krävs 

största flexibilitet i tanke och 

handling. 

4

Erik Lidén: 

Okänd försvarsordförande 

När vi i förra numret av vårt 

försvar presenterade Sveriges 

nya försvarsminister Leni 

Björklund som okänt statsråd 

men som erfaren politiker, 

kan vi detta nummer avslöja att 

Riksdagens försvarsutskott efter 

valet i höstas fått en ännu 

mer okänd politiker som ordförande, 

45-årige centerpartisten 

och lantmästaren Eskil Erlandsson 

från Annerstad, väster 

om Ljungby och söder om 

Bolmen i sydvästra hörnet av 

Kronobergs län i Småland. 

Eskil Erlandsson är uppväxt i 

Annerstad och övertog tidigt 

fädernegården tillsammans 

med sin bror när fadern gick 

bort i unga år. Delvis brukar de 

jorden och nyttjar gården fortfarande. 

– Det är skönt att komma 

hem till Småland över helgerna 

och syssla med det som varit 

mitt yrke sedan barnsben. Arbetet 

i riksdagen har utökats 

för mig när jag efter valet blev 

tillfrågad om detta hedersuppdrag 

som jag efter kort betänketid 

accepterade. 

– Jag har haft kontakt med 

försvarsfrågor tidigare. Utöver 

min värnplikt på numera nedlagda 

Kronobergs regemente, 

I 11 i Växjö, på 1970-talet och 

några repövningar senare, har 

jag också haft internationella 

uppdrag. Jag kom efter en tid 

som kommunalråd i Ljungby 

till Riksdagen efter valet 1994 

och engagerades i Balkanfrågan 

med valbevakning i Bosnien 

och Albanien och förhandlingsuppdrag 

för OEEC 

under åren 1994-1998. 

I riksdagen har han varit 

aktiv motionär i flera olika 

Eskil Erlandsson 

Foto: Erik Bratthall 

frågor, bland annat 

om trav- och 

galoppsportens utveckling, 

järnvägsutbyggnad, 

vindkraft, 

äganderätt, spelmissbruk, 

viltolyckor och halkbekämpning 

på vägarna med kalkstenskross 

i stället för vägsalt. 

– Nu får jag nöja mig med 

att vara suppleant i miljö- och 

jordbruksutskottet jämte EUnämnden 

och koncentrera mig 

på säkerhetspolitiska frågor och 

försvarets framtida utformning. 

Att det blir nya förändringar 

och nedläggningar i fredsorganisationen 

är tyvärr omöjligt 

att undvika, men alla förslag 

skall prövas noggrant av riksdagen, 

säger Eskil Erlandsson. 

Gården i Annerstad, norr 

om Torpa, ligger inte långt från 

flygvapnets krigsbas i Byholma 

vid Bolmen, där det även 

i fredstid har övats och flugits 

intensivt, numera dock mera 

sällan. Några bestämda åsikter 

om materielutvecklingen i 

försvaret vill utskottsordföranden 

avvakta med tills efter försvarsberedningens 

kommande 

betänkande i vår. Eventuella 

beslut om utförsäljning av JASplan 

och moderna stridsvagnar 

får därför anstå, om de ens blir 

aktuella. 

Eskil Erlandsson har en 

gedigen skolutbildning från 

Strömsnäsbruk, Ljungby, St. 

Segerstad, Alnarp och Växjö, 

lantbrukskunskaper som kommer 

väl till pass både hemma 

på gården och i riksdagsdebatter 

om EU-stöd m.m. Detta 

även om hans partikamrater 

numera får överta ansvaret i 

jordbruksfrågor från försvarsutskottets 

ordförande. Han följer 

dock debatterna både i och 

utanför riksdagen. 

Erik Lidén är journalist 

porträttet 


5

Mats Engman: 

Krisen i Irak – ett 

militärstrategiskt 

perspektiv 

Den nuvarande 

akuta krisen (eller 

ev. kriget när detta 

läses) i Irak måste 

sättas in i ett 

sammanhang för att 

kunna förstås. Tre 

årtal är då centrala, 

1988, 1990 och 

2001. 

Inte startskottet. 

Amerikanska marinkåren 

övar i Kuwait. 


1988 använde Saddam Hussein 

kemiska stridsmedel (senapsgas 

och cyanid) mot sin egen 

befolkning i byn Halabja. C:a 

5 000 människor dog. De kemiska 

stridsmedlen spreds från 

luften, via flygplan. 

Sedan dess vet vi att Irak 

inte bara har massförstörelsevapen, 

utan att Saddam också är 

beredd att använda dessa vapen. 

Och detta trots att hans regim, 

statens överlevnad eller Saddams 

personliga säkerhet rimligen 

inte stod på spel den där 

dagen 1988. 

Ingen reell insyn 

Otaliga försök har sedan dess 

gjorts för att korrekt kunna 

bedöma och kontrollera Iraks 

program för utveckling av 

massförstörelsevapen. Det hittills 

mest framgångsrika var 

UNSCOM:s och IAEA:s aktiviteter 

mellan 1991-98, som 

dels kunde kartlägga stora delar 

av vapenprogrammen och 

Foto: U.S. Marine Corps 

dels förstöra stora delar. Men, 

det tog nästan fem år innan 

inspektörerna kunde avslöja 

Saddams B-vapenprogram. Sedan 

1998 har inte det internationella 

samfundet haft någon 

reell insyn i vilka utvecklingsprojekt 

och vilken produktion, 

anskaffning m.m. som Saddam 

arbetat med, än mindre hans 

planer och ambitioner. 

Det är av uppenbara skäl 

svårt att göra en korrekt bedömning 

av Iraks nuvarande 

kapacitet på området. De flesta 

öppna rapporterna kommer 

dock till likartade slutsatser. 

Saddam Hussein har idag tillgång 

till B- och C-stridsmedel 

och bedriver ett utvecklingsprojekt 

för kärnvapen. Irak har 

alltjämnt också ett fåtal långräckviddiga 

robotar som kan 

bära dessa stridsmedel. 

Mödosamma inspektioner 

De inspektioner som f.n. pågår 

med stöd i FN-resolution 

1441 har hittills inte rapporterat 

att man funnit några lager 

6

eller tillverkningsanläggningar 

för massförstörelsevapen. Däremot 

har man konstaterat att 

det fanns brister i den skriftliga 

deklaration som Irak lämnade 

till säkerhetsrådet i december 

och att Irak ännu inte fullt ut 

samarbetar med inspektörerna. 

Oavsett hur många inspektörer 

som sätts in och oavsett hur väl 

Irak samarbetar, har jag svårt att 

se att man kommer att kunna 

sträcka sig längre än att konstatera 

att man hittills inte funnit 

några vapen eller anskaffningsprogram 

vid sina inspektioner. 

Man kommer inte att kunna 

deklarera att Irak inte har några 

massförstörelsevapen. För detta 

krävs sannolikt flera års arbete. 

1990 anföll Irak Kuwait. 

Man visade då i handling vad 

man menade med retoriken 

om att bli en regional stormakt 

och en ledande arabisk makt. 

Man hotade hela den regionala 

säkerheten, och många, bl.a. 

USA, omprövade sin tidigare 

politik visavi Irak. 

Koppling till terrorismen 

2001, den 11 september, anfölls 

World Trade Center och 

Pentagon av terrorister. Även 

om det finns få om några klara 

samband mellan Bin Laden, Al- 

Qaida och Irak så förvandlade 

den 11 september det amerikanska 

samhället och den politiska 

agendan. Känslan av 

sårbarhet och då särskilt från 

en mycket otydlig fiende som 

kallades ”terrorism” blev uppenbar. 

Det blev också politiskt 

nödvändigt att göra något 

åt detta hot. Att vänta och 

se var och är helt enkelt inte 

någon option. Redan kort efter 

den 11 september fördes 

tankar också fram av flera centralt 

placerade och inflytelserika 

personer som t.ex. Donald 

Rumsfelt och Henry Kissinger, 

att kampen mot terrorism måste 

innehålla åtgärder att få bort 

Saddam Hussein från makten 

i Irak. Vi kan också notera att 

kongressen och senatens beslut 

från den 10 oktober 2002 att 

tillåta president Bush att starta 

en militär operation mot Irak 

gör en koppling mellan Irak 

och terroristbekämpning. Således 

inte bara en koppling till 

massförstörelsevapen som FNresolution 

1441 ju handlar om. 

Oljan 

Förutom dessa tre årtal spelar 

också oljan en roll. I ett område 

med centrum i det inre 

av Persiska viken och med c:a 

20 mils radie finns c:a 50% av 

idag kända oljereserver. Området 

kring Persiska viken producerar 

idag c:a 1/3 av den 

totala råoljeproduktionen, och 

mer än 3/4 av denna produktion 

går med sjöfrakt genom 

Hormuz-sundet till de olika 

marknaderna. C:a 2/3 av produktionen 

går till Asien, resten 

till USA och Europa. Mest beroende 

av Mellanöstern-olja är 

kanske något förvånande Japan, 

som importerar 100% av sin 

olja och av denna kommer c:a 

80% från Mellanöstern. 

Även om Irak idag inte står 

för mer än c:a 3% av världens 

råoljeproduktion så utgör det 

faktum att Irak bedöms sitta på 

c:a 10% av världens kända oljereserver 

en viktig faktor. 

Att olja är en strategisk resurs 

för USA idag liksom det 

var 1990 är uppenbart, och 

även att Irak är viktigt för världens 

oljeförsörjning, men jag 

har svårt att se att detta skulle 

vara ett starkt nog motiv för 

ett militärt angrepp på Irak. 

Det är rimligen så att ett relativt 

kortvarigt militärt angrepp 

mot Irak som resulterar i en ny 

regim, på lite sikt kommer att 

öka tillgången på olja och därmed 

verka prisdämpande. Det 

finns nog flera länder och internationella 

aktörer som inte 

skulle välkomna en sådan utveckling. 

Demokratisk nyordning 

Irak är en totalitär stat som 

styrs med järnhand av Saddam, 

och det råder ett kraftigt 

demokratiskt underskott i nästan 

samtliga länder i regionen. 

Den ekonomiska utvecklingen 

är nästan helt beroende av oljan 

och kontrolleras av ett fåtal 

och kommer inte de stora massorna 

till del. Militär upprustning 

står alltjämnt högt på prioriteringslistan, 

och det finns få 

om några allvarligt menade initiativ 

från FN, EU eller USA 

som idag förefaller kunna bryta 

denna utveckling. Grogrunden 

för olika radikala rörelser är således 

god. 

Mot denna bakgrund är 

det, åtminstone i den amerikanska 

debatten, flera som för 

fram behovet av att skapa en 

”nyordning i Mellanöstern”. 

Att avsätta Saddam Hussein 

skulle kunna vara ett lämpligt 

steg på vägen, mot en sådan 

”nyordning”. Resonemanget 

har naturligtvis många invändningar 

men lever ändå. 

Stark uppladdning 

Den militära styrkeuppbyggnaden 

till området är omfattande. 

När detta skrivs har man 

passerat 100 000 man och fler 

är på väg. Uppladdningen består 

av pansar- och mekaniserade 

förband liksom av lättare 

men mycket slagkraftiga förband 

som t.ex. marinkårsförband 

och luftlandsättningsstyrkor. 

Det, tillsammans med stora 

flyg- och sjöstyrkor ger USA 

och Storbritannien ett flertal 

militära handlingsmöjligheter. 

Ledningsresurser ur Central 

Command, CENTCOM, har 

omgrupperats och förmåga att 

leda en stor operation (250 000 

man) finns nu på plats. 

De förband som nu grupperas 

i området har en bättre 

operativ förmåga än under 

Gulf-kriget, främst tack vare 

teknikutvecklingen på sensor, 

övervaknings- och vapensidan. 

Särskilt förmågan till strid 

i mörker är avsevärd, varför 

jag bedömer att man är mindre 

väderberoende än vad som 

många tycks tro. Flygplanet 

B-2 kan också tjäna som exempel 

på vad som kan åstadkommas 

idag, liksom det faktum att 

idag disponerar amerikanska 

flygvapnet c:a tio gånger fler 

flygplan som kan fälla precisionsvapen 

av olika typer än i 

Gulf-kriget 1990-91. 


7


8 

NATO-skydd av Turkiet inför ett eventuellt krig: 

nederländska luftvärnsmissiler Patriot vid Dijarbakir. 

Den svages möjligheter 

Den irakiska krigsmakten är 

jämfört med Gulf-kriget försvagad. 

Inte nog med att man 

förlorade huvuddelen av sin 

viktigaste materiel under Gulfkriget, 

men tio års de facto 

isolering p.g.a. sanktioner har 

rimligen gjort det svårt att ersätta 

eller nyanskaffa några betydande 

mängder av modern 

materiel. På flygsidan bedöms 

Irak idag ha c:a 100 operativa 

flygplan, varav samtliga är av 

70-eller tidig 80-talsteknik. På 

marksidan förfogar man över 

ca 350 000 man där de sex divisionerna 

ur Republikanska 

Gardet bedöms ha ett relativt 

högt stridsvärde. Stridsvärdet 

på övriga förband är rimligen 

klart lägre än när Gulf-kriget 

inleddes. Med dessa förutsättningar 

förefaller det utsiktslöst 

för Saddam Hussein att försöka 

vinna eller ens allvarligt 

störa en amerikansk invasion, 

utan att tillgripna olika former 

av s.k. asymmetriska motåtgärder. 

Vad dessa motåtgärder kan 

bestå av är mycket vanskligt att 

bedöma. Jag kan dock se några 

huvudlinjer i sådana åtgärder: 

försök att påverka den arabiska 

opinionen, försök att påverka 

internationell opinion genom 

att t.ex. ”skapa” stora civila förluster, 

ta striden till kontinentala 

USA genom olika terrorattacker, 

försök att tvinga USA 

till strid i bebyggelse, brända 

Foto: NATO Photo 

jordens taktik i någon form 

och olika gisslantaganden. 

Tänkbara operationer 

Om USA väljer att genomföra 

en militär operation så har det 

hittills spekulerats i och läckt ut 

att man tänker sig ett genomförande 

i tre faser. Den första 

skulle vara ett skede där främst 

flyg och långräckviddiga vapen 

samt vissa specialförband sätts 

in, för att bekämpa ledningskapacitet, 

skapa luftherravälde, 

begränsa rörlighet och slå 

mot Saddam Husseins maktbas. 

Den andra fasen skulle omfatta 

c:a 50 000 man som sätts in för 

att ta dels ta strategiska områden, 

slå avskurna förband och 

förstöra SCUD-robotar och 

andra massförstörelsevapen. 

Den tredje fasen skulle vara 

en mer traditionell markinvasion 

med syfte att ta områden 

och successivt marschera mot 

Bagdad. 

Det ovan beskrivna låter rationellt 

och logiskt, men nu är 

ju sällan verkligheten så. Någon 

form av överraskning bedömer 

jag att USA vill åstadkomma, 

och det kan därför 

vara klokt att försöka tänka i 

något annorlunda banor. Jag 

skulle vilja peka på ett alternativ 

som innebär att man efter 

en kort och mycket kraftig 

flygbekämpning kombinerad 

med omfattande informationsoperationer 

men där även 

en del lättare förband utnyttjas 

för att ta strategiska områden, 

går direkt mot Bagdad och försöker 

tillfångata Saddam Hussein 

alternativt om han redan 

fl ytt, framkalla en regimkollaps. 

Detta bygger på en värdering 

att det irakiska motståndet 

mycket väl snabbt kan rasa 

ihop, dels som en följd av militär 

övermakt, dels som en följd 

av att vara avskuret från sin 

ledning. Alternativet är riskfyllt 

men jag är övertygad om 

att USA till varje pris vill undvika 

ett långvarigt krig och en 

situation som innebär att man 

måste slå sig fram gata för gata 

i Bagdad. Därför är man kanske 

också bered att ta vissa risker 

för att nå ett snabbt, militärt 

avgörande. 

Och sedan 

Avslutningsvis några korta ord 

om vilka konsekvenser vi kan 

förutse med anledning av det 

som redan hänt. 

• Hade Irak redan idag haft 

kärnvapen är det mycket osäkert 

om USA drivit en utveckling 

mot en militär invasion så 

långt som man nu gjort. Förlustriskerna 

hade varit allt för 

stora både för egen personal 

och allierade i regionen. Att 

Nord-Korea uppenbarligen 

bedöms ha en begränsad kärnvapenförmåga, 

gör bl.a. att man 

måste agera annorlunda mot 

Nord-Korea. För några stater 

kommer rimligen en efteranalys 

att resultera i en insikt om 

att vill man kunna motsätta sig 

USA måste man skaffa kärnvapen, 

eller en mycket omfattande 

konventionell förmåga. 

• Irak-krisen och den 11/9 

har undanröjt de tvivel på behoven 

av någon form av missilförsvar 

som tidigare funnits 

inom bl.a. NATO. Beslutet vid 

Prag-toppmötet att inleda en 

studie om detta kan ses i det 

ljuset. Utveckling har dessutom 

förstärkts av Nord-Koreas 

återupptagande av sitt kärnvapenprogram. 

• Även vid ett mycket positivt 

scenario d.v.s. att Saddam 

Hussein inför det militära ho-

tet avgår eller flyr och en ny 

regim på ett trovärdigt sätt avvecklar 

de massförstörelsevapen 

som finns i Irak, så återstår 

ändå frågan om hotet från internationell 

terrorism, beväpnad 

med massförstörelsevapen. 

Att man med en kombination 

av politiska åtgärder och trovärdigt 

militärt hot lyckats lösa 

den akuta krisen med Irak, 

innebär inte att samma militär 

makt kan lösa problemen med 

internationell terrorism. Militär 

makt kan möjligen lösa, 

eller bidra till att lösa, en akut 

kris men inte hantera internationell 

terrorism som fenomen. 

För detta fordras andra metoder 

och medel. 

• Det är uppenbart att det 

idag råder skillnad i syn på hur 

militära maktmedel kan, får 

och bör användas mellan USA 

och delar av EU. Den amerikanska 

strategin om preemptiva 

militära angrepp har t.ex. få 

anhängare i Europa. Den tydliga 

sprickan mellan USA och 

dess allierade och Frankrike, 

Tyskland och Belgien om vad 

NATO:s roll i konflikten bör 

vara, är oroande. Vilka slutsatser 

kommer de olika staterna 

att dra av att NATO vid denna 

kris blev handlingsförlamat 

och att NATO även under Afghanistan-krisen 

var marginaliserat 

Även EU gemensamma 

utrikes- och säkerhetspolitik 

har ju visat sig handlingsförlamad 

när det som mest behövdes 

en samordnad politik. Blir 

detta inledningen på en omprövning 

av säkerhetsstrukturerna 

i Europa och för det 

transatlantiska samarbetet 

Det finns ett stort antal viktiga 

faktorer som har och kommer 

att ha betydelse för hur krisen 

i Irak utvecklar sig som jag inte 

berört, t.ex. hela frågekomplexet 

om vad som händer efter en 

eventuell militär operation. När 

detta läses vet vi kanske om detta 

är relevanta frågor. 

Mats Engman är överste och chef 

för strategiavdelningen vid Försvarshögskolan. 

Kjell Nordström: 

Tusen dagars 

beredskapstjänst 

Transitering av tysk trupp 

längs västkustbanan. 

Bild ur boken 

Beredskapssoldat i 

Sverige under andra 

världskriget. 

Vetgiriga ungdomar fick 1998 

Bertil P. Johansson att i gömmorna 

leta fram sparat material 

(instruktionsböcker, signalformulär, 

skjuttabeller, anteckningar 

och brev) från tiden 

1939-45. Hans hågkomster och 

erfarenheter finns nu samlade i 

bokform – Beredskapssoldat i 

Sverige under andra världskriget 

(eget förlag) kan erhållas per 

tel: 08-768 59 42. 

Sin militära grundutbildning 

fick författaren vid motoriserade 

A 6 i Jönköping och 

hästanspända A 2 i Göteborg. 

Vad denne läraktige rekryt inhämtade 

om kanoner, haubitser, 

artilleriammunition, kulbanor, 

häst- och bildragning 

m.m. omsatte han under inemot 

1000 dagars beredskapstjänst 

vid olika artillerienheter, 

mestadels som värnpliktig underofficer. 

Han blev signalist, 

en durkdriven signalist, och 

berättar ingående och sakkunnigt 

om hur eldledning skedde, 

linjedragning, missöden med 

enkelledning nära starkströmslinjer 

(eller åska), radiomaterielens 

utveckling, kodning etc. 

Vad som var bra respektive vad 

som var dåligt – en hel del materiel, 

t.ex. ackumulatorer, var 

från början kassabel. Många beredskapserfarenheter 

verkar ha 

fallit i glömska, konstaterar Johansson: 

”Vi behöver inte bara 

moderna vapen, vi behöver 

en adekvat utbildning med övningar 

och repetitionsövningar 

i användning av dem och detta 

i samverkan med de förband vi 

skall fungera tillsammans med”. 

Riktigt och beaktansvärt! 

Bertil P. Johansson beskriver 

även den militärhistoriska 

bakgrunden (anpassat för ungdom) 

liksom beredskapstillvaron 

i övrigt: livet i fält, befälet, 

kamraterna, skarpskjutningar, 

fälttjänstövningar, de återkommande 

larmen, maten, hygienen, 

den bristfälliga informationen 

om läget, hemförlovning 

och plötsliga inkallelser 

igen och mycket annat. Vänjningsövningarna 

icke att förglömma 

– soldaten skulle lära 

sig att ”uppleva” detonationer 

i sin närhet. Därvidlag är Bertil 

P. Johansson skarp i kritiken. Så 

är han också teknologie doktor 

med akustik och audiologi som 

specialitet och har som hörselexpert 

haft flera internationella 

uppdrag. 

Kjell Nordström är generalmajor 

litteratur 


9

Magnus Haglund: 

Ny säkerhetspolitik 

– modern 

försvarsordning 


”Försvaret har i de 

senare försvarsbesluten 

begåvats 

med inte mindre 

än fyra huvuduppgifter. 

Detta är 

alldeles självklart 

en bidragande 

orsak till dagens 

oreda i försvarsorganisationen.” 

Nu sker stora förändringar i vår 

säkerhetspolitiska miljö; något 

som sedan länge varit känt. Det 

Kalla kriget tog som ju bekant 

slut redan för drygt tio år sedan 

och till och med Ryssland har 

ingått i ett nära samarbete med 

NATO, som nu utvidgas ytterligare. 

De flesta av våra grannar 

blir därmed medlemmar 

eller nära lierade med NATO. 

Att Finland ganska snart också 

kommer att ingå i alliansen på 

något sätt får nog hållas för sannolikt, 

trots att en oväntad svårighet 

nyligen gjort sig påmind: 

Ålandsservitutet. Europas återstående 

allianslösa stater blir 

därmed en egendomlig samling: 

Sverige, Moldova, Ukraina, 

Vitryssland, Schweiz och 

några jugoslaviska reststater. Är 

det i den gruppen av stater vi 

anser oss höra hemma Av de 

traditionella demokratierna 

står i framtiden endast Sverige 

och Schweiz utanför det europeiska 

säkerhetspolitiska samarbetet 

– Schweiz av traditionella 

skäl och Sverige på grund 

av en förlegad säkerhetspolitisk 

målsättning. 

Svensk kallakriget-nostalgi 

Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar 

är således i grund 

förändrade, men hittills har 

några motsvarande behov av 

förändringar av vår säkerhetspolitik 

knappast ens antytts i 

debatten. Det verkar som om 

regeringen och det svenska 

försvarsetablissemanget fortfarande 

närde en hemlig önskedröm 

om att någon slags repris 

av Kalla kriget mirakulöst 

skulle uppstå och att vi därför 

inte bör göra några som helst 

förändringar i vår gamla kända 

säkerhets- och försvarspolitik. 

Vi fortsätter samtidigt att 

odla myten om det alliansfria 

Sverige, fast landet aldrig varit 

så alliansfritt som många 

svenskar tycks tro. Alla inblandade 

– utom huvuddelen 

av den svenska allmänheten – 

känner ju numera till, att vi hade 

ganska långt gångna militära 

samordningsplaner med NA- 

TO under hela det kalla kriget. 

Landets av riksdagen nyligen 

fastlagda säkerhets- politiska 

målsättning är ju mest ett 

dåligt skämt. 

Vi kan inte av nostalgiska 

skäl förbli bundna vid det förgångna. 

Bristen på en trovärdig 

framtidsvision är skadlig såväl 

internt som externt. Vi behöver 

nu i stället göra en snabb 

modernisering och anpassa oss 

till en förändrad världs verkligheter. 

Det politiska inflytandet 

huvudsaken 

Dagens realiteter i Europa bygger 

i allt väsentligt på NATOstaternas 

samlade förmåga i 

politiskt och militärt avseende. 

Vårt dolda NATO-samarbete 

tycks länge ha förhindrat 

oss från att öppet delta i alliansens 

samarbete, men det hindret 

kan väl knappast anses föreligga 

längre. Numera deltar 

vi ju dessutom i NATO-ledda 

internationella operationer 

och vi borde således snarast ta 

nästa steg; att öppet gå in i det 

politiska samarbetet. Detta kan 

vi enklast åstadkomma genom 

att underteckna Washingtonpakten. 

För närvarande bedömer 

jag detta som alldeles tillräckligt 

för att vi ska få en röst 

i samarbetet och i kommande 

detaljplaneringar inför framtida 

internationella operationer. 

Vi har idag alltså inte något 

behov av att inordna oss i NA- 

TO:s militärterritoriella försvars- 

och ledningsstrukturer. 

Dessa är kanske dessutom snart 

ett minne blott, och det viktiga 

är att vi kommer in i alliansens 

politiska beslutsfattning. Det är 

10

ju närmast pinsamt att Ryssland 

i detta avseende tycks ha 

kommit betydligt längre än vi. 

Definiera de nationella målen 

Grundläggande för en rimlig 

säkerhetspolitik är en analys av 

vilka nationella mål vi anser oss 

vilja uppnå. Sådana nationella 

mål har även vi faktiskt formulerat 

tidigare, men eftersom situationen 

under kallakrigetperioden 

var ganska statisk och 

målet ”nationell fortlevnad” 

främst uppfattades som att möta 

hot mot vår territoriella integritet, 

blev invasionsförsvarsdoktrinen 

dimensionerande för 

säkerhetspolitiken och för vårt 

försvar. Det finns nu anledning 

att gå tillbaka till ruta ett 

i övervägandeprocessen. Vilka 

nationella målsättningar anser 

vi grundläggande för vårt land 

Vad vill vi i själva verket åstadkomma, 

och hur definierar vi 

våra nationella mål Vill vi delta 

i det internationella samarbetet 

för en fredligare framtid 

eller vill vi bara svara för vårt 

eget territorium En utåtriktad 

strategi eller en inåtvänd Det 

är sådana grundläggande frågor 

som måste besvaras för en 

framtidsinriktad försvarspolitik. 

Det kan synas självklart för de 

allra flesta, att vi ska samarbeta 

och bedriva ett aktivt fredsarbete. 

I detta ingår förstås även 

deltagande med militära förband 

inom ramen för internationellt 

erkända uppdrag och 

gränser. Men det måste uttalas 

också! 

Man kan bara ha en huvuduppgift 

Inte minst för vårt försvars 

fortsatta framtid och uppbyggnad 

behövs en tydligare inriktning. 

Försvaret har i det senaste 

försvarsbeslutet begåvats med 

inte mindre än fyra huvuduppgifter. 

Detta är alldeles självklart 

en bidragande orsak till 

dagens oreda i försvarsorganisationen. 

Det känns nästan genant 

att påpeka, att en organisation 

– vilken det än må vara 

– aldrig kan ha mer än en huvuduppgift. 

Alla andra uppgifter 

– hur viktiga de än kan synas 

vara – måste behandlas som 

biuppgifter. Alla strukturer utgår 

dessutom från sin huvuduppgift 

då organisationen utformas. 

Denna princip borde 

förstås också användas för det 

svenska försvaret, vars huvuduppgift, 

som jag ser det, redan 

är – och från i höst ännu tydligare 

kommer att vara – kopplad 

till vårt deltagande i internationella 

operationer. Därigenom 

bedömer vi oss ju bidra 

till fred och säkerhet i vår omvärld. 

Det är alltså inte av allmänna 

”snällhetsskäl” som vi 

gör detta, som vissa tycks tro, 

utan därför att det främjar den 

egna svenska säkerheten. 

Det behövs alldeles tydligt 

ett nytt försvar för att motsvara 

framtidens behov. Det kommer 

helt säkert att krävas moderna, 

välutrustade förband och 

enheter samt att dessa ska kunna 

samverka med varandra och 

partner på olika nivåer för att 

lösa sina uppgifter. Därutöver 

kan det finnas ett behov av att 

upprätthålla något slags territorialförsvar 

– idag kanske främst 

för incidentuppgifter och för att 

stödja det civila samhället – och 

stommen för detta finns ju till 

viss del redan i vårt hemvärn. 

Ett radikalt sätt att rensa upp efter gatukravaller. Svensk pbv 302 i Kosovo 2000. 

Internationella operationer bör vara Försvarsmaktens huvuduppgift anser författaren. 



11


Totalförsvarsidén svensk specialitet 

”Insatsförsvar med svensk profil” 

utgör, som jag ser det, en 

bra grund för en ny och spännande 

utveckling. Med detta 

menar jag ett försvar med ett 

nytt slags total- försvarsinriktning 

bestående av förband och 

enheter över ett brett spektrum, 

från militära förband 

till polisstyrkor, återuppbyggnadsenheter, 

undsättnings- och 

räddningsenheter och kanske 

till och med enheter för hjälp 

med lokal samhälls- administration; 

och allt samlat under 

en nationell ledning. Ett totalförsvarsinriktat 

– eller ska 

vi kanske säga samhällsinriktat 

– tänkande finns förhoppningsvis 

fortfarande kvar hos 

oss, men dessvärre finns det av 

olika skäl inte i så många andra 

stater, som vi skulle kunna 

samverka med. Konceptet 

skulle därför kunna bli ett bra 

svenskt nationellt bidrag till 

en internationell säkerhetsordning; 

inte minst om det gäller 

att fungera förebyggande eller 

då det gäller att bygga upp nya 

samhällsstrukturer i stället för 

äldre som havererat. 

En tänkbar organisation 

Insatsstyrkor kan i en sådan 

modell organiseras operativt 

efter mandat och uppgift 

med de beståndsdelar som anses 

behövliga och som Sverige 

av egna politiska skäl vill ställa 

till förfogande. Eventuellt kan 

vi även inbjuda våra nordiska 

grannar att delta med de delar 

som man därifrån skulle vilja 

avdela för en ”Nordisk Combined 

Joint Task Force, CJTF”. 

Styrkor under utbildning och i 

beredskap kan naturligtvis ingå 

i och förstärka territorial- försvaret, 

när de inte är i anspråktagna 

för sina huvuduppgifter. 

Några huvuddrag i en tänkbar, 

framtida insatsorganisation 

skulle kunna skissas enligt följande: 

– Ett nationellt högkvarter 

för insatsbeslut och operativ 

ledning och med en kader av 

personal för deltagande i internationella 

högkvarter. En 

samlad, nationell underrättelsefunktion. 

– Luft- och sjötransportresurser 

med erforderliga stödfunktioner. 

– Underhållsförband. Främst 

för att underhålla de militära 

förbanden, men också för att 

understödja civila enheter vid 

insatser på lägre konfliktnivåer. 

– En huvudsakligen lufttransportabel 

lätt brigad om kanske 

4 bataljoner, varav en omedelbart 

insatsberedd. 

– En huvudsakligen sjötransporterad 

mekaniserad brigad 

om kanske 4 bataljoner, varav 

någon del kanske sjöburen i ett 

bedömt krisområde redan innan 

en kris blivit akut. 

– Polisenheter 

– Enheter för räddningsoch 

katastrofhjälp över en stor 

bredd. (Visst vore det väl ett 

tydligt tecken på ett humanitärt 

engagemang, om vi t.ex. 

hade ett fungerande lasarettsfartyg 

insatsberett i östra Medelhavet 

redan idag) 

– Återuppbyggnadsenheter 

av olika slag inkluderande en 

kader för grundläggande civil, 

lokal administration. 

Insatsstyrkorna bör i stor utsträckning 

vara nationellt självförsörjande 

med transporter, 

underhåll, samband och underrättelsetjänst. 

Pliktfrågan bör överses 

Utöver denna insatsorganisation 

borde försvaret förstås 

även omfatta resurser för incidentuppgifterna 

till sjöss, i 

luften och till lands. Stommen 

till ett territorialförsvar kunde 

kanske dessutom organiserade 

länsvis; så som våra s.k. landskapsregementen 

egentligen 

var från början. 

Självfallet ska insatsförsvaret 

samtidigt kunna utgöra en 

grund för en återuppbyggnad 

av det territoriella försvaret 

enligt mera traditionella modeller, 

om behovet skulle uppstå 

och om vi beslutar oss för 

detta. 

Hur personalförsörjningen 

ska lösas för ett utpräglat insatsförsvar 

bör övervägas särskilt. 

Personal kan i princip vara 

fast anställd eller plikttjänstgörande, 

men frågan bör prövas 

i ett sammanhang där samhällets 

totala behov av eventuella 

pliktlagar överses. Vad hindrar 

oss från att fundera över plikttjänstgöring 

inom andra trånga 

samhällssektorer t.ex. inom 

äldreomsorgen Eller skulle vi i 

stället välja en modernare form 

av korttidsanställning inom 

försvaret 

Förstärkt politisk ledning 

Försvarets folkförankring 

framförs många gånger som 

en viktig faktor för försvarsviljan. 

Denna kan troligen säkerställas 

även om vi väljer andra 

lösningar på rekryteringen än 

dagens. De internationella exemplen 

på detta är ju många 

– värnpliktsprincipen är ju i 

själva verket snarare ett undantag 

från en internationell 

huvudregel. En förstärkt politisk 

ledning av försvarsgrenarna 

med varsin statssekreterare 

skulle kanske kunna ge 

en bättre förankring i det civila 

samhället Till försvarsdepartementet 

borde, som ovan 

skissats, all strategisk och operativ 

ledning samlas i en nationell 

operationsledning. De 

framtida internationella operationerna 

torde få en så tydligt 

politisk karaktär, att en militär 

ledning knappast kan åtskiljas 

från landets politiska ledning – 

i varje fall inte på det sätt som 

vårt nuvarande ekonomisystems 

uppdragsmodell tydligen 

förutsätter. 

I ett försvarspolitiskt koncept 

enligt denna mycket övergripande 

skiss blir säkerhetspolitiken 

klarare och försvaret får 

tydligare uppgifter; en inriktning, 

som bygger på vad vi själva 

vill åstadkomma i stället för 

att bara försöka uppfinna mer 

eller mindre trovärdiga nya hot. 

Det vore väl något att arbeta 

för 

Magnus Haglund är kommendörkapten 

12

Johan Tunberger: 

Var den aktiva 

utrikespolitiken 

ett bländverk 

Den säkerhetspolitiska utredningen 

(SOU 2002: 108) med 

ambassadör Rolf Ekéus som 

utredare är på många sätt ett 

märkvärdigt verk. Ekéus själv 

riktade vid presentationen 

skarpt ljus mot 1962 års amerikanska 

riktlinjer om bistånd till 

Sverige. Kanske blev följden en 

bländningseffekt som gjort att 

annat intressant material hamnat 

i medieskugga. Det gäller 

t ex den unika öppenheten om 

svensk underrättelsesamverkan 

med väststaterna. Det gäller 

även inblickarna i ÖB:s operativa 

verk. Vad gäller det senare 

har den förbluffande uppgiften 

att opverket först 1989 

– några månader innan muren 

föll – kompletterades med försvarsplaner 

för kris och neutralitet 

knappast uppmärksammats 

i media. 

Utredningen fyller i utskrift 

från webben två A4-pärmar 1 . 

Jag måste tillstå att jag kände 

mig en smula medtagen efter 

att ha plöjt igenom materialet. 

Här blandas stort och smått; 

upprepningarna är legio. Förvisso 

kan urval, tyngdpunkter 

och strategiska förnumstigheter 

diskuteras. Det märks att 

tiden inte medgivit överblick 

och därmed större pregnans i 

framställningen, men det speglar 

väl en upptagen utredares 

arbetsbetingelser. 

Efter genomläsning följd av 

lång eftertanke var det dock 

inte upprepningar och detaljer 

utan mer allmänna intryck 

som fick mig att känna en viss 

ohåga. Det första kom jag raskt 

på: Sovjetunionen ”känns” inte 

i dokumentet. Intrycket är att 

neutralitetspolitikens praktik 

utformades i relation till västmakterna 

medan Sovjetunionen 

bara ”fanns där”. 

Den andra ohågan tog det 

mig längre att sätta fingret på. 

När jag bläddrade fram och 

tillbaka i pärmarna föll min 

blick på en formulering: ”Den 

aktiva utrikespolitiken verkar 

dock inte ha påverkat utgångspunkterna 

för den svenska säkerhetspolitiken 

och inte heller 

Förenta staternas syn på denna 

politik, i alla fall om man får tro 

den bedömning som gjordes i 

en annan promemoria från 

början av år 1970, utarbetad 

inom [amerikanska] ambassaden.” 

(Avsnitt 4.1.3.) 

Formuleringen är visserligen 

från den aktiva utrikespolitikens 

barndom men likafullt 

principiellt intressant eftersom 

den gör klar åtskillnad på aktiv 

utrikespolitik och säkerhetspolitik. 

För en person som 

liksom jag utspisats med texter 

av innebörd att säkerhetspolitiken 

har två ben, nämligen 

utrikespolitiken och försvarspolitiken, 

framstår skrivningen 

som märklig. För formuleringen 

implicerar ju att den 

aktiva utrikespolitiken var mer 

en demonstrationspolitik än ett 

inslag i ”den riktiga” säkerhetspolitiken. 

Jag kan inte frigöra mig från 

tanken att denna distinktion är 

en nödvändig – men på andra 

ställen i utredningen inte lika 

explicit – förutsättning för att 

många av Ekéus resonemang 

i andra delar av utredningen 

skall bli begripliga. 

Detta blev än tydligare häromdagen 

då en kollega relaterade 

ett meningsutbyte vid 

ett seminarium på Försvarshögskolan 

den 25 januari i år 

där den säkerhetspolitiska utredningen 

diskuterades. Ekéus 

kommenterade bl.a. den svenska 

politiken i början och mitten 

av 1980-talet ifråga om en 

kärnvapenfri zon i Norden, 

onekligen en central del av den 

svenska aktiva utrikespolitiken, 

därtill med obestridlig relevans 

för nordisk säkerhetspolitik. 

Enligt kollegans noggranna anteckningar 

yttrade Ekéus bl a: 

”Det var ju klart att zonen inte 

var praktisk politik. Det var 

demonstrationspolitik. Zonen 

var ju inte så intressant… Zonen 

blev ju något av en drömvärld” 

Jaha. Så var det alltså med 

den aktiva utrikespolitiken. 

Johan Tunberger är analytiker vid 

FOI 

1 

Betänkandet fi nns sedan i början av 

februari tillgängligt i tre tryckta band 

och kan inhandlas för det facila priset 

av 650 kr. 

debatt 


13

Förgången hjärtlighet: 

Presidenterna Chirac 

och Bush vid NATO-möte 

juni 2001. USA behöver 

inte längre ”det gamla 

Europa.” 


Stefan Hedlund: 

FN-systemets 

sista strid 


I en värld där ekonomisk 

makt är det 

som räknas blir USA 

alltmer dominerande 

och ”det gamla 

Europa” alltmer irrelevant. 

Hur kommer 

ett marginaliserat 

Ryssland att agera 

När dessa rader skrivs är det 

ännu oklart om det verkligen 

kommer att bli något krig 

mot Irak. Den amerikanske utrikesministern 

Colin Powell 

har just hållit tal inför FN:s 

(o)säkerhetsråd, och de europeiska 

vägrarstaterna är till synes 

mer beslutna än någonsin 

att vägen framåt måste gå via 

fortsatta vapeninspektioner, det 

senare dessutom utan att någon 

bortre tidsgräns anges. I Bagdad 

myser Saddam Hussein, 

som under det senaste decenniet 

har utvecklat just fördröjningstaktiken 

till något av en 

skön konst. 

Det är förvisso vanskligt att 

spå om framtiden, men allt pekar 

nog på att det, när denna 

tidskrift kommer av trycket, 

redan råder krig. Bakom alla 

massmediala spekulationer 

och diplomatiska förvecklingar 

döljer sig en växande insikt 

om att USA nog trots allt redan 

har bestämt sig, och att det därmed 

är upp till FN att besluta 

om man vill vara med eller gå 

14

emot. Inför säkerhetsrådet förklarade 

Powell helt frankt att 

det nu inte bara är den irakiska 

regimen utan också FN-systemets 

trovärdighet som ligger i 

vågskålen. 

Vältaliga och maktlösa européer 

Det finns två goda skäl till att 

FN har hamnat i denna till synes 

omöjliga position. Det ena 

säger att FN för sin fortsatta 

trovärdighet har blivit helt beroende 

av USA. Under skandalerna 

på Balkan framgick med 

all önskvärd tydlighet att européerna, 

trots all sin yviga retorik, 

helt saknar förmåga att 

sätta egen kraft bakom orden, 

och efter ett decennium av katastrofala 

”reformer” har även 

den tidigare sovjetiska supermakten 

hamnat i en position 

av total maktlöshet. 

Utan amerikansk vapenmakt 

har FN därmed reducerats 

till att utslunga tomma 

hotelser, som bara kan väcka 

förakt, eller till att införa ekonomiska 

sanktioner, som bevisligen 

leder till stora humanitära 

problem och till massiva illegala 

inkomster för dem man säger 

sig vilja straffa. Symptomatiskt 

nog var det först när USA presenterade 

ett högst trovärdigt 

hot om militär intervention 

som Irak accepterade att ånyo 

släppa in FN:s vapeninspektörer. 

Under tiden därefter har 

så européerna, i en högst bisarr 

motsättningspolitik, gjort 

allt som stått i deras makt för 

att minska trovärdigheten i det 

amerikanska hotet. Det är mot 

denna senare bakgrund knappast 

underligt att Saddam Hussein 

faktiskt har sett fortsatt obstruktion 

som en rationell politik. 

”Det gamla Europa” 

Det andra och för vår egen del 

betydligt allvarligare skälet till 

att FN håller på att spela ut sin 

roll som säkerhetspolitisk aktör 

ligger i att USA inte längre anser 

sig behöva Europa. Detta 

grundar sig på intet vis i någon 

sandlådelik reaktion på franska 

eller tyska utspel om ”fred”, eller 

ens i en växande irritation 

över hur en del europeiska politiker 

har valt att gulla med 

antiamerikanska opinioner. 

Dessa känslor finns där förvisso, 

men om allt i övrigt hade 

varit oförändrat skulle de självfallet 

inte kunnat få annat än 

temporärt inflytande över den 

amerikanska politiken. 

Det verkliga allvaret ligger 

i att USA har gjort en synbarligen 

rationell säkerhetspolitisk 

kalkyl, som säger att Europa, 

och då i synnerhet det ”gamla 

Europa”, i ett krisläge inte har 

annat att tillföra än omfattande 

komplikationer. Något behov 

av militärt stöd har den amerikanska 

krigsmakten knappast 

längre, och värdet av det politiska 

eller diplomatiska ”stöd” 

man kan få via FN har nu blivit 

starkt ifrågasatt. 

Nostalgiskt önsketänkande 

Innan president George W 

Bush i höstas valde att vända 

sig till FN för att få stöd för 

sin hårda linje gentemot Saddam 

Hussein var omvärlden, 

med undantag för de alltid lojala 

britterna, utomordentligt 

kallsinnig. Så snart Bush hade 

talat inför generalförsamlingen 

skedde dock en radikal scenförändring. 

Man kunde nästan 

höra den kollektiva utandning 

som föregick ”världssamfundets” 

uppslutning kring en förmodad 

amerikansk ”FN-väg”. 

Många ville nog gärna tolka 

detta som en amerikansk eftergift, 

som en gryende insikt 

om att man trots allt inte kan 

gå fram helt ensam. I sådana 

förhoppningar fanns ett betydande 

inslag av önsketänkande, 

av nostalgiska tillbakablickar på 

en tid då rivalitet mellan de båda 

supermakterna skapade utrymme 

även för små länder att 

spela framträdande roller. Idag 

börjar det bli allt tydligare hur 

djupt otidsenligt sådant nostalgiskt 

drömmeri har blivit. 

Ekonomisk makt är vad som gäller 

Av alla de slutsatser som kan 

dras av utvecklingen efter Berlinmurens 

fall finns en som 

i betydelse överskuggar alla 

andra, nämligen att det inte 

längre är militär utan i främsta 

rummet ekonomisk makt som 

gäller. Då militär makt självfallet 

också förutsätter ekonomisk 

styrka, kan detta uppfattas som 

en konstlad motsättning. Några 

enkla observationer beträffande 

det kalla krigets upplösning 

ger dock vid handen att så inte 

är fallet. 

Det fanns mot slutet av 

1980-talet en vanlig föreställning 

som gick ut på att det var 

den amerikanske presidenten 

Ronald Reagans satsning på en 

omfattande militär upprustning 

som definitivt knäckte den sovjetiska 

supermakten. Inte minst 

ansågs det berömda rymdförsvarsprogrammet 

”Stjärnornas 

krig” ha gjort klart för Moskva 

att slaget var förlorat. Den 

tidvis upphetsade diskussionen 

kring huruvida detta faktiskt 

var fallet var i stora drag meningslös. 

Samhällsprocesser av 

den omfattning som slutligen 

ledde till det sovjetiska sammanbrottet 

har självfallet aldrig 

bara en orsak, kanske inte ens 

en dominerande orsak. 

Det kalla kriget – två helt skilda 

spel 

Själva debatten om ”Stjärnornas 

krig” antydde dock något 

mycket väsentligt. När vi nu 

har fått en viss distans till det 

kalla kriget, börjar det framgå 

att USA och Sovjetunionen 

egentligen spelade två helt 

skilda spel. Medan Moskva satsade 

allt på att åstadkomma en 

militär upprustning, som skulle 

göra det möjligt för dess konventionella 

styrkor att tränga 

fram till Atlanten på ett par 

veckor, och för dess kärnvapenstyrkor 

att åstadkomma 

effektiv avskräckning, satsade 

man i Washington på att vinna 

i ett helt annat spel. 

Den amerikanska strategin 

gick ut på att det kalla kriget 

i grunden inte var en kraftmätning 

mellan två militärapparater, 

utan mellan två ekonomiska 

system. När väl den 

amerikanska marknadseko- 


15


nomin i grunden hade slagit 

den sovjetiska planekonomin, 

skulle också den militära kraftmätningen 

vara över. Just så 

kom det också att sluta, med 

ett sammanbrott för den sovjetiska 

motparten vars fulla 

konsekvenser vi ännu bara kan 

skymta. 

Det är förvisso sant att 

även den amerikanska ekonomin 

belastades med omfattande 

rustningskostnader, men 

relativt sett var dessa aldrig på 

långa när så betungande som 

de var för den sovjetiska ekonomin. 

Den amerikanska övertygelsen 

om att man till slut 

skulle vinna i den ekonomiska 

kraftmätningen kan också förklara 

att man så länge var beredd 

att acceptera kraftiga underskattningar 

av exempelvis 

den sovjetiska nukleära potentialen. 

Den irrelevanta sovjetiska 

upprustningen 

Enligt den ryske militäranalytikern 

Vitalij Sjlykov, vars förflutna 

garanterar att han haft 

god insikt, byggde nedrustningsförhandlingarna 

på att 

Sovjet förfogade över endast 

30 000 stridsspetsar, trots att 

den verkliga siffran var minst 

45 000, och på att man bara 

hade 500-600 ton anrikat uran, 

trots att den faktiska siffran var 

1 200 ton. 

Den amerikanska beredvilligheten 

att faktiskt acceptera 

förhandlingar som skulle ge 

Moskva mycket påtagliga fördelar 

– efter en ”total” nedrustning 

av 30 000 stridsspetsar 

skulle Sovjet trots allt haft 

15 000 kvar – kan svårligen 

förklaras på annat sätt än som 

ett resultat av en övertygelse 

om att ryssarna var upptagna 

med att spela ett spel som var 

på väg att bli fullständigt irrelevant. 

Utklassning i öknen 

Ett första praktiskt test kom i 

samband med det första Irakkriget, 

1990-91. I öknarna i 

Kuwait och i södra Irak ställdes 

amerikanska vapen mot sovjetiska. 

Innan försvarsoperationen 

”Desert Shield” övergick 

i den offensiva operationen 

”Desert Storm” fylldes västvärldens 

tidningsspalter av varningar 

om ett kommande nytt 

amerikanskt Vietnam. Sannolikt 

var det också många sovjetiska 

militärer som såg fram 

emot att amerikanerna skulle 

få lära sig en läxa. I verkligheten 

varade kriget blott 100 

timmar, och det blev en total 

katastrof för Irak. 

I Moskva tvangs man bevittna 

hur de egna vapnen fullständigt 

utklassades av de amerikanska. 

Man kunde förvisso 

hänge sig åt bortförklaringar, 

som att vapnen inte fått rätt 

underhåll eller att den irakiska 

militären inte fått rätt utbildning, 

men i grunden kvarstod 

faktum. Det var fråga om en 

total utklassning. Den sovjetiska 

militärindustrin hade halkat 

ohjälpligt på efterkälken. 

Permanent maktförskjutning 

Under det turbulenta 1990-talet 

fullbordades den amerikanska 

segern i den kraftmätning 

man hela tiden uppfattat som 

den centrala, nämligen den 

ekonomiska. Medan Boris Jeltsins 

beryktade ”reformer” ledde 

till att Rysslands BNP sjönk 

med runt 40 procent, och investeringsvolymen 

föll med 

drygt 80 procent, präglades 

övriga delar av världen av en 

snabb utveckling. USA:s BNP 

växte med 30 procent, Sydkoreas 

med 60 procent och Kinas 

mer än fördubblades. 

Det senare är särskilt betydelsefullt, 

då det visar på en 

grundläggande och sannolikt 

permanent maktförskjutning. 

Den kinesiska ekonomins 

starka ekonomiska tillväxt har 

kopplats till en snabb teknologisk 

förändring och ett – förmodat 

– effektivt spionage mot 

amerikansk militärindustri. 

Man har också bedrivit omfattande 

uppköp av vapensystem 

från Ryssland, som inte längre 

upprätthåller några exportrestriktioner 

ens på avancerade vapen. 

Kinesiskt hot 

Implikationerna för framtiden 

är mycket långtgående. I relationen 

mellan Moskva och 

Beijing intar Moskva redan 

den entydigt underlägsna positionen, 

och gapet fortsätter 

att växa. Då Kina under överskådlig 

framtid är den enda stat 

som rimligen kan tänkas utgöra 

ett militärt hot mot Ryssland, 

framstår den ryska vapenexporten 

dit som anmärkningsvärd. 

När väl frågan om Irak har 

bringats ur världen, kommer 

den centrala säkerhetspolitiska 

diskussionen att handla om just 

maktförskjutningen i Fjärrran 

Östern, och där är det ingen 

som bryr sig särskilt mycket 

om vad europeiska fredsivrare 

och FN-kramare kan tänkas ha 

för uppfattningar. För Beijing 

kommer de ryska råvarutillgångarna 

i norr att utgöra en 

reell och ständigt växande frestelse, 

och för ett fortsatt försvagat 

Ryssland kommer det att 

bli allt svårare att hävda suveränitet 

över dessa av ryssar mycket 

glest befolkade områden. 

Redan för några år sedan 

läckte Pentagon en rapport där 

Kina pekades ut som ett potentiellt 

hot mot USA inom 

en tjugoårsperiod. Det Pentagon 

upplever som ett potentiellt 

hot kan av Moskva knappast 

uppfattas som annat än rena 

skräckscenariot. 

Ett svagt och trotsigt Ryssland 

Det har ofta konstaterats att där 

gårdagens Sovjetunion utgjorde 

ett hot emot övriga Europa 

till följd av sin militära styrka, 

kan dagens Ryssland uppfattas 

som ett hot till följd av sin allmänna 

svaghet. I den nya hotbilden 

ligger allehanda ”lågnivåhot”, 

såsom brottslighet, 

miljökatastrofer och sexhandel. 

Även om sådana hot förvisso 

måste tas på allvar, ligger 

den verkliga faran med Rysslands 

försvagning på ett annat 

plan, nämligen i en radikal omvandling 

av det internationella 

säkerhetssystem vi har vant oss 

vid att spela inom. 

16

Vart går ett alltmer maktlöst Ryssland Foto: NATO Photo 

Om Ryssland fortsätter att 

försvagas, och det finns mycket 

som pekar på att så kommer 

att ske, kommer hela FN-systemet 

att gå i baklås. Ett Ryssland 

som inte längre har någon kraft 

att konstruktivt påverka skeenden 

utanför det egna landets 

gränser, och som kanske inte 

ens längre förmår upprätthålla 

grundläggande ordning och 

samhällsfunktioner inom det 

egna landet, kommer att bli en 

mycket svår aktör att samverka 

med. 

Några enkla siffror från 

Världsbanken får antyda problemets 

vidd. Medan USA under 

1999 svarade för 21,4 procent 

av världens samlade BNP, 

svarade Kina för 10,9 procent, 

Indien för 5,4 procent och 

Ryssland för bara 2,6 procent 

(allt mätt i köpkraftsparitet, 

som höjer den ryska siffran). 

Under innevarande år kommer 

USA:s militärbudget att överstiga 

hela den övriga världens 

samlade militärutgifter. 

Då vi inte rimligen kan 

förvänta att Rysslands politiska 

och militära etablissemang 

godvilligt skall acceptera en 

permanent degradering som 

svarar mot dessa siffrors ekonomiska 

realiteter, bör vi i stället 

räkna med stadigt växande 

friktion. Moskva kommer att 

kräva att bli behandlad med en 

respekt man inte längre förmår 

leva upp till. Som kriserna 

i Kosovo och i Mellanöstern 

tydligt har visat, är vi redan en 

god bit på den vägen. Talet om 

att Moskva måste få vara med 

antar en allt mer rituell framtoning, 

utan egentligt innehåll. 

I fortsättningen av en sådan 

process riskerar vi att få 

se ett Ryssland som alltmer 

uppträder i rent trots, och som 

kanske rent av börjar understödja 

regimer USA uppfattar 

som ”skurkstater”. För att FN 

i en sådan situation skall kunna 

fungera meningsfyllt, kommer 

det att krävas att Ryssland 

berövas sin vetorätt i säkerhetsrådet, 

vilket är en uppenbar 

orimlighet. En fullständig marginalisering 

av FN framstår då 

som den enda sannolika utvägen. 

Med en krigsmakt som inte 

längre har någon seriös rival, 

kommer USA att ta sig rättten 

att försvara det man upplever 

som egna vitala säkerhetsintressen. 

Ryssland har 

försatt sig själv ur spel, och de 

evigt pratande européerna har 

gång efter gång demonstrerat 

sin fullständiga oförmåga att 

gå från ord till handling. Med 

det kommande kriget mot Irak 

tydliggörs dessa riktlinjer till en 

ny världsordning. Med kontroll 

även över den irakiska oljan, 

kommer USA att se sig som 

fullständigt oberoende av omvärlden. 

För anti-amerikanska 

opinioner världen över stundar 

bråda tider. 

Stefan Hedlund är professor vid 

Institutionen för Östeuropastudier 

vid Uppsala Universitet. 


17

Eino Tubin: 

Svanesång om 

infokriget 

När krigets vindar börjar blåsa 

är det bra att kolla hur det 

gick senast. Hur stämmer 

informationskrigets teorier 

på Kosovokonfl ikten 

SPF har publicerat en 

intressant studie. Men den 

är myndighetens sista. 

Vem ska bevaka ämnet i 

framtiden 


Strax före jul publicerade Styrelsen 

för psykologiskt försvar 

(SPF) sin sista Rapport med 

numret 191. SPF:s forskartjänster 

fördes över till den nya 

Krisberedskapsmyndigheten 

redan i somras, men de redan 

beställda forskningsrapporterna 

fortsatte att komma ut under 

hösten. Hur forskningen kommer 

att utformas i framtiden 

vet ingen, men SPF:s särskilda 

inriktning på förtroendet mellan 

myndigheter, massmedier 

och medborgare i kriser är nog 

avslutad. 

Rapport nr 191 heter 

”Kampen om det kommunikativa 

rummet” och är skriven 

av Kristina Riegert, lektor vid 

Södertörns folkhögskola. Bakom 

den kryptiska titeln döljer 

sig en intressant och högaktuell 

genomgång av informationskrigföringen 

under Kosovokonflikten 

1999. Riegert 

tar avstamp i USA:s och 

NATO:s doktriner om informationsoperationer 

och bedömer 

sedan hur de tillämpades 

under den utdragna bombkampanjen. 

Det är veterligen första 

gången som en svensk forskare 

bjuder på en lättläst och informativ 

fallstudie, där informationstjänst, 

psykologiska operationer, 

militära operationer, vilseföring, 

telekrig och datakrig 

– alltså ingredienserna i det nya 

informationskrigsbegreppet – 

samverkar i en helhetsbild. Boken 

blir till en introduktion till 

informationskriget som är nyttig 

att ha i bakhuvudet nu när 

Afghanistan knappt är avslutad 

och uppmarschen har börjat 

till Gulfen nummer 2: 

I krigstider är det … inte bara fråga 

om hur soldater, befälhavare och 

andra beslutsfattare upplever möjligheten 

att vinna kriget, utan det 

gäller att övertyga dem som sitter 

på åskådarläktaren, t.ex. civilbefolkningen 

inom och nära stridsområdet, 

journalister och världsopinionen. 

Ingen enhetlig strategi 

Lektion nummer 1 från 

Kosovo är att det saknades en 

enhetlig strategi för samverkan 

av de politiska och militära 

målen. USA satte för första 

gången ihop en styrgrupp för 

informationsoperationer för att 

samordna allt från traditionell 

elektronisk krigföring till intrång 

i militära datanätverk och 

attacker mot informationsinfrastrukturer. 

Men styrgrup- 

18

pen var oerfaren och dåligt tränad. 

Chefen för luftkriget amiral 

Ellis menade efteråt att man 

kunnat klara Kosovokonflikten 

på halva tiden, om det amerikanska 

försvarsdepartementet 

haft bättre strategisk vägledning 

och tydligare definierade 

mål för informationskrigföringen. 

Attackerna mot kommunikationssystemen 

hörde till de 

mest framgångsrika. 70 procent 

av den serbiska elförsörjningen 

kunde när som helst 

slås ut genom grafitbomber 

mot ställverk och transformatorstationer. 

Bomberna fälldes 

med B-2-bombare och styrdes 

mot målet genom GPS. Fördelen 

att använda bomber istället 

för kryssningsmissiler var, förutom 

kostnaden, att de upptäcktes 

senare av försvarets radar. 

Serberna hann inte slå av 

strömmen i tid för att minska 

skadeverkningarna. 

Den amerikanska bombningen 

av den statliga TVbyggnaden 

i Belgrad – där 16 

civila dödades – blev omdiskuterad 

och ledde till protester 

från västerländska människorättsorganisationer 

och folkrättsexperter. 

Strax innan hade 

NATO försäkrat att byggnaden 

inte skulle angripas. Effekten 

blev inte heller långvarig, regimen 

lade helt enkelt beslag på 

oberoende sändare och fortsatte 

att sända samma grova propaganda. 

Telefonnätet och Internet 

lämnades i stort sett intakta. 

Luftförsvarssystemet utsattes 

för såväl direkt militär 

bekämpning som cyberattacker. 

Flera källor anger att virus 

planterades in i luftförsvarets 

datasystem. Störsändningar 

och vilseledning spreds genom 

EC-130H Compass Call, Herculesplan 

som kan snappa upp 

och manipulera fiendens elektroniska 

signaler. Eftersom planet 

tvingades flyga utanför jugoslaviskt 

territorium länkades 

signalerna genom obemannade 

flygplan. 

Fiasko för psy-ops 

NATO:s psykologiska operationer 

mot serberna var ett 

totalt fiasko. Kampanjerna 

sköttes av amerikanerna, som 

sände TV och radio via EC- 

130E Commando Solo, fl y- 

gande sändare i Herculesplan, 

och fällde flygblad. Men operationerna 

kom igång först ett 

par veckor efter det att flygattackerna 

börjat och det tog en 

hel månad att utveckla en kampanjplan. 

Commando Solo opererade 

från baser i Ungern och sände 

entimmesprogram fyra gånger 

dagligen – meddelanden och 

nyheter blandade med popmusik. 

Men planet vågade sig inte 

närmare Belgrad än 100 km, 

vilket gjorde att sändningarna 

gick till kråkorna. Lika bra det, 

programmen betecknas som 

undermåliga. Personalen hade 

dålig mediekompetens och 

överföringen mellan planet 

och högkvarteret i Fort Bragg 

drabbades av tekniska problem. 

104,5 miljoner flygblad fälldes, 

till liten nytta. Alla klassiska 

teman utnyttjades: att Milosevic 

levde lyxliv medan landet 

störtats i fattigdom, försök att 

så splittring mellan armén och 

polisen osv. Men språket var 

stelt och grammatiken dålig. 

Budskapen gick helt enkelt inte 

hem hos en fientligt inställd 

befolkning. NATO gjorde 

också misstaget att tro att samma 

budskap kunde riktas både 

Albansk kvinna välkomnar KFOR. ”Kosovoalbanernas 

lidande och den serbiska militärens grymhet bidrog till 

att rättfärdiga NATO:s militära kampanj.” 



19


till de egna ländernas och motståndarens 

befolkning. 

Öppen oenighet mellan de 

19 medlemsländerna och president 

Clintons olyckliga uttalanden 

om att NATO inte 

skulle sätta in marktrupp gav 

Milosevic råg i ryggen. Det 

försökte man senare korrigera 

genom att smyga in hot om 

en markoffensiv genom läckor 

till pressen. Även stationeringen 

av attackhelikoptrar och en 

understödjande truppstyrka i 

Albanien betecknas av några 

betraktare som avsiktlig vilseledning. 

Presskontor tiodubblades 

NATO:s mediehantering var 

på väg mot katastrof, men tog 

sig i tid. Den amerikanska doktrinen 

föreskriver att det ska 

finnas informatörer med i ledningen 

för informationsoperationerna. 

Men under Kosovokriget 

var kontakterna ytterst 

begränsade på grund av ömsesidigt 

byråkratiskt motstånd. 

Informatörerna var rädda att 

deras trovärdighet skulle komprometteras, 

medan IO-folket 

ansåg att informatörerna inte 

behövde veta någonting om 

deras informationsoperationer. 

Liknande inställning har funnits 

inom den svenska Försvarsstaben, 

där den under lång 

tid hindrade uppbyggnad av 

kompetens inom psykologisk 

krigföring. 

Talesmannen Jamie Shea 

var när konflikten började chef 

för ett presskontor med fyra 

anställda. När kriget slutade arbetade 

35-40 personer vid det 

nyupprättade Media Operations 

Center. Informatörernas 

trovärdighet sattes på svårt prov 

när NATO först förnekade att 

två flyktingkonvojer bombats 

av misstag den 14 april 1999 

och sedan tvingades medge 

sitt ansvar. En insatsstyrka inrättades 

under ledning av Tony 

Blairs pressekreterare Campbell 

och Clintons talskrivare Prince, 

vilket ledde till rubriker om att 

”spin doctors” hade tagit över. 

En förstärkning var dock nödvändig, 

om inte NATO skulle 

förlora propagandakriget – och 

därmed hela Kosovokampanjen. 

Medieanalysen och samordningen 

mellan budskapen 

i NATO:s olika huvudstäder 

förbättrades, likaså informationsutbytet 

och samspelet 

mellan militärer och politiker. 

Enligt Jamie Shea var lösenordet 

att ockupera etern: 

Vår trossats på NATO var just att 

vara i etern hela tiden, att knuffa 

ut motståndarna, att ge varje intervju 

och genomföra varje briefi ng… 

Vi fyllde hela dagen med vår information. 

Det gällde att maximera den 

tid som NATO syntes i etern. 

Beslutsfattare sköts fram i TVljuset. 

Nyhetstorka motverkades 

med presskonferenser, ”dagens 

tema” och ”dagens intervju”. 

Det gällde att ha en extra 

briefing i bakfickan när det 

dök upp alarmerande nyheter 

eller desinformation. Journalisterna 

skulle sysselsättas hela tiden, 

så att de inte gav sig iväg 

och började gräva på fel ställe. 

Mediecentret skrev insändare 

och debattartiklar, som signerades 

av olika NATO-representanter 

och placerades i olika 

tidningar. Där utnyttjades de 

kontakter som NATO skaffat 

hos medierna, efter principen 

tjänster och gentjänster. 

Det låter cyniskt och manipulativt, 

men sådan är dagens 

mediesituation. Om man inte 

ger medierna vad de vill ha, 

så skaffar de sig ändå. Som TVtittare 

erinrar man sig reportrarna, 

som stod vid startbanorna 

vid italienska flygbaser och 

räknade flygplan i livesändning. 

När det inte finns mer att göra 

där, så tar medieföretagen motståndarens 

material, eftersom 

sändningarna måste fyllas med 

något. Shea och den brittiske 

försvarsministern George Robertson 

gjorde enligt min mening 

en avgörande insats när de 

envist hamrade in att bombkriget 

var moraliskt berättigat och 

vägrade att luras in på villospår 

om en och annan felriktad 

bomb. 

En stor betydelse för opinionsbildningen 

hade utan tvivel 

flyktingsituationen vid Kosovos 

gräns till Makedonien 

och Albanien. NATO gjorde 

där en viktig insats genom att 

samordna de humanitära insatserna, 

bygga vägar och tältstäder 

och dela ut mat. Kosovoalbanernas 

lidande och den serbiska 

militärens grymhet blev 

uppenbar och bidrog till att 

rättfärdiga NATO:s militära 

kampanj. 

Organiserade ”sköldar” 

Ett problem för NATO:s informatörer 

var dålig förkunskap 

om motståndaren. De togs 

på sängen av Milosevic propaganda 

och kunde själva inte 

formulera budskap till opinionen 

i Jugoslavien. 

Där hade regimen total 

kontroll över medierna. Oberoende 

medier skrämdes till 

tystnad. En stor del av nyhetsutbudet 

handlade om det serbiska 

folkets motstånd mot angriparen. 

Delvis var dessa aktioner 

spontana, men många 

som framställdes som spontana 

för publiken i väst var i 

själva verkat organiserade av 

regimen. De ”mänskliga sköldarna” 

på broar och i fabriker 

bestod av partimedlemmar och 

tvångsrekryterade, som lämnade 

målen när bombplanen 

närmade sig. Intrycket utomlands 

var dock att ett splittrat 

folk enats. Totalt sett gjorde den 

jugoslaviska sidan bra ifrån sig 

när det gäller opinionspåverkan 

– vilket enligt min mening 

är ganska naturligt när en hänsynslös 

totalitär stat ställs mot 

en nittonhövdad demokratisk 

koalition. 

Det är en överdrift att beteckna 

Kosovokonflikten som 

det första cyberkriget. På båda 

sidor fanns grupper, som drev 

propagandakampanjer eller 

försökta sabotera olika webbplatser 

och Internetsidor, men 

de var inte statligt organiserade. 

Till slut påminde den största 

jugoslaviska Internetleverantören 

sina abonnenter att det 

var förbjudet att spamma och 

20

sprida virus. Annars hade USA 

kunnat stänga ute alla jugoslaviska 

webservrar från Internet. 

Att man inte gjorde det ändå 

beror – förutom juridiska betänkligheter 

– på att Internet 

sågs som ett medel att få in information 

in Jugoslavien som 

motsade den officiella propagandan. 

Så långt Riegert. 

SPF och föregångaren Beredskapsnämnden 

för psykologiskt 

försvar har under sina 

femtio år gjort en betydelsefull 

insats när det gäller att öka våra 

kunskaper om informationens 

roll i kris och krig. Man 

har samlat ledande medie- och 

samhällsforskare vid svenska 

högskolor kring projekt 

om Tjernobyl-informationen, 

Gulfkriget, Estonia-katastrofen, 

gifterna i Hallandsåsen och 

andra händelser som fått stort 

medialt genomslag och väckt 

frågor om trovärdighet och 

förtroende. Under sin tid som 

forskningschef på SPF styrde 

Göran Stütz myndighetens 

forskning från en tidigare något 

ensidig medieinriktning till 

att också omfatta ämnen som 

individualpsykologi och krisledningsberedskap. 

Riegerts 

fallstudie om informationskrig 

är en värdig slutpunkt. 

Tyvärr är frågan öppen vem 

som ska ta upp stafetten. SPF 

har uppenbara svårigheter att 

upprätthålla sin kompetens 

inom psykologiskt försvar/ 

psykologisk krigföring med 

starkt nedskuren personal och 

budget. Den nya Krisberedskapsmyndigheten 

fokuserar 

på fredskriser. Utrikespolitiska 

institutet har mycket annat att 

stå i, FOI har aldrig strävat efter 

att nå en bred publik, Försvarshögskolan 

och Högkvarteret 

arbetar under hemligstämpeln. 

Vem ska beställa, vem ska betala 

Det mest brännande ämnet 

av alla – information och propaganda 

i krig, vår perception 

av kriget – riskerar att hamna 

mellan stolarna. 

Eino Tubin är frilansskribent 

bosatt i Turkiet 

Bo Hugemark: 

Säkerhetspolitik 

och 

kommunförsvar 

Spännvidden var stor 

på Folk och Försvars 

rikskonferens i Sälen. 

”Jag är mycket glad över att de 

baltiska staterna blir medlemmar 

i NATO som tillhör den 

gamla dagordningen.” Exakt så 

sade faktiskt inte utrikesminister 

Anna Lindh i sitt tal. Den 

första delen av meningen är direktcitat, 

den senare innebörden 

i ett svar på en fråga om 

svenskt NATO-medlemskap. 

Diskrepansen mellan de två 

synsätten gick igen i hennes 

huvudargument för alliansfriheten, 

att den bidrog till stabiliteten 

i det nordiska området. 

En fråga från auditoriet varför 

ett svenskt medlemskap skulle 

rubba stabiliteten medan baltiskt 

stärkte den, fick inget tydligt 

svar. 

Öppning för diskussion 

Det var faktiskt en märklig 

upplevelse att lyssna till såväl 

utrikesministerns tal och till 

försvarsminister Leni Björklunds 

anförande, när hon sista 

dagen inledde ett block om 

NATO-utvidgningens konsekvenser. 

I det längsta kunde 

man tro sig lyssna till framställningar 

som skulle utmynna i att 

Sverige avsåg att söka NATOmedlemskap. 

Men mot slutet 

kom 180-gradersgiren och 

mantrat om alliansfriheten som 

tjänat oss väl. 

Möjligen var försvarsministern 

mindre kategorisk. Hon 

antydde att försvarsberedningen 

även skulle kunna diskutera 

alliansfriheten. Men när Gunnar 

Hökmark ville inkassera 

detta som konferensens stora 

nyhet backade hon och sade 

att vårt säkerhetspolitiska val 

givetvis låg på ett högre plan 

men att försvarsberedningen 

skulle kunna ge visst underlag 

för en sådan diskussion. Men 

den verkar kunna dröja. Leni 

Björklund sade rent ut vad 

mången misstänkt: att man inte 

vill ha upp NATO-frågan i 

luften samtidigt som EMUfrågan. 

Förståelse för USA:s syn 

En dominerande ingrediens 

i utrikesministerns anförande 

var ett starkt stöd för kampen 

mot terrorismen och för avväpning 

av Saddam Hussein. 

Även Sveriges ambassadör i 

Washington Jan Eliasson höll 

ett anförande som andades stor 

förståelse för de amerikanska 

hotuppfattningarna: ”Oron för 

vad Saddam Hussein med tillgång 

till massförstörelsevapen 

skulle kunna ta sig till är genuin 

och välgrundad.” 

Hur denna fara kan komma 

att bekämpas var föremål för en 

stringent och klar genomgång 

av chefen för Försvarshögskolans 

strategiavdelning, överste 

Mats Engman. (En uppdaterad 

version återfinns i detta nummer 

av vårt försvar). Det mest 

slående i presentationen var 

referat 


21

eferat 


en gissning att amerikanerna 

kanske har något överraskande 

drag i beredskap och inte alls 

kommer att följa mallen lång 

flygbekämpning följd av markinsatser. 

Frågan om svenskt deltagande 

i en FN-sanktionerad 

militär operation kom givetvis 

upp i samband med försvarsminister 

Leni Björklunds 

anförande om det kommande 

försvarsbeslutet. Folkpartiets 

Jan Björklund kritiserade att 

regeringen i förväg uteslutit att 

skicka stridande förband. Försvarsministern 

visade att hon 

behärskade de politiska knepen 

och argumenterade som 

om folkpartiet i förväg krävt 

att man skulle skicka stridande 

förband. 

Aldrig tillbaks till det gamla 

Om det militära försvarets utveckling 

sades eljest inte mycket 

konkret. Både försvarsministern 

och ÖB undvek att 

gå in i en djupare diskussion 

om de ekonomiska resurserna, 

en fråga som aktualiserats 

genom politiska utspel om en 

neddragning med ytterligare 

6 miljarder. De nöjde sig med 

lätta positionsmarkeringar som 

”Att jag själv under de närmaste 

åren inte ser några realistiska 

möjligheter att reducera 

försvarets kostnader torde vara 

rätt tydligt” (ÖB) och truismer 

som ”vi skall inte lägga mer resurser 

på försvaret än vad som 

krävs för att ha en god beredskap 

idag, och en förmåga att 

möta en förändrad omvärld” 

(Försvarsministern). 

Vad sistnämnda krav kan 

man konstatera att ÖB begravde 

den s.k. anpassningen i 

dess ursprungliga betydelse av 

återupprustning, en kombination 

av återtagning, tillväxt och 

ominriktning: 

”Vad gäller anpassningsförmåga 

i övrigt handlar det 

nu inte längre att ängsligt titta 

i backspegeln för att kunna 

återvända till en tidigare försvarsmodell. 

Nej, det handlar nu i stället 

uteslutande om att säkerställa 

att vi successivt ska ha möjligheten 

att anpassa försvarets 

förmåga till verklighetens nya 

krav.” 

Det var ett synsätt som också 

dominerade föredraget om 

”Det framtida slagfältet” av 

FOI:s generaldirektör Bengt 

Anderberg. Med ett antal exempel 

från förra decenniet belyste 

han sin tes ”vår uppfattning 

om framtiden domineras 

oftast av den konflikt som 

kommit senast”. 

Framtidsvision och nutidsberedskap 

I stället borde vi inse mångfalden 

av framtida tänkbara slagfält 

och stridsmiljöer. Fjärrbekämpning 

av civila eller militära 

mål, krigföring i städer, 

krigföring i rymden, cyberkrig, 

insatser av massförstörelsevapen 

och terrorism var exempel 

på krigföring som ställde helt 

olika krav på vårt försvar. Både 

i vad gällde försvaret av territoriet 

och deltagande i internationella 

insatser ställdes vi inför 

vägval om vilka utmaningar 

vi skall kunna möta med egen 

kraft och storleken på de resurser 

vi skaffar oss. Strävan att 

kunna anpassa försvaret efter 

framtida krav fick dock inte leda 

till att vi glömde bort att vi 

kan behöva ha en förmåga att 

agera i närtid. 

Anderbergs fantasieggande 

beskrivning av framtida stridsmiljöer 

och stridsmedel samt 

hans betoning av internationella 

insatser, även med stridande 

förband, väckte naturligen 

en fråga från auditoriet om 

vilken grad av förberedande 

internationell samverkan som 

behövdes. Måste man inte ha 

en gemensam operativ planering 

för att kunna lösa uppgifterna. 

Här utlöstes doktrinreflexen, 

och föreläsaren förklarade 

att alliansfriheten på intet 

sätt hindrade samverkan när 

det gällde samarbete om försvarsforskning. 

Vilket inte precis 

var vad frågan gällde. 

Dagens stora nyhet 

Det händer ibland under en 

rikskonferens att ett litet sidospår 

blir en av de stora händelserna 

i media – medan konferensen 

i övrigt går sin gilla 

gång. Så även denna gång, när 

ordföranden i försvarsberedningen 

Håkan Juholt som en 

av sina punkter i föredraget 

om den nya krisberedskapen 

tog upp frågan om avskaffande 

av titeln överbefälhavare, som 

i utlandet i regel är förbehållen 

presidenter, och i stället ha 

en chef för myndigheten Försvarsmakten. 

På presskonferensen 

fick han följdfrågan om 

denne/denna skulle kunna vara 

en civil tjänsteman och svarade 

ja. Därmed var dagens stora nyhet 

given i spalterna, naturligtvis 

beledsagad med Johan Hederstedts 

skarpa motreaktion. 

Klara kommunen krisen 

Därmed kom tyvärr Juholts intressanta 

övriga punkter något 

i skymundan. En av dem var 

frågan om det militära försvarets 

uppgifter i krishanteringen 

och därmed sammanhängande 

lagstiftning. De snäva gränser 

som lagstiftningen ger militären 

– vilket bl.a. belystes i 

Olof Santessons referat ”Ett 

utsatt Stockholm” i vårt försvar 

4/2002 var enligt Juholt orimliga. 

Han såg fram mot de förslag 

som inom kort kommer 

att läggas av Johan Muncks utredning. 

Juholts anförande utgjorde 

inledningen till en dag som 

helt ägnades den nya krisberedskapen. 

Problemen belystes 

såväl från central myndighetsnivå 

som från regional 

och kommunal nivå. Där 

hördes optimistiska tongångar 

från båda hållen, från ordförande 

Elvy Söderström, Örnsköldsviks 

kommunstyrelse såväl 

som generaldirektören för 

krisberedskapsmyndigheten 

(KBM) Ann-Louise Eksborg. 

Den senare aktade inte ens 

för rov att säga likt Per Albin 

Hansson: ”Vår krisberedskap 

är god”. Detta stod dock inte 

obestritt; Juholt hade i sin inledning 

pekat på grava brister 

i myndigheternas samordning. 

22

Markstridsutrustad soldat, Markus, här framför Stridsfordon 90, förevisades av ÖB i Sälen. Markus, den yttersta länken i det 

nätverksbaserade försvaret, NBF, avses införas omkring 2010. Foto: Försvarets Bildbyrå/Anders Sjödén 

Någon form av samlad operativ 

ledning behövdes vid krishantering, 

antingen så att 

KBM:s mandat utvidgades eller 

att det inrättades en operativ 

ledningsfunktion i regeringskansliet. 

Om Eksborg talade 

likt Per Albin travesterade 

Juholt Churchill: ”…vi är någonstans 

mitt emellan början 

på slutet av det gamla och i slutet 

av början för det nya”. 

Äntligen säkra! 

Konferensens avslutande del 

ägnades NATO-utvidgningen. 

Den lettiske försvarsministern 

Valdis Kristofskis deltog i 

rikskonferensen 2001. Då var 

ett lettiskt medlemskap i Alliansen 

en avlägsen eventualitet. 

Nu var det på väg att bli 

en realitet, och Kristofskis citerade 

med tillfredsställelse president 

Bushs ord i Prag: ”Never 

again, in the face of aggression 

will you stand alone”! Han 

hyste uppenbarligen inga dubier 

om att NATO skulle tillhöra 

den gamla dagordningen 

utan betonade att den nyvunna 

säkerheten skulle ge Lettland 

möjligheten att bidra till kampen 

mot terrorismen och andra 

”nya” hot. 

Förra gången han var med 

överskred Kristofskis den diplomatiska 

kutymen genom att 

uttala att ett svenskt medborgarskap 

skulle vara gynnsamt 

för Baltikums säkerhet. Nu 

var denna fråga litet överspelad 

men han ombads ändå kommentera 

den på presskonferensen. 

Denna gång svarade han 

med den vanliga formeln att 

det inte tillkom honom att ge 

råd men tillade att ett svensktfinskt 

medlemskap skulle göra 

det lättare för Ryssland att hantera 

Östersjöproblematiken. På 

en fråga om han fortfarande såg 

Ryssland som potentiellt farligt 

svarade han att Ryssland fortfarande 

hade en latent strävan 

att försvaga eller splittra grannländernas 

sammanhållning politiskt. 

Vilket kanske var ett indirekt 

svar på den tidigare frågan: 

ett enat Norden i NATO 

skulle omöjliggöra en sådan 

rysk politik. 

Undanröja missuppfattningar 

Finlands försvarsminister Jan- 

Erik Enestam fick sista ordet 

på konferensen med en genomgång 

av Finlands syn: ”I 

strategiskt avseende kommer 

ett utvidgat NATO att projicera 

säkerhet österut och främja 

en större beredvillighet att lösa 

tvister på ett fredligt sätt”. 

Han fick också sista ordet 

i ett meningsutbyte med 

en frågare från golvet, Gunnar 

Lassinanti från Palme-centrum 

som påstod att Enestam 

retirerat från sin tidigare pro- 

NATO-ståndpunkt. Finländaren 

svarade påtagligt snävt med 

att klargöra med att han alls 

inte tidigare förordat finskt 

NATO-medlemskap. Vad han 

gjort var att efterlysa en öppen 

debatt och att försöka undanröja 

missuppfattningar och fördomar 

om Alliansen och dess 

roll. Det var viktigt nog tyckte 

han 

Det borde vara ett gott syfte 

i Sverige också, oavsett vad 

man anser i själva alliansfrågan. 

Rikskonferensen förde kanske 

det syftet en aning framåt. 

Bo Hugemark är vårt försvars 

redaktör 

referat 


23

Tommy Åkesson: 

Försvar av vad 

– mot vad 

– med vad 

”... i förhållande till de försvarsmakter vi vill jämföra oss 

med ligger vi efter kompetens- och förmågemässigt.” 


Under 1990-talet har det 

svenska försvaret och dess roll 

inom ramen för den politiska 

kontexten diskuterats. Diskussionen 

har haft en mycket bred 

spännvidd; allt från miljöpartiets 

miljöbrigader (inom ramen 

för ett vidgat säkerhetsbegrepp) 

till Försvarsmaktens egna 

idéer om övergång från invasionsförsvar 

till insatsförsvar. 

Ofta har analysen och argumenteringen 

hamnat fel, beroende 

på att hela vidden av kalla 

krigets slut inte tagits med i 

underlagen. 

Utformningen av det framtida 

försvaret är inte en fråga 

om teknik eller struktur 

– det handlar ytterst om vilka 

krav på militär förmåga som 

de politiska beslutsfattarna vill 

ha. Det handlar om vad dessa 

beslutsfattare kan tänkas nyttja 

militär förmåga till. 

Vidare än nationalstaten 

Under det kalla kriget levde 

Sverige och övriga västerländska 

demokratier inför ett akut 

existentiellt hot. Den säkerhetspolitiska 

omgivningen var 

relativt stabil och förutsägbar 

och hotbilden varierade sällan. 

Osäkerheten låg i ett krigsriskresonemang 

som ytterst 

handlade om vilken politisk 

vilja att nyttja militära maktmedel 

som aktörerna kunde 

tänkas ha. Efter omvälvningarna 

och nedmonteringen av 

diktaturstaterna i öst från 1989 

och ett decennium framåt har 

denna situation radikalt förändrats. 

Inom försvarsmakten har 

framförts att konsekvensen av 

detta har blivit att försvaret går 

från invasionsförsvar till insatsförsvar. 

Ordvalet är olyckligt 

och riskerar att leda tanken fel. 

Invasion talar om mot vilken 

form av militära hot försvaret 

utformas. Insats säger inget om 

detta. Insats är en metod. Givetvis 

skulle det genomföras 

insatser inom ramen för invasionsförsvaret. 

1900-talets försvar 

skall kanske betecknas som 

försvaret av nationalstatens existens. 

2000-talets försvar är 

betydligt vidare och är inte begränsat 

av nationalstatens geografiska 

läge. Försvarsmakten är 

satt att försvara grundläggande 

värden i en med andra stater 

gemensam idébas. 

Envisa hotbildsresonemang 

Hotbildsdiskussionen levt kvar 

inom både de militära och politiska 

etablissemangen. Hotbilden 

har dessutom ofta fortsatt 

att relateras till rikets existens 

vilket i sin tur, med avsaknaden 

av denna, lett till ett berättigat 

ifrågasättande av behovet 

av militär förmåga överhuvudtaget. 

Försök till nya hotbildsresonemang 

har resulterat i 

helt andra idéer som IT- och 

terroristhot. Dessa senare hot 

är reella men är svårligen en 

huvuduppgift för det militära 

försvaret, som ytterst vilar på 

förmågan till väpnad strid – åtminstone 

inte i ett rent nationellt 

perspektiv. 

Under överskådlig framtid 

(0-10 år) föreligger troligtvis 

inget hot mot rikets existens 

som behöver mötas med militära 

medel. Detta måste accepteras 

och ligga till grund 

för utvecklingen av de framtida 

militära behoven. I ett längre 

perspektiv kan ett sådant hot 

återkomma och viss handlingsfrihet 

måste skapas för att kunna 

möta återkomsten av detta 

hotscenario. Samtidigt fortsätter 

den under 1990-talet (för 

Sveriges del) påbörjade integreringen 

mellan de västerländska 

demokratierna. Frågan 

är om hot mot rikets existens 

är ett relevant begrepp 

om några årtionden. Det eventuella 

nya hotbild som kan utvecklas 

kanske inte riktas explicit 

mot den svenska statens 

existens utan mot delar av den 

västerländska demokratins existens 

som vi är kollektivt satta 

att värna. 

Det säkerhetspolitiska läge 

västmakterna (inklusive 

Sverige) idag befinner sig i har 

kanske en parallell i 1920-talet 

eller i den långa fredsperioden 

under 1800-talet. Jämfört med 

dessa tidsepoker har nationalstaterna 

som säkerhetspolitis- 

24

ka aktörer begränsats avsevärt 

till förmån för större, mer eller 

mindre fasta, intressegemenskaper 

med värnandet av den 

västerländska demokratin som 

gemensam idébas. Något reellt 

existentiellt militärt hot finns 

idag inte mot denna idébas. 

Operationer över hela skalan 

Värnandet av denna idébas i ett 

vidare perspektiv och avvärjandet 

av potentiella framtida existentiella 

hot mot den är det 

som borde ligga till grund för 

diskussionen om det nya försvarets 

uppgift och utformning. 

Att den politiska sfären 

inom denna västerländska gemenskap 

har behov av militär 

förmåga för att lösa denna 

uppgift står helt klart. Militära 

resurser har ianspråktagits ett 

flertal gånger det senaste årtiondet 

(Irak, före detta Jugoslavien, 

Afghanistan). Detta innebär 

inte att det vi traditionellt 

kallar internationella insatser är 

det framtida försvarets huvuduppgift. 

Det går inte att skilja 

på internationella och nationella 

insatser. Förvarets uppgift 

är att kunna genomföra 

militära operationer över hela 

konfliktskalan från fred till 

krig (ytterst väpnad strid) när 

de politiska beslutsfattarna behöver 

det – oavsett om detta 

skall genomföras i Sverige eller 

utomlands. De senare kommer 

alltid att ske inom ramen för en 

multinationell styrka. Det skall 

dock betonas att detta nödvändigtvis 

inte innebär multinationella 

bataljoner, brigader 

och eller ens divisioner (motsvarande). 

Multinationaliteten 

flyttas uppåt i organisationshierarkin 

relativt uppgiftens militära 

komplexitet. 

Svensk soldat på post i Kosovo 1999. ”Redan idag är nog sannolikheten att en svensk 

soldat kommer i strid större än under kalla kriget.” Foto: NATO Photo 

Skattebetalarens krav 

Vägen till Europa i form av 

EU-medlemskapet har öppnat 

ögonen för de svenska politiska 

beslutsfattarna. Den under kalla 

kriget påtagna neutralitetspolitiken 

med dess ”ankdammstänkande” 

har de facto ersatts med 

en betydligt mer internationell 

och gemensamt inriktad politik. 

På denna internationella 

arena vill de svenska politiska 

beslutsfattarna vara drivande 

och deltagande. En del i detta 

är att kunna bidra med militära 

resurser i samband med 

att dessa förmågor efterfrågas 

för att nå ett politiskt mål. För 

detta krävs en kompetent, välutrustad 

och med de allierade 

kompatibel försvarsmakt. För 

att forma denna styrka måste 

alla vägar diskuteras. Inga kor 

får vara heliga. Givetvis måste 

den väg som väljs vara rationell 

– skattebetalarna kan med 

all rätt kräva att få ut så mycket 

som möjligt av försvarsanslaget. 

Man måste våga ta upp 

frågor om grundorganisation 

kontra krigsorganisation, 

om värnpliktiga kontra stamanställda, 

om tidsbegränsade 

kontrakt för militär personal 

kontra ”livstidsanställning”. 

Det finns fördelar med det 

mesta, men dessa måste vägas 

mot nackdelarna. 

Dyrköpt rörmokarkompetens 

Ett exempel: I Sverige påtalas 

ofta att värnplikten skulle vara 

grunden för försvarsviljan 

och den demokratiska förankringen 

av försvaret i samhället. 

Är det verkligen så Saknar 

länder som inte har värnplikt 

försvarsvilja och demokratisk 

förankring Kan det inte vara 

så att värnplikt som grund 

för försvarets personalförsörjning 

hämmar viljan att nyttja 

de militära medlen i den nya 

världen och därmed indirekt 

bidrar till minskad politisk försvarsvilja. 

Sedan årtionden har 

vi själva i Sverige underkänt 

värnplikt som bas i de internationella 

insatserna. Vi har 

faktiskt endast tagit ut frivilliga 

korttidsanställda avlönade 

soldater. Ger värnpliktsystemet 

med dagens utformning maximal 

förmåga med givna resurser 

Att utbilda tio soldater för 

att en skall söka frivilligt till de 

förband som ämnar nyttjas kan 

inte vara rationellt. Förvisso 

kan den värnpliktige mer än 

bara soldatyrket, men kan han 

soldatens hantverk ordentligt 

Är rörmokarkompetensen inte 

lite dyrköpt om den leder 

till att soldatkompetensen försummats 

Med ett resonemang 


25


om vikten av ”merkompetens” 

borde deltidsreservofficeren 

generellt vara överlägsen heltidsmilitären. 

Så är det givetvis 

inte. 

Jag menar inte att värnplikten 

skall avskaffas men de 

framtida behoven inom ramen 

för försvaret av den gemensamma 

idébasen ställer andra 

krav än det nationella existensförsvaret. 

Om politikerna vill 

kunna bidra till ett gemensamt 

försvar måste personalförsörjningssystemet 

ses över. Den internationella 

trenden är tydlig. 

Frankrike och Nederländerna 

har avskaffat värnplikten och 

utvecklingen i flera andra länder 

går i samma riktning. 

Behov av krigare 

De nya kraven aktualiserar behovet 

av en professionalisering 

av den militära personalen. 

Den sovjetiska hotbildens 

bortvittrande och det därpå i 

det närmaste upphörandet av 

övningsverksamheten har allvarligt 

påverkat de yrkesanställda 

militärernas syn på sitt yrke. 

En soldat, underofficer eller 

officers identifikation skall 

vara Krigaren – inte pedagogen, 

mentorn, instruktören eller 

byråkraten. Man skall göra 

militär karriär och det som 

skall värderas är den enskildes 

militära kompetens. I många 

andra länder arbetar den militära 

personalen mer eller mindre 

dagligen i sitt krigsförband. 

I Sverige är denna tjänst i bästa 

fall ett välförtjänt avbrott någon 

vecka vart femte år från de 

förment riktigt viktiga sysslorna 

i grundorganisationen. Jag 

tycker mig också se att innerst 

inne tror få av de anställda militärerna 

att de någonsin kommer 

att ställas inför en situation 

där deras militära kompetens 

kommer att prövas inom ramen 

för väpnad strid. Framtiden 

kommer att visa om de har 

rätt men om detta inte är fallet 

kan uppvaknandet bli mycket 

smärtsamt. Redan idag är nog 

sannolikheten att en svensk 

soldat kommer i strid större 

än den var under kalla kriget. 

Någon tid för återtagning av 

kompetens finns inte. I morgon 

kan svenska soldater vara i 

strid utomlands. 

Vi måste våga vara självkritiska 

och inse att i förhållande 

till de försvarsmakter vi 

vill jämföra oss med ligger vi 

efter kompetens- och förmågemässigt. 

Att, så som är fallet 

i många fall, disponera tekniska 

system i världsklass hjälper föga 

om humankapitalet inte är förmöget 

att optimalt nyttja dessa. 

Balans mellan tidsperspektiven 

Försvaret måste också hitta en 

rimlig balans mellan förmåga 

i ett kortare perspektiv och 

återtagning av förmåga i ett 

längre perspektiv. Om återtagandet 

kräver en för det kortare 

perspektivet kraftigt överdimensionerad 

officerskår och 

grundorganisation, som slukar 

så stora resurser att förmågan 

vid de enheter som ämnar 

nyttjas i detta kortare perspektiv 

blir lidande, måste konceptet 

med återtagande ifrågasättas. 

Särskilt som att hela idén med 

återtagande på nationell bas är 

mycket diskutabel. Frågan är 

om det i framtiden i praktiken 

går att skapa ett substantiellt 

återtagande inom rimliga tidsramar. 

En lösning på behovet 

av ökad militär kapacitet i ett 

längre perspektiv kan faktiskt 

vara kollektivt försvar med de 

stater som delar vår idébas. 

Sammanfattningsvis måste det 

svenska försvaret ges en tydlig 

roll i den nya världsordningen. 

Försvarsmakten måste åter inrikta 

sig på sin militära uppgift. 

För att forma det nya försvaret 

får ingenting vara heligt. Vi 

måste förutsättningslöst diskutera 

alla möjligheter att skapa 

ett försvar som i framtiden kan 

lösa de uppgifter statsmakterna 

ställer. Jag är övertygad att demokratin 

även i framtiden behöver 

ett militärt försvar – men 

ett annat försvar än det som 

1900-talet krävde. 

Tommy Åkesson är fi l. kand. och 

reservoffi cer 

Anders Lundberg och 

Ragnar Ottoson: 

Teknik 

– en 

omistlig 

del av 

officersutbildningen 

Det nätverksbaserade 

försvaret 

kommer att 

kräva hög 

teknisk 

kompetens. 

Bild: Högkvarteret 

26

Den svenska armén och marinen 

har en lång tradition av 

teknikutbildning för officerare 

på alla nivåer. Försvarshögskolans 

chefsprogram har en teknisk 

profilering, där de studerande 

erhåller såväl taktisk/ 

operativ som teknisk utbildning 

på hög nivå. Det är av 

stor vikt för vår försvarsmakt 

att tillräckligt många högre officerare 

har tillräckligt tekniskt 

kunnande. 

Trots att denna utbildning blir 

allt viktigare till följd av den 

tekniska utvecklingen, och att 

försvaret blir alltmer beroende 

av avancerad teknik, har den 

tekniska utbildningen av officerare 

urholkats under de två 

senaste årtiondena. De officerare 

som idag påbörjar tekniskt 

chefsprogram har inte lika 

gedigna förkunskaper som 

för tjugo år sedan. Därav följer 

att teknisk chefsutbildning 

inte når samma nivå som 

tidigare, trots att kraven i 

stället borde ha ökat. 

Tre frågor tränger sig på: 

1. Varför har det blivit så 

2. Vilka konsekvenser får detta 

för Försvarsmakten 

3. Vad kan göras för att förbättra 

situationen i framtiden 

Den här artikeln kan inte ge 

något fullständigt svar, men 

något ska här sägas om varje 

fråga för sig. 

1. Varför har det blivit så 

För arméns vidkommande 

är en viktig faktor 

nedläggningen av 

Artilleri- och Ingenjörshögskolan, 

AIHS. 

Dagens motsvarighet 

till AIHS är Militärhögskolans 

taktiska 

program för tekniska 

vapengrenarna. 

Men dessa 

utbildningar 

missar helt den 

grund i matematik 

och naturvetenskap 

som AIHS gav. 

På marinsidan är situationen 

likartad. Den gamla Sjökrigsskolan 

gav en betydligt 

bättre grund än marinens nuvarande 

militärhögskola. 

En gemensam orsak till 

denna utveckling inom armén 

och marinen kan vara försämrad 

gymnasieutbildning i matematik 

och naturvetenskap. 

Det har inte ansetts finnas tid 

att kompensera för det under 

officersutbildningen, i synnerhet 

som endast en liten del av 

alla officerare går Försvarshögskolans 

chefsutbildning med 

teknisk profilering. 

Situationen motverkar också 

rekryteringen till teknisk 

chefsutbildning. Denna har alltid 

varit betydligt mödosammare 

att gå igenom än den 

operativa, och det blir inte lätttare 

av att förkunskaperna avsevärt 

försämrats. 

2. Vilka konsekvenser får detta för 

Försvarsmakten 

De tekniskt chefsutbildade officerarna 

är en oundgänglig resurs 

för Försvarsmaktens materielanskaffning. 

Alternativet är 

att (som inom flygvapnet) nästan 

enbart lita till civilingenjörer 

som ges en taktisk/operativ 

tilläggsutbildning. Dessa har 

större rent teknisk kompetens 

än de tekniska officerarna, men 

kan knappast nå upp till samma 

nivå ifråga om taktiskt/operativt 

kunnande. Det är kombinationen 

av teknisk och specifikt 

militär kompetens, i en och 

samma person, som ger den så 

välbehövliga resursen i materielprocessen. 

En försvagning 

av denna personalkategori gör 

Sveriges försvar svagare, både 

som inköpare och som ledare 

av egna materielprojekt. 

Teknisk kunskap med visst 

djup är också en viktig förutsättning 

för att i krig förstå de 

tekniska förutsättningarna för 

militära operationer. Finns inte 

ett gott tekniskt kunnande på 

hög nivå i hierarkin, är risken 

stor för ödesdigra misstag. Det 

kompetensbehovet kan dock 

inte täckas genom chefsutbildade 

officerare med teknisk 

profil. Dessa är, och kommer 

sannolikt att förbli, för få. 

Det finns alltså tre behov som 

måste tillgodoses: 

– För det första behövs en 

större andel chefsutbildade 

med teknisk profilering. 

– För det andra bör deras utbildning 

förstärkas såväl med 

avseende på bredd som djup. 

– För det tredje bör även de 

chefsutbildade, med andra profileringar 

än tekniska, lära sig 

mer teknik än idag. 

3. Vad kan göras för att förbättra 

situationen i framtiden 

Två typer av åtgärder bör vidtas: 

– Den ena är att förstärka 

den tekniska utbildningen före 

FHS, åtminstone för dem som 

skall gå vidare till chefsutbildning. 

Svårigheten är att identifiera 

dessa på ett tidigt stadium. 

Det har vi kanske inte instrument 

för idag, varför många 

i så fall måste slussas in på en 

teknisk utbildning som de inte 

kommer att få användning 

för. Någon uppenbart god lösning 

på det problemet är svår 

att finna, vilket förmodligen är 

huvudorsaken till det tillstånd 

som råder idag. 

– Den andra typen av åtgärder 

är att skapa incitament till 

den extra ansträngning som erfordras 

för att gå igenom teknisk 

utbildning. Vi har hittills 

inte haft något belöningssystem 

som skulle kunna främja 

rekryteringen. Man kan tänka 

sig en rad åtgärder: Avlöningsförstärkning 

för dem som väljer 

teknisk väg, examenspremier 

för dem som genomfört teknisk 

utbildning och, sist men 

inte minst: bättre befordringsmöjligheter 

för de tekniskt utbildade. 

Det är inte orimligt att 

befordringsberedningarna låter 

teknisk meritering väga mycket 

tyngre än idag vid urvalet till 

de högsta chefsbefattningarna. 

Anders Lundberg och Ragnar Ottoson 

har i c:a 25 år varit lärare 

vid FHS (MHS) i matematik resp. 

ellära och teleteknik. 

debatt 


27

Olof Santesson: 

referat 


ÖB 

vill ha 

struktur ”Z” 

Överbefälhavaren 

har bestämt sig för 

Försvarsmaktens nya 

inriktning. 

Den struktur, kallad ”Z”, som 

ÖB vill att statsmakterna skall 

besluta om år 2004 innebär att 

Sverige prioriterar internationella 

insatser och teknisk förnyelse. 

Systemet pekar mot vad 

som i praktiken liknar förband 

av yrkessoldater utgångna ur 

ett begränsat värnpliktsuttag. 

Vad försvarsindustrin kortsiktigt 

har att hoppas på är uppdrag 

för ”Demo 2005” och 

”Demo 2006”, embryon till 

det nätverksbaserade försvaret, 

NBF. Detta var något av det 

Amerikansk attackhelikopter 

”Apache” under test i Sverige. 

Hur går det med ÖB:s val av 

struktur om vi inte har råd 

att anskaffa beväpnade 

helikoptrar 

Foto: Försvarets Bildbyrå/ 

Flygvapen-Nytt 

viktigaste som kom fram nyligen, 

vid ett välmatat seminarium 

för politiska beslutsfattare, 

myndigheter och industrifolk. 

”Refl ektioner, idéer och 

visioner inför försvarsbeslutet 

år 2004” lydde titeln. Det hela 

ägde rum den 20 februari 2003 

i Försvarshögskolans samlingssal, 

Sverigesalen, proppfull som 

kanske aldrig förr, efter kallelsen 

till möte från vad som kallas 

AFCEA Stockholm Chapter. 

Den som till äventyrs inte 

vet vad AFCEA står för kan 

inget utläsa ur kallelser, hemsidor 

etc. Det hela verkar nästan 

hemligt. Veterligen söker man 

heller ingen mediatäckning av 

sina sammankomster. 

Vid grundandet i USA 

1946 stod initialerna för ”Armed 

Forces Communication 

and Electronics Association”. 

Av någon anledning har man 

senare velat undvika den militära 

betoningen och behållit 

förkortningen utan att längre 

förklara den. (Dess tidskrift råkar 

heta ”Signal”, likt tyskarnas 

glättat propagandistiska krigsmagasin 

under andra världskriget). 

I vilket fall som helst rör det 

sig om ett västvärldens globala 

nätverk med högkvarteret i 

Fairfax, Virginia. 40 000 medlemmar, 

politiker, myndigheter, 

IT-industrier, enskilda såväl 

som företag, är organiserade 

inom cirka 125 föreningar, här 

heter det Chapter. Den svenska 

föreningen, bildad 1989, 

har närmare 500 medlemmar 

28

och leds idag av generalmajoren 

Göran De Geer. En duktig 

förening, tydligen, utnämnd till 

”Model Chapter” 1998, 1999, 

2000 och 2002. 

Informationsöverlägsenhet 

Men till mötet. Utgångspunkterna 

för svensk försvarsplanering 

får väl sägas vara dels de 

s.k. nya hoten (just nu främst 

terrorism), dels löftet att ingen 

stat kan hota Sverige med 

väpnat angrepp åtminstone de 

närmaste tio åren. Hur ser det 

då ut med tankarna inför 2004 

Inte ens ett längre referat skulle 

göra rättvisa åt de många föredragshållarnas 

funderingar. 

Som numera brukligt ägnades 

första talet åt den nya 

hotbilden. Under rubriken 

”Framtidens säkerhetsmiljö” 

tecknade brigadgeneral Håkan 

Pettersson, stf chef för underrättelsetjänsten 

MUST, en förtröstansfull 

bild av det euroatlantiska 

samförståndet trots 

Irakmotsättningarna. Men i 

en snabbföränderlig miljö med 

alltfl er scenarier och aktörer 

gäller det för oss i Sverige att 

samarbeta och skaffa informationsöverlägsenhet. 

Som svar 

på en fråga ville Pettersson se 

MUST som ”ett slags nationell 

underrättelsetjänst”. 

Datorernas kapacitet styrande 

Bengt Anderberg, generaldirektör 

för FOI (Totalförsvarets 

forskningsinstitut, f.d. 

FOA), med uppgift att tala om 

”Forskningsvärldens farhågor 

och förhoppningar”, slog bl.a. 

fast att terrorister skapar sina 

egna slagfält, där de har initiativet. 

Vi måste skapa allsidiga 

försvarsmedel. Men det handlar 

inte bara om framtidsmöjligheterna, 

vi måste ha en förmåga 

direkt, i närtid. Kan man 

inför alla nya möjligheter tala 

om genombrott, löd en fråga. 

Svaret blev att utvecklingen är 

evolutionär. Styrande är datorers 

beräkningskapacitet. I dag 

som en kackerlacka, efter hand 

som en mus, om 20 år som 

en människa, om 60 som hela 

mänskligheten. 

Nästa generaldirektör, Ann- 

Louise Eksborg, chef för KBM, 

den nya Krisberedskapsmyndigheten 

som inrättades 2002, 

ville i sin uppgift komma bort 

från totalförsvarsbegreppet – en 

lag om verksamheten för att 

förbereda Sverige för krig. Nu 

handlar det sårbara samhället 

och om att öka dess krisberedskap. 

Här krävs samverkan, även 

med näringslivet, för att åstadkomma 

ett robust samhälle. 

Fyra strukturer, W-X-Y-Z 

Sedan lyfte då generalmajor 

Claes-Göran Fant från högkvarteret 

på förlåten när det 

gäller ÖB:s syn på inriktningen 

av Försvarsmakten. Man har 

arbetat med fyra strukturer och 

fyra grundutbildningsalternativ: 

I ”X” skulle satsningen 

på internationella operationer, 

även med fredsframtvingande 

insatser, vara styrande. Det 

skulle bara finnas plats för en 

liten förstärkningsorganisation, 

och grundutbildningen skulle 

ske på färre platser, s.k. semicentralisering. 

”W” å andra 

sidan innebär lätta förband för 

internationella insatser i den 

lägre delen av konfliktskalan 

med utbildning som idag. Och 

”Y” motsvarar dagens försvarsmakt 

med tyngdpunkt på återtagning. 

Slutligen då ÖB:s val, ”Z”, 

med vassa förband för internationella 

operationer och med 

inriktning på en utveckling av 

hög förmåga till strid, semicentraliserat 

utbildade och med 

personalen kontrakterad för 

minst fyra års tjänstgöring. Det 

är ingen djärv gissning att politikerna 

kan få svårigheter med 

detta ytterlighetsalternativ. 

Vägvalsfrågorna är också 

många. Hur blir det med den 

luftburna bataljonen om man 

inte har råd att anskaffa beväpnade 

helikoptrar Luftförsvaret 

Kryssningsmissiler och 

ballistiska vapen ryms inte inom 

kostnadsramen. Blir det någon 

ubåt Viking Vad skall ersätta 

våra fyrtioåriga Herkules 

Några konkreta antydningar 

under rubriken ”Materielförsörjningen” 

kunde inte Birgitta 

Böhlin, generaldirektör 

för materielverket FMV, ge. 

Vissa behov kanske tillgodoses 

genom leasing. Vi kan tvingas 

att acceptera internationellt 

kravsatta lösningar. Industrier 

kan få andra leverantörer 

som beställare, inte som hittills 

myndigheter. Enda teknikupphandlingen 

nu gäller Demoprojekten. 

Men talaren trodde 

bl.a. på vår nischkompetens när 

det gäller uppträdande i grunda 

och kustnära vatten. 

Folkförankring kräver inte 

värnpliktstjänstgöring 

Försvarsutskottets nye ordförande, 

Eskil Erlandsson (c), 

presenterade sig och såg ingen 

anledning att ändra på den 

säkerhetspolitiska inriktningen. 

Stf chefen för FHS, Berndt 

Brehmer, talade om den verkliga 

nyckelfrågan, personalförsörjningen. 

Nuvarande system 

med ”officerare tjänstgörande 

som underofficerare” pekar på 

behovet av en särskild specialistkarriär, 

även för högre nivåer, 

och av sidorekrytering. 

Ifråga om de värnpliktiga underkände 

han folkförankringsargumentet. 

Ingen ifrågasätter 

legitimiteten hos polisen eller 

hos yrkesarméerna i allt fler 

länder. 

För det mest dundrande 

föredraget svarade försvarsberedningens 

ordförande, Håkan 

Juholt (s). Nu behöver riksdagens 

inrätta ett sammansatt utskott 

för samhällets försvar, och 

regeringskansliet måste nyorganiseras. 

Dagens uppdelning 

mellan krig och fred är orimlig, 

ett hot måste bedömas efter 

angreppets art, inte angriparens 

identitet. Juholt ville ge 

ett mycket kraftigare mandat åt 

Krisberedskapsmyndigheten. 

För långsamt reformarbete 

Som inhoppare för försvarsdepartementets 

statssekreterare 

Yvonne Gustafsson gav ministerns 

omstridde rådgivare, brigadgeneralen 

Michael Moore, 

ett par tydliga besked. USA:s 

”formidabla” militära satsning 

referat 


29

eferat 


fann han ”mycket oroväckande” 

för Europa. Försvarsmaktens 

förmåga måste återupprättas 

där bristerna är stora. Anpassningskonceptet 

måste vara 

styrande. Det gäller att skapa 

en kompetent, fl exibel och 

allsidig försvarsmakt, men det 

”får ej handla om en tillväxtförmåga 

mot gamla hot”. Var 

det verkligen så elasticitetens 

nyupptäckare Thage G Petersson 

tänkte sig tillväxten 

Reformarbetet går för långsamt, 

hävdade Moore. Vår internationella 

förmåga måste bli 

bättre, här förklarades de nordiska 

grannarna ligga före. Målet 

är fullt utbildade bataljoner 

”med mycket hög nivå”. Utvecklingen 

av nya förband (IT, 

NBC, luftburen bataljon) går 

”lite för långsamt”. 2004 behöver 

det bli ”stora förändringar”. 

Men värnplikten blir kvar. 

Oroande glapp i 

försvarsbeställningar 

Volym eller försvarseffekt Det 

är svåra avgöranden, fick vi höra. 

Och vilka blir de försvarsindustriella 

konsekvenserna Den 

frågan blev till sist hängande i 

luften. För det mest pregnanta 

inlägget svarade Jan Nygren, en 

gång socialdemokratisk toppolitiker, 

samordningsminister 

under Ingvar Carlsson och tidigare 

även statssekreterare i 

försvarsdepartementet, numera 

industriman. Han fann dagen 

glapp i försvarsbeställningar 

djupt oroande. Man kan inte 

bara tala om hur vi skall utnyttja 

civila komponenter. Produkterna 

måste kunna användas 

just när de behövs, när ”det är 

som djävligast”. Vi måste få en 

rimlig dialog om vad industrin 

kan åstadkomma. Det handlar 

inte om ”state of the art”, men 

systemen måste fungera! 

Många lukrativa konsultuppdrag 

väntar, det är tydligt. 

Men några långa produktionsserier, 

där industrin skall ta 

hem vinsterna, skymtade inte 

på AFCEA:s storseminarium. 

Olof Santesson har varit DN:s 

utrikesredaktör 


I 5 i 

Jämtlands 

perspektiv 

Av regementshistoriska verk vimlar 

det i Sverige. En förteckning nyligen 

i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 

över verk kring våra förband upptog 

drygt fjorton fulla sidor. 

Något består när regementena 

förgår. Och det kanske 

blir för mycket av det goda. 

Men marknaden torde 

inte vara mer mättad än att 

band ett av boken Jämtlands 

fältjägarregemente kommer att 

röna stor uppskattning. Fältjägarnas 

kamratförening är 

synnerligen livaktig. Och att 

I 5 hör till de få landskapsregementen 

som alltjämt har 

fått bestå torde inte ha försvagat 

lokalpatriotismen i 

Jämtland-Härjedalen. 

Omstritt gränsland 

I drygt trehundrafemtio år 

har det funnits svenska förband 

stationerade i denna 

del av nedre Norrland. De 

uppstod – och indelades mot 

slutet av 1600-talet av den 

noggranne Karl XI – för att 

bekräfta och stärka kronans 

makt över de landområden 

som blivit svenska i freden i 

Brömsebro 1645. Om regementets 

äldre historia – fram 

till 1900 – skriver f.d. förste 

arkivarien vid Krigsarkivet 

Lennart Rosell. Han ger 

en inblick i hur det gick till att 

sätta upp ett helt nytt förband 

på vad som nyss varit främmande 

(dansk-norsk) mark. Intrycket 

blir trots allt att det var 

förvånansvärt lätt att organisera 

regementet. En intressant sidoupplysning 

är att tryckta reglementen 

inte blev dominerande 

förrän under 1800-talet. 

Armfeldts fälttåg 1718- 

1719 och karolinernas dödsmarsch 

över fjället – lokalt den 

stora traumatiska händelsen – 

tecknas av 1:e antikvarien Anders 

Hansson. Historiken bryts 

därefter med en jämtländsk 

fallstudie av Försvarsmaktens 

förbannelse – det ständiga omorganiserandet 

– beskriven av 

två officerare, Claes Andersson 

och Ingvar Gustafsson, den 

senare historieverkets redaktör. 

En annan f.d. I 5:are, Lennart 

Westerberg betraktar Jämtlands 

militärboställen; fotografierna 

är glädjande många. Om lägertiden 

på Frösön har hans yngre 

officerskollega Jan-Anders Jacobsson 

åstadkommit en detaljrik 

krönika. 

Med ett hopp tillbaka i ti- 

30

Arvid Cronenbergs uppsats ger intressant belysning av strategin för försvaret av nedre Norrland. 

den redovisar riksdagsmannen 

Erik A Egervärn Jämtlands 

och Härjedalens krigshistoria 

under den tämligen långa period 

då man i Danmark-Norge 

ännu inte hade gett dessa 

framskjutna områden slutgiltigt 

förlorade. De bofasta bönderna 

satt här verkligen i kläm. 

Trots dragkampen om landskapen 

förefaller ändå införlivandet 

av befolkningen ha varit ett 

mindre problematiskt företag 

än motsvarande i det likaledes 

erövrade Skåne. Nedre Norrland 

var dock föga prioriterat 

i Stockholm. Man fäster sig vid 

att regementets huvuddel nästan 

alltid var någon annanstans 

när fienden uppenbarade sig. 

Ett centralförsvar för nedre 

Norrland 

Om fanor, kommunionskärl 

och uniformer – obligatoriska 

i regementsböcker – vet 

Leif Törnqvist, chef för Statens 

försvarshistoriska museer, 

det mesta. I 5.s traditioner inventeras 

av Claes Andersson. 

Varpå militärhistorikern Arvid 

Cronenberg vidgar perspektivet 

genom att diskutera hur 

den ofta omtalade centralförsvarsprincipen 

aktualiserades i 

planerna för försvaret av nedre 

Norrland. Poängen här är 

att denna princip inte alls avsåg 

enbart byggandet av Karlsborg 

i Sveriges hjärtland, den gällde 

generellt långt fram i tiden; ett 

exempel är Bodens fästning. 

Ingvar Gustafsson avslutar första 

delen av fältjägarboken med 

att ta oss med på en promenad 

genom kasernområdet och övningsfältet 

i Östersund. 

Bygderegemente 

De två kommande delarna tar 

i enlighet med redaktionens 

ambitioner upp ett en rad aspekter 

på regementet, bygden 

och staden. Det blir mer om 

indelningsverket, om idrotten 

och skyttet, om livet som 

ung officer och om militärer 

i politiken. Förhållandet mellan 

uniformerade anställda och 

den civila personalen kommer 

på tapeten. Militärmusiken får 

sitt liksom bygdekonsten. Att 

utbildningen vid regementet 

utlovas få en stor plats låter 

positivt; alltför ofta försvinner 

den bland allt det andra som 

ska vara med i ett heltäckande 

arbete. 

Ett av fältjägarbokens kapitel 

ägnas åt kristidens påverkan 

på det civila samhället och 

beredskapsåtgärder inför eventuellt 

angrepp. Ett annat ägnas 

stöd åt det civila samhället, 

bl.a. inför VM i Åre 1954. 

Slutligen kommer flera kapital 

att beskriva regementets mobiliseringspådrag 

vid unionskrisen 

1905 och under de båda 

världskrigen. 

Det hela blir en på många 

sätt imponerande fyllig regementshistoria 

som kan väntas 

en god bild av det som har varit. 

Sedan får vi se vilket öde 

som väntar garnisonen i Östersund. 

I dagens svenska armé 

kan man inte räkna med att ens 

en nyss intagen organisation 

blir bestående särskilt länge, när 

pengarna ska spridas på materiel 

och utbildning. 

Olof Santesson har varit Dagens 

Nyheters utrikesredaktör 

Ingvar Gustafsson (red): 

Jämtlands fältjägarregemente 

– regementet, bygden och staden, 

band ett, Försvarsmakten, 

Jämtlands fältjägarregemente 

2001. 

ISBN: 91-631-1473-9, 239 s. 

litteratur 


31


Om något går 

galet 

FOI-grupp gör strategi för det oförutsebara 

referat 

Ett spänt internationellt läge 

aktualiserar hur det är med 

svensk beredskap. Hur är det 

då Inte alls bra, det var innebörden 

av det drastiskt allvarsamma 

budskapet i ett föredrag 

av överingenjör Johan Tunberger 

i Artillerigården i Stockholm 

den 5 mars 2003. Anförandet, 

med titeln ”Strategi för 

det oväntade – Länken mellan 

föränderliga mål och militär 

Låg beredskap: ubåtarna ligger sårbara. 

förmåga” hölls i ett arrangemang 

av allmänna försvarsföreningen 

inför en blott alltför liten 

grupp äldre herrar. Den glesa 

närvaron är kanske ingenting 

att förvånas över. Dagen innan 

hade självaste Försvarsberedningen 

bestämt sig för ytterligare 

avlägsna alla hotscenarier: 

”ett militärt väpnat angrepp i 

alla dess former från en annan 

stat direkt mot Sverige bedöms 

vara osannolikt under minst en 

tioårsperiod”. 

Hot inom tio år 

Mycket föreföll likafullt stå på 

spel dessa marsdagar. Vad händer 

med FN, Mellersta Östern, 

NATO, EU och hela den 

transatlantiska länken Försvarsberedningens 

majoritet låter 

onekligen i hurtigaste laget. 

Dess bedömning är en typisk 


Foto: Försvarets Bildbyrå/Kenneth Frejd 

32

trendextrapolering, ansåg Tunberger. 

Han leder på Försvarsdepartementets 

uppdrag en 

grupp forskare från FOI (Totalförsvarets 

forskningsinstitut, 

f.d. FOA) som sysslar med 

det så kallade TOF- projektet 

(Totalförsvarets operativa förmåga). 

Gruppens uppgift är att 

göra en kompletterande analys, 

ge en ”second opinion”. Och 

man har onekligen gått till verket 

utan att styras av en flerårig 

trend: att allt är lugnt i vår del 

av världen. 

Den delrapport från gruppen 

som Tunberger presenterade 

och som redan har väckt 

uppmärksamhet inom det 

svenska försvarsetablissemanget 

tar sikte på tänkbara militära 

utmaningar inom tio år. Det är 

frågan om möjliga hot som kan 

beröra Sverige eller svenska intressen 

i närområdet vid en kris 

som utvecklas ur nuvarande 

omvärldsläge. Vad man vill belysa 

är vilka krav (det blott alltför 

slarvigt använda) begreppet 

grundläggande försvarsförmåga 

kan ställa 

i ett strategiskt perspektiv. 

Eländigt dagsläge 

Utgångspunkten är 

att något galet trots 

allt skulle kunna hända. 

Med ett eget originellt 

grepp har Tunbergers 

grupp har 

koncentrerat sig på 

två alternativ som kan 

inträffa om ”normalprocessen”, 

allt detta 

som är fredligt, vant 

och önskvärt, bryts. 

Det ena är rupturen 

– bristningen som 

totalt överraskar oss 

(omfattningen av terrorattackerna 

den 11 

september 2001). Det 

andra är malströmsdynamiken 

– att man 

ger sig in i en process 

som tar en oförutsedd 

vändning (något som 

Irakutvecklingen aktualiserar). 

Hur står det då till 

med vår militära beredskap, 

den grundläggande försvarsförmågan 

I dag är läget rent 

eländigt, så illa att man även 

med avsaknaden av varje traditionell 

hotbild har svårt att 

förstå att ingen ansvarig instans 

reagerar med larmsignaler. 

Tunberger angav obarmhärtigt 

vad en känslighetsanalys visar: 

Tillgängliga förband Vi 

behöver mer än dagens handfull 

beredskapstroppar, Tunberger 

vill se en luftburen bataljon 

med attackhelikoptrar och 

betydande transportkapacitet. 

Bättre beväpning Hos flyget 

saknas alla typer av vapen, bl.a. 

mot markmål, ”det är uselt” 

med motmedel, och totalt 

skulle vi bara kunna räkna med 

två JAS-divisioner i ett krig. 

Bättre skydd för insatsförband 

Här behövs både utspridning 

och fortifiering. 16 kryssningsmissiler 

skulle kunna slå ut alla 

våra plan i deras hangarer, 

ubåtar ligger sårbara etc. Militär 

verksamhet i anslutning till 

utsatta områden Som en ”militärkommunal 

dumhet” kallades 

lokaliseringen av vårt enda 

luftvärnsregemente till Halmstad. 

Ett anpassat legalt ramverk 

för en gråzon Vi måste bort 

från att bara hantera gårdagens 

krig eller fred. 

Den strategiska revolutionen 

FOI-studien vilar på hemliga 

scenarier. Några av byggstenarna: 

Geografin givetvis. Vad det 

gäller militära resurser pågår 

ingen snabb teknisk utveckling. 

Det händer inte mycket 

på 10 år! Hot, om de materialiseras, 

blir sammansatta (force 

multiplier) – det väpnade angreppet 

kommer inte ensamt. 

USA är en viktig aktör som 

kan komma att ändra fokus. 

Den andra, Ryssland, har ingen 

ödesbestämt godartad utveckling. 

EU och NATO har än så 

länge inte utsatts för stora kast, 

men kittet kan lösas upp och vi 

kan gå mot en ”nationalegoistisk” 

klassisk maktbalans. 

I sina resonemang utgår 

Tunbergers grupp från vad 

som kallas ”den strategiska revolutionen”. 

Han talade om 

”agerandestrategier”, om användning 

av militära medel för 

att nå mål. Sverige är aktivt – 

det är något nytt i bilden. Och 

asymmetriska konflikter är förfärande 

aktuella. 

Tvingade att samarbeta 

Man bör skilja på en grundstrategi 

och en adaptiv strategi. 

Den förstnämnda behöver 

ha förmåga mot ”resthot” 

med små styrkor som överraskar, 

den bör verka för internationell 

solidaritet och den bör 

göra oss ”hjälpbara”, en fråga 

om gemensam militärkultur 

och om att exempelvis hyra ut 

övningsfält. Den senare strategin 

avser hur man bäst stöder 

landets nationella intressen och 

mål (policy), om allt rasar ihop. 

Då kan det gälla att avhålla från 

krig eller få ett positivt utfall 

om krig utbryter, d.v.s. bästa 

möjliga fredstillstånd när konflikten 

är slut. Här kan vi hjälpa 

eller stjälpa en kollektiv krishantering. 

Utifrån ”syntetiska scenarier” 

talade Tunberger om minskad 

sårbarhet-frigörning (ej ge 

feta mål), gardering-koncentration 

(Östra Mellansverige), isolering-utmattning 

(få bort en 

angripare från Gotland). Vid ett 

väpnat anfall kan vi vara i antingen 

förhand eller efterhand. 

Även s.k. exitstrategier kan aktualiseras: 

vi backar ut, vi ställer 

inte upp, krisen löser sig ändå. 

På en punkt har läget dock blivit 

irreversibelt: Vi är numera 

tvingade att samarbeta. 

Stockholm, Gotland och Baltikum 

Avgörande när det gäller den 

grundläggande försvarsförmågan 

är följande: vi skall kunna 

projicera – och även injicera 

– stabilitet, vi behöver ha militär 

handlingsfrihet i närtid och 

i framtiden. Och bristerna, som 

sannerligen behöver åtgärdas, 

är som redan nämnts betydande. 

Vi kan annars bara absorbera 

ett angrepp, ta stryk, hoppas 

på det bästa, få hjälp. 

De risker som Tunbergergruppen 

ser är främst av mal- 


33


34 

Läsvärdes- 

undersökning 

strömskaraktär. ”Hemmabasen” 

– Stockholmsområdet och 

Gotland – bör garderas. 

Man har speciellt ägnat sig 

åt Baltikum. För NATO lider 

Estland, Lettland och Litauen 

brist på strategiskt djup. Deras 

tröskeleffekt är likafullt viktig. 

Vi borde subventionera deras 

försvarsansträngningar. Sverige 

kan behöva komma till deras 

stöd genom att medverka i en 

”coalition of the willing”. Här 

skilde Tunberger på tre modeller: 

förstärkning, expeditionskår 

eller nischförmåga. NATO 

vill att de baltiska staterna skall 

satsa på internationella insatsförband. 

Tunbergers grupp tror 

i stället på ett gammaldags försvar 

(som Sverige under det 

kalla kriget). 

Klokt med kortare 

planeringshorisont 

Den avslutande debatten kom 

bl.a. att handla om varför vi får 

ut så litet försvarseffekt för alltjämt 

mycket pengar. Vari ligger 

skulden Officerarnas höjda 

löner, det nätverksbaserade 

försvaret (NBF) och/eller med 

Tunbergers formulering ”industrisubventioner 

på 15 miljarder” 

Som militärhistoriker tryckte 

Arvid Cronenberg på att vi 

framför allt måste behålla en 

kunskapsbas som efter 1925 års 

nedrustning, då vi hade kvar en 

grund för att åter rusta upp. 

Från andra, som rätt upprört 

lyssnat till Johan Tunbergers 

lägesbeskrivning av ett 

försvar utan minsta stadga och 

krigsberedskap, hördes kravet 

att vi åtminstone måste ha en 

rudimentär militär verksamhet. 

Själv tyckte han att en kortare 

planeringshorisont och en 

evolutionär utvecklingsfilosofi 

vore klokt. 

Det sägs att FOI-studien 

har gjort intryck på departementet 

och högkvarteret. Kan 

något då hända Kanske står vi 

här i så fall inför en ruptur till 

det bättre. 

Olof Santesson har varit DN:s 

utrikesredaktör 

Efter beslut av allmänna försvarsföreningens 

styrelse medföljde 

en enkät i nummer 3/02 av 

vårt försvar. Avsikten var att genom 

en läsvärdesundersökning 

skapa underlag för att göra tidskriften 

ännu bättre och intressantare. 

Enkäten omfattade 11 

frågor. 

Totalt inkom 367 st. blanketter 

innebärande att 13-15% 

svarade, vilket får betraktas som 

ett högt gensvar vid denna typ 

av undersökningar. 

Fråga 1 handlade om huruvida 

man är prenumerant eller 

har friexemplar. Genom frågans 

formulering kom många 

som är medlemmar i aff eller 

Föreningen för Göteborgs 

Försvar att svara friexemplar. 

Bedömningen är att huvuddelen 

av dem som svarade är 

prenumeranter direkt eller indirekt. 

Knappt 50 procent uppger 

att de läser några artiklar och 

ungefär lika många angav att 

de läser allt. Ungefär 40% angav 

att de sparade tidskriften 

och använde den som referensinformation 

och lika många att 

de gjorde det ibland. 

I fråga 4 skulle man markera 

omdömen och önskemål då 

det gäller innehållet. 

Nästan 60% angav att de 

anser tidskriften är ”väl avvägd 

mellan civila och militära totalförsvarsfrågor” 

och mer än 60 

procent tycker att den ”täcker 

intressanta och viktiga delar av 

totalförsvaret”. Många efterlyste 

mer om föreningens aktiviteter 

liksom fler artiklar inom 

specialområden. 

Den nya grafiska utformningen 

och layouten är mycket 

uppskattad och att man vill 

ha tidskriften i sin nuvarande 

form framkom mycket klart. 

Över 80% svarade att det är 

lämpligt att tidskriften kommer 

ut med fyra nummer per 

år. 

De tre avslutande frågorna 

handlade om hur viktig ”röst” 

man anser att tidskriften är i 

den svenska försvars- och säkerhetspolitiska, 

om läsaren 

”refererade” till artiklar som 

funnits samt ett ”helhetsomdöme”. 

Man anser att vårt försvar 

är en viktig till mycket viktig 

röst, men att det inte helt kommer 

fram. vårt försvar utnyttjas 

som referens men inte i full utsträckning. 

Helhetsomdömet 

är mycket gott. 65% låg på 4-5 

i den 5-gradiga skalan. 

Som en sammanfattning 

kan man säga att läsarna förefaller 

nöjda med tidskriften 

som den är utformad idag även 

om det finns mer som kan förbättras. 

Flera av läsarna har härutöver 

lämnat konkreta förslag 

på förbättringar. Vi kommer nu 

att ta vara på all denna information 

och utnyttja den i vårt 

fortsatta arbete. 

Styrelsen och redaktionskommittén 

framför ett stort 

tack till alla som engagerat sig 

i denna läsvärdesundersökning. 

Ulf Rubarth 

Gen. sekr.

allmänna försvarsföreningens 

Länskonferens 

äger rum på Teatergatan 3, 1tr (Frukostmatsalen) 

Onsdagen den 9 april 2003 kl. 13.00-16.00 

Områden som kommer att behandlas: 

Länsorganisationernas behov och önskemål 

Verksamhetsplan 2003 samt inriktning för de kommande åren 

Hantering av vilande länsorganisationer 

Kallelse till och information om aktuella arrangemang 

Återrapportering 

Tidskriften vårt försvar 

Hemsidan/Debattsidan 

Medlemsrekrytering 

Övriga frågor 

Vid denna konferens bör minst en representant deltaga från samtliga länsorganisationer (även de 

s.k. vilande). Om någon länsorganisation vill ta upp ytterligare fråga vänligen meddela kansliet i god 

tid så att erforderliga förberedelser hinner vidtagas. Anmälan om deltagande skall till kansliet 

senast 1 april. Hotellrum är förbokade på Drottning Viktorias Örlogshem. 

Kallelse till årsstämma 

allmänna försvarsföreningens årsstämma 2003 äger rum på 

Armémuseet Riddargatan 13, Stockholm (Ingång Artillerigatan). 

Onsdagen den 9 april kl. 18.30 

Föredragningslista: 

1 Mötets öppnande 

2 Val av ordförande vid stämman 

3 Frågan om stämman blivit utlyst i stadgeenlig ordning 

4 Val av två justeringsmän att jämte ordförande justera dagens protokoll 

5 Styrelsens förvaltningsberättelse 

6 Revisorernas berättelse 

7 Fastställande av resultat- och balansräkning 

8 Frågan om ansvarsfrihet för styrelsen och kassaförvaltaren 

9 Val av ordförande, vice ordförande och övriga styrelseledamöter för tiden t.o.m. nästa 

årsstämma 

10 Val av två revisorer för innevarande år jämte två suppleanter för dem 

11 Val av valberedning 

12 Fastställande av årsavgift för kommande år 

13 Presentation av verksamhetsplan för 2003 

14 Övriga ärenden 

15 Mötets avslutande 

föreningsnytt 

Styrelsens förvaltningsberättelse och övriga ärenden som kan komma att upptas till behandling 

fi nns tillgängliga på föreningens kansli från den 24 mars. 

Efter stämman (c:a kl. 19.15) följer ett aktuellt föredrag av överste Mats Engman, FHS. 

Besök gärna aff hemsida: www.aff.a.se 


35

Posttidning B 

Vårt Försvar 

Teatergatan 3 

111 48 Stockholm 

Debattera på nä tet! 

Allmänna Försvarsföreningen, aff, fort sät ter för sö ken med 

debatt på In ter net via hem si dan (www.aff.a.se). 

Sök upp knappen DEBATT och tyck till i ak tu el la sä ker hetsoch 

försvars-politiska frå gor. De batt si dan är öp pen för alla, 

även icke-med lem mar i aff. Und vik ano ny ma bidrag, även om 

pu bli ce ring un der sig na tur är til lå ten. 

Följ anvisningarna på hemsidan och det for mu lär som finns för 

inläggen. 

OBS! Högst 2000 nedslag el ler teck en! 

Vi ser gärna debatt kring artiklar och syn punk ter i vårt för svar. 

Du kan via e-post a dress abon ne ra på artiklar och äm nen som 

dy ker upp på hem si dan. 

Intressanta inlägg refereras i kommande num mer av vårt 

försvar. 

Fortsatt debatterar vi exempelvis: 

– De nya hoten 

– När är krig berättigat 

– Hur skall terrorismen bekämpas 

– Kommer Sverige att bli NATO-medlem 

– Skall militären kunna hjälpa polisen att upprätthålla lag och 

ordning 

Saab AB upprepning från nr 4 2002

Nr 1/ 2003 Ã rgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

Nr 1/ 2003 ÃrgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen