Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen

eferat
vårt försvar 1 ’03
en gissning att amerikanerna
kanske har något överraskande
drag i beredskap och inte alls
kommer att följa mallen lång
flygbekämpning följd av markinsatser.
Frågan om svenskt deltagande
i en FN-sanktionerad
militär operation kom givetvis
upp i samband med försvarsminister
Leni Björklunds
anförande om det kommande
försvarsbeslutet. Folkpartiets
Jan Björklund kritiserade att
regeringen i förväg uteslutit att
skicka stridande förband. Försvarsministern
visade att hon
behärskade de politiska knepen
och argumenterade som
om folkpartiet i förväg krävt
att man skulle skicka stridande
förband.
Aldrig tillbaks till det gamla
Om det militära försvarets utveckling
sades eljest inte mycket
konkret. Både försvarsministern
och ÖB undvek att
gå in i en djupare diskussion
om de ekonomiska resurserna,
en fråga som aktualiserats
genom politiska utspel om en
neddragning med ytterligare
6 miljarder. De nöjde sig med
lätta positionsmarkeringar som
”Att jag själv under de närmaste
åren inte ser några realistiska
möjligheter att reducera
försvarets kostnader torde vara
rätt tydligt” (ÖB) och truismer
som ”vi skall inte lägga mer resurser
på försvaret än vad som
krävs för att ha en god beredskap
idag, och en förmåga att
möta en förändrad omvärld”
(Försvarsministern).
Vad sistnämnda krav kan
man konstatera att ÖB begravde
den s.k. anpassningen i
dess ursprungliga betydelse av
återupprustning, en kombination
av återtagning, tillväxt och
ominriktning:
”Vad gäller anpassningsförmåga
i övrigt handlar det
nu inte längre att ängsligt titta
i backspegeln för att kunna
återvända till en tidigare försvarsmodell.
Nej, det handlar nu i stället
uteslutande om att säkerställa
att vi successivt ska ha möjligheten
att anpassa försvarets
förmåga till verklighetens nya
krav.”
Det var ett synsätt som också
dominerade föredraget om
”Det framtida slagfältet” av
FOI:s generaldirektör Bengt
Anderberg. Med ett antal exempel
från förra decenniet belyste
han sin tes ”vår uppfattning
om framtiden domineras
oftast av den konflikt som
kommit senast”.
Framtidsvision och nutidsberedskap
I stället borde vi inse mångfalden
av framtida tänkbara slagfält
och stridsmiljöer. Fjärrbekämpning
av civila eller militära
mål, krigföring i städer,
krigföring i rymden, cyberkrig,
insatser av massförstörelsevapen
och terrorism var exempel
på krigföring som ställde helt
olika krav på vårt försvar. Både
i vad gällde försvaret av territoriet
och deltagande i internationella
insatser ställdes vi inför
vägval om vilka utmaningar
vi skall kunna möta med egen
kraft och storleken på de resurser
vi skaffar oss. Strävan att
kunna anpassa försvaret efter
framtida krav fick dock inte leda
till att vi glömde bort att vi
kan behöva ha en förmåga att
agera i närtid.
Anderbergs fantasieggande
beskrivning av framtida stridsmiljöer
och stridsmedel samt
hans betoning av internationella
insatser, även med stridande
förband, väckte naturligen
en fråga från auditoriet om
vilken grad av förberedande
internationell samverkan som
behövdes. Måste man inte ha
en gemensam operativ planering
för att kunna lösa uppgifterna.
Här utlöstes doktrinreflexen,
och föreläsaren förklarade
att alliansfriheten på intet
sätt hindrade samverkan när
det gällde samarbete om försvarsforskning.
Vilket inte precis
var vad frågan gällde.
Dagens stora nyhet
Det händer ibland under en
rikskonferens att ett litet sidospår
blir en av de stora händelserna
i media – medan konferensen
i övrigt går sin gilla
gång. Så även denna gång, när
ordföranden i försvarsberedningen
Håkan Juholt som en
av sina punkter i föredraget
om den nya krisberedskapen
tog upp frågan om avskaffande
av titeln överbefälhavare, som
i utlandet i regel är förbehållen
presidenter, och i stället ha
en chef för myndigheten Försvarsmakten.
På presskonferensen
fick han följdfrågan om
denne/denna skulle kunna vara
en civil tjänsteman och svarade
ja. Därmed var dagens stora nyhet
given i spalterna, naturligtvis
beledsagad med Johan Hederstedts
skarpa motreaktion.
Klara kommunen krisen
Därmed kom tyvärr Juholts intressanta
övriga punkter något
i skymundan. En av dem var
frågan om det militära försvarets
uppgifter i krishanteringen
och därmed sammanhängande
lagstiftning. De snäva gränser
som lagstiftningen ger militären
– vilket bl.a. belystes i
Olof Santessons referat ”Ett
utsatt Stockholm” i vårt försvar
4/2002 var enligt Juholt orimliga.
Han såg fram mot de förslag
som inom kort kommer
att läggas av Johan Muncks utredning.
Juholts anförande utgjorde
inledningen till en dag som
helt ägnades den nya krisberedskapen.
Problemen belystes
såväl från central myndighetsnivå
som från regional
och kommunal nivå. Där
hördes optimistiska tongångar
från båda hållen, från ordförande
Elvy Söderström, Örnsköldsviks
kommunstyrelse såväl
som generaldirektören för
krisberedskapsmyndigheten
(KBM) Ann-Louise Eksborg.
Den senare aktade inte ens
för rov att säga likt Per Albin
Hansson: ”Vår krisberedskap
är god”. Detta stod dock inte
obestritt; Juholt hade i sin inledning
pekat på grava brister
i myndigheternas samordning.
22