Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen
Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen
Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Fred till varje pris<br />
– fred i vår tid<br />
vårt försvar 1 ’03<br />
ledare<br />
När detta läses har kanske ett<br />
nytt krig brutit ut. Som det ser<br />
ut i skrivande stund kommer<br />
Förenta Staterna och Storbritannien<br />
att angripa Irak utan<br />
säkerhetsrådets mandat. Den<br />
svenska diskussionen om huruvida<br />
vi kan delta med stridande<br />
trupp eller fältsjukhus<br />
är därmed inte längre relevant.<br />
Men problemet kan återkomma<br />
i framtida konflikter. Säkerhetsrådet<br />
har makt att beordra<br />
stater att delta i väpnade insatser.<br />
(Tysklands agerande i denna<br />
kris är därmed inte förenligt<br />
med dess FN-medlemskap.)<br />
Nu är det knappast sannolikt<br />
att säkerhetsrådet tvingar en<br />
stat att sätta in ett visst slags resurser.<br />
Det är snarare en moralisk<br />
fråga; det borde vara svårt<br />
för en nation som i yttersta nöd<br />
skulle vara beroende av väpnad<br />
hjälp att själv inte vara beredd<br />
att ge sådan.<br />
I praktiken har Sverige redan<br />
gått ifrån ”fältsjukhusfixeringen”.<br />
Vi skickade ”stridande<br />
trupp” till Bosnien och<br />
Kosovo. I fredsfrämjande insatser<br />
av dessa slag kan man aldrig<br />
garantera att det inte blir stridsuppgifter<br />
(Ulf Henricssons bataljon<br />
i UNPROFOR bär syn<br />
för sägen) En av grundtankarna<br />
i Försvarsmaktens organisation<br />
är också att de operativa insatsförbanden<br />
skall vara användbara<br />
såväl inom rikets gränser<br />
som utanför.<br />
Det tillkommer inte vårt försvar<br />
att ta ställning till det angreppsbeslut<br />
som nu kanske<br />
har fattats. Däremot att göra ett<br />
par påpekanden som kan bidra<br />
till en klarare debatt i denna<br />
komplicerade fråga – och kanske<br />
väcka tankar om framtiden.<br />
För det första är det förhållande<br />
att tidigare amerikanska<br />
administrationer stött Saddam<br />
Hussein inget argument mot<br />
att den nuvarande kan angripa<br />
honom. Däremot är det ett<br />
memento om att man bör vara<br />
försiktig med vilka bundsförvanter<br />
man skaffar sig nu.<br />
För det andra är det förhållandet<br />
att USA inte angriper<br />
Nordkorea eller tar itu med Israel-Palestina-konfl<br />
ikten inget<br />
bra argument mot att det<br />
angriper Irak. Vi får nog vara<br />
tacksamma för att det inte<br />
överbelastar sin krishanteringsförmåga<br />
eller utlöser kärnvapenkrig<br />
på koreanska halvön.<br />
Däremot har amerikanerna<br />
anledning att tänka på hur de<br />
skall hantera dessa och andra<br />
krishärdar. Ty USA inte bara<br />
hånas för att uppträda som<br />
världspolis, det förväntas också<br />
agera som en sådan och kommer<br />
att uppmanas därtill.<br />
Det innebär att frågan om<br />
militära ingripanden mycket<br />
väl kan komma upp igen. Noteras<br />
bör att FN-stadgan inte,<br />
som många tror, säger att militärt<br />
våld är den sista utvägen<br />
när alla andra medel prövats.<br />
Vad där står är att inskridande<br />
med stridskrafter kan göras<br />
när säkerhetsrådet finner<br />
att ekonomiska m.fl. sanktioner<br />
”skulle bliva otillräckliga<br />
eller redan visat sig otillräckliga”.<br />
Det förstnämnda är naturligtvis<br />
en oerhört svår sak att<br />
avgöra. Det gäller att bedöma<br />
vad som kan uppnås med olika<br />
slags medel och vilka offer de<br />
kan innebära på kort och lång<br />
sikt. Svaret måste rimligen vara<br />
mer nyanserat än ”fred till varje<br />
pris”.<br />
Legitimeringen av ett krig<br />
är idag kopplad till beslut av<br />
FN:s säkerhetsråd. Vad vi nu ser<br />
ställer detta under debatt. Blir<br />
ett eljest berättigat krig oberättigat<br />
om en stormakt av uppenbart<br />
egenintresse – säg omsorg<br />
om oljekontrakt – lägger<br />
in sitt veto<br />
Vetorätten var en nödvändig<br />
förutsättning för bildandet<br />
av FN i samförstånd mellan<br />
världskrigets segrarmakter med<br />
i grunden mycket divergerande<br />
intressen. Den gav sedan under<br />
det kalla kriget stormakterna<br />
fria händer att ostörda agera<br />
inom sina intressesfärer och att<br />
slå vakt om sina skyddslingars<br />
intressen. Det fanns en viss parallellitet<br />
mellan vetorätten och<br />
världsfreden; intrång i stormaktsblockens<br />
intressesfärer<br />
kunde ha utlöst Harmageddon.<br />
Det kalla krigets slut såg en utveckling<br />
av folkrätten i riktning<br />
mot folkens rätt i motsats<br />
till staternas. Humanitära interventioner<br />
blev möjliga genom<br />
att blockmotsättningarna började<br />
upplösas.<br />
Även om vetot nu använts<br />
och vi tycker oss se en åternationalisering<br />
av säkerhetspolitiken<br />
är vetorätten oåterkalleligt<br />
satt under debatt, i och med att<br />
endast en supermakt finns på<br />
arenan, att gamla stormakter<br />
degraderas till andrarangsmakter<br />
och nya stormakter uppstår.<br />
Inte bara FN:s framtid är<br />
osäker. NATO och den transatlantiska<br />
länken har utsatts för<br />
påfrestningar, president Chirac<br />
signalerar motvilja mot att<br />
utvidga EU med stater som<br />
stöder USA. Samtidigt väcker<br />
mordet på premiärminister<br />
Djindjic i Belgrad farhågor för<br />
att Balkan-tragedierna ännu<br />
inte spelats till slut och visar på<br />
behovet av säkerhetsorganisationer<br />
med robust kapacitet.<br />
Kanske är vi i en situation<br />
då grunderna för Sveriges säkerhets-<br />
och försvarspolitik<br />
förändras snabbare än någonsin<br />
efter murens fall och det krävs<br />
största flexibilitet i tanke och<br />
handling.<br />
4
Change language