Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen

trendextrapolering, ansåg Tunberger.
Han leder på Försvarsdepartementets
uppdrag en
grupp forskare från FOI (Totalförsvarets
forskningsinstitut,
f.d. FOA) som sysslar med
det så kallade TOF- projektet
(Totalförsvarets operativa förmåga).
Gruppens uppgift är att
göra en kompletterande analys,
ge en ”second opinion”. Och
man har onekligen gått till verket
utan att styras av en flerårig
trend: att allt är lugnt i vår del
av världen.
Den delrapport från gruppen
som Tunberger presenterade
och som redan har väckt
uppmärksamhet inom det
svenska försvarsetablissemanget
tar sikte på tänkbara militära
utmaningar inom tio år. Det är
frågan om möjliga hot som kan
beröra Sverige eller svenska intressen
i närområdet vid en kris
som utvecklas ur nuvarande
omvärldsläge. Vad man vill belysa
är vilka krav (det blott alltför
slarvigt använda) begreppet
grundläggande försvarsförmåga
kan ställa
i ett strategiskt perspektiv.
Eländigt dagsläge
Utgångspunkten är
att något galet trots
allt skulle kunna hända.
Med ett eget originellt
grepp har Tunbergers
grupp har
koncentrerat sig på
två alternativ som kan
inträffa om ”normalprocessen”,
allt detta
som är fredligt, vant
och önskvärt, bryts.
Det ena är rupturen
– bristningen som
totalt överraskar oss
(omfattningen av terrorattackerna
den 11
september 2001). Det
andra är malströmsdynamiken
– att man
ger sig in i en process
som tar en oförutsedd
vändning (något som
Irakutvecklingen aktualiserar).
Hur står det då till
med vår militära beredskap,
den grundläggande försvarsförmågan
I dag är läget rent
eländigt, så illa att man även
med avsaknaden av varje traditionell
hotbild har svårt att
förstå att ingen ansvarig instans
reagerar med larmsignaler.
Tunberger angav obarmhärtigt
vad en känslighetsanalys visar:
Tillgängliga förband Vi
behöver mer än dagens handfull
beredskapstroppar, Tunberger
vill se en luftburen bataljon
med attackhelikoptrar och
betydande transportkapacitet.
Bättre beväpning Hos flyget
saknas alla typer av vapen, bl.a.
mot markmål, ”det är uselt”
med motmedel, och totalt
skulle vi bara kunna räkna med
två JAS-divisioner i ett krig.
Bättre skydd för insatsförband
Här behövs både utspridning
och fortifiering. 16 kryssningsmissiler
skulle kunna slå ut alla
våra plan i deras hangarer,
ubåtar ligger sårbara etc. Militär
verksamhet i anslutning till
utsatta områden Som en ”militärkommunal
dumhet” kallades
lokaliseringen av vårt enda
luftvärnsregemente till Halmstad.
Ett anpassat legalt ramverk
för en gråzon Vi måste bort
från att bara hantera gårdagens
krig eller fred.
Den strategiska revolutionen
FOI-studien vilar på hemliga
scenarier. Några av byggstenarna:
Geografin givetvis. Vad det
gäller militära resurser pågår
ingen snabb teknisk utveckling.
Det händer inte mycket
på 10 år! Hot, om de materialiseras,
blir sammansatta (force
multiplier) – det väpnade angreppet
kommer inte ensamt.
USA är en viktig aktör som
kan komma att ändra fokus.
Den andra, Ryssland, har ingen
ödesbestämt godartad utveckling.
EU och NATO har än så
länge inte utsatts för stora kast,
men kittet kan lösas upp och vi
kan gå mot en ”nationalegoistisk”
klassisk maktbalans.
I sina resonemang utgår
Tunbergers grupp från vad
som kallas ”den strategiska revolutionen”.
Han talade om
”agerandestrategier”, om användning
av militära medel för
att nå mål. Sverige är aktivt –
det är något nytt i bilden. Och
asymmetriska konflikter är förfärande
aktuella.
Tvingade att samarbeta
Man bör skilja på en grundstrategi
och en adaptiv strategi.
Den förstnämnda behöver
ha förmåga mot ”resthot”
med små styrkor som överraskar,
den bör verka för internationell
solidaritet och den bör
göra oss ”hjälpbara”, en fråga
om gemensam militärkultur
och om att exempelvis hyra ut
övningsfält. Den senare strategin
avser hur man bäst stöder
landets nationella intressen och
mål (policy), om allt rasar ihop.
Då kan det gälla att avhålla från
krig eller få ett positivt utfall
om krig utbryter, d.v.s. bästa
möjliga fredstillstånd när konflikten
är slut. Här kan vi hjälpa
eller stjälpa en kollektiv krishantering.
Utifrån ”syntetiska scenarier”
talade Tunberger om minskad
sårbarhet-frigörning (ej ge
feta mål), gardering-koncentration
(Östra Mellansverige), isolering-utmattning
(få bort en
angripare från Gotland). Vid ett
väpnat anfall kan vi vara i antingen
förhand eller efterhand.
Även s.k. exitstrategier kan aktualiseras:
vi backar ut, vi ställer
inte upp, krisen löser sig ändå.
På en punkt har läget dock blivit
irreversibelt: Vi är numera
tvingade att samarbeta.
Stockholm, Gotland och Baltikum
Avgörande när det gäller den
grundläggande försvarsförmågan
är följande: vi skall kunna
projicera – och även injicera
– stabilitet, vi behöver ha militär
handlingsfrihet i närtid och
i framtiden. Och bristerna, som
sannerligen behöver åtgärdas,
är som redan nämnts betydande.
Vi kan annars bara absorbera
ett angrepp, ta stryk, hoppas
på det bästa, få hjälp.
De risker som Tunbergergruppen
ser är främst av mal-
vårt försvar 1 ’03
33