Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen

vårt försvar 1 ’03
nomin i grunden hade slagit
den sovjetiska planekonomin,
skulle också den militära kraftmätningen
vara över. Just så
kom det också att sluta, med
ett sammanbrott för den sovjetiska
motparten vars fulla
konsekvenser vi ännu bara kan
skymta.
Det är förvisso sant att
även den amerikanska ekonomin
belastades med omfattande
rustningskostnader, men
relativt sett var dessa aldrig på
långa när så betungande som
de var för den sovjetiska ekonomin.
Den amerikanska övertygelsen
om att man till slut
skulle vinna i den ekonomiska
kraftmätningen kan också förklara
att man så länge var beredd
att acceptera kraftiga underskattningar
av exempelvis
den sovjetiska nukleära potentialen.
Den irrelevanta sovjetiska
upprustningen
Enligt den ryske militäranalytikern
Vitalij Sjlykov, vars förflutna
garanterar att han haft
god insikt, byggde nedrustningsförhandlingarna
på att
Sovjet förfogade över endast
30 000 stridsspetsar, trots att
den verkliga siffran var minst
45 000, och på att man bara
hade 500-600 ton anrikat uran,
trots att den faktiska siffran var
1 200 ton.
Den amerikanska beredvilligheten
att faktiskt acceptera
förhandlingar som skulle ge
Moskva mycket påtagliga fördelar
– efter en ”total” nedrustning
av 30 000 stridsspetsar
skulle Sovjet trots allt haft
15 000 kvar – kan svårligen
förklaras på annat sätt än som
ett resultat av en övertygelse
om att ryssarna var upptagna
med att spela ett spel som var
på väg att bli fullständigt irrelevant.
Utklassning i öknen
Ett första praktiskt test kom i
samband med det första Irakkriget,
1990-91. I öknarna i
Kuwait och i södra Irak ställdes
amerikanska vapen mot sovjetiska.
Innan försvarsoperationen
”Desert Shield” övergick
i den offensiva operationen
”Desert Storm” fylldes västvärldens
tidningsspalter av varningar
om ett kommande nytt
amerikanskt Vietnam. Sannolikt
var det också många sovjetiska
militärer som såg fram
emot att amerikanerna skulle
få lära sig en läxa. I verkligheten
varade kriget blott 100
timmar, och det blev en total
katastrof för Irak.
I Moskva tvangs man bevittna
hur de egna vapnen fullständigt
utklassades av de amerikanska.
Man kunde förvisso
hänge sig åt bortförklaringar,
som att vapnen inte fått rätt
underhåll eller att den irakiska
militären inte fått rätt utbildning,
men i grunden kvarstod
faktum. Det var fråga om en
total utklassning. Den sovjetiska
militärindustrin hade halkat
ohjälpligt på efterkälken.
Permanent maktförskjutning
Under det turbulenta 1990-talet
fullbordades den amerikanska
segern i den kraftmätning
man hela tiden uppfattat som
den centrala, nämligen den
ekonomiska. Medan Boris Jeltsins
beryktade ”reformer” ledde
till att Rysslands BNP sjönk
med runt 40 procent, och investeringsvolymen
föll med
drygt 80 procent, präglades
övriga delar av världen av en
snabb utveckling. USA:s BNP
växte med 30 procent, Sydkoreas
med 60 procent och Kinas
mer än fördubblades.
Det senare är särskilt betydelsefullt,
då det visar på en
grundläggande och sannolikt
permanent maktförskjutning.
Den kinesiska ekonomins
starka ekonomiska tillväxt har
kopplats till en snabb teknologisk
förändring och ett – förmodat
– effektivt spionage mot
amerikansk militärindustri.
Man har också bedrivit omfattande
uppköp av vapensystem
från Ryssland, som inte längre
upprätthåller några exportrestriktioner
ens på avancerade vapen.
Kinesiskt hot
Implikationerna för framtiden
är mycket långtgående. I relationen
mellan Moskva och
Beijing intar Moskva redan
den entydigt underlägsna positionen,
och gapet fortsätter
att växa. Då Kina under överskådlig
framtid är den enda stat
som rimligen kan tänkas utgöra
ett militärt hot mot Ryssland,
framstår den ryska vapenexporten
dit som anmärkningsvärd.
När väl frågan om Irak har
bringats ur världen, kommer
den centrala säkerhetspolitiska
diskussionen att handla om just
maktförskjutningen i Fjärrran
Östern, och där är det ingen
som bryr sig särskilt mycket
om vad europeiska fredsivrare
och FN-kramare kan tänkas ha
för uppfattningar. För Beijing
kommer de ryska råvarutillgångarna
i norr att utgöra en
reell och ständigt växande frestelse,
och för ett fortsatt försvagat
Ryssland kommer det att
bli allt svårare att hävda suveränitet
över dessa av ryssar mycket
glest befolkade områden.
Redan för några år sedan
läckte Pentagon en rapport där
Kina pekades ut som ett potentiellt
hot mot USA inom
en tjugoårsperiod. Det Pentagon
upplever som ett potentiellt
hot kan av Moskva knappast
uppfattas som annat än rena
skräckscenariot.
Ett svagt och trotsigt Ryssland
Det har ofta konstaterats att där
gårdagens Sovjetunion utgjorde
ett hot emot övriga Europa
till följd av sin militära styrka,
kan dagens Ryssland uppfattas
som ett hot till följd av sin allmänna
svaghet. I den nya hotbilden
ligger allehanda ”lågnivåhot”,
såsom brottslighet,
miljökatastrofer och sexhandel.
Även om sådana hot förvisso
måste tas på allvar, ligger
den verkliga faran med Rysslands
försvagning på ett annat
plan, nämligen i en radikal omvandling
av det internationella
säkerhetssystem vi har vant oss
vid att spela inom.
16