Nr 1/ 2003 à rgång 115 - allmänna försvarsföreningen

eller tillverkningsanläggningar
för massförstörelsevapen. Däremot
har man konstaterat att
det fanns brister i den skriftliga
deklaration som Irak lämnade
till säkerhetsrådet i december
och att Irak ännu inte fullt ut
samarbetar med inspektörerna.
Oavsett hur många inspektörer
som sätts in och oavsett hur väl
Irak samarbetar, har jag svårt att
se att man kommer att kunna
sträcka sig längre än att konstatera
att man hittills inte funnit
några vapen eller anskaffningsprogram
vid sina inspektioner.
Man kommer inte att kunna
deklarera att Irak inte har några
massförstörelsevapen. För detta
krävs sannolikt flera års arbete.
1990 anföll Irak Kuwait.
Man visade då i handling vad
man menade med retoriken
om att bli en regional stormakt
och en ledande arabisk makt.
Man hotade hela den regionala
säkerheten, och många, bl.a.
USA, omprövade sin tidigare
politik visavi Irak.
Koppling till terrorismen
2001, den 11 september, anfölls
World Trade Center och
Pentagon av terrorister. Även
om det finns få om några klara
samband mellan Bin Laden, Al-
Qaida och Irak så förvandlade
den 11 september det amerikanska
samhället och den politiska
agendan. Känslan av
sårbarhet och då särskilt från
en mycket otydlig fiende som
kallades ”terrorism” blev uppenbar.
Det blev också politiskt
nödvändigt att göra något
åt detta hot. Att vänta och
se var och är helt enkelt inte
någon option. Redan kort efter
den 11 september fördes
tankar också fram av flera centralt
placerade och inflytelserika
personer som t.ex. Donald
Rumsfelt och Henry Kissinger,
att kampen mot terrorism måste
innehålla åtgärder att få bort
Saddam Hussein från makten
i Irak. Vi kan också notera att
kongressen och senatens beslut
från den 10 oktober 2002 att
tillåta president Bush att starta
en militär operation mot Irak
gör en koppling mellan Irak
och terroristbekämpning. Således
inte bara en koppling till
massförstörelsevapen som FNresolution
1441 ju handlar om.
Oljan
Förutom dessa tre årtal spelar
också oljan en roll. I ett område
med centrum i det inre
av Persiska viken och med c:a
20 mils radie finns c:a 50% av
idag kända oljereserver. Området
kring Persiska viken producerar
idag c:a 1/3 av den
totala råoljeproduktionen, och
mer än 3/4 av denna produktion
går med sjöfrakt genom
Hormuz-sundet till de olika
marknaderna. C:a 2/3 av produktionen
går till Asien, resten
till USA och Europa. Mest beroende
av Mellanöstern-olja är
kanske något förvånande Japan,
som importerar 100% av sin
olja och av denna kommer c:a
80% från Mellanöstern.
Även om Irak idag inte står
för mer än c:a 3% av världens
råoljeproduktion så utgör det
faktum att Irak bedöms sitta på
c:a 10% av världens kända oljereserver
en viktig faktor.
Att olja är en strategisk resurs
för USA idag liksom det
var 1990 är uppenbart, och
även att Irak är viktigt för världens
oljeförsörjning, men jag
har svårt att se att detta skulle
vara ett starkt nog motiv för
ett militärt angrepp på Irak.
Det är rimligen så att ett relativt
kortvarigt militärt angrepp
mot Irak som resulterar i en ny
regim, på lite sikt kommer att
öka tillgången på olja och därmed
verka prisdämpande. Det
finns nog flera länder och internationella
aktörer som inte
skulle välkomna en sådan utveckling.
Demokratisk nyordning
Irak är en totalitär stat som
styrs med järnhand av Saddam,
och det råder ett kraftigt
demokratiskt underskott i nästan
samtliga länder i regionen.
Den ekonomiska utvecklingen
är nästan helt beroende av oljan
och kontrolleras av ett fåtal
och kommer inte de stora massorna
till del. Militär upprustning
står alltjämnt högt på prioriteringslistan,
och det finns få
om några allvarligt menade initiativ
från FN, EU eller USA
som idag förefaller kunna bryta
denna utveckling. Grogrunden
för olika radikala rörelser är således
god.
Mot denna bakgrund är
det, åtminstone i den amerikanska
debatten, flera som för
fram behovet av att skapa en
”nyordning i Mellanöstern”.
Att avsätta Saddam Hussein
skulle kunna vara ett lämpligt
steg på vägen, mot en sådan
”nyordning”. Resonemanget
har naturligtvis många invändningar
men lever ändå.
Stark uppladdning
Den militära styrkeuppbyggnaden
till området är omfattande.
När detta skrivs har man
passerat 100 000 man och fler
är på väg. Uppladdningen består
av pansar- och mekaniserade
förband liksom av lättare
men mycket slagkraftiga förband
som t.ex. marinkårsförband
och luftlandsättningsstyrkor.
Det, tillsammans med stora
flyg- och sjöstyrkor ger USA
och Storbritannien ett flertal
militära handlingsmöjligheter.
Ledningsresurser ur Central
Command, CENTCOM, har
omgrupperats och förmåga att
leda en stor operation (250 000
man) finns nu på plats.
De förband som nu grupperas
i området har en bättre
operativ förmåga än under
Gulf-kriget, främst tack vare
teknikutvecklingen på sensor,
övervaknings- och vapensidan.
Särskilt förmågan till strid
i mörker är avsevärd, varför
jag bedömer att man är mindre
väderberoende än vad som
många tycks tro. Flygplanet
B-2 kan också tjäna som exempel
på vad som kan åstadkommas
idag, liksom det faktum att
idag disponerar amerikanska
flygvapnet c:a tio gånger fler
flygplan som kan fälla precisionsvapen
av olika typer än i
Gulf-kriget 1990-91.
vårt försvar 1 ’03
7