Nr 1/ 2003 ÃrgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

More documents

Recommendations

Info

vårt försvar 1 ’03 Totalförsvarsidén svensk specialitet ”Insatsförsvar med svensk profil” utgör, som jag ser det, en bra grund för en ny och spännande utveckling. Med detta menar jag ett försvar med ett nytt slags total- försvarsinriktning bestående av förband och enheter över ett brett spektrum, från militära förband till polisstyrkor, återuppbyggnadsenheter, undsättnings- och räddningsenheter och kanske till och med enheter för hjälp med lokal samhälls- administration; och allt samlat under en nationell ledning. Ett totalförsvarsinriktat – eller ska vi kanske säga samhällsinriktat – tänkande finns förhoppningsvis fortfarande kvar hos oss, men dessvärre finns det av olika skäl inte i så många andra stater, som vi skulle kunna samverka med. Konceptet skulle därför kunna bli ett bra svenskt nationellt bidrag till en internationell säkerhetsordning; inte minst om det gäller att fungera förebyggande eller då det gäller att bygga upp nya samhällsstrukturer i stället för äldre som havererat. En tänkbar organisation Insatsstyrkor kan i en sådan modell organiseras operativt efter mandat och uppgift med de beståndsdelar som anses behövliga och som Sverige av egna politiska skäl vill ställa till förfogande. Eventuellt kan vi även inbjuda våra nordiska grannar att delta med de delar som man därifrån skulle vilja avdela för en ”Nordisk Combined Joint Task Force, CJTF”. Styrkor under utbildning och i beredskap kan naturligtvis ingå i och förstärka territorial- försvaret, när de inte är i anspråktagna för sina huvuduppgifter. Några huvuddrag i en tänkbar, framtida insatsorganisation skulle kunna skissas enligt följande: – Ett nationellt högkvarter för insatsbeslut och operativ ledning och med en kader av personal för deltagande i internationella högkvarter. En samlad, nationell underrättelsefunktion. – Luft- och sjötransportresurser med erforderliga stödfunktioner. – Underhållsförband. Främst för att underhålla de militära förbanden, men också för att understödja civila enheter vid insatser på lägre konfliktnivåer. – En huvudsakligen lufttransportabel lätt brigad om kanske 4 bataljoner, varav en omedelbart insatsberedd. – En huvudsakligen sjötransporterad mekaniserad brigad om kanske 4 bataljoner, varav någon del kanske sjöburen i ett bedömt krisområde redan innan en kris blivit akut. – Polisenheter – Enheter för räddningsoch katastrofhjälp över en stor bredd. (Visst vore det väl ett tydligt tecken på ett humanitärt engagemang, om vi t.ex. hade ett fungerande lasarettsfartyg insatsberett i östra Medelhavet redan idag) – Återuppbyggnadsenheter av olika slag inkluderande en kader för grundläggande civil, lokal administration. Insatsstyrkorna bör i stor utsträckning vara nationellt självförsörjande med transporter, underhåll, samband och underrättelsetjänst. Pliktfrågan bör överses Utöver denna insatsorganisation borde försvaret förstås även omfatta resurser för incidentuppgifterna till sjöss, i luften och till lands. Stommen till ett territorialförsvar kunde kanske dessutom organiserade länsvis; så som våra s.k. landskapsregementen egentligen var från början. Självfallet ska insatsförsvaret samtidigt kunna utgöra en grund för en återuppbyggnad av det territoriella försvaret enligt mera traditionella modeller, om behovet skulle uppstå och om vi beslutar oss för detta. Hur personalförsörjningen ska lösas för ett utpräglat insatsförsvar bör övervägas särskilt. Personal kan i princip vara fast anställd eller plikttjänstgörande, men frågan bör prövas i ett sammanhang där samhällets totala behov av eventuella pliktlagar överses. Vad hindrar oss från att fundera över plikttjänstgöring inom andra trånga samhällssektorer t.ex. inom äldreomsorgen Eller skulle vi i stället välja en modernare form av korttidsanställning inom försvaret Förstärkt politisk ledning Försvarets folkförankring framförs många gånger som en viktig faktor för försvarsviljan. Denna kan troligen säkerställas även om vi väljer andra lösningar på rekryteringen än dagens. De internationella exemplen på detta är ju många – värnpliktsprincipen är ju i själva verket snarare ett undantag från en internationell huvudregel. En förstärkt politisk ledning av försvarsgrenarna med varsin statssekreterare skulle kanske kunna ge en bättre förankring i det civila samhället Till försvarsdepartementet borde, som ovan skissats, all strategisk och operativ ledning samlas i en nationell operationsledning. De framtida internationella operationerna torde få en så tydligt politisk karaktär, att en militär ledning knappast kan åtskiljas från landets politiska ledning – i varje fall inte på det sätt som vårt nuvarande ekonomisystems uppdragsmodell tydligen förutsätter. I ett försvarspolitiskt koncept enligt denna mycket övergripande skiss blir säkerhetspolitiken klarare och försvaret får tydligare uppgifter; en inriktning, som bygger på vad vi själva vill åstadkomma i stället för att bara försöka uppfinna mer eller mindre trovärdiga nya hot. Det vore väl något att arbeta för Magnus Haglund är kommendörkapten 12
Johan Tunberger: Var den aktiva utrikespolitiken ett bländverk Den säkerhetspolitiska utredningen (SOU 2002: 108) med ambassadör Rolf Ekéus som utredare är på många sätt ett märkvärdigt verk. Ekéus själv riktade vid presentationen skarpt ljus mot 1962 års amerikanska riktlinjer om bistånd till Sverige. Kanske blev följden en bländningseffekt som gjort att annat intressant material hamnat i medieskugga. Det gäller t ex den unika öppenheten om svensk underrättelsesamverkan med väststaterna. Det gäller även inblickarna i ÖB:s operativa verk. Vad gäller det senare har den förbluffande uppgiften att opverket först 1989 – några månader innan muren föll – kompletterades med försvarsplaner för kris och neutralitet knappast uppmärksammats i media. Utredningen fyller i utskrift från webben två A4-pärmar 1 . Jag måste tillstå att jag kände mig en smula medtagen efter att ha plöjt igenom materialet. Här blandas stort och smått; upprepningarna är legio. Förvisso kan urval, tyngdpunkter och strategiska förnumstigheter diskuteras. Det märks att tiden inte medgivit överblick och därmed större pregnans i framställningen, men det speglar väl en upptagen utredares arbetsbetingelser. Efter genomläsning följd av lång eftertanke var det dock inte upprepningar och detaljer utan mer allmänna intryck som fick mig att känna en viss ohåga. Det första kom jag raskt på: Sovjetunionen ”känns” inte i dokumentet. Intrycket är att neutralitetspolitikens praktik utformades i relation till västmakterna medan Sovjetunionen bara ”fanns där”. Den andra ohågan tog det mig längre att sätta fingret på. När jag bläddrade fram och tillbaka i pärmarna föll min blick på en formulering: ”Den aktiva utrikespolitiken verkar dock inte ha påverkat utgångspunkterna för den svenska säkerhetspolitiken och inte heller Förenta staternas syn på denna politik, i alla fall om man får tro den bedömning som gjordes i en annan promemoria från början av år 1970, utarbetad inom [amerikanska] ambassaden.” (Avsnitt 4.1.3.) Formuleringen är visserligen från den aktiva utrikespolitikens barndom men likafullt principiellt intressant eftersom den gör klar åtskillnad på aktiv utrikespolitik och säkerhetspolitik. För en person som liksom jag utspisats med texter av innebörd att säkerhetspolitiken har två ben, nämligen utrikespolitiken och försvarspolitiken, framstår skrivningen som märklig. För formuleringen implicerar ju att den aktiva utrikespolitiken var mer en demonstrationspolitik än ett inslag i ”den riktiga” säkerhetspolitiken. Jag kan inte frigöra mig från tanken att denna distinktion är en nödvändig – men på andra ställen i utredningen inte lika explicit – förutsättning för att många av Ekéus resonemang i andra delar av utredningen skall bli begripliga. Detta blev än tydligare häromdagen då en kollega relaterade ett meningsutbyte vid ett seminarium på Försvarshögskolan den 25 januari i år där den säkerhetspolitiska utredningen diskuterades. Ekéus kommenterade bl.a. den svenska politiken i början och mitten av 1980-talet ifråga om en kärnvapenfri zon i Norden, onekligen en central del av den svenska aktiva utrikespolitiken, därtill med obestridlig relevans för nordisk säkerhetspolitik. Enligt kollegans noggranna anteckningar yttrade Ekéus bl a: ”Det var ju klart att zonen inte var praktisk politik. Det var demonstrationspolitik. Zonen var ju inte så intressant… Zonen blev ju något av en drömvärld” Jaha. Så var det alltså med den aktiva utrikespolitiken. Johan Tunberger är analytiker vid FOI 1 Betänkandet fi nns sedan i början av februari tillgängligt i tre tryckta band och kan inhandlas för det facila priset av 650 kr. debatt vårt försvar 1 ’03 13
Page 1 and 2: Nr 1 2003 mars Massförstörelse- v
Page 3 and 4: innehåll Nr 1 2003 Årgång 114 Le
Page 5 and 6: Erik Lidén: Okänd försvarsordfö
Page 7 and 8: eller tillverkningsanläggningar f
Page 9 and 10: tet avgår eller flyr och en ny reg
Page 11: ju närmast pinsamt att Ryssland i
Page 15 and 16: emot. Inför säkerhetsrådet förk
Page 17 and 18: Vart går ett alltmer maktlöst Rys
Page 19 and 20: pen var oerfaren och dåligt träna
Page 21 and 22: sprida virus. Annars hade USA kunna
Page 23 and 24: Markstridsutrustad soldat, Markus,
Page 25 and 26: ka aktörer begränsats avsevärt t
Page 27 and 28: Den svenska armén och marinen har
Page 29 and 30: och leds idag av generalmajoren Gö
Page 31 and 32: Arvid Cronenbergs uppsats ger intre
Page 33 and 34: trendextrapolering, ansåg Tunberge
Page 35 and 36: allmänna försvarsföreningens Lä

Nr 1/ 2003 Ã rgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?

Nr 1/ 2003 ÃrgÃ¥ng 115 - allmÃ¤nna fÃ¶rsvarsfÃ¶reningen