Utvärdering av BraVå - Kvalitetskriterier på Ankarets äldreboende

Diskussion
När jag började med det här arbetet förstod jag att det skulle bli svårt. Det är svårt att mäta,
beskriva och värdera BraVå, kanske för att det inte finns några siffror, någon skala att gå efter.
Antagligen för att det är människor som arbetar med människor.
Jag har inte känt mig ”i vägen” eller som ett störande moment under mina observationer och jag
hoppas och tror därför att det arbetssätt jag skådat är det naturliga dagliga omvårdnads-arbetet
för personalen på Ankaret.
Att göra dessa observationer har varit oerhört intressant. Jag känner mig stolt och glad, men det
har också gjort mig sorgsen. Jag beundrar den personal som jag har sett i arbete för deras
tålamod, deras kärlek och deras sätt att arbeta sig igenom alla dagliga rutiner. Alla boende jag följt
är väl omhändertagna när det gäller den fysiska biten. De får äta bra mat med bra intervall (de
väcks även nattetid för att få dryck v.b.), de får röra på sig utifrån sin förmåga, de är trygga och de
har bra hjälpmedel. De boende har rena och hela kläder, får hjälp med toalettbesök och hygien.
Det är rent på deras rum, i köken och i övriga dagliga utrymmen. Tvättmaskinerna går för
jämnan.
Det som gjort mig sorgsen är att se de boendes tristess och att det finns/tas så lite tid för
individuell stimulans och minnesträning i vardagen, varje dag. Jag ser att det sker, men ofta
beroende på vem som arbetar och det sker nästan bara i direkta omvårdnadssituationer som t.ex.
vid hjälp med hygien och mattillfällen. Jag vet att en del boende är med på högläsning i grupp,
några får lyssna på levande musik en gång i veckan. Personalen gör utflykter till affärer för att
handla eller till restauranger för att äta eller fika. Men för många boende är alla andra dagar lika.
Flera sitter på samma plats, i samma stol hela dagen, alla dagar. Många sover, blundar kanske bort
dagarna. Även om närminnet är starkt begränsat och demens-sjukdomen i sig gör att den boende
blir mer trött har jag sett att flera av de boende ”lyser upp” av de små vardagliga kontakterna och
händelserna. Som när deras namn nämns och personalen hittar något som just den boende tycker
är intressant att prata om eller titta på. När de får en kram, en klapp på kinden, när de har någon
att skratta eller sjunga tillsammans med.
På Ankaret arbetar vi även utifrån ett kvalitetskriterie i BraVå som heter ” Bra aktivering och
rehabilitering innebär…..” Jag tog inte med det i min undersökning för det kändes som om det
inte fanns så mycket att skriva om här, det kändes som om det fungerade i det stora hela. Jag vet
att många av våra boende har starka viljor och inte vill aktiveras för att de har glömt bort hur de
ska göra, även sådant som de ”alltid” har sysslat med som t.ex. att sticka, virka, snickra. Men det
finns så ”små” enkla saker som kan vara till glädje och stimulans i vardagen. Jag har under mina
observationer sett att det här är en kvalitetskriterie som följs mindre bra och kan därför inte låta
bli att kommentera detta.
Personalen jag har följt på Ankaret arbetar annars till största delen utifrån kvalitetskriterierna i
BraVå. Det framkommer tydligt när det gäller kriterierna i ”Värdigt bemötande”, för personalen ser
till att den boende får bestämma själv i omvårdnadssituationer utifrån sin status, utifrån säkerhet
och befintliga resurser, utifrån sin levnadsberättelse och sin vårdplan. Alla behandlas med lika
värde om jag jämför det jag har sett hos de sex boende som jag har observerat.
Här visar det sig mest i de små vardagliga sakerna, då tänker jag t.ex. på Signe som får sova tills
hon vaknar, får kläder framtagna som hon vill ha, hon får ta allt i sin takt, läsa sina tidningar. Jag
ser ett respektfullt, vänligt bemötande mellan personal och boende och mellan personal och
personal.
22