Takeover-direktivet - en historia utan slut?

,QOHGQLQJ
Karakteristiskt för en marknadsekonomi är
att företagens vinstmöjligheter är av avgörande
betydelse för ägarkapitalets allokering.
Kapitalet söker sig till de branscher och företag
som har de bästa vinstutsikterna. Men
företagens vinstmöjligheter skapar också ett
incitament bland aktörerna i ekonomin att
söka information och bygga upp kunskap om
företagen och att realisera det ekonomiska
värdet av denna kunskap genom att påverka
företagens verksamhet, något som ibland
kallas aktivt ägande.
Frågan om vilken inriktning ett företag
skall ha på sin verksamhet, hur företaget
skall finansieras, organiseras m.m. för att det
investerade kapitalet skall utnyttjas så effektivt
som möjligt har emellertid sällan ett
allmängiltigt svar. Det en ägare anser vara
rätt verksamhetsinriktning, rätt finansieringsmodell,
rätt styrelsesammansättning och led-
Rolf Skog
ekon.lic., adj.professor
ningsorganisation osv. anser en annan ägare
vara fel.
Föreligger det på detta sätt olika uppfattningar
om hur företagets resurser bäst kan
utnyttjas kommer endast den ägare som har
det bestämmande inflytandet i företaget att
vara garanterad möjligheten att förverkliga
sina idéer och realisera det ekonomiska värdet
av den kunskap han byggt upp om företaget.
Kontroll – i meningen att kunna utöva
ett bestämmande inflytande i företaget – har
därför ett ekonomiskt värde.
Aktiemarknadens uppgift är att överföra
kontrollen över aktiebolag vilkas aktier
handlas på marknaden till den eller de aktörer
som värderar bolagets resurser högst och
därmed, typiskt sett, kan förväntas använda
resurserna på mest effektiva sätt. Ett sådant
kontrollägarskifte kan genomföras genom
successiva köp av aktier på marknaden, genom
förhandlade köp av större aktieposter eller
genom ett offentligt erbjudande till aktieägarna
– ett takeover-bud.
NTS 2001:4

Genom ett offentligt uppköpserbjudande kan
den som önskar ta kontroll över ett aktiemarknadsbolag
till låga kostnader och på
mycket kort tid komma i kontakt med aktieägarna
även i bolag med en mycket stor och
spridd ägarkrets. Det är därför inte förvånande
att takeover-tekniken har sitt ursprung i
länder där en sådan ägarstruktur är dominerande.
Det handlar framför allt om Storbritannien
och Förenta staterna där takeovers
som metod för att ta kontroll över aktiemarknadsbolag
utvecklades redan under 1940talet.
I Kontinentaleuropa där bolagens ägarstruktur
traditionellt varit väsentligt mer koncentrerad
var takeovers ett i stort sett okänt
begrepp fram till mitten av 1980-talet.
I denna artikel skall jag översiktligt behandla
EU:s arbete för att skapa en europeisk
reglering av offentliga uppköpserbjudanden
genom ett trettonde bolagsdirektiv, det s.k.
takeover-direktivet.
.RPPLVVLRQHQV I|UVODJ WLOO
WDNHRYHU GLUHNWLY
De första försöken att skapa en europeisk
takeover-reglering gjordes redan i början av
1970-talet. EU-kommissionen uppdrog då åt
den brittiska professorn i bolagsrätt Robert
Pennington att utarbeta en rapport om takeovers
och ett utkast till direktiv i ämnet.
Kommissionens initiativ, liksom valet av
utredningsman, skall ses i ljuset av att aktörerna
på aktiemarknaden i Storbritannien ett
par år tidigare, 1968, kommit överens om en
utförlig reglering av offentliga uppköpserbjudanden
på den brittiska aktiemarknaden.
The City Code on Takeovers and Mergers
var den första takeover-regleringen i Europa
och en naturlig referenspunkt för ett direktiv
på området.
Följdriktigt var också Penningtons direktivutkast,
som presenterades 1974, starkt influerat
av den nya brittiska regleringen. I lik-
Rolf Skog
het med den brittiska takeover-koden tog det
sin utgångspunkt i principen att aktieägarna
i målbolaget skall åtnjuta en rättvis och lika
behandling i samband med ett uppköpserbjudande.
Efter brittisk förebild fanns i direktivutkastet
bestämmelser om budgivarens
agerande innan offentliggörande av erbjudandet,
om skyldigheten för den som förvärvat
en viss andel av aktierna i ett bolag att
lägga ett bud på resterande aktier (erbjudandeplikt),
om uppköpsprospektets innehåll,
om målbolagets agerande m.m. 1
Direktivutkastet diskuterades under ett par
års tid med företrädare för medlemsstaterna,
men intresset var mycket begränsat och så
småningom föll hela projektet i glömska.
Tio år senare aktualiserades emellertid
direktivplanerna igen. I den vitbok om förverkligandet
av den inre marknaden som
kommissionen överlämnade till rådet 1985
framhölls behovet av att harmonisera medlemsstaternas
regler rörande offentliga uppköpserbjudanden
på aktiemarknaden och två
år senare, 1987, presenterades ett kommissionsutkast
till takeover-direktiv. 2 Utkastet
utsattes emellertid på flera punkter för hård
kritik och kommissionens direktivplaner såg
vid slutet av året ut att åter gå i stöpet.
Takeover-reglering är emellertid ett rättsområde
där enskilda händelser i näringslivet
mycket snabbt kan ändra de politiska förutsättningarna
för planerade reformer. I januari
1988 lade den italienske företagsledaren Carlo
de Benedetti ett bud på aktierna i det jättelika
belgiska investmentbolaget Société Générale
de Belgique (SGB) och utlöste därmed
en av de mest uppmärksammade takeover-striderna
någonsin i Europa. Kampen
om SGB gav nytt stöd åt kommissionens arbete.
På uppmaning av Europaparlamentet
1. Report on Takeover and Other Bids, Dok.
XI/56/74.
2. DOK. XV/63/87-DE/rev.1.

omarbetades på kort tid direktivutkastet till
ett formellt direktivförslag som överlämnades
till rådet 1989. 3 Ett reviderat förslag
överlämnades hösten 1990. 4
Direktivförslaget startade en intensiv debatt
om formerna för en europeisk takeoverreglering.
Många menade att ett harmoniseringsdirektiv
på detta liksom andra rättsområden
borde begränsas till att ange vissa
grundläggande principer för den nationella
regleringen och lämna detaljerna till medlemsstaterna
att besluta om. Kritiken var
också hård mot enskilda bestämmelser i
direktivförslaget.
Till de medlemsstater som starkast kritiserade
förslaget hörde Storbritannien, som
dels fruktade att landet skulle tvingas ge upp
en väl fungerande självreglering till förmån
för lagstiftning, dels var starkt kritiskt till
enskildheter i förslaget. Den brittiska kritiken
var särskilt besvärande för kommissionen
eftersom den brittiska takeover-kodens
materiella innehåll i stor utsträckning tjänat
som förebild för den takeover-reglering som
under 1980-talet successivt börjat växa fram
i de kontinentaleuropeiska länderna. Dessutom
hade kommissionen mer än en gång
studerat den brittiska regleringen när den
utformat direktivförslaget.
Kommissionens svar på kritiken kom
1992, då den meddelade att ett nytt direktivförslag
skulle utarbetas och att man då
skulle ta i beaktande den framförda kritiken
liksom den genom Maastricht-överenskommelsen
kodifierade subsidiaritetsprincipen.
Det nya förslaget lades på rådets bord i
februari 1996. 5 Det skiljde sig på flera sätt
från 1989 års förslag. För det första var det
kortare och mindre detaljerat; enligt kommis-
3. Dok. KOM (88) 823 – SYN 186, 16.2.1989.
4. KOM (90) 416 – SYN 186, 10.9.1990.
5. EGT C162, 6.6.1996 s. 5 och EGT C378,
13.12.1997 s. 10.
sionen handlade det om ett »ramdirektiv«.
Direktivförslaget innehöll fem s.k. allmänna
principer som medlemsstaterna skulle vara
skyldiga att iakttaga vid utformningen av den
nationella takeover-regleringen och därutöver
endast ett begränsat antal detaljbestämmelser.
Flera bestämmelser i det ursprungliga
direktivförslaget hade ersatts av ett allmänt
krav på att medlemsstaterna skulle ha
regler också på dessa områden, men några
föreskrifter om det materiella innehållet upptogs
inte i direktivet.
En annan principiellt viktig nyhet var att
medlemsstaterna skulle tillåtas att implementera
direktivet inte bara på traditionellt sätt
genom lag eller myndighetsföreskrifter utan
också genom självreglering. Därigenom hoppades
kommissionen bryta det brittiska motståndet
mot direktivplanerna.
Efter en första läsning i parlamentet våren
1997 reviderades förslaget och framlades i
ny version hösten samma år. Det blev startskottet
till ett intensivt förhandlingsarbete i
rådet med sikte på att nå fram till en s.k. gemensam
ståndpunkt. Förhandlingarna på
tjänstemannanivå pågick fram till sommaren
1999 då en överenskommelse i praktiken var
klar. När uppgörelsen skulle fastställas på
ministernivå anmälde emellertid Spanien att
man motsatte sig hela direktivförslaget. Förvåningen
och upprördheten hos övriga medlemsstater
blev stor eftersom Spanien under
förhandlingarna inte haft några avgörande
invändningar mot innehållet i direktivförslaget.
Spaniens problem hade emellertid inget
med offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden
att göra. Vad det egentligen
handlade om var den i EU-sammanhang
ständigt återkommande Gibraltar-frågan.
Först efter ett års bilaterala samtal mellan
Spanien och Storbritannien och påtryckningar
från andra medlemsstater, kunde den gemensamma
ståndpunkten slutligen antas i
NTS 2001:4

juni 2000. Rådet ställde sig då enhälligt bakom
ett förslag till takeover-direktiv. 6
5nGHWV JHPHQVDPPD
VWnQGSXQNW
Det i rådet framförhandlade direktivförslaget
var i grunden mycket likt kommissionens
»ramdirektiv«, men hade genom medlemsstaternas
interventioner och krav på förtydliganden
blivit något mer omfattande och detaljerat.
Disposition
Direktivförslaget i den gemensamma ståndpunkten
innehåller 17 artiklar enligt följande.
I artikel 1 anges direktivets tillämpningsområde
och i artikel 2 upptas definitioner av
vissa i direktivet använda begrepp.
Artikel 3 innehåller allmänna principer för
takeover-regleringen i medlemsstaterna.
I artikel 4 behandlas frågan om vilken
myndighet som skall övervaka takeover-regleringens
tillämpning i medlemsstaterna och
vilket lands regler som skall tillämpas för det
fall målbolagets aktier är börsnoterade i annat
land än hemlandet.
Artikel 5 innehåller regler om erbjudandeplikt.
I artikel 6 ställs vissa minimikrav på utformningen
av uppköpsprospekt och i artikel
7 föreskrivs en viss minsta acceptfrist för
takeover-bud. Artikel 8 innehåller bestämmelser
om budets offentliggörande.
I artikel 9 finns bestämmelser dels om
målbolagets skyldighet att avge en rekommendation
till aktieägarna om budet, dels om
målbolagets rätt att vidta s.k. försvarsåtgärder
mot oönskade uppköpserbjudanden.
Artikel 10 ålägger medlemsstaterna att
reglera också en rad andra aspekter av take-
6. EGT C 23, 24.1.2001 s. 1.
Rolf Skog
over-bud, bl.a. möjligheten att dra tillbaka
och revidera ett redan framlagt bud.
I artikel 11 föreskrivs att en s.k. kontaktkommitté
fortlöpande skall följa tillämpningen
av direktivet och vid behov föreslå kommissionen
ändringar eller tillägg.
Enligt artikel 12 skall medlemsstaterna
besluta om sanktioner för att garantera efterlevnaden
av takeover-reglerna.
I artikel 13 föreskrivs att jurisdiktionsreglerna
i artikel 4 inom viss tid skall ses över
och, om erfarenheten visar att så behövs, regleras
på annat sätt.
Artikel 14 föreskriver en, i förevarande
sammanhang, ovidkommande ändring i ett
annat direktiv och artikel 15 – 17 behandlar
direktivets implementering i medlemsstaterna.
För förståelsen av direktivförslaget och
det fortsatta spelet om direktivet kan det finnas
skäl att något närmare beröra vissa av
artiklarna.
Direktivets tillämpningsområde (art. 1)
Takeover-direktivet skall tillämpas på medlemsstaternas
»lagar och andra författningar
samt uppförandekoder eller andra arrangemang,
inklusive arrangemang som fastställs
av organisationer som officiellt bemyndigats
att reglera marknaderna, som avser uppköpserbjudanden
i fråga om värdepapper i ett
bolag som lyder under lagstiftningen i en
medlemsstat, om sådana värdepapper är godkända
för handel på en reglerad marknad«.
I klartext innebär denna språkligt osköna
bestämmelse för det första att direktivet skall
tillämpas inte bara på lagstiftning och myndighetsföreskrifter
utan också på t.ex. sådan
självreglering av takeovers som förekommer
i framför allt Storbritannien. Vidare innebär
bestämmelsen att tillämpningsområdet inte
är begränsat till takeover-erbjudanden avseende
börsnoterade bolag utan också inkluderar
bud på bolag vilkas aktier är föremål

för handel på någon annan reglerad marknad.
7
Allmänna principer (art. 3)
I kommissionens direktivförslag av 1989
fanns endast en s.k. allmän princip, nämligen
att aktieägarna skulle behandlas lika. I rådets
gemensamma ståndpunkt kommer sex principer
till uttryck:
– alla aktieägare i målbolaget med aktier av
samma slag skall åtnjuta en likvärdig behandling,
– aktieägarna i målbolaget skall ges tillräcklig
tid och information för att kunna
fatta ett välgrundat beslut om erbjudandet,
– målbolagets styrelse skall agera i hela bolagets
intresse och inte förvägra aktieägarna
möjligheten att ta ställning till erbjudandet,
– marknadernas normala funktionssätt får
inte snedvridas, så att kursen på aktierna
stiger eller sjunker på ett konstlat sätt,
– ett takeover-bud får läggas fram först sedan
budgivaren säkerställt att han har
tillräckliga resurser för att fullfölja budet,
– ett takeover-bud får inte under längre tid
än vad som är skäligt hindra målbolaget
att bedriva sin verksamhet.
Medlemsstaterna är skyldiga att respektera
dessa principer vid implementering av direktivet
i den nationella takeover-regleringen.
Principerna kommer därigenom också att
vara av betydelse för tolkningen av mer detaljerade
bestämmelser inte bara i direktivet
utan också i nationell rätt i medlemsstaterna.
Behörig tillsynsmyndighet
och tillämplig reglering (art. 4)
En viktig och i flera avseenden känslig fråga
är vilken myndighet som skall svara för
7. Begreppet reglerad marknad definieras i Investeringstjänstedirektivet
93/22/EEG.
övervakningen av takeover-bud och vilket
lands regler som ska tillämpas för det fall
målbolagets aktier är föremål för handel i
annat land än det land där bolaget har sitt
bolagsrättsliga hemvist. I direktivförslaget
regleras den frågan i artikel 4, som var föremål
för mycket intensiva diskussioner i rådet
och ett tag såg ut att bli »tuvan som stjälpte
lasset«. Slutresultatet bär kompromissens
kännetecken.
För det fall målbolagets aktier är noterade
i det land under vars bolagsrättsliga lagstiftning
bolaget lyder, är det alltid det landets
tillsynsmyndighet som har ansvaret för tillsynen
och det landets regler som styr takeoverprocessen.
Detta gäller även om aktierna är
noterade inte bara i hemlandet utan också i
ett eller flera andra länder. Så långt är det
mesta klart.
Är emellertid målbolagets aktier noterade
uteslutande i utlandet, skall en slags delad
jurisdiktion gälla. Tillsynen över processen
skall utövas av myndigheten i noteringslandet
som skall tillämpa noteringslandets regler
för de börsrättsliga aspekterna av budet och
reglerna i det land där bolaget har sitt bolagsrättsliga
hemvist i fråga om erbjudandeplikt
och de bolagsrättsliga aspekterna, t.ex. försvarsåtgärder.
Det är inte svårt att föreställa sig att regleringen
på denna punkt kan komma att medföra
betydande problem och det finns all anledning
att tro att den delade jurisdiktionen
inte skall vara en för all framtid gällande
ordning. Detta framgår också av artikel 13,
som föreskriver att bestämmelserna om jurisdiktion
skall tas upp till förnyad diskussion
tre år efter den tidpunkt då direktivet skall
vara implementerat i medlemsstaterna.
Erbjudandeplikt (art. 5)
Till den brittiska takeover-kodens mest centrala
bestämmelser hör skyldigheten för den
som förvärvar aktier representerande en viss
andel (30%) av rösterna i ett aktiemarknads-
NTS 2001:4

olag att lägga ett bud även på resterande
aktier, s.k. erbjudandeplikt. En bestämmelse
om erbjudandeplikt upptogs också i det första
direktivförslaget, men stötte på hårt motstånd
i flera medlemsstater. Erbjudandeplikt,
menade man, kanske är ett lämpligt minoritetsskydd
i länder med en typiskt sett mycket
spridd ägarstruktur, men passar inte i länder
där ägarstrukturen är mer koncentrerad.
Med tiden kom emellertid allt fler medlemsstater
att på egen hand införa regler om
erbjudandeplikt i den egna takeover-regleringen,
varför motståndet mot direktivförslaget
i denna del successivt avtog. Det gällde t.ex.
för svenskt vidkommande efter revideringen
av den svenska takeover-rekommendationen
sommaren 1999.
I den gemensamma ståndpunkten åläggs
medlemsstaterna att i den nationella takeover-regleringen
ha bestämmelser om erbjudandeplikt.
Den som förvärvar en så stor andel
av aktierna i ett bolag omfattat av direktivet
att han uppnår kontroll över bolaget,
skall vara skyldig att lämna ett bud även på
resterande aktier i bolaget. Direktivförslaget
anger emellertid inte vid vilken kapital- eller
röstandel sådan kontroll ska anses uppnådd.
Det lämnas till medlemsstaterna att besluta
om.
Direktivförslaget innehåller inte heller
någon bestämmelse om vilket pris som skall
erbjudas för aktierna i ett sådant; där konstateras
endast att priset skall vara skäligt.
Målbolagets agerande (art. 9)
Den utan jämförelse mest omdiskuterade
aspekten av takeovers och takeover-reglering
är vilket utrymme som skall finnas för målbolagets
styrelse att vidta åtgärder i syfte att
motarbeta ett framlagt uppköpserbjudande.
Rådets gemensamma ståndpunkt vilar här på
en enkel princip, nämligen att ett takeovererbjudande
är riktat till aktieägarna och att
det därför är aktieägarna som skall besluta
om eventuella försvarsåtgärder. Styrelsen får
Rolf Skog
följaktligen inte utan bolagsstämmans godkännande
vidta några åtgärder som kan störa
erbjudandet. Stämman skall också vara fullt
informerad om erbjudandet när den fattar sitt
beslut. Stämmans godkännande skall således
inhämtas efter det att budet lagts fram.
För att inte hindra målbolaget från sådan
kapitalanskaffning som kan vara nödvändig
i bolagets normala verksamhet tillåts styrelsen
alltid att besluta om en nyemission av
aktier med stöd av ett tidigare lämnat bemyndigande
från bolagsstämman trots att ett
uppköpserbjudande framlagts. En förutsättning
för att så skall få ske är emellertid att
aktieägarnas företrädesrätt respekteras vid
emissionen.
Bestämmelserna i artikel 9 hindrar inte att
styrelsen aktivt verkar för att få fram konkurrerande
bud på bolagets aktier.
3DUODPHQWHWV V\QSXQNWHU
Rådets gemensamma ståndpunkt överlämnades
till parlamentet för andra läsning i juni
2000. I svaret, som kom i december, krävde
parlamentet närmare tjugo ändringar och tillägg
i direktivförslaget.
Parlamentets krav innebar bl.a. att de anställda
i målbolaget skulle garanteras en starkare
ställning i samband med uppköpserbjudanden
och att målbolagets styrelse skulle
ges långtgående möjligheter att motarbeta
oönskade uppköpserbjudanden. Den senare
linjen drevs med särskild kraft av rapportören
i parlamentet, den tyske, konservative
parlamentsledamoten Klaus-Heiner Lehne.
Den tyska aktiemarknaden har i modern
tid spelat en mycket begränsad roll för näringslivets
finansiering. Fortfarande är förhållandevis
få tyska storföretag över huvud
taget aktiemarknadsbolag och bland aktiemarknadsbolagen
är ägarkoncentrationen
hög. Många bolag ingår i komplexa sfärer

med starka kredit- och ägarkopplingar till de
tyska storbankerna.
Från olika håll har ansträngningar under
senare år gjorts för att aktivera den tyska aktiemarknaden
och etablera Tyskland som
»Finanzplatz Europa«, men ännu återstår
mycket att göra och förändra för att man
skall kunna tala om en tysk aktiemarknadskultur
som ens kommer i närheten av den
anglo-amerikanska kulturen. Det är därför
inte förvånande att också takeovers av många
alltjämt upplevs som ett främmande och
oönskat inslag i tyskt näringsliv. Hittills har
endast ett fåtal takeover-erbjudanden genomförts
på den tyska aktiemarknaden.
Särskilt starka har reaktionerna varit när
utländska företag riktat uppköpserbjudanden
till aktieägarna i tyska bolag. När det brittiska
telekommunikationsbolaget Vodafone
AirTouche lade ett bud på aktierna i tyska
Mannesmann hösten 1999 blev reaktionen
våldsam och motståndet mot det »fientliga«
budet mycket hårt. Att Vodafone till slut
gick segrande ur den uppmärksammade striden
förstärkte ytterligare den på många håll
i tyskt näringsliv förhärskande uppfattningen
att styrelsen i ett aktiebolag måste ges en
betydande frihet att försvara bolaget mot
oönskade uppköpsförsök.
Det är bl.a. mot denna bakgrund man skall
se att vissa tyska storföretag så intensivt engagerade
sig i parlamentets ställningstagande
till takeover-direktivet. Rapportören blev i
praktiken ett språkrör för VW, BASF och
andra företag som till varje pris ville undvika
risken att liksom Mannesmann hamna i utländsk
ägo och som betecknade rådets förslag
om att låta aktieägarna ha den yttersta
beslutanderätten om försvarsåtgärder som en
»wahnwitzigen Idee«. 8
8. Wendelin Wiedeking, Porsche, citerad i Der Spiegel
24/2001 s. 111.
)|UOLNQLQJVI|UIDUDQGHW
Redan i januari 2001 kunde rådet, under
svenskt ordförandeskap, konstatera att parlamentets
krav på ändringar i direktivförslaget
inte kunde accepteras utan modifieringar.
Därmed stod det klart att ett s.k. förlikningsförfarande
skulle behöva genomföras
mellan rådet och parlamentet i syfte att hitta
en kompromiss, ett s.k. gemensamt utkast.
Inom ramen för förlikningsförfarandet,
som i praktiken inleddes i mars men formellt
startade den 10 april, nåddes successivt uppgörelser
på punkt efter punkt i direktivförslaget.
Vissa krav frånfölls sedan de visat sig
bero på missförstånd, andra kunde relativt
enkelt tillmötesgås. Åter andra krävde större
uppoffringar från rådets sida, men godtogs
efter intensiva interna överläggningar.
På ett område fanns emellertid en bestämd
gräns för rådets (och kommissionens) kompromissvilja.
Det gällde frågan om försvarsåtgärder.
I den gemensamma ståndpunkten
föreskrevs som påpekats att försvarsåtgärder
fick vidtas endast om bolagsstämman, sedan
budet offentliggjorts, lämnat sitt samtycke.
Parlamentets förlikningsdelegation – som
enligt etablerad praxis formellt leddes av en
av parlamentets vice talmän, men i praktiken
styrdes av rapportören Lehne – var emellertid
av annan uppfattning och menade att bolagsstämman
i förväg skulle tillåtas bemyndiga
styrelsen att vidta försvarsåtgärder. Till
stöd för denna linje åberopades inledningsvis
bl.a. att en bolagsstämma inte skulle hinna
sammankallas och genomföras under budtiden.
Sedan rådet och kommissionen på olika
sätt tagit hand om denna och andra invändningar,
men parlamentets krav kvarstod blev
det allt mer uppenbart att det egentliga skälet
var ett annat. Parlamentets förlikningsdelegation
ville helt enkelt inte godta principen att
aktieägarna själva, utan annan inblandning
än en rekommendation från styrelsen, skulle
få ta ställning till erbjudandet.
NTS 2001:4

Parlamentets uppfattning gick stick i stäv
med rådets uppfattning. För flera medlemsstater
i rådet var det i själva verket så att ett
direktiv som legitimerade styrelsens rätt att
försvara sig mot oönskade uppköpserbjudanden
utan att inhämta aktieägarnas samtycke
sedan budet framlagts framstod som ett
sämre alternativ än inget direktiv alls.
Rådets hårdnackade motstånd väckte oro
i det tyska näringslivet, som nu intensifierade
lobbyverksamheten och riktade in sig på att
skapa en spricka i rådet. Vid ett möte den 23
april framförde företrädare för bl.a. de ovan
nämnda bolagen krav på ändringar i direktivförslaget
direkt till den tyske förbundskanslern.
Två dagar senare meddelade den tyske
vice representanten till EU det svenska ordförandeskapet
att Tyskland inte längre stod
bakom den gemensamma ståndpunkten. Ett
fortsatt tyskt stöd förutsatte att kravet på aktieägarnas
godkännande av försvarsåtgärder
togs bort ur artikel 9 eller att hela artikeln
lyftes ut ur direktivet!
Reaktionen bland övriga medlemsstater i
rådet lät inte vänta på sig. Inte bara de medlemsstater
som starkast hade drivit kravet på
aktieägarnas suveränitet utan också medlemsstater
som traditionellt haft en mer tillåtande
syn på försvarsåtgärder tog avstånd
från det tyska handlingssättet. Det stred, menade
de, mot alla spelregler att efter ett år
och i ett mycket känsligt förhandlingsläge
frångå rådets gemensamma ståndpunkt och
de facto ta parlamentets parti. Vid tre tillfällen
inom loppet av två veckor i maj röstades
Tyskland ned med siffrorna 14 mot 1 i rådet.
Rådet stod alltså fast vid sin linje, men
parlamentets förlikningsdelegation noterade
sprickan och drev i förlikningsförhandlingarna
ännu hårdare linjen att tillåta styrelsen att
vidta försvarsåtgärder med stöd av ett tidigare
lämnat bemyndigande. Delegationen
försökte också ändra på den normala ordningen
att rådet vid förlikningsammanträdena
Rolf Skog
uppträder enat och talar genom ordföranden.
Försöket misslyckades.
Formellt påbörjades förlikningsförfarandet,
som påpekats ovan den 10 april. Det
skulle därmed, i enlighet med fördragets bestämmelser,
avslutas senast den 6 juni. Om
en uppgörelse då inte förelåg, skulle direktivförslaget
vara förkastat.
Förhandlingarna under maj månad ledde
inte till något genombrott. Ett sista förlikningssammanträde
sattes ut till kvällen den 5
juni i Luxemburg. Sammanträdets inledning
ingav föga hopp. Motsättningarna var hårda
och parlamentet anklagade rådet för att inte
ha gått parlamentet till mötes. Några timmar
in på det nya dygnet var emellertid en uppgörelse
klar, inte minst tack vare ett mycket
aktivt medlingsarbete av den ansvarige kommissionären,
Fritz Bolkestein och kommissionens
tjänstemän. Parlamentsdelegationen
hade spruckit i två delar, och rapportören,
Lehne, hade hamnat i minoritet.
I uppgörelsen hade rådet på ytterligare ett
antal punkter gått parlamentet till mötes och
kommissionen hade utfäst sig att i annat
sammanhang återkomma till vissa av parlamentet
väckta frågor, bl.a. s.k. strukturella
hinder mot takeovers.
Rådet hade också förtydligat artikel 9 så
att det klart framgick att bestämmelsen i
princip inte lade några hinder i vägen för att
verkställa ett beslut som fattats i målbolaget
innan ett takeoverbud lagts fram. Endast för
det fall beslutet i fråga låg utanför bolagets
normala verksamhet och skulle försvåra budets
genomförande fick det enligt uppgörelsen
inte verkställas.
I den principiellt viktiga frågan om styrelsens
möjligheter att vidta försvarsåtgärder
sedan budet lagts fram segrade emellertid
rådets linje: styrelsen i ett målbolag skulle
inte få vidta några försvarsåtgärder utan
aktieägarnas uttryckliga godkännande därav
efter det att budet presenterats.

Förlikningsförfarandet var därmed slutfört.
Det enda som i praktiken återstod var att
parlamentet i dess helhet skulle rösta om saken,
något som de flesta, på basis av tidigare
förlikningsuppgörelser om direktiv, förväntade
sig skulle bli en formalitet.
3DUODPHQWHWV RPU|VWQLQJ
Takeover-direktivet är emellertid inte ett
direktiv vilket som helst. Det är ett direktiv
av central betydelse för ägandet och inflytandet
i näringslivet och därför också ett direktiv
med starka ekonomiska implikationer.
Det tyska näringslivet var inte berett att ge
slaget förlorat. Parlamentets omröstning
skulle äga rum först den 4 juli, vilket gav
gott om tid för lobbyverksamhet visavi de
folkvalda.
Att övertyga en majoritet av parlamentsledamöterna
att förkasta resultatet av mer än
tio års arbete och frångå förlikningsuppgörelsen
var emellertid inte någon enkel uppgift.
Ett nej till direktivet skulle med säkerhet
komma att kasta en skugga över parlamentet
för lång tid framöver. Strategin blev därför,
såvitt kan förstås, att framkalla ett missnöje
med direktivförslaget också på andra punkter
än i fråga om regleringen av försvarsåtgärder.
När den europeiska fackliga samarbetsorganisationen
ETUC ett par dagar före omröstningen
gick ut med ett pressmeddelande
i vilket man motsatte sig direktivförslaget
var det därför en stor framgång för lobbyisterna.
Många socialistledamöter i parlamentet
röstar regelmässigt i enlighet med organisationens
rekommendationer. Att ETUC:s
ställningstagande tillkommit på ett, som det
antytts, kanske inte alldeles korrekt sätt och
efter intern kritik modifierades i nya pressmeddelanden
spelade mindre roll.
Dagarna före omröstningen pågick en febril
aktivitet i parlamentskorridorerna, inte
bara från direktivmotståndarnas utan också
från direktivanhängarnas sida. För båda sidor
gällde det att förmå som många som möjligt
av ledamöterna att dels infinna sig till omröstningen,
dels rösta »rätt«.
Tisdagen den 3 juni, dagen före omröstningen,
talade Sveriges statsminister Göran
Persson i parlamentet. Hans uppgift var att
redogöra för vad som hade uppnåtts under
det svenska ordförandeskapet, men han betonade
också vikten av att parlamentet nästa
dag tog sitt ansvar för takeover-direktivets
genomförande.
På kvällen samma dag sammanträdde partigrupperna.
Från direktivmotståndarnas sida
försökte man i respektive grupp få fram ett
ställningstagande mot direktivet kombinerat
med ett beslut om att gruppen vid den slutliga
omröstningen skulle vara tvungen att följa
partipiskan. Diskussionen visade emellertid
att de olika uppfattningarna om direktivet
skar tvärsigenom både den konservativa och
socialistiska gruppen och att röstningen därför
skulle komma att bli »fri«.
När ledamöterna nästa dag, den 4 juli,
strömmade in i plenisalen för omröstning var
utgången fortfarande en helt öppen fråga och
anspänningen hos många ledamöter påtaglig.
Ett par rutinomröstningar avverkades på några
minuter genom handuppräckning. Sedan
var det dags för takeoverdirektivet. Rösträkning
begärdes och verkställdes. Talmannen,
Madame La Fontaine, läste upp resultatet:
273 ja-röster och 273 nej-röster! Efter viss
förvirring om innebörden av »ja« respektive
»nej« stod det klart att direktivförslaget inte
erhållit den nödvändiga majoriteten av de
avgivna rösterna. Med minsta möjliga marginal
– 1 röst – hade parlamentet förkastat förlikningsuppgörelsen
och därmed satt stopp
för direktivförslaget. 22 ledamöter hade lagt
ned sina röster.
NTS 2001:4

9DG NRPPHU QX DWW KlQGD"
Genom parlamentets beslut är frågan om en
europeisk takeover-reglering åter i första
hand i kommissionens händer. Ett direktiv
förutsätter ett nytt direktivförslag från kommissionens
sida med åtföljande nya överläggningar
i rådet och parlamentet. Det är
nog svårt för kommissionen att uppbringa
någon större entusiasm inför den uppgiften,
men kommissionen har knappast något val.
Den praktiska betydelsen av takeover-direktivet
kan diskuteras, men dess symbolvärde
är stort. Både rådet och kommissionen har i
en rad sammanhang framhållit takeoverdirektivet
som en väsentlig pusselbit i arbetet
med att förverkliga den inre marknaden.
Kommissionen kommer därför att fortsätta
arbetet med direktivet. Den expertgrupp
som kommissionen nyligen tillsatt för att ge
vägledning i fråga om det framtida EU-arbe-
Rolf Skog
tet på bolagsrättens område skall med förtur
behandla vissa av de problemställningar som
parlamentet pekade på och inte ansåg lösta i
direktivförslaget. Det handlar framför allt om
de s.k. strukturella hindren mot takeovers. På
basis av expertgruppens arbete avser kommissionen
att utarbeta ett nytt direktivförslag
som skulle kunna överlämnas till rådet redan
nästa år. Kommissionen kommer säkert också
att försöka uppnå ett så nära samarbete
med rådet och parlamentet att direktivet kan
antas redan efter endast en läsning i parlamentet,
det s.k. snabbspåret. 9
En avgörande förutsättning för att kommissionens
planer skall gå i lås är emellertid
att medlemsstaterna i rådet alltjämt är intresserade
av direktivet och är beredda att i ytterligare
något hänseende gå parlamentet till
mötes. Det skulle inte förvåna om kommissionen
här kommer att få gå en hård match
med mer än en medlemsstat.
9. Memo/01/290, 2001-09-11, Kommissionen.