Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

Ovan: Samerna tillhörde de första i kundkretsen
och det är de fortfarande, näbben på kängorna
passar skidbindningar och är gjorda för att lätta
komma i och ur.
T.h: Det impregnerade skinnet till de olika käng­
modellerna väljs ut med största omsorg i Tyskland.
Det var ingen konst att bli av med skorna. Men det
var heller inte tal om att växa och bli större. I slutet av
1970­talet dök Anders Dernebo upp i fabriken. Han
gick i sjuan och ville prya i ett skomakeri. Efter pryodagarna
kom han gärna till Randolf under håltimmar.
Så fick han en lärlingsplats 1981 och efter militärtjänsten
fyra år senare blev han än mer delaktig i produktionen.
Han började bygga en bättre verkstad med
ordentlig utsug. Randolf hade fått skador av limmet.
1987 blev han sin egen.
Anders Dernebo visste tidigt vad han ville. Sy i
skinn. I sjuan fick han en skomakarmaskin. Femton år
gammal hade han sytt sin första sko. Inte heller han
vill låta företaget växa ut.
– Det handlar ju om hantverk, säger han. Skinnen
är impregnerade och väljs med största omsorg ut i
Tyskland. Urvalet är viktigt eftersom skinnen ska passa
olika modeller för sommar och vinter och olika delar
av skon.
Nästan dagligen träffas Anders och Randolf. En
pratstund, ett handtag.
– Anders är numro ett, säger Randolf, nöjd med att
livsverket fortsätter i hans anda. Själv kan han ägna sig
åt att göra fina knivar. För några år sen korades han till
svensk mästare i detta hantverk. För hantverkarens
huvud, händer och vilja har han. Annars hade det inte
blivit någon Jörnkänga.
9
pEttER ENGmaN/västERBOttENs musEum (dEtta uppsLaG)