Tidskriften i pdf-format - Västerbottens museum

med De Unga som främsta svenska förebild: Rune Hassner,
Tore Johnson, Sten Didrik Bellander.
Med tiden skedde en viss rättning i leden mot det dokumentära.
Katalogen The Family of Man (1955) satte sina spår
liksom bildtidningarna Life och Look som nu upplevde sin
glansperiod. Fransmannen Henri Cartier­Bresson blev något
av en husgud sedan hans två stora böcker Image à la
Sauvette och Les Européennes kommit ut 1952 respektive
1955.
Senare tog Sune starka intryck av RoyDe Caravas The
sweet Flypaper of Life, FSA­fotografernas bildreportage och i
synnerhet Walker Evans bilder och August Sanders fast
komponerade yrkesporträtt. Bland hans litterära inspirationskällor
märks främst Carl Sandburg och Ivar Lo­Johanssons
sociala reportage med foton av Gunnar Lundh som
kom att i mångt och mycket be stämma hans perspektiv och
inkännande stil.
Kontakt med FOTO och Nordisk Rotogravyr
År 1955 blev ett avgörande fotoår för Sune och oss andra. I
juniorsektionens lagtävling (!) det året deltog Sune, Lennart
Wernström och Pär Frank. Och efter sex omgångar (!) stod vi
som vinnare med tre poängs marginal till nästa lag, tidstypiskt
kallat Snubbo. Pär hade redan 1954 fått en naturbild
publicerad i tidskriften FOTO efter tidningens stora naturfototävling,
och sommaren 1955 intresserade sig tidskriftens
chefredaktör Lars Wickman (1913 – 82) för oss tre.
I FOTO nr 8, 1955 ägnades sex sidor åt denna ”Trio i natur”.
Och de tre lovande ungdomarna presenterades som
lågmält oppositionella mot ”medelmåttigt epigoneri, auktoritetsdille
och mammutföreningarnas vindstilla”. Med tidningsmannens
näsa för nya namn som kunde skapa debatt
och höja temperaturen i tidningen gav han oss ett kanske
väl oförtjänt stort utrymme.
Han hade ju 1949 stått fadder för den upproriska gruppen
”Unga fotografer” och möjligen hoppades han på någon
liknande effekt nu. Om Sune (då 24 år, fil. kand. med
68
språk som specialitet) sägs att reportaget är hans fotografiska
favorit och att kameran varit en avgörande faktor i yrkesvalet.
Och det var Lars Wickman som uppmuntrade Sune
och förstod hans potential när han som förläggare senare
stod fadder till debutboken Byn med det blå huset 1959.
Förutom att vi naturligtvis härmade efter alla de bildstilar
och motiv som var allmänt gångbara – kompostioner med
spår i snö, dubbelexponeringar etc. – så odlades naturmotiven
intensivt av Sune vid den här tiden. Han beskrev i brev
hur han tänkte ”dra ut i den ångermanländska storskogen
utrustad med väl tilltagen matsäck, kamera och ack så nödvändiga
filmrullar eller sticka ut till Holmön för havsplåtning”.
Vi tre planerade till och med en gemensam utställning
(som inte blev av) och hade som uppgift att sommaren
1955 göra hundra bilder var att välja från. Och senare i Sunes
totala produktion står bil derna av såväl bondens landskap
som av den enskilda örten eller strandklippan fram som
jämbördiga med de starkaste av hans person­ och miljöskildringar.
1956 års februaritävling i Fotografiska Föreningen blev
ett genombrott för Sune och Pär som av den mycket respekterade
juryn Bellander­Hammarskiöld­Johnson (senare
mats hOLmstRaNd