Km 5 2010 - Katolskt Magasin

#5 

7 maj 2010 

Pris 40 kr 

Bed för oss, Maria! 

Övergreppens tragedi 

Biskopens dagbok från Rom 

Porträtt: Walburga Douglas

7 maj 2010 Årg 85. ISSN 1402-3385 

Adress: Box 2038, 750 02 Uppsala 

(Besöksadress: S:t Olofsgatan 32E) 

Tel: 018-13 61 40, Fax 018-13 61 45 

E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se 

Hemsida: www.katolsktmagasin.se 

Utges som tidning för Stockholms katolska stift 

av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. 

STYRELSEORDFÖRANDE 

ANSVARIG UTGIVARE 

Kjell Blückert 

REDAKTION 

Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) 

margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se 

018 – 13 61 40, 070-321 06 35 

Birgit Ahlberg-Hyse 

biahyse@bredband.net 

021-12 73 20, 070-735 34 75 

Ryszard Antonius Klinger 

Prenumerationsärenden, ekonomi 

Sofia Wahlstedt 018 – 13 61 42 

sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se 

Pren. pris Sverige: 300:- 

Europa 440:- Utom Europa 480:- 

Pg 36 99 30-3, Bg 417-4926 

Annonser 

Display i Umeå AB 

info@display-umea.se 

090 – 71 15 00 

Tryck: AlfaPrint 

Layout: Carina Laukkanen, Lajo design, Uppsala 

Nr 6 utkommer 4/6 2010. Manusstopp 12/5 2010. 

För icke beställt material ansvaras ej. 

#5 

OMSLAGSBILD: MAJ ÄR JUNGFRU MARIAS MÅNAD. 

SKULPTUREN SOM NU FINNS PÅ HISTORISKA MUSEET DATERAS 

TILL 1300-1325 OCH HÄRRÖR FRÅN LUNDE KYRKA PÅ GOTLAND. 

FOTO: ANNETTE SINDENIUS 

Ur innehållet 

I spåren av sexuella övergrepp sidan 4 

Newmaninstitutet, statligt erkänd högskola, 

fick sitt hus välsignat sidan 7 

Caritas Sverige i globalt arbete 

för flyktingars vidarebosättningar sidan 10 

Göran Fäldt reflekterar inför 

familjekongressen sidan 15 

Biskop Anders skriver dagbok från besök 

hos påven sidan 18 

Ingmar Svanteson om 25 prästår… sidan 23 

… och arkitekten om Den Helige 

Benediktus kloster sidan 24 

Ur debattartikel om pedofilskandalerna: 

”Be om förlåtelse räcker inte” sidan 27 

Annat debattämne: Rätten till vår död sidan 29 

Maria från Magdala 

– historia och legend sidan 32 

Heliga Birgitta i fransk konst… sidan 34 

… och i svensk forskning sidan 36 

Ett välfyllt kyrktorg sidan 39

Det är väl ytterst få katoliker som und - 

gått att märka hur de många skandalerna 

kring sexuella övergrepp och våldshand - 

lingar mot minderåriga, begångna bland 

dem som allra mest åtnjöt kyrkans/vårt 

förtroende, skadar bilden av kyrkan och 

dess representanter. 

Offer som levt och lever med hemliga 

erfarenheter som ingen ville ta del av uppmanas 

med ens att träda fram med sina 

upplevelser. Förövare som levt och lever 

med sina samveten och sin rädsla får nu 

stå till svars. Dörrar och fönster öppnas, 

händelser, platser och tider som berör 

människors innersta kommer i dagen. 

Äntligen. 

Om man hävdar att övergrepp mot minderåriga 

framför allt sker inom familjeoch 

släktkretsen och bara till en mycket 

liten del begås inom kyrkan – då bagatelliserar 

man kyrkans skuldkonto. Vill man 

ge maximal offentlighet åt övergreppen 

och ensidigt rikta uppmärksamheten mot 

överordnade och ansvariga som förtigit 

och nonchalerat det som hänt – då riske - 

rar man att kyrkan till slut uppfattas som 

ett näste av pedofiler och deras medskyldiga. 

Vi söker efter förklaringar till det inträffade: 

Oförmåga att hantera och ovilja att 

ta ansvar för brottsliga handlingar. 

Förövarnas egenartade och obehärskade 

sexualitet som drabbade minderåriga i 

deras vård. Diskretionen, förnekelsen 

som tycktes gagna den goda saken men i 

själva verket möjliggjorde nya övergrepp. 

En tidsanda som var liberal och frestade 

med ”fri” sexualitet. Att misstankar om 

övergrepp undanhölls från världslig rätts - 

skipning. 

Att sätta in de avslöjade övergreppen i ett 

sammanhang är lika nödvändigt som 

svårt. De första som vi bör lyssna till, lära 

av, ta oss an och bistå med alla tillgängliga 

medel är de barn och ungdomar som 

föll offer för övergreppen, i dag som regel 

redan vuxna. 

Går det att alls gottgöra offren? 

Kanske visade Benedikt XVI på en möjlig 

väg när han, under sitt besök i Malta i 

april, vid sidan av det officiella programmet 

använde 25 minuter åt att lyssna till 

och samtala med åtta maltesiska män 

som alla utsattes för sexuella övergrepp 

under uppväxtåren. Påven grät. 

Sexualiteten, en av Guds stora gåvor, är 

en stark kraft. Genetiska eller existentiella 

påverkansfaktorer kan göra kraften 

destruktiv. Därför måste sexualiteten och 

dess uttryck få plats i kyrkans medvetande, 

i de troendes medvetande och i 

rekrytering och utbildning av dem som i 

kyrkans namn vårdar medmänniskor. 

Det går att se ljustecken. Sedan år 

ledare | sid. 3 

Den svåra bilden av sanningen – infallsvinklar 

”Det är inte lätt att vara katolsk ungdom när man 

både är utlänning och anklagas för att vara pedofil.” 

(hört på kyrkbacken) 

”Men lika förvirrad som av gärningarna blir jag av 

att media gräver upp gamla fall och låter dem verka 

som om de var helt färska och gäller hela prästerskapet. 

Det är faktiskt synd om alla som lever det som 

biskopen kallar ett helgat liv.” 

(ur mejl till redaktionen) 

2004 finns i stiftet en ”Beredskapsplan 

mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar” 

som används i utbildningen av 

anställda och volontärer – i syfte att 

förutse och förebygga övergrepp. 

På 1970-talet (flertalet anmälningar 

om övergrepp gäller detta decennium) var 

det relativt lätt att antas för prästutbildning. 

Sedan dess har, både i och utanför 

Sverige, kraven på den som ber om att bli 

antagen som prästkandidat skärpts betyd - 

ligt. Ett tre dagars ”genomlysande samtal” 

med psykolog är i dag ett obligatorium 

för den som söker sig till stiftets prästseminarium. 

Under utbildningen följs 

sedan dessa inledande samtal upp i 

undervisning och själavård. 

Det finns ingen garanti för att övergreppen 

aldrig kommer att upprepas. Men att 

våga se och tala också om det allra 

svåraste kan vara ett steg i rätt riktning. 

Och samhällets lagar och principer 

måste få gälla även inom kyrkan. 

Fotnot: 

Mera om pedofilskandalerna finns att läsa på 

sidorna 4-6 och 27. 

I nästa nummer av Km, behandlas under 

rubriken ”Benedikt XVI – icke skyldig” de 

anklagelser om att sopa övergreppen under 

mattan som riktats mot påven. 

Rätt och fel 

På ledarsidan i senaste Km skrev vi att 

antalet registrerade katoliker i stiftet uppgår 

till omkring 94 500. Det stämmer. 

I nästa mening skrev vi om betjänade 

katoliker som om det skulle vara samma 

sak. Det är det inte. ”Betjänade katoliker” 

används om dem som visserligen i någon 

mening deltar i församlingarnas verksamhet 

– men som av en eller annan anledning 

inte blivit registrerade. Med dem 

medräknade uppgår antalet katoliker i 

Sverige till cirka 150 000. 

Det visste vi – men pennan slant.

sid. 4 | aktuellt 

I USA, Irland och Tyskland har tusentals 

fall av sexuella övergrepp uppdagats 

under de senaste åren. Nu har avslöjandena 

nått Norge, Danmark och Sverige. 

Biskop Anders medger att han har 

varit naiv när det gäller risken för övergrepp 

inom Stockholms katolska stift. 

Sånär som på ett fall 2007, då en person 

krävde offentlig bön om förlåtelse för 

övergrepp på 1950-talet, har inga fall 

uppdagats i Sverige förrän i mitten av 

april, uppger han. 

När de första fallen anmäldes valde 

biskop Anders att kalla till en presskonferens 

så att han själv kunde gå ut med 

nyheten i media. 

- Det var för att inte bli beskylld för att 

dölja något. Jag insåg att det var riktigt 

för att bli trovärdig. 

Biskop Anders om 

avslöjanden i vårt stift 

- Enstaka rötägg förstör för alla andra präster. Det säger biskop Anders Arborelius när han 

kommenterar de fall av pedofili som har avslöjats i vårt stift. 

- De anmälda ärendena ska följas upp noggrant och offren måste få en helande 

upprättelse. 

Vad har biskopen för förklaring till att 

det nu, efter så många år, kommer avslöjanden 

om prästers sexuella övergrepp 

mot barn och ungdomar? 

- Det har hittills rått en tystnadens kultur 

både inom samhället och i Kyrkan. Offren 

har ibland upplevt en stor skam och kanske 

tagit på sig en del av skulden vilket har gjort 

det svårt att berätta. 

Biskop Anders tycker att massmedias koncentrerade 

uppmärksamhet på Katolska 

kyrkan har ställt sexuella övergrepp i andra 

miljöer i skymundan. 

- Det finns ju ett stort mörkertal exempelvis 

i familjer och på institutioner, även i 

andra samfund, som inte uppmärksammas 

i samma grad. 

Men detta förminskar inte de övergrepp 

som begås i Katolska kyrkan, tillägger han. 

Försvårande fall för biskopen 

- Det är värre att bli utsatt i Kyrkan än 

någon annanstans. Det skadar tilliten till 

Gud. Därför ska vi ägna offren all den uppmärksamhet 

de behöver. 

Indignationen över prästers övergrepp är 

ändå ett hälsotecken, tycker han: 

- Den visar att man förväntar sig 

mycket av Katolska kyrkan och dess 

präster. 

Bland stiftets prästerskap finns en oro 

att alla ska bli misstänkliggjorda på grund 

av de avslöjade fallen. 

Vi måste fortsätta att lita på våra präs - 

ter, säger biskopen. 

- De ska inte lida för att enstaka präs - 

ter har skämt ut sig. 


Sedan ovanstående intervju gjordes har det uppdagats ett fall som försvårar Anders 

Arborelius situation. Han har till och med förklarat sig beredd att avgå som biskop. 

Den 25 april gick Dagens Nyheter ut 

med uppgifter om att biskop Anders har 

haft kännedom om åtminstone ett fall 

som han inte har nämnt om i me dia. 

Det handlar om en präst som i slutet 

av 1950-talet och på 60-talet förgrep sig 

sexuellt på två minderåriga flickor, vilkas 

mamma han hade ett långvarigt förhållande 

med. En av döttrarna, som nu är i 

60-årsåldern, uppger att hon 1990 tog 

kontakt med dåvarande biskopen Hu ber - 

tus Brandenburg och berättade vad som 

hade hänt men att hon blev avfärdad. 

Enligt artikeln har hon sedan tagit kontakt 

med personer inom Katolska kyrkan 

men inte tagits på allvar. 

2003 hade hon den första kontakten 

med biskop Anders Arborelius och tog 

en förnyad kontakt den 21 april i år. Det 

var i och med det som fallet avslöjades i 

Dagens Nyheter och sedan följdes upp i 

andra media. 

Samma dag som DN-artikeln var införd 

gjorde biskopen ett uttalande som lades 

ut på stiftets hemsida. Det lyder: 

”I vårt stifts namn beklagar jag att vi 

inte har hanterat detta fall på ett riktigt 

sätt. Som biskop tar jag på mig hela an - 

svaret för detta och är beredd att ta konsekvenserna 

av detta, när man nu ska 

göra en grundlig undersökning av hela 

denna tragiska historia. 

Svårigheten för mig är att jag har haft 

en själavårdande kontakt med modern 

till offret och därför inte själv kan uttala 

mig. Den utpekade förövaren har inte 

haft någon anställning i stiftet sedan mitten 

av 90-talet. 

Jag ber ännu en gång offret om förlåtelse 

för min försumlighet.” 

I en tv-intervju sade biskop Anders att han 

inte visste om offret kom till honom för ett 

själavårdande samtal eller för att hon ville 

göra en större utredning. Han sade också 

att han är beredd att gå till påven och be 

att få avgå från sin tjänst som biskop om 

det visar sig att fallet inte har hanterats 

korrekt. 

Stiftets högste jurist, msgr Jorge de Salas, 

säger till Km att han inte tror att biskop 

Anders ska tvingas avgå. 

- Han kommer inte att behöva göras 

moraliskt ansvarig för det som har hänt. 

Däremot förstår msgr de Salas varför 

biskopen sade detta: 

- Han är mycket ödmjuk och upprik-

tig, en sanningens människa som 

tar på sig ansvaret för det som har 

hänt tills skulden har utretts. 

Den mediala bevakningen har 

varit orättvis och oproportio - 

nerlig, menar Jorge de Salas. 

Att det nu aktuella fallet inte har 

redovisats tidigare förklarar han 

med att biskopen räknade in det 

bland sina många själavårdande 

samtal. 

- Biskopen får hundratals 

samtal om året, per mail, brev 

och i personliga möten, och i 

kontakterna med kvinnan har 

han tagit ett pastoralt ansvar. 

Han står alltid på offrens sida. 

Även stiftet som helhet har ett 

pastoralt an svar för offer för sexuella 

övergrepp, genom vägledning 

och terapi. 

Men där finns också ett juri - 

diskt ansvar. 

- Biskopen har utsett en grupp 

som ska göra en förundersökning 

där vi talar med kvinnan och 

samlar bevis för vad som har 

hänt. Fallet är preskriberat juri - 

diskt sett men vi kan begära dispens 

från Troskongregationen i 

Rom att överlämna det dit för en 

process. Den anklagade prästen 

är inte längre i aktiv tjänst men 

han kan skiljas från sitt ämbete 

om han förklaras skyldig. 

- Svårigheten i både detta och 

andra fall är att de är 40-50 år 

gamla. Men varje fall innebär en 

personlig tragedi och måste be - 

handlas med respekt, påpekar 

msgr de Salas. 

- Att offren träder fram är en 

välsignelse för oss. Det finns 

smuts i Kyrkan och vi renas av att 

allt kommer fram. Men vi ska 

inte glömma att de allra flesta i 

Kyrkan är heliga människor. 


Fotnot: 

Vid Km:s pressläggning befann sig 

biskop Anders på utlandsresa och 

kunde inte nås för kommentar. 

För fortlöpande nyheter hänvisar vi till 

www.katolsktmagasin.se 

Benedikt till Irlands katoliker: 

”Svåra fel har begåtts” 

”Ni har svikit det förtroende som oskyl diga 

unga människor och deras familjer satt till er, 

och ni måste stå till svars inför den allsmäktige 

Guden och de berörda domstolarna. Ni 

har spelat bort den aktning människorna på 

Irland hade för er och kastat skam och 

vanära på era medbröder. Prästerna bland er 

har kränkt heligheten i vigningens sakrament, 

där Kristus själv blir närvarande i oss 

och i våra handlingar. Förutom det enorma 

lidande som ni har vållat offren, har kyrkan 

och den offentliga synen på prästämbetet 

skadats.” (7) 

Med smärtsamt tydliga och djupt ödesmättade 

ord riktar sig påven Benedikt XVI i sitt 

”Brev till Irlands katoliker” till ”de präster 

och ordensmedlemmar som begått övergrepp 

på barn”. Hans allvar och engagemang 

är inte att ta miste på. Hans medkänsla 

för offren för övergreppen, hans hårda dom 

över de kyrkliga förövarna men också hans 

bistra kritik mot de ”medbröder i biskops - 

ämbetet” som försummat sitt ansvar i hand - 

läggning en av övergreppsfallen är unikt personliga 

drag i påvliga texter i modern tid. 

Till sina ”medbröder” skriver påven: ”Det 

kan inte förnekas att en del av er och era 

föregångare felat i tillämpningen av de sedan 

länge bestående föreskrifterna i kyrkolagen 

rörande sexuella övergrepp på barn. Svåra 

fel har begåtts i handläggning en av an - 

klagelser. Jag inser att det varit svårt att 

bedöma problemets komplexitet och omfatt - 

ning, skaffa sig säker information och fatta 

aktuellt | sid. 5 

Bland alla dokument som publicerats med anledning av de 

övergrepp som skett inom den katolska kyrkans ramar intar 

påvens ”Brev till Irlands katoliker” en särställning. Här återges 

ett stycke ur texten och en kommentar till innehållet. 

rätt beslut när experter hade skiljaktiga uppfattningar. 

Ändå måste man erkänna att 

svårt felaktiga beslut har fattats och att det 

förekommit misstag i ledningen. Allt detta 

har undergrävt er trovärdighet och effektivitet… 

” (11) 

Allra starkast känns Benedikts puls, allra 

mest personlig blir han i avsnittet han riktar 

till ”offren för övergreppen och deras familjer”: 

”Ni har lidit fruktansvärt, och jag b e - 

klagar det djupt och uppriktigt. Jag vet att 

”I kyrkans namn vill jag uttrycka den 

skam och ånger som vi alla känner.” 

ingenting kan göra det ni fått lida ogjort. Ert 

förtroende har svikits och er värdighet har 

kränkts. Många av er fick uppleva att när ni 

fattade modet att tala om det ni varit utsatta 

för, då var det ingen som lyssnade. De av er 

som drabbades i institutioner och internat 

måste ha känt att det inte fanns någon väg ut 

ur ert lidande. Det är begripligt att ni har 

svårt att förlåta eller försona er med kyrkan. 

I kyrkans namn vill jag uttrycka den skam 

och ånger som vi alla känner. Samtidigt ber 

jag er att inte ge upp hoppet. I kyrkans 

gemenskap möter vi Kristus som själv föll 

offer för orättfärdighet och synd. På samma 

sätt som ni bär även han alltjämt på såren av 

sitt orättfärdiga lidande. Han förstår djupet 

av ert lidande och dess fortgående effekter på 

era liv och era egna relationer, även er relation 

till kyrkan. Jag vet att en del av er har 

svårt att sätta sin fot i kyrkan efter allt som 

har hänt. Men Kristi egna sår, som förvandlas 

genom hans frälsande lidande, är den väg 

som bryter det ondas makt och låter oss 

Fortsättning

sid. 6 | kommentar/analys 

födas på nytt till liv och hopp. Jag har en 

djup tro på att denna helande kraft i den 

uppoffrande kärleken ger befrielse och 

löftet om en ny början – till och med i de 

mörkaste och mest hopp lösa situationer.” 

Påvens brev till Irlands katoliker var det 

efterlängtade, nödvändiga och oundvikliga 

svaret och ställningstagandet från Rom till 

skärselden av dagligen nya rapporter om 

övergrepp, sexuella närmanden och vålds - 

handlingar mot barn och ungdomar i katolska 

skolor och internat, barnhem och institutioner. 

Från stift efter stift, land efter land, 

kom nya anklagelser mot präster och 

ordensfolk: Irland, Tyskland, Österrike, 

Schweiz, Italien, Norge, Danmark – och nu 

Sverige… Biskopar och klosterföre ståndare 

har avgått, skolledare och lärare likaså, 

Som gammal finansanalytiker har jag 

lärt mig vikten av att alltid ”kvantifiera”; 

alltså att sätta siffror i samband med det 

totala och över tid. När jag bodde i New 

York under slutet av 90-talet började 

artiklar dugga tätt om övergrepp på barn 

av landets katolska präster. Siffrorna på 

såväl antalet utsatta barn som anklagade 

präster varierade. Det var alltså svårt att få 

en helhetsbild av storleken på problemet. 

Den 27 februari 2004 publicerade så den 

amerikanska biskopskonferensen rapporten 

”A Report on the Crisis in the 

Catholic Church in the United States”, 

framtagen av en kommitté professionella 

lekmän och baserad på en studie utförd av 

John Jay College of Criminal Justice, en 

mycket välrenommerad högskola i New 

York med fokus på studier av all slags 

kriminalitet. 

Denna rapport täckte alla de 109 694 

katolska präster som var i tjänst mellan 

1950 och 2002 (alltså under en period av 

52 år!) och fann att ungefär fyra procent 

(4 392) av dessa blivit anklagade för någon 

form av sexuellt övergrepp på sammanlagt 

10 667 minderåriga. Av dessa 10 667 

anklagelser ansågs tio procent vara 

grundlösa medan 20 procent inte kunde 

utforskas vidare eftersom den anklagade 

prästen var död eller ej längre präst. Efter 

borttagande av dessa två kategorier sjönk 

präster har avsatts och ställts inför rätta, 

medgivanden har gjorts och böner om förlåtelse 

har framförts till offren på många 

håll av biskopar och kyrkliga ledare. 

De flesta av de rapporterade fallen inträffade 

för 30-40 år sedan, en del är ännu 

äldre, men också aktuella incidenter 

anmäls. I bland annat Tyskland och Österrike 

har kyrkan eller ordnarna utsett 

oberoende utredare till att gå igenom alla 

anmälda fall noggrant. Det lär ta tid innan 

allt utredningsarbete är gjort, skuldfrågorna 

är besvarade och diskussionerna om 

gottgörelse till offren för övergreppen av - 

slutats. Och starkare styrning av handläggningen 

inom kyrkliga myndigheter och 

samverkan med samhälleliga instanser är 

genomförd. 

Ett övergrepp är ett för mycket 

– men viktigt att kvantifiera 

antalet anklagade präster från fyra procent 

till närmare tre procent. 

Studien visade vidare att präster anklagade 

för ett övergrepp motsvarade 56 procent 

av anklagelserna medan de tre procent 

(149 präster) som begått mer än nio 

(9!) övergrepp svarade för så mycket som 

27 procent av alla anklagelser. Tar man 

bort de anklagelser som ej gått att leda i 

bevis (alltså de 30 procent av anklagelserna 

som angetts ovan och som oftast var av 

engångs natur) stod dessa 149 präster 

(0,14 procent av alla präster under de 

senaste 52 åren) för cirka 40 procent av 

alla anklagel ser och det var oftast denna 

begränsade grupp präster som figurerade i 

media. 

Rapporten förminskar på intet sätt problemets 

allvar men den sätter in krisens 

siffror i ett perspektiv. Med grundinställningen 

”ett övergrepp är ett för mycket” 

går man i denna rapport sedan in på frågor 

om hur nya övergrepp kan förhindras 

och hur liknande anklagelser skall 

hanteras i framtiden. Rapporten är väl 

värd att läsat (texten i dess helhet återfinns 

på www.usccb.org/ocyp/nrbreport_2004. 

shtml ). 

Vad rapporten indirekt visar är att 96 procent 

av prästerna i denna studie aldrig bli - 

vit anklagade för några övergrepp över de 

Hur kunde allt detta ske? Den mörka, 

häpnadsväckande, avskräckande bilden av 

kyrkan återspeglar förstås en oftast 

förträngd, undanhållen, skambelastad baksida 

av kyrkans stora humanitära, pastorala 

och undervisande insatser. Men den 

baksidan måste bearbetas och arbetas bort, 

och det förutsätter öppenhet och transparens 

kring dess komponenter. 

Kaj Engelhart 

Fotnot: 

Brevet till Irlands katoliker publicerades den 20 

mars 2010. På grund av Km:s långa pressläggningstid 

kunde vi tyvärr inte få med artikeln i aprilnumret. 

Siffrorna inom parentes hänvisar till paragraferna i 

texten. 

senaste 52 åren och att 99.98 procent av 

kyrkans nuvarande medlemmar i USA inte 

haft orsak att lämna in någon anklagelse (i 

relation till en katolsk befolkning i USA på 

cirka 45 miljoner år 2000). Detta faktum 

ledde i sin tur till att de artiklar som velat 

påskina att pedofili skulle vara ett vanligt 

förkommande problem bland katolska 

präster, eller vara ett speciellt ”katolskt 

problem”, började minska i amerikansk 

press. 

Mig veterligen har ingen liknande rapport 

genomförts av något annat samfund 

eller av någon organisation med utbredd 

barn och ungdomsverksamhet. Om så - 

dana förelåg skulle man kunne göra en 

mer utförlig utvärdering av organsiatio - 

ners övergrepp på barn i ett större perspektiv. 

Vi ser nu fram emot en liknande rapport 

från Katolska kyrkan i Europa och för - 

hoppningvis även från andra organisatio - 

ner med liknande problem. 

Sverker Johansson, Arild 

Fotnot: 

Övergreppen behandlas också på ledar- och 

debattplats.

Som Km berättade i nr 9 och 10/09 

hade Högskoleverket, HSV, efter många 

tidsödande prövningar, den 25 augusti 

godkänt Newmaninstitutets ansökan om 

att bli högskola. Därmed hade institutet 

i princip fått examensrätt. 

- Eftersom regeringen i stort sett alltid 

följer HSV:s rekommendation blev vi 

redan den 25 augusti mycket glada, säger 

Newmaninstitutet har firat 

sin status som högskola 

Newmaninstitutets rektor, pater Philip 

Geister SJ. 

- Men nu har alltså regeringen fattat 

beslutet. Det gäller framför allt själva 

examensrätten men även statsbidrag och 

därmed studielån för våra studenter. 

- När regeringen väl har tagit beslutet 

kan vi intensifiera rekryteringen av stu- 


Den 8 april beslutade regeringen om examensrätt och statsbidrag till Newmaninstitutet 

i Uppsala. Beskedet sammanföll med biskopens husvälsignelse och besök från stora 

bidragsgivare i Tyskland. 

denter, kommenterar Philip Geister, som 

nu förestår den första statligt erkända 

katolska högskolan efter reformationen. 

Firandet av regeringens beslut kom lägligt 

i samband med den redan planerade 

husvälsignelsen och ett besök från bidragsgivare, 

nämligen representanter för tyska 

biskopskonferensen och Bonifa tiuswerk, 

Välsignelse. Biskop Anders Arborelius välsignar symboliskt hela Newmaninsti tutets hus genom att vigvattenbestänka aulan, där alla de inbjudna får 

plats. De tre präster som han just har passerat, och som gör korstecknen med stor exakthet, är Klaus Dietz, kyrkoherde i S:ta Eugenia församling, och 

de två ordinarie biskopar som deltog i delegationen från tyska biskopskonferensen, Konrad Zdarsa, biskop av Görlitz, och Ludwik Schick, ärkebiskop i 

Bamberg. Omkring biskop Anders ser vi bland andra Franz Holin, kyrkoherde i S:t Lars församling i Uppsala, Göran Degen, rektor för prästseminariet (något 

skymd), Ewa Bernéus-Ekenberg, maka till Newmani nstitutets studierektor Anders Ekenberg, och Tord Fornberg, en av New manin sti tutets lärare. 

Fortsättning


den tyska lekmannarörelsen som ekono - 

miskt stödjer katolsk verksamhet i Norden 

och Baltikum. 

Generalsekreterare i Bonifatiuswerk är 

Georg Austen, som också administrerar 

stöd från de tyska biskoparnas diaspora - 

kommissariat. 

I ett upprymt tal till Newmaninsti tutet 

nämnde han den lyckade lösningen att 

knyta prästseminariet till högskolan så att 

den samlade katolska utbildningen kunde 

förläggas till Uppsala. 

Men han tillade att Bonifatiuswerk 

stödjer projektet inte bara av akade mis ka 

skäl utan för att det är betydelsefullt för 

det katolska livet i diasporan. 

En av gästerna från den tyska biskops - 

konferensen var Ludwig Schick, ärkebiskop 

i Barnberg. Med 20 års erfarenhet 

av vetenskapligt arbete framhöll han det 

stora värdet i teologisk forskning. 

- Att vetenskapligt genomlysa tron har 

alltid varit viktigt och kommer att bli ännu 

viktigare i det alltmer sekulariserade 

samhället, sade han. 

Dyrbara gåvor. Newmanin stitutets rektor 

Philip Geis ter tar emot presenter från 

Bonifatiuswerk, en 200 år gammal rysk ikon 

av werkets generaldirektör Georg Austen och 

en mässhake av werkets ordförande baron 

von und zu Brenken. 

I bakgrunden några medlemmar ur kören 

Camerata Englund som bidrog till festligheterna 

med sin skönsång. 

”Vi blir ett viktigt tillskott i det teologiska 

landskapet.” 

Efter vederbörlig presentöverlämning var 

det dags för biskop Anders Arbore lius att 

välsigna Newmanin sti tutets hus. Eftersom 

huset är stort och gästerna var många fick 

aulan symbolisera hela byggnaden vid vigvatt 

en be stänk ningen. 

Huset rymmer, förutom den teologiska 

institutionen, prästseminariet, den interreligiöst 

drivna Katarinaskolan för 

högstadieelever, tidskriften Signums redaktion 

och lokaler för några mindre hyresgäster. 

Högtiden ramades in av äldre vokal musik 

utsökt framförd av den stora kören 

Camerata Englund, under ledning av grundaren 

Gunnar Englund. Kören repeterar i 

S:t Lars kyrka, granne med Newman in - 

stitutet. 

Efter välsignelseakten blev gästerna 

gruppvis guidade genom huset. Allt är 

klart utom inredningen av kapellet. Detta 

iordningställs under sommaren, inför den 

(Philip Geister i Km nr 9/09 efter beskedet från högskoleverket att 

Newmaninstitutet hade beviljats rätt att utfärda kandidatexamen i teologi) 

officiella invigningen av läroanstalten, 

vilken sker den 4 september. 

- Det blir många fester men man kan 

aldrig fira tillräckligt, sade rektor Geister, 

lycklig över att de byråkratiska manöv - 

rerna kring institutet äntligen är avklarade 

och över att ekonomin är i hamn. 

Enligt regeringens beslut utgår statsbidrag 

för 10-15 studerande på heltid det 

första året. Sedan ökar bidraget år för år så 

att det efter tre år gäller motsvarande 100 

helårsstudenter. 

Antalet studerande kan givetvis bli 

flera, om studierna inte sker på heltid, 

förklarade Philip Geister. 

- Intresset är ju stort för våra många 

fristående kurser som vi har haft sedan Newmaninstitutet 

grundades 2001. 

Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

Bonifatiuswerk grundades 1849 som en missionsverksamhet inom Tyskland, för att råda bot på den spirande trosnöden i landet. Under den tid då Tyskland var delat i öst och väst 

betydde organisationens hjälp mycket för katolikerna i DDR. 

1974 gav den tyska biskopskonferensen i uppdrag till de katolska lekmännen att utvidga sin verksamhet till de nordiska länderna, senare också till norra Baltikum. 

Till uppbyggnaden av Newmaninstitutet, med prästseminariet och Katarinaskolan inbegripna, har Bonifatiuswerk skänkt 350 000 euro. 

En ännu större givare är de tyska biskoparnas diasporakommissariat som har gått in med 1,1 miljoner euro.

Konstdonation till 

Newmaninstitutet 

I samband med Newmaninstitutets 

husvälsignelse avtäcktes en 

konstdonation med verk av Folke Truedsson. 

Central plats. Folke Truedssons mässings - 

skulptur ”Delad form” har en framträdande 

placering på Newmaninstitutet. 

Donation. Britta Bauman- Truedsson vid ett 

par av de verk av hennes far Folke som har 

donerats till Newmaninstitutet. Till vänster en 

teckning utan titel, till höger bronsskulpturen 

”Katedral”. 

Donationen kommer från Britta Bau - 

man-Truedsson, konstnärens dotter, och 

hennes make Niklas Bauman, båda närvarande 

vid husvälsignelsen. 

Folke Truedsson (1913-89) utvecklades 

under sin drygt 30-åriga gärning 

från naturalism till ett helt fritt abstrakt 

skapande och var vid sin död en av de 

mest anlitade svenska konstnärerna för 

offentlig miljö. 

I dag pryds omkring 50 offentliga bygg - 

nader och platser av hans verk, många av 

dem monumentala, i brons, sten eller 

betong. 

Stor uppmärksamhet väckte hans 

över 100 kvm stora väggrelief i betong i 

Radiohuset i Stockholm. Reliefen, som 

han arbetade med 1962-65, har kallats 

ett av den informella skulpturens intressantaste 

monument. 

Hans sista offentliga arbete är två 

glasfönster i en kyrka utanför Basel i 

Schweiz. 

Det var i Schweiz han tillbringade sina 

sista år, i Röschenz där hans dotter bor 

sedan många år med sin make. 

I Röschenz finns hans ateljé kvar, med 

många av hans mindre verk. 

- Ateljén är full av liv. Den är mycket 

vacker och den står öppen för konstföredrag, 

teaterföreställningar och konserter 

med musik ur många olika genrer, berättade 

Britta Bauman-Truedsson när vi 

träffade henne vid husvälsignelsen. 

Då höll hon ett tal, på både tyska och 

svenska, och berättade med stor entusiasm 

om sin far och hans konstnärliga 

skapande. 

Bland annat berörde hon sambandet 

mellan hans nytänkande i det abstrakta 

formspråket, med sakrala antydningar, 

och Newmaninstitutets visionära anda. 

Donationen omfattar sju verk, skulpturer 

och teckningar, huvudsakligen placerade i 

det lilla rum som ligger på husets översta 

våning, utanför kapellet. 

En central plats har en stor mäs - 

singsskulptur, med titeln ”Delad form”. 

Den följs upp av mindre verk i olika 

tekniker. 

Men hur kommer det sig att Newman - 

institutet i Uppsala har begåvats med en 

samling Folke Truedsson-verk från 

Röschenz? 

Jo, Niklas Bauman berättar att han är 

ordförande i Ansgarwerk Schweiz, en lekmannarörelse 

med samma intentioner 

som Bonifatiuswerk att stödja katoliker i 

diasporan. 

- Vi gjorde en studieresa till Sverige för 

tolv år sedan och kom i kontakt med 

Philip Geister som uttryckte sin förtjusning 

över Folkes konst. Mellan Philip och 

oss har det sedan vuxit fram en stor vänskap 

och det var naturligt för oss att 

skänka verk till Newmaninstitutet. 


Newmaninstitutet leds av jesuitorden i Sverige och är uppkallat efter engelsmannen John Henry 

Newman (1801-1890) som efter sin konversion prästvigdes för Katolska kyrkan och så småningom blev 

kardinal. John Henry Newman saligförklaras i september.


Bakgrunden till uppdraget är en process 

som inleddes 1995 för att underlätta det 

globala arbetet med kvotflyktingar, det vill 

säga det specifika antal flyktingar som årligen 

tas emot efter beslut av varje lands 

regering. 

FN:s flyktingorgan UNHCR är en av 

parterna i processen. De andra är 

regeringarna och frivilligorganisationerna i 

vidarebosättningsländer - de länder som i 

någon omfattning är kapabla att ta emot 

kvotflyktingar och inlemma dem i samhället. 

Arbetet leds av ett ordförandeland, nytt 

för varje år, för Sveriges del 2009-2010. 

Migrationsverket, den myndighet som har 

regeringens uppdrag att ta emot kvotflyktingar, 

har valt Caritas Sverige som representant 

för världens frivilligorganisationer 

som arbetar med vidarebosättningsfrågor. 

Caritas Sverige med i globalt 

arbete för kvotflyktingar 

Caritas Sverige ingår just nu i ordförandeskapet inom ett globalt arbete för att etablera permanenta 

boenden, så kallade vidarebosättningar, för hundratusentals människor som är på 

flykt från sina hem. 

- Det finns visserligen många större 

biståndsorganisationer men det är natur - 

ligt att uppgiften gick till Caritas Sverige 

med tanke på våra erfarenheter av både 

internationellt och nationellt flyktingarbete, 

säger George Joseph, som är Caritas 

Sveriges och det katolska stiftets ansvarige 

för flykting- och migrationsfrågor. 

Hans medhjälpare under ordförandeåret 

är Marie Eidem som delar sin 

arbets tid mellan Caritas Sverige och bis - 

kops ämbetets kansli. 

Caritas Sverige representerar det som 

internationellt kallas NGO:s, non-go - 

vernmental organizations, och dess roll är 

att internationellt lyfta fram frivilligorga - 

nisationernas frågor och samordna deras 

aktiviteter. 

Det land som har ordförandeskapet 

får välja ett tema. Sverige har valt ett ökat 

Globalt arbete. Caritas Sverige, med Marie Eidem och George Joseph som aktiva, är frivilligorganisationernas 

representant under Sveriges ordförandeskap i arbetet med kvotflyktingars vidarebosättningar. 

ansvarstagande och ökad kapa citet för 

vidarebosättning i världen. 

- Fokus för oss, säger George Joseph, 

är att få myndigheter och frivilligorganisationer 

i fler länder villiga att erbjuda 

permanent boende och att öka mottagningen 

i relation till ländernas storlek. 

Totalt har UNHCR bedömt att 747 000 

människor behöver plats för nytt boende 

under de närmaste åren. Beredskapen att 

bistå dem ser väldigt olika ut i olika delar 

av världen och därför är det en stor variation 

mellan världens länder på antalet 

kvoter för mottagning av flyktingar. 

- Den största välviljan finns i USA. Där 

tas 70 000 kvotflyktingar emot varje år, 

40 procent med hjälp av Katolska kyrkan 

i USA, övriga via andra samfund och fri - 

villigorganisationer. 

”Marie har de senaste åren bland 

annat arbetat med förvarstagna 

och fokuserat särskilt på effekterna 

av förvar hos särskilt sårbara asylsökande 

och flyktingar för JRS 

(Jesuit Refugee Services). Arbetet 

med vidarebosättning är nytt för 

henne. 

George har under de senaste trettio 

åren arbetat med flykting- och asylfrågor, 

däribland vidarebosättningsfrågor, 

både internationellt 

och nationellt, inom FN- institutioner 

och andra frivilligorganisationer. 

Han har arbetat både på politisk 

nivå och på fältet med flyktingsituationer 

i Afrika, Central - 

asien och på Balkan.” 

(ur presentationen av Caritas Sverige i ATCR/WGR 

nyhetsbrev nr 1 som utgavs i höstas av 

Migrationsverket i samverkan med Caritas Sverige)

Europa tar emot mindre än 5 000 kvotflyktingar i år. 

Av dessa tar Sverige cirka 1 900. Det visar att vi tar 

emot många i förhållande till andra EU-länder, säger 

George. 

Han påpekar att siffran inte räcker, vare sig för 

Sverige eller för något annat EU-land. 

- Det gäller för oss att hitta nya strategier för att 

förmå fler länder att ta sin del av ansvaret för dessa 

människor som är bland de mest utsatta i världen 

I Europa har många länder hittills haft svårt att inse 

ansvaret för att ta emot kvotflyktingar. 

- Flera av de nya EU-länderna har ju också själva en 

svår situation, inte minst ekonomiskt. Men Rumänien 

har ändå skapat 150 platser för vidarebosättning. Det 

är en bra början. 

I många länder, exempelvis i Mellanöstern, är 

arbetet med vidarebosättning otänkbart så länge de är 

iblandade i svåra konflikter. 

Stora problem att lösa finns i afrikanska länder, exempelvis 

Eritrea, Somalia, Sudan, Kongo och Etiopien, där 

enorma flyktingströmmar rör sig inom det egna landet 

eller över gränserna till grannländer. 

- Där finns enorma behov och frivilligorganisationerna 

gör så mycket de kan, säger George Joseph, som 

trots nedslående uppgifter om lidande människor, inte 

minst kvinnor som utnyttjas i storstäderna, vill hoppas 

att si tuationen ska bli bättre – om villigheten att ta 

emot flyk tingar ökar. 

- Fler EU-länder måste öppna sina gränser. 

Den internationella benämningen på kvotflyktingarbetet 

är ATCR/WGR. Förkortningarna står för Annual 

Tripartite Consultations on Resettlement/Working 

Group on Resettlement och anspelar på arbetssättet: tre 

möten per år, ett trepartsmöte och två arbetsmöten. 

- Det första arbetsmötet hölls i oktober 2009 i 

Genève och det andra i mars i Timisoara i Rumänien. 

Där har ett evacuation transit centre öppnats för att ta 

emot flyktingar som snabbt måste evakueras i väntan 

på permanent vidarebosättning, berättar Marie Eidem. 

Arbetet avslutas med ett trepartssamtal i Genève i 

början av juli med över 200 inbjudna deltagare från 

hela världen. 

De tre parterna är FN:s flyktingorgan UNHCR och 

vidarebosättningsländernas regeringar och frivilligorganisationer. 

Deltar gör också representanter för EU 

och IOM, som är en internationell organisation för 

migration. 

Om arbetet inom ATCR/WGR säger George 

Joseph: 

- Det är ett arbete på lång sikt och även om det 

verkar oöverstigligt med så många på flykt får vi inte 

förtröttas. Vi behöver ögon och öron över hela världen 

för att hjälpa nödställda människor. 



Migrationsverket 

om kvotflyktingar 

Från migrationsverket vidarebefordrar 

vi följande information: 

Sverige har tagit emot kvotflyktingar sedan 1950. Processen kring 

uttagningarna och den organiserade överföringen av flyktingarna 

kallas vidarebosättning (på engelska resettlement). 

Varje år tilldelar regeringen medel för att Migrationsverket ska 

kunna överföra cirka 1 700—1 900 kvotflyktingar till Sverige. Idag 

tar 19 länder emot kvotflyktingar på årlig basis. 

Flyktingkvoten är i första hand avsedd för flyktingar och andra 

personer i behov av skydd. Vilka nationaliteter och var flyktingarna 

ska hämtas bestäms i samarbete med UNHCR. 

Inriktningen på uttagningarna, liksom antalet kvotplatser, bestäms 

av Sveriges regering. Flyktingkvoten för 2009 var 1 900 personer. 

När en kvotflykting fått tillstånd att komma till Sverige ska 

Migrationsverket hitta en lämplig kommun där personen kan bo. 

Kvotflyktingar reser direkt in i en kommun och deras inresa 

förutsätter att boende är ordnat. Kvotflyktingarnas familjesammansättning, 

språk, ålder, utbildning, hälsotillstånd, arbetslivserfarenhet 

och liknande har betydelse för kommunplaceringen. 

Det är kommunerna som avgör om de kan ta emot eller inte. 

” För Sverige var det ett naturligt val att lägga fokus 

på att utvidga vidarebosättningen för att överbrygga 

gapet mellan flyktingars behov och de existerande 

nationella flyktingkvoterna. 

Sverige är ett litet land och kommer aldrig att kunna 

bidra med det antal vidarebosättningar som större länd er 

har men vi tror att alla länder faktiskt kan arbeta tillsammans 

för att bidra till att lösa flyktingars behov av 

skydd.” 

( Oskar Ekblad, i ATCR/WGR:s nyhetsbrev nr 1. Ekblad är ansvarig för 

Migrationsverkets vidarebosättningsprogram och asylärenden i Sverige.) 

International Organisation for Migration, IOM, är en strategiskt 

viktig mellanstatlig organisation för Migrationsverket. 

Organisationen genomför bland annat transporter av återvändande 

flyktingar och migranter, konfliktförebyggande åtgärder, program mot 

människohandel och rent humanitära insatser 

Fortsättning


Migrationsverket prioriterar 

situationen kring Afrikas horn 

Flyktingsituationen kring Afrikas horn kommer att prioriteras inom den svenska 

flyktingkvoten 2010. Det framgår av information från Migrationsverket. 

Afrikas horn är en triangelformad halvö i nordöstra Afrika 

som innehåller länderna Etiopien, Eritrea, Djibouti och 

Somalia. 

Här har en rad konflikthärdar pågått under årtionden. Ur 

informationen från migrationsverket hämtar vi följande: 

”För människor som lever i länder som Somalia och 

Eritrea är våldsamheter och förföljelse vardag vilket försatt 

miljontals på flykt.” 

Migrationsverkets bedömning är att flyktingsituationen i 

och kring Afrikas horn behöver internationellt ansvarstagande 

och samarbete för att människor på flykt ska kunna 

garanteras skydd: 

”Sverige vill aktivt stödja de många människorna på flykt 

undan konflikterna på Afrikas horn genom flyktingkvoten. 

Tillsammans med andra länder, bland annat i EU, kan 

Sverige hjälpa enskilda människor att få varaktigt skydd.” 

Inom den svenska flyktingkvoten 2010 kommer migrationsverket 

att prioritera flyktingsituationen i och kring 

 

 

 

 

 

 

 

Afrikas horn genom att vidarebosätta sammanlagt 850 personer 

på flykt därifrån. 

Enligt Migrationsverket kommer ytterligare 1 050 personer 

att få vidarebosättning i Sverige, bland annat afghanska flyktingar 

i Iran och Uzbekistan och irakiska och palestinska 

flyktingar i Syrien. 

Dessutom finns 350 platser för akuta insatser över hela 

världen. 


Om jag är orolig nu? Varför skulle jag vara det? 

Ingen kan göra mig något ont här. Jag är i trygghet.” 

(Palestinsk flykting i evakueringslägret i Timisoara i 

Rumänien, enligt ATCR/WGR:s nyhetsbrev) 

Be med hela världen: 

NATIONERNAS PINGST 

- för en ny pingstens kultur - 

Pingstnovena 14-22 maj 

Jesusmanifestationen 22 maj 

Pingstdagens högmässa 23 maj 

Katolska Karismatiska Förnyelsen i hela världen samverkar i ett globalt 

böne-nätverk. ICCRS har tagit detta initiativ som ett svar på påvarna 

Johannes Paulus II’s och Benedikt XVI’s vädjan om en ny ”pingstens 

kultur” i kyrkan. Info och böneintentioner: www.katolsktfonster.se/kks 

/KKS: Katolsk Karismatisk förnyelse i Sverige

Efter tre års planering: 

Jönköping redo för 

familjekongress 

Djupa ämnen i lättsam form, prominenta gäster och fest 

för alla åldrar. Så kan man sammanfatta diakon Göran 

Fäldts beskrivning av den nordiska familjekongressen 

Kärlek och Liv i Jönköping 14 – 16 maj. 

Vi skriver detta en månad innan biskop 

Anders Arborelius ska hålla välkomsttalet 

vid den familjekongress som har 

planerats i drygt tre år. 

Iwona Moszczynska på pastorsexpeditionen 

i S:t Franciskus församling kan 

just nu räkna in 300 deltagare. 

- Av dem är 150 vuxna så det blir 

många barn som kommer, noterar hon. 

Göran Fäldt gissar att antalet deltagare 

stiger ytterligare. 

- Vi har beredskap att ta emot 

anmälningar in i det sista, om deltagarna 

själva kan ordna boendet efter de 

datumgränser som finns i avtal med 

hotell och vandrarhem. 

När Km ringer honom är hans röst ivrig 

och förväntansfull. Kongressen är resultatet 

av en tanke som han föreslog 

Katolska utskottet för äktenskap och 

familj, KUÄF, hösten 2006, och den blir 

den första som äger rum i Norden. 

- Kongressåret sköts upp ett år och 

ett intensivt arbetande utskott fick förlängt 

mandat av biskop Anders. 

Det blir verkligen en nordisk 

kongress, med stöd av Nordiska Bis - 

kopskonferensen, säger Göran Fäldt. 

En av samlingplatserna. I S:t Franciskus kyrka kommer två mässor att firas under familjekongressen i Jönköping. 


- Vi får flera deltagare från Island, 

Norge, Danmark och Finland. Det är 

glädjande! 

- Allt har fallit på plats sedan Km besökte 

Jönköping för drygt ett år sedan då 

representanter för flera stiftsorgan samlades 

för att inspektera lokaler och för 

att diskutera kongressdagarnas innehåll. 

Dittills hade evenemanget beretts 

inom KUÄF, där Göran Fäldt är ordförande, 

men medarbetare från många 

olika håll engageras hela tiden, 

naturligtvis Gråbröderna och S:t 

Franciskus församling i Jönköping men 

Fortsättning 

Initiativtagare. 

Familjekongressen i 

Jönköping blir den 

första i Norden men 

internationellt har det 

anordnats flera 

möten av samma 

slag, senast i Mexico 

City i januari förra 

året, berättar diakon 

Göran Fäldt. Nästa år 

blir det i Milano.


även prästseminariet. 

- Många andra sponsrar med bidrag, som 

Bonifatiuswerk i Paderborn och Ansgarswerk i Osna - 

brück och i Schweiz, Respekt och Missio i Skandi - 

navien. 

Kongressens seminarier kommer att ha ”de stora 

titlarna”, som Göran Fäldt uttrycker det, exempelvis 

det kristna äktenskapet, förlovningens betydelse och 

Humanae Vitaes profetiska budskap. 

- Kyrkans förklaring av äktenskapet, som en 

gemenskap av kärlek och liv, är vad utskottet hoppas 

ska komma fram som ledmotiv. 

Seminarierna ges i dialogform med en panel där en 

moderator leder diskussionerna. 

- Även om ämnena är centrala och vill vara 

undervisande kommer de att behandlas i en lättsam 

form. 

Varje seminarium ska ha två med-moderatorer, en 

gift man och en gift kvinna. Göran Fäldt kommenterar: 

- Det ska märkas att det är en kongress för äktenskap 

och familj! 

Diskussionerna och samtalen kommer att få bränsle 

av gäster som är framstående inom det omfattande 

temat Kärlek och Liv. Huvudtalare blir kardinal 

Angelo Scola från Venedig. Han har skrivit flera 

böcker i ämnen som biomedicinsk etik, människans 

sexualitet och äktenskapet. 

- Ungdomarna får själva möta kardinalen i samtal, 

och biskop Anders kommer att ha samtal med 

dem om kristet vardagsliv och allas kallelse att leva 

med Gud. 

Andra väl sedda gäster i sammanhanget är norskan 

Maria Fongen, en tiobarnsmamma som arbetar på 

Oslo familjecenter, och William Kenney, tidigare 

hjälpbiskop i vårt stift, numera biskop i Bir ming ham. 

- Personer med erfarenhet från fungerande familjenätverk 

från Slove nien och Frankrike ansluter sig 

ock så. 

Utöver föredrag, diskussioner och trosfördjupning 

blir det åtskilligt i festväg, lovar Göran Fäldt, sång, 

musik, barnteater och annan underhållning. 

Högskolan i Jönköping blir basen för hela verksamheten. 

För gudstjänster lånas Sofiakyrkan av 

Svenska kyrkan medan man firar två mässor i katolska 

kyrkan. 

Göran Fäldt gläder sig över att Jönköpings kommun 

riktar ett välkomstord vid invigningen vid sidan av 

biskop Anders och skänker en summa pengar för 

måltiderna. 

- Vice ordförande i kommunfull mäktige deltar 

också med sin hustru vid kardinalens bord vid fredagens 

kvällsmåltid. Det innebär att kongressen inte 

bara blir en intern katolsk angelägenhet utan får en 

viktig koppling till samhället. 


PREMIÄR- 

Ring oss! 

ERBJUDANDE 

Rabatt 500 SEK 

Ljudanläggningar • Akustik • AV • Biografljud 

Musikaliska 

ljudanläggningar 

Vi kan det här med ljud. Allt ifrån teleslingor 

till kompletta ljud-, bild- och styrsystem 

för ett antal kyrkor och konferensanläggningar 

runt om i landet. 

Lennart Ödlund 

Ingenjör 

PA Ljud AB, Box 177, 827 24 LJUSDAL 

Telefon: 0651-149 14 • lennart@paljud.se 

www.paljud.se • www.procellaaudio.com 

Döds- och tackannonser på nätet

Kärlek och Liv 

– människans vackraste projekt 

Vi lever i en tid av lovprisning av skapelsens skönhet och 

beundran av dess ändamålsenlighet och balans. Våra tankar 

och visioner når längre ut och längre in i Guds skapelse än 

någonsin tidigare i historien tack vare människans geni och 

förmåga att samla, utveckla och tillämpa kunskap. Det biologiska 

livet, liksom det materiella, ger oss inre bilder som både 

driver oss framåt och passiverar oss till betraktare. Samtidigt 

faller en tidspessimistisk skugga över skapelsens autonoma 

dynamik: i vårt miljömedvetande hänger skapelsen på en 

skör tråd. 

Bilder i alla dess tekniskt sofistikerade former gör oss till 

bildkonsumenter. Mitt i detta överbud av digitalt seende 

upplever många sin egen tillvaro som i grunden meningslös, 

i betydelsen utan mål eller syfte. Många undrar, trots fascinationen 

över tillvaron, över själva ”vitsen” med Skapelsen. 

Varför har Gud gjort allt detta? Den stora utmaningen, trots 

alla överväldigande tecken omkring oss, tycks paradoxalt 

nog vara att kunna se en Guds plan och kunna lita på Gud! 

Om vi inte kan stanna upp och försöka förstå att tillvaron 

i sig är ett budskap från Gud, och inte bara människoproducerade 

bilder, finns risken att världen blir som en teaterscen, 

där vårt liv utspelas i ett slags uppgiven tristess – som 

Shakespeare säger i Macbeth: ”En skugga blott, som går och 

går, är livet; en stackars skådespelare som larmar och gör sig 

till en timmas tid på scenen och sedan ej hörs av. Det är en 

saga berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet.” 

Var och en ser naturligtvis faran i att se tillvaron endast i 

bilder. Tänk bara på den pandemiska barnpornografin! 

Kränkande bilder är ett elakt virus för hela den mänskliga 

personen – värre än alla andra virus för kroppen! Också när 

den fulländade konstnärliga bilden skänker glädje och inspire - 

rar, vet vi att det är en övergående upplevelse. En bild är trots 

allt bara en avbild, men människan som person i hela sin 

ofattbara värdighet är den enda trovärdiga bilden av Gud! 

Att se ett människobarn i 18:e havandeskapsveckan på en 

bild av den store svenske fotografen Lennart Nilsson (skaffa 

boken Ett barn blir till om ni inte har den) är en upplevelse 

av helt annat slag än att bära ett barn, få ett barn och leva 

med ett barn, att som mamma och pappa fostra ett barn. 

Att bli förälskad i någon är inte samma erfarenhet som 

att leva tillsammans med någon i kärlek ett helt liv. Den 

andre kan inte vara bara en bild, en stundens tjusning, utan 

en person med andliga och inre egenskaper och gåvor, 

talanger men också karaktärsfel. 

Att ge sig själv till denna andra person! Att våga det! Det 

är kärlek! Att vara reservationslöst och ömsesidigt beroende 

av varandra och kunna offra sig själv för den andre – det är 

kärlek! 

reflexion | sid. 15 

Det påstås ofta, med en inte alltid så ofarlig ton av själv - 

ömkan, att vi lever i en stressad tid. Stress kan vara både nega tiv 

och positiv. Den kan vara farligt destruktiv för ett gift par. 

Men det är inte själva livsrytmen som är avgörande för ett 

lyckligt eller mindre lyckligt liv, utan den tid människor – i 

alla åldrar – ger sig själva för att tänka efter före och grunda 

sina beslut på medvetenhet om konsekvenserna av sina 

beslut. Mitt i sin känslomättade längtan måste människan 

umgås med sitt kloka förnuft och hämta råd. Hon måste ge 

bönen dess dagliga tid för att stå emot frestelserna. 

Någonting djupt mänskligt behandlas nu som i alla tider 

alltför summariskt och överlägset, för att inte säga högmodigt: 

människans förnuft och viljekraft. Vi lever i ett slags 

fixarmentalitet. Allt fixar sig, allt ordnar sig, utan riktiga 

ansträngningar och eftertanke. Vi ska tro på våra drömmar, 

vi ska förverkliga det vi brinner mest för. Visst, det är roligt 

att se och möta entusiaster, men samtidigt svårt att trösta de 

besvikna, de som inte förstår varför de vackra planerna inte 

lyckades. 

Det viktiga är inte att leva lång eller kort tid, strängt och fattigt 

eller rikt och generöst, långsamt eller snabbt, utan att ta 

tid att lyssna på förnuftet som Gud utrustat oss med. Inte 

minst när man vill gifta sig och få familj. Ett par måste veta 

vad de ska samtycka till i sin vigning till varandra som döpta 

och kristna. 

De kristna makarna vet på något sätt att de samverkar 

med Guds skapande av nytt mänskligt liv, att de är livets 

tjänare, att de står vid sidan av Guds Moder själv, när hon 

svarar Gud, ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig 

som du har sagt.’’ (Luk 1:38) Ängeln kommer med budskapet 

från Gud, han bär hennes svar tillbaka till Gud. Gud 

sammanför, människan samtycker… 

Biskoparna i koncilium undervisade och ville beskriva 

äktenskapet på ett mindre tekniskt och juridiskt sätt än vad 

som tidigare varit Kyrkans språk. Under Pius XI:s pontifikat 

hördes många röster som önskade en starkare betoning av 

kärlekens roll i äktenskapet. 

Paulus VI ville också han tala om den äktenskapliga 

aktens två grundläggande betydelser, den förenande och den 

barnalstrande som lika viktiga och varandra komplementära. 

Med konciliets ord beskrev han äktenskapet som en 

”gemenskap i kärlek och liv”. 

Kyrkan talar också i dag i en anda av hopp och tillförsikt om 

människans framtid. Alla kan uppfatta hennes profetiska 

röst och säga ja till människans vackraste projekt – att som 

medansvariga tjäna Gud i Hans underbara skapande kraft, i 

en ”livsbejakande kärleksgemenskap”( jämför Kyrkan i värl - 

den av i dag, 48), det kristna äktenskapet. 

Göran Fäldt

sid. 16 | aktuellt/kommentar 

Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv 

- samstämmighet och skillnader 

Ekumenikartiklarna i senaste Km får en uppföljning med denna artikel av stiftets 

handläggare för ekumenik, Fredrik Emanuelson OMI. 

Slutrapporten ”Rättfärdiggörelsen i kyr - 

kans liv” tar i huvudsak upp de konkreta 

former i vilka Guds frälsning når oss 

människor. Den handlar därmed om att i 

ett teologiskt och pastoralt perspektiv 

försöka förstå och uttrycka kärnan i det 

kristna livet. 

Den förra fasen av dialogen mellan 

Stockholms katolska stift och Svenska 

kyrkan utmynnade i dokumentet ”Kyr kan 

som sakrament” (1999). Här beskrivs 

kyrk an inte bara som en mötesplats för en 

gemenskap, utan det är i kyrkan som 

frälsningen förverkligas ifråga om att 

Gud genom kyrkan som Kristi kropp 

förmedlar frälsning genom Ordet och 

sakramenten. 

Dialoggruppen bakom slutrapporten 

har därför försökt att svara på frågan: 

vilken plats har rättfärdiggörelsen i det 

kyrkliga livet i våra respektive kyrkor? I 

den internationella gemensamma deklarationen 

om rättfärdiggörelsen från 1999 

finns en grundläggande samstämmighet, 

men också flera frågor som behöver 

klargöras. Ifråga om samstämmigheten 

måste denna också ta ett konkret uttryck 

i våra respektive kyrkors lära och liv. 

Dialoggruppen har sett på detta och på 

flera av de frågor som behöver klargöras. 

Dessa frågor handlar om relationen mel- 

lan Guds ord och kyrkans lära, om vad 

kyrkan är, om auktoriteten i kyrkan och 

om vari kyrkans enhet består, om 

ämbetet och sakramenten och om relationen 

mellan rättfärdiggörelsen och 

socialetik. 

Fokus har därmed hamnat på kyr - 

kans konkreta sakramentala liv, på det 

gudomliga livet i mänskliga former. Man 

ser då först och främst på de många sätt, 

eller gestalter, genom vilka vi som män- 

”Dialoggruppen har valt att arbeta med 

den teologiska tanken systerkyrkor som 

ett mål.” 

niskor tar emot Guds frälsning och på 

hur sambandet mellan dessa ser ut. En 

stor del av slutrapporten behandlar därför 

relationen mellan rättfärdigheten å 

ena sidan och dopet, eukaristin och 

ämbetet å den andra. 

Slutrapporten är också tänkt att vara 

ett bidrag till den internationella dialogen 

mellan katoliker och lutheraner. 

Dialoggruppen besvarar frågorna i ett 

finsk-svenskt sammanhang och försöker 

lyfta fram sådant som kan ha betydelse 

för enheten mellan katoliker och luthera - 

ner även i andra länder. I slutrapporten 

finns det därför att kapitel som kort 

redogör för utvecklingen i våra kyrkor i 

Finland och Sverige från medeltid till 

våra dagar. Att tillsammans skriva vår 

gemensamma historia, med tider av 

gemenskap såväl som av splittring, är 

något som kan leda till vad den förre 

påven Johannes Paulus II kallade en 

”minnets rening”. 

Att skriva en gemensam rapport är ett 

mödosamt arbete på många sätt. 

Samtidigt är det viktigt att i strävan mot 

kyrkans synliga enhet ta tid på sig för att 

kunna fördjupa sig i de frågor som ännu 

skiljer de kristna åt. En dialoggrupp kan 

på så sätt upptäcka att det kanske finns 

en större samstämmighet än man förut 

trodde. Samma dialoggrupp kan då 

också sätta fingret på det som utgör skillnader 

i tro och synsätt och försöka 

klargöra vari skillnaderna består och 

vilka frågor man måste ta tag i för att 

komma vidare. 

Å andra sidan innebär det alltid en smärta 

att konstatera att det fortfarande finns 

frågor som splittrar oss och att många 

års arbete inte har förmått att ta oss ända 

till målet. Slutrapporten om rättfärdiggörelsen 

eller frälsningsläran får också 

olika avtryck i våra kyrkors liv och detta 

är något som en framtida dialoggrupp 

måste samtala om. 

Dialoggruppen har valt att arbeta med 

den teologiska tanken systerkyrkor som 

ett mål. Som systerkyrkor erkänner vi 

varandras ämbeten och kan då fira 

eukaristin tillsammans. Frågan är vad 

som ännu behövs för att vi ska kunna 

uppnå detta. 

Fredrik Emanuelson OMI 

Fotnot: 

Ekumeniken kommenteras också på debatt - 

plats.

Dominikansystrarna tillbaka 

med nya former för gemenskap 


Dominikansystrarna hittar nya former för en utåtriktad verksamhet i Stockholm. Med 

föredrag, cafésamtal och zen-meditation vänder de sig i första hand till dem som är utanför 

Kyrkans konventionella mötesplatser. 

Åren 1968 – 1999 drev systrarna verksamheten 

på stiftsgården Marie lund och 

grundlade ett stort andligt och socialt kontaktnät 

med människor av olika kategorier. 

Efter fem år på Johannesgården i Göteborg 

kom de tillbaka till Stockholm 2008. 

Tre systrar bor nu i Fruängen och 

engagerar sig i ekumenik, församlings- och 

ungdomsarbete och studie grupper. 

Åtta systrar bor på Västmanna gatan i 

Vasa stan och även de ägnar sig åt information. 

När Km hälsar på har sr Monica Bexell 

just haft besök av konfirmander från 

Svenska kyrkan. 

- Deras frågor var intressanta men de 

hade inte en aning om Katolska kyrkan. Jag 

måste börja med att förklara vad en 

ordenssyster är. 

På Västmannagatan etableras allt mera en 

verksamhet utåt samhället. Sr Madeleine 

Fredell säger att de vill arbeta efter samma 

koncept som på Marielund. 

- Det handlar om att gå med människor 

en bit på vägen i deras sökande. 

Verksamheten ska vara ett komplement 

till det konventionella församlingslivet där 

kanske inte alla känner sig hemma, för - 

klarar hon. 

- Men vi riktar oss inte bara till katoli - 

ker utan lika mycket till dem som är ”på 

marginalen”, alltså var och en som söker en 

andlig väg, vart den sedan än bär. 

I kommunitetens hus leder sr Katrin Åmell 

fortsättningskurser i zeninspirerad meditation. 

Sr Monica välkomnar nybörjare och 

dem som behöver friska upp sina meditationserfarenheter. 

Sedan i höstas har sr Madeleine en 

föreläsningsserie med samlingsrubriken 

”Ett tecken som väcker strid”. Under - 

rubriken är ”Spänningsfyllda utmaningar i 

Kyrka och samhälle i belysning av Andra 

Vatikankonciliet”. 

- Jag utgår från konciliets dokument och 

försöker se hur de har tolkats av teologer 

och tänkare efteråt och vad de betyder för 

samhället. 

Sr Madeleine har namn om sig att vara en 

radikal teolog, dessutom feminist. Detta 

förnekar hon inte. 

- Men jag gör inte anspråk på att vara 

en auktoritet och mina föreläsningar bott - 

nar i nyfikenhet och en vilja att skapa 

diskussioner. Men mina personliga ståndpunkter 

ska inte upplevas som splittrande. 

En föreläsning återstår, den 27 maj, med 

rubriken ”Befrielseteologi, skåpmat eller 

nyskapande?” men redan nu förbereder sig 

sr Madeleine för en ny serie till hösten. 

Till föreläsningarna kommer en blandad 

publik, katoliker med varierande relationer 

till sin kyrka, folk från Svenska kyrkan, 

däribland en del präster, och människor 

som helt enkelt har hittat en plats för fri 

kommunikation. Samma gränslösa målgrupp 

tänker sig systrarna i onsdagseftermiddagarnas 

café, där antalet deltagare har 

varierat under den första säsongen. 

Vid Km:s besök är livliga diskussioner i 

full gång. 

- Det är slående hur frimodiga samtalen 

genast kan bli även när folk träffar varand - 

ra för första gången, säger sr Monica. 

Detta intygar Krister Janzon, som har be - 

s ökt nästan varje cafétillfälle. 

- I dag har vi bland annat diskuterat 

ministranter av båda könen och frågan om 

människan är god innerst inne. Så visst va - 

rier ar samtalsämnena! 

Carin Hedberg upplever en väldig tillit i 

gruppen trots att hon är ny. 

- Jag är tacksam att systrarna har öppnat 

en möjlighet för oss att träffas och 

diskutera angelägna ämnen. Jag har saknat 

dem sedan de lämnade Marielund. 

Carin är katolik. Men till caféet har många 

från andra samfund, eller icketroende, 

redan hittat. 

- Vår verksamhet, säger sr Madelene, 

går inte ut på att göra folk till katoliker. 

Tvärtom är vi måna om att hålla de ekumeniska 

och interreligiösa samtalen le - 

vande. 


Engagerat samtal. På dominikansystrarnas café är ordet fritt och toleransen stor inför olika åsikter. 

De som ville vara med på bild vid Km:s besök var Krister Janzon, sr Madeleine Fredell, sr Monica 

Bexell och Carin Hedberg.

sid. 18 | dagbok 

19.3 

Biskop Anders skriver dagbok 

från Rom 

Den 19-27 mars inföll de nordiska biskoparnas Ad limina-besök i Rom. Biskop Anders 

delar med sig ur sina dagboksanteckningar till Km:s läsare. 

Ad limina-besök ”till apostlarnas gravar” infaller vart femte år. 

På S:t Josefs dag strömmar de nordiska biskoparna 

och generalsekreteraren för biskopskonferen - 

sen, Syster Anna Mirijam (syster av det Heliga Blodet från 

Danmark) samman i Rom. Vi får bo och arbeta på Casa 

Santa Marta, inne i själva Vatikanen, snett emot Birgittastatyn 

på baksidan av Peterskyrkan, Det är där konklaven 

hålls när en ny påve skall väljas. Stora rum, tyst och stilla, 

bra mat och nära till promenader i de vatikanska trädgård - 

arna – så bättre kan det knappast vara. 

20.3 

Första intensiva arbetsdagen för vår konferens. 

Som vanligt intressanta utbyten och samtal om 

gemensamma frågor. Under dagen blir påvens brev till 

kyrkan på Irland offentligt. Ånger, bot, omvändelse är 

grundtonen som verkligen är fastetidens budskap. Påven 

själv vill hålla en apostolisk visitation. Det är något helt 

unikt, som visar hur viktigt detta är för honom. 

21.3 

Söndag är Herrens dag och vilodag för biskops - 

konferensen. Fattas bara, när vi nyss skrivit ett 

herdabrev till de nordiska katolikerna för att inskärpa detta. 

Söndagsmässan firar vi som sig bör hos Birgittasystrarna på 

Piazza Farnese, den fasta punkten för de nordiska katolikerna 

i Rom. Sveriges ambassadör vid den Heliga Stolen, Ulla 

Gudmundson, är en av de få närvarande som sökt sig hit vid 

denna tidiga timma. 

Eftermiddagen ägnar jag åt en promenad på Aventinen, en 

av mina älsklingsplatser i Rom: benediktinernas Sant’ 

Anselmo, malteserprioratets nyckelhål med unik utsikt till 

Peterskyrkan, Sant’Alessios basilika, dominikanernas Santa 

Sabina. Mest italienare som flanerar i lugn takt och njuter av 

vårvädret och tittar in i kyrkorna för en kort bön, glädjande 

nog också många unga par. Annars ser man mer hundar än 

småbarn i Rom. På hemvägen stöter jag på katoliker från 

Borås i Trastevere. Alla vägar bär till Rom! 

22.3 

Dagen – och det officiella Ad limina-besöket – 

börjar med mässa vid Petri grav. Två danska 

seminarister och ett par systrar av det Heliga Blodet deltar i 

biskoparnas mässa. Tysk psalmsång hörs från ett annat 

kapell och högljudda pilgrimer/turister passerar förbi, men 

friden går ändå inte att rubba. Några av biskoparna får sin 

privataudiens hos påven – 15 minuter – redan denna första 

dag. Några andra besöker kongregationen för det gudsvigda 

livet. Själv besöker jag med några andra Kyrkans ”högsta 

domstol” Signatura Apostolica, där den nye prefekten ärkebiskop 

Raymund Burke (tidigare i Saint Louis, Missouri, där 

hans efterträdare är svenskättling och heter Carlson) tar emot 

och uppdaterar oss angående vissa kyrkorättsliga frågor om 

äktenskapet. 

På kvällen är vi inbjudna till Sant’Egidio: först gudstjänst i 

Santa Maria in Trastevere och sedan festlig middag i det tidigare 

klostret för skodda karmelitnunnor, där en gång 800 syst - 

rar bodde. Här har denna andliga rörelse nu sitt huvudkvarter, 

bland annat för sitt världsvida fredsarbete. 

23.3 

På förmiddagen hinner vi besöka tre kongregationer 

och tala med deras prefekter: kardinal Re 

(för biskoparna), kardinal Hummes (för prästerna) och kardinal 

Sandri (för de orientaliska kyrkorna). Det finns stor välvilja 

och stort intresse för vår situation som Kyrkans utpost i 

Nordeuropa. På eftermiddagen firar vi mässan i Santa Maria 

Maggiore. Där dyker det upp en familj från Finland, eftersom 

en dotter skall avlägga sina eviga löften som Birgittasyster här 

i Rom. 

24.3 

Förmiddagen ägnas åt biskopskonferensens interna 

diskussioner och ärenden. Det vackra vårvädret 

får vi glädja oss åt under promenaden till Birgittasystrarna vid 

Piazza Farnese, dit vi inbjudits till lunch. Eftermiddagens 

mässa firas i San Paolo fuori le mura, dit inte så många turister 

och pilgrimer sökt sig. Men norsk TV gör en inspelning 

och intervju – och tiggarna rusar fram så fort de ser oss närma 

oss basilikan. 

På kvällen är vi inbjudna till Collegio Teutonico di Santa 

Maria dell’Anima, den sista bestående resten av det ”heliga 

romerska riket av tysk nation”. Här bor präststuderande från 

i första hand de länder som en gång hörde till detta rike: 

Kollegiets kyrka fungerar som församlingskyrka för de tysktalande 

katolikerna i Rom. Här ligger också Olaus Magnus 

begravd, en gång utnämnd till katolsk ärkebiskop i Uppsala, 

dit han aldrig kunde komma på grund av förföljelsen. 

25.3 

Den mest intensiva och viktigaste dagen blir 

Herrens Bebådelse. Inte ens frukost hinner vi 

med. Tidig mässa i Lateranbasilikan och sedan i fullpackad

metro till Troskongregationen. Kardinal Levada tar sig 

verkligen tid att gå igenom viktiga frågor om äktenskapet. 

På eftermiddagen blir det så tid för audiens hos den helige 

fadern. Först får jag själv dessa femton minuter på tu man 

hand med påven. Tiden rinner fort iväg i en öppen och varm 

atmosfär. Sedan blir det audiens för alla biskopar och tal: 

lustigt nog håller jag mitt tal på tyska och påven sitt på 

engelska. Påven har verkligen förmåga att få alla att känna 

sig sedda och viktiga. 

Eftermiddagen hinner vi slinka in hos kaplanen vid 

schweizergardet, där jag lyckas med konststycket att tappa 

min present från påven, ett pektoralkors i stor kartong, så 

att jag slår sönder hans porslin. Sedan vidtar biskopskonferensens 

officiella mottagning, där kardinaler och semina - 

rister minglar med alla möjliga som har någon anknytning 

till Skandinavien. På kvällskvisten blir det ett timslångt 

samtal med ärkebiskop Mamberti på Statssekretariatet, som 

berättar att Carl Bildt brukar ha ett årligt möte med honom 

vid jultid. 

26.3 

Idag är vi i händelsernas centrum: på första sidan 

i Osservatore Romano ser man hur vi överlämnar 

en korg till påven (med noga utvald nordisk musik) och 

dagbok | sid. 19 

själv blir jag intervjuad av Vatikanens TV. På förmiddagen 

hastar vi runt till tre kongregationer: för utbildning (katolska 

skolor, universitet, seminarier och arbete för kallelser), 

för gudstjänstlivet (kardinal Llovera visar stor förståelse för 

vårt strävsamma översättningsarbete) och för de kristnas 

enhet (där kardinal Kasper som vanligt visar sig vara väl 

insatt i vår ekumenik i Norden). 

Sista dagen på Casa Santa Marta delar vi matsal med 

den nyinstiftade påvliga kommissionen som undersöker 

Medjugorje, tidigare hade vi Ecclesia Dei hos oss som för 

samtal med Pius X:s sällskap. Kardinal Puljic från Sarajevo 

är också där. Snart kommer han till Sverige och den kroa - 

tiska vallfärden till Vadstena. 

27.3 

Sista mässan firas vid Petri Grav, i Capella 

Clementina. Själv hinner jag med ett sista besök: 

hos karmeliterna i Teresianum uppe på Gianicolo, där jag 

fick bo och studera mellan 1978 och 1980, en för mig 

mycket viktig tid. Rom sätter alltid sina spår i vårt inre. Att 

få leva i Kyrkans hjärta präglar vårt hjärta som katoliker. 

Anders Arborelius ocd 

En öppning mot himlen. Den som kommer till S:t Peterskyrkan, som turist eller som biskop på besök hos påven, vänder upp blicken mot kupolens lanternin. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

sid. 20 | porträtt 

Vem är hon, denna person som suttit i 

riksdagen sedan år 2006? Hon har 

alltid varit intresserad av politik och 

säger själv att det varit helt naturligt att 

det blivit så. I hennes familj pratades 

det gärna politik och hennes far ville att 

samtliga barn skulle få lära sig mycket 

om världen och om hur politiken 

fungerar. 

Nu råkar det vara så att det inte är 

riktigt vilken familj som helst utan 

ätten Habsburg vi talar om. Walburga 

är sondotter till Österrikes siste kejsare, 

Karl I. Han dog år 1922, och blev 

saligförklarad år 2004. Hennes far tituleras 

ärkehertig och kronprins. Med 

dessa anor är det kanske inte så märkligt 

att det talats mycket politik inom 

familjen. Denna familj är ju en viktig 

del av Europas historia! 

Har något av Karl I:s tankar och idéer 

förverkligats? 

Walburga svarar ja på den frågan. 

- Rumänien är ju med i EU nu! Det 

hade varit otänkbart för bara några 

årtionden sedan. Men det hela är ju en 

process som tar tid och inte realiseras 

över en natt. 

Walburga tog alltså tidigt till sig det 

politiska tänkandet och intresserade sig 

redan som tonåring för den pan - 

europeiska idén. När hon var tretton år 

tog hon initiativ till att grunda sin första 

politiska förening. Den gången 

handlade det om ett paneuropeiskt 

ungdomsförbund i Tyskland. Två år 

senare engagerade hon sig i en människorättsorganisation 

som främst 

foku serade på att informera om och 

friköpa kristna som var förföljda i Öst- 

Walburga Habsburg Douglas, 

politiker som klippt taggtråd 

Riksdagsledamöter brukar vara strängt upptagna människor, och Walburga 

Habsburg Douglas verkar inte vara något undantag. Upptagen – men också 

mycket effektiv. När vi träffas vid riksdagen kommer hon inrusande med en 

telefon i högsta hugg, och med ett stort leende på läpparna. 

Och det dröjer inte många sekunder förrän vi kan slå oss ned med en kopp 

kaffe för en liten pratstund. 

tyskland. Sedan har det alltså bara fortsatt 

med det politiska intresset och 

engagemanget. 

Walburga Habsburg studerade både 

juridik och journalistik, vilket hon 

verkar ha haft stor nytta av under sin 

fortsatta gärning. Under vårt samtal är 

det uppenbart att hon äger en stor bildning 

och ett enormt intresse för 

omvärlden. 

Något många människor idag känner 

till är förmodligen att Ungern spelade 

en avgörande roll i historien kring järnridåns 

fall. Det var just via det landet 

många människor försökte ta sig till 

Västeuropa redan under slutet av 

1980-talet. Walburga bodde en period i 

Ungern och studerade ungerska där. 

Och det bildades en paneuropeisk 

grupp år 1988. Hennes far, Otto von 

Habsburg, reste till Ungern för att där 

berätta för studenter om europatanken. 

Men han och Walburga förstod att det 

inte räckte med ord. Hur skulle man 

kunna visa att man menade allvar med 

enheten? 

- Vi bestämde oss för att ordna en 

stor picknick vid gränsen, berättar hon. 

Dit kan ju folk komma och ha det 

trevligt. Vi såg till att det fanns grillad 

korv och allt möjligt. En folkfest, helt 

enkelt. 

Den stora picknicken blev av den 19 

augusti 1989, i nära anslutning till den 

ungerska nationaldagen, som infaller 

dagen därpå. Det var tänkt som en 

folkfest och fredsmanifestation där 

borgmästare från både Ungern och 

Österrike skulle delta, liksom en rad 

musiker och poeter. Meningen var allt- 

”Jag frågade om jag fick klippa en bit av den 

rostiga taggtråden, och det var det ingen som 

hade någonting emot. Naturligtvis skulle det 

göra sig bra på bild, och det var ju meningen.” 

så att visa att Ungern var en del av 

Europa. 

- Vad vi inte kunde veta i förväg var 

hur mycket folk som faktiskt skulle 

komma. Det här var ju före mobiltelefonernas 

tid, och det var alltid be - 

svärligt att ringa ut från Ungern. Man 

fick anmäla sina samtal ett par timmar 

innan man fick dem kopplade, och de 

var avlyssnade. 

Men när det hela väl var satt i rörelse 

gick det inte att hindra. Man gjorde en 

bedömning att det skulle uppfattas som 

alltför provokativt att låta Otto von 

Habsburg vara med, men Walburga var i 

högsta grad närvarande. 

- Jag frågade om jag fick klippa en bit 

av den rostiga taggtråden, och det var 

det ingen som hade någonting emot.

Naturligtvis skulle det göra sig bra på 

bild, och det var ju meningen, berättar 

hon. 

Här är det uppenbarligen en journa - 

list som talar! Men det är också en person 

med omtanke om andra människor, för 

redan innan denna stora picknick gick av 

stapeln kunde man ana att det fanns 

många flyktingar från Östtyskland som 

ville ta sig till väst. I Östtyskland fanns 

det inte någon västtysk ambassad, och 

därför blev det nödvändigt för dessa 

människor att ta sig till ett tredje land. 

För att i någon mån kunna hjälpa dem 

som eventuellt skulle försöka fly talade 

Walburga med Malteserhjälpen, en stor 

katolsk biståndsorganisation. Och det var 

fler än väntat som faktiskt tog sig över 

gränsen. 

- Det var oerhört starkt att se hur människor 

lämnade allt bakom sig för att 

kunna ta sig till väst. En bil kunde ju kosta 

uppåt tre årslöner, så om man lämnar en 

sådan, ja då menar man allvar med att vilja 

lämna sitt land. 

Det är med andra ord ett stycke nutids - 

historia som rullas upp framför mig där vi 

sitter och dricker vårt kaffe. Man kan inte 

bli annat än fascinerad. 

Senare fick Walburga veta att det var 

drygt 660 personer som hade flytt till väst i 

samband med den stora picknicken vid 

gränsen mellan Österrike och Ungern. Det 

var ambassadpersonal som kom hem till 

henne och informerade henne om detta. 

Vid det här laget skulle nog många ha 

blivit lite nervösa, men Walburga tappade 

inte modet. Det visade sig nämligen efter 

ett tag att den ungerska regeringen inte 

hade någonting emot den politiska och historiska 

utvecklingen de såg mitt framför 

ögonen. 

Allt det här hände alltså för drygt tjugo år 

sedan. Men hur kommer det sig att denna 

person, Walburga Habsburg Douglas, 

hamnade i den svenska riksdagen? Steget 

är inte helt självklart, kan man tycka. 

- Jag kom till Sverige i samband med att 

jag gifte mig, och det var år 1992. Två 

månader senare började jag engagera mig 

politiskt också här. Så jag lärde mig svenska 

så fort jag kunde för att kunna fortsätta 

mitt politiska engagemang här också, 

berättar hon. 

Det började med lokalpolitik i Sörm - 

land, och sedan drygt tre år sitter 

Walburga Habsburg Douglas i riksdagen 

för moderaterna. Hon döljer inte att hon 

gärna vill sitta kvar ytterligare en mandatperiod, 

för hon har fortfarande myc - 

ket att ge. Men, betonar hon, det är ju 

väljarna som avgör om de vill ge henne 

det förtroendet. 

Så långt det politiska engagemanget, 

som ju är mycket intressant i sig. Men 

hur är det med hennes katolska tro? 

- Jag har en mycket enkel och barnslig 

tro, säger hon. Antagligen är det så därför 

att mina föräldrar båda var så goda 

förebilder för mig och mina syskon. Jag 

porträtt | sid. 21 

Sondotter till Österrikes siste kejsare! Walburga Habsburg Douglas är uppvuxen med 

politik kring matbordet. Tretton år gammal initierade hon sin första politiska förening. 

Foto: Andreas Wanitzky 

fick lära mig att alltid försöka göra Guds 

vilja. Min son är också starkt troende, 

liksom min man som är aktiv inom 

Svenska kyrkan. 

Har hon då aldrig velat göra uppror 

mot familjens traditioner, undrar jag. På 

det svarar Walburga nekande. 

- Varken jag eller mina sex syskon har 

velat göra uppror och revoltera mot 

familjen eller traditionen, ens när vi var 

unga. 

Det stöd hon fått från sin familj har 

hon förvaltat väl. Hon medger att det 

idag inte alltid är så lätt att vara katolik 

och politiker i Sverige. 

Fortsättning

sid. 22 | porträtt 

”Det var oerhört starkt att se 

hur människor lämnade allt 

bakom sig för att kunna ta sig 

till väst.” 

Samtal om företagsetik 

- Det händer att folk avfärdar det man säger med att enkelt 

konstatera att ”så säger du bara därför att du är katolik”. Som 

om man inte kunde tänka själv! Och det är otroligt hur man 

attackerar påven utan att veta vad han egentligen säger. 

Detta är något som gör Walburga upprörd, kanske därför att 

hon själv träffade Joseph Ratzinger ganska ofta innan han blev 

vald till påve. 

- Mina föräldrar och han var vänner och umgicks en del. Nu 

träffar jag honom inte, för han har så mycket annat att jag inte 

vill störa honom när det inte finns någon konkret fråga. 

Tydligt är i alla fall att Walburga Habsburg Douglas är en kvinna 

med många järn i elden, och ett stort engagemang för sina 

medmänniskor. Och hon drivs i detta av sin starka tro. 

Hedvig Larsson 

Företagsetik blir föremål för ett samtal som Justitia et Pax, Kommissionen för rättvisa och fred, inbjuder till den 9 juni. 

Samtalskvällen riktas i första hand till katolska småföretagare och egenföretagare. 

Kommissionens generalsekreterare, sr Madeleine Fredell OP skriver i sin inbjudan att hon hoppas att man på sikt ska bygga 

upp ett katolskt företagarråd. 

Samtalsinledare är docent Tomas Brytting, Handelshögskolan i Stockholm. Moderator är msgr Göran Degen, vice ordförande 

i Justitia et Pax. 

Samtalet äger rum i Sankt Josefsalen vid Domkyrkan i Stockholm. 

Anmälningar till Jusitia et Pax eller sr Madeleine bör ske senast den 1 juni. 

e-postadresser: 

justitia&pax@katolskakyrkan.se 

madeleine.fredell@bredband.net 

BÖNEAPOSTOLATET 

Kärleksfulle Fader, jag offrar åt dig denna dags böner, 

arbete, glädjeämnen och lidande i förening med din Sons 

Jesu Kristi, världens Frälsares, offer. Må den Helige Ande 

ge mig styrka att vittna om din kärlek. 

Benedikt XVI:s intentioner för år 2010: 

MAJ 

Allmänt: Att den ovärdiga människohandeln 

får ett slut. 

Missionen: Att de som ägnar sig åt 

apostoliskt arbete också inspirerar 

många andra att bli apostlar. 

JUNI 

Allmänt: Att alla individer och institutioner 

respekterar det mänskliga livets värdighet 

från befruktningen till den naturliga döden. 

Missionen: ör de kristna i Asien, att de 

växer i kärlek till Herren ochså hjälper 

många andra att lära känna Kristus.

eflexion | sid. 23 

I detta och kommande två nummer återger vi en förkortad version av det anförande som broder Ingmar Svanteson 

höll vid Mariavalls vänners årsmöte i slutet av mars. 

Broder Ingmar hade ombetts att tala om sina 25 år som katolsk präst. Vi har valt att publicera artikeln under vinjetten 

”prästernas år” men konstaterar att den också passar väl in under Mariamånaden maj – och att särskilt detta 

inledande avsnitt kan fungera som en kommentar till den ekumeniska dialogen om rättfärdiggörelsen (se Km 4/10 

och artikel på sidan 16 i detta nummer). 

Broder Ingmar i kapellet. I tre nummer, med början i detta, berättar Ingmar 

Svanteson för Km-läsarna om de inledande stegen på vägen till det katolska 

prästämbetet – fortsättningen – fullbordan. 

Foto: Birgit Ahlberg-Hyse 

25 år som katolsk präst (1) 

Början och vägen dit 

Hur ser vägen ut till det katolska prästämbetet 

för den som sedan barnsben vuxit upp 

i Svenska kyrkans hägn, varit präst i denna 

kyrka i 18 år, och dessutom varit övertygad 

”Guds nåd är inte ’allena’, medan människan passivt 

står som åskådare. Frälsning och försoning förenar 

Guds stödjande nåd med människans frihet.” 

om att några av de evangelisk-lutherska tros - 

satserna var bättre grundade i Skriften än 

motsvarande katolska? 

I en rad frågor hade jag redan i Svenska 

kyrkan en katolsk uppfattning, men det 

fanns reservationer. Dessa rörde frågan om 

tron och nåden, och hur en människa ”blir 

frälst” eller ”rättfärdiggjord”, som teologin 

uttrycker det, där jag länge förblev ”troende 

lutheran”. Dessa frågor spelade ju en av - 

görande roll under reformationsskedet på 

1500-talet. Lutheranerna hävdade att människan 

blir frälst av tron och nåden ”allena”. 

Katolsk tro svarade att människan måste ta 

emot och samverka med den gudomliga 

nåden. Till detta hör också synen på människan. 

För lutheranerna var människan 

totalt fördärvad av synden, också hennes 

vilja. Därför hänger allt på tron och nåden 

”allena”, åtminstone i förhållande till Gud. 

Medan katolsk tro lärde att människan är 

försvagad, men att hennes vilja förblir fri 

och i stånd att samverka med nåden. 

Den ekumeniska dialogen kring ”rätt - 

färdig görelsen” har hyfsat ekvationen på 

många sätt. Det är glädjande framsteg, men 

enligt min mening återstår det att dra konsekvenserna 

av en samsyn i denna avgräns ade 

fråga. Den underliggande saken rör, enligt min 

Fortsättning

sid. 24 | reflexion 

mening, frågan om samverkan mellan gudomlig nåd och mänsklig vilja, 

vilken för mig blev avgörande. 

Kompletterande studier i katolsk teologi bekräftade det jag tidigare 

successivt hade anat, nämligen att ”allenatänkandet” är mera missvisande 

än klargörande. Detta ”tänkan de” betyder att Gud gör allt, ensam, för 

att frälsa människan. Det katolska alternativet, samverkan (latinets 

co o peratio; grekiskans synergia) mellan nåd och mänsklig frihet, betyder 

att Gud förvisso gör allt, men i samverkan med den mänskliga friheten 

(totum, sed non totaliter). Luthers utsaga att tron är ett verk av Gud i oss 

utan varje mänsklig medverkan (in uns ohne uns) skulle reducera människan 

till en ”sak”, som Gud påverkar utifrån. Enligt katolsk tro förminskas 

därmed den skimrande hemligheten, att Guds handlande i sig 

innesluter den mänskliga viljan. Nåden knyter an till viljan och befriar 

den. 

Frågorna kan tyckas inaktuella och kanske obegripliga, men de har fått 

omfattande konsekvenser i kyrkornas och de kristnas liv. Ett exempel är 

hur man i respektive kyrka förhåller sig till Kristi offer på korset. I 

luthersk tradition uppfattas korsoffret som något avslutat, som människan 

bara kan förhålla sig till i tro. Den troende förblir inför korset passiv 

mottagare. 

Hela accenten ligger på vad Kristus har gjort en gång för alla. Att här 

tala om att den kristne skall följa och bära korset vore ju ett tecken på att 

inte vara nöjd med nåden, som bara kan tas emot i tro. Tron måste hållas 

ren från det som har med efterföljelse och helgelse att göra, lärde vi oss 

i den lutherska pastoralteologin. Det är ingen tvekan om att det i 

luthersk tradition här har vuxit fram en imponerande spiritualitet, till 

exempel en skatt av hymner som imponerar också på en katolik. 

För katoliken är dock korsoffret inte något som utesluter, utan tvärtom 

efterfrågar människans efterföljelse och offer av sig själv. Ett konkret 

exempel är den smärtorika rosenkransen eller korsvägsandakten i den 

katolska påskförberedelsen, där den troende inte bara i tro tar emot det 

Kristus har gjort, utan där Kristi väg till korset ger ett mönster för hur vi 

som kristna skall leva våra liv och därigenom dras in i Kristi överlåtelse 

och väg till Fadern. Guds nåd är inte ”allena”, medan människan passivt 

står som åskådare. Frälsning och försoning förenar Guds stödjande nåd 

med människans frihet. Den troende dras in i sin Herres överlåtelse och 

offer. Korset är inte bara Guds sätt att befria människan från skuld. Det 

frigör människans vilja och ger henne kraft att följa sin Herre på samma 

väg. 

Ett annat exempel är mariologin. Marias plats i den katolska kyrkans liv 

är inte någon tillfällighet. Hon finns där, inte i centrum, men alldeles bredvid. 

Inte av hänsyn till folkfromhet eller sentimentalitet, utan av teologiska 

skäl. Andra Vatikankonciliet (1962-65) gav mariologin en balanserad 

plats och utformning. Men då blir det, enligt min mening, också nästan 

tydligare var de återstående gränserna går. 

En av 1900-talets stora evangeliska teologer, Karl Barth, sätter det hela 

på sin spets. För honom är mariologin irrlära, ja själva centrum i den 

katolska ”heresin”. Orsaken, enligt Barth, är att katolsk tro räknar med 

mänsklig cooperatio i frälsningen. Jungfru Marias fria ”ja” är ut gångs - 

punkten i mariologin, medan för Barth den rena tron är fri från varje re - 

ciprocitet/ömsesidighet. ”Allena-tänkandet” i ovanligt tydlig form. 

Ingmar Svanteson OSB 

I nästa nummer berättar broder Ingmar om ”fortsättningen” och särskilt om sina 

erfarenheter av att leva som präst som han sammanfattar med: ”Insidan visar 

sig hela tiden vara större än utsidan.” 

Klostret som 

munken bär 

inom sig 

För ett år sedan invigdes Den Helige Benediktus Kloster. 

Jag var den lyckligt lottade som hade förmånen att som 

arkitekt få arbeta med byggnaden. Nu har vardagen infunnit 

sig där borta och jag är ”överflödig”. Men ofta tänker 

jag på de, för mig, alldeles unika omständigheterna och på 

tiden då jag levde så nära broder Ingmar. 

Jag ombads nyligen att berätta om ”de frågor som uppstår 

inför arbetet med stilla rum för ritualer”. Efter endast 

en kort stunds funderande svarade jag att det hade handlat 

mindre om ritualer och mer om livet i stort. 

När jag fick detta uppdrag (jag fick inte hela uppdraget att 

rita ett kloster på en gång utan det kom mer smygande över 

en lite längre tidsperiod) tog jag mig an det som jag brukar. 

Med övertygelsen om att min egen erfarenhet var min största 

resurs. Det gick ganska bra. Jag försökte förstå hur ett 

kloster fungerade generellt och hur ett mindre kloster skulle 

kunna organiseras med de speciella förutsättningar som 

gällde just här. 

Efter några månaders intensivt arbete åkte broder 

Ingmar och jag iväg för att presentera projektet. Vi åkte till 

klostret Sint Benedictusberg i Vaals, Holland. En halvtimma 

efter vi anlänt låg mitt projekt i papperskorgen. Jag 

insåg att jag ingenting förstått. Det var bara att börja om 

från början. Och att glömma det där med att de egna 

erfarenheterna skulle räcka. 

Jag hade gått in i projektet som den problemlösande och 

rationelle arkitekt jag ansåg mig vara. Visst var jag både 

”ogudaktig” och icke-katolik men jag hade en drift att 

skapa och en tro på förmågan att både förbättra och 

utveckla. 

Jag hade umgåtts med en ensam munk som bar sitt 

kloster inom sig. I Vaals steg jag in i en fysisk miljö som 

utan pardon speglade detta inre liv. 

Ett kloster är en mycket speciell miljö. På sätt och vis ett 

litet universum. De som valt att leva sina liv i kloster har 

gjort det för resten av sina liv. Perspektivet är annorlunda. 

Min beställare har en önskan och den är att söka Gud. Han 

har förklarat att klosterlöftet inte läggs ovanpå ett vanligt 

liv. För honom är livet som munk det sanna livet. Allt hör 

samman; arbete, vila, sömn, måltider, kläder, läsande, 

administration, att ta emot gäster, kontakter med om - 

världen. Och skapelsen. Andligheten är inte på något sätt 

skiljd från världsligheten. De regler som följs ”fungerar 

både som kartor och kompasser”. Allt i klostret är gjort 

utifrån en tro och övertygelse. Så vad som vid första 

anblicken verkar vara oviktigt eller slumpartat är det sällan.

Sysslolösheten är själens fiende. Därför struktureras tiden. 

Och rummen. Var syssla har sin tidpunkt och sin plats. Var tidpunkt 

har sin syssla och sin plats. Var plats har sin tidpunkt och 

sin syssla. Det är en övergripande struktur som styr vardagen 

och som riktar tanke och blick mot Gud. 

Den fysiska miljön kan alltså inte väljas bort. Den är där 24 

timmar om dygnet, 365 dagar om året. Och den är där som en 

hjälp. Allt handlar om funktion. Det funktionella blir det vackra. 

Och allt som är vackert är även funktionellt. 

För mig som arkitekt har det handlat om att nå fram till en 

enkelhet och en ärlighet; om att skapa en byggnad med samma 

värdighet som jag påstår att broder Ingmar och de övriga 

munkar jag lärt känna har. 

Det har resulterat i rätt så råa material – dom är alltid vad 

dom ser ut att vara. 

Det har resulterat i en begriplig konstruktion – det går att 

”läsa” byggnaden. 

Det har resulterat i en okomplicerad, det vill säga logisk 

rumsstruktur. 

Det har resulterat i en arkitektur som knappast kan beskyllas 

för att vara modern. Inte heller historiserande. Klassisk 

I klostergången. Broder Ingmar Svanteson i det hus som arkitekten P-O Kippel har ritat. 


reflexion | sid. 25 

måhända. Men inte klassiskt grekisk eller klassicistisk. I så fall 

bara klassisk. 

Jag har det runt omkring mig. Munken har det inom sig. Det 

gör mig nog mer sårbar än honom. Jag behöver ständig bekräftelse; 

i prylar, upplevelser, titlar och erövringar. Jag frågade br 

Ingmar om hans bekräftelsebehov och jag fick som alltid ett 

intressant och tankeväckande svar. Han förklarade att dilemmat 

för människan är att hon söker bekräftelse på ett överdrivet sätt, 

på fel ställe och i det som ligger under hennes värdighet. Mina 

prylar förstörs, mina upplevelser tar slut, mina titlar samlar 

damm och mina erövringar väcker bara behov av nya sådana. 

Det förklarade broder Ingmar för mig och att dessa ting omöjligen 

kan bekräfta mig, inte i längden och inte på djupet. 

Så fick man då ett välriktat och välgörande slag i solarplexus. 

Jag har fått några sådana under resans gång och jag försöker att 

lära mig något litet varje gång. Jag anstränger mig för att inte 

glömma allt på en gång. 

Per-Olof Kippel, arkitekt sar msa

sid. 26 | credo 

V 

Vår trosbekännelse (5) 

ad är då en människa? undrar psalmisten. 

Detta är en fråga som angår oss på djupet och 

i vår tid råder en stor osäkerhet angående just 

människans identitet. För många är människan 

en art bland andra djurarter. En länk i 

utvecklingskedjan. 

Den bibliska uppenbarelsen säger någonting helt annat. 

Människan är visserligen skapad av samma stoft som 

djuren men inte som en art bland andra djurarter. Hon är 

skapad till Guds avbild, ”den enda varelse på jorden som 

Gud har velat för dess egen skull.” (KKK 356) 

I skapelseberättelsen är detta mycket tydligt: en paus 

uppstår mellan skapandet av däggdjuren – Jorden skall 

frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur 

och vilda djur av olika arter – och människans tillblivelse. 

Gud stannar upp i sitt skaparverk, han rådgör med sig själv. 

Han fattar ett högtidligt beslut. Han är engagerad i det som 

nu sker på ett personligt sätt. Han säger: ”Låt oss göra 

människan till vår avbild, till att vara oss lika.” 

Gud vill sluta ett kärleksförbund med människan. Åt henne 

anförtror Gud hela skapelsen. Hon är satt till att bruka och 

vårda Edens trädgård (1 Mos 2:15), leda den som en god 

herde till dess fullbordan och offra skapelsen tillbaka till 

Gud i tacksägelse. 

Vad är det då för ett väsen som träder fram i tillvaron, 

föremål för sådan omsorg? Det är människan, en stor och 

beundransvärd gestalt, i Guds ögon dyrbarare än hela 

skapelsen. Det är människan, och för hennes skull finns 

himmelen och jorden och hela skapelsen, och det är hennes 

frälsning som Gud har tillmätt en sådan betydelse, att han 

för hennes skull inte har skonat sin ende Son. Ty Gud har 

oupphörligen gjort allt för att människan skulle stiga upp 

ända till honom och för att han skulle sätta henne vid sin 

högra sida. 

(Johannes Chrysostomos) 

Människan är skapad till man och kvinna. Gud vill att hon 

ska finnas till som man eller som kvinna. Båda två är Guds 

avbild, med samma värdighet. Tillsammans uttrycker de 

någonting av Guds mysterium. Gud som är en och tre, en, 

men inte ensam, skapar människan till gemenskap med sig 

och med den andra medmänniskan. Människan är två och 

ingen av de två kan bli sig själv utan den andra, de är en 

hjälp till varandra. I mötet med den andra upptäcker de sin 

djupaste identitet som man eller som kvinna. 

Könsidentiteten är, i den bibliska antropologin, mycket mer 

än bara den kulturella tolkningen av de biologiska skillnaderna 

som finns mellan man och kvinna, den har med 

Guds skaparplan att göra, den är given och samtidigt är den 

en kallelse. Att vara kvinna eller att vara man är något gott 

som Gud vill. Som man eller som kvinna avspeglar vi skaparens 

vishet och godhet. 

Den mänskliga sexualiteten skiljer sig från djurens. Den 

har med människans stora kallelse att göra – hon är skapad 

till Guds avbild, och kallad till att bejaka sin identitet och 

bli lika Gud. 

I den mänskliga kärleken är kroppen kallad till att 

mogna till sin andliga dimension så att den sexuella akten i 

äktenskapets sakrament så småningom blir uttryck för den 

totala föreningen som uppstår mellan två personer med 

okränkbar värdighet. Var och en av dem ger sig och tar 

emot den andra i en ömsesidig kärlek. De blir medskapare 

med Gud, åt dem har Gud anförtrott att ge det mänskliga 

livet vidare. 

Människan är Guds avbild, och inte Gud människans! Gud 

är varken man eller kvinna, hos honom finns ingen plats för 

någon könsskillnad. När vi projicerar våra kategorier på 

Gud, förvandlar vi honom till en idol och vi förminskar 

människan. Människan är större än hon själv kan förnimma. 

”Det är faktiskt enbart det människoblivna ordets mysterium 

som kastar ett verkligt ljus över människans mysterium.” 

Endast i Jesus Kristus kan vi veta vilka vi är och 

hur stor vår värdighet är i Guds ögon. 

Sr Veronica Tournier OP 

Fotnot: 

För ovanstående, se Katolska Kyrkans Katekes 355-379.

Be om förlåtelse räcker inte 

I media rapporteras nu dagligen om krisen i Katolska kyrkan i 

samband med pedofilskandalerna, om förlorad trovärdighet som 

kyrkan måste återvinna. Detta är en tung börda för alla katoliker, 

inte minst för de katolska prästerna som kan uppleva sig ifrågasatta 

och kollektivt anklagade. 

Vad gäller krisen? Antalet barn som utsatts för övergrepp är 

chockerande, men jag menar att perspektivet behöver breddas. 

Bakom ligger frågor som lyftes fram i samband med Andra 

Vatikankonciliet, men som under senare år diskuterats allt mindre 

i kyrkan och som handlar om hur vi som kyrka möter människor 

i vår tid. Jag vill försöka peka på några. 

1. Nu gör media det som vi själva skulle ha gjort inom Katolska 

kyrkan, ser till att övergrepp avslöjas och tvingar fram åtgärder. Vi 

bör vara tacksamma för detta och inte göra som somliga, även i 

Vatikanen, har gjort: reagera med att Katolska kyrkan förföljs av 

media. 

Det är främst i media som jag hört ordet kris användas i sammanhanget. 

Och det handlar verkligen om en kris – så länge vi inte 

själva vågar tala om det som inträffat som just kris, så länge vi nöjer 

oss med att hoppas att "det ska gå över så fort som möjligt". 

Men det går inte över, och att se oss själva som utsatta för överdrivna 

angrepp är inte heller det någon framgångsväg. Varje rätttänkande 

borde välkomna när missgrepp och kriminalitet avslöjas. 

Det är första steget till något gott. Krisen skulle förvärras ytterligare 

om vi nöjde oss med att ruska av oss obehaget och vänta ut stormen. 

2. Krisen handlar om hur övergreppen hanterats. I land efter land 

framträder samma mönster: nedtystande och mörkläggning, förflyttningar 

av präster som då kan fortsätta sina övergrepp, allt för 

att skandaler inte ska komma fram. Inte förrän man varit tvingad 

har man, med kniven på strupen, tagit tag i frågan på allvar. Det 

har saknats förståelse och medkänsla för offren och intern kontroll 

– eller oförmåga till sådan. 

Den första strategin när övergrepp blivit kända har varit att 

tysta ned och förflytta präster, detta för att undvika skandaler. När 

övergreppen nu avslöjas är strategin att be om ursäkt. Detta räc - 

k er inte för att bli trovärdig. När så tydliga mönster framträder 

måste frågan om vad som ligger bakom ställas. Varför just 

Katolska kyrkan? Varför detta mönster? 

debatt/insändare | sid. 27 

3. Det finns en tystnadens kultur och brist på öppenhet i vår kyrka. 

Jag arbetade under tolv år på Katolskt magasin och upplevde hur 

präster i samtal kunde uttrycka avvikande uppfattningar eller skepsis 

inför Katolska kyrkans officiella hållning eller agerande. Men det 

stannade vid samtal mellan fyra ögon. Offentligt ville man inte säga 

något som inte överensstämde med den officiella linjen. 

Så kan det förstås vara i andra mänskliga sammanhang också. 

Frågan är om det ska vara så i Katolska kyrkan och om tystnaden 

kanske till och med är större hos oss. Bland helgonen finns flera som 

under sin levnad möttes med misstro från kyrkans sida. De fick utstå 

utanförskap och till och med förföljelse från kyrkans sida. Har vi tillräckligt 

av det civilkuraget idag? 

4. Kvinnans ställning i kyrkan har diskuterats länge men hur långt 

har vi egentligen kommit? Det är endast möjligt för män att nå de 

högsta posterna i kyrkan, därtill män som inte själva har barn och 

familj. Vi saknar perspektiven från halva mänskligheten i de högsta 

beslutsfunktionerna. Vad skulle det betyda om kvinnor fanns med i 

samma utsträckning som män? Vad skulle kvinnor och män med 

egna barn betyda för inlevelse, förståelse och beredskap att agera? 

Detta leder också vidare till frågor om ledningsstrukturen och 

lekfolkets inflytande. 

5. Celibatet i sig skapar troligen inte pedofiler. Inte heller media har 

entydigt pekat på celibatet som huvudorsak. Men celibatet kan inte 

undantas i en förutsättningslös utredning. Inom kyrkan finns medvetenheten 

om risken för att personer med ett osäkert förhållande till 

sin egen sexualitet söker sig till prästyrket. Men med tanke på 

kyrkans tro och etik borde ett pedofilt utagerande vara något ytterst 

ovanligt. Hur kan övergreppen ha fått denna omfattning? En förutsättningslös 

grundlig utredning behövs. 

Till sist: Hur ser vi till att det som hänt inte händer igen? Hur kan vi 

lita på våra kyrkliga ledare? Frågorna som jag menar hör samman 

med pedofilskandalerna är stora och komplexa. Ett första steg är en 

vitaliserad diskussion inom kyrkan. Vi måste se och bejaka att Anden 

verkar. I detta fall genom de offer som till sist orkat träda fram – och 

faktiskt genom media. Det är så Anden verkat nu. 

Till syndabekännelsen hör ånger och bön om förlåtelse, men 

också den goda föresatsen och vilja till förändring. 

Kyrkan är inte skyldig till några övergrepp 

När ”skandalen inom Kyrkan” debatteras drar man ofta alla 

katoliker över en kam och gottar sig och talar om ”Katolska 

Kyrkans skandal” i stället för att säga som det är och tala om 

”den skyldige prästen” eller ”de skyldiga prästerna”. 

För mig är Kyrkan Helig och gör sig inte skyldig till övergrepp 

i någon form. Det är enskilda människor som i Kyrkans 

namn gör sig skyldiga till sådant. 

Pehr Thorell 

Tyvärr är det alltför många goda och oskyldiga präster som 

dras i smutsen eftersom man inte ser skillnad på Kyrkan och 

vissa personer i Kyrkan. 

Gud bevare Kyrkan. 

Sally Molin Larsson

sid. 28 | debatt/insändare 

Andres Chacòn reagerade i senaste Km på Kaj Engelharts koppling, i Km 3/10, mellan de 

illdåd som begåtts i Egypten och protestantisk proselytverksamhet. 

Efter att ha tagit del av Chacòns artikel välkomnade Engelhart ett fortsatt samtal kring de 

frågor skribenten tog upp. Här återkommer Chacòn. 

’’Jag betonade vikten av personliga relationer” 

En av de frågor Engelhart ställer i sin inbjudan till samtal är: 

”Är det vår främsta uppgift att omvända andra till vår egen 

tro?” Jag låter frågan förbli obesvarad, konstaterar bara att 

Jesus sista bud till oss kristna var: ”Gå därför ut och gör alla 

folk till lärjungar.” 

All form av kristen mission i ett muslimskt land är alltsedan 

Mohammads dagar något som är förenat med livsfara. 

Engelharts svar ger sken av att jag inte vill visa respekt för 

islam eller skulle propagera för ett vittnesbörd i ”monologens 

form”. Jag betonade i stället vikten av personliga relationer. 

Detta för att kunna skapa ett gott förtroende hos våra svenska 

muslimer. En fruktbar relation kräver kommunikation. 

Detta kräver två parter som är villiga att både tala och lyssna, 

i en respektfull gemenskap. 

Engelhart frågar också: ”Är det rätt att beteckna islam som 

våldsam och intolerant?” Historien får här tala sitt tydliga 

språk. Jag underströk att islam genomgick en ”upplysningspe- 

riod” under kalifatens storhetstid, kring Europas högmedeltid. 

Till skillnad från kristendomens grundare Jesus Kristus och 

hans tolv apostlar bedrev Mohammad mission med svärd och 

hästar. Framgången var enorm. Kyrkan har in till dessa dagar 

inte återhämtat sig efter denna våldsamma era. Vi kan inte, i 

en konflikträdd samtid, skriva om historien för att göra den 

politisk korrekt. 

Vi kristna behöver studera islams historia för att bli mer medvetna 

och förberedda när vi går ut med evangelium. Islams 

tidiga historia förklarar mycket av dagens problematik i 

Mellanöstern. ”Profeten” Mohammad kallas inom islam för 

den ”Levande Koranen”. Han är muslimerna främsta rätte - 

snöre i moralisk livsföring. 

Dessa nedslående fakta till trots har vi kristna ändå ett bätt re 

och kärleksfullare alternativ att erbjuda våra kära muslimer. 

Frågan är: Vill vi ens, och vågar vi i så fall, ge dem Evan ge - 

lium? 

Andres Chacòn 

Flera läsare har undrat över innebörden i pater Henrik Roelvinks ord om att Katolska kyrkan 

och de lutherska kyrkorna skulle vara på väg att bli ”systerkyrkor”, se ekumenik-artikeln på 

sidorna 8-9 i Km 4/10. 

Vi har bett pater Henrik, som varit sekreterare i den grupp som tagit fram den i artikeln 

omnämnda rapporten ”Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv”, om ett tydliggörande. 

Se också kommentaren på sidan 16 i detta nummer. 

Ett förtydligande om ’’systerkyrkor’’ 

Är vi på väg att bli systerkyrkor? Ja, detta mitt uttalande är 

något jag står fast vid. 

Termen "systerkyrkor" används sedan flera år för den 

enhetsmodell som den katolska kyrkan eftersträvar. Ordet 

användes först av Andra Vatikankonciliet (Ekumenik - 

dekretet, 14) och tillämpades år 1967 av påven Paul VI 

apropå ekumeniken med de ortodoxa kyrkorna. Den internationella 

katolsk-lutherska dialogkommissionen framställde 

den som ideal också för den katolsk-lutherska relationen 

i dokumentet Facing Unity från 1984 (44f). 

Allt som befrämjar enheten mellan kyrkorna är därför ett 

steg på vägen dit – mot att bli systerkyrkor. Men i den intervju 

som publicerades i förra numret betonade jag också att 

denna väg fortfarande är lång. Många gamla skiljaktigheter 

återstår och nya stötestenar har dykt upp. Det speciella med 

denna rapport är att vi har samtalat kring detta och näm - 

ner det i rapportens avslutande nummer (372). 

Henrik Roelvink OFM

Rätt till vår död? 

Alla är vi rädda för att dö. Vi vet att vi kommer att dö men känner 

rädsla inför hur döden kommer att utgestalta sig. Enklast vore 

att bara få somna in under natten. Vi vet att eutanasi, som är en 

aktiv åtgärd för att förkorta en människas liv, är något förbjudet. 

Enligt läkareden måste eutanasi förbli en förbjuden handling. 

Socialstyrelsen har nu att ta ställning till ett fall som är speciellt 

men inte unikt. Det aktuella fallet handlar om en kvinna som legat 

i respirator i 26 år efter en operation i ryggen som medförde en förlamning 

i nedre delen av kroppen inklusive bristande andningsförmåga. 

Att vara medveten om sin situation och vara helt 

beroende av respirator är något osannolikt svårt. Kvinnan är 

beroende av assistans dygnet runt. Hon är ett föredöme som har 

uthärdat detta så länge, i 26 år! 

Kvinnan har vid sina sinnens fulla bruk uttalat en önskan om 

att få dö genom att man kopplar bort respiratorn. Detta handlar 

inte om aktiv eutanasi utan om en människas önskan om att slippa 

utsättas för behandling som inte kan leda till bättring. Det 

skulle förvåna mig om Socialstyrelsen inte skulle tillmötesgå kvinnans 

önskan. 

Det aktuella ärendet leder tankarna till fallet med barnläkaren i 

Stockholm som åtalades för mord efter att, helt legalt, ha avbrutit 

respiratorbehandlingen av ett hjärnskadat barn. Åklagaren gick 

där in och tog ställning i ett ärende som rätteligen skulle bedömas 

av medicinskt skolad personal, det vill säga Socialstyrelsen, innan 

juridiken tog över. Konsekvensen av ett sådant förfarande kan bli 

att vi tar över det amerikanska systemet där juridiken kommer att 

styra vilka insatser vi gör i vardagsvården – och så görs mer än vad 

som är nödvändigt just för att en utebliven behandling inte ska 

leda till åtal. Men ett sådant agerande som drabbar både 

sjukvårdspersonal och patienter – och även skattebetalarna – är 

svårt att försvara. 


Den aktuella frågan är inte ny för Socialstyrelsen. Redan för fyra 

år sedan uppmärksammade Riksåklagaren problematiken och 

bad Socialstyrelsen att konkretisera och förtydliga råden inför 

döden. För ett år sedan ställde läkare vid Karolinska sjukhuset en 

fråga till Socialstyrelsen – då gällde det en man med ALS, en allvarlig 

neurologisk sjukdom som alltid leder till andningsförlam - 

ning. Mannen ville inte acceptera behandling i en hemrespirator. 

Socialstyrelsens svar var att det inte fanns några lagliga möjligheter 

att stänga av respiratorn. Samtidigt fanns det jurister som menade 

att straffrätten inte kunde appliceras i detta fall – den läkare som 

eventuellt beslutade om att respiratorbehandlingen skulle avslutas 

torde alltså inte bli dömd. Rättsläget är oklart. 

Jag anser att patienten måste få bli delaktig i så avgörande beslut 

som de här nämnda. En oklar situation – osäkerhet om var 

gränsen till aktiv dödshjälp eller eutanasi går – får inte uppkomma. 

Förslaget om eventuellt upphörande av behandling måste 

komma från patienten själv och man måste vara säker på hans 

önskan. 

Etiska värderingar är oerhört viktiga inför eventuella nya rikt - 

linjer från Socialstyrelsen. De har lovat besked angående den 31åriga 

kvinnan. Men diskussionen om olika bedömningar inför 

döden kommer inte att vara slut i och med detta. Det är mycket 

viktigt att det i framtiden ges uttryck också för Katolska kyrkans 

värderingar. 

Till sist kan jag konstatera att jag själv, när jag i slutet av mars 

skriver dessa rader, är 75 år gammal. Blir de frågor jag här tangerat 

än mer brännande ju äldre man själv blir? Ja troligen. 

Vi har bett pater Erwin Bischofberger SJ att kommentera Elfstrands artikel. 

”Då är det dags att ta avsked…” 

Per-Olof Elfstrands berättelse handlar alltså om en 31 år gammal 

kvinna vid namn Kim. Hon föddes med så kallad neurofibromatos 

som är en ärftligt betingad tumörsjukdom. När hon var sex år 

försökte läkarna att operera bort tumören men i stället blev hon 

förlamad från huvudet och neråt. Sedan dess har hon i 26 år varit 

kopplad till en respirator som hållit henne vid liv. 

För drygt en månad sedan skrev hon ett brev till Socialstyrelsen. 

På olika sätt uttryckte hon sin vilja och sin önskan att få dö. Hon 

anhöll om att bli nedsövd innan respiratorn stängdes av så att hon 

inte skulle känna kvävningen. 

Per-Olof Elfstrand är barnläkare i Skövde och medlem i Nordisk 

Förening för Katolska Läkare. Jag delar förbehållslöst hans etiska 

Per-Olof Elfstrand, barnläkare 

bedömning av Kims önskemål att få dö. Att stänga av respiratorn 

tillåter patienten att få dö en naturlig död orsakad av hennes dödliga 

sjukdom. 

I Sverige råder det en märklig rättslig osäkerhet i fråga om vård i 

livets slutskede. Dels får man inte behandla och vårda en patient 

mot hennes uttryckliga vilja (med undantag av vissa tvångslagar), 

dels riskerar en läkare som stänger av en respirator dömas för 

mord. Socialstyrelsen, SoS, håller nu äntligen på att utarbeta nya 

rättsliga riktlinjer för att trygga vårdpersonalens arbetsförhållanden. 

SoS borde då lyssna till Madeleine Leijonhufvud, professor 

vid Stockholms universitet, en av av landets ledande 

experter på straffrätt. Hon säger att hon häpnar över okunskapen 

Fortsättning

sid. 30 | debatt/insändare 

bland läkare och menar att rättsläget är glasklart: ”som 

beslutsför patient har man rätt att avstå från livsuppehållande 

behandling. Det kan rentav vara brottsligt att inte tillmötesgå 

en sådan önskan.” (Läkartidningen nr 13-14, 2010) 

Dessa juridiska synpunkter får stöd av etiska argument. 

Det är en sak att döda en patient med en injektion av en överdos 

morfin. Det är det som kallas aktiv dödshjälp eller 

eutanasi. Döden kommer utifrån. Det är en annan sak att låta 

en patient dö genom att stänga av ett tekniskt hjälpmedel som 

i själva verket blir en fälla för henne. Apparaten hindrar 

henne att dö en naturlig död. Då kommer döden inifrån 

patientens egna skador eller hennes sjukdom, det vill säga 

hennes oförmåga att själv uppehålla sitt liv. 

Det finns en rad kyrkliga dokument som säger att det mänsk - 

liga livet alltid skall respekteras för sin egen skull, från befruktningen 

till den naturliga döden. Det är möjligt att vi inom 

Kyrkan för lite har funderat över vad som menas med en 

naturlig död. Naturbegreppet används här i en vardaglig 

bemärkelse, det innebär inte motsatsen till kultur. Det är 

snarare frågan om motsatsen till att artificiellt hålla igång ett 

liv där livet har blivit ett objekt för teknisk åtgärd. Subjektets 

VATIKANRADION 

PÅ SVENSKA 

KANTORSVÄRMARE 

V ärmer där du vill 

Ä r inte i vägen 

R emonterbar när den inte används 

M axvikt 20 kg 

E rkänt billigast på marknaden 

(patientens) inneboende egna förmåga har kommit till ett 

stillestånd. Hennes egen energi har mist sin gnista. Hon har 

blivit fullständigt beroende av tekniken utan hopp om återvändo 

till ett liv hon själv kan vidmakthålla. Då är det dags 

att ta avsked från det jordiska livet. 

Denna ståndpunkt vill inte späda på en nästan barnslig 

illvilja mot medicinsk teknik. Läkarkonsten skall navigera 

mellan för lite och för mycket. Den rätta behandlingen och 

vården skall vara optimal, som också kan men inte nödvändigtvis 

behöver vara maximal (exempelvis intensivvård). 

Det mesta kan vara det bästas fiende. Detta tycks vara orsa - 

ken till Kims önskan att få dö. Det är inte svårt att från en 

mänsklig och kristen synpunkt dela hennes önskan. 

Erwin Bischofberger SJ 

Bischofberger är professor emeritus i medicinsk etik vid Karolinska 

Institutet 

Den 26 april sa Socialstyrelsen ja till möjligheten att avbryta en artificiell 

behandling som patienten inte vill ha. 

 

 

! 

 

 

! 

! 

Nu på internet: lyssna på gårdagens program när du vill, läs nyheter, 

besök vårt intervjuarkiv: http://www.vaticanradio.org/scandinavo/svedese 

 

 

Eller lyssna på kortvåg: 

 

 

Kvällar: 20.40 på 6185kHz och 7250kHz samt mellanvåg 

 

 

1611kHz/1260kHz 

 

 

Repris: 07.00 på 6185kHz och 7335kHz samt mellanvåg 1611kHz 

 

 

Språk: Svenska måndag–torsdag och lördag (repriserna dagen därpå) 

 

 

Finska fredag och söndag (med estniskt inslag) 

Adress: Vatikanradion, Vatikanstaten 

 

 

Tel, fax: +39 06 69 88 40 78, (fax) +39 06 69 88 45 65 

 

! 

 

E-post: skan@vatiradio.va 

 

 

 

 

 

 

Kurserna 

ges i samarb samarbete bete med 

SACRAL 

S:ta Birgittas folkhög folkhögskola gskola 

Upplysning och anm anmälan: mälan: 

MUSIC 

www.kpn.se 

08-462 666 

6 30/32, 

Curt Andréas 

kpn@katolskakyrkan.se 

kpn@katolskakyrka! 

an.se 

Maria Halasz 

sacralmusic@gmail.com 

073-181 00 32

Noas ark och Jesusmanifestationen 

Tack för bilagan om Jesusmanifestationen, den var intressant 

på många vis. Uppmuntrande var det att på flera sidor upptäcka 

katolskt deltagande Här och var fanns också annonser 

om kristna kurser, skolor och böcker. 

Min nyfikenhet får mig att låna boken Intelligent 

Skapelsetro av Anders Gärdeborn. Författaren visar sig vara 

talesman för ”Genesis: Ideell förening för en kristen grundsyn 

på vetenskaperna”. För att sammanfatta bokens budskap 

hämtar jag några meningar formulerade av Gärdeborn själv: 

”Vi kristna kan visa att Bibelns skapelse- och syndaflodsberättelse 

håller även för en vetenskaplig prövning. Vi måste (gråtande) 

acceptera att Jesus är en stötesten för många människor, 

och att de därför inte kommer att bjuda in Honom i sina liv. 

Utvecklingsläran är idag en sådan stötesten som hindrar 

många att ge Jesus en chans i sina liv.” En tidigare företrädare 

för Genesis, Mats Molén, har skrivit boken Vårt ursprung? 

Han hävdar där att livet på jorden är högst 10 000 år gammalt. 

Han presenterar också en beräkning över hur alla djur fick 

plats i Noas ark. 

Hur kan jag vara så barnslig att jag väljer dessa marginella 

stolligheter till ämne för en insändare? I vår omgivning har vi 

nog alla tagit del av frejdiga vittnesbörd i stil med ”Jag är inte 

religiös, jag tror hellre på vetenskapen.” Säkert är det mycket 

få som allvarligt tror att alla kristna är Noas ark-kramare. Men 

även de mest löjeväckande sammankopplingar med vetenskapsfientlighet 

ger näring åt fördomar. Det så kallade löjets 

skimmer är mycket besvärligare att hantera än saklig kritik. 

MARIA REGINAS 

VÄNNER 

Vi stödjer 

Maria Regina Hospice. 

Det kan du också göra! 

Bli medlem för 100kr/år. 

Pg 486 41 85-6 

Besök gärna vår hemsida 

www.mariaregina.se 


I ett brev till den Påvliga Akademin 1996 accepterade 

Johannes Paulus II att ”biologisk evolution hade utvecklats 

längre än till ett hypotetiskt tillstånd som vägledande princip 

för förståelsen av utvecklingen av olika former av liv på jorden, 

människor inkluderade.” Den Internationella Teolog kom mis sio - 

nen, tidigare ledd av en viss Joseph Ratzinger, beskrev 2004 

evolutionen som ”en radikalt oplanerad materialistisk process 

som drivs av naturligt urval och slumpmässig genetisk variation”, 

men drog samtidigt slutsatsen att ”även resultatet av en 

verkligt planlös naturlig process kan i alla händelser falla inom 

ramen för Guds försyns plan för skapelsen”. Sammanfattat i en 

mening blir väl detta ungefär: ”Gud är lika intelligent som 

Darwin.” Skillnaden är att Han tidigare kom på en genial 

skapelsemetod som Darwins geni spårade upp och beskrev 

långt senare. 

Som deltagare i Jesusmanifestationen kommer jag att tillåta 

mig att njuta av en äkta fariseisk självgodhet: ”Tack Gode Gud 

att jag inte är som vissa av dessa andra, att jag har förmånen 

att tillhöra en kyrka där det inte råder krigstillstånd mellan 

dess troslära och grundskolans kurs i biologi.” Vore jag yngre 

skulle jag våga veckla ut en banderoll i Kungsträdgården: 

”Jesus och Darwin”. Bland Jesusfolk blir man väl i alla fall 

inte nedslagen. 

Respekts jourtelefon 

- vi lyssnar på dig! 

- Är det konflikt mellan din tro och liv? 

- Känner du dig vilsen eller mår dåligt? 

- Har du svårt att veta vem du ska 

vända dig till? 

- Behöver du vägledning eller stöd när 

det gäller: 

relationer 

graviditet 

abort 

livets början 

livets slut 

... eller något annat livsområde? 

020-462 662 

jourtelefon@respektlivet.nu 

SMS 073-079 27 24 

Hans Nyman, syndaflodsförnekare, Skarpnäck

sid. 32 | kultur 

Maria från Magdala 

– historia och legend 

När man tänker på Jesu lärjungar, händer det ofta att man 

omedvetet förutsätter att kretsen kring Jesus blott bestod 

av tolv män, de mer eller i de flesta fall mindre kända apostlarna. 

Detta kan knappast vara riktigt. En många gånger förbisedd 

text (Luk 8:1–3) berättar om ett antal kvinnor som 

också följde med Jesus på hans vandringar i Galileen och 

slutligen till den ödesdigra påsken i Jerusalem. Några av 

dem namnges, Maria från Magdala, Johanna, Susanna 

”och många andra som alla hjälpte dem med sina tillgång - 

ar”. 

Vi vet knappast något mera om Maria från Magdala än 

att hon botats av Jesus från en sjukdom, och att hon kom 

från staden Magdala, ett betydande fiskeläge vid 

Gennesarets sjö mindre än en mil från Kafarnaum. Men 

hon fick en betydelse hon inte kunde ana. Hon blev det 

första uppståndelsevittnet. Det var hon som sprang och 

berättade för apostlarna, som förskräckta höll sig i bakgrunden 

(Matt 28:1–10 med paralleller). 

Detta är allt vi vet; allt annat är senare legender och i 

de flesta fall lösa spekulationer. Utgångspunkten för den 

vildvuxna flora av berättelser som sedan kom att spinnas 

runt hennes person var utan tvekan det faktum att det ju 

var just hon som hade fått hedersuppdraget att berätta för 

lärjungarna om sitt möte med den uppståndne Jesus. Och 

det var därför som Hippolytos omkring år 200 gav henne 

titeln apostola apostolorum, ”apostlarnas apostel”. 

Men hon lyftes också fram av gnosticerande kristna, som 

tog avstånd från kyrkans framväxande hierarki med dess 

apostoliska succession. Ett tydligt belägg för detta möter i 

det så kallade Marias evangelium, antagligen från slutet av 

100-talet. Vi finner där en dialog mellan Maria och flera av 

apostlarna. Andreas och än tydligare Petrus ifrågasätter 

där att Herren kan ha talat till Maria på ett sådant sätt att 

de har anledning att lyssna på henne. Levi ingriper på 

hennes sida och säger, att Jesus älskade henne mer än de 

andra. Ett annat exempel på denna kamp om auktoriteten 

i den tidiga kyrkan möter i det välkända Thomas evange - 

liet, också det från 100-talet. I dess sista utsaga (nr 114) är 

konflikten om auktoritet än skarpare, och utsagan att 

Maria skall gå bort ifrån dem ”ty kvinnor är inte värda 

livet” läggs här i Petrus mun. 

Gregorius den store (omkring år 600) identifierade henne 

med synderskan som smorde Jesu fötter enligt Luk 

7:36–50. Detta saknar grund i bibeltexten men har under 

århundraden kommit att färga bilden av henne i den 

västerländska kristenheten. Antalet målningar som visar 

Maria från Magdala som botgörerska med utslaget hår 

och en flaska med smörjelseolja är oräkneligt. 

Ett annat försök att komplettera bilden av Maria saknar 

också det historisk grund. Det var att identifiera henne 

med den Maria som med sin syster och bror bodde i 

Betania (Luk 10:38–42 och Joh 11:1–12:11). Även det 

förslaget har fått stor betydelse. Legender från högmedeltiden 

har nämligen gjort de tre till missionärer i södra 

Frankrike. Maria sägs efter aposteln Jakobs martyrdöd år 

44 ha lämnat Palestina och mirakulöst kommit till 

Marseille i en båt utan roder tillsammans med systern 

”Det var därför som Hippolytos 

omkring år 200 gav henne titeln 

apostola apostolorum, apostlarnas 

apostel .” 

Marta och brodern Lasaros. Hon skall ha omvänt hela 

befolkningen i Provence, och Lasaros sägs anakronistiskt 

ha blivit den förste biskopen där. 

Enligt en variant av legenden begav hon sig senare norrut 

som outtröttlig missionär. Hon skall enligt den ha fått 

sin grav i Vézelay väster om Dijon i mellersta Frankrike. 

Platsen blev under 1000–1200-talen en viktig station på 

vallfartsvägen till det än viktigare Santiago de Compostela 

i Spanien, dit vår egen Birgitta av Vadstena för övrigt 

vallfärdade på 1340-talet. Vad som sades vara Maria av 

Magdalas skelett brändes slutligen av hugenotterna år 

1569. Enligt en annan variant av berättelsen, säkerligen 

under inflytande av sammanblandningen med evangelieberättelsen 

om kvinnan som smorde Jesus, levde hon 

på sin ålderdom som eremit nere i Provence. I båda fallen 

kunde pilgrimer attraheras av tron att hon varit en syndare, 

kanske till och med prostituerad, och därför velat be 

vid hennes grav; som syndare kunde hon förstå andra syndare 

och bära fram deras böner i himlen. 

I den österländska kristenheten har legenderna om 

Maria från Magdala sökt sig andra vägar. Som exempel 

kan nämnas, att Wilhelm von Rubruk år 1254 under sin 

resa i Mongoliet fick vara med när nestorianerna bakade 

det eukaristiska brödet. De använde sig då av mjöl som 

Jesus välsignat och olja från det kärl som Maria 

Magdalena hade med sig när hon smorde Jesu fötter.

Legenderna om Maria från Magdala lever fortfarande 

sitt vildvuxna liv, långt utanför det historiskt möjliga. Vi 

påminns om det, när vi möter våra dagars fria fabu - 

lerande. Maria har där förvandlats till Jesu älskarinna, 

de har barn, åtminstone en dotter som påstås heta Sara 

och som tillsammans med sin mor landade i södra 

Frankrike och i tidernas fullbordan blev stammor till den 

merovingiska kungaätten. 

Sådana spekulationer, romanmässigt tacksamma 

som de kan vara, befinner síg helt i fantasins eller sensationslystnadens 

värld. Vad är det då som kan ha genere - 

rat alla sådana spekulationer, särskilt i vår egen tid? 

Uppgiften i det så kallade Marias evangelium att Jesus 

Maria från Magdala, älskat och vördat helgon 

Kalkmålning från Enångers gamla kyrka i Hälsingland. 

Foto: Eva Lq Sandgren 

kultur | sid. 33 

älskade henne mer än han älskade apostlarna kan ha 

varit en tacksam utgångspunkt för fantasin, den mer än 

vanligt vildvuxna medeltida legendfloran kan ha varit en 

annan, vår tids sensationshunger och längtan efter skandaler 

en tredje. 

Men ändå förblir hon med rätta ett älskat och vördat 

helgon. Hennes kyrka i Paris, La Madeleine, från tidigt 

1800-tal har sålunda ovanför altaret en staty som visar 

hur två änglar lyfter upp Maria från Magdala till himlen. 

Tord Fornberg


Att efterspana 

Heliga Birgitta i Frankrike 

I Km 1/10 berättade Gerard Ecorcheville om det projekt han för snart fem år sedan, 

efter ett omskakande besök i Santiago de Compostela, tog initiativet till: 

att ”rehabilitera” Heliga Birgittas 420 mil långa pilgrimsled mellan födelseorten 

Finsta i Roslagen och Santiago de Compostela, ”Sankt Jakobs mark”. 

Det projekt som jag, min hustru Maroushka och våra vänner 

Monica och Jean Benoit under de senaste åren engagerat oss i 

handlar om att utforska Via Sanctae Birgittae, den väg på 

vilken Birgitta tog sig till Santiago de Compostela. En stor del 

av leden, 150 mil, går genom Frankrike. Vilka spår av Heliga 

Birgitta hittar man i detta land? För oss som lever i Frankrike 

– jag och min hustru i Provence – är den frågan av extra stort 

intresse. 

Handlingar från kanonisationsprocessen visar att Birgitta tog 

omvägen genom Provence på sin väg mot Santiago de 

Compostela. Ännu i dag firas helgonet på sin ”himmelska 

födelsedag”, den 23 juli, i de provencalska städerna Vidauban 

och Fréjus. 

Nog är jag stolt över detta. 

Men annars är ”efterspanandet” en komplicerad process i ett 

land som Frankrike där religionskrig, franska revolutionen och 

sekularisering bidragit till att så många till ärendet hörande 

arkiv förstörts. 

Det hela känns lite rörigt när man på snåriga vägar upptäcker 

att det finns upp till tio ”Heliga Birgittor” i Frankrike, 

först och främst Birgitta (Bridget, Brigitte, Brigida) från Irland. 

Birgitta av Sverige och Irlands Birgitta hålls inte alltid isär. Jag 

konstaterar att Birgittakyrkan i Mittelwihr i Elsass är äldre än 

vår Heliga Birgitta, och helgad åt det irländska helgonet – men 

varje år inbjuder man till församlingsfest på dagen för Birgitta 

av Vadstenas kanonisation, den 8 oktober (kanonisationshög - 

tiden år 1391 varade i två dagar och på kontinenten firas 

Birgitta därför den 8 oktober, inte som i Sverige 7 oktober). I 

den keltiskinfluerade staden Guengat i Bretagne finns ett 

Chapelle Sainte Brigitte, som också det är helgat åt den irländs - 

ka Birgitta – men altarskåpet i kyrkan beskriver Birgitta av 

Vadstenas liv. 23 juli varje år, alltså på Birgittas dödsdag, ordnas 

”Birgittagudstjänst” med efterföljande lunch. Jag har 

försökt förklara för traktens kyrkoherde att det handlar om 

två olika Birgittor men har inte fått gehör för detta. 

Jag har alltså, utan större framgång, försökt spåra Heliga 

Birgitta via befintliga arkiv. Jag lyckades bättre när jag kom på 

att jag skulle kunna använda mig av telefonkatalogens gula 

sidor och slå på Sainte Brigitte i varje region och län. Min lycka 

var gjord när jag en dag hittade ett företag, Ambulances Sainte 

Brigitte, i den lilla staden Saint André de Sangonis efter 

Compostelaleden, nära Montpellier. Här borde väl finnas remi - 

niscenser av vår Birgitta? 

Fullträff! Varje 23 juli firas helgonet vid en gudstjänst utanför 

stadens lilla kyrka – utanför eftersom 200 personer, tre 

fjärdedelar av stadens befolkning, inte ryms i kyrkorummet. 

Själva kyrkan innehåller minsann både en Bigittastaty, en altarmålning 

över Birgitta och ett relikskrin med kvarlevor – dittagna 

från Rom – efter vårt svenska helgon. 

Reliker efter Birgitta finns inte bara på denna ort utan 

också i städerna Vidauban och Le Cannet des Maures. Två av 

relikskrinen är försedda med äkthetsintyg! 

Det tycks som om de spår av Heliga Birgitta som finns bevarade 

i Frankrike är okända också av i stort sett alla 

Birgittakännare. Jag kan tänka mig att detta beror på att här 

inte finns några Birgittasystrar som kunnat bidra till att hålla 

arvet efter helgonet levande. Före franska revolutionen fanns 

fyra Birgittakloster i norra Frankrike: i städerna Lille, Douai, 

Arras och Valenciennes. Platserna borde inte falla i glömska, 

på den senare orten fanns två systrar, Anne Marie Erraux och 

Marie Françoise Lacroix, som båda halshöggs under revolutions 

tiden, i oktober 1794, när de inte avsade sig sin tro, och 

som senare saligförklarades. 

Mycket återstår när det gäller att utröna Heliga Birgittas inflytande 

i Frankrike, och särskilt på den kristna konsten i slutet 

av medeltiden och under renässansen. 

Oförglömligt, för var och en som närmat sig mästerverket, 

är Isenheimaltaret i museet Unterlinden i ett före detta 

dominikankloster i staden Colmar i södra Elsass. Altar mål - 

ningarna har utförts av Matthias Grünewald och konstnären

Korsfästelsen 

Mattias Grünewald inspirerades av texten i Birgittas himmelska uppenbarelser. 

Copyright: Musée Unterlinden, Colmar, Frankrike 

har hämtat inspiration från Birgittas himmelska uppenbarelser, 

i synnerhet bok 5. 

Det är omöjligt att inte gripas av bilden av Kristi 

lidande. Till dem som starkt påverkats av verket hör 

bland annat en välrenommerad japansk konstnär som 

ägnade tjugo år åt att kopiera altarmålningarna – något 

som i sin tur inneburit att en oproportionerligt stor 

mängd japaner återfinns bland besökarna. 

Alla gudstroende på väg söderut från Sverige, eller 

kanske på plats i Europastaden Strasbourg, borde stanna 

vid detta museum. Matthias Grünewald tillhör ingen 

specifik konstskola och är omöjlig att klassificera men 

konstkännare brukar placera honom på samma nivå som 

Albrecht Dürer eller Hieronymus Bosch. Många påpekar 

också att artisten influerat moderna expressio ni s tiska 

konstnärer. 

Jag är övertygad om att Heliga Birgittas största kons t - 

arv finns i Frankrike! 

Gerard Ecorcheville-Olsson 

Gerard Ecorcheville-Olsson har lovat hålla Km-läsarna à jour med vad som rör sig kring Heliga Birgitta i 

hans hemland Frankrike. Vi välkomnar Gerard, som tidigare arbetat som utrikeskorrespondent för bland 

annat Figaro Magazine, bland våra medarbetare. 

kultur | sid. 35


Där har Heliga Birgitta vilat 

Så kom då äntligen rapporten från forskarna i Uppsala som 

för sju år sedan tog DNA-prov från de två kvinnoskallar som 

ligger i relikskrinet i Vadstena klosterkyrka. Rapporten blev en 

besvikelse. Skallarna hade varken tillhört den heliga Birgitta 

eller den heliga Katarina, ja inte ens en mor och hennes dotter. 

Proven visar på att den ena skallen kan vara från 1200-talet, 

den andra skallen från senast 1600-talet. 

Inte stämmer väl detta? 

Redan vid forskarnas presskonferens den 16 februari i år uppstod 

tvivel. Några forskare berättade att de med DNA-analys 

undersökt de två skallarna men misslyckats med DNA-provet 

av ett lårben i relikkistan som tillskrives Birgitta. En annan 

forskare uppgav emellertid att han med ett kol 14-prov lyckats 

jämföra lårbenet med den äldre skallen och kommit fram till att 

lårbenet och skallen tillhört samma person. Just detta lårben 

har vid en tidigare undersökning visat sig vara exakt likt ett lårben 

i Rom som där alltid ansetts ha varit Birgittas. Detta tyder 

ju på att även lårbenet i Vadstena tillhört den heliga Birgitta. 

Ett långt ben i relikskrinet i Vadstena som anses ha tillhört 

den heliga Katarina har tyvärr inte undersökts nu. Det benet 

skulle kanske kunnat bekräfta fynden om Birgittas lårben. 

Det existerar en tredje skalle (ellet rättare sagt ett hjärnkranium) 

som sägs vara den heliga Birgittas. Den stals av en fransk 

dansmästare från en låda i Vadstena klosterkyrka (Blåkyrkan) 

på 1600-talet och vördades därefter i nästan 300 år omsorgsfullt 

som en Birgittarelik i en kyrka i Frankrike. 

Den svenske professorn Carl Herman Hjortsjö besökte 

1953 denna franska kyrka för att se skallen. Eftersom han inte 

var präst fick han inte ta ut skallen ur dess relikvarium eller 

hålla skallen i sin hand. Han ansåg sig ändå kunna se att skallen 

tillhört en kvinna som varit högst 45 år vid sin död – alltså inte 

Välbesökt relikskrin. Bilden är 

tagen från den kroatiska vallfärden 

till Vadstena våren 2009. 

Den som knäfaller är kardinal 

Josip Bozanic´ från Zagreb. 

Bakom honom ser vi från vänster 

rektorn för kroatiska missionen 

msgr Stjepan Biletic, kardinalens 

sekreterare Zeljko Faltak och 

biskop Anders Arborelius. 

Foto: Marinko Orlovac 

den 70-åriga Birgitta. Den kyrkoherde som åtföljde honom har 

emellertid bestridit att Hjortsjö haft möjlighet att komma till 

denna slutsats. 

Denna skalle finns numera i ett Birgittakloster i Uden i 

Holland. Nunnorna i det klostret har aldrig känt det som 

angeläget att undersöka sitt Birgittakranium. Men de undrar 

varför man i Sverige inte tycks vara intresserad av att undersöka 

deras Birgittaskalle. En DNA-analys av denna skalle i Uden 

borde komma till stånd men så har inte skett. Varför ej? 

En sak kan vi i alla fall vara säkra på. Birgitta dog i Rom och 

några av hennes kvarlevor behölls där. Av de kvarlevor som 

transporterades till Vadstena lades en del av den heliga Birgittas 

ben under stor högtidlighet, troligen 1381, ned i ett relikskrin 

av trä, klätt med röd sammet. År 1412 flyttades benen till ett 

förnämligare relikskrin. Det sammetsklädda relikskrinet 

fördes sedermera av kung Sigismund till Polen, varifrån det på 

1600-talet återfördes som krigsbyte till Sverige. 

I just detta sammetsklädda relikskrin blev på 1700-talet 

benen av Birgitta, hennes dotter Katarina och andra personer 

placerade. Dessa reliker låg ganska oskyddade i skrinet i sakristian 

till Vadstenas stadskyrka. När denna kyrka revs 1829 flyt - 

tades relikskrinet med reliker till Vadstena klosterkyrka. Det är 

några ben ur detta relikskrin som nu undersökts av DNAexperter. 

Oberoende av deras resultat kan vi vara alldeles säkra på att 

benrester av den heliga Birgitta vilat i detta relikskrin. Och det 

räcker väl för oss att veta! 

Barbro Lindqvist

Lena Kjersén Edman: 

Godhet i litteraturen och i livet 

BTJ Förlag, 2009 

Böcker 

Bibliotekstjänsts förlag har gett ut en 

stor mängd böcker som är till hjälp för 

bokförmedlare och boksökare av olika 

slag. Där finns Klassiker för dig, Resan 

genom historien (som tar upp historiska 

romaner och berättelser), 

Böcker som killar gillar och Odöd, 

blek och hungrig – vampyren i bok och 

film för att bara nämna ett helt litet 

fåtal. Trots den stora bredden blev jag 

ändå förvånad – och förstås nyfiken – 

när jag stötte på titeln Godhet i litteraturen 

och i livet bland förlagets titlar 

från 2009. Detta lät annorlunda och 

jag frågade mig hur man väljer ut titlarna 

till en sådan bok. 

Författaren, som är filosofie doktor i 

litteraturvetenskap och tidigare skrivit 

andra bibliografier och boktipsböcker, 

har löst uppgiften genom att göra sexton 

nedslag i litteraturen och sedan ge 

tre exempel från verkligheten. I en 

inledning ges dessutom några allmänna 

tankar och en snabb översikt över 

godhet, snällhet, dygder och allt vad 

man kallar det. Här nämns även ett 

antal typiska verk i sammanhanget 

som Om godheten av Willy Kyrklund, 

Den goda människan från Sezuan av 

Brecht eller den nyare Konsten att vara 

snäll av Stefan Einhorn. Dock saknar 

jag titeln En god människa av Nick 

Hornby som också hade passat väl in i 

sammanhanget. Kjersén Edman problematiserar 

på ett personligt vis och 

frågar sig hur man ska kunna träna 

upp sin godhet: ”Ska jag hävda min 

ståndpunkt och vara ärlig – och 

därmed kanske såra dig? Ska jag vara 

ödmjuk – och kanske förvirra dig? Ska 

jag vara så duktig jag förmår och lägga 

manken till för att göra karriär – och 

kanske plåga dig med avundsjuka?” 

Bland de sexton utvalda titlarna som 

fått en egen essä har hälften ett barn i 

den goda rollen, hälften en vuxen. 

Man kan också tillägga att hälften har 

svenskspråkiga författare medan 

hälften är översatta. Fem av böckerna 

är avsedda för barn eller ungdomar, 

elva är skrivna för vuxna. Det börjar 

med Mio, min Mio av Astrid Lindgren 

och slutar med Idioten av Dostojevskij. 

Det finns mycket ondska, feghet och 

likgiltighet såväl i världen som i litteraturen. 

Vissa genrer bygger helt och 

hållet på brott och kriminalitet. På TV 

visas ondska både i nyheterna och som 

underhållning. I dataspelen ska man 

allt som oftast skjuta ned människor 

och föra krig. Det behövs motvikter 

och jag menar därför att en samling 

med böcker om goda människor är ett 

utmärkt och glädjande initiativ. I böc - 

kerna som Kjersén Edman tar upp 

finns förebilder och inspiration och, 

om så önskas, också ”underlag för 

diskussioner om etik och moral” som 

det står på baksidan. 

Så läs gärna boken och läs sedan 

vidare i några av de böcker som författaren 

bjuder in till. Eller tänk ut din 

egen lista med godhetens representanter 

– här hittar vi förstås också helgonen 

– i livet såväl som i litteraturen! 

Anna Dunér 

Värstingkristna i drevet 

Red.: Kerstin Elworth 

Artos, 2010 

 

kultur | sid. 37 

Om vissa företeelser och organisationer 

i samhället har vi alla förutfattade me - 

ningar, ja rent av fördomar. Vi vet – eller 

tror oss veta – att Opus Dei är en penningstark 

skum organisation som infilt re - 

rar Katolska kyrkan, att präster i Svenska 

kyrkan som motsätter sig kvinnliga 

präster är jämlikhetens fiender, att Jehovas 

Vittnen är en livsfarlig sekt därför att de 

vägrar blodtransfusion, att muslimer vill 

mörda ”fria konstnärer” etc. Fakta spelar 

i sammanhanget ingen roll. Några 

analyser behövs inte. Samtal och 

förståelse är uteslutet. Däremot vill vi ha 

våra fördomar bekräftade. Ett behov som 

massmedia gärna fyller, oftast utan press - 

etiska skrupler. 

Frågor som dessa behandlas i boken 

Värstingkristna i drevet. Detta är en 

välkommen skrift i ett ämne som inte så 

ofta ventileras. Det har känts nyttigt att 

här läsa om hur klosterlivet framställts i 

media, hur pingstväckelsen då den var 

ung bemöttes i tidningarna, hur man 

utmålat kvinnoprästmotståndare (inte 

minst i kyrkliga organ), hur man förmedlat 

osanningar om Opus Dei. Boken visar 

också på vinklad journalistik vad beträffar 

Knutbyförsamlingen, pastor Green på 

Öland och Livets ord. 

I en antologi blir bidragen självklart både 

ojämna och olika. Skribenterna har skilda 

erfarenheter vilket är en styrka. Men 

också en risk. Det blir lätt så att man fastnar 

för vissa avsnitt och förbiser andra. 

(Jag talar av egen erfarenhet.) Därför har 

de övergripande, analyserande bidragen i 

boken varit av stor betydelse. 

Vad orsakar alla dessa ”drev”? Somliga 

”drev” har sitt ursprung i händelser som 

journalister har skyldighet att berätta om, 

exempelvis morden i Knutby. Andra 

”drev” är konstruerade, exempelvis 

skallet mot Opus Dei. Knutby var på allas 

läppar, det fanns ett behov av att försöka 

förstå, se vad som låg bakom. Om Opus 

Dei däremot fanns inte detta behov av 

”information” – och den information som 

gavs var dessutom inte värd namnet, 

byggd på en avhoppares starkt överdrivna 

berättelse som den var. 

Fortsättning


En förklaring till ”dreven” är kanske de 

kristna själva, deras agerande eller brist på 

agerande. Pastor Green var sannolikt medveten 

om att hans predikan mot homosexualitet 

skulle förorsaka storm. Det är heller 

inte så konstigt att de mötesformer som 

förekommer i Livets ord är utmanande. 

Men detta innebär inte att osaklighet och 

okvädande omdömen ska accepteras. 

Samtidigt som jag känner stor sympati för 

boken och dess syfte har jag svårt med boktitelns 

två huvudord, ”värstingkristna” och 

”drev”. Båda används negativt. Därigenom 

stämplas såväl munkar och nunnor som 

medlemmar i Opus Dei som ”värstingar” i 

Vår Herres örtagård – det är orättvist att 

bunta ihop dem med pingstvännerna i 

Knytby och Livets ord. Begreppet ”drev” 

måste också klarläggas. Då Livets ord och 

Opus Dei systematiskt förföljs med lögner 

och vinklade reportage råder det ingen 

tvekan om att det är ett ”drev”. Men är kritiskt 

analyserande artiklar, avståndstaganden 

på ledarplats, också ett ”drev”? Jag har 

svårt att se det så. Ett kritiskt skärskådande 

vinner alla på. 

Kanske har jag fel, men jag tycker allt att 

kyrkan varit för lam i den pressetiska 

debatten. Denna bok kan stimulera till en 

sådan. 

Viktigast av allt är att vi inser att grunden 

till ”drevet” är allas våra fördomar. 

Dem måste vi fårhålla oss till, leva med – 

men vara kloka nog att inte vädra 

offentligt. 

Sture Gustafson 

Palmsöndagsfirande, oljevigningsmässor och PÅSK! 

I tiden mellan påsk och pingst tittar vi tillbaka på 

dessa fester i några av stiftets församlingar. 

Palmsöndagsfirande kring 

Vår Frälsare i Malmö 

Katolikerna i Malmö fick i år en extra högtidlig palmsöndag. För första gång en 

sedan han kom till Sverige för två år sedan besökte nämligen den påvlige nuntien 

ärkebiskop Emil Paul Tscherrig både staden och Vår Frälsares församling. 

Att döma av den glädje han själv visade, och den entusiasm med vilken 

han mottogs, var det ett besök som gav mersmak. 

Helt enligt traditionen började firandet utanför kyrkan med välsignelse av 

palmblad och olivkvistar. Diakon Björn Håkonsson läste dagens evangelium. 

Msgr Tscherrig uppmanade de närvarande att följa Jesus på hans lidandes 

väg och den långa processionen satte sig i rörelse. 

Under sång och bön gick deltagarna runt kvarteret innan man gick in i 

den till sista plats fyllda kyrkan där nuntien, tillsammans med församlingens 

präster, firade mässan. 

- I processionen har vi symboliskt följt Jesus på hans väg mot Jerusalem 

och vi har förkunnat att Jesus är Kristus. Jesus gav sitt liv – till och med för 

sina ovänner. Att gå i hans fotspår är att vara till för andra, att ge kärlek. 

- Men all kärlek rymmer också lidande och offer, sa msgr Tscherrig i sin 

predikan – som han för övrigt höll på oklanderlig svenska. 

Efter mässan blev det festligt kyrkkaffe i Bispsalen. Här inbjöds församlingsmedlemmarna 

också till att ställa frågor till msgr Tscherrig – och det var 

ett tillfälle som många tog i akt 

Text och foto: Annica Skenberg 

Samling kring den apostoliske nuntien. Diakon Björn Håkonsson assisterar nuntien, ärkebiskop 

Emil Paul Tscherrig. Mellan dem står kyrkoherden i Vår Frälsares församling, Alviero Buco. 

Prästen som skymtar bakom palmkvisten är fader Samjimon K. Kuriala MST. Ministranterna 

heter Nils Glimelius (längst till vänster), Oscar Carlson, Daniel Falkowski (ljusbärare) och Fabio 

Olano, präststuderande från Italien.

Prästlöftena förnyades i oljevigningsmässorna 

kyrktorget | sid. 39 

Ansvarig: 

Margareta Murray-Nyman 

I tre av stiftets största kyrkor, Vår Frälsare i Malmö, Kristus Konungen i Göteborg och 

Domkyrkan i Stockholm, firade biskop Anders i år oljevigningsmässor där prästernas 

förnyelse av sina prästlöften ingick. 

I fastan hade ännu inga pedofilfall avslöjats i vårt stift. Men mot 

bakgrund av vad som har kommit fram efter påsk säger biskop 

Anders till Km, apropå sin predikan under oljevigningsmässorna, 

att det goda han sade om prästerna då bör förstärkas ännu mera 

för att uppmuntra dem i deras kallelse. 

Biskopen tog fram tre bilder som Jesus själv har givit för att 

beskriva hur prästen ska vara. 

Prästen såningsmannen: 

- Prästen måste intensivt lyssna till Guds ord för att han ska kunna 

predika det vidare. Falska toner i förkunnelsen märks direkt. Han 

måste bära det kristna budskapet så att det fastnar och slår rot på 

insidan av människorna. 

Han är bärare av sakramentet och får förlåta syndare samtidigt 

som han blir medveten om sig själv som förlåten syndare. 

Prästen fiskaren: 

- Prästen deltar i det stora fiskafänget och han får inte var rädd att 

gå ut på djupt vatten. 

Människan är värd att bli efterlängtad och eftersökt. Prästen 

måste se med Jesu medlidande blick på den som inte känner Jesus. 

I bilden av fiskafänget påpekade biskopen att alla är kallade att 

fiska själar. 

- Var och en av oss bör ha ett litet metspö! 

Prästen herden: 

- Prästen ska leda Guds folk genom jordelivet in i evigheten. Det 

är så mycket i vår värld som lockar och fascinerar. Numera är det 

oftare 99 får som går förlorade än ett enda. 

Jesus kom inte för de rättfärdiga utan för syndarna. Om 

prästen lever i Jesu efterföljelse, i kallelsen till helighet, kommer 

folk att följa honom. 

Efter predikan följde prästernas förnyelse av sina prästlöften. I 

Domkyrkan, där 50 präster deltog, blev det ett kraftfullt ja som 

svar på var och en av biskopens frågor. 

Om löftesförnyelsen är en höjdpunkt i denna mässa är oljevig - 

ningen en annan. Det uppstår en förtätad atmosfär när de olika 

oljekärlen bärs fram, tillsammans med eukaristins bröd, vin och 

vatten, och när sedan biskopen välsignar de sjukas olja och 

katekumenernas olja och till slut viger krismat genom att blanda 

välluktande essenser med oljan. 

De välsignade och vigda oljorna förs vidare med prästerna till 

deras respektive församlingar. 

Text och foto. Birgit Ahlberg-Hyse 

En oljevigningsmässa inleds. Biskopen celebrerade 

oljevigningsmässa i tre av stiftets kyrkor i år. 

Bilden är från Domkyrkan där oljekärlen har ställts 

på ett bord i koret och bröd, vin och vatten bärs 

fram. 

Närmast kameran ser vi Dagny Fransson, ansvarig 

för Domkyrkans kyrkvärdinnor, och vid bordet 

Magnus Andersson, nyligen utsedd till akolyt, ’’biskopens 

följeslagare’’. I bakgrunden sitter de 50 

präster som förnyade sina prästlöften vid detta tillfälle.

sid. 40 | kyrktorget 

Ansvarig: 


Ny rosenkransmeditation i Skara: 

Broderskapets mysterium 

En gång i månaden får vi, katoliker i Skaraborgs katolska 

församling, låna Skara domkyrka för att be rosenkransen. 

Rosenkransen är, som alltid, en angelägen bön – men 

särskilt här, eftersom vår domkyrka är helgad åt den Heliga 

Jungfrun Maria. 

Som regel följer vi de vanliga mysterierna, de glädjerika, 

smärtorika och ärorika mysterierna, eller ljusets mysterier. 

Nu har vi tillfogat ett nytt mysterium: Broderskapets mysterium. 

Biskop Anders har uttryckt sin glädje över denna 

nya rosenkransmeditation. 

Bönerna är utformade efter samma modell som tagits fram 

av Vår Frus församling i Täby till de övriga mysterierna: 

bibeltexter som interfolierar ’’Var hälsad Maria …” 

* I Broderskapets mysterier anknyter det första mysteriet 

till texten i Matt 8 där en officers tjänare botas av Jesus. 

* I det andra mysteriet betraktar vi den kananeiska kvinnans 

tro sådan den beskrivs i Matt. 15. 

* Det tredje mysteriet handlar om den barmhärtige samariern, 

enligt Luk 10. 

* I det fjärde mysteriet mediterar vi över när de tio spetälska 

botas, så som det skildras i Luk 17. 

* Det femte mysteriet slutligen berättar om Jesus och den 

samariska kvinnan, se Joh 4. 

För vår tid är det mycket angeläget att centrera vår bön och 

vår meditation till det i Jesu verksamhet och budskap som 

rör vår relation till våra medmänniskor. Även främlingar 

vill vi betrakta på samma sätt som Jesus gjorde: som Hans 

– och våra – bröder och systrar. 

Ljus över påskdagen 

Kristi uppståndelse firas på olika sätt i 

stiftets kyrkor men gemensamma element i 

påskmässan är det nya påskljuset, dopfunten i 

centrum och blommor i lysande färger. 

Vi ger ett exempel från koret i Vår Frus 

församling i Västerås. 


Texterna kring de här nämnda mysterierna har sammanställts 

av Gunilla Zomborcsevics, Skara. Vi har erbjudits 

lägga in texterna på Km:s hemsida, www.katolskt - 

magasin.se, och den som är intresserad av att i en andlig 

gemenskap be med oss kan hämta texterna där. 

Text och foto: Bengt Lönnerblad, Skaraborgs katolska församling 

Glädjebudskap. I Skara Domkyrkas krypta, där rosenkransen bes, illustreras 

Herrens uppståndelse på detta sätt. Till vänster syns den bortrullade stenen.

Begravningsmässor med olika förtecken 

Det blev en ljus och vacker högtid när begravningsmässan för 

syster Agnes Bergenstråhle OP firades i Marie Bebådelse kyrka 

den 25 mars. 

Huvudcelebrant var msgr Göran Degen, assisterad av församlingens 

kyrkoherde, arkimandrit Matthias Grahm. 

Mässan andades tacksamhet och glädje över vad sr Agnes 

hade uträttat under sitt långa liv. Som Km har berättat fyllde hon 

100 år den 25 februari och dog en vecka senare. 

I sitt öppningstal påminde fader Göran om en annan begrav - 

ning, med helt andra förtecken, som skedde vid samma tidpunkt 


Ansvarig: 


i S:ta Eugenia kyrka. Den gällde Gabriel Erlandsson som hade 

omkommit i en tragisk olycka endast 13 år gammal. 

Varligt omslöt fader Göran den unge Gabriel i samma kärlek 

som präglade minnet efter den gamla syster Agnes. Och i Marie 

Bebådelse uppstod en djup gemenskap med dem som var samlade 

i S:ta Eugenia. Det blev en tydlig upplevelse av att tillhöra 

samma katolska familj. 


Sånger på latin. Dominikansystrar inom den romerska kongregationen i Sverige samlades till sång kring syster Agnes bår vid 

begravningsmässan i Marie Bebådelse kyrka. 

På vänstra sidan ser vi, uppifrån och ned, systrarna Madeleine, Ingrid, Hanne, Basma och Ahlam. 

Till höger uppifrån och ned: Anne, Katrin, Veronica och Monica. 

Be för en ny pingst! 

De båda senaste påvarna har talat om behovet av en ny pingstens kultur i Kyrkan. Karismatiska förnyelsen i Katolska 

kyrkan vill bidra till detta genom att lansera Pentecost of the Nations. Alla inbjuds att delta i detta globala bönenätverk som 

innefattar nio dagars bön (pingstnovena) inför pingsten samt ett högtidligt firande av pingstdagen. Särskilda böneintentioner 

finns som kan tas in i pingstdagens högmässa. 

En böneintention är för den kristna enheten. Därför faller det sig i Sverige naturligt att understryka denna förbön i hand - 

ling genom aktivt deltagande i Jesusmanifestationen, den stora ekumeniska manifestationen i Stockholm som i år infaller 22 

maj, på pingstaftonen. Förra året samlades 18 000 personer i Kungsträdgården, arrangörerna räknar med ännu fler i år. 

Bengt Malmgren

sid. 42 | kyrktorget 

Ansvarig: 


Eskilstunaministranter till Rom: 

Halvtimmeslång bön och blåmärken 

Annandag påsk begav sig 22 korgossar, tillsammans med kyrkoherden 

fader Michael Schneider och två ministrantledare, till Rom. 

Väl framme hade gruppen knappt 15 minuters promenadväg till 

Petersplatsen vilket vi njöt av under fem intensiva och lärorika 

dygn. 

Varje dag avslutades med gemensam aftonbön för påvens 

intentioner, sista kvällen offentligt vid Maria Immaculatas pelare 

vid Spanska trappan. Birgittasystrarnas hus vid Piazza Farnese var 

ett givet mål liksom samtliga stora basilikor. Mässan firades vid ett 

tillfälle vid Petri grav – för gruppens välgörare. Ministrantresan 

finansierades nämligen av Katolska akademien och dess ordförande 

Jon Peter Wieselgren (25 000 kr), genom en privat donator 

från Heliga Korsets församling (15 000 kr) samt av vårens 

besökare vid söndagarnas kyrkkaffe i Eskilstuna. 

Vid onsdagens audiens hos påven fick Eskilstunagruppen sitta 

allra längst fram vilket man, när gruppen presenterades, tackade 

för med ett kraftfullt jubel. 

Bland allt det man var med om fanns några saker som gav särskilt 

starka intryck, exempelvis den halvtimmeslånga bönen vid Scala 

Santa, den heliga trappan. 

- Det var skönt att vi kom upp. Bönen gav också resultat i form 

av blåmärken på knäna, berättar Denny Soulaka och Danty Ishak. 

- Trappan var det bästa minnet, tycker Rasmus Mamcarz 

Persson och får medhåll av flera av de mer rutinerade ministranterna. 

Tack vare kyrkoherden och de övriga ledarna, Max Hagerf och 

Raul Emilio Iraheta, kunde gruppen ta sig fram smidigt på de flesta 

håll. 

- Vid Colosseum träffade vi några svenskar som var de första vi 

kunde tala med själva, säger Onel Gage. 

- Resan var en upplevelse. Sånt här gör man bara en gång i livet, 

sammanfattar Noel Mubiligi. 

Tomas Carlberg 

Utnämningar 

F. Leonel Larios Medina har utnämnts till rektor för den spanska missionen i Malmöområdet från den 15 februari 2010. 

P. Arkadiusz Skodowski OFM Conv, P. Klaus Dietz SJ och P. John McCormack CP har utnämnts till biktfäder för Heliga Hjärtas kloster i Borghamn 

för tre år från den 15 februari 2010. 

Förordnande som rektor 

F. Jofred Antonio Rendon Ramirez är förordnad som rektor för kapellet på Björngårdsgatan, Stockholm från den 10 mars 2010. 

Upplevelse för livet. Gruppen från Eskilstuna bad 

en förbipasserande romare om hjälp med fotograferingen 

när man så lägligt befann sig framför 

Konstantins triumfbåge och intill Colosseum. 

Längst till vänster på bilden ser vi kyrkoherden i 

Heliga Korsets församling i Eskilstuna, fader 

Michael Schneider. I övrigt består gruppen av två 

ministrantledare och 22 korgossar. 

Uppdrag som lektor och akolyt 

Följande prästkandidater har den 11 mars 2010 mottagit uppdragen som lektor och akolyt: Barthazar Sibana, Per-Anders Feltenheim, Vinh Phuoc 

Tran Nguyen.

Slutet gott, allting gott – åtminstone för Den gode herdens församling i Binghamton NY. 

Medlemmarna i den katolicerande anglikanska församlingen hade bestämt sig för att göra 

gemensam sak och överge episkopalkyrkan. Episkopalkyrkans ansvariga menade (inte så 

konstigt kanske) att man i och med detta förverkat rätten till kyrka och prästgård. 

Församlingen, inklusive kyrkoherden och hans fyra barn, stod därmed på bar backe. 

Varpå församlingen erbjöd sig betala tre gånger marknadspriset för att få behålla bygg - 

naderna. Det hade man ingenting för, tvärtom infördes i episkopalkyrkans ”regler för 

hanterande av egendom” en klausul om att lokalerna inte skulle få säljas till katolicerande 

gemenskaper. 

Under tiden hade den lokala katolska församlingen hunnit erbjuda utbrytargruppen såväl 

en byggnad som lämpade sig för gudstjänstfirande som ett hus där prästen och hans familj 

kunde flytta in. Lokalerna visade sig vara både finare och mer ändamålsenliga för församlingens 

verksamhet än vad de gamla varit. Utbrytar församlingen växte. 


Ansvarig: 


Samtidigt sålde episkopalkyrkan den nu tomma kyrkan till ortens muslimer för en tredjedel av det av mäklarna föreslagna priset. Korset 

demonterades, dörren grönmålades. Den tidigare kyrkan är nu ett islamiskt center. 

I den anglosachsiska världen är det inte ovanligt att kyrkor bjuds ut på öppna marknaden. Men frågan om varför en gudstjänstlokal 

inte skulle få säljas till en kristen gemenskap, men däremot till muslimska intressenter – den förblir obesvarad. 

Hallå, hallå… 

”Varför finns det aldrig något om vår församling på kyrktorget?” 

”Det borde stå om hur vi firar Maria, det är så speciellt…” 

”Våra ungdomar planerar en resa som blir något alldeles extra!” 

”Kantorn hos oss vore värd en ros…” 

Ni som saknar den här sortens inlägg på kyrktorget – hör av er! Kyrktorget är tänkt 

som mötes plats mellan församlingar, grupper och enskilda katoliker och bidrag är 

mer än välkomna. 

Men kom ihåg: 

Vårt utrymme är begränsat. Skriv kort! 

Vi räknar med att få text och bild digitalt. 

Bilderna ska vara högupplösta. 

Bifoga bildtexter med namn inklusive efternamn på personer som finns med på 

bilden. 

Och så en brasklapp: 

Hur gärna vi än vill ha era bidrag kan vi förstås aldrig lova att allt kommer med, 

ibland räcker utrymmet inte till, någon gång kan det haka upp sig på annat sätt. 

Men vi gör vårt bästa. 

Väl mött på kyrktorget! 


I Km 6/10 

kan man ta del av stort och smått från 

familjekongressen i Jönköping ... 

inleder vi ett reportage från Dom - 

kyrkoförsamlingen i serien "Vår församling"... 

aktualiserar diakon Björn Håkonsson 

stiftets beredskapsplan mot sexuella övergrepp 

på barn och ungdomar ... 

informerar en annan av stiftets diako - 

ner, Daniel Pauchard, om vad som är på 

gång inom stiftets byggnadsutskott ... 

berättar broder Ingmar mera om hur 

det är att leva som katolsk präst efter 

många år som präst i Svenska kyrkan ... 

är det dags för ett än så länge hemligt 

porträtt ... 

Tidningen utkommer den 4 juni.

Biskop Anders 

kalender 

MAJ 

8/5 Konfirmation i S:ta Eugenia kl. 11.00; mässa på franska 

kl. 16.00 

9/5 Konfirmation i Marie Bebådelse kl. 11.00; konfirmation i 

Örebro kl. 17.00 

11/5 Präst och stiftsråd 

12/5 Dekanatsmöte i Malmö; mässa i Landskrona 18.30. 

13/5 Konfirmation i Vår Frälsare, Malmö kl. 11.00; konfirmation 

i Maria i Rosengård, kl. 16.00 

14-16/5 Familjekongress i Jönköping; konfirmation i Trollhättan 

kl. 18.00 

18/5 Möte med finansrådet 

22/5 Konfirmation i Växjö kl. 11.00; konfirmation i Södertälje 

kl. 18.00 

23/5 Konfirmation i Domkyrkan kl. 11.00; konfirmation i 

Västerås kl. 15.00 

25/5 Sammanträde med styrelsen för S:t Eriks katolska skola 

26-27/5 Årsmöte med SKR i Södertälje 

28/5 Möte med Bilda 

29/5 Vallfärd till Oskarström 

30/5 Konfirmation i Märsta 10.30; konfirmation i Domkyrkan 

på spanska kl. 14.00 

JUNI 

2/6 Möte med KID 

4/6 Möte med Justitia et Pax 

5/6 Konfirmation i Uppsala kl. 10.00; konfirmation i 

Eskilstuna kl. 16.00 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

Fjärde året i rad. Fotbollsturneringen i Örebro anordnas av 

SLUK (Stockholms läns unga katoliker) i samarbete med MJUK 

(Mellansveriges juvenaliska unga katoliker). Här är en bild från 

förra årets turnering med de ansvariga för respektive förening, 

Nasif Kasarji och Gabriella Altunkaynak, som är lika aktiva i år. 


Katolsk fotboll i Örebro 

fjärde gången gillt 

Snart är det dags igen! 15 maj klockan 10 startar årets version av katolsk 

ungdoms fotbollsturnering, som vanligt i Mellringehallen i Örebro. 

Gabriella Altunkaynak är ordförande för Mellansveriges Juvenaliska 

Unga Katoliker, MJUK, och den som tillsammans med Nasif Kasarji 

håller ihop det hela. Nasif är ordförande för Stockholms Läns Unga 

Katoliker, SLUK. 

Gabriella är entusiastisk. 

- Det här är bara en av alla de sammankomster MJUK och SLUK ordnar 

under året för att våra medlemmar ska kunna träffas och uppleva den 

katolska gemenskapen. 

- Vi inbjuder också till reträtter, olika läger, luciadagar, ungdomsträffar, 

pilgrimsresor, föreläsningar ... 

Men det är klart att en fotbollsturnering är något alldeles speciellt, 

säger hon. 

- Syftet är att samla alla de nationaliteter och kulturer som finns i vårt 

stift. Fotboll är något som förenar och berikar vilken bakgrund man än 

har. 

- Många av de ungdomar som deltar i turneringen är redan aktiva 

katoliker. Men sport är ett medel för att skapa gemenskap och vi vet att 

möten med andra katolska ungdomar kan leda till ett fördjupat intresse 

för den katolska tron – eller till att man upptäcker tron på allvar för första 

gången. 

Dagen kommer att bjuda på en hel del överraskningar men det är 

redan klart att programmet kommer att innehålla fotbollskonster, livliga 

samtal och bön. 

Förra året fanns omkring 500 ungdomar, varav 140 aktiva spelare, på 

plats. 

- Vi har redan 16 lag anmälda inför årets turnering och räknar med 

besöksrekord, säger Gabriella Altunkaynak som svarar på frågor inför 

matchen på telefon 070-4998409 eller per mejl, gabriella@suk.se 

Margareta Murray-Nyman

Biskop Anders 

kalender 

MAJ 

8/5 Konfirmation i S:ta Eugenia kl. 11.00; mässa på franska 

kl. 16.00 

9/5 Konfirmation i Marie Bebådelse kl. 11.00; konfirmation i 

Örebro kl. 17.00 

11/5 Präst och stiftsråd 

12/5 Dekanatsmöte i Malmö; mässa i Landskrona 18.30. 

13/5 Konfirmation i Vår Frälsare, Malmö kl. 11.00; konfirmation 

i Maria i Rosengård, kl. 16.00 

14-16/5 Familjekongress i Jönköping; konfirmation i Trollhättan 

kl. 18.00 

18/5 Möte med finansrådet 

22/5 Konfirmation i Växjö kl. 11.00; konfirmation i Södertälje 

kl. 18.00 

23/5 Konfirmation i Domkyrkan kl. 11.00; konfirmation i 

Västerås kl. 15.00 

25/5 Sammanträde med styrelsen för S:t Eriks katolska skola 

26-27/5 Årsmöte med SKR i Södertälje 

28/5 Möte med Bilda 

29/5 Vallfärd till Oskarström 

30/5 Konfirmation i Märsta 10.30; konfirmation i Domkyrkan 

på spanska kl. 14.00 

JUNI 

2/6 Möte med KID 

4/6 Möte med Justitia et Pax 

5/6 Konfirmation i Uppsala kl. 10.00; konfirmation i 

Eskilstuna kl. 16.00 

KATOLSKA 

BEGRAVNINGSBYRÅN 

En värdig begravning till en rimlig kostnad 

Roger Uller 

08 - 711 00 30 

Stockholm-Mälardalen 

www.begravningsbyrån.se 

Fjärde året i rad. Fotbollsturneringen i Örebro anordnas av 

SLUK (Stockholms läns unga katoliker) i samarbete med MJUK 

(Mellansveriges juvenaliska unga katoliker). Här är en bild från 

förra årets turnering med de ansvariga för respektive förening, 

Nasif Kasarji och Gabriella Altunkaynak, som är lika aktiva i år. 


Katolsk fotboll i Örebro 

fjärde gången gillt 

Snart är det dags igen! 15 maj klockan 10 startar årets version av katolsk 

ungdoms fotbollsturnering, som vanligt i Mellringehallen i Örebro. 

Gabriella Altunkaynak är ordförande för Mellansveriges Juvenaliska 

Unga Katoliker, MJUK, och den som tillsammans med Nasif Kasarji 

håller ihop det hela. Nasif är ordförande för Stockholms Läns Unga 

Katoliker, SLUK. 

Gabriella är entusiastisk. 

- Det här är bara en av alla de sammankomster MJUK och SLUK ordnar 

under året för att våra medlemmar ska kunna träffas och uppleva den 

katolska gemenskapen. 

- Vi inbjuder också till reträtter, olika läger, luciadagar, ungdomsträffar, 

pilgrimsresor, föreläsningar ... 

Men det är klart att en fotbollsturnering är något alldeles speciellt, 

säger hon. 

- Syftet är att samla alla de nationaliteter och kulturer som finns i vårt 

stift. Fotboll är något som förenar och berikar vilken bakgrund man än 

har. 

- Många av de ungdomar som deltar i turneringen är redan aktiva 

katoliker. Men sport är ett medel för att skapa gemenskap och vi vet att 

möten med andra katolska ungdomar kan leda till ett fördjupat intresse 

för den katolska tron – eller till att man upptäcker tron på allvar för första 

gången. 

Dagen kommer att bjuda på en hel del överraskningar men det är 

redan klart att programmet kommer att innehålla fotbollskonster, livliga 

samtal och bön. 

Förra året fanns omkring 500 ungdomar, varav 140 aktiva spelare, på 

plats. 

- Vi har redan 16 lag anmälda inför årets turnering och räknar med 

besöksrekord, säger Gabriella Altunkaynak som svarar på frågor inför 

matchen på telefon 070-4998409 eller per mejl, gabriella@suk.se 

Margareta Murray-Nyman

sid. 46 | familjesidan 

När vi talar om barn i kyrkan handlar det ofta om undervisning. 

De skall fostras till goda katoliker, lära sig vad vi 

tror på och på så sätt växa in i ett kristet liv. Mera sällan 

tänker vi på att barn, med den tro de har, är fullvärdiga 

kristna. Jesus ord att vi skall bli som barn tolkas oftast 

symboliskt om vi ens tar dem på allvar. Vi vet ju att barns 

livserfarenhet är ganska kort och när vi lyssnar till dem är 

det ofta lite nedlåtande utifrån förutsättningen att vi vet 

bättre. Oftast gör vi väl också det men inte alltid. 

Barn ”hör himmelriket till” och de kan ha mycket att 

tillföra Kyrkans liv. Det är genom att öppet och respektfullt 

lyssna till barn som vi kan förstå hur de tänker och 

fungerar men inte bara det; vi kan ofta känna igen oss och 

genom att ta deras tankar på allvar kan vi lära oss mycket. 

Den här gången berättar Joanna Agetorp om hur hon 

lärde sig av sin Anna vad tillit kan vara. Skicka gärna in 

egna berättelser om hur du som vuxen lärt något av barn. 

Jag börjar också redogöra för de samtal om mässan 

som jag har haft med barn som skall gå till sin första kommunion 

i år eller nästa år. Den här gången är det Mikael 

D’Arcy, Joyce Eriksson, Adam Håkansson och Joanna 

Lindqvist som kommer till tals. De är naturligtvis inte representativa 

för alla barn utan talar för sig själva. 

I mässan finns oro, kompisar 

och Gud 

Vill barnen gå i mässan? Ja i alla fall Mikael. Han går i 

mässan en eller två gånger i veckan och skulle gärna gå flera 

gånger. På frågan ”varför” får jag svaret: ”Jag vet inte ....jo 

för att jag är kristen.” De andra tycker att mässan är OK 

men har inte funderat över varför de går dit. Man hänger 

med föräldrarna. Adam uttrycker nog fleras åsikt: ”Jag vet 

inte riktigt. Mamma vill att jag ska gå i kyrkan.” 

Mässan i sig har ingen något att invända mot – det hindrar 

inte att det kan vara långtråkig. Det är tråkigt när predikan 

blir för lång eller när man inte förstår det som sägs. För barnen 

är det ofta själva stillasittandet som är svårt. Adam är 

trött i benen när mässan är slut och Joanna försöker få lite 

rörelse genom att resa och sätta sig. Det här borde vi fundera 

mera över. Barns biologi är inte som de vuxnas. 

Stillasittandet är onaturligt för en barnkropp. Även när 

mässan är fängslande kan kroppen säga ifrån. Ibland känns 

mässan ovanligt lång och man väntar bara på att den ska ta 

slut. Ofta handlar det om att man ser fram mot att vara med 

kompisarna vid kyrkkaffet men det finns också mera allvarliga 

skäl till otåligheten. Jag känner en stark gemenskap 

Adam Håkansson 

 

 

Mikael D´Arcy 

med Joyce när hon berättar om hur orolig hon kan vara för att 

något skall hända ”Vi har så många djur hemma och om det 

händer något så tar det så lång tid för oss att komma hem.” 

Hur många mässor kring jul har jag inte själv suttit rolös i 

bänken och funderat över ljusen hemma som vi kanske glömde 

att släcka. 

Gemensamt för alla barnen är att de inte har funderat så 

mycket kring innehållet och betydelsen av det som händer i 

kyrkan. ”Det har jag inte tänkt på”, är ett vanligt svar. På mina 

frågor om mässans centrum, kommunionen, vet alla att man 

tar emot Jesus kropp men har inte funderat mera över det. 

”Pappa har sagt att ...nästan som att man tar emot Jesus”, är 

Joannas beskrivning av kommunionen. Hon har också en bild 

för vad det innebär: ”Som på långfredagen, när man går fram 

till korset då är det som om man hälsar på Jesus.” Adams

tankegång kring hur Jesus kunde bli levande igen är också intressant. Först 

säger han : ”Jag vet inte”, men när jag ber honom fundera själv så drar han 

paralleller till Jesus övriga verksamhet och ser sammanhanget: ”Han hjälpte 

ju andra människor.” 

Mässan är alltså delvis något som man sitter av. Ibland är den intressant, 

till exempel långfredagens korsvandring, ofta är den långtråkig. Men den 

lämnar inte så stora spår. När den är slut glömmer man fort vad som har 

skett och funderar inte mera över det. ”Ibland tänker jag på olika saker i 

mässan men jag har glömt det”, säger Mikael. Precis som för oss vuxna är 

mässan för barnen mycket en fråga om vana och rutin. Joyce beskriver hur 

hon tar vigvatten och gör korstecken när hon går in i kyrkan men tänker inte 

på det för att ”det blir automatiskt” och inte heller syndabekännelsen funderar 

hon så mycket över för ”Det känns så vanligt när man läser den.” 

Mikael har en liknande kommentar: ”Jag svarar det man ska göra och ber 

och sjunger utan att tänka så mycket på det”. 

Även om mässan ibland är långtråkig och går på rutin finns det glädje i 

den. Joanna delar med sig av sin förtjusning över påsknattens feststämning 

med klingande klockor. Mässan innehåller också både djupa känslor och 

andliga upplevelser. ”När jag tänker på att Jesus dog för oss så blir jag nästan 

lite ledsen men när jag tänker på att han uppstod då blir jag inte ledsen”, 

så beskriver Joanna sina känslor efter korsvägsvandringen i långfredagens 

barngudstjänst. Joyce vittnar om samma dubbla känsla: ”Ibland när jag 

tänker att Jesus dött för oss då blir jag ledsen och glad på samma gång.” 

Varför blir du glad?” ”Jo för vi får leva.” Mikaels erfarenheter blir ett fint 

slut på den här artikeln: ”När man är i mässan kan man ibland känna att 

man är nära Gud”. Han har upplevt det några gånger men kan inte beskriva 

det närmare. ”Man känner att han tycker om en.” 

Text och foto: Jan-Olof Hellsten 

Gud är svag för barnens önskningar 

Anna har alltid älskat snö. Det hade varit en ovanligt varm höst, brittsommar 

långt in i oktober. Och Anna fyller år den nittonde oktober. Hon sa: 

– Jag önskar att det blir snö på min födelsedag. Det ska jag be Gud om! 

Jag försökte förklara för henne att visst hör Gud alla våra böner, men 

ibland finns det vissa fysiska svårigheter för bönesvar, det var helt enkelt en 

väldigt varm höst och det brukar sällan snöa den nittonde oktober. 

Men Anna bad och tror ni inte att det blev snökaos i hela Skåne på 

Annas födelsedag. Inga bilar hade ju hunnit få på vinterdäcken. Nästa år 

tyckte Anna att det kanske var klokast att inte be om snö. 

Vi bor mitt ute på landet och ibland under höst- och vinterhalvåret kan vi 

få strömavbrott. Nu var det kväll, vi hade lagat mat på vedspisen och alla 

de levande ljusen brann. Då tyckte Anna att hon ville se på Bollibompa, 

barnprogrammen på TV. Det var kanske 20 minuter kvar tills de skulle 

börja. Anna och jag började åter vår diskussion; 

– Visst kan du be Gud om allt, men det verkar ju inte så troligt att du ska 

kunna se på barnprogrammen ikväll. 

Strax efter att Anna bett Gud om hjälp så ser vi en av Sydkrafts servicebilar 

rulla fram till vår elstolpe utanför köksfönstret och precis innan barnprogrammen 

börjar kommer strömmen på. Visst är vår Herre svag för sina 

minstas önskningar! 

Joanna Agetorp 

Joanna Lindqvist 

Joyce Eriksson 

familjesidan | sid. 47

Posttidning B 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsänds 

försändelsen med den nya adressen till 

Katolskt magasin, 

Box 2038, 750 02 Uppsala 

En tyst bön 

En vas med blommor, en lampa, ett brinnande ljus framför en helgonstaty 

är en bön, vars tystnad är vältaligare än alla ljud från människoläppar. 

Det är kärleken, som ställt dem där, kärleken, som ber 

dem sprida sin vällukt eller sina milda strålar, och kärleken, som 

genom denna rörande symbolism talar till Gud genom ett skydds - 

helgon. 

(Hemmet och Helgedomen, 15/5 1930) 

Sölvesborg 

Pater Michel de Paillerets har nyligen välsignat ett motorfartyg om 

2,300 ton i Sölvesborg. Båten fick i dopet namnet Cap Gris Nez. 

”En mängd färgstarka personligheter var närvarande vid sjösätt - 

ningen”, enligt meddelanden i pressen. Det är inte var dag man får 

vara med om katolska ceremonier i Sölvesborg. 

(Hemmet och Helgedomen 15/5 1950) 

Påvinnan Johanna, 

denna för länge sedan gång på gång avlivade legendfigur har nyligen 

uppträtt i Hallandsposten (31/3), där en författare utförligt 

skildrat hennes liv. – Det hjälper ej, att historikerna med klara bevis 

kunnat påvisa, att hon aldrig regerat. År 855 då hon enligt 

◗ Nya möjligheter till ffortbildning 

fortbildning och fördjupning 

fördjupning. g. 

◗ Inga kursavgifter. 

◗ Utbildningsprogram Utbildningsprogramm 

i teologi, 180 hp. 

◗ Studiestöd från CSN. CSNN. 

Läsåret 2010–2011 2010 2011 erbju 

erbjuder uder Newmaninstitutet Ne Newmaninstitutet maninstitutet dessu 

dessutom utom ett rikt utbud 

av kurser via internet. 

Intresserad? Se www.newman.se 

wwww.newman.se 

Sista anmälningsdatum för höstens kurser 1 juni 201 2010. 10. 

Post- 

och 

besöksadress besöksadress 

Slottsgränd 

6, 

753 

09 

Uppsala 

Te Tel el 

0018-580 

18-580 

007 

7 000 

0 ( (vx), vx) 

, vvardagar 

ardagar 

kkl 

l 110.00–12.00 

0. 

00– 

12. 

00 

Fax Faa 

x 018-580 

07 

20 

e-mail 

adm@newman.se adm 

@ @newman. 

se 

hemsida 

www.newman.se 

www. 

newm 

a an. 

se 

Hallandspostens sagesman skulle börjat sin bana som påvinna var 

Leo IV påve, omedelbart följd av Benedikt III. Johannes VIII 

regerade 872-882. Namnet påvinnan Johanna uppkom först på 

1300-talet. Troligen är hela den bisarra legenden av orientaliskt 

ursprung. 


Religionsundervisning 

lämnas i Österrikes skolor, om föräldrarna formellt önskar det. Vid 

den senaste undersökningen ha 98,5 % begärt sådan undervisning. 

– Men även efter skolan behöves sådan undervisning. Prästerna i 

provinsen Burgenland sätta sig på arbetarekaféer, där de svara på 

frågor och samtala om religiösa ämnen. 


Tre ”små systrar” 

som tillhöra den av Charles de Foucauld stiftade kongregationen, ha 

i Casablanca grundat sitt första marockanska hus. Enligt regeln skola 

de leva av inkomster från eget arbete och alltid välja sådant arbete, 

som har minst socialt anseende. En syster har fabriksarbete, en annan 

tillverkar mattor på infödingars sätt, och den tredje sköter det 

gemensamma hushållet. 


Newmaninstitutet 

nu högskola!

Km 5 2010 - Katolskt Magasin

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?