Km 5 2010 - Katolskt Magasin

sid. 24 | reflexion
mening, frågan om samverkan mellan gudomlig nåd och mänsklig vilja,
vilken för mig blev avgörande.
Kompletterande studier i katolsk teologi bekräftade det jag tidigare
successivt hade anat, nämligen att ”allenatänkandet” är mera missvisande
än klargörande. Detta ”tänkan de” betyder att Gud gör allt, ensam, för
att frälsa människan. Det katolska alternativet, samverkan (latinets
co o peratio; grekiskans synergia) mellan nåd och mänsklig frihet, betyder
att Gud förvisso gör allt, men i samverkan med den mänskliga friheten
(totum, sed non totaliter). Luthers utsaga att tron är ett verk av Gud i oss
utan varje mänsklig medverkan (in uns ohne uns) skulle reducera människan
till en ”sak”, som Gud påverkar utifrån. Enligt katolsk tro förminskas
därmed den skimrande hemligheten, att Guds handlande i sig
innesluter den mänskliga viljan. Nåden knyter an till viljan och befriar
den.
Frågorna kan tyckas inaktuella och kanske obegripliga, men de har fått
omfattande konsekvenser i kyrkornas och de kristnas liv. Ett exempel är
hur man i respektive kyrka förhåller sig till Kristi offer på korset. I
luthersk tradition uppfattas korsoffret som något avslutat, som människan
bara kan förhålla sig till i tro. Den troende förblir inför korset passiv
mottagare.
Hela accenten ligger på vad Kristus har gjort en gång för alla. Att här
tala om att den kristne skall följa och bära korset vore ju ett tecken på att
inte vara nöjd med nåden, som bara kan tas emot i tro. Tron måste hållas
ren från det som har med efterföljelse och helgelse att göra, lärde vi oss
i den lutherska pastoralteologin. Det är ingen tvekan om att det i
luthersk tradition här har vuxit fram en imponerande spiritualitet, till
exempel en skatt av hymner som imponerar också på en katolik.
För katoliken är dock korsoffret inte något som utesluter, utan tvärtom
efterfrågar människans efterföljelse och offer av sig själv. Ett konkret
exempel är den smärtorika rosenkransen eller korsvägsandakten i den
katolska påskförberedelsen, där den troende inte bara i tro tar emot det
Kristus har gjort, utan där Kristi väg till korset ger ett mönster för hur vi
som kristna skall leva våra liv och därigenom dras in i Kristi överlåtelse
och väg till Fadern. Guds nåd är inte ”allena”, medan människan passivt
står som åskådare. Frälsning och försoning förenar Guds stödjande nåd
med människans frihet. Den troende dras in i sin Herres överlåtelse och
offer. Korset är inte bara Guds sätt att befria människan från skuld. Det
frigör människans vilja och ger henne kraft att följa sin Herre på samma
väg.
Ett annat exempel är mariologin. Marias plats i den katolska kyrkans liv
är inte någon tillfällighet. Hon finns där, inte i centrum, men alldeles bredvid.
Inte av hänsyn till folkfromhet eller sentimentalitet, utan av teologiska
skäl. Andra Vatikankonciliet (1962-65) gav mariologin en balanserad
plats och utformning. Men då blir det, enligt min mening, också nästan
tydligare var de återstående gränserna går.
En av 1900-talets stora evangeliska teologer, Karl Barth, sätter det hela
på sin spets. För honom är mariologin irrlära, ja själva centrum i den
katolska ”heresin”. Orsaken, enligt Barth, är att katolsk tro räknar med
mänsklig cooperatio i frälsningen. Jungfru Marias fria ”ja” är ut gångs -
punkten i mariologin, medan för Barth den rena tron är fri från varje re -
ciprocitet/ömsesidighet. ”Allena-tänkandet” i ovanligt tydlig form.
Ingmar Svanteson OSB
I nästa nummer berättar broder Ingmar om ”fortsättningen” och särskilt om sina
erfarenheter av att leva som präst som han sammanfattar med: ”Insidan visar
sig hela tiden vara större än utsidan.”
Klostret som
munken bär
inom sig
För ett år sedan invigdes Den Helige Benediktus Kloster.
Jag var den lyckligt lottade som hade förmånen att som
arkitekt få arbeta med byggnaden. Nu har vardagen infunnit
sig där borta och jag är ”överflödig”. Men ofta tänker
jag på de, för mig, alldeles unika omständigheterna och på
tiden då jag levde så nära broder Ingmar.
Jag ombads nyligen att berätta om ”de frågor som uppstår
inför arbetet med stilla rum för ritualer”. Efter endast
en kort stunds funderande svarade jag att det hade handlat
mindre om ritualer och mer om livet i stort.
När jag fick detta uppdrag (jag fick inte hela uppdraget att
rita ett kloster på en gång utan det kom mer smygande över
en lite längre tidsperiod) tog jag mig an det som jag brukar.
Med övertygelsen om att min egen erfarenhet var min största
resurs. Det gick ganska bra. Jag försökte förstå hur ett
kloster fungerade generellt och hur ett mindre kloster skulle
kunna organiseras med de speciella förutsättningar som
gällde just här.
Efter några månaders intensivt arbete åkte broder
Ingmar och jag iväg för att presentera projektet. Vi åkte till
klostret Sint Benedictusberg i Vaals, Holland. En halvtimma
efter vi anlänt låg mitt projekt i papperskorgen. Jag
insåg att jag ingenting förstått. Det var bara att börja om
från början. Och att glömma det där med att de egna
erfarenheterna skulle räcka.
Jag hade gått in i projektet som den problemlösande och
rationelle arkitekt jag ansåg mig vara. Visst var jag både
”ogudaktig” och icke-katolik men jag hade en drift att
skapa och en tro på förmågan att både förbättra och
utveckla.
Jag hade umgåtts med en ensam munk som bar sitt
kloster inom sig. I Vaals steg jag in i en fysisk miljö som
utan pardon speglade detta inre liv.
Ett kloster är en mycket speciell miljö. På sätt och vis ett
litet universum. De som valt att leva sina liv i kloster har
gjort det för resten av sina liv. Perspektivet är annorlunda.
Min beställare har en önskan och den är att söka Gud. Han
har förklarat att klosterlöftet inte läggs ovanpå ett vanligt
liv. För honom är livet som munk det sanna livet. Allt hör
samman; arbete, vila, sömn, måltider, kläder, läsande,
administration, att ta emot gäster, kontakter med om -
världen. Och skapelsen. Andligheten är inte på något sätt
skiljd från världsligheten. De regler som följs ”fungerar
både som kartor och kompasser”. Allt i klostret är gjort
utifrån en tro och övertygelse. Så vad som vid första
anblicken verkar vara oviktigt eller slumpartat är det sällan.