Km 5 2010 - Katolskt Magasin

sid. 26 | credo
V
Vår trosbekännelse (5)
ad är då en människa? undrar psalmisten.
Detta är en fråga som angår oss på djupet och
i vår tid råder en stor osäkerhet angående just
människans identitet. För många är människan
en art bland andra djurarter. En länk i
utvecklingskedjan.
Den bibliska uppenbarelsen säger någonting helt annat.
Människan är visserligen skapad av samma stoft som
djuren men inte som en art bland andra djurarter. Hon är
skapad till Guds avbild, ”den enda varelse på jorden som
Gud har velat för dess egen skull.” (KKK 356)
I skapelseberättelsen är detta mycket tydligt: en paus
uppstår mellan skapandet av däggdjuren – Jorden skall
frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur
och vilda djur av olika arter – och människans tillblivelse.
Gud stannar upp i sitt skaparverk, han rådgör med sig själv.
Han fattar ett högtidligt beslut. Han är engagerad i det som
nu sker på ett personligt sätt. Han säger: ”Låt oss göra
människan till vår avbild, till att vara oss lika.”
Gud vill sluta ett kärleksförbund med människan. Åt henne
anförtror Gud hela skapelsen. Hon är satt till att bruka och
vårda Edens trädgård (1 Mos 2:15), leda den som en god
herde till dess fullbordan och offra skapelsen tillbaka till
Gud i tacksägelse.
Vad är det då för ett väsen som träder fram i tillvaron,
föremål för sådan omsorg? Det är människan, en stor och
beundransvärd gestalt, i Guds ögon dyrbarare än hela
skapelsen. Det är människan, och för hennes skull finns
himmelen och jorden och hela skapelsen, och det är hennes
frälsning som Gud har tillmätt en sådan betydelse, att han
för hennes skull inte har skonat sin ende Son. Ty Gud har
oupphörligen gjort allt för att människan skulle stiga upp
ända till honom och för att han skulle sätta henne vid sin
högra sida.
(Johannes Chrysostomos)
Människan är skapad till man och kvinna. Gud vill att hon
ska finnas till som man eller som kvinna. Båda två är Guds
avbild, med samma värdighet. Tillsammans uttrycker de
någonting av Guds mysterium. Gud som är en och tre, en,
men inte ensam, skapar människan till gemenskap med sig
och med den andra medmänniskan. Människan är två och
ingen av de två kan bli sig själv utan den andra, de är en
hjälp till varandra. I mötet med den andra upptäcker de sin
djupaste identitet som man eller som kvinna.
Könsidentiteten är, i den bibliska antropologin, mycket mer
än bara den kulturella tolkningen av de biologiska skillnaderna
som finns mellan man och kvinna, den har med
Guds skaparplan att göra, den är given och samtidigt är den
en kallelse. Att vara kvinna eller att vara man är något gott
som Gud vill. Som man eller som kvinna avspeglar vi skaparens
vishet och godhet.
Den mänskliga sexualiteten skiljer sig från djurens. Den
har med människans stora kallelse att göra – hon är skapad
till Guds avbild, och kallad till att bejaka sin identitet och
bli lika Gud.
I den mänskliga kärleken är kroppen kallad till att
mogna till sin andliga dimension så att den sexuella akten i
äktenskapets sakrament så småningom blir uttryck för den
totala föreningen som uppstår mellan två personer med
okränkbar värdighet. Var och en av dem ger sig och tar
emot den andra i en ömsesidig kärlek. De blir medskapare
med Gud, åt dem har Gud anförtrott att ge det mänskliga
livet vidare.
Människan är Guds avbild, och inte Gud människans! Gud
är varken man eller kvinna, hos honom finns ingen plats för
någon könsskillnad. När vi projicerar våra kategorier på
Gud, förvandlar vi honom till en idol och vi förminskar
människan. Människan är större än hon själv kan förnimma.
”Det är faktiskt enbart det människoblivna ordets mysterium
som kastar ett verkligt ljus över människans mysterium.”
Endast i Jesus Kristus kan vi veta vilka vi är och
hur stor vår värdighet är i Guds ögon.
Sr Veronica Tournier OP
Fotnot:
För ovanstående, se Katolska Kyrkans Katekes 355-379.