13587507.pdf

Officerspaviljongens gula byggnad med verandan ocli det lummiga lugnet vinkar likt en oas i öknen
ocli där bakom synes sandslätten eller exercisplatsen med sina vakttält.
Vid östra ändan reser sig stora förrådet med gymnastikgalgen, fältverket och målboden i dess närhet.
Far man vidare passeras Bångs och Moritz gärdar samt B ängens loge väster om vägen midt emot
gevärsförrådet.
Vid sandslättens skogsgräns synes den lilla ammunitionsboden samt längre norrut sjukhuset med arrestlokalerna
och närmast vägen proviantförrådet, och så är man inne på Gumboda bys ägor och passerar skolhuset,
hvilket tjänstgör som lokal för korpralskolan.
Barackerna voro medels en korridor delade i halfvor och benämndes efter kompanierna L,if-, Skellefteå-,
Bvgde- och Eöfångers-baracken. Midt emellan dessa låg befälsbaracken, inrymmande bostäder för officerare
och underofficerare samt kompaniexpeditionerna. I köfängersbaracken var rum inredt för musiken. Eldstäder
saknades i manskapets baracker och hela inredningen bestod af »träbritsar» samt »gevärställ» och
»uppliängningspinnar» vid väggarna.
Iîn inryckning till beväringsmöte under dessa tider företedde en lifligare tafla än livad nu är förhållandet.
I långa marschkolonner hade beväringskontingenterna så småningom förenats efter vägarna från Umeå
och från Skellefteå.
Inryckningsdagen på morgonen hissas flaggorna i topp på lägret, trumhvirflarna gifva signal, och från
Klintsjöhållet och från Gumboda by frambryta under sång eller musik täterna af dessa kolonner, bryta in
på lägret och uppmarschera efter »linjen».
Solbrända och dammiga äro de unga männen, men vägarnas längd har alstrat marschvana. Spänstiga
och taktfasta äro stegen, när socken efter socken — ofta med fana i täten med inskription såsom »Fjällets
söner» o. s. v. — svänger upp på den sandiga heden.
Indelning kompanivis verkställes snart, och omedelbart därefter myllrar det framför »förrådet». Persedlar
uttagas, afpassas och påklädas i det fria. Tälten resas, halmbäddarna ordnas, spannförrådet fylles och
snart afgå tropp efter tropp i långa »handräckningskappor» för proviantens mottagande vid proviantförrådet.
Dagen går, och när taptot smattrar öfver heden, dalar solen öfver en mötesplats, där allt är militärlif och
där morgonen dagen därpå ljuder af den långsamma marschen »ett, två — tre».
— 14 —