Ladda ner hela tidningen i pdf format - GIH

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G N R 4 - 2 0 0 3
Tabell 1: Licensavgifter för sändningsrätten av Olympiska spel
Sommar-OS $ Vinter-OS $
1960 Rom 1 178 000 Squaw Valley 50 000
1964 Tokyo 1 578 000 Innsbruck 937 000
1968 Mexico city 9 750 000 Grenoble 2 613 000
1972 München 17 792 000 Sapporo 8 475 000
1976 Montreal 32 862 000 Innsbruck 11 627 000
1980 Moskva 87 984 000 Lake Placid 20 726 000
1984 Los Angeles 286 314 000 Sarajevo 102 682 000
1988 Seoul 398 710 000 Calgary 325 540 000
1992 Barcelona 640 000 000 Albertville 289 000 000
1994 - - Lillehammer 383 000 000
1996 Atlanta 896 840 000 - -
1998 - - Nagano 513 137 000
2000 Sydney 1 331 600 000 - -
2002 - - Salt Lake City 748 000 000
2004 Aten 1 476 500 000 - -
2006 - - Turin 833 000 000
2008 Peking 1 690 800 000 - -
Källa: Den Olympiska Rörelsen, Stockholm (2001), s 14.
tivt.
Sedan Los Angeles har intäkterna
från TV-rättigheterna fortsatt att
stiga i snabb takt. I dagsläget utgör
de den viktigaste inkomstkällan för
den olympiska rörelsen. TV-rättigheterna
för 2008 års olympiska spel i
Peking såldes exempelvis för ofattbara
$1 690 800 000. På senare tid har
dock en avmattning kunnat skönjas
gällande tillväxttakten på försäljningssumman.
Mellan 1984 och 1992 steg
licensavgifterna för sommarspelen
med $354 000 000 och mellan 1992
och 2000 med mer än det dubbla:
$771 000 000. Motsvarande siffra
för perioden 2000-2008 var ”endast”
$359 000 000 (tabell 1).
Sedan Los Angeles-OS har den
olympiska rörelsen gått från att ha haft
mycket blygsamma resurser till sitt förfogande
till att i dagsläget kunna leva
gott på intäkterna från försäljningen
av TV-rättigheterna. Inom rörelsen har
man dock haft en kluven inställning till
den nyvunna rikedomen. Lustigt nog
var det ett av Avery Brundages huvudargument
som vann mest gehör: oron
för att IOK skulle komma att förlora
sitt oberoende genom att hamna i
händerna på kommersiella aktörer. För
att motarbeta denna utveckling satsade
man från och med mitten på 1980-talet
på ett exklusivt marknadsföringsprogram:
”The Olympic Programme”
(TOP). Till detta program bjöds
utvalda företag inom olika produktkategorier
in. Tanken var att programmet
gav dessa företag exklusiva reklamrättigheter
så länge de medverkade i programmet.
Med detta menades att om
ett företag hoppade på programmet så
tilläts inga andra företag inom samma
produktkategori att göra så. IOK
förmodade att exklusiviteten skulle
öka programmets status och därmed
intäkterna.
Det första TOP-programmet
inbringade cirka $100 000 000 och
alltsedan dess har denna siffra stigit.
Inför OS i Aten 2004 genomförs TOP-
5 där Coca Cola, Schlumberger Sema,
John Hancock, Kodak, McDonalds,
Panasonic, Samsung, Sports Illustrated,
Visa och Xerox ingår. Programmet
har inte varit så framgångsrikt som
man hoppats och fortfarande kommer
större delen av den olympiska rörelsens
intäkter från TV-rättigheterna men det
råder samtidigt inget tvivel om att det
har minskat TV-bolagens infl ytande
över IOK.
Den process som inleddes med Los
Angeles har i dagsläget lett till att den
olympiska rörelsen, med IOK i spetsen,
är en mycket välmående organisation
utan ekonomiska problem. Situationen
får, sett ur ett historiskt perspektiv,
betraktas som något nytt då rörelsen
under historiens lopp ofta varit utelämnade
till generösa mecenater; först
Coubertin och därefter Brundage.
Under ytan
Men utvecklingen fi ck också andra,
mindre önskvärda följder. Snart
började ihärdiga rykten om korruption
fl orera kring IOK och dess
medlemmar. Uppgifter från potentiella
arrangörsstäder gjorde gällande att
många IOK-medlemmar passade på att
utnyttja den gästfrihet som visades till
fullo. Lars Eggertz och Stig Hedlund,
vilka var aktiva i Faluns arrangörskommitté
för 1992 års vinter-OS skrev
exempelvis en bok om sina upplevelser,
Det Olympiska Spelet, där de redogjorde
för IOK-medlemmars vistelse
i staden. Vistelsen kännetecknades av
ett antal luncher och middagar samt
ett ambitiöst program som innehöll ett
antal aktiviteter som inte hade någon
som helst koppling till besiktningen
av anläggningarna: golf, museibesök,
luncher, middagar, turer i skärgården
med mera. Till detta kom att många
medlemmar medförde hustrur och barn
på stadens bekostnad. I något enstaka
fall skall också krav på sexuella tjänster
ha förekommit.
Det skall dock i ärlighetens namn
påpekas att påståenden om korruption
förekommit redan innan
pengatillströmningen. Inför valet av
Seoul som arrangörsstad för 1988 års
spel skall IOK-medlemmarna enligt
Peter Ueberroth, Los Angeles-spelens
kampanjgeneral, ha tilldelats två
fl ygbiljetter första klass tur och retur
till staden. Dessa kunde lösas in mot
kontanter vilket också skall ha skett i
ett inte oansenligt antal fall. I andra fall
kretsade ryktena om korruption främst
kring politik. Ett exempel är återigen
Faluns ansökan att arrangera 1992 års
vinterspel. Falun hade länge utmålats
som storfavorit men blev utslaget av
Albertville. Albertvilles seger var en
överraskning då staden inte ansetts
höra till favoriterna och budet var
behäftat med fl era problem, främst
stora avstånd mellan de olika tävlingsplatserna
och därtill bristfälliga kommunikationer.
Rykten gjorde gällande
att förklaringen låg i den omröstning
om sommarspelen 1992 som skulle
hållas kort efter det att frågan om vinterspelen
avgjorts och där striden stod
mellan Paris och Barcelona. Barcelona
var IOK-ordföranden Samaranchs
hemstad och IOK-ordförande ville till
varje pris låta sin hemstad stå som värd
för ett sommarspel innan han lämnade
ordförandeposten. För att garantera
sommarspelen till Barcelona såg man
till att vinterspelen tilldelades Frankrike,
för gällande praxis sade att inget
land kunde få båda samma år.
Den här typen av korruption har
antagligen i någon mån alltid förekommit
Det hävdas exempelvis att Coubertins
personliga infl ytande hade stor del
i beslutet att förlägga 1924 års sommarspel
i Paris. Men med de förbättrade
ekonomiska förutsättningarna,
en direkt följd av Los Angeles 1984,
kom processen att accelereras: allt fl er
31