Snabb väg till nya bekantskaper - Ergo

Ergo #8 / 2007
FORSKNING PÅGÅR
Mellan natur och kultur
”Vetenskap är jätteviktigt för hur vi ser på
oss själva”. Det säger kunskapssociologen
Tora Holmberg. Nyligen fi ck hon Katrin
Fridjonsdottirs pris på 65 000 kronor i
konkurrens med unga forskare från hela
Norden.
Tora Holmberg forskar om forskare och hur
de forskar. Så uttrycker i alla fall hennes
dotter det.
Som en röd tråd i hennes olika projekt
löper relationen mellan natur och kultur,
och gränssnittet mellan dem. Mellan arv och miljö,
djur och människa.
– Historiskt sett är natur/kultur en av de starkaste
dikotomier vi har. Den vetenskapliga världen är helt
organiserad efter den. Vi har kulturvetenskaperna
på ena sidan och naturvetenskaperna på den andra.
Men inom vissa områden skulle det fi nnas många fi -
nesser med att gå över de här gränserna, för att se vad
som händer då, säger Tora Holmberg.
JUST DET HOPPAS HON SKA HÄNDA inom programmet
”GenNa: Natur/kultur och gränsöverskridande
möten” vid Centrum för genusvetenskap, som hon
varit med och byggt upp och är koordinator för. Programmet
har utsetts till ett av Vetenskapsrådets excellensprogram.
Uppgiften är att ta fram ny kunskap
om hur gränsen mellan natur och kultur kan luckras
upp i forskning och teoriutveckling.
– Vi vill utforska potentialen i möten mellan forskare
med olika kompetenser och bakgrunder men
samma intresseområde. Vad händer om vi för samman
en fysiker, en sociolog och en historiker för att
titta på temat genus och fysik?
Och jo, försäkrar hon, det går att ha ett genusperspektiv
på fysik.
– Men det är ganska outforskat.
Avhandlingen kom för två år sedan och studerade
retoriken kring arv och miljö i beteendegenetisk forskning
– forskning som försöker förklara mänskliga beteenden
med genetik. Den biomedicinska och neurobiologiska
forskningen har närmast exploderat de senaste
tjugo, tjugofem åren. Det har gjort att det rapporteras
mycket kring den, medan kulturvetare som betonar
miljö fått stå tillbaka, konstaterar Tora Holmberg.
– Men jag tycker inte att man som sociolog eller genusvetare
automatiskt måste vara rädd för den forskningen
eller tycka att den är konservativ. Det beror
på hur man tolkar och hur man ställer frågor.
Idag är biologi heller inte per automatik ett skällsord
inom genusvetenskapen. Det vet Tora Holmberg
efter att i en rapport ha intervjuat ett antal genusvetare
och feminister om förhållandet mellan kropp
och kön.
– Jag tycker det här är en jättespännande fråga. Eftersom
jag visste att det fi nns en diskussion om det
här inom feministisk teori i andra länder var jag nyfi
ken på hur det ser ut i Sverige. Och det visade sig att
de jag intervjuade upplevde att det saknas begrepp
och redskap för att kunna hantera de här frågorna
inom den egna teoribildningen.
HENNES NYA FORSKNINGSPROJEKT har dock inte så
mycket med genus att göra. Tillsammans med en kollega
i Lund tar hon sig an (forsknings-)etiska dilemman
som kan uppstå i samband med den växande
genforskningen. Närmare bestämt de möss vars arvsmassa
forskarna går in och ändrar.
– Det här är en växande praktik, och det kan mycket
väl hända att man börjar använda andra djur. Men
vad fi nns det för för- och nackdelar med de här teknikerna?
Det är något som knappt har diskuterats.
Inte bara hur, utan vad forskare gör är av stor betydelse
för hela samhället, menar Tora Holmberg.
– Vetenskap och forskning är otroligt viktigt för hur
vi ser på oss själva som människor. Och som normsättare
är vetenskapen en av de största institutionerna.
Det ligger bakom utbildning, lagförslag, allt möjligt.
Att utforska hur den forskningen görs och framställs
blir jätteviktigt.
HANNA LUNDQUIST/red@ergo.us.uu.se
Katrin Fridjonsdottirs pris på 65 600 kronor tilldelas företrädesvis
unga forskare inom kunskapssociologi. Priset
delas ut vart tredje år av samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden
i Uppsala. I prismotiveringen beskrivs Tora
Holmbergs avhandling som ett exempel på kunskaps- eller
vetenskapssociologi när den är som bäst; skarpsinnig,
empiriskt väl underbyggd, relaterad till samtida diskussioner
och underhållande.
Tora Holmberg ska ta fram ny kunskap om hur gränsen mellan natur och kultur kan luckras upp. Foto: Hanna Lundquist
KRÖNIKA/NINA BRANDER
Nina Brander är språkvetare,
journalist och översättare
NYHETER / 15
Varats olidliga opålitlighet
När man studerar på universitet
är det som bekant lätt hänt att
man får en ganska homogen
umgängeskrets med likartade
värderingar och prioriteringar.
Tack och lov fi nns det ett enkelt sätt att snabbt
få pejl på vad som tycks och tänks utanför den
akademiska världen – det är bara att ansluta
sig till ett diskussionsforum på nätet. Dessa
forum kretsar för det mesta kring något specifi
kt intresse såsom odling, katter eller tårtbak,
och här samlas folk från alla samhällsgrupper.
I DISKUSSIONER PÅ OLIKA FORUM har jag ofta
slagits av den djupt rotade misstron mot myndigheter
och auktoriteter. Om en samling
kvinnor på ett vänta-barn-forum har fått för
sig att besprutade jordgubbar är farliga låter
de sig till exempel inte lugnas av ett uttalande
från Livsmedelsverket som hävdar motsatsen.
På ett hundforum hände det en gång att någon
frågade vad ordet ”vinthund” betyder. Jag
slog upp ordet i Nationalencyklopedins Ordbok,
och fi ck veta att det har med folkslaget
venderna att göra. Jag skrev detta på forumet,
men övriga medlemmar trodde mig inte! Det
lät långsökt, menade de. Namnet måste ha något
att göra med att vinthundarna jagar med
synen. ”De är vintögda” skrev en person på fullaste
allvar. För mig tycktes det obegripligt att
dessa människor inte litade på NEO, den mest
ansedda ordboken i Sverige.
EFTER ATT LIKNANDE HÄNDELSER inträffat
några gånger tyckte jag mig se ett mönster:
wju lägre utbildning en individ själv har, desto
större är hennes skepsis mot högutbildade
förståsigpåare. Den som inte är tränad i källkritik
har väl svårt att skilja pålitliga fakta
från blaj, tänkte jag. Därför litar den lågutbildade
bara på sig själv. Med dessa elitistiska
argument avfärdade jag således den utbredda
auktoritetsmisstron.
Men för ett tag sedan fi ck jag mig en riktig
tankeställare, då jag diskuterade klimatförändringarna
med en släkting. Han radade
upp en mängd övertygande argument för att
människans inverkan på klimatet är minimal,
och jag, som utan större tvekan förlitat mig
på den förhärskande mediebilden, kände
mig nu förfärligt naiv. Jag insåg hur oerhört
begränsad min förmåga att avgöra vad som
är sanning egentligen är. Och plötsligt föddes
en helt ny förståelse för alla dessa skeptiska forumiter
som jag så ofta fnyst åt.
MEN VAD SKA MAN DÅ TA SIG TILL i denna svårgripbara,
underliga värld? Blir man klokare av
att läsa allt man kommer åt, eller är det lika
bra att låsa in sig i sitt skitiga kyffe och odla
egna konspirationsteorier? Jag vet inte. En sak
är i alla fall säker: det räcker inte med att spetsa
öronen, man måste också vinkla dem åt alla
tänkbara håll.