Framsida_rapport amning - Arbetets museum

arbetetsmuseum.se

Framsida_rapport amning - Arbetets museum

!!!!!!!????????????!!?!?!?!???????? ??????!!!!!!!!!!!!!!!?????????????!!!!!!!!!!!!!????????????!!!!!!!!!!!!???????????!!!!!!!!!!??????!!!!!!!???!!!!!!!!!!???????!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!??????????????????????!!!!!!!!!!????!?!?!?!?!!!!!!!!?????!!!!!!?!?!?!??!!!!!!???????????????????? ?!!!!?!?!?!?!?!?!?!?!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?!?!?!?!?!!!!!!!?!!!?!??!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?! ??!!!??

Röster om amning

Rapport från ett dokumentationsprojekt

JOHANNA ÖVLING


Förord

Följande rapport är en del av Arbetets museums utställningsprojekt Mötesplats: Röster om

amning. Utställningen stöds av Föreningen Mjölkdroppen, Vårdförbundet, Mångkulturellt

centrum i Botkyrka och Svensk sjuksköterskeförening. Projektet har haft stor hjälp av en

referensgrupp vars deltagare med sina kunskaper och erfarenheter har bidragit med viktiga

synpunkter på utställningsmanuset och kreativa idéer för gestaltningen. Referensgruppens

deltagare har medverkat i arbetet med utställningsprojektet på olika sätt. Flertalet har deltagit

på projektets referensgruppsträffar medan andra har bidragit med värdefull respons och idéer

via samtal och mailkorrespondens. Referensgruppen består av Sofia Zwedberg

(forskare/barnmorska), Carina Sjögren och Katharina Rehn (Amningshjälpen), Anna

Österberg (BVC-sjuksköterska), Kristina Löfstedt (etnolog), Ulla Falk (Vårdförbundet), Inger

Torpenberg (Svensk sjuksköterskeförening), Åsa Pettersson (Barnhälsovården, Östergötland),

Ulla Idenstedt (Barnhälsovård Nord), Mats Berggren (initiativtagare till pappagrupper),

Kristina Degerström (etnolog), Maria Aziz (sociolog), Charlotte Hyltén-Cavallius

(Mångkulturellt centrum), Andrzej Markiewicz (fotograf), Annelie Egelin Tärning, Sofia

Seifarth, Alicia Honti samt Johanna Övling (Arbetets museum). 1 Vi vill härmed rikta ett stort

tack till projektets sponsorer, referensgruppen och alla övriga som på olika sätt har bidragit till

att skapa en relevant och viktig utställning om amning. Särskilt tack vill vi rikta till Maria

Aziz, Anna Österberg, Carina Sjögren samt Kristina Degerström som har genomfört och

bearbetat några av de intervjuer som ligger till grund för utställningsprojektet.

1 För mer information om referensgruppens medlemmar se kapitel 6.

Johanna Övling 2010-04-05


Innehåll

1. Inledning

2. Metod

3. Amning genom tiderna

4. Materialanalys

5. Intervjumaterial

6. Referensgrupp

7. Källförteckning

2


1. Inledning

Amning är en känslig fråga. En del har positiva erfarenheter, andra negativa. Amning är en

fråga som engagerar, väcker känslor – varma, glada känslor, men också känslor som upprör.

Men vad är det som gör amning till ett så laddat ämne i vår kultur? Vad är det för utmaningar

som möter föräldrarna? Vilka krav, förväntningar och föreställningar har BVCsjuksköterskorna

att hantera i sin vardag?

Följande rapport har gjorts inom ramen för Arbetets museums utställningsprojekt Mötesplats:

Röster om amning. Projektet syftar till att undersöka och belysa amning utifrån föräldrarnas

och BVC-sjuksköterskornas situation. Utställningen behandlar amning ur både historiska och

nutida perspektiv. Den vill väcka frågor, känslor och diskussioner om amning för att bidra till

ökad förståelse för olika gruppers sätt att hantera och förhålla sig till amning. Den vill främja

relationerna grupperna emellan, utveckla kunskap om amningens olika sammanhang och om

amning som kulturellt och socialt fenomen. Utställningsprojektet bygger på intervjuer med

föräldrar, BVC-sjuksköterskor och rådgivare, så kallade hjälpmammor, från den ideella

föreningen Amningshjälpen.

Av utrymmesmässiga skäl ryms enbart en bråkdel av det insamlade intervjumaterialet i

den faktiska utställningen. Rapporten syftar till att ge en fördjupad bild av amning utifrån det

insamlade intervjumaterialet och den amningspolitiska debatten. Rapportens första del ger en

historisk tillbakablick och beskriver förändrade amningsrekommendationer och

amningsfrekvenser i relation till en övergripande samhällsförändring. I det andra kapitlet,

Materialanalys, tar vi tempen på amningen idag utifrån det insamlade intervjumaterialet,

statliga rekommendationer, nya forskningsrön och dagens amningspolitiska debatt.

2. Metod

Föräldrar. Tolv enskilda intervjuer samt två fokusgruppsintervjuer med föräldrar har gjorts

för utställningsprojektet. Fokusgruppsintervju är ett annat ord för gruppintervju och innebär

att flera personer intervjuas samtidigt. Denna intervjuform är fördelaktig eftersom den

möjliggör diskussioner mellan informanterna. Den enskilda intervjun har å andra sidan

fördelen att den ger utrymme för mer djuplodande reflektioner. Tre av de intervjuade

föräldrarna är män. Urvalet av informanter har gjorts för att få en spridning avseende kulturell

bakgrund, kön, sexualitet, ålder och utbildningsnivå. I utställningsprojektet samarbetar

3


Arbetets museum med Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Syftet med samarbetet har

framförallt varit att förstärka etnicitetsperspektivet i utställningen.

BVC-sjuksköterskor. Sex enskilda intervjuer och fyra fokusgruppsintervjuer med BVCsjuksköterskor

har gjorts för utställningsprojektet. Samtliga informanter är kvinnor. Att

utställningsprojektet fokuserar på just BVC-sjuksköterskor har sin historiska förklaring.

Mötesplats: Röster om amning är delvis finansierat av den ideella föreningen Mjölkdroppen.

Mjölkdroppen startades som en ideell organisation i början av 1900-talet i syfte att donera

modersmjölksersättning till fattiga kvinnor som inte kunde amma. Mjölkdroppens

verksamhetsområde skulle senare komma att vidgas till att erbjuda barnhälsovård till kvinnor

ur alla samhällsklasser. På så vis är vår tids barnavårdcentraler arvtagare till Mjölkdroppens

verksamhet. Utställningen lyfter således fram BVC-sjuksköterskans roll med

amningsrådgivning både ur ett samtida och historiskt perspektiv. De intervjuade BVCsjuksköterskorna

är antingen sjuksköterskor med specialistutbildning, barnsjuksköterskor eller

distriktsjuksköterskor. Sjuksköterskorna är verksamma i Stockholms-, Uppsala-, Hallandsoch

Skåne län. Intervjuerna som gjordes i Stockholm utfördes dels i innerstan men även i

förorter, varav några är invandrartäta.

Rådgivare på Amningshjälpen. För utställningsprojektet har även en gruppintervju med

rådgivare, så kallade hjälpmammor, inom den ideella föreningen Amningshjälpen gjorts.

Amningshjälpen bildades 1973 i syfte att sprida kunskap om amning och stödja kvinnor som

ville amma. De intervjuade rådgivarna arbetar ideellt som hjälpmammor vilket innebär att de

tar emot samtal från kvinnor och män som vill diskustera frågor och problem med amningen. 2

2 http://www.amningshjalpen.se/

4


3. Amning genom tiderna

Förändrad syn på amning

Människan har mjölkproduktion gemensam med övriga däggdjur. På så vis kan amning tyckas

vara den mest ”naturliga” saken i världen. En sökning på ordet ”amning” på sökmotorn

Google ger cirka 574 000 träffar 3 och amning diskuteras livligt i olika sociala medier.

Dessutom presenteras ofta nya forskningsrön om amning och med jämna mellanrum uppstår

amningspolitiska debatter i media. Om amning nu är något naturligt, varför har vi så stort

behov av att prata om det?

Diskussionen om amning har under lång tid engagerat politiker, forskare och allmänhet.

En historisk tillbakablick visar att de allmänna amningsrekommendationerna och antalet

ammande kvinnor i Sverige har varierat kraftigt över tid. Variationen kan förklaras med att

synen på amning, bröstmjölk och modersmjölksersättning påverkas av en övergripande

samhällsförändring. Ett historiskt perspektiv på amning kan hjälpa oss att förstå varför

amningen har minskat de senaste åren och varför amningsrekommendationerna ser ut som de

gör idag. Det kan även synliggöra en social och kulturell förändringsprocess som har medfört

förändrade betydelser av och förhållningssätt till bland annat hälsa, statliga

rekommendationer, myndigheter, barnet, moderskapet och faderskapet.

Procent

100

90

80

70

60

50

40

30

20

10

0

Ulla Idenstedt

Vårdutvecklare BHV

Stockholms läns landsting

3 www.google.se, 2010-04-15

Exklusiv- och delvis amning, barn födda 1945 - 2006

Sverige

Amningshjälpen

BFHI

Införande av WHO:s

definition av helamning 2004

2 mån 4 mån 6 mån

1945

1950

1955

1960

1965

1970

1973

1975

1980

1985

1990

1995

2000

2005

2006

5


Amning som vetenskap (1700–1900)

I mitten av 1700-talet gjordes den första stora svenska folkräkningen. Resultatet visade att

spädbarnsdödligheten var större än väntat (Lithell, 1999:34). Den höga barnadödligheten i

Sverige och i övriga delar av världen bidrog till ett ökat intresse för spädbarnsvård (Svensson

& Nordgren, 2005:19). De svenska myndigheterna ansåg att en huvudsaklig orsak till den

höga spädbarnsdödligheten var att många spädbarn inte ammades, konstgjord uppfödning och

ohygieniska förhållanden betraktades som en riskfylld kombination. Övertygelsen om

bröstmjölkens hälsobringande effekter och riskerna med modersmjölksersättning var inte

begränsad till Sverige, även om metoderna för att höja amningsfrekvensen varierade. I

Österbotten i Finland riskerade kvinnor till exempel att bli bötfällda om det kunde bevisas att

barnen dött på grund av att inte ha ammats (Lithell, 1999:34ff).

Under 1800-talet betraktades amning som en moderlig ”plikt”. Däremot ansåg läkarna

att det var mindre lämpligt att barnen ammades längre än ett år. Godtagbara skäl för mödrar

att inte amma var om de hade tuberkulos eller syfilis (Lithell, 1999:23). Förespråkandet av

amning i Sverige och i andra europeiska länder gick i linje med tidens vurmande för ”det

naturliga”, och somliga menade att kvinnor som inte ammade satte sig emot naturens lag

(Badinter, 1980:126).

Den moderliga plikten att amma gällde inte kvinnor i de övre samhällsskikten. Barn till

högreståndsfamiljer kunde istället ammas av ammor som var anställda för att amma. En del

högreståndsfamiljer anställde ammor i hemmen, medan andra sände iväg sina barn till ammor

på landsbygden (Lithell, 1999:29). Ammor var på många ställen runt om i Europa betydligt

vanligare än i Sverige under 1700- och 1800-talet. Ett av de länder där ammorna fick stor

betydelse var Frankrike. På 1200-talet öppnades den första förmedlingen av ammor i Paris

och i 1700-talets Frankrike blev ammor vanligt även bland de lägre samhällsskikten

(Badinter, 1980:40f).

Det finns flera förklaringar till varför högreståndskvinnor sällan ammade. Historiska

studier visar att det fanns idéer om att kvinnornas hälsa kunde äventyras av amningen, att

bröstens utseende skulle förstöras av amningen samt att en kvinna som ammar samtidigt som

hon hade ett sexualliv äventyrade barnets hälsa. Vidare fanns en idé om att en ammande

kvinna inte fick bli upprörd, eftersom man trodde att moderns sinnesstämningar överfördes

via mjölken till barnet som riskerade att bli sjukt eller till och med dö (Lithell, 1999:29ff).

Ytterligare en förklaring till att högreståndskvinnor sällan ammade var att amningen

betraktades som en social markör för fattigdom och därför ansågs opassande för societetens

kvinnor (Badinter, 1980:62).

6


Tiden vid förra sekelskiftet var en omvälvande epok i Sveriges historia. Landet höll på

att industrialiseras men var vad vi idag kallar för ett utvecklingsland. Fattigdomen var utbredd

och trångboddheten i städerna stor. Övergången från bondesamhälle till industrisamhälle

medförde att tron på Gud alltmer gav vika för tron på vetenskapen. Framtidsdrömmar om ett

samhälle utan fattigdom tog form och barnet blev en symbol för drömmen om det moderna

samhället. Orsaken till samhällsproblem som fattigdom och brottslighet ansågs ligga hos den

enskilda individen vilket förklarar tidens starka intresse för moralfrågor såsom hygien,

disciplin och hälsosam livsföring. Eftersom barnen var framtiden betraktades barnuppfostran

och uppfödning som en samhällsangelägenhet (Stenhammar, 2001:16f).

Redan i slutet av 1800-talet förespråkade barnläkare regelbundna rutiner gällande

amning, sömn och mycket annat som hade med barnets levnadsvanor att göra.

Regelbundenheten skulle lära barnet att tygla sina behov och därmed bli en disciplinerad

individ, anpassad till samhället. Mammor uppmuntrades därför att inte ge efter för barnets

signaler utan enbart ta upp det skrikande barnet om det var berättigat. Schemalagd amning

ansågs även hälsosamt för barnets matsmältningssystem (Kylberg m fl, 2009:9f). I slutet av

1800-talet var den rekommenderade amningsintervallen två till tre timmar för att i början av

1900-talet ha förlängts till fyra timmar. Alla läkare var inte överens om längden på

intervallen, men fyratimmarsintervallen fick snart starkt fäste (Weiner, 1995:70f).

Regelbundna amningsrutiner blev det ideal som skulle prägla amningspraktiken i flera

decennier framöver.

Mjölkdroppen – barnavårdcentralens föregångare (1900–1930)

I början av 1900-talet finansierades svensk fattigvård främst genom välgörenhet. Ett exempel

på en sådan välgörenhetsverksamhet var Föreningen Mjölkdroppen. Barnläkaren Moritz

Blumenthal var en av grundarna till föreningen som bildades 1903. Verksamheten gick till en

början ut på att donera komjölksblandning för spädbarn till fattiga mammor som inte kunde

amma. Syftet var att minska den höga spädbarnsdödligheten i de större städerna. Föreningen

Katarina Mjölkdroppe på Södermalm i Stockholm var den första Mjölkdroppen i Norden, men

liknande verksamheter fanns redan på olika ställen runt om i Europa bland annat i Frankrike.

Så här löd föreningens stadgar:

§ 1. Föreningen har till ändamål att åt fattiga späda barn i Stockholm, som af en eller annan

anledning ej kunna åtnjuta den naturliga födan, tillhandahålla en för deras ålder afpassad näring.

7


Detta sker genom att i en eller flera därför upprättade anstalter tillreda och åt behöfvande utdela

för späda barn passande mjölkblandningar (Stenhammar, 2001:33).

Snart bildades även lokalavdelningar i och utanför Stockholm och verksamhetsområdet

vidgades (Stenhammar, 2001:53ff). 1910 fanns det Mjölkdroppar på cirka 25 orter runt om i

landet (Weiner, 1995:59). Några år senare började Mjölkdroppen även dela ut ampremier, det

vill säga ett kommunalt ekonomiskt bidrag i syfte att underlätta amningen för arbetande

kvinnor. Utöver komjölksutdelningen arbetade mjölkdropparna med att upplysa mammor om

näring och spädbarnsvård och hembesökskontroller gjordes för att kontrollera att de familjer

som fick ampremier inte flaskmatade barnen (Stenhammar, 2001:53ff).

Journalanteckningar och verksamhetsberättelser från 1900-talets början visar att

läkarnas förhållningssätt till mammor ofta var av moraliserande karaktär då deras förmåga att

ta hand om spädbarn ofta ifrågasattes. Mammorna kunde bland annat beskrivas som olydiga,

ha bristande ansvarskänsla och vara okunniga om barnavård. Det ansågs även vara

problematiskt att många mammor rådfrågade släktingar om råd istället för att förlita sig på

läkarnas expertis. Uppfattningen om att mammor var i behov av uppfostran förde med sig att

mjölkdropparnas verksamhet blev alltmer inriktad på rådgivning och upplysning. Snart

började verksamheten även rikta in sig mot att bli mer amningsbefrämjande (Weiner,

1995:104ff).

På Stockholms barnavårdsbyrås årsmöte 1923 framfördes åsikter om att verksamheten

borde anpassa sig efter internationell standard och rikta sig till alla familjer oavsett

samhällsklass (Stenhammar, 2001:72ff). Under 1900-talets första decennier hade antalet

födslar sjunkit kraftigt. I takt med att oron för en befolkningskris växte tilltog samhällets

intresse för barns hälsa. År 1937 beslutade riksdagen att barns hälsa är ett samhällsansvar,

vilket förde med sig att mjölkdropparnas lokalföreningar övertogs av barnavårdsnämnden.

Den nya barn- och mödrahälsovården erbjöd samtliga kvinnor rätt till bland annat

hälsokontroll, gratis förlossningsvård, moderskapspenning och även ”mödrahjälp” för de

kvinnor som var i behov av extra stöd. På så vis är mjölkdropparna mödra- och

barnavårdscentralernas föregångare (Stenhammar, 2001:93f).

Föreningen Mjölkdroppen finns kvar än i dag och har drygt 30 medlemmar vilka

framförallt är yrkesverksamma personer med anknytning till barnhälsovård. Föreningen

8


arbetar för att ekonomiskt understödja inhämtning och kunskapsspridning som främjar

spädbarnsvård framförallt gällande uppfödning. 4

Schemalagda amningsrutiner får fäste (1930–1960)

Före 1930 hade de flesta förlossningar skett i hemmen. Familjerna var större och människor

bodde närmare varandra vilket innebar att kunskap och erfarenheter om förlossning och

spädbarnsvård fördes över mellan generationer. I mitten på 1930-talet började

sjukhusförlossningar bli allt vanligare, vilket fick inverkan på amningspraktiken. Gamla

traditioner som förts över mellan generationer ersattes av barnläkarnas expertråd och den

moderna läkarvetenskapen. Barnläkarnas teorier om uppfostran och uppfödning fördes ut till

mammorna via BB, barnavårdcentralerna och rådgivningslitteratur och fick på så sätt stor

spridning (Kylberg m fl, 2009:10f). Vårdrutinerna innebar bland annat att barnet vårdades av

sjukvårdspersonal i en barnsal och bars in var fjärde timme till mamman för att ammas i tjugo

minuter. Normen var fem måltider om dagen och nattlig amning skulle bara ske den första

tiden (Svensson & Nordgren, 2005:19ff).

Vid den här tiden hade alltfler kvinnor börjat yrkesarbeta och den schemalagda

amningen var svår för en del mammor att upprätthålla vilket bidrog till att mjölkproduktionen

avtog (Svensson & Nordgren, 2005:22). Livsmedelsindustrin såg sin möjlighet till en helt ny

marknad vad det gällde att sälja modersmjölksersättning och i deras samarbete med

vårdsektorn, främst barnläkarna, ledde den reglerade amningen till att man i större

utsträckning som mamma misslyckades med sin amning (Brandell & Sjögren, 2002). Barnen

vägdes före och efter amningen och kunde ordineras tillägg om viktuppgången inte var

tillfredsställande. Tillverkningen av modersmjölksersättning hade industrialiserats och var

numera både billig och hygienisk. Flaskmatning blev en lösning för barn till arbetande

mammor som inte kunde upprätthålla amningen. I takt med att användandet av

modersmjölksersättning ökade minskade antalet ammande kvinnor. Amningsfrekvensen

skulle fortsätta att kraftigt sjunka fram till 1970-talet (Kylberg m fl, 2009:11f).

Nya riktlinjer för amningsrådgivning (1970–1990)

Amningsfrekvensen sjönk stadigt i de industrialiserade länderna under 1950- och 1960-talen,

och samma utveckling skedde i utvecklingsländerna på 1960- och 1970-talen (Brandell &

Sjögren, 2002:8). År 1971 var amningsfrekvensen som lägst i Sverige då mindre än 10

4 http://mjolkdroppen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=5&Itemid=9

9


procent av barnen vid sex månaders ålder helammades. Samma decennium ökade intresset för

amningen i Sverige och i andra industriländer vilket förde med sig att den nedåtgående

amningstrenden vände (Kylberg m fl, 2009:12).

Det ökande intresset för amningen hade flera orsaker, däribland ett politiskt motstånd

mot kommersiella och artificiella produkter och kvinnors kamp för rätten till

självbestämmande över sina kroppar (Weimers m fl, 2008:18). Andra bidragande orsaker var

ökad kunskap om bröstmjölkens innehåll samt den förlängda föräldraledigheten som

underlättade för kvinnor att amma. Protesterna mot barnläkarnas bristande amningsstöd,

auktoritära förhållningssätt och de schemalagda amningsrutinerna tilltog.

1973 grundade kvinnor med egna erfarenheter av amning den ideella organisationen

Amningshjälpen efter en norsk modell. 5 Syftet med verksamheten var att stödja kvinnor med

amningen och arbeta för en mer amningsvänlig vård. Organisationen blev till en början

ifrågasatt eftersom kvinnorna inte hade någon medicinsk utbildning. Men många kvinnor

sökte sig till Amningshjälpen och i takt med att amningsfrekvensen ökade uppmärksammades

föreningen alltmer av svenska myndigheter (Svensson & Nordgren, 2005:25f). En följd av att

intresset för och kunskapen om amning tilltog var att vården införde mer amningsfrämjande

rutiner. Samma årtionde öppnades förlossningsavdelningen även för pappor, de första

pappagrupperna startade och moderskapspenningen bytte namn till föräldraförsäkringen

(Stenhammar, 2001:129ff).

1981 formulerade Världshälsoorganisationen tillsammans med UNICEF en etisk kod

mot marknadsföring av bröstmjölksersättningar, den så kallade WHO-koden. Koden syftar till

att stödja och främja amning genom en reglering av marknadsföringen av

bröstmjölksersättningar. Marknadsföringsmetoderna hade successivt utvecklats av de

internationella barnmatsföretagen till att sprida uppfattningen att flaskmatning med

ersättningar var väl så bra som originalet, bröstmjölk. Förpackningar med välgödda späda och

små barn hade en stor påverkan på både konsumenter och sjukvårdspersonal, så att man även

inom vården förmedlade bruket av ersättningar istället för att hjälpa mammorna att komma

igång med amning.

Effekten av den ökande användningen av modersmjölksersättningar hade fått förödande

konsekvenser för barn i utvecklingsländer med brist på rent vatten. Många barn i

utvecklingsländer dog, och dör än idag av undernäring och vätskebrist som en följd av

uppfödning med ersättning (Brandell & Sjögren, 2002:8). Nästan alla länderna inom WHO,

5 http://www.amningshjalpen.se/

10


inklusive Sverige, anslöt sig till koden som bland annat innebär att vårdpersonal är skyldiga

att informera föräldrar om bröstmjölkens fördelar och får enbart informera om

bröstmjölksersättning och flaskmatning om det finns motiv för det (Weimers, 2008:19ff).

På 1980-talet tilltog ifrågasättandet av den svenska vårdens amningsrutiner. Utifrån en

ny syn på det nyfödda barnet som en social person som samspelar med sin omgivning

betonades vikten av att mamman och pappan är nära sitt barn för att kunna tolka dess signaler.

Rutiner som ifrågasattes var bland annat barnmorskans rutiner kring tilläggningen vid den

första måltiden samt att den första amningen ibland kunde dröja ända till ett dygn efter

förlossningen. Så kallad ”rooming in” som en period praktiserats under dagtid, började nu

inkludera även natten, vilket innebär att mamma och barn är tillsammans dygnet runt. Man

började se värdet i en vård anpassad efter den enskilda familjens krav och önskemål och

vikten av pappans delaktighet och stöd betonades alltmer (Svensson & Nordgren, 2005:26f).

Ytterligare ett steg mot en mer amningsfrämjande svensk vård togs år 1990 när Sverige

anslöt sig till den så kallade Innocentideklarationen. Deklarationen, som utformades av en

grupp medicinska specialister inom WHO och UNICEF, ger instruktioner för hur amningen

kan skyddas och främjas inom hälso- och sjukvården. Sjukhus uppmanades att bli så kallade

amningsvänliga sjukhus, ”baby friendly hospitals”. Mer detaljerade internationella riktlinjer

för hur vårdpersonal kan arbeta för att främja och stödja amning formulerades i de så kallade

”tio steg till lyckad amning” (Weimers, 2008:18ff). Certifieringen av amningsvänliga sjukhus

avslutades 2006 i Sverige men de ”tio stegen” utgör än i dag de grundläggande riktlinjerna för

vårdpersonalens arbete med amningsrådgivningen. Här följer de tio stegen: 6

1. Ha en skriven amningsstrategi/handlingsplan som rutinmässigt delges all hälsopersonal.

2. Undervisa all berörd personal i nödvändig kunskap för att genomföra denna

handlingsplan.

3. Informera alla gravida och nyblivna mammor om fördelarna med amning och hur man

upprätthåller amningen.

4. Uppmuntra och stödja mammor att börja amma sitt nyfödda barn vid barnets första

vakenhetsperiod, vilken vanligen sker inom två timmar.

5. Visa mammorna hur det skall amma och upprätthålla amningen även om de måste vara

åtskilda från sina barn.

6. Informera mammorna om att nyfödda barn ej ska ges mat eller dryck utöver bröstmjölk,

såvida det inte är medicinskt indikerat.

6 http://www.karolinska.se/sv/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Kvinnokliniken/Amningscentrum/Strategi--for-hela-vardkedjan/Tio-steg-till-en-lyckad-amning/?epslanguage=SV

11


7. Praktisera samvård – tillåt mammor och barn att vistas tillsammans dygnet runt.

8. Uppmuntra fri amning.

9. Ej ge nappar till ammande spädbarn, varken sug- eller dinappar.

10. Uppmuntra bildandet av amningshjälpgrupper och sedvanlig kontakt med

barnhälsovården genom att hänvisa mammorna till dem vid utskrivning.

Hur ser det ut idag?

Den historiska överblicken visar att mycket har hänt på amningsfronten de senaste

decennierna, ja egentligen de senaste seklerna. Amningsrekommendationer, amningsfrekvens,

synen på föräldraskapet och vården har varierat över tid. Idag är Sverige ett av de

industriländer där det ammas mest. Samtidigt visar statistik att antalet kvinnor som helammar

under barnets första sex månader har minskat de senaste åren, och fortfarande är amning en

fråga som väcker både starka känslor och diskussioner. I följande kapitel Materialanalys görs

ett nedslag i dagens amningsklimat. Med hjälp av intervjuer med föräldrar, BVCsjuksköterskor,

rådgivare på Amningshjälpen och den allmänna samhällsdebatten tar vi

tempen på amningen idag och ställer frågan: Vilka är brännpunkterna i talet om amning idag,

och varför?

12


4. Materialanalys

Amningens betydelse

Det historiska kapitlet visar att de svenska uppfödningsrekommendationerna av spädbarn har

förändrats radikalt det senaste seklet. Mycket har hänt sedan vårdpersonal rekommenderade

föräldrar att inte lyssna på spädbarnets hungersignaler och anpassa amningen/matningen efter

ett intervall på fyra timmar. Under lång tid låg fokus framförallt på barnets viktuppgång, idag

framhålls att spädbarn förutom näring också behöver närhet för att utvecklas och må bra.

Insikten att tät amning stimulerar bröstmjölksproduktionen har bidragit till att dagens

mammor uppmuntras till fri amning och mycket hud-mot-hud kontakt.

Nyblivna föräldrar i Sverige rekommenderas amning framför flaskmatning samt

bröstmjölk framför ersättning. I enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer ska vårdpersonal

informera vårdtagaren om amningens fördelar jämfört med uppfödning med

modersmjölksersättning. 7 Riktlinjerna grundas på WHO:s internationella kod mot

marknadsföring av modersmjölksersättning, 8 som beskrivs lite längre fram.

Det finns mycket forskning som hävdar amningens positiva hälsoeffekter för barn och

mamma. Bland annat att bröstmjölken skyddar barnet mot diarréer, öron-, lung- och

urinvägsinfektioner, astma och allergier samt att amningen minskar risken för mamman att

utveckla järnbrist, höftledsfrakturer samt bröst- och äggstockscancer (se t ex Regionalt

vårdprogram, 2008:3). Följande går att läsa på Livsmedelsverkets hemsida:

Bröstmjölken ger skydd mot infektioner, är perfekt sammansatt, hygieniskt förpackad, alltid

färdiglagad, lagom varm, lättillgänglig och dessutom billig. Bröstmjölken är anpassad efter

barnets behov och dess sammansättning ändras i takt med att barnet växer. 9

Samtidigt som Livsmedelsverket understryker amningens fördelar gör de även en reservation

för att sambanden mellan amning och dess hälsoeffekter för barnet är relativt små och att de

därför bör tolkas försiktigt. Forskningen om amningens positiva hälsoeffekter står nämligen

inte oemotsagd. Mycket av forskningsresultaten om amningens hälsoeffekter sätts i fråga och

debatteras i olika medier utifrån nygjorda forskningsstudier. 10 Att amning är ett omtvistat

ämne blev tydligt när Socialstyrelsen 2003 kom med en rekommendation om sex månaders

7 http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33

8 http://www.who.int/topics/breastfeeding/en/

9 http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Ammande/Amning-och-barnets-halsa/

10 se t ex http://www.sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html

13


helamning. Rekommendationen grundades på internationella studier som föranledde nya

riktlinjer från WHO. Såhär lyder Socialstyrelsens riktlinjer:

Den första tiden är bröstmjölk barnets bästa näring. De flesta barn klarar sig utmärkt på enbart

bröstmjölk de första sex månaderna av sitt liv. Från ungefär sex månader bör amningen av

näringsmässiga skäl kompletteras med annan föda men det är fördelaktigt om bröstmjölken

utgör en del av kosten under hela första levnadsåret eller längre. 11

De som är kritiska till rekommendationen lyfter ofta fram att den baseras på barns behov i

utvecklingsländer och att den därför inte är anpassad efter svenska förhållanden. Amningens

positiva hälsoeffekter för barn i Sverige beskrivs som överdrivna. En del menar att

rekommendationen dessutom osynliggör föräldrar som använder ersättning.

Rekommendationen kritiseras även för att bidra till att skapa prestation, oro och sorg för

mammor som har problem med amningen eller av olika skäl inte ammar (se t ex Dagens

medicin, 2006:38).

Redan på 1700-talet började barnläkare intressera sig för bröstmjölkens hälsobringande

effekter för barn. Bröstmjölkens innehåll har länge varit det tyngsta argumentet för amning.

Idag framhålls även att hud-mot-hud kontakten som sker vid amningen stimulerar hormonet

oxytocin vilket bland annat medverkar till bröstmjölksutdrivningen, skapar ett

relationsintresse hos mammor samt gör det lättare för barnet att knyta an till mamman. Även

pappan/partnern som vistas nära sitt barn får påslag av hormonet vilket stärker relationen dem

emellan (Weimers m fl, 2009:39).

BVC-sjuksköterskan

Sjuksköterskor i Sverige har flera möjligheter att vidareutbilda sig. De BVC-sjuksköterskor

som har intervjuats till utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning är antingen

barnsjuksköterskor eller distriktssjuksköterskor. Vidareutbildningen till barnsjuksköterska

eller distriktssjuksköterska ger sjuksköterskorna en likvärdig ökad kunskap om det

förebyggande arbetet för folkhälsan, men barnsjuksköterskeutbildningen ger dessutom en

djupare inriktning på vård av sjuka barn. Vårdpersonal kan även bli internationellt certifierade

amningskonsulter genom att gå amningsspecialistutbildningen IBCLC. 12 I Sverige finns det

idag runt 30 personer som har gått utbildningen, varav de flesta är barnmorskor.

11

www.sos.se/FULLTEXT/126/2003-126-16/2003-126-16.htm

12

http://www.iblce.org/

14


De första dagarna efter barnets födelse har barnmorskor och barnläkare på BB kontakten

med föräldrar och barn. När föräldrar och barn har lämnat BB görs ett uppföljande återbesök

och eventuellt ett hembesök. Några dagar efter hemkomst tar BVC, alltså barnavårdcentralen,

över kontakten med föräldrar och barn. BVC-sjuksköterskorna arbetar därmed oftast inte med

att initiera amningen. Under föräldrarnas första kontakt med BVC efter förlossningen ger

sjuksköterskan stöd och information kring diverse områden, däribland skötning, amning,

sovläge, rökning och föräldra-barnkontakt. Det görs även en grundläggande

hälsoundersökning av barnet. Därefter fortsätter föräldrar och barn med BVC-besöken även

om de blir alltmer utglesade. 13 Amnings-/uppfödningsrådgivningen utgör således en av flera

delar som ingår i BVC-sjuksköterskans rådgivningsarbete.

Sjuksköterskorna som har intervjuats till utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning

talar om amningsrådgivningsarbetet med engagemang. En sjuksköterska som arbetar i Skåne

län berättar:

Det är en fantastisk upplevelse att se de här föräldraparen när det fungerar. Hur stolta de är. Att

kunna föda upp sitt eget barn med bröstmjölk, det är härligt för dem. De sitter där och ammar på

BVC i väntrummet och man ser den här bubblan kring dem, närheten. Det kan man göra med

flaska också, det är inte det, men nu är det amning vi pratar om, inte flaskor. Det är en väldigt tät

upplevelse. Det är synd om dem som inte får möjlighet att uppleva det egentligen. De som det

inte går bra för eller som inte kan eller inte vill. Det är inte så lätt alla gånger det där att lita på

sig själv, att det går bra. Men det här att känna eller se de små när kvinnorna ammar… och så

kluckar det, så bubblar det. Det är så härligt att se (sjuksköterska G, Skåne län).

De intervjuade sjuksköterskorna beskriver amningsrådgivningsarbetet som roligt,

stimulerande och utmanande men långa vårdköer, personal- och tidsbrist och knappa

ekonomiska resurser verkar försvåra arbetet. Sjuksköterskorna är verksamma i Stockholms-,

Uppsala-, Hallands- och Skåne län och intervjumaterialet visar att förutsättningarna för

amningsrådgivningsarbetet varierar mellan länen framförallt vad det gäller sjuksköterskornas

möjlighet till fortbildning.

Sjuksköterskorna är enligt lag skyldiga att vara uppdaterade på sitt kunskapsområde, 14

men i intervjuerna blir det tydligt att inte alla sjuksköterskor upplever sig ha möjlighet till

kunskapsfördjupning i tjänsten. Somliga har även märkt att arbetsgivaren förlitar sig på deras

13 http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2237

14 http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33

15


engagemang i amningsfrågorna. Svårigheten att vara uppdaterad på ny kunskap verkar kunna

komplicera mötet med de föräldrar som är väl uppdaterade på amningsrelaterad forskning

genom medias snabba rapportering. Materialet visar att flera av föräldrarna använder

internetforum såsom bloggar och communities som ett alternativt sätt att inhämta kunskap om

amning. Att föräldrar har tillgång till en nästan obegränsad mängd information på internet

förefaller ha en viss betydelse för BVC-sjuksköterskans arbete. En sjuksköterska berättar:

BVC är inte den auktoriteten som vi har varit innan eftersom föräldrarna får information från så

många håll, via internet och alla TV-kanaler och all reklam. Så att vi arbetar i motvind kan man

säga när det gäller att äga tiden, rummet, möjligheten att komma till samtal med föräldrarna. Det

har ju blivit begränsat. Plus att våran egen tid är begränsad (sjuksköterska AK, Hallands län).

I det historiska kapitlet kunde vi se att tron på läkaren som den upplysta experten präglade

1900-talets första decenniers amningsrådgivning. Sjuksköterskans upplevelse att BVC har

förlorat en del av sin auktoritet skulle kunna förstås som ett uttryck för en övergripande

samhällsförändring med en tilltagande individualisering. Med dagens informationstillgång på

internet och i media har föräldrar möjlighet att söka och verifiera information från flera håll

på egen hand.

Precis som tillgången på information har förändrats över tid har också vårdens

rekommendationer om amning skiftat. En sjuksköterska berättar att när hon började arbeta för

fyrtio år sedan var det vanligt med modersmjölksersättning. Hon förklarar:

Det var väldigt mycket ersättning då. Sen kom det en period då man bara ska amma. Det slog

över tycker jag. Och nu tycker jag vi har kommit tillbaka lite grann, det är inte så farligt att inte

amma. Men det är ju jättehårt ändå för många mammor när de inte klarar av att amma. (…)

Pendeln slår ofta från den ena ytterligheten till den andra (Sjuksköterska fokusgrupp 1,

Stockholms län).

Förutsättningarna för amningsrådgivningsarbetet har alltså förändrats över tid och ser delvis

olika ut i landets regioner. Vad som däremot enar sjuksköterskorna är att de arbetar efter

samma internationella och statliga riktlinjer. Sjuksköterskorna utgör länken mellan

internationella riktlinjer, de svenska myndigheterna och de nyblivna föräldrarna i sin roll som

tolkare och förmedlare av rekommendationerna.

16


Samtidigt som sjuksköterskorna arbetar efter samma riktlinjer visar intervjumaterialet

att förhållningssättet till rekommendationerna skiljer sig mellan sjuksköterskorna. Några säger

sig vara något kritiska till rekommendationen om sex månaders helamning, eftersom den inte

anses vara anpassad efter svenska förhållanden. En sjuksköterska har märkt att hennes

kollegor, som har lång erfarenhet av amningsrådgivning, är mer skeptiska till

rekommendationen om sex månaders helamning. Det är möjligt att erfarenheten av att ha

arbetat med amningsrådgivning på 1970-talet, då amningsfrekvensen var som lägst, påverkar

inställningen till dagens rekommendationer och bidrar till ett mer avslappnat förhållningssätt

till amning och modersmjölksersättning. Sammantaget visar materialet att sjuksköterskans

yrkeserfarenhet, förhållningssätt och tolkning av rekommendationerna i viss utsträckning

påverkar vilken information som ges till föräldrarna.

Även personliga erfarenheter av amning verkar till viss del påverka sjuksköterskan i

amningsrådgivningen. En sjuksköterska berättar att ordet amning spontant får henne att tänka

på värme medan hon rent professionellt kopplar amning till krav och prestation. En annan

sjuksköterska, med en jobbig personlig upplevelse av amning, associerar amning till mat och

näring trots att hon egentligen skulle vilja säga närhet. Det förefaller som om hennes

problematiska erfarenhet av amning gör det svårt för henne att rent yrkesmässigt trycka på att

amning innebär en närhet för mamma och barn. Samtidigt tror hon att hennes erfarenheter

underlättar stödjandet av kvinnor med amningsproblem. Det är intressant att fråga sig vilken

betydelse sjuksköterskans personliga erfarenheter har i rådgivningssituationen i relation till

den formella, standardiserade information som föräldrarna får.

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen är målet för en god hälsa och vård att vården bygger

på patientens självbestämmande och integritet och så långt som möjligt utformas i samråd

med patienten. 15 I intervjuerna med sjuksköterskorna beskriver de hur de anpassar

rådgivningen efter föräldrarnas förutsättningar och bakgrund. Förlossningserfarenheter,

amningsstarten på BB, tidigare amningserfarenheter och kulturell och social bakgrund är

faktorer som beskrivs påverka amningsrådgivningen. Det gäller alltså att vara flexibel och

lyhörd i arbetet som amningsrådgivare vilket också flera av sjuksköterskorna poängterar.

Sammanfattningsvis går det att konstatera att arbetet med amningsrådgivning är

komplext. Sjuksköterskan har både internationella riktlinjer, de svenska myndigheterna, ny

forskning, yrkeserfarenhet och ibland även personliga amningserfarenheter med sig i mötet

15 Se Hälso- och sjukvårdslagen 1985, http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-12

17


med föräldrarna. Dessutom är varje möte med föräldrarna påverkat av föräldrarnas bakgrund

och förutsättningar.

Komplexa erfarenheter

Maja är mitt första barn så amning är nytt för mig. Innan min dotter föddes hade jag inte

reflekterat så mycket över amning utan fokus låg på graviditet och förlossning. Nu när fyra

månader har gått sedan Maja föddes så inser jag att amning är en livsstil. Amning är även laddat,

omdiskuterat och naturligt på en och samma gång. Amning är tröst, närhet, näring och

immunförsvar. Att amningen inte är något självklart och enkelt har jag också fått erfara även om

det flutit på väldigt bra för mig och min dotter (mamma C, Stockholm).

De kvinnor och män som har intervjuats för utställningsprojektet Mötesplats: röster om

amning har olika erfarenheter av matning av spädbarn. En majoritet av de intervjuade

föräldrarnas barn har blivit ammade även om längden på amningsperioden varierar från några

veckor till flera år. Ett fåtal av föräldrarnas barn har enbart blivit uppfödda med ersättning. De

amningsproblem som föräldrarna berättar om handlar ofta om att barnet inte fick rätt ”sugtag”

eller att såriga bröstvårtor eller mjölkstockning uppstod. Problemen ägde ofta rum i början av

amningsperioden och för de flesta övergick den problemfyllda amningen i en fungerande

amning efter en tid. Vikten av föräldrarnas tålamod är också något som flera av

sjuksköterskorna understryker, det vill säga, att de är beredda på att det är ett arbete att lära

sig att amma.

Flertalet av de intervjuade föräldrarna har positiva erfarenheter av amningen men det

som gjort intryck i undersökningen är att flera föräldrar med amningsproblem berättar om

känslor av krav, sorg och misslyckande. Samtidigt visar intervjuerna att den ena känslan inte

nödvändigtvis utesluter den andra; amningen kunde således upplevas som både härlig och

påfrestande för en och samma förälder. Precis som vi sett hos sjuksköterskorna verkar

betydelsen av amningen skilja sig mellan föräldrarna. Några betonar amningens

kontaktskapande funktion ”det var så mysigt, jag önskar att man kunde förlänga det” (mamma

Al, Stockholm) medan andra betraktar amningen mest som praktisk och näringsrik mat. En

mamma säger:

Alla säger att det ska vara så bra. Att det är det bästa man kan ge sitt barn, dels för att kunna

bygga upp immunförsvaret och allt det där. Det är vad jag förknippar med ordet amning, att det

18


är något fint, något bra och positivt. Men det kan också vara ett krav. Att alla är så här, ja men

varför ammar du inte? (mamma N, Stockholm).

Vårdmötet

De intervjuade föräldrarna har olika upplevelser av mötet med vården i samband med

graviditet, förlossning och amning/matning. På samma sätt som sjuksköterskornas möjligheter

till fortbildning skiljer sig mellan olika regioner ser möjligheten för föräldrar att delta i

föräldrakurser och pappagrupper olika ut. Flertalet av föräldrarna är positivt inställda till den

vård de erbjudits. ”Jag har nästan velat skriva kärleksbrev till barnmorskorna” (pappa

fokusgrupp, Stockholm). Sammantaget verkar föräldrarna värdera en trygg miljö, ett lugnt

tempo samt ett lyhört, personligt, ödmjukt, positivt och stöttande bemötande från

vårdpersonalen oavsett uppfödningsmetod. En mamma säger:

Jag är så glad för min BVC-sköterska, man kan verkligen fråga om vad som helst när som helst.

Hon säger alltid att man ska använda sitt sunda förnuft och lyssna på sin instinkt. Det känns

lugnande (mamma Al, Stockholm).

De intervjuade sjuksköterskorna understryker vikten av att vårdpersonalen inte pressar

mammorna utan istället hjälper dem att stärka deras tillit till sin egen förmåga, mammans och

barnets välmående ska prioriteras. Ord som teamwork, medskapare, lyhördhet och ödmjukhet

är återkommande i sjuksköterskornas berättelser. En sjuksköterska säger:

Vad som är viktigt är att stödja mamman där hon befinner sig. Huruvida hon vill amma eller inte

amma så måste jag stödja henne i det hon väljer, och inte vara någon slags polis som ska

förespråka amning till varje pris. Utan är det så att det inte funkar av andra anledningar, då får

man försöka peppa mamman att det finns ersättning av en anledning och barnen går jättebra upp

i vikt på det också. Visst är det jättetråkigt om man inte kan ge sin bröstmjölk, men för vissa

mammor går det inte. Man får försöka avdramatisera det lite (sjuksköterska K, Stockholms län).

Auktoritärt förhållningssätt, ”pekpinnar” och ett omyndighetsförklarande förhållningssätt från

vårdpersonalen upplevde flera av föräldrarna som negativt. Omysiga lokaler, dubbla budskap,

stress och amningspress är andra negativa faktorer som kom upp i samtalen med föräldrarna.

Jag hatade den där jäkla vägningen, för den förstörde ju väldigt mycket. Och sedan kommer

ronden, så sitter man där på en stol, så kommer det en massa läkare. Och jag: hej, hej. Det var

19


inte sådär jätteskön miljö att börja försöka amma i. Så de har mycket att jobba på, rent praktiskt

(mamma fokusgrupp 2, Norrköping).

Det verkar som att det framförallt är på BB som föräldrarna upplevde att amningen blev

stressig. Många vårdgivare i omlopp med olika råd beskrivs som förvirrande och frustrerande.

Även några av sjuksköterskorna har märkt att en del föräldrar blir stressade på BB vilket

delvis beskrivs bero på ett hårt tryck på förlossningsavdelningarna. ”Nu har inte jag jobbat

under de riktigt goda tiderna då de fick ligga en vecka på BB innan de fick åka hem, men det

förstår jag på äldre kollegor att problemen har ökat med tidigt hemgång” (sjuksköterska Å,

Stockholms län). Några sjuksköterskor kritiserar även barnmorskorna för att ha ett auktoritärt

förhållningssätt till föräldrarna, att de omyndigförklarar föräldrarna.

Forskning visar att självförtroendet hos kvinnor undermineras av motstridiga råd, vilket

kan få en långvarig effekt på amningsupplevelsen samt ge känslor av misslyckande (Hall och

Hauck, 2007). En annan studie visar att även barnmorskor kan uppleva amningen som ett

stressmoment (Blidberg & Livf, 2009). Barnmorskan har i uppdrag att se till så att barnet har

sugit på mammans bröstvårta innan de lämnar förlossningsavdelningen varpå resultaten

dokumenteras och redovisas. Även i intervjuerna med sjuksköterskorna framskymtar det en

viss stress inför amningsstatistiken, vilket kan tänkas ha inverkan på amningsrådgivningen.

Att amningen kan upplevas som ett stressmoment av vårdpersonal skulle kunna tänkas

bidra till föräldrarnas upplevelser av stress. Intervjumaterialet tyder på att samarbetet mellan

de olika vårdinstanserna ibland är bristfälligt och några sjuksköterskor betonar vikten av att

hela vårdkedjan samarbetar för att skapa goda förutsättningar för amningen. En sjuksköterska

efterlyser utbildningsdagar för hela vårdkedjan där mödravårdscentralen, BB, BVC och

distriktsläkarna från läkarkåren är med.

Amningsstöd eller amningshets?

Flera av de intervjuade föräldrarna hade inte ägnat mycket tanke åt amningen före

förlossningen. ”Innan jag hade ammat så trodde jag att allt skulle gå jättebra, att det skulle

vara jättelätt, jag har ju bara sett andra sitta och amma utan problem” (mamma T, Stockholm).

Sjuksköterskorna bekräftar att det är vanligt att föräldrar inte är införstådda med att amningen

ofta kräver tid och arbete. ”Många tror att det är så lätt, det är bara att sätta barnet vid bröstet

och sen går det av bara farten, det sprutar ut mjölk och allt” (sjuksköterska K, Stockholm).

Andra hade förberett sig på att amningen skulle bli problemfylld varav några sedan blev

positivt överraskade när det gick smidigt. ”Man har hört olika historier och fått veta att det

20


kommer att göra ont och så där (…) sen funkade det bra” (mamma fokusgrupp 1,

Norrköping). Den information de fick från sjukvårdspersonalen, familj och vänner inför

amningen stämde alltså inte alltid överens med den egna bilden och de egna upplevelserna.

Som nämnts ingår det i vårdpersonalens uppdrag att informera nyblivna föräldrar om

amningens och bröstmjölkens fördelar. Flertalet av de intervjuade föräldrarna upplevde en

förväntan på att deras barn skulle ammas, både från vården, omgivningen och samhället i

stort. Uppmaningen upplevdes som positiv av några föräldrar. En mamma tror att en

anledning till att Sverige har hög amningsfrekvens är att mammor uppmanas att amma. ”Jag

tycker att det är bra att det finns en stöttning, om det inte funkar så finns ju amningshjälpen”

(mamma fokusgrupp 1, Norrköping). Andra upplevde uppmaningen som påträngande och

efterlyste en mer nyanserad information om amning/matning. ”Skulle jag säga ’men jag vill

inte amma’ då känns det som om hela sjukhuset skulle sprängas” (mamma Ag, Stockholm).

En mamma säger:

Jag tänker så här, flaskmatning eller amning, bröst eller inte. Överleva och att man ska må bra

som mamma eller pappa eller förälder. För då blir det bra för barnet. (…) Resten spelar ingen

roll, ingen skuldbeläggning och ingen press och gärna information om alla alternativ (mamma

fokusgrupp 2, Norrköping).

Det är påtagligt att flera av de intervjuade kvinnorna vars amning varit problematisk har haft

känslor av dåligt samvete och skuld. ”Det räcker ju med att jag slutade amma innan sex

månader så känns det som att jag har misslyckats med mitt uppdrag som matförsörjare”

(mamma A, Norrköping). Både sjuksköterskor och hjälpmammor bekräftar att de möter

kvinnor med skuldkänslor i samband med amningen/matningen. Berättelser om kvinnor som

känner sig som dåliga mammor varvas med berättelser om kvinnor som ska amma till varje

pris. De intervjuade rådgivarna tror att en anledning till att en del kvinnor upplever amningen

som kravfylld är att det uppstår en krock mellan samhällets amningsuppmuntran och det stöd

som ges från vården. ”Den amningshets och amningspress som det pratas om uppstår ju i

glappet mellan kraven och stödet.” Rådgivaren tillägger att kraven ofta ligger mycket högre

än det stöd som ges (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen).

Ett återkommande argument i den amningspolitiska debatten är att kvinnor upplever en

social press att amma på grund av att vi har en amningsnorm i Sverige. En som uttalat sig i

debatten är journalisten Tove Gustafson. I en artikel i tidskriften Arena diskuterar hon

amningsnormens effekter. Gustafson vänder sig mot budskapen ”alla kan amma” och ”bröst

21


är bäst” och menar att de riskerar att pressa mammor. Samtidigt som kvinnor uppmuntras att

göra självständiga val blir det enligt henne styrda till att amma genom uppmuntrande blickar

från bland annat vårdpersonal. Enligt Gustafson har bröstmjölken och bilden av den ammande

modern fått en helig status i vårt samhälle och menar att en lägre ambitionsnivå i samband

med amningen skulle öka kvinnors välmående. 16 Enligt en studie av Mozingo m fl (2000) kan

konflikten mellan den idealiserade bilden av amning och den faktiska erfarenheten bidra till

att mammor känner sig osäkra och därför avbryter amningen. Det är möjligt att bilden av

amningen som en ”naturlig” kvinnlig förmåga bidrar till känslor av skuld och misslyckande

för de kvinnor vars amning är problemfylld.

Att amningen ingår i bilden av den goda modern diskuteras av både föräldrar,

sjuksköterskor och rådgivare. ”Bilden av den goda modern går tillbaka till madonnabilder, hur

man ska vara den där uppoffrande modern med sitt lilla barn” (rådgivare fokusgrupp,

Amningshjälpen). I en artikel i Dagens Nyheter (2007-11-19) betonar barnmorskan och

amningsforskaren Sofia Zwedberg vikten av att vårdpersonalen förmedlar att man kan vara en

bra mamma även om man inte ammar.

Den första amningsinformationen ges vanligtvis sex veckor innan förlossningen. I

intervjumaterialet berättar några sjuksköterskor om svårigheten att ge en nyanserad

amningsinformation till föräldrarna. Om de blivande föräldrarna blir informerade om de

problem som kan uppstå under amningen finns risken att de blir stressade. Samtidigt kan det

bli jobbigt för de kvinnor som får problem med amningen och som inte har blivit förberedda

på eventuella komplikationer. Några sjuksköterskor tror att en anledning till att en del

föräldrar inte upplever att förväntningarna och erfarenheterna av amningen stämmer överens

är att de inte är mottagliga för amningsinformationen innan förlossningen. ”Jag tror att hur

mycket man än pratar om amning och förbereder innan så går det inte in riktigt för att

förlossningen är som ett jätteberg som man ska över” (sjuksköterska fokusgrupp 3,

Stockholm).

Samtidigt visar intervjumaterialet att förhållningssättet till amningen inte är entydig hos

föräldrarna. En kvinna vars barn nästan enbart blivit uppfött med ersättning har ett avslappnat

förhållningssätt till flaskmatningen. ”Vad spelar det för roll, många ammar inte alls och det

funkar jättebra” (mamma Ag, Stockholm). Amningsspecialistbarnmorskan Kristin Svensson

har märkt att det framförallt är de kvinnor som vill amma men som har problem med

amningen som upplever amningen som känslomässigt laddad. De kvinnor som av olika skäl

16 http://www.tidskriftenarena.se/text/2005/08/uppdrag-amma

22


inte kan eller väljer att inte amma brukar inte uppleva den som lika laddad. Svensson tror att

många föräldrar tenderar att betrakta rekommendationen om sex månaders helamning som en

lag och menar att om amningen skulle beskrivas som ett fritt val och en rättighet skulle den

inte vara lika laddad (Vi föräldrar, 2006:6).

Kulturell betydelse

Socialstyrelsens statistik över amning i Sverige visar att helamningen minskar medan

delamningen ökar, det vill säga, kombination av amning och flaskmatning. Under 2003

helammades 31,5 procent av barnen i Sverige vid sex månaders ålder och 40,9 procent

delammades. 2007 hade helamningen sjunkit till 12,3 procent medan delamningen hade ökat

till 55,4 procent. 17 Att helamningen minskar och delamningen ökar är något som flera av de

intervjuade sjuksköterskorna har märkt.

Att amningen skulle värderas annorlunda bland kvinnor med utländsk bakgrund till

skillnad från etniska svenskar är något som sjuksköterskorna i en invandrartät förort till

Stockholm inte riktigt tycker sig se. Däremot har de märkt att utlandsfödda föräldrar generellt

sett ger bröstmjölksersättning tidigare än vad svenskfödda föräldrar gör.

I två andra invandrartäta förorter till Stockholm har sjuksköterskorna märkt tydligare

kulturella skillnader i inställningen till amningen. De ger en bild av att utlandsfödda kvinnor

generellt sett har en mer avslappnad inställning till amningen och exemplifierar bland annat

med de somaliska kvinnorna. ”Det är inte en så stor grej på något sätt, antingen så funkar det

eller inte och oftast funkar det” (sjuksköterska fokusgrupp 1, Stockholms län). Även i dessa

regioner har sjuksköterskorna märkt att kvinnor från en del kulturer delammar tidigare än

svenskfödda kvinnor. Detta förklaras delvis med att det i en del kulturer anses oanständigt att

amma i offentliga sammanhang. Ivrighet att börja ge vanlig mat beskrivs vara ytterligare en

orsak. Några sjuksköterskor berättar att det kan uppstå krockar mellan föräldrarnas

uppfödningstraditioner, släktingarnas råd och de rekommendationer som vården förmedlar.

Samtidigt betonar de att det är viktigt att vara lyhörd och ödmjuk inför föräldrarnas önskemål

eftersom de svenska rekommendationerna enligt sjuksköterskorna inte är de enda rätta.

Sjuksköterskornas upplevelser av att kvinnor från en del kulturer har en mer avslappnad

inställning till amning skulle kunna tyda på att förhållningssättet till och tolkningen av

rekommendationer är kulturellt betingade. Samtidigt är det troligt att inställningen till och

upplevelsen av amningen och rekommendationerna även är påverkade av socioekonomiska

17 http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17783/2009-10-115.pdf

23


faktorer. Betydelsen av föräldrarnas socioekonomiska status är något som några

sjuksköterskor diskuterar. ”Ibland är skillnaderna kanske större mellan en högutbildad

mamma och en analfabet från samma land, än mellan en svensk högutbildad och en somalisk

högutbildad” (sjuksköterska fokusgrupp 1, Stockholms län).

Även betydelsen av generationstillhörighet diskuteras av sjuksköterskor och rådgivare.

Rådgivarna på Amningshjälpen har märkt av en viss generationsspecifik inställning till

amning hos åttiotalistmammorna som beskrivs ha en ganska odramatisk inställning till

amningen inledningsvis. ”Man väljer utifrån den situation, de känslor, man har just för

tillfället ganska mycket och bestämmer sig inte i förväg för att ’jag ska amma så och så länge’

utan man testar” (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen). Samtidigt har de märkt att om det

uppstår problem med amningen tenderar samma generation att förhålla sig till amningen på ett

känsloladdat sätt. 18 Rådgivarnas iakttagelser bekräftas delvis i intervjumaterialet. En förälder

berättar:

Det var så viktigt att amma och hit och dit. Men jag kände att funkar det inte så funkar det inte.

Jag tänker inte traggla förrän jag satt i den situationen. Det var inte så viktigt kändes det som.

Funkar det inte så funkar det inte. Men sedan vart det väldigt viktigt, så det ändrade sig ganska

snabbt (mamma fokusgrupp 1, Norrköping).

Rådgivarnas bild av åttiotalistgenerationen är intressant i relation till några sjuksköterskors

upplevelser av att dagens unga föräldrar inte gärna tar beslut själva utan vill ha snabba råd och

svar från vården. I en artikel i Svenska Dagbladet (2009-08-24) diskuterar barnpsykologen

Bengt Grandelius informationsöverflödets inverkan på föräldraskapet. Grandelius menar att

tillgången på information möjliggör för föräldrar att vara välinformerade men att det samtidigt

riskerar att göra föräldrar vilsna. Han tror att en anledning till vilsenheten är att de inte litar på

sina egna iakttagelser och erfarenheter.

Delad matning

Ytterligare en förklaring som ges till den minskade helamningen är att många av dagens

nyblivna föräldrar föredrar flaskmatning för att mamman ska kunna frigöra tid för

fritidssysselsättningar, jobb eller studier. En sjuksköterska berättar att hon har märkt att

mammor har lätt för att börja amma men likaväl lätt för att sluta. ”De har väldigt lätt att känna

sig bundna vid amningen, det har säkert att göra med alla de här kraven de har på sig”

18 se t ex Metrolifestyle.com

24


(sjuksköterska AK, Hallands län). Sjuksköterskornas iakttagelser bekräftas av att många av de

intervjuade föräldrarna hade positiva erfarenheter av delamning. En kvinna önskar att vården

förmedlade en mer nyanserad information om amning/matning. Hon förklarar:

Att det inte behöver vara antingen eller. Som mitt barn som jag ammade men som också tog

flaska. Och jag kunde börja jobba när han var två månader. Och det gick jättebra att vara borta

och det gick jättebra att vara hemma, göra på båda visen (mamma fokusgrupp 2, Norrköping).

Några sjuksköterskor har märkt att flaskmatning även betraktas som en möjlighet för

pappan/partnern att skapa en relation till barnet, vilket bekräftas av några föräldrar. ”Han

tyckte ju att det roligt och mysigt att få vara med också och känna närhet med henne på det

sättet och ge henne mat för det är ju inte många män som får göra det” (mamma U,

Norrköping).

I den amningspolitiska debatten talas det allt oftare om att amning har blivit en

jämställdhetspolitisk fråga idag vilket också beskrivs vara en bidragande orsak till den

minskade helamningen. En del menar att rekommendationen om sex månaders helamning

cementerar könsrollerna på så vis att det förutsätter att kvinnan är hemma den första tiden

medan mannens möjlighet att vara närvarande begränsas. En som uttalat sig är journalisten

Peter Wennblad som menar att de sociala fördelarna med att mamman inte ammar är stora

eftersom det möjliggör för pappan att vara mer delaktig under barnets första tid (Expressen,

2009-05-04). Så länge barnet helammas är det en förutsättning att kvinnan är hemma med

barnet, men med urpumpad bröstmjölk eller modersmjölksersättning är ansvarsfördelningen

mellan föräldrarna inte lika självklar.

Ingen av de intervjuade föräldrarna hade helt och hållet avslutat amningen i ett

jämställdhetssyfte. En del provocerades av tanken på att avsluta amningen för att öka sin

partners deltagande medan andra lockades av tanken. En kvinna upplever att hennes man vill

att hon ska sluta amma så att han kan börja ge välling och så att hon kan få mer egen tid.

Detta tycker hon är irriterande. En annan kvinna som definierar sig som feminist anser att en

jämställdhetssträvan i sig inte är ett skäl att inte amma. Det förefaller som att flera av

föräldrarna är positivt inställda till ett delat matansvar men att det delade ansvaret inte är

prioriterat framför en fungerande amning. En av de intervjuade papporna resonerar:

25


Ska amningen fungera så går det inte att dela. Då får ju mamman ovillkorligen vara hemma från

jobbet. Hade det inte varit så då kan jag tänka mig att man hade funderat i alla fall. Då hade ju

möjligheten på andra lösningar funnits (pappa fokusgrupp, Stockholm).

I motsats till de som anser att amningen motverkar jämställdheten menar andra att det inte

finns någon motsättning mellan amning och jämställdhet. Detta perspektiv stöds av forskning

som visar att delad föräldraledighet gynnar amningen under det första levnadsåret. 19 Det finns

även forskning som visar att barn till högavlönade pappor och mammor med akademisk

utbildning ammas längre än barn till föräldrar utan akademisk utbildning, som får

arbetslöshetsersättning, socialbidrag eller har låg inkomst. 20 Studierna tyder på att amningen

till viss del påverkas av socioekonomiska faktorer.

Barnmorskan och forskaren Sofia Zwedberg menar att amningen snarare ger föräldrarna

frihet. Hon understryker vikten av att föräldrarna stödjer varandra eftersom mamman och

barnet behöver vara nära varandra mycket för att amningen ska fungera (Dagens Nyheter

2007-11-19). Flera av föräldrarna understryker betydelsen av partnerns stöttning under

amningsperioden. ”Jag har nog aldrig uppskattat min man så mycket som jag gjorde de tio

första dagarna som han var hemma” (mamma A, Norrköping). En av Amningshjälpens

rådgivare resonerar på ett liknande sätt. Hon förklarar:

Lever man i en ojämställd relation så kanske pappan kommer hem och väntar att middagen ska

stå på bordet för att du ändå är hemma hela dagen. Och kräver att hon ska hinna vara lika tjusig

och sexig som vanligt innan hon fick barn, makad, fixad, rakad, vaxad och vara en superkvinna i

sängen och vara redo för sexet två veckor efter förlossningen. Och det finns inte så mycket plats

för amningen i en sån relation (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen).

Pappa & partner

Länge betraktades spädbarnsvård som en kvinnlig uppgift. Det var inte förrän på 1970-talet

som förlossningsklinikerna öppnades för pappor och på 1990-talet blev BB-avdelningarna

tillgängliga även för pappor (Stenhammar, 2001). Ett tecken på att pappor/partners blivit mer

inkluderade i spädbarnsvården är att en del mödravårdcentraler har bytt namn till familjeeller

föräldracentraler. Möjligheten för pappor att delta i pappagrupper har blivit vanligare

även om det fortfarande varierar mellan landets olika regioner. På en del landstingshemsidor

19 http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1018120,00.html?from=puff

20 http://info.uu.se/press.nsf/pm/sociala.faktorer.id922.html

26


finns det direkta råd till pappan hur han kan hjälpa till och stödja amningen. 21 Samtidigt är

informationen ofta heteronormativt formulerad på så vis att det förutsätts att kvinnans partner

är en man.

Att vården till viss del är präglad av heteronormativa strukturer bekräftas av några

mammor som lever i lesbiska relationer som upplevde att vårdpersonalen saknade kunskap

om dubbelamning. Dubbelamning kan betyda att en mamma ammar två barn samtidigt, eller

att båda mammorna i en lesbisk relation ammar barnet. Några av de intervjuade föräldrarna

som lever i lesbiska relationer upplevde även att det i mötet med vårdpersonal och

informationsmaterial förutsattes att de var heterosexuella. En mamma berättar:

Varje gång någon kom in i vårat rum så frågade de vem är du? Vem är du? Bara pappor är

välkomna, stod det ju ett tag. Med det har vi sagt till om att vi vill att det inte ska stå så. Och

informera varandra att det är en till mamma, för det blir ju tjatigt att jag är också mamma, jag är

också mamma, jag är också mamma (mamma fokusgrupp 2, Norrköping).

Samtidigt framkommer det att vårdpersonalen var måna om att inkludera dem som par när de

väl kände till att de levde i en lesbisk relation vilket tyder på att det exkluderande bemötandet

grundades på okunskap eller ovana. En kvinna berättar:

På vår föräldragrupp så var det en barnmorska som höll i den och hon var lite orolig för att hon

skulle diskriminera oss när hon sa mamma och pappa. Vi var det enda lesbiska paret i den

gruppen. Hon försökte att säga föräldrar och komma ihåg och tänka sig för och vara noga med

att inkludera oss båda som blivande föräldrar. Men jag tror att de är rädda för att trampa oss på

tårna (mamma fokusgrupp 2, Norrköping).

I samtalen med sjuksköterskorna framkommer det att pappan är mer närvarande i

vårdsituationer idag. Flera föräldrar berättar att vårdpersonalen har uppmuntrat

pappan/partnern att ta ansvar och engagera sig i barnet och de intervjuade papporna berättar

att de kände sig inkluderade.

Samtidigt framskymtar det i intervjumaterialet att inte alla pappor kände sig lika

inkluderade i mötet med vården. En mamma upplevde att vårdpersonalen förutsatte att hon

tog det största ansvaret för barnets födelse, vilket gjorde henne upprörd. Det hände att hon

medvetet spelade förvirrad för att uppmärksamma barnmorskan om att hennes man var lika

21 se t ex Landstinget i Gävleborgs hemsida http://www.lg.se/templates/Page.aspx?id=7450

27


delaktig som hon. Vid ett tillfälle hade barnmorskan frågat henne om hon hade med ”det rosa

pappret” där information om barnet skrevs ned. Trots att hon visste att hennes man hade

pappret låtsades hon att hon inte visste var det fanns, varpå hennes partner kunde ta fram

pappret och visa att han tog ansvar. ”Jag ville verkligen att han skulle vara delaktig så jag

tänkte att jag skulle lura in henne i att kunna se att vi tog lika mycket ansvar (mamma I,

Norrköping). Liknande berättelser återfinns i boken Uppdrag pappa (2004) i vilken män

berättar om sina erfarenheter av att bli pappor. En pappa berättar att informationsmaterialet

inför graviditet och förlossning betonade vikten av pappans delaktighet men att han däremot

kände sig osedd i de konkreta vårdsituationerna, trots att han upplevde barnets födelse som en

omtumlande process. Inte förrän han träffade en sjuksköterska som frågade honom hur han

mådde kände han sig sedd i rollen som pappa (Dükler m fl, 2004:66ff).

Några föräldrar berättar om hur det första halvåret med det nyfödda barnet präglats av

att det är mamman, barnet och bröstet som varit i centrum. ”Man blir snabbt nummer två när

man inte ammar om barnet enbart äter bröstmjölk” (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). En

annan kvinna berättar: ”Han såg inte sin egen del i det, han kände sig som att det var Leo och

jag och så var han vem som helst som fanns runt oss” (mamma fokusgrupp 2, Norrköping).

Det är möjligt att partnernas upplevelser av utanförskap och osäkerhet är påverkat av

normativa idéer om hur rättigheter, skyldigheter och ansvar bör fördelas mellan könen.

Föreställningar om att manlighet betyder ansvar, beskydd och försörjning medan kvinnlighet

kopplas samman med barnafödande, uppfödande och modersinstinkt kan tänkas få betydelse

för upplevelsen av föräldraskapet (se t ex Hirdman, 2001). Enligt mansforskaren och

professorn i socialpsykologi Thomas Johansson (2002), är en bidragande orsak till att pappor

kan känna sig osäkra i föräldrarollen att de inte i lika hög grad som kvinnor har tränat på den

kroppsliga och icke-verbala kommunikationen under sin uppväxt. Johansson menar att det är

viktigt att barnet får vara nära pappans kropp tidigt för att få anknytningen från början

(2002:112).

De intervjuade papporna upplevde inte att papparollen var svårhanterlig men kunde

samtidigt känna en viss frustration över att inte kunna trösta barnet när det var hungrigt. En av

papporna berättar att hans sambo skämtsamt brukar hävda att han har amningsavund, något

som han själv inte upplever att han har. En annan pappa har märkt att en del män använder

amningen som en ursäkt för att inte vara involverad i barnets första tid. ”Men det handlar inte

om att göra saker, det handlar om att skapa närhet från början, när man byter blöjan” (pappa

A, Norrköping). Två av de intervjuade papporna, som båda är bosatta i Stockholm, deltog i

pappagrupper inför förlossningen. Samtalen i pappagrupperna kom att handla om allt ifrån

28


arnvagnsinköp till diskussioner om papparollen. En av papporna berättar att kursledaren bad

dem att framförallt komma ihåg tre saker efter kursen. Han berättar:

Det ena var: hälften är ditt, alltså föräldraförsäkringen. Byt varje blöja. Eftersom män inte har

amningen så är det ett sätt att få en närhet till barnet. Och… vad fan var det sista? Jag kommer

inte ihåg. Men det hade med att göra att det som är bra för föräldrarna är bra för barnet. Ibland

kanske man blir för fokuserad på vad barnet vill (pappa fokusgrupp, Stockholm).

I informationsmaterial om amning betonas ofta amningens relationsskapande funktion, det vill

säga att den binder mamman till barnet och hjälper barnet att knyta an till sin mamma. Det är

intressant att fråga sig hur mycket vården informerar partners om olika sätt att binda sig till

barnet. 22 Frisättning av hormonet oxytocin sker likaväl hos pappan/partnern vid hud mot

hudkontakt som hos den som ammar och hos barnet (Weimers m fl, 2009: 39).

Relationsskapande kan alltså ske på olika sätt och förutsätter inte amning.

Amningens när, var, hur?

Är det okej att amma hur länge som helst, var som helst och hur som helst? Intervjuerna som

har gjorts inför utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning tyder på att det finns vissa

normativa föreställningar om amningspraktikens när, var och hur.

En majoritet av de intervjuade föräldrarna förhöll sig till rekommendationen om

helamning i sex månader när de diskuterade längden på amningen. ”Det är ju det man går

efter, man blir ju påverkad av det man hör” (mamma U, Norrköping). Att föräldrarna förhåller

sig till Socialstyrelsens rekommendation kan tänkas bero på att de informeras om att sex

månaders helamning är optimalt för barnet. Några föräldrar verkar även vara påverkade av

släktingar och vänners synpunkter. En kvinna valde att inte tala om för sina släktingar att hon

hade slutat amma. Hon berättar:

Min mamma ringde och sa att hon var på väg hem från Stockholm och kom förbi Norrköping

och skulle bara vilja svänga upp och säga hej till Stina. ”Javisst gör det du, sa jag”, och så la jag

på och insåg att vi precis hade hällt upp ett glas vin, min man och jag. Och jag blev såhär ”nej,

den här diskussionen vill jag inte ta med mamma och ställde in våra glas i kylskåpet och flaskan

också” (mamma I, Norrköping).

22 Se t ex, http://www.s-larcentra.se/2010/02/amning-och-anknytning-2/

29


En av de intervjuade kvinnorna ammade båda sina barn i tre till fyra år. De intervjuade

sjuksköterskorna har få erfarenheter av barn som ammas längre än ett år. Den allmänna

inställningen till lång amning som sjuksköterskorna förmedlar är att det är mammans och

barnets ensak att bestämma längden på amningen, så länge barnets hälsa inte äventyras. För

några sjuksköterskor framstår det som viktigt att skilja på de privata tankarna om lång amning

och de professionella rekommendationerna, vilket skulle kunna tyda på att det är ett laddat

ämne. ”På något sätt så känns det konstigt att ett sådant stort barn ska amma, men givetvis är

det var kvinnas ensak om hon ammar sitt barn” (sjuksköterska K, Stockholms län).

Den mamma som har erfarenhet av lång amning berättar att hon fick varierande

reaktioner från omgivningen angående amningen. De negativa kommentarerna stod främst

äldre kvinnor för medan män oftare uttryckt sig positivt. Mamman tror att de negativa

reaktionerna från omgivningen delvis har politiska orsaker. Hon förklarar:

Den officiella bilden i Sverige är att man ska amma sitt barn, men sen ska man sluta också. Man

kanske ska sluta när barnet är ett eller någonting. Typ att det har politiska orsaker att man är

föräldraledig ett år och sen då ska man sluta amma för sen ska man börja jobba och då kan man

inte amma. Vilken man absolut kan (mamma L, Norrköping).

Samma mamma tror att omgivningens ogillande även grundas på en uppfattning om att lång

amning är osmakligt, hon valde därför att amma sina större barn inom den privata sfären.

Hennes upplevelser påminner om en mammas berättelse i boken Äntligen adoptivförälder

(2002). Mamman som ammade sitt adopterade barn fick höra att det var onaturligt och äckligt

att hon ammade samt att hennes mjölk inte var ”riktig” (Brenckert, 2002:120). En av de

intervjuade kvinnorna som lever i en lesbisk relation och har erfarenhet av dubbelamning

berättar:

Men det var hela tiden skamkänsla kopplad till att jag kände att det inte var riktigt tillåtet, jag

gjorde något som var över gränsen. Man ska ju inte låta andras ungar sulta på ens bröst. Hur blir

man sån? Han var min lilla bebis och ändå så blev det laddat. Jättekonstigt. Så jag vågade inte

amma honom offentligt så som jag ammade min andra son offentligt (mamma fokusgrupp 2,

Norrköping).

I en artikel i Aftonbladet (1991-11-20) resonerar en av föreningen Amningshjälpens rådgivare

Carina Sjögren kring varför en del mammor väljer att avsluta amningen efter sex månader

30


trots att de vill amma längre. Hon tror att det delvis beror på att lång amning betraktas som

suspekt i Sverige samt att mammor som vill amma länge inte stöttas tillräckligt av vården.

Sjögren har i sin roll som rådgivare på Amningshjälpen märkt att det finns en ”undergroundamning

i Sverige som består av mammor som ammar länge i den privata sfären.

Som vi tidigare sett förefaller det finnas en normativ bild av att en ”riktig” mamma

ammar. Samtidigt tyder mammornas upplevelser på att det finns idéer om vilken sorts amning

som betraktas som ”naturlig”. Det förefaller som att ”lång amning” och amning av ett ickebiologiskt

barn inte faller inom ramen för bilden av det goda moderskapet på så vis att det

passerar gränsen för det ”normala”. Det är möjligt att lång amning och amning av ickebiologiskt

barn betraktas som en självisk handling, som något mamman gör för sin egen skull,

och att det på så vis strider mot bilden av den uppoffrande modern som ammar sitt barn för

barnets skull.

Intervjumaterialet visar att flera av föräldrarna har reflekterat kring valet av

amningsplats. Det förefaller som att det framförallt är den offentliga amningen som väcker

tankar men även valet av amningsplats inom den privata sfären görs ibland med omsorg.

”Hemma ammade jag i princip på samma ställe hela tiden” (mamma A, Norrköping).

Några berättar att de försöker amma så diskret som möjligt i offentliga miljöer av

respekt för omgivningen eller för att undvika betraktande blickar. En kvinna har upplevt att

det framförallt är män som tycker att offentlig amning är osmaklig. ”Vad är det som är

osmakligt, de tycker ju om att titta på bröst annars?” (mamma fokusgrupp 1, Norrköping).

Rådgivarna på Amningshjälpen tycker sig har märkt att det inte är lika accepterat för mammor

att amma i offentliga miljöer idag som det var för några decennier sedan. En rådgivare

berättar att hon kunde amma obegränsat i det offentliga rummet i slutet av åttiotalet. ”Det var

inte det här ensliga, att man var i behov av att gömma sig som jag tycker att man ser varje

dag” (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen).

Men upplevelserna av offentlig amning är inte entydiga. Andra berättar att de aldrig har

fått några negativa kommentarer när de ammat utanför hemmet och upplever att Sverige har

en väldigt tillåtande amningskultur. En mamma förklarar:

Jag är så glad att jag är här, man uppmanar till det och man kan amma vart som helst. Man

känner som att samhället är bakom dig om någon skulle säga någonting som att ”you shouldn’t

do that here”. Jag kan säga att ”hörru jag kan göra det”. (mamma Al, Stockholm).

31


Fortsatt forskning

Rapporten presenterar ett urval av alla de diskussionsämnen som har kommit upp i

intervjuerna med sjuksköterskorna, föräldrarna och rådgivarna på Amningshjälpen. Med en

fot i intervjumaterialet och en fot i den amningspolitiska debatten har vi lotsat oss igenom

amningens snårskog. Rapporten belyser några av de svårigheter och utmaningar, men också

glädjeämnen, som BVC-sjuksköterskorna och föräldrarna möter i sin vardag i samband med

amning och matning.

De bilder av amning som förmedlas i intervjumaterialet och i den allmänna debatten är

på flera sätt komplexa. Samtidigt som amning beskrivs som något naturligt är det underlag för

komplexa diskussioner och känslor. Den här undersökningen har lyft fram några av

brännpunkterna i talet om amning som kan tänkas ligga till grund för amningens

känsloladdade karaktär, däribland vårdpersonalens arbetssituation samt kulturella,

generationsspecifika och könsmässiga normer och ideal som påverkar upplevelsen av och

synen på amningen. Komplexiteten till trots finns det en gemensam beröringspunkt kring

vilken allting kretsar, nämligen det lilla barnet, det nya liv som blir till.

Rapporten ger inga fördjupande forskningsresultat utan presenterar några av de

diskussioner och känslor som har kommit fram i de intervjuer som har gjorts till

utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning. I arbetet med rapporten har det

framkommit några aspekter som är särskilt intressanta och som med fördel skulle kunna vara

underlag för fördjupad forskning. En av dessa aspekter är informationssamhällets inverkan på

amningsrådgivningen. Som visats i intervjumaterialet är internet, till exempel bloggar och

communities, en alternativ möjlighet för föräldrar att söka information om amning. I dessa

forum, som existerar parallellt med sjukvårdsrådgivningen, kan personer utan medicinsk

utbildning ge varandra råd och tips, dessutom möjliggör det för frågeställaren och rådgivaren

att vara anonyma. Intressanta forskningsfrågor skulle kunna vara: Hur påverkar

informationstillgången vårdpersonalens roll som experter när vem som helst kan vara expert

på internet? Vilka diskussioner förs på dessa forum och skiljer de sig från samtalen som förs i

det faktiska vårdmötet? Kan föräldrars intresse för dessa forum förklaras med att de ger

utrymme för alternativa diskussioner som det inte finns plats för i vården?

32


5. Intervjumaterial

BVC-sjuksköterskor

Fokusgruppsintervjuer Intervjuare

1. Stockholms län Carina Sjögren & Anna Österberg

2. Stockholms län Carina Sjögren & Anna Österberg

3. Stockholms län Carina Sjögren & Anna Österberg

4. Stockholms län Carina Sjögren & Anna Österberg

Enskilda intervjuer

AK – barnsjuksköterska, Hallands län Anna Österberg

G – barnsjuksköterska, Skåne län Anna Österberg

ÅE – barnsjuksköterska, Uppsala län Anna Österberg

M – barnsjuksköterska, Stockholms län Anna Österberg

K– barnsjuksköterska, Stockholms län Maria Aziz

Å – barnsjuksköterska, Stockholms län Maria Aziz

Föräldrar

Fokusgruppsintervjuer

Fokusgrupp 1, Östergötland Annelie Egelin Tärning & Sofia

Seifarth

Fokusgrupp 2, Östergötland Annelie Egelin Tärning

Rådgivare, Amningshjälpen, Stockholm Johanna Övling

Fokusgrupp 3, Stockholmsområdet Kristina Degerström

Enskilda intervjuer

E, mamma, Norrköping Johanna Övling

I, mamma, Norrköping Johanna Övling

A, pappa, Norrköping Johanna Övling

L, mamma, Norrköping Johanna Övling

A, mamma, Norrköping Annelie Egelin Tärning & Sofia

Seifarth

U, mamma, Norrköping Annelie Egelin Tärning & Alicia Honti

Ag, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz

Al, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz

N, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz

T, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz

33


6. Referensgrupp

Annelie Egelin Tärning Projektledare/producent/formgivare

Arbetets museum

Johanna Övling Dokumentationsansvarig/producent

Arbetets museum

Alicia Honti Produktionsassistent

Arbetets museum

Sofia Seifarth Forskningschef

Arbetets museum

Carina Sjögren Initiativtagare till utställningsprojektet och rådgivare

Amningshjälpen

Katharina Rehn Rådgivare

Amningshjälpen

Maria Aziz Sociolog/Forskningsassistent

Mångkulturellt centrum

Charlotte Hyltén-Cavallius Forskningsansvarig

Mångkulturellt centrum

Andrzej Markiewicz Fotograf

Mångkulturellt centrum

Kristina Löfstedt Etnolog

Stockholms universitet

Kristina Degerström Etnolog

Södertörns högskola

Ulla Falk Förbundsombudsman, Gruppen för Yrke och villkor

Vårdförbundet

Mats Berggren Initiativtagare till pappagrupper

Södertörns Lärcentra AB

Inger Torpenberg Etik-, folkhälsa och vårdutvecklingsfrågor

Svensk sjuksköterskeförening

Åsa Pettersson Verksamhetsutvecklare

Barnhälsovården/Östergötland

Sofia Zwedberg Forskare/barnmorska

Karolinska universitetssjukhuset och

Stockholms universitet

Anna Österberg Barn- och distriktssjuksköterska, IBCLC

Stockholm

Ulla Idenstedt Vårdutvecklare

Barnhälsovårdsenhet Nord, Stockholms läns

landsting

34


7. Källförteckning

Litteratur

Badinter, Elisabeth (1980). Den kärleksfulla modern: [om moderskärlekens historia].

Stockholm: Gidlund

Blidberg, Elisabeth & Livf, Maria. (2009). Barnmorskans upplevelse av sin stödjande roll i

samband med den första amningen. Magisteruppsats i vårdvetenskap, Högskolan i Borås.

Brandell, Gerd & Sjögren, Carina (2002). Ligga steget före: barnmatskoden i Sverige 1981-

2001. Göteborg: Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor (NAFIA)

Brenckert, Eva (2002). Äntligen adoptivförälder. Stockholm: Bilda

Dükler, Hannes (red.) (2004). Uppdrag: pappa. Stockholm: Bonnier

Hall, W. A., Hauck, Y (2007). Getting it right: Australian primipara´s views about

breastfeeding: A Quasi-experimental study. International Journal of Nursing

Studies, 44, 786-795

Hirdman, Yvonne (2001). Genus: om det stabilas föränderliga former. 1. uppl. Malmö: Liber

Kylberg, Elisabeth, Westlund, Anna Maria & Zwedberg, Sofia (2009). Amning i dag. 1. uppl.

Stockholm: Gothia

Lithell, Ulla-Britt (1999). Små barn under knappa villkor: en studie av bakgrunden till

minskningen av dödligheten bland spädbarn under förra hälften av 1800- och 1900-talet i

Sverige. Torsby: Torsby finnkulturcentrum

Mozingo, J. N., Davis, M. W., Droppleman, P. G., Merideth, A. (2000). Women´s

Experiences with Short-term Breastfeeding. MCN, 25, 3.

Stenhammar, Ann-Marie (2001). Mjölkdroppen: filantropi, förmynderi eller samhällsansvar?.

Stockholm: Carlsson

Svensson, Kristin & Nordgren, Malin (2005). Amningsboken. Stockholm: Natur och kultur

Weimers, Lena m fl, (2008) Amningsguiden: en guide om amning utifrån WHO/UNICEF:s 10

steg. Stockholm.

Weiner, Gena (1995). De räddade barnen: om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte

med filantropin i Hagalund 1900-1940. Diss. Linköping : Univ.

Artiklar

Aftonbladet, 1991-11-20

Dagens medicin, 2006:38

Dagens Nyheter, 2007-11-19

Expressen, 2009-05-04

35


Svenska Dagbladet, 2009-08-24

Vi föräldrar, 2006:6

Elektroniska källor

Google:

www.google.se

Amningscentrum:

http://www.karolinska.se/sv/Verksamheternas/Kliniker-enheter/Kvinnokliniken/Amningscentrum/Strategi---for-hela-vardkedjan/Tio-steg-till-enlyckad-amning/?epslanguage=SV

Arena:

http://www.tidskriftenarena.se/text/2005/08/uppdrag-amma

Growing people:

http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2237

IBLCE (International Board of Lactation Consultant Examiners):

http://www.iblce.org/

Landstinget i Gävleborg:

http://www.lg.se/templates/Page.aspx?id=7450

Livsmedelsverket:

http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Ammande/Amning-och-barnets-halsa/

Metrolifestyle:

Metrolifestyle.com

Mjölkdroppen:

http://mjolkdroppen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=5&Itemid=9

Amningshjälpen:

http://www.amningshjalpen.se/

Pressmeddelande, Uppsala univsersitet:

http://info.uu.se/press.nsf/pm/sociala.faktorer.id922.html

Regionalt vårdprogram:

http://www.webbhotell.sll.se/pagefiles/7753/rv_brostkomplikationer_utg2.pdf

Socialstyrelsen:

www.sos.se/FULLTEXT/126/2003-126-16/2003-126-16.htm

http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-12

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17783/2009-10-115.pdf

http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33

36


Sydsvenskan

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html

Södertörns lärcentra:

Se t ex, http://www.s-larcentra.se/2010/02/amning-och-anknytning-2/

Uppsala nya tidning:

http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1018120,00.html?from=puff

WHO:

http://www.who.int/topics/breastfeeding/en/

37

More magazines by this user
Similar magazines