Framsida_rapport amning - Arbetets museum

!!!!!!!????????????!!?!?!?!???????? ??????!!!!!!!!!!!!!!!?????????????!!!!!!!!!!!!!????????????!!!!!!!!!!!!???????????!!!!!!!!!!??????!!!!!!!???!!!!!!!!!!???????!!!!!!!!!!!!!!!!!?????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!??????????????????????!!!!!!!!!!????!?!?!?!?!!!!!!!!?????!!!!!!?!?!?!??!!!!!!???????????????????? ?!!!!?!?!?!?!?!?!?!?!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!?!?!?!?!?!!!!!!!?!!!?!??!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?! ??!!!?? 

Röster om amning 

Rapport från ett dokumentationsprojekt 

JOHANNA ÖVLING

Förord 

Följande rapport är en del av Arbetets museums utställningsprojekt Mötesplats: Röster om 

amning. Utställningen stöds av Föreningen Mjölkdroppen, Vårdförbundet, Mångkulturellt 

centrum i Botkyrka och Svensk sjuksköterskeförening. Projektet har haft stor hjälp av en 

referensgrupp vars deltagare med sina kunskaper och erfarenheter har bidragit med viktiga 

synpunkter på utställningsmanuset och kreativa idéer för gestaltningen. Referensgruppens 

deltagare har medverkat i arbetet med utställningsprojektet på olika sätt. Flertalet har deltagit 

på projektets referensgruppsträffar medan andra har bidragit med värdefull respons och idéer 

via samtal och mailkorrespondens. Referensgruppen består av Sofia Zwedberg 

(forskare/barnmorska), Carina Sjögren och Katharina Rehn (Amningshjälpen), Anna 

Österberg (BVC-sjuksköterska), Kristina Löfstedt (etnolog), Ulla Falk (Vårdförbundet), Inger 

Torpenberg (Svensk sjuksköterskeförening), Åsa Pettersson (Barnhälsovården, Östergötland), 

Ulla Idenstedt (Barnhälsovård Nord), Mats Berggren (initiativtagare till pappagrupper), 

Kristina Degerström (etnolog), Maria Aziz (sociolog), Charlotte Hyltén-Cavallius 

(Mångkulturellt centrum), Andrzej Markiewicz (fotograf), Annelie Egelin Tärning, Sofia 

Seifarth, Alicia Honti samt Johanna Övling (Arbetets museum). 1 Vi vill härmed rikta ett stort 

tack till projektets sponsorer, referensgruppen och alla övriga som på olika sätt har bidragit till 

att skapa en relevant och viktig utställning om amning. Särskilt tack vill vi rikta till Maria 

Aziz, Anna Österberg, Carina Sjögren samt Kristina Degerström som har genomfört och 

bearbetat några av de intervjuer som ligger till grund för utställningsprojektet. 

1 För mer information om referensgruppens medlemmar se kapitel 6. 

Johanna Övling 2010-04-05

Innehåll 

1. Inledning 

2. Metod 

3. Amning genom tiderna 

4. Materialanalys 

5. Intervjumaterial 

6. Referensgrupp 

7. Källförteckning 

2

1. Inledning 

Amning är en känslig fråga. En del har positiva erfarenheter, andra negativa. Amning är en 

fråga som engagerar, väcker känslor – varma, glada känslor, men också känslor som upprör. 

Men vad är det som gör amning till ett så laddat ämne i vår kultur? Vad är det för utmaningar 

som möter föräldrarna? Vilka krav, förväntningar och föreställningar har BVCsjuksköterskorna 

att hantera i sin vardag? 

Följande rapport har gjorts inom ramen för Arbetets museums utställningsprojekt Mötesplats: 

Röster om amning. Projektet syftar till att undersöka och belysa amning utifrån föräldrarnas 

och BVC-sjuksköterskornas situation. Utställningen behandlar amning ur både historiska och 

nutida perspektiv. Den vill väcka frågor, känslor och diskussioner om amning för att bidra till 

ökad förståelse för olika gruppers sätt att hantera och förhålla sig till amning. Den vill främja 

relationerna grupperna emellan, utveckla kunskap om amningens olika sammanhang och om 

amning som kulturellt och socialt fenomen. Utställningsprojektet bygger på intervjuer med 

föräldrar, BVC-sjuksköterskor och rådgivare, så kallade hjälpmammor, från den ideella 

föreningen Amningshjälpen. 

Av utrymmesmässiga skäl ryms enbart en bråkdel av det insamlade intervjumaterialet i 

den faktiska utställningen. Rapporten syftar till att ge en fördjupad bild av amning utifrån det 

insamlade intervjumaterialet och den amningspolitiska debatten. Rapportens första del ger en 

historisk tillbakablick och beskriver förändrade amningsrekommendationer och 

amningsfrekvenser i relation till en övergripande samhällsförändring. I det andra kapitlet, 

Materialanalys, tar vi tempen på amningen idag utifrån det insamlade intervjumaterialet, 

statliga rekommendationer, nya forskningsrön och dagens amningspolitiska debatt. 

2. Metod 

Föräldrar. Tolv enskilda intervjuer samt två fokusgruppsintervjuer med föräldrar har gjorts 

för utställningsprojektet. Fokusgruppsintervju är ett annat ord för gruppintervju och innebär 

att flera personer intervjuas samtidigt. Denna intervjuform är fördelaktig eftersom den 

möjliggör diskussioner mellan informanterna. Den enskilda intervjun har å andra sidan 

fördelen att den ger utrymme för mer djuplodande reflektioner. Tre av de intervjuade 

föräldrarna är män. Urvalet av informanter har gjorts för att få en spridning avseende kulturell 

bakgrund, kön, sexualitet, ålder och utbildningsnivå. I utställningsprojektet samarbetar 

3

Arbetets museum med Mångkulturellt centrum i Botkyrka. Syftet med samarbetet har 

framförallt varit att förstärka etnicitetsperspektivet i utställningen. 

BVC-sjuksköterskor. Sex enskilda intervjuer och fyra fokusgruppsintervjuer med BVCsjuksköterskor 

har gjorts för utställningsprojektet. Samtliga informanter är kvinnor. Att 

utställningsprojektet fokuserar på just BVC-sjuksköterskor har sin historiska förklaring. 

Mötesplats: Röster om amning är delvis finansierat av den ideella föreningen Mjölkdroppen. 

Mjölkdroppen startades som en ideell organisation i början av 1900-talet i syfte att donera 

modersmjölksersättning till fattiga kvinnor som inte kunde amma. Mjölkdroppens 

verksamhetsområde skulle senare komma att vidgas till att erbjuda barnhälsovård till kvinnor 

ur alla samhällsklasser. På så vis är vår tids barnavårdcentraler arvtagare till Mjölkdroppens 

verksamhet. Utställningen lyfter således fram BVC-sjuksköterskans roll med 

amningsrådgivning både ur ett samtida och historiskt perspektiv. De intervjuade BVCsjuksköterskorna 

är antingen sjuksköterskor med specialistutbildning, barnsjuksköterskor eller 

distriktsjuksköterskor. Sjuksköterskorna är verksamma i Stockholms-, Uppsala-, Hallandsoch 

Skåne län. Intervjuerna som gjordes i Stockholm utfördes dels i innerstan men även i 

förorter, varav några är invandrartäta. 

Rådgivare på Amningshjälpen. För utställningsprojektet har även en gruppintervju med 

rådgivare, så kallade hjälpmammor, inom den ideella föreningen Amningshjälpen gjorts. 

Amningshjälpen bildades 1973 i syfte att sprida kunskap om amning och stödja kvinnor som 

ville amma. De intervjuade rådgivarna arbetar ideellt som hjälpmammor vilket innebär att de 

tar emot samtal från kvinnor och män som vill diskustera frågor och problem med amningen. 2 

2 http://www.amningshjalpen.se/ 

4

3. Amning genom tiderna 

Förändrad syn på amning 

Människan har mjölkproduktion gemensam med övriga däggdjur. På så vis kan amning tyckas 

vara den mest ”naturliga” saken i världen. En sökning på ordet ”amning” på sökmotorn 

Google ger cirka 574 000 träffar 3 och amning diskuteras livligt i olika sociala medier. 

Dessutom presenteras ofta nya forskningsrön om amning och med jämna mellanrum uppstår 

amningspolitiska debatter i media. Om amning nu är något naturligt, varför har vi så stort 

behov av att prata om det? 

Diskussionen om amning har under lång tid engagerat politiker, forskare och allmänhet. 

En historisk tillbakablick visar att de allmänna amningsrekommendationerna och antalet 

ammande kvinnor i Sverige har varierat kraftigt över tid. Variationen kan förklaras med att 

synen på amning, bröstmjölk och modersmjölksersättning påverkas av en övergripande 

samhällsförändring. Ett historiskt perspektiv på amning kan hjälpa oss att förstå varför 

amningen har minskat de senaste åren och varför amningsrekommendationerna ser ut som de 

gör idag. Det kan även synliggöra en social och kulturell förändringsprocess som har medfört 

förändrade betydelser av och förhållningssätt till bland annat hälsa, statliga 

rekommendationer, myndigheter, barnet, moderskapet och faderskapet. 

Procent 

100 

90 

80 

70 

60 

50 

40 

30 

20 

10 

0 

Ulla Idenstedt 

Vårdutvecklare BHV 

Stockholms läns landsting 

3 www.google.se, 2010-04-15 

Exklusiv- och delvis amning, barn födda 1945 - 2006 

Sverige 

Amningshjälpen 

BFHI 

Införande av WHO:s 

definition av helamning 2004 

2 mån 4 mån 6 mån 

1945 

1950 

1955 

1960 

1965 

1970 

1973 

1975 

1980 

1985 

1990 

1995 

2000 

2005 

2006 

5

Amning som vetenskap (1700–1900) 

I mitten av 1700-talet gjordes den första stora svenska folkräkningen. Resultatet visade att 

spädbarnsdödligheten var större än väntat (Lithell, 1999:34). Den höga barnadödligheten i 

Sverige och i övriga delar av världen bidrog till ett ökat intresse för spädbarnsvård (Svensson 

& Nordgren, 2005:19). De svenska myndigheterna ansåg att en huvudsaklig orsak till den 

höga spädbarnsdödligheten var att många spädbarn inte ammades, konstgjord uppfödning och 

ohygieniska förhållanden betraktades som en riskfylld kombination. Övertygelsen om 

bröstmjölkens hälsobringande effekter och riskerna med modersmjölksersättning var inte 

begränsad till Sverige, även om metoderna för att höja amningsfrekvensen varierade. I 

Österbotten i Finland riskerade kvinnor till exempel att bli bötfällda om det kunde bevisas att 

barnen dött på grund av att inte ha ammats (Lithell, 1999:34ff). 

Under 1800-talet betraktades amning som en moderlig ”plikt”. Däremot ansåg läkarna 

att det var mindre lämpligt att barnen ammades längre än ett år. Godtagbara skäl för mödrar 

att inte amma var om de hade tuberkulos eller syfilis (Lithell, 1999:23). Förespråkandet av 

amning i Sverige och i andra europeiska länder gick i linje med tidens vurmande för ”det 

naturliga”, och somliga menade att kvinnor som inte ammade satte sig emot naturens lag 

(Badinter, 1980:126). 

Den moderliga plikten att amma gällde inte kvinnor i de övre samhällsskikten. Barn till 

högreståndsfamiljer kunde istället ammas av ammor som var anställda för att amma. En del 

högreståndsfamiljer anställde ammor i hemmen, medan andra sände iväg sina barn till ammor 

på landsbygden (Lithell, 1999:29). Ammor var på många ställen runt om i Europa betydligt 

vanligare än i Sverige under 1700- och 1800-talet. Ett av de länder där ammorna fick stor 

betydelse var Frankrike. På 1200-talet öppnades den första förmedlingen av ammor i Paris 

och i 1700-talets Frankrike blev ammor vanligt även bland de lägre samhällsskikten 

(Badinter, 1980:40f). 

Det finns flera förklaringar till varför högreståndskvinnor sällan ammade. Historiska 

studier visar att det fanns idéer om att kvinnornas hälsa kunde äventyras av amningen, att 

bröstens utseende skulle förstöras av amningen samt att en kvinna som ammar samtidigt som 

hon hade ett sexualliv äventyrade barnets hälsa. Vidare fanns en idé om att en ammande 

kvinna inte fick bli upprörd, eftersom man trodde att moderns sinnesstämningar överfördes 

via mjölken till barnet som riskerade att bli sjukt eller till och med dö (Lithell, 1999:29ff). 

Ytterligare en förklaring till att högreståndskvinnor sällan ammade var att amningen 

betraktades som en social markör för fattigdom och därför ansågs opassande för societetens 

kvinnor (Badinter, 1980:62). 

6

Tiden vid förra sekelskiftet var en omvälvande epok i Sveriges historia. Landet höll på 

att industrialiseras men var vad vi idag kallar för ett utvecklingsland. Fattigdomen var utbredd 

och trångboddheten i städerna stor. Övergången från bondesamhälle till industrisamhälle 

medförde att tron på Gud alltmer gav vika för tron på vetenskapen. Framtidsdrömmar om ett 

samhälle utan fattigdom tog form och barnet blev en symbol för drömmen om det moderna 

samhället. Orsaken till samhällsproblem som fattigdom och brottslighet ansågs ligga hos den 

enskilda individen vilket förklarar tidens starka intresse för moralfrågor såsom hygien, 

disciplin och hälsosam livsföring. Eftersom barnen var framtiden betraktades barnuppfostran 

och uppfödning som en samhällsangelägenhet (Stenhammar, 2001:16f). 

Redan i slutet av 1800-talet förespråkade barnläkare regelbundna rutiner gällande 

amning, sömn och mycket annat som hade med barnets levnadsvanor att göra. 

Regelbundenheten skulle lära barnet att tygla sina behov och därmed bli en disciplinerad 

individ, anpassad till samhället. Mammor uppmuntrades därför att inte ge efter för barnets 

signaler utan enbart ta upp det skrikande barnet om det var berättigat. Schemalagd amning 

ansågs även hälsosamt för barnets matsmältningssystem (Kylberg m fl, 2009:9f). I slutet av 

1800-talet var den rekommenderade amningsintervallen två till tre timmar för att i början av 

1900-talet ha förlängts till fyra timmar. Alla läkare var inte överens om längden på 

intervallen, men fyratimmarsintervallen fick snart starkt fäste (Weiner, 1995:70f). 

Regelbundna amningsrutiner blev det ideal som skulle prägla amningspraktiken i flera 

decennier framöver. 

Mjölkdroppen – barnavårdcentralens föregångare (1900–1930) 

I början av 1900-talet finansierades svensk fattigvård främst genom välgörenhet. Ett exempel 

på en sådan välgörenhetsverksamhet var Föreningen Mjölkdroppen. Barnläkaren Moritz 

Blumenthal var en av grundarna till föreningen som bildades 1903. Verksamheten gick till en 

början ut på att donera komjölksblandning för spädbarn till fattiga mammor som inte kunde 

amma. Syftet var att minska den höga spädbarnsdödligheten i de större städerna. Föreningen 

Katarina Mjölkdroppe på Södermalm i Stockholm var den första Mjölkdroppen i Norden, men 

liknande verksamheter fanns redan på olika ställen runt om i Europa bland annat i Frankrike. 

Så här löd föreningens stadgar: 

§ 1. Föreningen har till ändamål att åt fattiga späda barn i Stockholm, som af en eller annan 

anledning ej kunna åtnjuta den naturliga födan, tillhandahålla en för deras ålder afpassad näring. 

7

Detta sker genom att i en eller flera därför upprättade anstalter tillreda och åt behöfvande utdela 

för späda barn passande mjölkblandningar (Stenhammar, 2001:33). 

Snart bildades även lokalavdelningar i och utanför Stockholm och verksamhetsområdet 

vidgades (Stenhammar, 2001:53ff). 1910 fanns det Mjölkdroppar på cirka 25 orter runt om i 

landet (Weiner, 1995:59). Några år senare började Mjölkdroppen även dela ut ampremier, det 

vill säga ett kommunalt ekonomiskt bidrag i syfte att underlätta amningen för arbetande 

kvinnor. Utöver komjölksutdelningen arbetade mjölkdropparna med att upplysa mammor om 

näring och spädbarnsvård och hembesökskontroller gjordes för att kontrollera att de familjer 

som fick ampremier inte flaskmatade barnen (Stenhammar, 2001:53ff). 

Journalanteckningar och verksamhetsberättelser från 1900-talets början visar att 

läkarnas förhållningssätt till mammor ofta var av moraliserande karaktär då deras förmåga att 

ta hand om spädbarn ofta ifrågasattes. Mammorna kunde bland annat beskrivas som olydiga, 

ha bristande ansvarskänsla och vara okunniga om barnavård. Det ansågs även vara 

problematiskt att många mammor rådfrågade släktingar om råd istället för att förlita sig på 

läkarnas expertis. Uppfattningen om att mammor var i behov av uppfostran förde med sig att 

mjölkdropparnas verksamhet blev alltmer inriktad på rådgivning och upplysning. Snart 

började verksamheten även rikta in sig mot att bli mer amningsbefrämjande (Weiner, 

1995:104ff). 

På Stockholms barnavårdsbyrås årsmöte 1923 framfördes åsikter om att verksamheten 

borde anpassa sig efter internationell standard och rikta sig till alla familjer oavsett 

samhällsklass (Stenhammar, 2001:72ff). Under 1900-talets första decennier hade antalet 

födslar sjunkit kraftigt. I takt med att oron för en befolkningskris växte tilltog samhällets 

intresse för barns hälsa. År 1937 beslutade riksdagen att barns hälsa är ett samhällsansvar, 

vilket förde med sig att mjölkdropparnas lokalföreningar övertogs av barnavårdsnämnden. 

Den nya barn- och mödrahälsovården erbjöd samtliga kvinnor rätt till bland annat 

hälsokontroll, gratis förlossningsvård, moderskapspenning och även ”mödrahjälp” för de 

kvinnor som var i behov av extra stöd. På så vis är mjölkdropparna mödra- och 

barnavårdscentralernas föregångare (Stenhammar, 2001:93f). 

Föreningen Mjölkdroppen finns kvar än i dag och har drygt 30 medlemmar vilka 

framförallt är yrkesverksamma personer med anknytning till barnhälsovård. Föreningen 

8

arbetar för att ekonomiskt understödja inhämtning och kunskapsspridning som främjar 

spädbarnsvård framförallt gällande uppfödning. 4 

Schemalagda amningsrutiner får fäste (1930–1960) 

Före 1930 hade de flesta förlossningar skett i hemmen. Familjerna var större och människor 

bodde närmare varandra vilket innebar att kunskap och erfarenheter om förlossning och 

spädbarnsvård fördes över mellan generationer. I mitten på 1930-talet började 

sjukhusförlossningar bli allt vanligare, vilket fick inverkan på amningspraktiken. Gamla 

traditioner som förts över mellan generationer ersattes av barnläkarnas expertråd och den 

moderna läkarvetenskapen. Barnläkarnas teorier om uppfostran och uppfödning fördes ut till 

mammorna via BB, barnavårdcentralerna och rådgivningslitteratur och fick på så sätt stor 

spridning (Kylberg m fl, 2009:10f). Vårdrutinerna innebar bland annat att barnet vårdades av 

sjukvårdspersonal i en barnsal och bars in var fjärde timme till mamman för att ammas i tjugo 

minuter. Normen var fem måltider om dagen och nattlig amning skulle bara ske den första 

tiden (Svensson & Nordgren, 2005:19ff). 

Vid den här tiden hade alltfler kvinnor börjat yrkesarbeta och den schemalagda 

amningen var svår för en del mammor att upprätthålla vilket bidrog till att mjölkproduktionen 

avtog (Svensson & Nordgren, 2005:22). Livsmedelsindustrin såg sin möjlighet till en helt ny 

marknad vad det gällde att sälja modersmjölksersättning och i deras samarbete med 

vårdsektorn, främst barnläkarna, ledde den reglerade amningen till att man i större 

utsträckning som mamma misslyckades med sin amning (Brandell & Sjögren, 2002). Barnen 

vägdes före och efter amningen och kunde ordineras tillägg om viktuppgången inte var 

tillfredsställande. Tillverkningen av modersmjölksersättning hade industrialiserats och var 

numera både billig och hygienisk. Flaskmatning blev en lösning för barn till arbetande 

mammor som inte kunde upprätthålla amningen. I takt med att användandet av 

modersmjölksersättning ökade minskade antalet ammande kvinnor. Amningsfrekvensen 

skulle fortsätta att kraftigt sjunka fram till 1970-talet (Kylberg m fl, 2009:11f). 

Nya riktlinjer för amningsrådgivning (1970–1990) 

Amningsfrekvensen sjönk stadigt i de industrialiserade länderna under 1950- och 1960-talen, 

och samma utveckling skedde i utvecklingsländerna på 1960- och 1970-talen (Brandell & 

Sjögren, 2002:8). År 1971 var amningsfrekvensen som lägst i Sverige då mindre än 10 

4 http://mjolkdroppen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=5&Itemid=9 

9

procent av barnen vid sex månaders ålder helammades. Samma decennium ökade intresset för 

amningen i Sverige och i andra industriländer vilket förde med sig att den nedåtgående 

amningstrenden vände (Kylberg m fl, 2009:12). 

Det ökande intresset för amningen hade flera orsaker, däribland ett politiskt motstånd 

mot kommersiella och artificiella produkter och kvinnors kamp för rätten till 

självbestämmande över sina kroppar (Weimers m fl, 2008:18). Andra bidragande orsaker var 

ökad kunskap om bröstmjölkens innehåll samt den förlängda föräldraledigheten som 

underlättade för kvinnor att amma. Protesterna mot barnläkarnas bristande amningsstöd, 

auktoritära förhållningssätt och de schemalagda amningsrutinerna tilltog. 

1973 grundade kvinnor med egna erfarenheter av amning den ideella organisationen 

Amningshjälpen efter en norsk modell. 5 Syftet med verksamheten var att stödja kvinnor med 

amningen och arbeta för en mer amningsvänlig vård. Organisationen blev till en början 

ifrågasatt eftersom kvinnorna inte hade någon medicinsk utbildning. Men många kvinnor 

sökte sig till Amningshjälpen och i takt med att amningsfrekvensen ökade uppmärksammades 

föreningen alltmer av svenska myndigheter (Svensson & Nordgren, 2005:25f). En följd av att 

intresset för och kunskapen om amning tilltog var att vården införde mer amningsfrämjande 

rutiner. Samma årtionde öppnades förlossningsavdelningen även för pappor, de första 

pappagrupperna startade och moderskapspenningen bytte namn till föräldraförsäkringen 

(Stenhammar, 2001:129ff). 

1981 formulerade Världshälsoorganisationen tillsammans med UNICEF en etisk kod 

mot marknadsföring av bröstmjölksersättningar, den så kallade WHO-koden. Koden syftar till 

att stödja och främja amning genom en reglering av marknadsföringen av 

bröstmjölksersättningar. Marknadsföringsmetoderna hade successivt utvecklats av de 

internationella barnmatsföretagen till att sprida uppfattningen att flaskmatning med 

ersättningar var väl så bra som originalet, bröstmjölk. Förpackningar med välgödda späda och 

små barn hade en stor påverkan på både konsumenter och sjukvårdspersonal, så att man även 

inom vården förmedlade bruket av ersättningar istället för att hjälpa mammorna att komma 

igång med amning. 

Effekten av den ökande användningen av modersmjölksersättningar hade fått förödande 

konsekvenser för barn i utvecklingsländer med brist på rent vatten. Många barn i 

utvecklingsländer dog, och dör än idag av undernäring och vätskebrist som en följd av 

uppfödning med ersättning (Brandell & Sjögren, 2002:8). Nästan alla länderna inom WHO, 

5 http://www.amningshjalpen.se/ 

10

inklusive Sverige, anslöt sig till koden som bland annat innebär att vårdpersonal är skyldiga 

att informera föräldrar om bröstmjölkens fördelar och får enbart informera om 

bröstmjölksersättning och flaskmatning om det finns motiv för det (Weimers, 2008:19ff). 

På 1980-talet tilltog ifrågasättandet av den svenska vårdens amningsrutiner. Utifrån en 

ny syn på det nyfödda barnet som en social person som samspelar med sin omgivning 

betonades vikten av att mamman och pappan är nära sitt barn för att kunna tolka dess signaler. 

Rutiner som ifrågasattes var bland annat barnmorskans rutiner kring tilläggningen vid den 

första måltiden samt att den första amningen ibland kunde dröja ända till ett dygn efter 

förlossningen. Så kallad ”rooming in” som en period praktiserats under dagtid, började nu 

inkludera även natten, vilket innebär att mamma och barn är tillsammans dygnet runt. Man 

började se värdet i en vård anpassad efter den enskilda familjens krav och önskemål och 

vikten av pappans delaktighet och stöd betonades alltmer (Svensson & Nordgren, 2005:26f). 

Ytterligare ett steg mot en mer amningsfrämjande svensk vård togs år 1990 när Sverige 

anslöt sig till den så kallade Innocentideklarationen. Deklarationen, som utformades av en 

grupp medicinska specialister inom WHO och UNICEF, ger instruktioner för hur amningen 

kan skyddas och främjas inom hälso- och sjukvården. Sjukhus uppmanades att bli så kallade 

amningsvänliga sjukhus, ”baby friendly hospitals”. Mer detaljerade internationella riktlinjer 

för hur vårdpersonal kan arbeta för att främja och stödja amning formulerades i de så kallade 

”tio steg till lyckad amning” (Weimers, 2008:18ff). Certifieringen av amningsvänliga sjukhus 

avslutades 2006 i Sverige men de ”tio stegen” utgör än i dag de grundläggande riktlinjerna för 

vårdpersonalens arbete med amningsrådgivningen. Här följer de tio stegen: 6 

1. Ha en skriven amningsstrategi/handlingsplan som rutinmässigt delges all hälsopersonal. 

2. Undervisa all berörd personal i nödvändig kunskap för att genomföra denna 

handlingsplan. 

3. Informera alla gravida och nyblivna mammor om fördelarna med amning och hur man 

upprätthåller amningen. 

4. Uppmuntra och stödja mammor att börja amma sitt nyfödda barn vid barnets första 

vakenhetsperiod, vilken vanligen sker inom två timmar. 

5. Visa mammorna hur det skall amma och upprätthålla amningen även om de måste vara 

åtskilda från sina barn. 

6. Informera mammorna om att nyfödda barn ej ska ges mat eller dryck utöver bröstmjölk, 

såvida det inte är medicinskt indikerat. 

6 http://www.karolinska.se/sv/Verksamheternas/Kliniker--enheter/Kvinnokliniken/Amningscentrum/Strategi--for-hela-vardkedjan/Tio-steg-till-en-lyckad-amning/?epslanguage=SV 

11

7. Praktisera samvård – tillåt mammor och barn att vistas tillsammans dygnet runt. 

8. Uppmuntra fri amning. 

9. Ej ge nappar till ammande spädbarn, varken sug- eller dinappar. 

10. Uppmuntra bildandet av amningshjälpgrupper och sedvanlig kontakt med 

barnhälsovården genom att hänvisa mammorna till dem vid utskrivning. 

Hur ser det ut idag? 

Den historiska överblicken visar att mycket har hänt på amningsfronten de senaste 

decennierna, ja egentligen de senaste seklerna. Amningsrekommendationer, amningsfrekvens, 

synen på föräldraskapet och vården har varierat över tid. Idag är Sverige ett av de 

industriländer där det ammas mest. Samtidigt visar statistik att antalet kvinnor som helammar 

under barnets första sex månader har minskat de senaste åren, och fortfarande är amning en 

fråga som väcker både starka känslor och diskussioner. I följande kapitel Materialanalys görs 

ett nedslag i dagens amningsklimat. Med hjälp av intervjuer med föräldrar, BVCsjuksköterskor, 

rådgivare på Amningshjälpen och den allmänna samhällsdebatten tar vi 

tempen på amningen idag och ställer frågan: Vilka är brännpunkterna i talet om amning idag, 

och varför? 

12

4. Materialanalys 

Amningens betydelse 

Det historiska kapitlet visar att de svenska uppfödningsrekommendationerna av spädbarn har 

förändrats radikalt det senaste seklet. Mycket har hänt sedan vårdpersonal rekommenderade 

föräldrar att inte lyssna på spädbarnets hungersignaler och anpassa amningen/matningen efter 

ett intervall på fyra timmar. Under lång tid låg fokus framförallt på barnets viktuppgång, idag 

framhålls att spädbarn förutom näring också behöver närhet för att utvecklas och må bra. 

Insikten att tät amning stimulerar bröstmjölksproduktionen har bidragit till att dagens 

mammor uppmuntras till fri amning och mycket hud-mot-hud kontakt. 

Nyblivna föräldrar i Sverige rekommenderas amning framför flaskmatning samt 

bröstmjölk framför ersättning. I enlighet med Socialstyrelsens riktlinjer ska vårdpersonal 

informera vårdtagaren om amningens fördelar jämfört med uppfödning med 

modersmjölksersättning. 7 Riktlinjerna grundas på WHO:s internationella kod mot 

marknadsföring av modersmjölksersättning, 8 som beskrivs lite längre fram. 

Det finns mycket forskning som hävdar amningens positiva hälsoeffekter för barn och 

mamma. Bland annat att bröstmjölken skyddar barnet mot diarréer, öron-, lung- och 

urinvägsinfektioner, astma och allergier samt att amningen minskar risken för mamman att 

utveckla järnbrist, höftledsfrakturer samt bröst- och äggstockscancer (se t ex Regionalt 

vårdprogram, 2008:3). Följande går att läsa på Livsmedelsverkets hemsida: 

Bröstmjölken ger skydd mot infektioner, är perfekt sammansatt, hygieniskt förpackad, alltid 

färdiglagad, lagom varm, lättillgänglig och dessutom billig. Bröstmjölken är anpassad efter 

barnets behov och dess sammansättning ändras i takt med att barnet växer. 9 

Samtidigt som Livsmedelsverket understryker amningens fördelar gör de även en reservation 

för att sambanden mellan amning och dess hälsoeffekter för barnet är relativt små och att de 

därför bör tolkas försiktigt. Forskningen om amningens positiva hälsoeffekter står nämligen 

inte oemotsagd. Mycket av forskningsresultaten om amningens hälsoeffekter sätts i fråga och 

debatteras i olika medier utifrån nygjorda forskningsstudier. 10 Att amning är ett omtvistat 

ämne blev tydligt när Socialstyrelsen 2003 kom med en rekommendation om sex månaders 

7 http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33 

8 http://www.who.int/topics/breastfeeding/en/ 

9 http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Ammande/Amning-och-barnets-halsa/ 

10 se t ex http://www.sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html 

13

helamning. Rekommendationen grundades på internationella studier som föranledde nya 

riktlinjer från WHO. Såhär lyder Socialstyrelsens riktlinjer: 

Den första tiden är bröstmjölk barnets bästa näring. De flesta barn klarar sig utmärkt på enbart 

bröstmjölk de första sex månaderna av sitt liv. Från ungefär sex månader bör amningen av 

näringsmässiga skäl kompletteras med annan föda men det är fördelaktigt om bröstmjölken 

utgör en del av kosten under hela första levnadsåret eller längre. 11 

De som är kritiska till rekommendationen lyfter ofta fram att den baseras på barns behov i 

utvecklingsländer och att den därför inte är anpassad efter svenska förhållanden. Amningens 

positiva hälsoeffekter för barn i Sverige beskrivs som överdrivna. En del menar att 

rekommendationen dessutom osynliggör föräldrar som använder ersättning. 

Rekommendationen kritiseras även för att bidra till att skapa prestation, oro och sorg för 

mammor som har problem med amningen eller av olika skäl inte ammar (se t ex Dagens 

medicin, 2006:38). 

Redan på 1700-talet började barnläkare intressera sig för bröstmjölkens hälsobringande 

effekter för barn. Bröstmjölkens innehåll har länge varit det tyngsta argumentet för amning. 

Idag framhålls även att hud-mot-hud kontakten som sker vid amningen stimulerar hormonet 

oxytocin vilket bland annat medverkar till bröstmjölksutdrivningen, skapar ett 

relationsintresse hos mammor samt gör det lättare för barnet att knyta an till mamman. Även 

pappan/partnern som vistas nära sitt barn får påslag av hormonet vilket stärker relationen dem 

emellan (Weimers m fl, 2009:39). 

BVC-sjuksköterskan 

Sjuksköterskor i Sverige har flera möjligheter att vidareutbilda sig. De BVC-sjuksköterskor 

som har intervjuats till utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning är antingen 

barnsjuksköterskor eller distriktssjuksköterskor. Vidareutbildningen till barnsjuksköterska 

eller distriktssjuksköterska ger sjuksköterskorna en likvärdig ökad kunskap om det 

förebyggande arbetet för folkhälsan, men barnsjuksköterskeutbildningen ger dessutom en 

djupare inriktning på vård av sjuka barn. Vårdpersonal kan även bli internationellt certifierade 

amningskonsulter genom att gå amningsspecialistutbildningen IBCLC. 12 I Sverige finns det 

idag runt 30 personer som har gått utbildningen, varav de flesta är barnmorskor. 

11 

www.sos.se/FULLTEXT/126/2003-126-16/2003-126-16.htm 

12 

http://www.iblce.org/ 

14

De första dagarna efter barnets födelse har barnmorskor och barnläkare på BB kontakten 

med föräldrar och barn. När föräldrar och barn har lämnat BB görs ett uppföljande återbesök 

och eventuellt ett hembesök. Några dagar efter hemkomst tar BVC, alltså barnavårdcentralen, 

över kontakten med föräldrar och barn. BVC-sjuksköterskorna arbetar därmed oftast inte med 

att initiera amningen. Under föräldrarnas första kontakt med BVC efter förlossningen ger 

sjuksköterskan stöd och information kring diverse områden, däribland skötning, amning, 

sovläge, rökning och föräldra-barnkontakt. Det görs även en grundläggande 

hälsoundersökning av barnet. Därefter fortsätter föräldrar och barn med BVC-besöken även 

om de blir alltmer utglesade. 13 Amnings-/uppfödningsrådgivningen utgör således en av flera 

delar som ingår i BVC-sjuksköterskans rådgivningsarbete. 

Sjuksköterskorna som har intervjuats till utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning 

talar om amningsrådgivningsarbetet med engagemang. En sjuksköterska som arbetar i Skåne 

län berättar: 

Det är en fantastisk upplevelse att se de här föräldraparen när det fungerar. Hur stolta de är. Att 

kunna föda upp sitt eget barn med bröstmjölk, det är härligt för dem. De sitter där och ammar på 

BVC i väntrummet och man ser den här bubblan kring dem, närheten. Det kan man göra med 

flaska också, det är inte det, men nu är det amning vi pratar om, inte flaskor. Det är en väldigt tät 

upplevelse. Det är synd om dem som inte får möjlighet att uppleva det egentligen. De som det 

inte går bra för eller som inte kan eller inte vill. Det är inte så lätt alla gånger det där att lita på 

sig själv, att det går bra. Men det här att känna eller se de små när kvinnorna ammar… och så 

kluckar det, så bubblar det. Det är så härligt att se (sjuksköterska G, Skåne län). 

De intervjuade sjuksköterskorna beskriver amningsrådgivningsarbetet som roligt, 

stimulerande och utmanande men långa vårdköer, personal- och tidsbrist och knappa 

ekonomiska resurser verkar försvåra arbetet. Sjuksköterskorna är verksamma i Stockholms-, 

Uppsala-, Hallands- och Skåne län och intervjumaterialet visar att förutsättningarna för 

amningsrådgivningsarbetet varierar mellan länen framförallt vad det gäller sjuksköterskornas 

möjlighet till fortbildning. 

Sjuksköterskorna är enligt lag skyldiga att vara uppdaterade på sitt kunskapsområde, 14 

men i intervjuerna blir det tydligt att inte alla sjuksköterskor upplever sig ha möjlighet till 

kunskapsfördjupning i tjänsten. Somliga har även märkt att arbetsgivaren förlitar sig på deras 

13 http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2237 

14 http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33 

15

engagemang i amningsfrågorna. Svårigheten att vara uppdaterad på ny kunskap verkar kunna 

komplicera mötet med de föräldrar som är väl uppdaterade på amningsrelaterad forskning 

genom medias snabba rapportering. Materialet visar att flera av föräldrarna använder 

internetforum såsom bloggar och communities som ett alternativt sätt att inhämta kunskap om 

amning. Att föräldrar har tillgång till en nästan obegränsad mängd information på internet 

förefaller ha en viss betydelse för BVC-sjuksköterskans arbete. En sjuksköterska berättar: 

BVC är inte den auktoriteten som vi har varit innan eftersom föräldrarna får information från så 

många håll, via internet och alla TV-kanaler och all reklam. Så att vi arbetar i motvind kan man 

säga när det gäller att äga tiden, rummet, möjligheten att komma till samtal med föräldrarna. Det 

har ju blivit begränsat. Plus att våran egen tid är begränsad (sjuksköterska AK, Hallands län). 

I det historiska kapitlet kunde vi se att tron på läkaren som den upplysta experten präglade 

1900-talets första decenniers amningsrådgivning. Sjuksköterskans upplevelse att BVC har 

förlorat en del av sin auktoritet skulle kunna förstås som ett uttryck för en övergripande 

samhällsförändring med en tilltagande individualisering. Med dagens informationstillgång på 

internet och i media har föräldrar möjlighet att söka och verifiera information från flera håll 

på egen hand. 

Precis som tillgången på information har förändrats över tid har också vårdens 

rekommendationer om amning skiftat. En sjuksköterska berättar att när hon började arbeta för 

fyrtio år sedan var det vanligt med modersmjölksersättning. Hon förklarar: 

Det var väldigt mycket ersättning då. Sen kom det en period då man bara ska amma. Det slog 

över tycker jag. Och nu tycker jag vi har kommit tillbaka lite grann, det är inte så farligt att inte 

amma. Men det är ju jättehårt ändå för många mammor när de inte klarar av att amma. (…) 

Pendeln slår ofta från den ena ytterligheten till den andra (Sjuksköterska fokusgrupp 1, 

Stockholms län). 

Förutsättningarna för amningsrådgivningsarbetet har alltså förändrats över tid och ser delvis 

olika ut i landets regioner. Vad som däremot enar sjuksköterskorna är att de arbetar efter 

samma internationella och statliga riktlinjer. Sjuksköterskorna utgör länken mellan 

internationella riktlinjer, de svenska myndigheterna och de nyblivna föräldrarna i sin roll som 

tolkare och förmedlare av rekommendationerna. 

16

Samtidigt som sjuksköterskorna arbetar efter samma riktlinjer visar intervjumaterialet 

att förhållningssättet till rekommendationerna skiljer sig mellan sjuksköterskorna. Några säger 

sig vara något kritiska till rekommendationen om sex månaders helamning, eftersom den inte 

anses vara anpassad efter svenska förhållanden. En sjuksköterska har märkt att hennes 

kollegor, som har lång erfarenhet av amningsrådgivning, är mer skeptiska till 

rekommendationen om sex månaders helamning. Det är möjligt att erfarenheten av att ha 

arbetat med amningsrådgivning på 1970-talet, då amningsfrekvensen var som lägst, påverkar 

inställningen till dagens rekommendationer och bidrar till ett mer avslappnat förhållningssätt 

till amning och modersmjölksersättning. Sammantaget visar materialet att sjuksköterskans 

yrkeserfarenhet, förhållningssätt och tolkning av rekommendationerna i viss utsträckning 

påverkar vilken information som ges till föräldrarna. 

Även personliga erfarenheter av amning verkar till viss del påverka sjuksköterskan i 

amningsrådgivningen. En sjuksköterska berättar att ordet amning spontant får henne att tänka 

på värme medan hon rent professionellt kopplar amning till krav och prestation. En annan 

sjuksköterska, med en jobbig personlig upplevelse av amning, associerar amning till mat och 

näring trots att hon egentligen skulle vilja säga närhet. Det förefaller som om hennes 

problematiska erfarenhet av amning gör det svårt för henne att rent yrkesmässigt trycka på att 

amning innebär en närhet för mamma och barn. Samtidigt tror hon att hennes erfarenheter 

underlättar stödjandet av kvinnor med amningsproblem. Det är intressant att fråga sig vilken 

betydelse sjuksköterskans personliga erfarenheter har i rådgivningssituationen i relation till 

den formella, standardiserade information som föräldrarna får. 

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen är målet för en god hälsa och vård att vården bygger 

på patientens självbestämmande och integritet och så långt som möjligt utformas i samråd 

med patienten. 15 I intervjuerna med sjuksköterskorna beskriver de hur de anpassar 

rådgivningen efter föräldrarnas förutsättningar och bakgrund. Förlossningserfarenheter, 

amningsstarten på BB, tidigare amningserfarenheter och kulturell och social bakgrund är 

faktorer som beskrivs påverka amningsrådgivningen. Det gäller alltså att vara flexibel och 

lyhörd i arbetet som amningsrådgivare vilket också flera av sjuksköterskorna poängterar. 

Sammanfattningsvis går det att konstatera att arbetet med amningsrådgivning är 

komplext. Sjuksköterskan har både internationella riktlinjer, de svenska myndigheterna, ny 

forskning, yrkeserfarenhet och ibland även personliga amningserfarenheter med sig i mötet 

15 Se Hälso- och sjukvårdslagen 1985, http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-12 

17

med föräldrarna. Dessutom är varje möte med föräldrarna påverkat av föräldrarnas bakgrund 

och förutsättningar. 

Komplexa erfarenheter 

Maja är mitt första barn så amning är nytt för mig. Innan min dotter föddes hade jag inte 

reflekterat så mycket över amning utan fokus låg på graviditet och förlossning. Nu när fyra 

månader har gått sedan Maja föddes så inser jag att amning är en livsstil. Amning är även laddat, 

omdiskuterat och naturligt på en och samma gång. Amning är tröst, närhet, näring och 

immunförsvar. Att amningen inte är något självklart och enkelt har jag också fått erfara även om 

det flutit på väldigt bra för mig och min dotter (mamma C, Stockholm). 

De kvinnor och män som har intervjuats för utställningsprojektet Mötesplats: röster om 

amning har olika erfarenheter av matning av spädbarn. En majoritet av de intervjuade 

föräldrarnas barn har blivit ammade även om längden på amningsperioden varierar från några 

veckor till flera år. Ett fåtal av föräldrarnas barn har enbart blivit uppfödda med ersättning. De 

amningsproblem som föräldrarna berättar om handlar ofta om att barnet inte fick rätt ”sugtag” 

eller att såriga bröstvårtor eller mjölkstockning uppstod. Problemen ägde ofta rum i början av 

amningsperioden och för de flesta övergick den problemfyllda amningen i en fungerande 

amning efter en tid. Vikten av föräldrarnas tålamod är också något som flera av 

sjuksköterskorna understryker, det vill säga, att de är beredda på att det är ett arbete att lära 

sig att amma. 

Flertalet av de intervjuade föräldrarna har positiva erfarenheter av amningen men det 

som gjort intryck i undersökningen är att flera föräldrar med amningsproblem berättar om 

känslor av krav, sorg och misslyckande. Samtidigt visar intervjuerna att den ena känslan inte 

nödvändigtvis utesluter den andra; amningen kunde således upplevas som både härlig och 

påfrestande för en och samma förälder. Precis som vi sett hos sjuksköterskorna verkar 

betydelsen av amningen skilja sig mellan föräldrarna. Några betonar amningens 

kontaktskapande funktion ”det var så mysigt, jag önskar att man kunde förlänga det” (mamma 

Al, Stockholm) medan andra betraktar amningen mest som praktisk och näringsrik mat. En 

mamma säger: 

Alla säger att det ska vara så bra. Att det är det bästa man kan ge sitt barn, dels för att kunna 

bygga upp immunförsvaret och allt det där. Det är vad jag förknippar med ordet amning, att det 

18

är något fint, något bra och positivt. Men det kan också vara ett krav. Att alla är så här, ja men 

varför ammar du inte? (mamma N, Stockholm). 

Vårdmötet 

De intervjuade föräldrarna har olika upplevelser av mötet med vården i samband med 

graviditet, förlossning och amning/matning. På samma sätt som sjuksköterskornas möjligheter 

till fortbildning skiljer sig mellan olika regioner ser möjligheten för föräldrar att delta i 

föräldrakurser och pappagrupper olika ut. Flertalet av föräldrarna är positivt inställda till den 

vård de erbjudits. ”Jag har nästan velat skriva kärleksbrev till barnmorskorna” (pappa 

fokusgrupp, Stockholm). Sammantaget verkar föräldrarna värdera en trygg miljö, ett lugnt 

tempo samt ett lyhört, personligt, ödmjukt, positivt och stöttande bemötande från 

vårdpersonalen oavsett uppfödningsmetod. En mamma säger: 

Jag är så glad för min BVC-sköterska, man kan verkligen fråga om vad som helst när som helst. 

Hon säger alltid att man ska använda sitt sunda förnuft och lyssna på sin instinkt. Det känns 

lugnande (mamma Al, Stockholm). 

De intervjuade sjuksköterskorna understryker vikten av att vårdpersonalen inte pressar 

mammorna utan istället hjälper dem att stärka deras tillit till sin egen förmåga, mammans och 

barnets välmående ska prioriteras. Ord som teamwork, medskapare, lyhördhet och ödmjukhet 

är återkommande i sjuksköterskornas berättelser. En sjuksköterska säger: 

Vad som är viktigt är att stödja mamman där hon befinner sig. Huruvida hon vill amma eller inte 

amma så måste jag stödja henne i det hon väljer, och inte vara någon slags polis som ska 

förespråka amning till varje pris. Utan är det så att det inte funkar av andra anledningar, då får 

man försöka peppa mamman att det finns ersättning av en anledning och barnen går jättebra upp 

i vikt på det också. Visst är det jättetråkigt om man inte kan ge sin bröstmjölk, men för vissa 

mammor går det inte. Man får försöka avdramatisera det lite (sjuksköterska K, Stockholms län). 

Auktoritärt förhållningssätt, ”pekpinnar” och ett omyndighetsförklarande förhållningssätt från 

vårdpersonalen upplevde flera av föräldrarna som negativt. Omysiga lokaler, dubbla budskap, 

stress och amningspress är andra negativa faktorer som kom upp i samtalen med föräldrarna. 

Jag hatade den där jäkla vägningen, för den förstörde ju väldigt mycket. Och sedan kommer 

ronden, så sitter man där på en stol, så kommer det en massa läkare. Och jag: hej, hej. Det var 

19

inte sådär jätteskön miljö att börja försöka amma i. Så de har mycket att jobba på, rent praktiskt 

(mamma fokusgrupp 2, Norrköping). 

Det verkar som att det framförallt är på BB som föräldrarna upplevde att amningen blev 

stressig. Många vårdgivare i omlopp med olika råd beskrivs som förvirrande och frustrerande. 

Även några av sjuksköterskorna har märkt att en del föräldrar blir stressade på BB vilket 

delvis beskrivs bero på ett hårt tryck på förlossningsavdelningarna. ”Nu har inte jag jobbat 

under de riktigt goda tiderna då de fick ligga en vecka på BB innan de fick åka hem, men det 

förstår jag på äldre kollegor att problemen har ökat med tidigt hemgång” (sjuksköterska Å, 

Stockholms län). Några sjuksköterskor kritiserar även barnmorskorna för att ha ett auktoritärt 

förhållningssätt till föräldrarna, att de omyndigförklarar föräldrarna. 

Forskning visar att självförtroendet hos kvinnor undermineras av motstridiga råd, vilket 

kan få en långvarig effekt på amningsupplevelsen samt ge känslor av misslyckande (Hall och 

Hauck, 2007). En annan studie visar att även barnmorskor kan uppleva amningen som ett 

stressmoment (Blidberg & Livf, 2009). Barnmorskan har i uppdrag att se till så att barnet har 

sugit på mammans bröstvårta innan de lämnar förlossningsavdelningen varpå resultaten 

dokumenteras och redovisas. Även i intervjuerna med sjuksköterskorna framskymtar det en 

viss stress inför amningsstatistiken, vilket kan tänkas ha inverkan på amningsrådgivningen. 

Att amningen kan upplevas som ett stressmoment av vårdpersonal skulle kunna tänkas 

bidra till föräldrarnas upplevelser av stress. Intervjumaterialet tyder på att samarbetet mellan 

de olika vårdinstanserna ibland är bristfälligt och några sjuksköterskor betonar vikten av att 

hela vårdkedjan samarbetar för att skapa goda förutsättningar för amningen. En sjuksköterska 

efterlyser utbildningsdagar för hela vårdkedjan där mödravårdscentralen, BB, BVC och 

distriktsläkarna från läkarkåren är med. 

Amningsstöd eller amningshets? 

Flera av de intervjuade föräldrarna hade inte ägnat mycket tanke åt amningen före 

förlossningen. ”Innan jag hade ammat så trodde jag att allt skulle gå jättebra, att det skulle 

vara jättelätt, jag har ju bara sett andra sitta och amma utan problem” (mamma T, Stockholm). 

Sjuksköterskorna bekräftar att det är vanligt att föräldrar inte är införstådda med att amningen 

ofta kräver tid och arbete. ”Många tror att det är så lätt, det är bara att sätta barnet vid bröstet 

och sen går det av bara farten, det sprutar ut mjölk och allt” (sjuksköterska K, Stockholm). 

Andra hade förberett sig på att amningen skulle bli problemfylld varav några sedan blev 

positivt överraskade när det gick smidigt. ”Man har hört olika historier och fått veta att det 

20

kommer att göra ont och så där (…) sen funkade det bra” (mamma fokusgrupp 1, 

Norrköping). Den information de fick från sjukvårdspersonalen, familj och vänner inför 

amningen stämde alltså inte alltid överens med den egna bilden och de egna upplevelserna. 

Som nämnts ingår det i vårdpersonalens uppdrag att informera nyblivna föräldrar om 

amningens och bröstmjölkens fördelar. Flertalet av de intervjuade föräldrarna upplevde en 

förväntan på att deras barn skulle ammas, både från vården, omgivningen och samhället i 

stort. Uppmaningen upplevdes som positiv av några föräldrar. En mamma tror att en 

anledning till att Sverige har hög amningsfrekvens är att mammor uppmanas att amma. ”Jag 

tycker att det är bra att det finns en stöttning, om det inte funkar så finns ju amningshjälpen” 

(mamma fokusgrupp 1, Norrköping). Andra upplevde uppmaningen som påträngande och 

efterlyste en mer nyanserad information om amning/matning. ”Skulle jag säga ’men jag vill 

inte amma’ då känns det som om hela sjukhuset skulle sprängas” (mamma Ag, Stockholm). 

En mamma säger: 

Jag tänker så här, flaskmatning eller amning, bröst eller inte. Överleva och att man ska må bra 

som mamma eller pappa eller förälder. För då blir det bra för barnet. (…) Resten spelar ingen 

roll, ingen skuldbeläggning och ingen press och gärna information om alla alternativ (mamma 

fokusgrupp 2, Norrköping). 

Det är påtagligt att flera av de intervjuade kvinnorna vars amning varit problematisk har haft 

känslor av dåligt samvete och skuld. ”Det räcker ju med att jag slutade amma innan sex 

månader så känns det som att jag har misslyckats med mitt uppdrag som matförsörjare” 

(mamma A, Norrköping). Både sjuksköterskor och hjälpmammor bekräftar att de möter 

kvinnor med skuldkänslor i samband med amningen/matningen. Berättelser om kvinnor som 

känner sig som dåliga mammor varvas med berättelser om kvinnor som ska amma till varje 

pris. De intervjuade rådgivarna tror att en anledning till att en del kvinnor upplever amningen 

som kravfylld är att det uppstår en krock mellan samhällets amningsuppmuntran och det stöd 

som ges från vården. ”Den amningshets och amningspress som det pratas om uppstår ju i 

glappet mellan kraven och stödet.” Rådgivaren tillägger att kraven ofta ligger mycket högre 

än det stöd som ges (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen). 

Ett återkommande argument i den amningspolitiska debatten är att kvinnor upplever en 

social press att amma på grund av att vi har en amningsnorm i Sverige. En som uttalat sig i 

debatten är journalisten Tove Gustafson. I en artikel i tidskriften Arena diskuterar hon 

amningsnormens effekter. Gustafson vänder sig mot budskapen ”alla kan amma” och ”bröst 

21

är bäst” och menar att de riskerar att pressa mammor. Samtidigt som kvinnor uppmuntras att 

göra självständiga val blir det enligt henne styrda till att amma genom uppmuntrande blickar 

från bland annat vårdpersonal. Enligt Gustafson har bröstmjölken och bilden av den ammande 

modern fått en helig status i vårt samhälle och menar att en lägre ambitionsnivå i samband 

med amningen skulle öka kvinnors välmående. 16 Enligt en studie av Mozingo m fl (2000) kan 

konflikten mellan den idealiserade bilden av amning och den faktiska erfarenheten bidra till 

att mammor känner sig osäkra och därför avbryter amningen. Det är möjligt att bilden av 

amningen som en ”naturlig” kvinnlig förmåga bidrar till känslor av skuld och misslyckande 

för de kvinnor vars amning är problemfylld. 

Att amningen ingår i bilden av den goda modern diskuteras av både föräldrar, 

sjuksköterskor och rådgivare. ”Bilden av den goda modern går tillbaka till madonnabilder, hur 

man ska vara den där uppoffrande modern med sitt lilla barn” (rådgivare fokusgrupp, 

Amningshjälpen). I en artikel i Dagens Nyheter (2007-11-19) betonar barnmorskan och 

amningsforskaren Sofia Zwedberg vikten av att vårdpersonalen förmedlar att man kan vara en 

bra mamma även om man inte ammar. 

Den första amningsinformationen ges vanligtvis sex veckor innan förlossningen. I 

intervjumaterialet berättar några sjuksköterskor om svårigheten att ge en nyanserad 

amningsinformation till föräldrarna. Om de blivande föräldrarna blir informerade om de 

problem som kan uppstå under amningen finns risken att de blir stressade. Samtidigt kan det 

bli jobbigt för de kvinnor som får problem med amningen och som inte har blivit förberedda 

på eventuella komplikationer. Några sjuksköterskor tror att en anledning till att en del 

föräldrar inte upplever att förväntningarna och erfarenheterna av amningen stämmer överens 

är att de inte är mottagliga för amningsinformationen innan förlossningen. ”Jag tror att hur 

mycket man än pratar om amning och förbereder innan så går det inte in riktigt för att 

förlossningen är som ett jätteberg som man ska över” (sjuksköterska fokusgrupp 3, 

Stockholm). 

Samtidigt visar intervjumaterialet att förhållningssättet till amningen inte är entydig hos 

föräldrarna. En kvinna vars barn nästan enbart blivit uppfött med ersättning har ett avslappnat 

förhållningssätt till flaskmatningen. ”Vad spelar det för roll, många ammar inte alls och det 

funkar jättebra” (mamma Ag, Stockholm). Amningsspecialistbarnmorskan Kristin Svensson 

har märkt att det framförallt är de kvinnor som vill amma men som har problem med 

amningen som upplever amningen som känslomässigt laddad. De kvinnor som av olika skäl 

16 http://www.tidskriftenarena.se/text/2005/08/uppdrag-amma 

22

inte kan eller väljer att inte amma brukar inte uppleva den som lika laddad. Svensson tror att 

många föräldrar tenderar att betrakta rekommendationen om sex månaders helamning som en 

lag och menar att om amningen skulle beskrivas som ett fritt val och en rättighet skulle den 

inte vara lika laddad (Vi föräldrar, 2006:6). 

Kulturell betydelse 

Socialstyrelsens statistik över amning i Sverige visar att helamningen minskar medan 

delamningen ökar, det vill säga, kombination av amning och flaskmatning. Under 2003 

helammades 31,5 procent av barnen i Sverige vid sex månaders ålder och 40,9 procent 

delammades. 2007 hade helamningen sjunkit till 12,3 procent medan delamningen hade ökat 

till 55,4 procent. 17 Att helamningen minskar och delamningen ökar är något som flera av de 

intervjuade sjuksköterskorna har märkt. 

Att amningen skulle värderas annorlunda bland kvinnor med utländsk bakgrund till 

skillnad från etniska svenskar är något som sjuksköterskorna i en invandrartät förort till 

Stockholm inte riktigt tycker sig se. Däremot har de märkt att utlandsfödda föräldrar generellt 

sett ger bröstmjölksersättning tidigare än vad svenskfödda föräldrar gör. 

I två andra invandrartäta förorter till Stockholm har sjuksköterskorna märkt tydligare 

kulturella skillnader i inställningen till amningen. De ger en bild av att utlandsfödda kvinnor 

generellt sett har en mer avslappnad inställning till amningen och exemplifierar bland annat 

med de somaliska kvinnorna. ”Det är inte en så stor grej på något sätt, antingen så funkar det 

eller inte och oftast funkar det” (sjuksköterska fokusgrupp 1, Stockholms län). Även i dessa 

regioner har sjuksköterskorna märkt att kvinnor från en del kulturer delammar tidigare än 

svenskfödda kvinnor. Detta förklaras delvis med att det i en del kulturer anses oanständigt att 

amma i offentliga sammanhang. Ivrighet att börja ge vanlig mat beskrivs vara ytterligare en 

orsak. Några sjuksköterskor berättar att det kan uppstå krockar mellan föräldrarnas 

uppfödningstraditioner, släktingarnas råd och de rekommendationer som vården förmedlar. 

Samtidigt betonar de att det är viktigt att vara lyhörd och ödmjuk inför föräldrarnas önskemål 

eftersom de svenska rekommendationerna enligt sjuksköterskorna inte är de enda rätta. 

Sjuksköterskornas upplevelser av att kvinnor från en del kulturer har en mer avslappnad 

inställning till amning skulle kunna tyda på att förhållningssättet till och tolkningen av 

rekommendationer är kulturellt betingade. Samtidigt är det troligt att inställningen till och 

upplevelsen av amningen och rekommendationerna även är påverkade av socioekonomiska 

17 http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17783/2009-10-115.pdf 

23

faktorer. Betydelsen av föräldrarnas socioekonomiska status är något som några 

sjuksköterskor diskuterar. ”Ibland är skillnaderna kanske större mellan en högutbildad 

mamma och en analfabet från samma land, än mellan en svensk högutbildad och en somalisk 

högutbildad” (sjuksköterska fokusgrupp 1, Stockholms län). 

Även betydelsen av generationstillhörighet diskuteras av sjuksköterskor och rådgivare. 

Rådgivarna på Amningshjälpen har märkt av en viss generationsspecifik inställning till 

amning hos åttiotalistmammorna som beskrivs ha en ganska odramatisk inställning till 

amningen inledningsvis. ”Man väljer utifrån den situation, de känslor, man har just för 

tillfället ganska mycket och bestämmer sig inte i förväg för att ’jag ska amma så och så länge’ 

utan man testar” (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen). Samtidigt har de märkt att om det 

uppstår problem med amningen tenderar samma generation att förhålla sig till amningen på ett 

känsloladdat sätt. 18 Rådgivarnas iakttagelser bekräftas delvis i intervjumaterialet. En förälder 

berättar: 

Det var så viktigt att amma och hit och dit. Men jag kände att funkar det inte så funkar det inte. 

Jag tänker inte traggla förrän jag satt i den situationen. Det var inte så viktigt kändes det som. 

Funkar det inte så funkar det inte. Men sedan vart det väldigt viktigt, så det ändrade sig ganska 

snabbt (mamma fokusgrupp 1, Norrköping). 

Rådgivarnas bild av åttiotalistgenerationen är intressant i relation till några sjuksköterskors 

upplevelser av att dagens unga föräldrar inte gärna tar beslut själva utan vill ha snabba råd och 

svar från vården. I en artikel i Svenska Dagbladet (2009-08-24) diskuterar barnpsykologen 

Bengt Grandelius informationsöverflödets inverkan på föräldraskapet. Grandelius menar att 

tillgången på information möjliggör för föräldrar att vara välinformerade men att det samtidigt 

riskerar att göra föräldrar vilsna. Han tror att en anledning till vilsenheten är att de inte litar på 

sina egna iakttagelser och erfarenheter. 

Delad matning 

Ytterligare en förklaring som ges till den minskade helamningen är att många av dagens 

nyblivna föräldrar föredrar flaskmatning för att mamman ska kunna frigöra tid för 

fritidssysselsättningar, jobb eller studier. En sjuksköterska berättar att hon har märkt att 

mammor har lätt för att börja amma men likaväl lätt för att sluta. ”De har väldigt lätt att känna 

sig bundna vid amningen, det har säkert att göra med alla de här kraven de har på sig” 

18 se t ex Metrolifestyle.com 

24

(sjuksköterska AK, Hallands län). Sjuksköterskornas iakttagelser bekräftas av att många av de 

intervjuade föräldrarna hade positiva erfarenheter av delamning. En kvinna önskar att vården 

förmedlade en mer nyanserad information om amning/matning. Hon förklarar: 

Att det inte behöver vara antingen eller. Som mitt barn som jag ammade men som också tog 

flaska. Och jag kunde börja jobba när han var två månader. Och det gick jättebra att vara borta 

och det gick jättebra att vara hemma, göra på båda visen (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). 

Några sjuksköterskor har märkt att flaskmatning även betraktas som en möjlighet för 

pappan/partnern att skapa en relation till barnet, vilket bekräftas av några föräldrar. ”Han 

tyckte ju att det roligt och mysigt att få vara med också och känna närhet med henne på det 

sättet och ge henne mat för det är ju inte många män som får göra det” (mamma U, 

Norrköping). 

I den amningspolitiska debatten talas det allt oftare om att amning har blivit en 

jämställdhetspolitisk fråga idag vilket också beskrivs vara en bidragande orsak till den 

minskade helamningen. En del menar att rekommendationen om sex månaders helamning 

cementerar könsrollerna på så vis att det förutsätter att kvinnan är hemma den första tiden 

medan mannens möjlighet att vara närvarande begränsas. En som uttalat sig är journalisten 

Peter Wennblad som menar att de sociala fördelarna med att mamman inte ammar är stora 

eftersom det möjliggör för pappan att vara mer delaktig under barnets första tid (Expressen, 

2009-05-04). Så länge barnet helammas är det en förutsättning att kvinnan är hemma med 

barnet, men med urpumpad bröstmjölk eller modersmjölksersättning är ansvarsfördelningen 

mellan föräldrarna inte lika självklar. 

Ingen av de intervjuade föräldrarna hade helt och hållet avslutat amningen i ett 

jämställdhetssyfte. En del provocerades av tanken på att avsluta amningen för att öka sin 

partners deltagande medan andra lockades av tanken. En kvinna upplever att hennes man vill 

att hon ska sluta amma så att han kan börja ge välling och så att hon kan få mer egen tid. 

Detta tycker hon är irriterande. En annan kvinna som definierar sig som feminist anser att en 

jämställdhetssträvan i sig inte är ett skäl att inte amma. Det förefaller som att flera av 

föräldrarna är positivt inställda till ett delat matansvar men att det delade ansvaret inte är 

prioriterat framför en fungerande amning. En av de intervjuade papporna resonerar: 

25

Ska amningen fungera så går det inte att dela. Då får ju mamman ovillkorligen vara hemma från 

jobbet. Hade det inte varit så då kan jag tänka mig att man hade funderat i alla fall. Då hade ju 

möjligheten på andra lösningar funnits (pappa fokusgrupp, Stockholm). 

I motsats till de som anser att amningen motverkar jämställdheten menar andra att det inte 

finns någon motsättning mellan amning och jämställdhet. Detta perspektiv stöds av forskning 

som visar att delad föräldraledighet gynnar amningen under det första levnadsåret. 19 Det finns 

även forskning som visar att barn till högavlönade pappor och mammor med akademisk 

utbildning ammas längre än barn till föräldrar utan akademisk utbildning, som får 

arbetslöshetsersättning, socialbidrag eller har låg inkomst. 20 Studierna tyder på att amningen 

till viss del påverkas av socioekonomiska faktorer. 

Barnmorskan och forskaren Sofia Zwedberg menar att amningen snarare ger föräldrarna 

frihet. Hon understryker vikten av att föräldrarna stödjer varandra eftersom mamman och 

barnet behöver vara nära varandra mycket för att amningen ska fungera (Dagens Nyheter 

2007-11-19). Flera av föräldrarna understryker betydelsen av partnerns stöttning under 

amningsperioden. ”Jag har nog aldrig uppskattat min man så mycket som jag gjorde de tio 

första dagarna som han var hemma” (mamma A, Norrköping). En av Amningshjälpens 

rådgivare resonerar på ett liknande sätt. Hon förklarar: 

Lever man i en ojämställd relation så kanske pappan kommer hem och väntar att middagen ska 

stå på bordet för att du ändå är hemma hela dagen. Och kräver att hon ska hinna vara lika tjusig 

och sexig som vanligt innan hon fick barn, makad, fixad, rakad, vaxad och vara en superkvinna i 

sängen och vara redo för sexet två veckor efter förlossningen. Och det finns inte så mycket plats 

för amningen i en sån relation (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen). 

Pappa & partner 

Länge betraktades spädbarnsvård som en kvinnlig uppgift. Det var inte förrän på 1970-talet 

som förlossningsklinikerna öppnades för pappor och på 1990-talet blev BB-avdelningarna 

tillgängliga även för pappor (Stenhammar, 2001). Ett tecken på att pappor/partners blivit mer 

inkluderade i spädbarnsvården är att en del mödravårdcentraler har bytt namn till familjeeller 

föräldracentraler. Möjligheten för pappor att delta i pappagrupper har blivit vanligare 

även om det fortfarande varierar mellan landets olika regioner. På en del landstingshemsidor 

19 http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1018120,00.html?from=puff 

20 http://info.uu.se/press.nsf/pm/sociala.faktorer.id922.html 

26

finns det direkta råd till pappan hur han kan hjälpa till och stödja amningen. 21 Samtidigt är 

informationen ofta heteronormativt formulerad på så vis att det förutsätts att kvinnans partner 

är en man. 

Att vården till viss del är präglad av heteronormativa strukturer bekräftas av några 

mammor som lever i lesbiska relationer som upplevde att vårdpersonalen saknade kunskap 

om dubbelamning. Dubbelamning kan betyda att en mamma ammar två barn samtidigt, eller 

att båda mammorna i en lesbisk relation ammar barnet. Några av de intervjuade föräldrarna 

som lever i lesbiska relationer upplevde även att det i mötet med vårdpersonal och 

informationsmaterial förutsattes att de var heterosexuella. En mamma berättar: 

Varje gång någon kom in i vårat rum så frågade de vem är du? Vem är du? Bara pappor är 

välkomna, stod det ju ett tag. Med det har vi sagt till om att vi vill att det inte ska stå så. Och 

informera varandra att det är en till mamma, för det blir ju tjatigt att jag är också mamma, jag är 

också mamma, jag är också mamma (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). 

Samtidigt framkommer det att vårdpersonalen var måna om att inkludera dem som par när de 

väl kände till att de levde i en lesbisk relation vilket tyder på att det exkluderande bemötandet 

grundades på okunskap eller ovana. En kvinna berättar: 

På vår föräldragrupp så var det en barnmorska som höll i den och hon var lite orolig för att hon 

skulle diskriminera oss när hon sa mamma och pappa. Vi var det enda lesbiska paret i den 

gruppen. Hon försökte att säga föräldrar och komma ihåg och tänka sig för och vara noga med 

att inkludera oss båda som blivande föräldrar. Men jag tror att de är rädda för att trampa oss på 

tårna (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). 

I samtalen med sjuksköterskorna framkommer det att pappan är mer närvarande i 

vårdsituationer idag. Flera föräldrar berättar att vårdpersonalen har uppmuntrat 

pappan/partnern att ta ansvar och engagera sig i barnet och de intervjuade papporna berättar 

att de kände sig inkluderade. 

Samtidigt framskymtar det i intervjumaterialet att inte alla pappor kände sig lika 

inkluderade i mötet med vården. En mamma upplevde att vårdpersonalen förutsatte att hon 

tog det största ansvaret för barnets födelse, vilket gjorde henne upprörd. Det hände att hon 

medvetet spelade förvirrad för att uppmärksamma barnmorskan om att hennes man var lika 

21 se t ex Landstinget i Gävleborgs hemsida http://www.lg.se/templates/Page.aspx?id=7450 

27

delaktig som hon. Vid ett tillfälle hade barnmorskan frågat henne om hon hade med ”det rosa 

pappret” där information om barnet skrevs ned. Trots att hon visste att hennes man hade 

pappret låtsades hon att hon inte visste var det fanns, varpå hennes partner kunde ta fram 

pappret och visa att han tog ansvar. ”Jag ville verkligen att han skulle vara delaktig så jag 

tänkte att jag skulle lura in henne i att kunna se att vi tog lika mycket ansvar (mamma I, 

Norrköping). Liknande berättelser återfinns i boken Uppdrag pappa (2004) i vilken män 

berättar om sina erfarenheter av att bli pappor. En pappa berättar att informationsmaterialet 

inför graviditet och förlossning betonade vikten av pappans delaktighet men att han däremot 

kände sig osedd i de konkreta vårdsituationerna, trots att han upplevde barnets födelse som en 

omtumlande process. Inte förrän han träffade en sjuksköterska som frågade honom hur han 

mådde kände han sig sedd i rollen som pappa (Dükler m fl, 2004:66ff). 

Några föräldrar berättar om hur det första halvåret med det nyfödda barnet präglats av 

att det är mamman, barnet och bröstet som varit i centrum. ”Man blir snabbt nummer två när 

man inte ammar om barnet enbart äter bröstmjölk” (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). En 

annan kvinna berättar: ”Han såg inte sin egen del i det, han kände sig som att det var Leo och 

jag och så var han vem som helst som fanns runt oss” (mamma fokusgrupp 2, Norrköping). 

Det är möjligt att partnernas upplevelser av utanförskap och osäkerhet är påverkat av 

normativa idéer om hur rättigheter, skyldigheter och ansvar bör fördelas mellan könen. 

Föreställningar om att manlighet betyder ansvar, beskydd och försörjning medan kvinnlighet 

kopplas samman med barnafödande, uppfödande och modersinstinkt kan tänkas få betydelse 

för upplevelsen av föräldraskapet (se t ex Hirdman, 2001). Enligt mansforskaren och 

professorn i socialpsykologi Thomas Johansson (2002), är en bidragande orsak till att pappor 

kan känna sig osäkra i föräldrarollen att de inte i lika hög grad som kvinnor har tränat på den 

kroppsliga och icke-verbala kommunikationen under sin uppväxt. Johansson menar att det är 

viktigt att barnet får vara nära pappans kropp tidigt för att få anknytningen från början 

(2002:112). 

De intervjuade papporna upplevde inte att papparollen var svårhanterlig men kunde 

samtidigt känna en viss frustration över att inte kunna trösta barnet när det var hungrigt. En av 

papporna berättar att hans sambo skämtsamt brukar hävda att han har amningsavund, något 

som han själv inte upplever att han har. En annan pappa har märkt att en del män använder 

amningen som en ursäkt för att inte vara involverad i barnets första tid. ”Men det handlar inte 

om att göra saker, det handlar om att skapa närhet från början, när man byter blöjan” (pappa 

A, Norrköping). Två av de intervjuade papporna, som båda är bosatta i Stockholm, deltog i 

pappagrupper inför förlossningen. Samtalen i pappagrupperna kom att handla om allt ifrån 

28

arnvagnsinköp till diskussioner om papparollen. En av papporna berättar att kursledaren bad 

dem att framförallt komma ihåg tre saker efter kursen. Han berättar: 

Det ena var: hälften är ditt, alltså föräldraförsäkringen. Byt varje blöja. Eftersom män inte har 

amningen så är det ett sätt att få en närhet till barnet. Och… vad fan var det sista? Jag kommer 

inte ihåg. Men det hade med att göra att det som är bra för föräldrarna är bra för barnet. Ibland 

kanske man blir för fokuserad på vad barnet vill (pappa fokusgrupp, Stockholm). 

I informationsmaterial om amning betonas ofta amningens relationsskapande funktion, det vill 

säga att den binder mamman till barnet och hjälper barnet att knyta an till sin mamma. Det är 

intressant att fråga sig hur mycket vården informerar partners om olika sätt att binda sig till 

barnet. 22 Frisättning av hormonet oxytocin sker likaväl hos pappan/partnern vid hud mot 

hudkontakt som hos den som ammar och hos barnet (Weimers m fl, 2009: 39). 

Relationsskapande kan alltså ske på olika sätt och förutsätter inte amning. 

Amningens när, var, hur? 

Är det okej att amma hur länge som helst, var som helst och hur som helst? Intervjuerna som 

har gjorts inför utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning tyder på att det finns vissa 

normativa föreställningar om amningspraktikens när, var och hur. 

En majoritet av de intervjuade föräldrarna förhöll sig till rekommendationen om 

helamning i sex månader när de diskuterade längden på amningen. ”Det är ju det man går 

efter, man blir ju påverkad av det man hör” (mamma U, Norrköping). Att föräldrarna förhåller 

sig till Socialstyrelsens rekommendation kan tänkas bero på att de informeras om att sex 

månaders helamning är optimalt för barnet. Några föräldrar verkar även vara påverkade av 

släktingar och vänners synpunkter. En kvinna valde att inte tala om för sina släktingar att hon 

hade slutat amma. Hon berättar: 

Min mamma ringde och sa att hon var på väg hem från Stockholm och kom förbi Norrköping 

och skulle bara vilja svänga upp och säga hej till Stina. ”Javisst gör det du, sa jag”, och så la jag 

på och insåg att vi precis hade hällt upp ett glas vin, min man och jag. Och jag blev såhär ”nej, 

den här diskussionen vill jag inte ta med mamma och ställde in våra glas i kylskåpet och flaskan 

också” (mamma I, Norrköping). 

22 Se t ex, http://www.s-larcentra.se/2010/02/amning-och-anknytning-2/ 

29

En av de intervjuade kvinnorna ammade båda sina barn i tre till fyra år. De intervjuade 

sjuksköterskorna har få erfarenheter av barn som ammas längre än ett år. Den allmänna 

inställningen till lång amning som sjuksköterskorna förmedlar är att det är mammans och 

barnets ensak att bestämma längden på amningen, så länge barnets hälsa inte äventyras. För 

några sjuksköterskor framstår det som viktigt att skilja på de privata tankarna om lång amning 

och de professionella rekommendationerna, vilket skulle kunna tyda på att det är ett laddat 

ämne. ”På något sätt så känns det konstigt att ett sådant stort barn ska amma, men givetvis är 

det var kvinnas ensak om hon ammar sitt barn” (sjuksköterska K, Stockholms län). 

Den mamma som har erfarenhet av lång amning berättar att hon fick varierande 

reaktioner från omgivningen angående amningen. De negativa kommentarerna stod främst 

äldre kvinnor för medan män oftare uttryckt sig positivt. Mamman tror att de negativa 

reaktionerna från omgivningen delvis har politiska orsaker. Hon förklarar: 

Den officiella bilden i Sverige är att man ska amma sitt barn, men sen ska man sluta också. Man 

kanske ska sluta när barnet är ett eller någonting. Typ att det har politiska orsaker att man är 

föräldraledig ett år och sen då ska man sluta amma för sen ska man börja jobba och då kan man 

inte amma. Vilken man absolut kan (mamma L, Norrköping). 

Samma mamma tror att omgivningens ogillande även grundas på en uppfattning om att lång 

amning är osmakligt, hon valde därför att amma sina större barn inom den privata sfären. 

Hennes upplevelser påminner om en mammas berättelse i boken Äntligen adoptivförälder 

(2002). Mamman som ammade sitt adopterade barn fick höra att det var onaturligt och äckligt 

att hon ammade samt att hennes mjölk inte var ”riktig” (Brenckert, 2002:120). En av de 

intervjuade kvinnorna som lever i en lesbisk relation och har erfarenhet av dubbelamning 

berättar: 

Men det var hela tiden skamkänsla kopplad till att jag kände att det inte var riktigt tillåtet, jag 

gjorde något som var över gränsen. Man ska ju inte låta andras ungar sulta på ens bröst. Hur blir 

man sån? Han var min lilla bebis och ändå så blev det laddat. Jättekonstigt. Så jag vågade inte 

amma honom offentligt så som jag ammade min andra son offentligt (mamma fokusgrupp 2, 

Norrköping). 

I en artikel i Aftonbladet (1991-11-20) resonerar en av föreningen Amningshjälpens rådgivare 

Carina Sjögren kring varför en del mammor väljer att avsluta amningen efter sex månader 

30

trots att de vill amma längre. Hon tror att det delvis beror på att lång amning betraktas som 

suspekt i Sverige samt att mammor som vill amma länge inte stöttas tillräckligt av vården. 

Sjögren har i sin roll som rådgivare på Amningshjälpen märkt att det finns en ”undergroundamning” 

i Sverige som består av mammor som ammar länge i den privata sfären. 

Som vi tidigare sett förefaller det finnas en normativ bild av att en ”riktig” mamma 

ammar. Samtidigt tyder mammornas upplevelser på att det finns idéer om vilken sorts amning 

som betraktas som ”naturlig”. Det förefaller som att ”lång amning” och amning av ett ickebiologiskt 

barn inte faller inom ramen för bilden av det goda moderskapet på så vis att det 

passerar gränsen för det ”normala”. Det är möjligt att lång amning och amning av ickebiologiskt 

barn betraktas som en självisk handling, som något mamman gör för sin egen skull, 

och att det på så vis strider mot bilden av den uppoffrande modern som ammar sitt barn för 

barnets skull. 

Intervjumaterialet visar att flera av föräldrarna har reflekterat kring valet av 

amningsplats. Det förefaller som att det framförallt är den offentliga amningen som väcker 

tankar men även valet av amningsplats inom den privata sfären görs ibland med omsorg. 

”Hemma ammade jag i princip på samma ställe hela tiden” (mamma A, Norrköping). 

Några berättar att de försöker amma så diskret som möjligt i offentliga miljöer av 

respekt för omgivningen eller för att undvika betraktande blickar. En kvinna har upplevt att 

det framförallt är män som tycker att offentlig amning är osmaklig. ”Vad är det som är 

osmakligt, de tycker ju om att titta på bröst annars?” (mamma fokusgrupp 1, Norrköping). 

Rådgivarna på Amningshjälpen tycker sig har märkt att det inte är lika accepterat för mammor 

att amma i offentliga miljöer idag som det var för några decennier sedan. En rådgivare 

berättar att hon kunde amma obegränsat i det offentliga rummet i slutet av åttiotalet. ”Det var 

inte det här ensliga, att man var i behov av att gömma sig som jag tycker att man ser varje 

dag” (rådgivare fokusgrupp, Amningshjälpen). 

Men upplevelserna av offentlig amning är inte entydiga. Andra berättar att de aldrig har 

fått några negativa kommentarer när de ammat utanför hemmet och upplever att Sverige har 

en väldigt tillåtande amningskultur. En mamma förklarar: 

Jag är så glad att jag är här, man uppmanar till det och man kan amma vart som helst. Man 

känner som att samhället är bakom dig om någon skulle säga någonting som att ”you shouldn’t 

do that here”. Jag kan säga att ”hörru jag kan göra det”. (mamma Al, Stockholm). 

31

Fortsatt forskning 

Rapporten presenterar ett urval av alla de diskussionsämnen som har kommit upp i 

intervjuerna med sjuksköterskorna, föräldrarna och rådgivarna på Amningshjälpen. Med en 

fot i intervjumaterialet och en fot i den amningspolitiska debatten har vi lotsat oss igenom 

amningens snårskog. Rapporten belyser några av de svårigheter och utmaningar, men också 

glädjeämnen, som BVC-sjuksköterskorna och föräldrarna möter i sin vardag i samband med 

amning och matning. 

De bilder av amning som förmedlas i intervjumaterialet och i den allmänna debatten är 

på flera sätt komplexa. Samtidigt som amning beskrivs som något naturligt är det underlag för 

komplexa diskussioner och känslor. Den här undersökningen har lyft fram några av 

brännpunkterna i talet om amning som kan tänkas ligga till grund för amningens 

känsloladdade karaktär, däribland vårdpersonalens arbetssituation samt kulturella, 

generationsspecifika och könsmässiga normer och ideal som påverkar upplevelsen av och 

synen på amningen. Komplexiteten till trots finns det en gemensam beröringspunkt kring 

vilken allting kretsar, nämligen det lilla barnet, det nya liv som blir till. 

Rapporten ger inga fördjupande forskningsresultat utan presenterar några av de 

diskussioner och känslor som har kommit fram i de intervjuer som har gjorts till 

utställningsprojektet Mötesplats: Röster om amning. I arbetet med rapporten har det 

framkommit några aspekter som är särskilt intressanta och som med fördel skulle kunna vara 

underlag för fördjupad forskning. En av dessa aspekter är informationssamhällets inverkan på 

amningsrådgivningen. Som visats i intervjumaterialet är internet, till exempel bloggar och 

communities, en alternativ möjlighet för föräldrar att söka information om amning. I dessa 

forum, som existerar parallellt med sjukvårdsrådgivningen, kan personer utan medicinsk 

utbildning ge varandra råd och tips, dessutom möjliggör det för frågeställaren och rådgivaren 

att vara anonyma. Intressanta forskningsfrågor skulle kunna vara: Hur påverkar 

informationstillgången vårdpersonalens roll som experter när vem som helst kan vara expert 

på internet? Vilka diskussioner förs på dessa forum och skiljer de sig från samtalen som förs i 

det faktiska vårdmötet? Kan föräldrars intresse för dessa forum förklaras med att de ger 

utrymme för alternativa diskussioner som det inte finns plats för i vården? 

32

5. Intervjumaterial 

BVC-sjuksköterskor 

Fokusgruppsintervjuer Intervjuare 

1. Stockholms län Carina Sjögren & Anna Österberg 




Enskilda intervjuer 

AK – barnsjuksköterska, Hallands län Anna Österberg 

G – barnsjuksköterska, Skåne län Anna Österberg 

ÅE – barnsjuksköterska, Uppsala län Anna Österberg 

M – barnsjuksköterska, Stockholms län Anna Österberg 

K– barnsjuksköterska, Stockholms län Maria Aziz 

Å – barnsjuksköterska, Stockholms län Maria Aziz 

Föräldrar 

Fokusgruppsintervjuer 

Fokusgrupp 1, Östergötland Annelie Egelin Tärning & Sofia 

Seifarth 

Fokusgrupp 2, Östergötland Annelie Egelin Tärning 

Rådgivare, Amningshjälpen, Stockholm Johanna Övling 

Fokusgrupp 3, Stockholmsområdet Kristina Degerström 

Enskilda intervjuer 

E, mamma, Norrköping Johanna Övling 

I, mamma, Norrköping Johanna Övling 

A, pappa, Norrköping Johanna Övling 

L, mamma, Norrköping Johanna Övling 

A, mamma, Norrköping Annelie Egelin Tärning & Sofia 

Seifarth 

U, mamma, Norrköping Annelie Egelin Tärning & Alicia Honti 

Ag, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz 

Al, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz 

N, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz 

T, mamma, Stockholmsområdet Maria Aziz 

33

6. Referensgrupp 

Annelie Egelin Tärning Projektledare/producent/formgivare 

Arbetets museum 

Johanna Övling Dokumentationsansvarig/producent 


Alicia Honti Produktionsassistent 


Sofia Seifarth Forskningschef 


Carina Sjögren Initiativtagare till utställningsprojektet och rådgivare 


Katharina Rehn Rådgivare 


Maria Aziz Sociolog/Forskningsassistent 

Mångkulturellt centrum 

Charlotte Hyltén-Cavallius Forskningsansvarig 


Andrzej Markiewicz Fotograf 


Kristina Löfstedt Etnolog 

Stockholms universitet 

Kristina Degerström Etnolog 

Södertörns högskola 

Ulla Falk Förbundsombudsman, Gruppen för Yrke och villkor 

Vårdförbundet 

Mats Berggren Initiativtagare till pappagrupper 

Södertörns Lärcentra AB 

Inger Torpenberg Etik-, folkhälsa och vårdutvecklingsfrågor 

Svensk sjuksköterskeförening 

Åsa Pettersson Verksamhetsutvecklare 

Barnhälsovården/Östergötland 

Sofia Zwedberg Forskare/barnmorska 

Karolinska universitetssjukhuset och 

Stockholms universitet 

Anna Österberg Barn- och distriktssjuksköterska, IBCLC 

Stockholm 

Ulla Idenstedt Vårdutvecklare 

Barnhälsovårdsenhet Nord, Stockholms läns 

landsting 

34

7. Källförteckning 

Litteratur 

Badinter, Elisabeth (1980). Den kärleksfulla modern: [om moderskärlekens historia]. 

Stockholm: Gidlund 

Blidberg, Elisabeth & Livf, Maria. (2009). Barnmorskans upplevelse av sin stödjande roll i 

samband med den första amningen. Magisteruppsats i vårdvetenskap, Högskolan i Borås. 

Brandell, Gerd & Sjögren, Carina (2002). Ligga steget före: barnmatskoden i Sverige 1981- 

2001. Göteborg: Nordiska arbetsgruppen för internationella amningsfrågor (NAFIA) 

Brenckert, Eva (2002). Äntligen adoptivförälder. Stockholm: Bilda 

Dükler, Hannes (red.) (2004). Uppdrag: pappa. Stockholm: Bonnier 

Hall, W. A., Hauck, Y (2007). Getting it right: Australian primipara´s views about 

breastfeeding: A Quasi-experimental study. International Journal of Nursing 

Studies, 44, 786-795 

Hirdman, Yvonne (2001). Genus: om det stabilas föränderliga former. 1. uppl. Malmö: Liber 

Kylberg, Elisabeth, Westlund, Anna Maria & Zwedberg, Sofia (2009). Amning i dag. 1. uppl. 

Stockholm: Gothia 

Lithell, Ulla-Britt (1999). Små barn under knappa villkor: en studie av bakgrunden till 

minskningen av dödligheten bland spädbarn under förra hälften av 1800- och 1900-talet i 

Sverige. Torsby: Torsby finnkulturcentrum 

Mozingo, J. N., Davis, M. W., Droppleman, P. G., Merideth, A. (2000). Women´s 

Experiences with Short-term Breastfeeding. MCN, 25, 3. 

Stenhammar, Ann-Marie (2001). Mjölkdroppen: filantropi, förmynderi eller samhällsansvar?. 

Stockholm: Carlsson 

Svensson, Kristin & Nordgren, Malin (2005). Amningsboken. Stockholm: Natur och kultur 

Weimers, Lena m fl, (2008) Amningsguiden: en guide om amning utifrån WHO/UNICEF:s 10 

steg. Stockholm. 

Weiner, Gena (1995). De räddade barnen: om fattiga barn, mödrar och fäder och deras möte 

med filantropin i Hagalund 1900-1940. Diss. Linköping : Univ. 

Artiklar 

Aftonbladet, 1991-11-20 

Dagens medicin, 2006:38 

Dagens Nyheter, 2007-11-19 

Expressen, 2009-05-04 

35

Svenska Dagbladet, 2009-08-24 

Vi föräldrar, 2006:6 

Elektroniska källor 

Google: 

www.google.se 

Amningscentrum: 

http://www.karolinska.se/sv/Verksamheternas/Kliniker-enheter/Kvinnokliniken/Amningscentrum/Strategi---for-hela-vardkedjan/Tio-steg-till-enlyckad-amning/?epslanguage=SV 

Arena: 

http://www.tidskriftenarena.se/text/2005/08/uppdrag-amma 

Growing people: 

http://www.growingpeople.se/templates/Page.aspx?id=2237 

IBLCE (International Board of Lactation Consultant Examiners): 

http://www.iblce.org/ 

Landstinget i Gävleborg: 

http://www.lg.se/templates/Page.aspx?id=7450 

Livsmedelsverket: 

http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Kostrad/Ammande/Amning-och-barnets-halsa/ 

Metrolifestyle: 

Metrolifestyle.com 

Mjölkdroppen: 

http://mjolkdroppen.se/index.php?option=com_content&view=article&id=5&Itemid=9 

Amningshjälpen: 

http://www.amningshjalpen.se/ 

Pressmeddelande, Uppsala univsersitet: 

http://info.uu.se/press.nsf/pm/sociala.faktorer.id922.html 

Regionalt vårdprogram: 

http://www.webbhotell.sll.se/pagefiles/7753/rv_brostkomplikationer_utg2.pdf 

Socialstyrelsen: 

www.sos.se/FULLTEXT/126/2003-126-16/2003-126-16.htm 

http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2005-12 

http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/17783/2009-10-115.pdf 

http://www.socialstyrelsen.se/sosfs/2008-33 

36

Sydsvenskan 

http://www.sydsvenskan.se/sverige/article621800/Flaska-lika-bra-som-brost.html 

Södertörns lärcentra: 

Se t ex, http://www.s-larcentra.se/2010/02/amning-och-anknytning-2/ 

Uppsala nya tidning: 

http://www2.unt.se/pages/1,1826,MC=77-AV_ID=1018120,00.html?from=puff 

WHO: 

http://www.who.int/topics/breastfeeding/en/ 

37

Framsida_rapport amning - Arbetets museum

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?