Öppna artikel - Inse

Psykologer anställda inom offentlig förvaltning har under
många år gett uttryck för ett starkt missnöje med sina
anställningsvillkor, framför allt lönenivåerna. Dessutom
har arbetsbördan under 90-talet ökat och många psykologer
kommer inom de närmsta åren att gå i pension – och då med låg
pensionsersättning.
Varför möter inte psykologer den respekt i yrkeslivet som de
önskar, och varför är deras status och ställning i förvaltningen
inte den som de utifrån sitt yrkeskunnande begär?
Det finns troligen inte något enkelt svar på frågan som kräver
en mer omfattande historisk analys. En rad olika skäl har emellertid
diskuterats vid olika tillfällen. Min utgångspunkt är att
frågan är komplex, och att olika politiska och sociala faktorer
har verkat i samma riktning.
UNDER DE SENASTE 15 ÅREN har politiska krafter i samhället
förordat privatiseringar av offentliga verksamheter samtidigt
som andra slagit vakt om det offentliga ägandet. Yrkesgrupper
som läkare, sjuksköterskor, och lärare har i större utsträckning
än psykologer valt att ta anställning i privata bolag. Läkare har
fått hjälp av att via försäkringskassan, och numera genom vårdavtal,
delvis finansiera sina verksamheter. Sjuksköterskor har i
kraft av sin grupps storlek och betydelse kunnat säga upp sig och
gå till bemanningsföretag för att via dem få högre ersättning.
Konkurrensen har också bidragit till att driva upp lönerna för
dessa grupper. Lärare i sin tur har kunnat ta tjänst i nyetablerade
friskolor. Psykologer har saknat dessa möjligheter. De har
också stannat kvar inom sina verksamheter på grund av lojalitet
med klienterna, för att de varit hängivna sina arbetsuppgifter
och för att de trott på den offentliga vården, omsorgen och skolan.
Psykologer har, kan man säga, hamnat i en lojalitetsfälla.
AKADEMIKERNAS LÖNER är lägre i Sverige jämfört med andra
västeuropeiska länder. Löneskillnaderna i Sverige har av solidariska
skäl varit mindre. Som en följd av privatiseringstänkandet
inleddes under slutet av 70-talet en diskussion inom Saco om individuell
lönesättning. Tanken där var att individuella löneförhandlingar
skulle skapa en större lönespridning och påverka lönerna
i en positiv riktning. Psykologförbundet beslöt i början av
80-talet att verka för individuell lönesättning. För en del psykologer
har möjligheten att tala för sig själva gett dem högre lön.
Andra har känt motstånd mot att framhäva sig eller haft svårt
att i hierarkiska organisationer få till stånd lönesamtal med lönesättande
chef.
Att individuell lönesättning skulle bidra till en positiv löneutveckling
har varit en ömsesidig strävan hos de centrala arbetsgivar-
och arbetstagarparterna inom Saco. Det nya löneavtalet
för Akademikeralliansen, där Psykologförbundet ingår, ÖLA
01, innebär att parterna antagit en gemensam överenskommelse
som bygger på förtroende och respekt för yrkesgruppernas kunnande.
Så långt på central nivå. På det lokala planet har verkligheten
varit en annan. Här möter psykologer dagligen hinder för
ett erkännande av sin kompetens.
Psykologtidningen 23–24/02
LEDARE
Eva Brita Järnefors
Varför respekteras inte psykologen?
Inom de flesta verksamheter i kommun, stat eller landsting är
psykologerna få till antalet, och var och en kan räkna ut att inte
ens en chockhöjning av deras löner skulle märkas i den totala
budgeten. Varför tillmötesgår då inte arbetsgivarna psykologernas
krav?
ARBETSGIVARNA KAN INTE FAVORISERA en yrkesgrupp, eftersom
de övriga yrkesgrupperna då skulle följa efter med liknande
krav. De har heller inget intresse av att premiera psykologer så
länge verksamheten fungerar tillfredställande och psykologerna
ställer upp. Arbetsgivarna ser troligen psykologyrket som ett
kvinnoyrke som liksom andra kvinnoyrken av tradition ligger
på en låg lönenivå. Det finns inte heller någon opinion för psykologgruppen
att ta hänsyn till och klienternas stämma är svag.
Arbetsgivarna kan också ta stöd i läkarkåren som inte är solidarisk
med psykologerna, trots att de är kolleger och har en jämförbar
akademisk utbildning. I kraft av sin ställning i samhället
har läkare ”tolkningsföreträde” både inom sitt kompetensområde
och andra yrkesgruppers kompetensområden.
En liten spricka i denna mur har dock uppstått. Det har blivit
svårare att rekrytera nya psykologer, och arbetsgivare måste anställa
PTP-psykologer och ge dem bättre villkor än tidigare.
Om man ser till psykologens position i samhället i stort framträder
en annorlunda bild. Förtroendet för att psykologer kan
ge kunniga och intressanta svar på en del frågor ökar inom medierna.
Varje höst lämnar riksdagsmän från samtliga partier in
motioner till riksdagen som stödjer psykologers verksamhet.
Försäkringsbolagen erbjuder företag försäkringar som innehåller
psykologhjälp till de anställda. Kända och okända personer
talar numera öppet om att de anlitar en psykolog.
Förutom det strukturella lönemotståndet mot psykologer har
kåren egna problem som gör gruppens anspråk otydliga. Många
psykologer är vana att arbeta självständigt och att verka i det
tysta. De saknar erfarenhet av att driva frågor offentligt och att
skapa opinion. Mångfalden riktningar inom psykologin leder
till revirtänkande som ibland kan förefalla viktigare än att driva
en gemensam fråga.
VILKA ÄR DÅ MÖJLIGHETERNA? De ligger i att synliggöra psykologers
specifika kunnande och att genom utvärderingar och studier
visa på behovet av psykologer i verksamheten. Att ställa
krav på inflytande och rimliga ersättningar och, om det inte
hjälper, organisera motstånd. Fler och fler psykologer väljer, när
de upplever att deras kunskaper inte tas tillvara, att etablera privata
och kooperativa psykologverksamheter.
Vi lever i en tid då den psykiska ohälsan ökar. Regeringen
säger sig vilja halvera sjukskrivningstalen med saknar verkningsfulla
åtgärder. Behovet av psykologisk kunskap är stort,
och psykologer skulle kunna göra en väsentlig insats.
eva brita järnefors
2002 12 02
3