Öppna artikel - Inse

More documents

Recommendations

Info

”MISSIONÄR” BLAND TEKNOLOGER att bortse från dem, lyckades ta ned planet genom glidflygning. Vid de första tecknen på att allt inte stod rätt till utbröt nämligen ett sammelsurium av signaler i cockpit – ljudsignaler, blinkande lampor, röstvarningar, textmeddelanden, brandvarning – allt på en gång. – Piloterna råkade ut för en helt omöjlig informationssituation. Man borde i stället ha haft varningssystem som i en nödsituation talade om vad de skulle göra först, vad sedan och så vidare. Nu kan man säga att de lyckades landa trots varningssystemen. OLYCKAN GAV UPPHOV till en rad forskningsprojekt, bland annat ett i samarbete med Saab för att ta fram ett nytt varningssystem för civilflyget. Ett nytt forskningsprojekt, i samarbete med Luftfartsverket, handlar om de mänskliga effekterna av utvecklandet av ett nytt navigationssystem (GPS-baserat), som ger mer exakta uppgifter om var planet befinner sig i luften. Båda forskningsprojekten görs inom ramen för doktorandarbeten. ”Jag är övertygad om att vi kommer att få in teknik i alla livets funktioner. Därför är det viktigt att de tekniska systemen gör så enkla att de kan användas av alla.” En annan av doktoranderna vid Indek är snart klar med en avhandling om ljudsignaler i varningssystem i flygplan och helikoptrar, ett arbete som skett i samarbete med NASA i USA. En fjärde doktorand, själv pilot, har tillsammans med SAS utvecklat ett utbildningsprogram i automatiserade system för piloter och en femte doktorand arbetar med metoder att utveckla cockpitdesignen genom flygtest. – Det sistnämnda forskningsprojektet känns särskilt glädjande, säger Lena Mårtensson. Det är det enda projektet där man uttryckligen studerar piloternas reaktioner på den tekniska utformningen, det vill säga samspelet mellan människan och det tekniska systemet. I utvecklandet av piloternas arbetsmiljö har hon haft ett nära samarbete med de fem doktoranderna, samtliga ingenjörer och även med en professor i flygteknik. Det är också så hon anser att man når de bästa forskningsresultaten. I tvärvetenskapliga projekt som drivs i samarbete med andra KTH-institutioner och yttervärlden i form av industriföretag . myndigheter och liknande. – Det blir en garanti för att forskningen är förankrad i verkligheten. Som psykolog bland idel tekniker och teknologer har Lena Mårtensson varit tvungen att lära sig en hel del om teknik. Och visst tog det lång tid, medger hon, innan hon förstod hur ingenjörer tänker och hur deras utbildning präglat dem. Och hjälp på vägen har hon onekligen haft också inom den egna familjen med en man som är ingenjör, en äldre son som nyligen blivit klar med sin civilingenjörsexamen och en yngre son som förra året började studera elektroteknik vid KTH. Men om hon varit tvungen att lära sig teknik ser hon det också som en stor utmaning att få teknologerna vid KTH mer intresserade av mänskliga perspektiv på sin vetenskap. – Jag tror faktiskt att många teknikprofessorer i dag tar upp även användaraspekter i sin undervisning och forskning. Jag har tjatat så länge nu att det sitter. Men det har tagit 25 år. FÖR CIRKA 800 STUDENTER på såväl maskin- som datalinjen är kurser i arbetsvetenskap/arbetsmiljö och ledarskap i dag obligatoriska. Dessutom finns valfria kurser i arbetspsykologi och människa/maskinsystem. 50 blivande civilingenjörer har denna termin valt att läsa psykologi och Lena Mårtensson hoppas förstås att de ska bli ännu fler. – Då vi börjar med våra obligatoriska kurser i årskurs tre har teknologerna läst matematik i två år. De har i stort sett blivit undervisade av ”en rygg”, som skriver formler på tavlan, som de skrivit av. Så kommer vi och börjar prata om människan i tekniken. Till en början brukar de vara lite vilsna. Sedan ett år är Lena Mårtensson vice ordförande i KTHs fakultetskollegium, som består av 47 professorer, en från varje institution, och som fungerar som ett rådgivande organ till rektor. Det är en spännande uppgift, tycker hon och det ger – efter alla år – ett viss inflytande över högskolan. –I det sammanhanget har min bakgrund som psykolog betydelse. Tillsammans med ordföranden arbetar jag för att kollegiet utöver sina ordinarie uppdrag ska kunna bli ett forum för livliga diskussioner och kunna skapa en ”vi-känsla” på KTH. Lena Mårtensson sitter också med i styrelsen för den nybildade yrkesföreningen för arbetslivets psykologi inom Psykologförbundet, där man vill lyfta fram psykologins och psykologernas betydelse i dagens och morgondagens arbetsliv. Just arbetslivspsykologerna har hittills varit rätt osynliga i förbundssammanhang som dominerats av psykologer i olika behandlande roller. I våras deltog hon i sin första rådskonferens. – Jag kände mig rätt udda där. Jag har vistats så länge bland tekniker och skillnaden mellan självsäkra civilingenjörer, som inte sticker under stol med vad de kan, och en försynt yrkeskår som psykologerna är rätt stor. Men psykologer har en bra utbildning som de kan vara stolta över. Det behöver de tala om och basunera ut sina kunskaper i aktuella samhällsfrågor som nu till exempel stress och utbrändhet. Och till slut den obligatoriska frågan: Hur har det varit att vara kvinna i en så mansdominerad värld som en teknisk högskola? – Jag tror egentligen att det har varit en fördel, jag har synts bättre med mitt ”mjuka” budskap. Men jag tror att det fortfarande kan vara rätt tufft att vara tjej på vissa tekniska utbildningar. maja ahlroos Kvinnliga professorer Trots att kvinnor utgör 60 procent av dem som tar en högskoleexamen och över 40 procent av nybörjarna på forskarutbildningen är fortfarande bara 14 procent av professorerna vid våra universitet kvinnor. Det gäller också dem som med en psykologexamen i botten erövrat en professur. I PsykologTidningens presentation av de kvinnliga professorerna står Lena Mårtensson, professor i arbetsvetenskap, människa-maskinsystem vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm i tur. Tidigare artiklar i serien har presenterat Gunn Johansson, professor i arbetspsykologi i Stockholm (PT nr 23–24/96), Yvonne Waern, professor vid Tema Kommunikation i Linköping (nr 6–7/97), Karin Aronsson vid Tema Barn i Linköping (nr 3/98), Gunilla Bradley, professor i informatik vid Mitthögskolan och Umeå universitet (nr 9/98), Gunilla Bohlin, professor i psykologi i Uppsala (18/98), Kerstin Ekberg, professor i arbetslivsinriktad rehabilitering i Linköping (nr 2/99), Gunilla Preisler, professor vid psykologiska institutionen Stockholm (11/99), Lillemor Hallberg, professor i vårdvetenskap vid Nordiska hälsovårdsskolan i Göteborg (nr 21/99), Nancy Pedersen, professor i epidemiologi vid Karolinska institutet (nr 12–13/00) samt Britt af Klinteberg, professor i psykologi vid Stockholms universitet (nr 20/00). I serien ”Miljöpsykologi” har professor Birgitta Berglunds forskningspresenterats (nr 1/97). Professorer emeriti är Marianne Frankenhaeuser och Gunnela Westlander. 6 Psykologtidningen 23–24/02
Jag har just återvänt från ett fyra veckors uppdrag i Rädda Barnens regi i Kosovo, där jag försökt inspirera ett femtiotal socialarbetare att prata inte bara till utan också med barnen. De flesta av deltagarna var tandlösa män i övre medelåldern, som haft yrkesförbud i tio år under Milosevic´ styre, men som efter kriget 1999 fått en ny chans till arbete under FN:s protektorat. Kosovo är en provins, som befinner sig i övergången mellan traditionellt och modernt samhälle. Det märks inte minst under våra rollspel, där gubbarna har påtagliga svårigheter att presentera sig som socialarbetare. För vad gör en sådan? Bättre då att dra till med något som barnet känner till: gammal vän till familjen, bästa kompis till pappa, doktor i byn. Vi jobbar i utkylda klassrum utan vare sig värme eller lyse med femdubbla lager av fleecekläder och vantar. Mot skymningen kan vi knappt urskilja varandra. Från balkongen i Pristina kan jag följa Kosovos snabba samhällsbygge. Varje vecka muras en ny våning upp på huset mittemot, en tom fasad än så länge. Serberna förstörde det mesta av infrastrukturen i flykten norröver, det fanns inte en enda polisbil i provinsen efter tremånaderskriget 1999. Nu vimlar det i stället av dem. FN har gjort en gigantisk satsning på polis- och postväsende, parlament, skolor och universitet, ett första men bräckligt demokratibygge. Den höga närvaron av internationella hjälparbetare gynnar småföretagsamheten med restauranter och internetcaféer i varje kvarter. Samtidigt ligger staden insvept i ett moln av rök och avgaser, växande sopberg attackeras av hundratals, svarta kråkor, en syn lika hotfull som den i Hitchcocks Fåglarna. Socialarbetarna pratar mycket om sina problem med övergivna spädbarn, försvunna familjemedlemmar, begynnande prostitution och skilsmässor, där mammorna enligt traditionen, inte lagen, automatiskt förlorar vårdnaden om och umgänget med sina barn. Frågor om familjevåld, sexuella övergrepp inom den utvidgade familjen och kvinnofrigörelse väcker starka känslor och motsättningar inom grupperna. De många våldtagna kvinnorna under utdrivningen och massflykten 1999 är belagd med skammens tystnad och nämns aldrig spontant. Vi avslutar våra veckolånga kurser med en diskussion om hur gruppen kan arrangera självhjälp i sitt svåra jobb. Det vi benämner utbrändhet känner de igen som konsumerad! Och det slår mig då, att kanske var det för att jag på hemmaplan under så många år känt mig just uppäten bland annat av kosovoalbanska flyktingar som jag behövde resa iväg för att få ett nödvändigt perspektivbyte. För hur ska vi, som i åratal jobbat med flyktingar, undgå den medlidandetrötthet och apati, som ofta är utbrändhetens första stadium? Den dubbla kommunikation, där det professionella jaget lyssnar med till synes obruten empati samtidigt som den inre cyniska rösten hela tiden ifrågasätter och kommenterar: Sitter han här och ljuger mig rakt upp i ansiktet? Kunde hon inte ha gift sig med kusinen i stället så hade hon kanske sluppit misshandeln? Hon har ju inga politiska skäl, det är vanliga familjeproblem. Är inte patriarkatet politiskt kanske? Etc. Hur ska vi känna igen varningssignalen innan det är för sent? Och hur kan vi värna vår professionella kompetens så att den inte övergår i denna utmattning eller i flyktingpolitiskt ageran- Psykologtidningen 23–24/02 KRÖNIKA Lilian Levin Utbrändhet, professionalitet och flyktingpolitik de? Svåra frågor utan några givna svar, men vi är i dag många behandlare inom flyktinghälsovården, som känner behov av att reflektera och formulera oss. Omvittnat svårt är det att möta asylsökande eller så kallade gömda familjer med symtombärande barn, som kommer till BUP för att få ett intyg på sitt lidande, i hopp om att beveka utlänningsnämnden att ompröva deras asylansökan. Behandlaren hamnar här ofta i ett dilemma, eftersom familjens önskan om ett ”starkt” intyg i praktiken krockar med vårt professionella uppdrag att mildra barnets lidande. Ju mer framgångsrika vi är i vår behandling desto svagare intyg. En del familjer accepterar detta i omsorgen om sitt barns bästa i nuet. Men i de flesta långdragna asylprocesser upplever barnet ett krav på sig att rädda sin och familjens framtid genom att visa allt starkare symtom. Det är när vi som behandlare omedvetet agerar med i detta, genom att till exempel pressa barnet att berätta om fler detaljer kring traumat än det orkar med, som vår professionalitet är i fara. Vi anar kanske att vi är ute på hal is men legitimerar vårt agerande med en förhoppning om barnets och familjens inteckning i ett framtida paradis. Därmed har vi börjat glömma vårt primära uppdrag, att lindra eller bota barnets symtom, och har i stället förvandlats till vår klients agent inför Migrationsverket. Det är denna glidning i engagemang som man måste vara så vaksam på. Men det är inte lätt. Många flyktingfamiljer befinner sig i en fruktansvärd situation. Vi vill naturligtvis efter bästa förmåga göra en insats. Men lurar det inte en omnipotens i föreställningen om att just vi kan rädda liv? Flyktingfamiljens tacksamhet kan naturligtvis ge tillfällig näring åt omättade narcissistiska behov. Men samtidigt sår den ett orosfrö. Kan vi rentav förvärra barnets psykiska tillstånd genom ett välskrivet intyg, som skänker orealistiskt hopp? Borde vi kanske redan vid första samtalet realitetsorientera asylsökande familjer om vad en långvarig asylprocess innebär för barnet? Hur ska vi hitta en etiskt befogad neutralitet i arbetet med utsatta flyktingfamiljer? Vilka är de kontrollstationer på vägen som kan hejda utbrändhet och hålla vårt professionella omdöme i schack? Svåra frågor utan några givna svar. Men i detta gränsland mellan psykiatri och flyktingpolitik vore det kanske till hjälp att av och till bjuda in en rumpnisse, som vågar ställa den obekväma frågan, ”voffor gör di på dette viset?” Och hur gick det med perspektivbytet? Jag skäms över upptäckten att vara så beroende av de tillvarons grundelement som alltid framstått som självklara, värme, lyse och vatten. Fann mig stiga upp klockan ett på natten i Pristina när elen slogs på bara för att få känna en varmvattenstråle över kroppen. Empatin ökade förstås med de kosovoalbanska kvinnorna, som sliter hårt för att få vardagen att fungera. Tillgången till tvättmaskin i Sverige måste vara drömmen. Men en annan, lika stark dröm är den om att delta i uppbyggandet av ett bättre, mer rättvist samhälle. Att uppgå i en självklar gemenskap. Att slippa leva sitt liv i exil. Mina avstickare till Bosnien, Kurdistan och Kosovo under de senaste fem åren har lärt mig, att det finns ett liv också bortom Sverige. lilian levin jan lindmark 7
Page 1 and 2: TIDNINGEN PSYKOLOG utgiven av sveri
Page 3 and 4: Psykologer anställda inom offentli
Page 5: - Att efter några samtal och någo
Page 9 and 10: Ä TSTÖRNINGAR: KBT - metoden med
Page 11 and 12: Dessutom krävs forskning om förb
Page 13 and 14: Äldre tiders religiösa förestäl
Page 15 and 16: Svagbegåvade får problem i grunds
Page 17 and 18: Svensk psykologi före 1900-talets
Page 19 and 20: etiskt kan uppfylla ett diskrepansk
Page 21 and 22: (samtidigt som han också i några
Page 23 and 24: platsannonser Då en av våra psyko
Page 25 and 26: ReHabCentrum Psykolog, vik till reh
Page 27 and 28: Barn- och ungdomspsykiatriska klini
Page 29 and 30: Kriminalvårdsmyndigheten Norrtälj
Page 31 and 32: Psykologtidningen 23-24/02 Norra l

Öppna artikel - Inse

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?