Fältbiologen 2/2006.pdf - Fältbiologerna

faltbiologerna.se

Fältbiologen 2/2006.pdf - Fältbiologerna

2

06


| Fältbiologen / 006

Lajvet ”Dragonbane” i Älvdalen visar vägen. De har byggt om en skogsmaskin

till drake, och inspirerat flera svenska skogsbolag till att överväga

ett byte från konventionella maskiner till drakar.

Detta är något som vi påpekat i flera år,

säger Bartolomeus Mephistopheles, Fältbiologernas

Drakmästare. Drakarna är

perfekta för ett modernt ekologiskt skogsbruk.

Träden de fäller med sina käkar flyger de sedan

ut ur skogen i stora knippen. Inga stora hjulspår

över kalhyggen längre. Tack vare flygförmågan

är det även möjligt att selektivt avverka träd på

olika platser som nått mogen ålder, och på så sätt

bevara en flerskiktad skog. Hyggesbränningar

är heller inga problem för våra drakar. De drivs

till och med på förnybar energi, några getter i

veckan är allt som krävs för att hålla en drake av

standardklass pigg och kry.

Fältbiologerna har fött upp drakar sedan

de rödlistades som starkt hotade efter de stora

Drakkrigen år 1048 e.kr. Det är dock först på

senare tid som samhället blivit tolerant nog för att

verksamheten ska kunna föras i det öppna. Sedan

några år tillbaka driver Fältbiologerna kampanjen

”Skogsdrake 2000” där pengar samlas in för att

man ska kunna erbjuda skogsbolagen att köpa in

en drake för att testa.

– Många tror att drakarna kommer att ta jobben

från skogsarbetarna, fortsätter Bartolomeus, och

är därför negativa. Men faktum är att sedan

skogsbruket effektiviserades och automatiserades

har folk blivit av med arbeten. Vid en storskalig

satsning på drakar däremot, så kommer många

nya arbetstillfällen skapas, inte minst som

drakskötare på drakfarmerna.

Bilden är hämtad från www.dragonbane.org

Varrnens rennsko 10

Kidsen köpte skog i Nicaragua.

FSC 14

Skogens miljömärkning.

Indisk skog 17

När träden återvände.

Infusion 22

DIY drugs. Straight outta nature.

Lajvare 24

Gillar också skogen.

Alltid i Fältbiologen

Molnet 4

Försvinnande fåglar, hispiga hundar och vår värld.

Aktionen 5

Tyskar tar till taken.

Tips och Notiser 6

Brev Från Det Kungliga Majestätet Hans Höghet

Landsfadern Folkets Beskyddare Sveriges Konung.

Lovebombing 7

Svampens mästare.

Hotspot 8

Fältbiologernas eget naturreservat.

Debatt 9

Illegal avverkning och elektricitet.

FÄLTBIOLOGEN

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per

år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade

kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro 77 64 82-2. Märk

talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen Fältbiologen

produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att

redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej.

REDAKTIONEN

E-post till redaktionen: redaktionen@faltbiologerna.se, OBS! Om det gäller

prenumerationsärenden, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se.

Adress (from 1 juli): Fältbiologen, Box 8002, 800 08 Gävle.

Politikerna 27

Slipade slipsar svarar på skogsfrågor.

Thomas 30

På spaning efter demokrati.

Minifältis 28

Drakfest.

Kultur 31

Två år i ett träd, miljökabaré.

Vi vet allt 32

...om miljömål och skumt vatten.

Krönika 33

Canadasnack.

På stan 33

Dejeligt laand utn skoog.

Aktuellt 34

Det är sommar! Ut på läger, ängar,

mossor, skogar, kansliet.

Redaktion: Erik Abel, Daniel Avenäs, Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt,

Albin Brönmark, Anna Hagvärn, Charlotte Hanström, Aron Hejdström,

Miriam Löwenstein, Claes Petterson och Anna Woxner.

Ansvarig utgivare: Erik Abel

redaktionen@faltbiologerna.se

OMSLAG

Fram: Claes Pettersson

Bak: Lars Axelsson

TRYCKINFO

Tryck: Risbergs Information & Media AB

Upplaga: 5000 exemplar

10

30

innehåll

17

Fältbiologen / 006 |


eddan & molnet aktionsbilden

INTERNATIONELL

SKOGSKAMP

Att hitta knappnålslavar är värt 10 poäng i en tävling jag

haft med skolklasser i skogen. Knappnålslavar är bara

ett par millimeter stora och sitter som pyttesmå nålar

på barken. Det är inte så att man lägger märke till dom. Om

man inte letar.

13-åringarna från en förort söder om Stockholm har

garanterat aldrig hört talas om knappnålslavar. ”Lisa, kom

hit och kolla är det dom här?!?” Då handlar det om att få

dem att upptäcka en del av skogen, att få dem att titta så noga

på träden att de märker att de finns där. En pytteliten del av

mångfalden. En av alla de arter som behöver träden. I Sverige

har vi 35 inhemska trädslag. I regnskogen räknar man med att

det finns ungefär 50 000 olika sorters träd.

Skogen är otroligt användbar. Bra till så mycket att många

verkar ha förträngt att träden gör mest nytta när de bara står

kvar. Den finns där så väldig och självklar att det är först

när skogen har försvunnit som alla verkligen fattar att det

var trädens rötter som band jorden och vattnet. Att det var i

trädens kronor fågelsången och lövsuset var. Att träden kräver

ett tålamod som människor ofta saknar. Man kan inte hugga

ner skogen och förvänta sig att den ska finnas till förfogande

nästa år igen, och att allt det som levde där innan fortfarande

ska vara kvar. På Island, på Skottland och på många andra

håll i världen med skogsbrist har det en gång funnits skog.

Innan den höggs ner för att användas till annat. Man kan

se sig omkring och inse att trä är fantastiskt användbart. Att

skogsbolagen växer över världen och tjänar pengar på träden

och inte på vad som blir lämnat kvar. Vi behöver fortsätta att

använda oss av träden, men från och med nu måste det ske på

ett sätt som inte är på bekostnad av skogen. Ingenstans ska

skogsbolagen tillåtas att skövla utan att möta motstånd.

I det här numret berättar vi om människor som har upptäckt

skogen bakom träden, och som på olika sätt tagit saken i

egna händer. Till exempel finns det ett regnskogsreservat i

Montverde i Centralamerika som ägs av barn från 30 olika

länder, en granskog i norra Värmland som räddats av Fältbiologerna

och berget Kadavakurichi i Indien runt vilket det

åter är grönt.

På en orienteringsträning har jag en gång frågat vad det helt

vita på kartan var. Och insett att det var en i sammanhanget

oerhört dum fråga. Det som inte markerats som något annat

på kartan är skog. Skogen är normaltillståndet. Kan du ens

föreställa dig en värld utan skog?

| Fältbiologen / 006

Lisa Behrenfeldt

redaktionen

Det går att rädda världen

I våras släpptes ”Den globala fabriken”. En rapport som

bevisar att företag påverkas av konsumentaktioner,

fackligt arbete och medias uppmärksamhet. Den

tar upp flera exempel på hur företag pressats att ta

större ansvar för miljön och anställda. Det finns även

förslag på olika sätt man kan få företagsjättarna att

bli snällare.

Mats Wingborg som sammanställt rapporten tror

att fler kommer bli engagerade av att se faktiska

resultat. Bakom rapporten står organisationer som

SwedWatch, Fair Trade Center och Rena Kläder.

Sverige förlorar fåglar

En genomgång som Sveriges Ornitologiska Förening

gjort, baserat på BirdLife Internationals rapporter från

olika länder, visar att 46 procent av Sveriges fågelarter

minskar i antal. I inget annat europeiskt land är läget

lika allvarligt.

Fåglarna minskar i alla miljöer, men en av de största

skillnaderna mot övriga Europa ser man i skogen.

Skogsvårdslagen fungerar inte i praktiken, man tar

inte hänsyn till att miljömålet ska vara jämställt med

produktionsmålet, och en alldeles för liten del av den

produktiva skogen är skyddad som reservat.

Hundjakt på jakthund

Organisationen Lammproducenterna vill att

fårägare ska ha rätt att skjuta tamhundar som river

får. En undersökning som organisationen nyligen

gjort visar att hundar river får betydligt oftare än

vargar och andra rovdjur. Flest får rivs inte som

man tidigare trott av sällskapshundar, utan av

jakthundar, speciellt under höstjakten.

Som Lammproducenterna själva säger, ska de ha

nolltolerans mot vilda rovdjur ska de väl i rimlighetens

namn ha det mot tama också?

text och bild: Mattias Lundblad

Skicka era bästa aktionsbilder till: redaktionen@faltbiologerna.se

I samband med Vattenfalls bolagsstämma på Chinateatern i Stockholm den 27 april,

protesterade aktivister från den tyska miljöskyddsorganisationen Robin Wood mot hur bolaget

driver sin verksamhet i Tyskland. Vattenfall har ansökt om att fortsätta driften av det farliga

kärnkraftverket Brunsbüttel i närheten av Hamburg. De driver också fyra brunkolskraftverk

och lika många brunkolsdagbrott i östra Tyskland, vilket ödelägger naturskyddsområden och

tvingar människor att flytta från sina byar.

Aktivisterna ville belysa detta genom att hänga en banderoll med sitt budskap från taket

på Berns Salonger strax intill Chinateatern. Hotellets ägare svarade med att vägra låta de

aktivister som befann sig på taket passera inne i hotellet på nervägen. Efter förhandling mellan

polisen och ägaren löste sig det hela så småningom.

Fältbiologen / 006 |


tips och notiser

Vakta en växt

Vad är floraväktarna?

– Som floraväktare besöker man med en viss

regelbundenhet lokaler med hotade arter. Man

räknar till exempel antalet blommande plantor

och observerar eventuella förändringar i miljön

på växtplatsen, berättar Margareta Edqvist som

är Svenska Botaniska Föreningens samordnare för

projektet. Uppgifterna rapporteras sen till bland

annat ArtDatabanken och Länsstyrelsen.

Floraväktarna är ett ideellt nätverk av personer

som övervakar lokaler med hotade växter. Projektet

drogs igång 1987 av ArtDatabanken och WWF och

varje år besöks tusentals växtplatser av Floraväktare

i hela landet.

– Floraväktarnas rapporter är ett sätt att öka

kunskaperna om tillståndet för hotade växter i

Sverige och att kunna sätta press på att restaureringsåtgärder

vidtas vid behov. Än så länge är det

framförallt lokaler med kärlväxter som man besöker

6 | Fältbiologen / 006

men på några ställen är bevakning av rödlistade

mossor och lavar också på gång.

Hur ska jag göra om jag vill bli floraväktare?

– Då kan du ta kontakt med mig (margareta.

edqvist@telia.com) så lotsar jag vidare till den som

är regionansvarig i ditt län. Av denna får du sen

information om lämpliga växtlokaler i din närhet.

Det behövs fler floraväktare och alla är välkomna

att hjälpa till!

Mer information om Floraväktarna finns på

www.artdata.slu.se/floravaktare.asp

Myrlejonslända eller spetshörnad barkskinnbaggeslarv?

Även solen har sina fläckar, även Fältbiologens redaktion

begår sina misstag. Det var ingen myrlejonslända på bilden

i listan med läskiga rovdjur i nummer 3-4/2005. Det råkade

istället bli världens förmodligen först publicerade foto på

det troligen enda funna exemplaret av den spetshörnade

barkskinnbaggens larv. Den kanske har hittats i Finland

en gång förut, men ingen vet säkert. Vi tackar alla våra

uppmärksamma läsare som skrivit, ringt och faxat för att

påtala vårt misstag.

Gröna Mål

FIFA world Cup 2006 blir miljövänligt. Det hävdar tyska

Green Goal som är en del i FN: s miljöprogram.

– Miljöproblem kommer att ha en central plats i tävlingen,

säger Eric Falt, ansvarig för Green Goals initiativ.

– Problem som klimatförändringar har börjat uppmärksammas

inom sportevenemang, berättar Falt.

En tävling som FIFA med 3,2 miljoner besökare, transporter

och konstruktion och underhåll av stadion bildar ca 100 000

ton koldioxid. Men inte i år, inte i Tyskland. Green Goal

säger att de ska minska utsläppen, med bland annat elsparande

högteknologi, billiga och miljövänliga transporter.

Dessutom bombas fansen med information. Kortfilmer för

bättre miljö kommer att visas före varje match på enorma

storbildsskärmar. Det kommer finnas 300 frivilliga för att

ge utbildning i miljömässiga tankesätt och mål.

Andra åtgärder som planeras är att vattna arenorna med

regnvatten och ta bort vattnet helt från urinoarerna. Skräp

ska tas om hand och det kommer finnas en depositionsavgift

på drickamuggar.

Boktips – mångfotingar

Vill du lära känna knottrig spökfoting, fyrkantsfåfoting,

sumpkejsarfoting, och de hundraåtta andra

nordiska arterna av mångfotingar? Då har du tur, för

nu har bandet Mångfotingar kommit ut, nummer två

i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, Sveriges

största bokprojekt. Alla kända flercelliga arter i Norden

ska beskrivas, och det kommer att fylla över hundra

band – en hel Bokhyllan Billy. Om du vill veta mer, gå

in på www.nationalnyckeln.se

Här berättar vi i varje nummer om

personer som fascineras av en särskild

del av naturen.

Om jag själv var en svamp skulle jag nog vilja vara en

ticka. De växer högt upp i träd och har bra utsikt.

Dessutom är det inte så många som plockar dem, och

många lever mer än ett år.

11-åriga Kajsa Markström tycker om att vara ute i naturen.

Det mesta är spännande; djur växter och bara att vara ute. Fast

extra intresserad är hon av svampar.

– Det började med att mamma gick en svampkurs och att vi

började plocka svamp med familjen, säger hon och förklarar

varför just svampar är så intressant.

Hon tror att det kan bero på att många av dem går att äta.

Kajsa kan inte namnen på alla svampar man kan se i skogen,

men vet däremot hur man ser vilka som är ätbara.

– Såna som har rör under går att äta, fast alla är inte goda. De

som har skåror eller ränder under kan däremot vara giftiga.

Kajsa tycker att kantareller är de finaste svamparna, med sin

gula färg. Men de är ändå inte riktigt de bästa.

– Karl Johan är min favorit, dom är goda att äta och roliga

att hitta eftersom de är så stora. Men, ofta är dom för stora och

då har insekter redan hunnit hitta dom.

Men det är inte bara ätbara svampar som väcker Kajsas

intresse, hon berättar också att hon gjort skålar av tickor. De

är ganska lätta att gröpa ur eftersom de inte är så hårda.

Hennes bästa svampminne är sen i höstas. Då var de ute

med familjen och plockade på ett fint ställe, just vid en sjö.

Hon erkänner att en av de bästa sakerna med svamp är just

att man får vara ute i naturen när man plockar dem. Och väl

hemma går de ju att äta upp.

– Det godaste är nog att äta stekt svamp på macka. Helst

kantareller. ...

text och bild: Erik Abel

Fältbiologen / 006 |


hotspot debatt

| Fältbiologen / 006

Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt

överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i

Norden med spännande djur, växter och landskap.

Hjällstadskogen

text: Lisa Behrenfeldt

bild: Kristina Johansson

Fältbiologernas naturreservat

Två tranor flyger högljutt ropande över sjön. Det är vårsmå

blad i björkriset när vi står i den blöta vitmossan vid

Höksjön och konstaterar att ett stort hygge är uppbrutet

i sydväst. Och att stora delar av det som liknar skog på andra

sidan bara är en smal kantzon av träd som hjälpligt skymmer att

skogen inte längre finns där bakom.

För att komma till sjön har vi gått genom hela skogsskiftet.

Marken knallgrön av mossa, mjuk och sviktande. Med packningen

på ryggen blev de blöta stråken en hinderbana. Hoppade mellan

tuvorna vid träden, klättrade över rotvältor, ryggsäcken fastnade

i grangrenarna och Kristinas ena känga är vattenfylld efter ett

felsteg. I Hjällstadskogen finns mycket av det som saknas i skogar

som påverkats hårt av skogsbruket, men som många skogslevande

arter är beroende av: senvuxna gamla granar, döda träd i olika

nedbrytningsstadier och fuktiga sumpskogspartier.

Hösten 2004 var jag i Hjällstadskogen senast. Jag stod på

samma plats, där skogsskiftet slutar vid kanten av sjön, och lade

märke till att inget hygge syntes därifrån. Då stod skogen som nu

är borta fortfarande kvar på andra sidan.

Hjällstadskogen kunde också ha varit avverkad. Om den

inte hade upptäckts av Sebastian Kirppu vid en nyckelbiotopsinventering

1997. Om inte Fältbiologerna kontaktats och lyckats

stoppa att den avverkades 2002. Då hade det enda återstående av

den senvuxna granskogen varit några enstaka lämnade träd som

stått och svajat i vinden, mossan hade varit uttorkad och den

tretåiga hackspetten hade fått försöka hitta sig en annan skog.

Lika borta som den norska näverlaven och gammelgransskålen.

Hjällstadskogen skulle ha sett ut just som skogen intill, den tvärs

över vägen och den på andra sidan sjön. Den skulle inte ha varit

någon skog längre med andra ord.

Men Hjällstadskogen finns fortfarande kvar i Värmland, några

mil norr om Torsby. Den består av ett långsmalt skogsbestånd som

sträcker sig bort till Höksjön, ungefär en kilometer långt och 200

meter brett, omgivet av myrar, hyggen och ungskog. Hela skogen

är 24 hektar stor men skiftet är delat mellan två markägare.

– 2002 var det södra skiftet avverkningsanmält, berättar

Mirjam Lööf som då var fältbiologisekreterare i riksstyrelsen.

När vi blev kontaktade av Sebastian Kirppu var läget akut. Det

var avverkningar på gång i trakten och de hade redan börjat

förröja på andra sidan vägen.

Skogen var då nyckelbiotopsklassad, det vill säga bedömd att

vara en viktig biotop för många hotade arter. Både Skogsstyrelsen

och Länsstyrelsen höll också med om att Hjällstadskogen borde

skyddas. Men av vem? På grund av sin storlek hamnade området

i ett glapp – för stort för att bli biotopskydd men för litet för

att prioriteras av Länsstyrelsen med otillräckliga resurser för

reservatsbildning.

– Först försökte vi resonera med markägaren och erbjöd henne

att Fältbiologerna kunde köpa skogen, fortsättar Mirjam, men

hon ville absolut avverka och var totalt ointresserad av att ha en

dialog med oss. Det som till slut fick stopp på avverkningen var

att vi lyckades skapa så mycket uppmärksamhet i lokalmedia

att entreprenören som hade uppdraget att hugga skogen drog

sig ur. Avverkningstillståndet gick ut och sen har den inte

avverkningsanmälts igen.

När jag nu står vid Höksjön för andra gången är det maj 2006

och vi är här för att inviga naturreservatet Hjällstadskogen.

Fältbiologerna har använt pengar från Urskog 2000 fonden till att

köpa halva skogen, det norra skiftet, åt Länsstyrelsen som bildar

ett reservat av den. I praktiken skyddas i och med detta också

det tidigare avverkningsanmälda södra skiftet, då Skogsstyrelsen

lovat att de ska bilda två biotopskydd av den halvan om den

avverkningsanmäls igen.

Så för att komma till vår bit av Höksjön behöver man även

i fortsättningen klättra över omkullvälta träd och ducka under

grangrenarna. De gamla träden står kvar i mossan, i tyst väntan

på att skogarna runtomkring ska växa upp igen.

Välkommen till Hjällstadskogen! – en skog räddad av Fältbiologerna.

Vägbeskrivning finns på www.faltbiologerna.se ...

Elektrifiera Sverige

Det är glädjande att Fältbiologen

1/2006 ägnas åt den mycket

viktiga energifrågan och våra

strävanden mot ökad andel förnyelsebar

energi. Men jag måste ställa mig frågande

till den helhetsbild som målas upp.

Sida upp och sida ned hackas det på

vattenkraft och kärnkraft bara för att

i nästa andetag nämna att kärnkraften

står för ynka tre procent av världens

energiförbrukning. Låt oss stanna vid det

ett ögonblick och reflektera över vad det

betyder: transportsektorn är ett mycket

större problem än vad vår elförbrukning

ens är i närheten av att vara!

I dagsläget finns det inget effektivare

och miljövänligare tillvägagångssätt att

transportera energi än via elnätet. Etanol

från Brasilien kommer inte ens närheten.

Därför vore det mycket olyckligt om

Förbjud handeln med stulet timmer

Handeln med olagligt avverkat

timmer omsätter idag miljardbelopp

och står sannolikt för mer

än tio procent av hela den internationella

virkeshandeln. Trots att problemet är känt

och väl dokumenterat så kan fortfarande

stulna skogsprodukter importeras till EU

helt lagligt, utan att den som är ansvarig

riskerar påföljder.

Nu utreder äntligen EU-kommissionen

om man med en ny lagstiftning kan begära

av europeiska företag att de tar sitt ansvar.

Problemet är att skogsminister Ulrica

Messing som är ansvarig för Sveriges

hållning i frågan upprepade gånger flaggat

för att hon inte vill se en sådan lösning,

utan att frivilliga åtgärder i stället får

räcka.

Runt om i världen, i Ryssland,

Amazonas, Centralafrika och Sydostasien

har det gått så långt att de olagliga skogs

avverkningarna på sina håll är vanligare

än de lagliga. I vissa fall, som i Indonesien,

kan så mycket som 80 procent vara i strid

med de regler som gäller.

Sverige och övriga EU bidrar till detta

genom att importera stora mängder virke

allmänheten får en uppfattning av att vi

gör rätt i att “spara” el till förmån för biobränslen

och etanol. Nej, snarare bör vi

göra precis tvärtom, “elektrifiera Sverige

mera” som någon uttryckte det.

Billig el är idag en av de få konkurrensfördelar

som svensk industri har kvar i

förhållande till länder med lägre lönenivå

än Sverige. En ökad svensk elproduktion

(givetvis miljöanpassad) skulle kunna hålla

elpriserna nere, få oljepriserna att verka

relativt sett ännu högre och i den bästa

av världar ge lokalproducerade livsmedel

en bättre chans att konkurrera med mat

transporterad kring halva jordklotet.

Till sist, några viktiga poänger gällande

elnätet och elproduktion som jag tycker

det borde läggas större vikt vid i debatten

kring energifrågan:

utan att kontrollera hur det har tagits

fram. EU tar till exempel emot 40 procent

av Brasiliens export och 50 procent av

Ghanas. Vi är den näst största importören

av plywood från Asien och den störta av

timmer från Ryssland. Bara Sverige, som

är EU:s skogrikaste land, importerar över

två miljoner kubikmeter från Ryssland

varje år.

Handeln med illegalt virke är utan

tvekan ett världsomfattande problem

som leder till miljöförstöring och förlust

av biologisk mångfald. Den göder

korruption och organiserad brottslighet

och den kostar många miljarder i förlorade

intäkter för redan fattiga länder. Genom

det billiga timret destabiliseras också den

internationella marknaden, seriösa företag

kan inte konkurrera på lika villkor och

det blir svårare att utveckla ett hållbart

skogsbruk.

Den goda nyheten är att fler och fler vill

ta sitt ansvar för att få ett slut på detta.

Den europeiska kommissionen utreder

därför hur en ny lagstiftning skulle kunna

förhindra företag i EU från att handla

1. Vattenmagasin är idag den enda

storskaliga energilagring som människan

har lärt sig att hantera.

2. Vindkraft och andra intermittenta

förnyelsebara energikällor kan aldrig

på egen hand ersätta kärnkraften, de är

beroende av effektregleringskapacitet.

Med andra ord, vill vi i Sverige ha

ett stabilt elnät utan strömavbrott är

vi mycket beroende av vår vattenkraft.

Se inte det som ett problem utan se det

som en möjlighet för andra intermittenta

förnyelsebara energikällor att existera sida

vid sida med vattenkraften.

Mårten Grabbe

med stulet timmer. I dag behöver inte

företagen bevisa att virket de köper in

är lagligt producerat vilket innebär att

risken förstås finns att skogsprodukter på

den europeiska marknaden kommer från

skog som är olagligt avverkad.

Greenpeace anser att Sverige måste ta

sitt internationella ansvar och verka för att

en ny lagstiftning genast tas i bruk. Det

är omöjligt för de drabbade länderna att

lösa detta på egen hand så länge som EU:s

efterfrågan hela tiden ökar.

Varje dag anländer lastbilar, tåg och

fartyg fullastade med olagligt avverkat

timmer till EU. Eftersom EU är en enda

marknad kan vi inte längre skilja på

Sveriges ansvar och andra medlemsstaters

ansvar när det gäller denna handel. Så

länge Sverige inte prioriterar frågan

möjliggör vi för att världens skogar

fortsätter att skövlas i en ohållbar takt.

Anders Hellberg

Greenpeace


Rädda regnskog

Över hela Sverige samlades det pengar. Bösskramling, skolbasarer,

kaninhoppningstävlingar, bit för bit räddades regnskogen. Men vad

hände sen? Är den räddad nu?

text: Anna Froster

bild: Rachel Crandell och Berndt Kern

– en åttiotalspryl ?

Det är en grönhet som omsluter stigen på alla håll.

Tusentals nyanser av grönt; klättrande, slingrande,

skälvande grönt. Efter en stunds vandrande är alla

tankar gröna. Snart är jag lika fuktig som skogen runt omkring.

Gränserna mellan kropp och skog löses upp mer och mer. Ändå

går det inte att sluta bli förvånad. Jag stöter till en trädgren och

det flyger ut ett moln av svarta fjärilar, tittar in i ett hål och möter

klotrunda nattdjursögon.

Det är svårt att hålla jämna steg med Bin, den costaricanske

parkvakten med korta, starka ben. Han går den två och en halv

timmar långa promenaden in i Barnens regnskog varje dag.

Sedan måste han hinna tillbaka innan mörkret och jaguarerna

kommer.

Bin trutar och grimaserar för att uttala ”Varrnens rennsko”.

Han kan berätta historien om skolklassen i Fagervik, som

började samla in pengar och skapade Centralamerikas största

privatägda reservat. Första veckan efter sommarlovet 1987 visade

lågstadieläraren Eha Kern bilder av djunglerna längs ekvatorn för

sin tredjeklass. Hon berättade om apor, leoparder, sengångare.

Om ormar som kan paralysera sina offer med ett enda bett. Om

miljontals okända växter, några kanske kan bota cancer.

Sedan berättade hon om hur fort de här skogarna försvinner. 70

fotbollsplaner som huggs ner varje minut. Av fattiga människor

som behöver ved, och stora företag som vill ha betesmark för att

få kött till amerikanska och europeiska hamburgare.

”Ånej, måste världen vara såhär..?”, skulle många ha tänkt.

Men skolbarnen i Fagervik bestämde sig direkt. ”Såhär måste

världen inte vara”.

De kunde inte sluta tänka på regnskogarna och alla dess

förunderliga invånare, som kanske skulle vara borta innan

tredjeklassarna var tillräckligt stora för att ha en chans att se

dem. De tittade upp i de stora tallarna på skolgården och tyckte

sig se jaguarer ihopkrupna i de högsta grenarna, med sina långa

svansar otåligt svängande. Det var på en musiklektion som

pojken Roland Tiensuu fick iden.

”Kan vi inte bara köpa regnskog?”, föreslog han.

Lektionen stannade av. Det var en enkel idé, som alla förstod

direkt. De vände sig till Eha.

”Fröken, kan du hitta en skog åt oss att köpa?”

Ett par dagar senare blev Eha presenterad för Sharon

Kinsman, en amerikansk biolog som just kom från Monteverde i

Costa Rica. Eha berättade om den omöjliga uppgift som hennes

elever hade gett henne, och förväntade sig att Sharon skulle

skratta, men istället blev hon allvarlig.

”Snälla, köp min skog!”, bad hon.

Ehas elever blev inte förvånade.

”Vi visste att du skulle hitta en!”, sa de.

Efter Sharons besök i klassen, med diabilder och bandspelare,

kunde ingenting stoppa dem. De hade sett den gyllene paddan

som lyser i mörkret. Sett quetzalen, mayaindianernas heliga fågel

med sin nästan meterlånga stjärt som illgrönt svajade efter den.

De hade hört vrålaporna skrika uppe i träd som är så höga att

man inte vet var de slutar. De visste att träden snart skulle falla,

och nu fanns ingen tid att förlora. Barnen bad Eha skriva upp

deras idéer på tavlan.

– Ponnyridning!

– Vi kan samla gamla saker och sälja!

– Regnskogsteater!

– Vi kan tvätta folks hundar!

– Tvätta folks hundar?

Alla skrattade. Det kommer aldrig gå, sa någon, vem vill betala

för det?

– Lyssna nu, sa Eha, det finns inga dåliga idéer. Hon vände sig

mot tavlan igen. Fanns det fler förslag?

– Kaninhoppningstävling!

– Kaninhoppningstävling? Eha vände sig frågande om.

Allvarligt nu, man kan inte tvinga kaniner att hoppa.

– Joho, vi har kaniner allihop, vi kan träna dem. Vi kan. Vi kan!

Eha försökte föreställa sig människor som skulle ge pengar för

att se barn dra kaniner över hinder.

– Men fröken, det finns inga dåliga idéer.

Så var det avgjort.

Den stora tävlingsdagen kom och kaninerna var skinande

nyborstade, med blomsterhalsband om halsen. Själva insåg de

dock inte stundens allvar, ingen av dem hoppade ett enda hinder,

en somnade. Men det blev ändå en stor inkomst till regnskogen.

Tillsammans med teaterpjäser, basarer och uppträdanden med

fula miner och skäggiga damer, blev det på ett par månader 1560

kronor. Pengarna sändes med en check till Costa Rica. Några

veckor senare kom ett brev med färgglada frimärken, och en

karta över deras 35 hektar regnskog.

Så föddes föreningen Barnens regnskog. Idag har barn från

mer än trettio länder tillsammans köpt in över trehundra

kvadratkilometer skog i Monteverde, och det har blivit

Centralamerikas största privatägda reservat.

Föreningen jobbar med bevarande, utbildning och

återplantering i Costa Rica, Guatemala, Belize, Ecuador och

Thailand. Det berättar Eha Kern, som fortfarande jobbar med

10 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 11


”Eha tänker på allt som finns att förändra i världen.

– Man får helt enkelt välja en liten del, Barnens regnskog

blev min del. Det var inte alls meningen men så blev det.

Det är en droppe i havet, men en fin droppe.”

att samla in pengar i Sverige. Hon har precis kommit hem från

insamlingens tjugoårsjubileum, som firades med att plantera

fruktträd, för att attrahera djur som tukaner och quetzaler.

– Nästan alla de som var med från början var där, även de som

börjar bli sjuttio-åttio år nu. Många barn förstås, till och med

en grupp från Japan var med. En helt otrolig känsla, att stå där

tillsammans, säger Eha.

Fortfarande växer skogen i Monteverde, men idag kommer

de flesta utländska bidragen från USA. Totalt kommer den allra

största delen från costarikanska myndigheter.

Vad det var som hände, bryr sig barn inte lika mycket om

regnskog längre? frågar jag Dwight Crandell från Monteverdes

Naturskyddsförening.

– Alla ideella projekt har en födelse, ett klimax och en död,

säger han och kliar sig i skägget. Entusiasmen som finns från

början varar inte för alltid. De ursprungliga eldsjälarna försvinner

förr eller senare och då måste organisationen förändras.

Det handlar också om att biståndet från Väst minskade.

– När barnen hade visat hur långt de var beredda att gå följde

många regeringar efter och gav en hel del stöd till Barnens

Regnskog. Senare under nittiotalet stabiliserades situationen

i Costa Ricas grannländer. Flera krig tog slut och biståndet

styrdes om för att bygga upp Guatemala och Nicaragua, berättar

Dwight.

Tillbaka hemma i Sverige märks inte så mycket av regnskogsskövlingen.

Inte som i början av nittiotalet, då allting

handlade om fotbollsplaner. Hur många som försvann i minuten

och hur många man kanske skulle kunna rädda. Ett hav av grön

djungel indelade i planer med mål och raka gränser. Nu pratas

det inte om fotbollsplanerna, men betyder det att de inte skövlas

lika snabbt längre?

– Det är värre än någonsin, säger Eha. Många har nog en

känsla av att det ordnade sig, att vi räddade regnskogarna.

Maria Rydlund som jobbar med tropikskog på Svenska

Naturskyddsföreningen upplever samma sak. Till exempel när

hon jobbade mot att trädgårdsmöbler tillverkas av tropisk skog.

– Det är helt klart att allmänheten tror att problemen är lösta

i de tropiska skogarna. Dels efter bojkottkampanjerna och dels

eftersom produkterna faktiskt finns i svenska butiker och ”skulle

väl ändå inte säljas där om det var något problem?”.

Hon talar om glappet mellan konsumenternas vilja och faktisk

förändring.

– Under åttiotalet fick bojkotten av tropiskt timmer stort

genomslag här i Europa och USA, fortsätter Maria. Då var

det naturligt att regnskogsfrågorna var i ropet. Ett exempel är

Malaysias sista nomadfolk, penanerna, som fick symbolisera

urbefolkningens förtvivlade kamp mot timmerindustrin.

Genom bojkottskampanjerna fick man upp medvetandet här

hos oss konsumenter men i praktiken skedde ingen förändring i

områdena där skogen höggs.

Hon säger att det delvis kan förklaras av att nationernas egen

skogsindustri byggdes upp och tog över efter utländska företag.

De kunde använda argumentet ”ni ska inte kritisera oss för att

utnyttja våra skogsresurser precis som ni har gjort med era”. I

efterhand skulle hon kanske önska att man arbetat ännu mer med

att stärka nationernas egna miljörörelser för att inte miljörörelsen

i Nord skulle helt ta över i debatten. Det fanns ett deltagande

från Syd, med miljöorganisationer i spetsen, men det var sällsynt

att penanerna själva kunde föra sin talan. Den fördes istället av

en rad miljöorganisationer här, och därför fick penanerna aldrig

tillfälle att bygga sin egen plattform.

– Jag kom just tillbaka från Sabah och Sarawak och penanernas

situation har snarare förvärrats än förbättrats, lägger hon till.

De här erfarenheterna har fått både organisationer och

biståndsmyndigheter att satsa mer på att stödja lokala grupper än

att driva egna projekt. Inköp av mark kallar Maria för ”ett ganska

förlegat koncept”.

– Det kan finnas undantag om lokala aktörer uppmanar till

att göra så, men ofta fungerar det inte för att långsiktigt bevara

områden. Hon nämner att det i många nationalparker bedrivs mer

illegal avverkning än i skogsområdena utanför dem. Människor

får oftast inte bo i parkerna och kontrollen blir sämre.

Niklas Pettersson som är tropikskogshandläggare på WWF

bekräftar att det idag är mer ovanligt att organisationer och

institutioner köper in mark. WWF satsar mer på att förbättra

skyddet i redan existerande reservat, samtidigt som man försöker

få stater att avsätta nya skyddade områden.

– Sedan gäller det framför allt att hitta hållbara system för hur vi

använder naturresurser, menar han. Erfarenheterna från tidigare

arbete har gjort att vi hellre stödjer en långsiktig utveckling av

myndigheter, företag och ursprungsbefolkningar. Det gäller att

angripa de underliggande orsakerna som fattigdom och brist på

långsiktigt tänkande.

Däremot tycker Niklas Pettersson inte att engagemanget för

regnskog har försvagats.

– Vi ser fortfarande att tropikskogarna är ett angeläget

ändamål för våra givare – de verkar vara lika engagerade i frågan

som under de senaste decennierna.

Han förutspår dock att yngre målgrupper i framtiden kommer

att vara starkare engagerade i klimat- och energifrågorna, som

inte har en lika tydlig koppling till skogens övverlevnad.

Över Monteverde kommer skymningen mycket snabbt. Bin

dricker kaffe och drar jaguarhistorier. Många gånger har han

gått hem med ficklampan i beckmörkret, med något stort och

ljudlöst smygande efter, alltid precis utanför ljuskäglan. Puman

har han ännu inte mött, många tvivlar på att den finns där. Men

Bin vet vad han har sett. Djupa klösmärken, högre upp än han

kan nå. Någonstans därute finns också några av Costa Ricas

få kvarvarande tapirer. Då och då hittar Bin spår i de stiglösa

delarna av reservatet. Långt från alla mänskliga händer, och

mycket långt från Fagervik. ...

1 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 1


Att märka

skogen

text: Mirjam Lööf

bild: Anna Lönneborg

Mirjam Lööf har i flera år suttit som Fältbiologernas

representant i det svenska FSC­rådet. Här berättar hon

om den internationella miljömärkningen för skogsbruket.

Tycker inte du att trä är ett bra material? frågade en

jägmästare mig en gång.

Han såg på mig och flinade lömskt, som om han riktigt

myste över att ha gillrat en så bra fälla. Både jag och han visste

att ett svar som börjar med ”Jo, men…” skulle bli till fördel för

honom när han skulle försvara det som han och hans kollegor i

skogsindustrin håller på med. Jovisst. Trä är ett bra material. Det

är synd att skogsbruket är så uselt, men det går faktiskt att ändra

om man verkligen vill.

Inom miljörörelsen på nittiotalet, innan FSC-märkningen hade

kommit igång, tänkte man att det mest rimliga kanske skulle

vara att förbjuda allt dåligt skogsbruk rakt av? Ett politiskt beslut

bara pang, tjoff och problemen är väck. Som borttrollade. Visst

kan man göra mycket av politik, mycket mer än idag, men kan vi

verkligen sitta och vänta på att politikerna spottar upp sig och gör

vad som krävs? De är rädda för att ta i frågan om skogen, därför

att det är en stor ekonomisk fråga för Sverige. Vad de verkligen

borde vara rädda för är att dåligt svenskt skogsbruk ska bli känt.

Massor av svensk massa går till tyska tidningar. Tänk om deras

läsare visste?

Mycket riktigt; när miljörörelsen visade tyskarna hur det går

till här i Sverige kom kraven på kalhyggesfritt papper som ett

brev på posten. Tongivande tyska dagstidningar började ställa

krav som fick den svenska skogsindustrin att darra. Då fattade

både politikerna och skogsindustrin att det är bäst man sköter sig

skapligt och undviker alltför hård kritik, annars kanske Sveriges

skogsprodukter inte blir lika lättsålda i framtiden.

Det är inte konstigt att någon form av miljö- och

rättvisemärkning var ett attraktivt alternativ i detta läge. I en

sådan lösning fanns något att vinna för de flesta inblandade.

Miljörörelsen fick möjlighet att påverka skogsbruket. Politikerna

kunde säga att en del av problemet skulle hanteras av marknaden.

Skogsindustrin fick ett bra säljargument. Konsumenterna kunde

få en ny möjlighet att påverka. I den stora dealen om skogen

ingick att staten och skogsnäringen skulle dela ansvaret för de tio

procent av skogen som enligt forksarna behövde undantas från

skogsbruk. Fem procent av skogsmarken skulle alltså få statligt

skydd och fem procent avsättas för naturvård frivilligt och utan

ersättning.

Det finns endast en miljö- och rättvisemärkning för skogsbruk

i Sverige idag och den heter FSC, Forest Stewardship Council.

Det är en internationell organisation som grundades i Toronto

1993 av företrädare för miljöorganisationer, skogsbrukare,

ursprungsbefolknings- och miljömärkningsorganisationer från

25 olika länder.

Sverige var det första landet i världen med en egen nationell

standard. Idag bedrivs FSC-skogsbruk på ca 74 miljoner hektar i

72 länder, ungefär en sjundedel finns i Sverige. Vi har alltså ett

stort ansvar för att sköta våra skogar så att FSC:s varumärke inte

fläckas, även ur ett globalt perspektiv.

Det borde även ligga i de FSC-märkta skogsbrukarnas intresse

att värna om sitt varumärke, eftersom tanken är att det ska löna

sig att bedriva ansvarsfullt FSC-märkt skogsbruk. Visserligen

finns det de som påstår att FSC-märkningen inte påverkar priset

nämnvärt i positiv riktning, men å andra sidan är det ingen som

kan säga hur marknaden hade sett ut utan någon märkning alls.

Något som krånglar till saken ytterligare är att skogsägarna

har skapat ytterligare ett märkningssystem med ett snarlikt

namn, nämligen PEFC (Programme for the Endorsement of

Forest Certification schemes). Denna märkning saknar stöd

hos miljöorganisationerna av flera olika skäl. Inom PEFC är det

1 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 1


företagen som själva formulerar sin egen skogsbruksstandard

medan det i FSC finns en demokratisk process där

miljöorganisationer, fackförbund, sameorganisationer,

entreprenörer och skogsbrukare har möjlighet att säga sitt.

Många ideella naturvårdare framför kritik mot att

det fuskas i skogen. Certifierare ska granska om företagen

sköter sig och följer reglerna. De anlitas av skogsbrukarna

som ett slags revisorer. De besöker inte alla områden i fält

utan baserar sina utlåtanden på stickprovskontroller. De får

dessutom sin lön från företaget de ska granska. Risken är då

att om man klagar för mycket och granskar för hårt, så blir

man inte anställd fler gånger. Fuskandet är mycket allvarligt

eftersom miljöorganisationerna som är med och skapar de

svenska FSC-reglerna, däribland Fältbiologerna, måste kunna

veta säkert att de inte blir utnyttjade som falska alibin.

FSC måste tåla att ifrågasättas. Det är en ändlös process av

förhandlingar där ekonomi, miljö och sociala aspekter ska

vägas ihop och det är självklart att det blir kompromisser hela

tiden. Detta är något som alla inblandade är väl medvetna om,

men det gäller också att veta var smärtgränsen går. Dagens

mest brännande fråga är om gifter ska tillåtas i skogen. WWF

kan gå med på det, men Fältbiologerna, Svenska Ornitologiska

Föreningen och Svenska Naturskyddsföreningen säger

nej. Om WWF kommer överens med facket och Skogsindustrierna

kan de ro iland överenskommelsen utan de

andra miljöorganisationerna. En sådan överenskommelse

skulle bryta en tradition av brett förankrade beslut, vilket är

en hörnsten för varumärket FSC. ...

Alla de stora svenska skogsbolagen är FSC-märkta. När du ska

hävda dig mot stora företag kan det vara bra att känna till FSC:s

internationellt fastställda principer.

1. Skogsbruket ska respektera alla tillämpliga lagar i landet där

det äger rum, internationella avtal och överenskommelser som

landet förbundit sig att följa samt överensstämma med alla FSCs

Principer och Kriterier.

2. Långsiktiga ägande- och nyttjanderätter till mark och skogsresurser

ska vara klart definierade, dokumenterade och lagligt

fastställda.

3. Urbefolkningars lagliga eller hävdvunna rättigheter att äga,

nyttja och sköta sina marker, territorier och resurser ska erkännas

och respekteras.

4. Skogsbruket ska bibehålla eller förstärka de lokala samhällenas

och de anställdas sociala och ekonomiska välfärd.

5. Skogsbruket ska uppmuntra effektivt nyttjande av skogens

mångfald av produkter och värden för att säkerställa

ekonomisk livskraft och ett vitt spektrum av miljömässiga och

sociala nyttigheter.

6. Skogsbruket ska bevara biologisk mångfald och därmed

förbundna värden, vattenresurser, jordar samt unika och känsliga

ekosystem och genom detta upprätthålla skogens ekologiska

funktioner och integritet.

7. En plan avpassad efter brukningsåtgärdernas omfattning och

intensitet, ska upprättas, följas och àjourhållas. De långsiktiga

skogsbruksmålen, och hur de nås, ska finnas klart angivna.

8. Skogstillstånd, avkastning av skogsprodukter, leveransvägar och

skötselåtgärder, och därvid förbundna sociala och miljömässiga

konsekvenser, ska följas upp och utvärderas i former som anpassas

efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet.

9. Urskogar, skogar av naturskogskaraktär och områden av stor

miljömässig, social eller kulturell betydelse ska bevaras. Sådana

områden får inte ersättas med trädplanteringar eller övergå i

annan användning.

10. Plantager ska planeras och skötas i överenskommelse med

Principerna och Kriterierna 1-9, samt i enlighet med Kriterierna under

Princip 10. Plantagerna kan bidra till att tillfredsställa världens

behov av skogsprodukter och medföra social och ekonomisk nytta

i olika avseenden, och de ska vara ett komplement till skötsel av

naturliga skogar, och minska trycket mot dessa.

Där torkan och solen ödelägger grödor och betesmarker är det

svårt att finna framtidshopp. Trots det lyckades människorna

runt Kadavakurichi vända utvecklingen och locka tillbaka vattnet

till sitt land. Locka tillbaka möjligheterna och framtidstron.

text: Aron Hejdström

bild: Aron Hejdström och Nils Viklund

16 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 1


Januari 2003. Fälten under Kadavakurichi är uttorkade och det är oklart om jordvallarna som ska

stoppa regnvattnet och leda ner det i jorden kommer att fungera.

Nej, det är i städerna folk svälter, inte här på landet, här

finns alltid mat, säger K.A. Chandra.

Hon syftar på bönderna som odlar sina egna grödor

och har sina egna boskap. De har alltid mat. Eller, de hade

alltid mat. För några år sedan tvingade torkan och vattenbristen

befolkning på knä.

– De flesta problem vi har beror på att att vi inte har utnyttjat

naturen på ett hållbart sätt. Människor flyttade härifrån för att

de inte längre kunde överleva på det lilla jorden gav, säger P.M.

Mohan.

Kadavakurichi – Tigerberget, ligger mitt i den Sydindiska

delstaten Tamil Nadu och reser sig 450 meter över ett vidsträckt

slättlandskap. En gång var berget och dess omgivningar täckta

av djup, artrik skog där tigrar och elefanter patrullerade och där

människor var sällsynta. För ungefär fyrahundra år sedan kom

de första människorna till området och efter svedjebruk kunde

de leva gott på den bördiga marken. Med två odlingssäsonger

varje år och nära till skog och betesmark var livet lätt. Det är det

inte längre.

När jag kom till Kadavakurichi första gången möttes jag av röd

sprucken jord och människor som kämpade i ett desperat läge.

Ett sargat berg reste sig över missbrukade jordar men hukade

samtidigt under ett övermäktigt tryck från befolkningen. Jorden

var döende och människorna insåg det. Men kan man klandra

rovdrift när det står mot överlevnad?

När jag återvände tre år senare kände jag knappt igen mig.

Miljökämparna Chandra och Mohan hade stannat och efter ett

varmt välkomnande var de snart långt inne i berättelsen. Stolta

ville de visa upp allt nytt, de växtbeklädda dammvallarna, det

nya träningscentret och de gröna fälten. Deras gröna land.

Men det började med riset. Gott och användbart i matlagningen

och därtill en statusprodukt från städerna. Det

dröjde inte länge innan ris fanns i varje kök och bönderna

började ersätta sina traditionella odlingar av ”millets” och ”ragi”

med risfält. Men risodlingarna drog oändliga mängder vatten,

mycket mer än vad som fanns. Samtidigt som riset började

odlas, för drygt 15 år sedan, introducerades också guava och

kokospalmer. Dessa odlades för försäljning och skulle generera

en inkomst. Som del i en framväxande penningekonomi

December 2005. För första gången på flera år klarar fälten två odlingssäsonger per år. Vattnet börjar

komma tillbaka till de öppna brunnarna.

blev behovet av pengar större och större även på den indiska

landsbygden. Pengar ersatte byteshandel men krävdes också för

skolavgifter och sjukvård.

Olyckligt nog var alla dessa så kallade ”cash-crops”, grödor

som bara odlades för försäljning, väldigt vattenkrävande och på

bara några år pumpades allt vatten ur den redan utsatta jorden.

Till en början grävde bönderna stora öppna brunnar nära sina

gårdar men när de sinade fick man börja borra. Djupare och

djupare gick borrarna, från 150 till 280 meters djup på drygt

ett år. Var tredje månad sinade brunnarna och snart hade

bara de rikare storbönderna och fabrikerna råd att fortsätta.

På tio år, från 1990 till år 2000 hade man pumpat så mycket

grundvatten ur jorden att det var näst intill omöjligt att odla

och dricksvattentillgången kunde inte längre täcka byarnas

behov. Utan vattnet fanns ingen framtid och många tvingades

flytta och ta dåligt betalda jobb för att överleva. Samhällena

runt berget närmade sig en kollaps.

Det var då CIRHEP, ”center för förbättrad landsbygds-hälsa och

miljöskydd” startades. Chandra och Mohan hade båda arbetat

med återbeskogning och annat naturskydd på en närliggande

organisation men plötsligt stod de med obrukbar jord och akut

vattenbrist i sin egen by. Det var inget litet problem de tog sig

an, om befolkningen skulle kunna leva kvar i området var enda

räddningen att ändra deras livsmönster och samtidigt påskynda

naturens återhämtning.

– Vi var tvungna att börja med information, säger Chandra. Att

sprida kunskap om hur människorna påverkade sin omgivning var

ett av de första viktiga stegen mot förståelse och förändring. För

att kunna nå alla skapade vi tre parallella informationskanaler,

mötesgrupper för bönderna, självhjälpsgrupper för kvinnorna

och naturskola för barnen, berättar hon.

Innan informationsarbetet kunde inledas var CIRHEP tvungna

att försöka reda ut vad som faktiskt orsakade problemen och

hur de skulle kunna lösas. Det man fann var en hel kedja av

sammanhängande orsaker men allt kretsade kring vattnet och

skogen. En extrem torka tjugo år tillbaka i tiden hade lett till

att folken runt berget högg och forslade bort bergsskogen för

att få pengar till mat. När träden blev färre och buskar tog över

anlades små skogsbränder för att komma åt de sista stammarna

och sedan släpptes betande boskap ut på de redan sargade

1 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 19


sluttningarna. Bergsskogen försvann och med den en enorm

naturlig vattenreservoar som tidigare hade försett befolkningen

med en jämn vattentillgång. De nya försäljningsgrödorna var

bara en utlösande faktor till vattenkrisen.

Mitt emellan Kadavakurichi och byn Veelinayakenpatti står

ett jättelikt banyanträd, ett landmärke som på håll ser ut som

en stor grön glob. I skuggan av dess skyddande lövtäcke har ett

tjugotal barn samlats för att leka lekar och lära sig om djuren och

naturen. De får veta varför det är så torrt i deras land och hur

naturen egentligen vill bli behandlad.

– Mulleskolan är ett av våra viktigaste arbetsområden, säger

Chandra, det är ju barnen som är framtiden. De kommer också

att bli vuxna en dag och om de förstår hur dom själva påverkar

naturen och innebörden av CIRHEP:s arbete så kommer de att

kunna skydda och vårda vår miljö.

Skogsmulle finns egentligen inte i Indien, utan importerades

från Sverige. Chandra berättar att hon var på Sverigebesök för

nio år sedan och att hon då fick följa med barn och föräldrar på

exkursion i skogen.

– Jag tyckte att idén var väldigt bra och när jag kom tillbaka till

Indien startade vi upp Indiska Mulleskolor tillsammans med en

annan naturorganisation. Idag har vi naturskola för mer än 1200

barn runt hela området.

Chandra är huvudansvarig för Mulleskolan men hon är långt

ifrån ensam med arbetet. I 25 av de 32 byarna som ligger runt

berget hålls Mulleskola en gång i veckan och Chandra utbildar

och samarbetar med lärarna till alla dessa. För att barnen som

kommer till Mulleskolan ska ha roligt samtidigt som de lär sig

använder sig Chandra och de andra lärarna mycket av lekar,

frågesporter och gatuteater.

– Vi berättar om problemen och hur de kan lösas och sedan

kanske barnen ritar bilder eller sätter ihop små teaterpjäser för

att illustrera det, säger Chandra, på så sätt får också föräldrar och

andra bybor lära sig.

Nog för att barnen tycker att det är kul med lekarna men de

som är lite äldre får också egna ansvar där de kan se betydelsen

av sitt eget arbete. Till exempel kan det handla om att plantera

och sköta om trädplantor eller städa och röja runt de öppna

brunnarna. Då och då åker Mulleskolorna också på utflykt för

att besöka de fuktiga skogarna i Västraghatsbergen eller titta på

någon av CIRHEP:s många fältprojekt.

Mindre dammar och byggnationer i skiftande former finns

runt hela Kadavakurichi. De utgör alla viktig infrastruktur i

CIRHEP:s arbete med att påskynda naturens återhämtning. En av

svårigheterna för jordbruket och naturskyddsarbetet i området är

det ojämna klimatförhållandet över året. 70-80 procent av regnet

kommer under två monsunmånader i oktober och november och

ytterligare 15-20 procent i juni och juli, resten av åretär det helt

uttorkat. För att inte de plötsliga vattenmassorna ska spola bort

det livsviktiga ytjordskiktet och försvinna bort i flodfåror har

CIRHEP satsat mycket på olika typer av dammkonstruktioner och

vattenstopp. Efter flera års hårt arbete har det visat sig ge mycket

”Jorden var döende och människorna

insåg det. Men kan man klandra

rovdrift när det står mot överlevnad?”

gott resultat och utomstående besökare kommer titt som tätt för

att titta och ställa frågor. För att själv förstå konceptet följde jag

med en sådan grupp på guidad tur mellan byarna.

Vid en sluttning med tvärgående fåror stannar expeditionsledaren

Mohan för att förklara. Han sträcker fram en kupad

hand och pekar med andra handens finger.

– Kadavakurichis sluttningar är som sidorna i min hand, säger

han, om jag lägger en vattendroppe här på kanten kommer den

att rinna ända ner till handens mitt. Där samlas allt vatten.

Genom att gräva tvärgående fåror i sluttningarna försöker vi

istället fånga regnvattnet där det faller och sedan leda ner det i

marken. På så sätt kan vi återställa grundvattennivån och det här

kan bli bra odlingsmark igen.

Det är ett tidsödande arbete att gräva och underhålla dammar,

vallar och fåror men genom att arbeta tillsammans med

befolkningen har man lyckats med många små och effektiva

ingrepp. Mohan menar också att befolkningens deltagande är

helt nödvändigt för förståelsen och framtiden i arbetet. Det är

befolkningen som ska ta hand om sitt eget land. CIRHEP ska

gå in i en annan roll, kanske som konsult åt andra liknande

organisationer eller statliga institutioner. Guideturen som vi gått

avslutas också på organisationens nya kursgård som byggts med

tanke på den typen av arbete.

En eftermiddag när jag sitter och pratar med Chandra

berättar hon om hemvändarna.

– Du vet, säger hon, när det blev omöjligt att leva på jordbruket

splittrades de stora familjerna. Många var tvungna att resa

härifrån för att hitta anställning hos någon storjordbrukare eller

fabrik, ofta ganska långt borta. De kommer tillbaka nu. De har

sett att jorden kan återhämta sig och fått nytt hopp om att kunna

bo här.

Hårt arbete på fälten och rikligt regn för första gången på flera

år gav utslag. I jordbruket har man slutat odla ris och istället

odlar man bättre anpassade grödor som tomater, blommor

och jordnötter för försäljning. För andra säsongen i rad har

grundvattnet ökat och vatten har börjat komma tillbaka i de

öppna brunnarna. För första gången på flera år kan man odla i

två odlingssäsonger.

Människorna i området runt Kadavakurichi har lyckats vända

sina mörka framtidsutsikter mot hopp och tro. Det jag mindes

som torra snår från mitt första besök kunde jag närmast beskriva

som låg djungel när jag återvände till landet under berget. Skogen

och vattnet är på väg tillbaka. Livet här har en morgondag. ...

P. Nagajothi, 14 år

– Jag kommer från byn Veelinayakenpatti.

Området runt min by är väldigt torrt så därför

planterar jag nya träd. Jag har precis fått skollov

så nu tar jag hand om trädplantorna.

P. Navaneetham, 10 år

– Jag måste kämpa för att Kadavakurichi ska ha

en grön skog i framtiden. Jag tänker bli lärare för

då kan jag undervisa byborna om skogsbränder

och trädplantering.

P. Nagalakshmi, 9 år

– Jag vill skydda Kadavakurichi från att

förstöras, när berget är grönt kommer vi att få

mer regn.

P. Thiventhiran, 12 år

– Eftersom många av dagens problem

härstammar från jorden så vill jag bli geolog.

Jag vill lära mig om problemen i förväg så att

jag kan skydda miljön och människorna.

0 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 1


Växtkraft

text: Anna Sunesson

Bild: Lisa Behrenfeldt

En fältbiolog med självaktning går inte till apoteket med sin förkylning. Varför

knapra piller från affären när det finns örter i skogen? Anna Sunesson som

läser naturmedicin vid Biskops­Arnös folkhögskola ger oss tipsen.

Många av våra vanliga örter ute i naturen kan användas

medicinskt. Tidigare i vår historia var den kunskapen

allmänt känd men i samband med häxbränningarna

försvann stora delar av det kunnandet. Örterna som fröjdas

på ängar och i skogar fungerar lika bra som de som säljs dyrt

i pillerform. Att göra te är ett enkelt sätt att få ut de läkande

ämnena ur en ört. Att plocka läkande örter är ett fint sätt att

närma sig en kontakt med jorden. Ett bra sätt att lära känna dig

själv är att känna efter vilka örter just du njuter av.

Var försiktig med örter i samband med graviditet. Överdosera

inte örtteer och variera dig, ingenting är nyttigt i för stor dos.

Vad mycket noga med att du plockar rätt örter till teer. Flertalet

vilda örter är mycket giftiga. Ta med floran!

Generellt är maj och juni, då örterna är unga, de bästa

månaderna att skörda, men det går bra hela växtsäsongen om

man plockar de unga bladen. Rötter och frön är generellt bättre

att plocka under senare delen av säsongen eller till och med på

vintern då de har som mest smakämnen.

Örter torkar bäst runt 30 grader, på en torr skuggig plats.

Förvara sedan torrt och mörkt i en burk med lock.

Infusion är det vanligaste sättet att göra örtte på, det vill säga

att örten får dra i hett vatten. Blad ska dra i ett par minuter och

frön runt tio minuter (ev kokas en kort stund). Rötter hackas och

kokas lite längre för att de verksamma ämnena ska utsöndras.

Sila bort örterna innan du dricker teet.

Prova att göra tillfället när du plockar, torkar, tillreder och

dricker örterna till en meditativ stund eller ceremoni, där du är

tacksam till naturen och vad den har att ge.

Kroppen mår bra av att göra en utrensningskurer med jämna

mellanrum, särskilt för oss som lever i ett samhälle med gifter i

mat, luft och omgivning. Extra bra är det för dig med hudutslag,

återkommande inflammationer eller ledvärk, som kan vara

indikationer till gifter i kroppen. Särskilt bra också för den som

tagit mycket mediciner eller druckit mycket alkohol. Huvudvärk,

svettningar och hudutslag är inte ovanligt när kroppen rensas. Se

de symptomen som något positivt i och med att gifter lämnar din

kropp. Se till att dricka extra mycket vatten, minst en liter utöver

vad du brukar dricka. Örterna nedan är så kallade alterativa,

utrensande. De verkar också kylande, så om du ofta är kall blanda

i en tsk färsk riven ingefära per kopp, som verkar värmande och

balanserande.

Unga björkblad 2 delar

Finhackad maskrosrot 1 del

Koka upp två tsk av blandningen till en kopp, ställ av plattan

och låt stå i sju minuter. Drick två till tre koppar utrensningste

varje dag i två till fyra veckor. Det blir ett utmärkt renande te

även med enbart maskrosrot (1 tsk) eller björkblad (2 tsk). Det

kan vara hjälpsamt att göra en termos på morgonen med hela

dagens ranson. För ännu bättre resultat strö i en nypa av gullris

och styvmorsviol efter att vattnet kokat upp.

Vid mensvärk kan örter vara till stor hjälp. Te på hallonblad

(vilda eller odlade) fungerar för många. 1 msk per kopp tre

gånger dagligen, dagarna innan smärtorna samt i samband med

dem. Prova även vitplisterblommor (1 tsk), brännässla, daggkåpa

(1 msk blad, morgon och kväll). Kamomill eller pepparmynta

(0,5 tsk) som verkar kramplösande och kan också hjälpa, liksom

att krydda maten med gurkmeja. ...

Brännässla. Urtica urens et diotica. Unga blad och

stänger. Är allmänt stärkande för din hälsa, ta som tillskott

när du behöver kraft. Bra även vid menstruationssmärtor,

och reumatism. Torka, finfördela och blanda ner 1-2 msk

brännässla dagligen i kosten.

Fläderblom. Sambucus nigra. Lindblom. Tilia cordota.

Prova te på dessa när du börjar bli förkyld, då de är

svettdrivande och hjälper kroppen att göra sig av med

förkylningen. Fläderblom och lindblom kompletterar

varandra, så de är bra att ta tillsammans. Ta 1-2 msk av

blommorna till en tekopp, drick det så hett som möjligt, tre

koppar om dagen i 3-5 dagar.

Frossört. Scutellária galericuláta. Hela

plantan ovan jord. Spara frossörten tills

du känner dig nedstämd, den är en riktig

glädjespridare. 0,5 tsk/kopp

Kamomill. Matricaria chamomilla. Blommor. Alla typer

av inflammationstillstånd och katarrer. Magkramp, dålig

matsmältning, tjocktarmsproblem, sömnproblem och

nervositet, huvud- och mensvärk. Infusion 2 tsk/kopp tre

gånger om dagen. Överdosera inte, kamomill är svårt för

levern att bryta ner.

Kvanne. Angelica archangelica. Rot. Är suverän vid mag-

och tarmproblem som till exempel dålig matsmältning

och gasbildning. Lik kinesisk Dong Qwai. 1 tsk torkad

och finfördelad rot/kopp kokas i fem minuter. Drick

strax före måltid. Det finns många giftiga växter som

kan förväxlas med kvanne så var 100% säker innan du

plockar den.

Hjärtstilla. Leonorus Cardiaca. Blad. Som hörs

på namnet så används den här örten för den som

får hjärtklappning vid minsta lilla oro, men kan

även provas av den nervösa eller oroliga som inte

har hjärtklappning. 1 tsk blad/kopp, morgon

och kväll.

Johannesört. Hypericum perforatum. Blommor.

Används vid nedstämdhet och lättare depressioner,

när du känner att du behöver piggas upp lite. 1 tsk

per kopp morgon och kväll. Undvik på sommaren

eftersom den gör huden mer solkänslig. Eftersom

johannesört stärker levern kraftigt kan den minska

andra läkemedels effekt, så undvik den om du samtidigt

tar andra mediciner.

Kummin. Carum carvi. Frön. Lugnar magen när den

är i uppror. Det är ingen tillfällighet att kummin är en

ingrediens i surkål eftersom den motverkar de gaser

som kan uppstå efter intag av det. Infusion 1 tsk/kopp

efter eller mellan måltider. Faktum är att de flesta

aromatiska örterna som vi använder som kryddor har

en lugnande effekt på magen (så kallad karminativ

verkan). Örtkryddor har bäst verkan om man har i dem

sent i matlagningen så att de verksamma ämnena inte

ångas bort.

Rosblad. Stärker ditt hjärtas känslosida

och ger god smak till ditt örtte.

Vitlök. Allium sativum. Växer inte vilt i skogen men får vara

med ändå för sin suveränitet. Rå vitlök stärker immunförsvaret,

förebygger och lindrar förkylningar, sänker blodfetter, förbättrar

blodcirkulationen och verkar antioxidativt med mera.

Ät den rå i samband med måltid.

Läs mer: Nya naturläkarboken och Våra läkande växter av Raimo Heino,

Örtmedicin och växtmagi, Fytomedicin av Hans Bertil Juneby

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 |


Flykten till

verkligheten

text: Miriam Löwenstein

bild: Erik Abel

Vattnet har just brutit sig ur isen och forsar 70 meter nedanför berget. Skott

lyser blekgröna, kvällssolen låter barrträden rita skuggor över mossan.

Tjockt mörker i snåren, vitsippan skimrar overkligt i halvdunklet. Gråmålade

gymnastikskor smyger sig fram över stenarna.

Lajvrörelsen växer, allt fler ger sig ut till ljunghedar och

granbestånd för att spela levande rollspel. I deras läger

finns ofta flera hundra människor. De flyr verklighet och

frustration. Kärnkraften byggs ut och arbetslösheten ökar. Unga

bryr sig inte längre om miljö eller politik. Det är bättre att låta sig

förtrollas av magi och spänning djupt inne i skogen, klä ut sig till

troll eller alv och låtsas att det är fantasymedeltid.

Är det så enkelt?

Rörelsen har potential att jobba för en bättre miljö, med

hantverkskunskaper och naturromantik kan de hjälpa till att

skapa ett hållbarare samhälle. Det är fel att påstå att lajvarna är

oengagerade. Rörelsen har ett stort spektrum med många olika

sorters människor.

– En del tycker bara att det är kul att spela riddare med ett stort,

fett gummisvärd, säger Per Wetterstrand lite nedlåtande. Det är

en tråkig upplevelse att hitta ölburkar ute i skogen efter att killar i

18-20 års åldern har varit där, haft fest och slagits i sina lajvkläder,

berättar Per som är både gammal fältbiolog och lajvare.

Det varierar både mellan föreningar och enskilda lajvare

hur mycket engagemang man har för naturen. Enhörningen

är Sveriges största lajvförening och de vill gärna att lajvare

upprätthåller ett gott rykte.

– En gång ringde vi ett skogsbolag och varnade dem för en

oseriös lajvgrupp, berättar Hans Nilsson som är kontaktperson

på Enhörningen.

Mindre föreningar kan sakna kunskaper om natur, ofta

arrangeras lajv av lajvgrupper utan förening. Alternativt bildas en

förening för ett enskilt lajv och när det är slut upplöser man den.

Hur skogen ser ut och att den passar in i sagan och spelet har

oftast högst prioritet.

Lajvsällskapet Romantiska Sagor, LRS, har torsdagsmöte i Göteborg.

De kritiserar både kalhuggning men även naturvårdsverket.

– Jag hatar Naturvårdsverket, utbrister Malin Thorson, de

sätter upp skyltar och målar vitt på träden runt skyddsområden.

Det är jättefult.

För lajvaren är det attraktivt med natursköna områden,

som naturreservat och urskog. Det finns skogsromantik hos

rollspelarna, skogens inneboende magi upplevs starkare när man

lajvar. Det verkar alla som testat vara ense om.

– Det är stor skillnad på att campa och att lajva. Det blir mer

intensivt och är ett spännande sätt att använda naturen, berättar

lajvforskaren Erika Lundell.

Många lajvare säger att de får en tillbaka till naturen upplevelse.

Det kan vara en anledning till utvandringen från fritidsgårdar

och politiska ungdomsförbund. Kanske lockar naturen när det

urbana livet är grått och svårt.

– Det är inga Gore-Texjackor utan down to earth, säger Per.

Ska de få vara i fina områden måste de sköta sig. I första

hand gäller det att hålla fast vid ett gott rykte och göra sig till vän

med markägaren, annars kommer föreningen få svårt att hitta

mark att spela på. I första hand gäller frilufts- och scoutregler.

Enhörningens Hans står precis mitt uppe i ett lajv när

han svarar i mobilen. Han berättar om föreningens olika

försiktighetsåtgärder.

– Till lajven handlar vi miljömärkt mat med så lite

förpackningar som möjligt. Måste vi ta virke tar vi hellre döda

än levande träd. Vi har med oss bajamajor så att ingen använder

skogen, rapporterar han.

Fler delar i rörelsen kan fungera som inspiration till miljöarbete.

De sysslar mycket med hantverk, som är ett miljövänligt sätt att

producera.

– Många lajvare är riktigt duktiga hantverkare. De garvar

skin och tovar filtar och tofflor med gamla metoder. I modern

tillverkning behandlas skinn med väldigt giftiga medel som

är farliga att ha på huden. I Sverige finns bra produktions-

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 |

Obs: Personerna på bilderna har ingenting med texten att göra.

bestämmelser, men tillverkningen flyttas utomlands för att

få billigare varor. Då riskerar kunskap om hur man tillverkar

miljövänligt och säkert att försvinna, säger Per.

Malin Strid säger att rollspelande kan vara en bra väg att väcka

människors engagemang.

– Jag vet att lajv kan locka ut många i naturen som inte skulle

ha varit där annars. Man inser också hur förbannat mycket

kalhyggen det finns och hur svårt det är att hitta fina skogar. Det

berör mer om en fin skog man lajvat i bara är borta än om man

åker förbi kalhyggena vid E6:an, förklarar hon.

”Efter-katastrofen-lajv” är en typ av rollspel som ofta är

politiska och tar upp miljöförstöring. Det brukar vara en

dystopisk historia som utspelar sig efter ett kärnvapenkrig eller

en stor miljökollaps. Malin berättar om en vän till henne som

just håller på att arrangera ett ”efter katastrofen”.

– Han har verkligen vinnlagt sig om att få ett realistiskt scenario

och själv lärt sig väldigt mycket om kretslopp och liknande. Efterkatastrofen-lajv

ökar säkert medvetenheten. Men det är mycket

upp till de enskilda lajvarna och arrangörerna.

Fältbiologi och rollspelande kan gå ihop. Per tror det skulle

vara bra om större lajv alltid hade en fältbiolog med sig. Hans

menar att det bland Enhörningens många medlemmar redan

finns tillräckligt med naturkännare. Malin verkar vara beredd

att skriva under.

– De har kunskapen, när de är så pass många är det alltid någon

som är bekant med sådana frågor, säger hon om Enhörningen.

På LRS-mötet i Göteborg säger Emil Lidström att han gärna

skulle se att en fältbiolog följde med till deras område.

Fältbiologen skulle kunna kontrollera före och efter ett lajv

och se om det skadar naturen. Hur rådjuren mår av det skulle

vara bra att veta.

Malin tror att det finns flera sätt att få lajvare att ta ansvar och

bli engagerade. Hon ogillar miljöförstöring och har själv arbetat

för att lajvare ska bete sig bra ute i skogen. I början av 90-talet

var hon med i Nockes Lajvförening (nu heter föreningen Lilla

Gillet). De samlade ihop texter och spred information om hur

man gör i naturen.

– Det fanns en social kontroll, gjorde någon något dumt visste

alla det med en gång. Det diskuterades på möten med arrangörer

och att man till exempel inte hugger ned träd var en självklar

kunskap, berättar hon.

Mellan 1992 och 1997 började rörelsen växa, men regler

och kunskap fortsätter att spridas på ungefär samma sätt över

internet, hoppas Malin.

– På lajv utsätts man för en positiv press, minst tjugo personer

ser hela tiden hur du beter dig.

Malin avslöjar att det inte är så svårt att påverka lajvare åt det

håll man vill, till exempel miljömedvetenhet.

– Man kan ge goda råd. Det tar arrangörer till sig, de vill gärna

bli bättre. Eller så kan man hitta en arrangör som redan har ett

intresse, som efter-katastrofen arrangörer, och peppa dem.

Malin tror att lajvare är lätta att påverka, de tar emot all hjälp

och kunskap de kan få.

– En tredje metod är att sätta samman informationsmaterial.

Gör ett Fältbiologernas lajvtipshäfte, föreslår hon.

Sånt material blir läst, många vill ha information och det

kommer att spridas. ...


6 | Fältbiologen / 006

Mycket snack, lite skog

I Februari skickade fältbiologernas skogsnätverk en enkät till de

miljöansvariga i samtliga riksdagspartier. Fem av dem har svarat.

Fler frågor och svar finns på www.faltbiologerna.se.

Hur ska skogens sociala aspekter tillvaratas?

Fp: Det är oundvikligt att intressen står mot varandra vad

gäller synen på användning av de skogliga resurserna.

Kd: Det lokala enskilda ägandet av skog bör främjas,

därigenom stärks ortsbornas inflytande.

M: Vi anser att tillväxten skall öka så att flera behov kan

tillgodoses. Skogsarealerna skall vara så stora att de kan

tillgodose alla behov.

V: Den som ej äger blir oftast en part med mindre

inflytande. Vi vill stärka inflytandet från allmänheten med

en tydligare lagstiftning.

Mp: Vi anser att skogars sociala värden måste erkännas bättre

än idag. Vi tror också på ”ekologisk landskapsplanering”

som en process där alla intressenter är med vid bordet

Vilka är era långsiktiga mål med skogen i Sverige?

Fp: Folkpartiet pekar på ökad, men också integrerad,

forskning utifrån olika perspektiv som biologi, ekologi,

ekonomi och sociala värden.

Kd: Vi anser att en större andel [undantagen skogsmark]

kan utgöras av naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar.

M: I grunden är det så att den som äger skogen också i

huvudsak ska bestämma över hur skogen ska brukas.

Kommer krav på annan användning av skogen än den som

ägaren avser finns inget annat råd än att antingen betala

ägaren för att förändra sina planer eller att köpa in den

aktuella arealen.

V: Vänsterpartiet har motionerat om att inga avverkningar

ska ske i skogar med höga skyddsvärden och att de ska få

lagstadgat skydd. Vänsterpartiets långsiktiga mål är att

bevara minst 20 procent av den skogliga arealen.

Mp: Vi anser att vi ska ha kvar produktions och miljömål

för skogsbruket men att miljömålet ska vara överordnat

produktionsmålet.

Hur ska miljömålet Levande skogar uppnås?

Fp: Vi förordar frivilliga avtal i ökad utsträckning. Vi

ser gärna ett förstärkt hänsyn i viss produktiv skogsmark

men också ökade varsamma produktionsmöjligheter i

skyddad skog

Kd: Kristdemokraterna föreslår en omfördelning som

innebär att anslagen för biotopskydd och naturvårdsavtal

ökar samtidigt som budgeten för reservatsbildning

minskar.

M: Vi anser att det skall räcka med 800 000 ha skyddad

skog. Därtill kan man skydda avsevärt större areal om

man tecknar långsiktiga skötselkontrakt med ägarna i

stället för att förstatliga deras skog.

V: Vi har drivit kravet att all skyddsvärd skogsmark,

privat- och bolagsägd, omgående inventeras. En sådan

inventering skulle med all sannolikhet motivera att delmål

1 bör korrigeras och omfatta mer än 900 000 hektar.

Mp: Inför miljömålets revidering drev mp att skyddsvärd

skog på statlig mark skall avsättas utan ersättning

från staten. Om de frivilliga avsättningarna räcker eller

ej, beror helt av vad de består. Idag avsätts tyvärr ofta

triviala eller impedimentlika skogar.

Privat- eller statligt ägda skogsbolag?

Fp: Vi föredrar privat ägande av skogen.

Kd: Staten bör ha ett markinnehav för att använda till

åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden.

M: Staten skall i princip äga så lite som möjligt

V: Vi vill att staten även i fortsättningen är ägare av stora

arealer.

Mp: Vi ser inget självändamål i statligt ägande om staten

bedriver skogsbruk som vilken marknadsaktör som helst.


minifaltis

text och bild: Aron Hejdström

Har sommaren kommit till dig också? Har du spring i benen och längtan

efter att ligga på rygg i gräset och titta på molnen? Dra ut på en sommaräng

där vinden leker fritt och utmana fåglarna och fjärilarna om att vara

snyggast och snabbast i lufthavet!

Att bygga drakar

Det kan var lite knepigt att bygga drakar som både är fina och flyger bra om man inte har provat förut.

Men ge inte upp, här kommer några ledtrådar för att få draken att flyga fint och inte krascha.

Nästan alla drakar behöver en svans. En del behöver två! Svansen finns till för att staga upp draken

och få den att flyga jämnt. Det kan vara svårt att veta hur lång svansen ska vara, man får prova sig fram.

Om svansen är för kort kastar draken i sidled, snurrar eller gör loopar. Om den däremot är för lång blir

draken för tung och vill inte lyfta.

Utrustningslista:

- Tunna bambupinnar eller blompinnar.

- Tidningspapper, tyg eller plastpåsar.

- En liten plastring eller nyckelring.

- Tejp och lim, nål och tråd.

- Snöre, sax och kniv.

- Måttband eller tumstock.

- Målarfärg, färgpennor eller kritor.

- Lina och vinda.

Betsel

Den bit snöre som man fäster i draken

på två ställen och som man sedan fäster

flyglinan vid kallas betsel. Betslets längd och

fästpunkten för flyglinan måste man trimma in

vid första flygningen och sedan justera lite då och då

beroende på vinden. Genom en enkel dragögla och

en liten plastring kan man lätt justera fästpunkten.

Prova att flytta den fram och tillbaka lite tills draken

hitta rätt dragläge och lyfter.

Lina och vinda

Att köpa rätt lina och ha en vinda att lägga upp den på är viktigt

om man vill bli drakflygare. Det kan ta lite tid att fixa men när du

väl har vindan kan du använda den till många olika drakar. Flätad

persienn-lina, nylon-lina, fiskerev eller plastsnöre är bra flyglinor.

Tvinnad bomullslina, till exempel mattvarp, är inte så bra eftersom

den snurrar sig. Tänk på att använda handskar om du flyger med

en större drake eller om det blåser mer. Alla typer av linor kan göra

otäcka brännsår i händerna när draken sliter och drar.

Slipp sorger och bekymmer

Att flyga drake är inget nytt påfund, i Kina och Fjärran Östern

har drakflygning varit ett populärt nöje i närmare 2500 år! Ofta

var drakarna formade till fåglar, fjärilar eller just drakar och hade

dekorativa målningar i många färger.

Genom historien har drakar av olika typer och utseende

använts på många olika sätt. Vid krig har starka drakar lyft

mänskliga spanare högt upp i luften för att övervaka fienden

och inom vetenskapen har drakar lett till många upptäckter och

utvecklat teorier och uppfinningar. Bland annat var en del av de

första flygplanen varianter av stora låddrakar. Något som kanske

ligger närmare dagens drakflygare är den tradition av stora

återkommande drakfester som kineserna startade för många

hundra år sedan. Människorna samlades på stora fält och flög

och tävlade med sina drakar och när dagen gick mot sitt slut

släppte man linan och lät draken flyga iväg och ta med sig alla

gamla sorger och bekymmer.

Korsdrake och släddrake

Det finns otaliga varianter på drakformer. Två av de vanligaste

som också är relativt lätta att lyckas med är korsdraken och

släddraken. Utgångsläge för måtten på dessa drakar kan beskrivas

ganska enkelt. Ritningen ovan på släddraken visar att man genom

att vika pappret, plasten eller tyget i fyrkanter lätt hittar rätt

proportioner. För korsdraken gäller att tvärstaget ska vara 9/10 av

höjdstaget (90 cm om höjdstaget är 1 meter) och placeras 1/4 ner

från höjdstagets topp. När du knutit ihop korset till korsdraken

knyter du ett snöre mellan ändarna, detta kommer att bilda en

ram. Till slut fäster du tyget eller pappret runt snörramen och

fäster med lim eller nål och tråd.

Mer drakar

Om du vill veta mer om hur man undviker krascher eller få tips

på nya drakmodeller och ritningar är det bara att gå till närmaste

bibliotek. Det finns många bra drakböcker för flygare och konstruktörer

och bibliotekarierna hjälper dig säkert att hitta rätt.

Tänk också på att:

-INTE flyga nära kraftledningar,

järnvägar eller större bilvägar

-INTE flyga där det finns åskmoln

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 9


Demokratiskådning

text: Miriam Löwenstein

bild: Frida Klingberg

Fältbiologerna ser gärna sig själva som en jämställd och

demokratisk organisation. Thomas Erikssen undersöker

sanningen i en universitetsuppsats som han har skrivit på

under den senaste månaden.

Det skulle bara ta två veckor, men jag hittar bara mer och

mer intressanta saker. Jag har tittat på klass, religiositet

och kön. Könsdiskriminering är det mest påtagliga. Det är

både lätt och svårt att se en snedvriden fördelning, berättar han.

Det finns fler tjejer än killar i Fältbiologerna men Thomas är

osäker på om det finns någon segregering.

– Jag har hört sägas att fågelskådning är koolt och det är fler

killar där, men att lavar är något som tjejer håller på med. Fast

det här är inget jag har upplevt personligen.

Han är noga med att föreningen inte får feltolkas och betraktas

som ”arga feministveganer”.

– Det får inte riktas en massiv kritik mot det ena könet. Män

och pojkar ska inte behöva skämmas, men de ska vara hundra

0 | Fältbiologen 1/ 006

procent medvetna om sin roll. Hur mycket plats de tar och hur

de uppfattas.

Det finns fortfarande mycket att jobba på. Statistiken

visar, berättar Thomas, att killar talar mer på Fältbiologernas

aktiviteter.

– Det är lätt att ta på sig en mantel av upplysthet, varnar han.

Men den största kritiken riktar han mot avsaknaden av metoder

och verktyg för Minifältisledare, klubbar och arrangörer.

– De blir inte skolade i jämställdhet och mångfald. I framtiden

skulle det vara bra om de bjöd in professionella föreläsare och

ordnade utbildningar. I Uppsala hölls en kurs i feministiska

perspektiv men det skulle vara bra om det fanns en tradition.

Bara två av Minifältisledarna är killar, det är en stor snedfördelning

berättar Thomas.

Han tror att de nya, yngsta medlemmarna är nykeln till ökad

jämlikhet.

– Minifältisarna jobbar mycket med att värva folk med en

annan etnisk bakgrund. Vi jobbar också ihop med föreningen

Unga Muslimer.

Thomas dom över föreningen är ändå till största delen positiv.

– Intentionen att föreningen ska vara jämställd finns men vi

når inte en punkt där vi kan säga att nu är det bra, utvecklingen

måste hela tiden fortsätta.

Thomas syn på föreningen färgas säkert av att han själv är

medlem och blev det genom ordförande Ingrid Esbjörnsson.

– Styrelsen anstränger sig för att själva bli bättre på demokrati,

genom att de bland annat har diskussionsworkshops på sina

möten. Det visar en vilja och sprider ringar på vattnet. Jag tror

att styrelsen gör så mycket de orkar, säger han.

Kunskap skapar mycket av hierarkin i Fältbiologerna. Thomas

tror att det kan bidra till jämställdhet. En fältbiolog som kan något

blir oftare lyssnad på oavsett kön, färg, religion eller nationalitet.

– Demokratin har kommit in i organisationen genom nya

människor. Den har inte skapats genom ett tryck uppifrån.

Därför har det blivit en sund demokrati. Det häftigaste är att

det faktiskt är en fungerande demokrati. Diskussionerna ska inte

vinnas, man försöker nå konsensus.

Själv har Thomas varit Fältbiolog i något år och blev överraskad

av hur han bemöttes när han började.

– Jag tror den positiva känslan hjälper demokratin framåt. Den

kommer nog från att vi kämpar mer för än mot något, som för

urskog och fjällnära skog. En stor ros till Fältbiologerna för det

positiva mottagandet. ...

Sweet dreams

Miljökabaré av och med Anna Jonsson och

Sara Nilsson

Regi: Pelle Wistén

Sweet dreams är en kabaré om rättvisa och

världens överlevnadsfrågor, från det stora

perspektivet till det lilla. Anna Jonsson och

Sara Nilsson står för manus och medverkan.

Båda har många år av engagemang i miljö-

och rättvisefrågor bakom sig men har också

verkat som musiker och skådespelare.

Utifrån deras vision att berätta om världens

tillstånd och förmedla engagemang på

ett nytt sätt, bortom paneldebatter och

overheadapparater, kom så den fartfyllda

miljökabarén Sweet dreams till. Med satir,

musik, och poesi som verktyg skildras med

humor det bisarra i kvartalsrapporternas

logik.

Där är berättelserna om den filippinske

pojken som lever på soptippen och om

bergsgorillorna som offras för att maximera

mobiltelefonföretagets vinst. Där finns det

externa köpcentrat som slår ner som ett

ufo från yttre rymden på åkrarna utanför

den lilla stan och gör kommunalpampen

extatisk som ett litet barn som får en leksak.

Tillväxtmytens begränsade perspektiv

framstår i all sitt nakna armod.

När Sara Nilsson radar upp miljöbyråkratins

stelbenta och intetsägande

begrepp sätts fingret på en del av

problemet. Själva miljörörelsen har snärjt

kultur

The Legacy of Luna

The story of a tree, a woman, and the struggle to save the redwoods

Julia Butterfly Hill

Förlag: Harper San Francisco

Då och då händer det att någon frågar vad boken jag just läser

handlar om. När jag läste The Legacy of Luna och berättade att

boken är skriven av en kvinna som satt två år i ett träd för att

skydda det från att huggas ner, var de flesta som ställt frågan

mycket skeptiska. ”Inte kan man väl frivilligt tillbringa två år

uppe i ett träd!?”

Julia Butterfly Hill idylliserar heller inte den utsatta ensamheten

i vinterstormarna, rastlösheten eller den psykiska pressen att hela

tiden leva under hot från en skogsbolagsjätte som till varje pris vill

hugga ner trädet du vill rädda. Jag skulle antagligen inte ha klarat

738 dagar på en plattform i ett träd.

Men jag har ändå inte svårt att föreställa mig att när man väl

har börjat, när man har tillbringat en månad, ett halvår i ett 60

meter högt redwoodträd, att det då blir helt omöjligt att klättra

ner innan uppdraget är avslutat. Så jag kan förstå att Julia kunde

tro så mycket på sin sak att hon härdade ut. Att hon inte kunde

lämna Luna åt sitt öde utan att först ha fått ett säkert löfte om

att trädet verkligen skulle få stå kvar. Hennes berättelse är fylld

av den envisa viljestyrka som krävs för att lära känna ett träd och

aldrig ge upp.

Men historien handlar inte bara om Julia som satt i trädet och

vägrade klättra ner. I bakgrunden finns organisationen Earth

First! och den skogskamp i Kalifornien som Julia under sina två

år i Luna kom att framstå som huvudperson i. Den historien ger

perspektiv på vår egen skogskamp. Det är en strid där spelreglerna

är helt andra än de vi har här.

Läst av Lisa Behrenfeldt

in sig i ett språk som inte förmår förmedla

den grundläggande insikt miljöfrågorna

egentligen handlar om: det fullkomligt

idiotiska i den rådande världsordningen.

Att kunna skratta åt dumheten är en bra

början, resonerar Jonsson & Nilsson och

citerar indianledaren Oren Lyons fråga till

företagsledarna på årsmötet: när slutar du

vara direktör och blir morfar?

Under våren har föreställningen turnerat

på bland annat skolor och sociala forum.

Sweet dreams är producerad i samverkan

med Naturskyddsföreningen. Fältbiologgrupper

som vill boka en föreställning

kan få den subventionerad genom att gå

samman med Naturskyddsföreningen på

orten. Workshops kan ordnas i anslutning

till kabarén. För bokningar, kontakta Sara

Nilsson 070-650 23 02.

Sedd av Linnea Falk

Fältbiologen / 006 | 1


VI VET ALLT

Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! redaktionen@faltbiologerna.se

foto: Erik Abel, Ylva Hazell och Kenneth Svedlund

MILjÖ oCH

PoLITIK

Anna Jonsson är före detta ordförande i

Fältbiologerna och Miljöförbundet-Jordens

vänner. Numera är hon bland annat

ledamot i statens miljövårdsberedning och

expert i miljömålsrådet.

I miljömålen finns många ambitiösa och

nödvändliga mål inom olika områden.

Det krävs stora insatser för att målen

ska uppfyllas, insatser som sällan verkar

vara tillräckligt stora i verkligheten. Jag

undrar om politikerna på något sätt ställs

till svars om det misslyckas med att nå

målen i tid? /Lisa

Svaret är nej i det perspektivet att politiker

inte ställs till svars av någon särskild domstol

eller något sådant när de misslyckas med att

uppfylla miljömålen. Den instans som finns

nationellt för att ställa politiker till svars när

de misskött sig är konstitutionsutskottet

(KU), men där tar man oftast upp frågor om

misstroende som till exempel ifall någon

politiker ljugit eller om någon minister tagit

beslut på egen hand utan att det godkänts

av riksdagen (så kallat ministerstyre). I

teorin skulle man kanske kunna ta upp mer

politiska frågor såsom miljömålen, men i

praktiken är det inte aktuellt. Sverige har inte

förbundit sig att uppnå miljömålen i några

internationella avtal eller i EU, så Sverige

skulle inte heller kunna ställas till svars i till

exempel EU-domstolen.

Ytterligare en aspekt är att miljömålen

är långsiktiga, de omfattar en generation

(25 år). Om 25 år är dagens politiker är

pensionerade. Vem ska vi då avkräva ansvar?

Deras efterträdare?

Men det finns trots allt ett tillfälle vart

fjärde år då åtminstone dagens politiker

kan ställas till svars – vid valet. Då har vi

medborgare möjlighet att ställa krav och

kontrollera hur de skött sig, och utifrån det

lägga våra röster på politiker som gör ett bra

jobb med att uppfylla miljömålen. Politikerna

behöver veta att det finns en stark opinion för

att uppfylla miljömålen, så att de vågar ta en

del kontroversiella beslut som krävs för att

målen ska bli verklighet. En sådan opinion

behövs inte bara i valtider utan hela tiden när

miljöpolitiska beslut fattas. Och den behövs

på lokal såväl som nationell nivå.

Vi kan kräva att åtgärderna ska vara

tillräckliga för att nå miljömålen. Redan nu

Djur oCH

NATur

Linda Birkedal har varit medlem i

Fältbiologerna i femton år och har läst biologi

i fem år. Nu arbetar hon som naturguide

och projektledare för Ungdomsforum på

Miljöstrategiska enheten i Lund.

Hej! Jag undrar varför det skummar i

vattendrag och bäckar. Gärna på en kemisk

nivå.

/Andreas

Ett skäl till att vatten i bäckar och åar skummar

kan vara att det har råkat ut för någon form av

förorening, men i Sverige är det vanligt med

skumbildning av naturliga orsaker. Då är det

humusämnen i vattnet som bildar skum när

vattnet kommer i rörelse i en porlande bäck

eller när vågor slår mot en sjöstrand. Humus

är organiskt material som bildats av döda

växter och djur och bygger upp matjorden.

Humusämnen i vattnet är alltså helt ofarligt.

Humus kan ha olika kemisk sammansättning,

men det innehåller alltid kol.

finns det flera miljömål med ”röda gubbar”,

som alltså har väldigt små utsikter att uppnås,

med de åtgärder som planeras i dagsläget. Det

gäller bland annat målen om levande skogar,

begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö och

hav i balans. Vill du veta mer om detta så kolla

in hemsidan www.miljomal.nu

I år planerar myndigheter såsom Skogsstyrelsen,

Naturvårdsverket m.fl. en fördjupad

utvärdering av miljömålen som kommer att

bli avgörande för hur nästa omgång av delmål

och åtgärder kommer att se ut – alltså en

mycket viktig process. Ett sätt att påverka är

att ta kontakt med myndigheterna i egenskap

av Fältbiologerna och ge sin syn av vad som

krävs för att nå målen.

De som kan ställa politikerna till svars är

alltså till syvende och sist vi själva. Därför

behövs kritiska fältbiologer och andra som

använder miljömålen som ett redskap för att

kräva en radikal miljöpolitik.

AKTIoN oCH

PÅVErKAN

Kristina Johansson är aktiv i

Fältbiologernas skogsnätverk. Hon har

studerat två år på Globalverkstan och är

projektledare för sociala rörelser och ideella

organisationer.

Vad ska man uppfylla för kriterier, eller får

man inte göra, om man vill göra en aktion

som Fältbiologerna kan ställa sig bakom?

/Metusalem

I Fältbiologernas miljöpolitiska plattform,

(MPP), som antogs på RÅM 2002 står att läsa att

kunskapsspridning, dialog och lagliga aktioner

är Fältbiologernas huvudsakliga arbetsmetoder.

Texten säger: ”när lagliga medel prövats och

visat sig otillräckliga ställer sig Fältbiologerna

bakom civil olydnad”. I MPP:n ges följande

förklaring till civil olydnad: ”icke-våldsaktion

som är öppen, bryter mot någon norm eller lag

och som syftar till att nå ett ekologiskt hållbart

demokratiskt samhälle och att uppnå dialog.

Med ickevåldsliga metoder menas sådana

som inte skadar djur eller människor och som

innefattar respekt för människor av motsatt

åsikt”. Detta står att läsa under rubriken

arbetsmetoder och eftersom formuleringarna

är så pass vaga är det upp till utövaren att

fritt tolka vad vi har beslutat ska gälla. T.ex.

förklaras inte vad en öppen handling innebär.

Oftast brukar det betyda att den som gör

aktionen utger sig med en avsändare, som då

alltså skulle vara Fältbiologerna, att den som

gör aktionen inte är anonym utan är beredd

på att ta konsekvensen av sin handling.

Formuleringen att aktionen inte ska skada

djur eller människor kan också tolkas på olika

sätt. Att slå sönder en skogsmaskin tar inte

djur eller människor någon direkt skada av,

däremot är syftet att åsamka ekonomisk skada,

men huruvida Fältbiologerna står bakom det

finns det ännu ingen policy för. Genom att

göra aktioner i Fältbiologernas namn kan det

öppna upp för en diskussion i föreningen om

vad Fältbiologerna ställer sig bakom.

I varje nummer har Fältbiologen en

gäst som skriver om natur och miljö.

Nya perspektiv

Jag hörde talas om Taiga Rescue Network (TRN) och deras

praktikprogram för första gången 2003. Intresset väcktes

direkt när jag såg möjligheten att få arbeta på en internationell

nivå med att skydda de boreala skogarna i världen. TRN öppnades

1992 och är ett huvudcenter för ett nätverk bestående av 230

organisationer där man arbetar tillsammans med urpsrungsfolk

och NGO:s.

Att flytta från Kanada till Sverige för att arbeta med miljöfrågor

var inte ett så stort steg som man skulle kunna tro. Landskapet i

norra Sverige har många likheter med naturen jag har vuxit upp i

och den internationella nivån gjorde det lätt att komma in i arbetet.

I ett internationellt samarbete spelar det ingen roll varifrån man

kommer – det viktiga är att alla jobbar mot samma mål.

TRN:s kontor i Jokkmokk har lockat människor från ett tiotal

länder runtom i världen. Den lilla orten med sitt något isolerade

läge berikas med långväga besökare som flyttar hit för att arbeta

en tid och den internationella miljön har gjort arbetet väldigt

intressant. Vi har alla ett gemensamt fokus – miljöarbetet – men

är egentligen väldigt olika människor från helt olika världar.

Samarbetet över kulturgränserna har varit intressant och jag

har lärt mig att min kulturella bakgrund ibland kompletterar

och ibland krockar med andras. När det blir en utmaning att

samarbeta är en öppen kommunikation den bästa lösningen. På

det hela taget har det varit väldigt givande eftersom varje person

kan ge sin unika syn på arbetet och föreslå sin metod för att lösa de

problem vi ställs inför. På det här sättet får vi globala perspektiv på

arbetet med att hitta hållbara lösningar för den boreala skogen.

En dag kommer jag att återvända till Kanada för ett fortsatt

miljöarbete, troligen ur ursprungsfolkens perspektiv, vilket jag

tycker är det viktigaste av allt miljöarbete idag (se ett aktuellt

exempel på http://freegrassy.org). Det internationella samarbetet

här i Jokkmokk har gett mig praktiska erfarenheter, nya kontakter

och nya perspektiv jag annars kanske hade gått miste om. Allt detta

kommer att vara till hjälp när jag fortsätter naturskyddsarbetet

hemma i Kanada. Att dela med sig av kunskap och lära sig av

andra kulturer är ett jättebra sätt att själv utvecklas. I slutändan

ger det dig styrka att kämpa för naturen och att inspirera andra

att göra detsamma.

26-årige Damien Lee växte upp i

ett Ojibwa First Nations-reservat

i Thunder Bay, Ontario, Kanada.

Sedan tio år tillbaka har han

varit aktivist på gräsrotsnivå

inom miljöfrågor i Nordamerika,

Skandinavien och Ryssland. Han

har just avslutat sitt jobb som

informationsansvarig på TRN.

Ny stad i varje nummer:

Köpenhamn

Hur känns det att bo i ett

land utan skog?

Peter

– Jag bor inte i ett land utan skog! Men

det finns för lite av den. Jag går ofta ut

i skogen. Och så vill jag tillägga att det

inte finns någon skog på Grönland där

jag kommer ifrån, bara buskar i knähöjd.

Och Grönland är ju en del av Danmark.

Karol

– ?? Jag är inte van vid skogen och

jag kommer nästan aldrig ut ur

Köpenhamn. Men jag tycker att det

finns många höga träd här. Men fråga

gärna hur det är att bo i ett land utan

berg! Alla ställen på Island har sitt eget

berg. När våren och hösten kommer ser

man det först på bergen.

Bente

– Utan skog?! Jag vill gärna ha mer

skog. Det är därför jag har köpt ett

hus i Sverige. För att bo nära skogen.

Johan

– Haha. Jag tycker att det är bra utan

skog. Den stjäl utsikten. På Färöarna

där jag kommer ifrån finns det

skogsplantager i huvudstaden – det är

fint. Mycket bättre än den vilda skogen.

Om det inte hade gått så mycket får på

Färöarna hade vi också haft naturlig

skog. Men jag går aldrig ut i skogen.

Det är danskt att ha picknick i skogen

på helgen. Det tilltalar mig inte alls!

på stan

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen

text och bild:

/ 006

Frida

|

Jorup


Minifältisläger i Östergötland

26 juni–2 juli. Den 26 juni är det dags för ett

rikstäckande minifältisläger. Minifältbiologer från

hela Sverige kommer att vallfärda till en stor gård

utanför Rimforsa i Östergötland för att tillbringa

en vecka tillsammans med andra minifältisar.

Det kommer att bli en vecka fylld av spännande

aktiviteter i häftig natur – träd, blommor, svampar,

workshops, fladdermöss, insekter och annat

spännande. Vi kommer att hålla till vid Linköpings

scoutkårs gård Lövsveden utanför Rimforsa, 3,5 mil

från Linköping.

Vi tar gärna emot hjälp med att planera in

aktiviteter till lägret och söker även personer

som ställer upp som ledare. För frågor, anmälan

och dylikt, kontakta Mathias Nyberg: mathias.

nyberg@faltbiologerna.se, 070-9594625.

Kansliflytt!

26 juni–2 juli. Under v. 26 sker det mesta av flytten

från Stockholm till Gävle. 30 juni – 2 juli går

flyttlassen som intensivast.

Vill du hjälpa till? Prenumerera på e-postlistan:

kansliflytt@faltbiologerna.se

Åfallet Skogsfestival

29 juni–2 juli. Obs. att festivalen inte anordnas i

Fältbiologernas regi, men med stöd från föreningen.

Både medlemmar och andra är välkomna!

En manifestation för att all gammelskog skall

skyddas och för att ett ekologiskt långsiktigt

skogsbruk skall ersätta slutavverkningsbruket!

Föreläsningar om alternativt skogsbruk, naturvård

och samtal om situationen för skogen idag och

naturvårdspolitiken i Sverige! Kulturarrangemang;

teater, dans, musik, konst och verkstäder i måleri,

skogsarter, kalhyggesfritt skogsbruk m.m.

www.skogsfestivalen.org

Långvandring på Store Mosse, Småland

Troligtvis 2–5 juli. Store Mossevandring fyra

dagar i juli, vilka troligtvis blir 2-5, med några

sköna dagars livsbejakande spånggång och snöskovandring,

trangia, myrvetenskap, fåglar, bad och

vackra hamlade träd. Eventuellt tältövernattning,

annars i en liten backstuga i vackert kulturlandskap

med massa olika intressanta lämningar från förr då

marken brukades. Vi ska försöka samordna med

mat men räkna med att ta med själv. Har du inte

tält/stormkök/sovsäck etc. så hjälper BÖS-distriktet

dig. Det blir eventuellt även en släng av vildmarksöverlevnadstekniker.

Ansvarig:

Malin, malin86jo@hotmail.com 0372 -35123

Skogsinventeringsresa

5–14 juli. Genom att bege oss ut till skogarna och

granska verkligheten bakom skogsbolagens fina

ord kan vi göra tillvaron sur för ett bolag som inte

sköter sig. Vill du bli grym på skog och samtidigt

göra en insats i skogskampen är inventeringsresan

helt rätt.

Under årets resa kommer vi röra oss i ångermanland

och Medelpad. Förutom skogsinventering tillkommer

nätter i tält, matlagning över eld,

minibussåkande, mer eller mindre kärva badsjöar

och X antal myggbett. Begränsat antal platser!

Frågor och anmälan till lisa.behrenfeldt@faltbiolog

erna.se, eller 070-4620373

SUG­distriktet fjällvandrar i Jämtland

8–12 juli. Vi ska traska runt i Storulvån i Jämtland!

Var och en får ordna med stormkök och tält, (sånt

går ju att dela på i gruppen). Att sova på vandrarhem

kommer att kosta 100 kronor natten och frukost

och andra måltider kan man äta där för ca 50-70

kronor. Var och en får ta med sig sin egen mat, så

bjuder Fältbiologerna på tågresan!

Anmälan senast den 15 april.

Helena Bergensund: I_love_nemi@hotmail.

com, 073-506 29 57) eller: Caroline Bergström:

chomp105@hotmail.com, 070-48 95 393

Sommarläger på Gotland

10–16 juli. Fältbiologernas sommarläger ordnas i år

av några skåningar. En hel vecka på Sveriges största

ö med den vackraste natur du kan föreställa dig! Vi

kan locka med Visby där vi bland annat går rundor i

botaniska trädgården, fladermus-spaning, exkursioner,

fotboll, volleyboll, besök vid Jungfrun – Gotlands

största rauk, och en fantastisk heldagsutflykt med

massor att se. En extravagant spökrunda bjuds det på,

och självklart ska vi bara ta det lugnt med sol, bad och

annat trevligt på ön med Sveriges bästa solchans! Vi

kommer bo på camping, så tänk tält och stormkök.

Håll utkik efter mer information, men boka redan nu

in denna julivecka i din almanacka!

Cykelmedtag rekomenderas starkt eftersom vi ska

cykla en del.

Anmälan till: Ulrike Persson Strand: 042-16 45 21,

0708-38 8470, Samuel Eiriksson 046-30 31 72,

Jakob Rosberg 046- 211 46 33

Alla: gotland06@faltbiologerna.se

Sommarsegling på västkusten

14–16 juli. Under tre sommardagar har Fältbiologerna

en skuta att segla med på Västkusten. Vi kommer

lära oss att segla skuta av instruktörer, klättra i

master och få föredrag om havets miljö och ekologi.

För info och anmälan ring David på 0730-216633

eller maila david.nyberg@hotmail.com

Spetskurs om orkidéer i Jämtland

14–16 juli. Vi möts i vackra och orkidéerika Jämtland

för att bada, beundra fjällen och njuta av blomstervärldens

glamourösaste släkte. Är du, nybörjare

som mer erfaren, sugen på att fördjupa din kunskap

om orkidéer?

Anmälan och info: Anna Lönneborg 026-61 41 13,

073-5698073, anna_lonneborg@hotmail.com

OBS! Det har blivit fel i tidigare utskick, det ska

vara juli.

Gifthelg i Småland

28–30 juli. En giftkurs om alla naturliga gifter som

finns i växter och djur. Det blir lite av en apotekskurs

och om allehanda naturliga gifter som florerar

omkring oss, hur de påverkar och hur de förr

eventuellt har använts. Alltså det handlar inte om

miljögifter, utan om brygder och sövande vänderot.

Kommer eventuellt bli förlagt till Visingsö i Vättern

till vilken man tar sig från Gränna.

Information fås av och anmälan görs till Malin

malin86jo@hotmail.com 0372 -35123

Lieslåtter och Naturvård i Värmland

28 juli–3 augusti. Kom och lär dig alla möjliga

olika naturvårdsåtgärder med dina egna händer.

Spotta i näven och greppa lien, yxan, räfsan,

dynghaken, sågen, repet, stegen, sekatören. Kursen

är upplagd mycket fritt så att man lär sig vad man

vill. Under helgen berätter en fältbiolog som gått

“vilt-och naturvård” på Klarälvdalens Folkhögskola

om de olika åtgärderna. Lördagen blir en storstilad

dag med många människor från hela Värmland

som kommer och prövar på slåtter. Tre härliga äldre

slåtterexperter kommer dit den dagen och fortsätter

vara där 2 veckor framöver.

Gammal kulturhistoria är det gôtt ôm. Orkidéer,

slåttergubbar, ormrot, fjärilar och annat härligt

visar vi även gärna!

Enligt traditionen bor vi i en liten timmerstuga

och kanske tält. Här finns ingen el, men rinnande

vatten. Kolla ängen och bilderna från före året på

www.mellis.nu

Transport utgår från Karlstad på fredagen (och

tillbaka tors 3 aug). Bussar går från Arvika till

Gunnarskog/Treskog 1 mil från ängen där man kan

plockas upp och lämnas av. Så du kan gå och komma

som du vill. Allt är gratis, för detta är en god sak.

Information: rune.stenholm@faltbiologerna.se,

(0046)730229281, Anmälan: mathias.

nyberg@faltbiologerna.se, 070-9594625

Tabergs bräkenväxter, Småland

5–6 augusti. Tabergsgruvans näst intill unika mineralsammansättning

(det finns bara ett berg till i

hela världen, som man nu känner till iallafall, och

det ligger i USA på ungefär samma breddgrader

som Sverige, dom är nämnligen systrar) resulterar i

de grymt många olika bräkenväxter på berget vilka

man kan kolla på och lära sig om liksom lite om

sveriges geologi och fladdermöss som bor i gruvan.

Reseersättning utlovas och det blir mycket möjligt

tältboende och trangiamatlagning. Har du ingen

utustning för sådana strapatser så är det inget problem,

det fixar BÖS-distriktet.

Info och anmälan: Malin, malin86jo@hotmail.

com, 0372 -35123

Inflyttningsgalaj i Gävle

18 augusti. Kom och se hur fint vårat nya rixhögkvarter

har blivit! Nya kansliet på Brunnsgatan 62,

Gävle, ska högtidligen invigas av Ordförande Esbjörnsson

kl 18.00. Mingel och drop in från 17.00.

Partyt forsätter hela natten.

Enklare förtäring. Kostandsfritt.

Välkomna! Gamla som nya, intresserade som nyfikna,

lortiga som sterila. Övernattningsmöjligheter finns.

Hållbar Utveckling på Färnebo

13–15 oktober. Olika organisationer som jobbar

kring Hållbar Utveckling träffas på Färnebo

Folkhögskola i Gysingetrakten helgen den 13-15 oktober

2006. Möjlighet till egna möten på söndagen.

Mer info kommer. Kontakta annars: cristoffer.

cedergren@faltbiologerna.se

Fältbiologernas riksstyrelse

Styrelsen, från vänster: Ingrid Esbjörnsson, Elin Götmark, Elisabeth

Lindvall, Kristina Johansson, Jonas Forsberg, Cristoffer Cedergren.

På bilden saknas Frida Jorup och Åsa Martinsson.

Fältbiologernas förlag

– din ninja i månskenet

Ur sortimentet:

Grod- och kräldjur i Norden 79 (153)

Handboken för unga miljöhjältar 49 (95)

Lavarna och luftmiljön 79 (153)

Luftföroreningar & försurning 42 (60)

Mata vinterfåglar 49 (95)

Mossflora 69 (134)

Småkryp i sötvatten 48 (93)

Svenska skogsbiotoper 29 (56)

Sveriges rovfåglar 15 (29)

Sveriges smådäggdjur 59 (114)

Vårtecken 49 (79)

Redaktionen söker dig

Du vet väl om att vi på redaktionen får gratis mat på våra

möten? Dessutom gör vi Sveriges snyggaste blaska för natur-

och miljöintresserade ohängda ungdomar – och vi letar efter fler

redaktionsmedlemmar! Vare sig du gillar att fota, layouta eller

skriva är du välkommen att dyka ner i mediabruset och bada i

skjutjärnsjournalistik, trycksvärta och prestige. redaktionen@fa

ltbiologerna.se är adressen.

Ordförande

Ingrid Esbjörnsson: 0707-38 73 69

Vice ordförande

Kristina Johansson: 031-14 19 26, 0705-39 55 17

Sekreterare för hållbar utveckling

Cristoffer Cedergren: 070-937 83 79

Fältbiologisekreterare

Jonas Forsberg: 031-714 35 25, 0705-89 64 74

Sekreterare

Elisabeth Lindvall: 0920-22 32 45, 070-356 22 47

Kassör

Elin Götmark: 031-714 35 25, 0706-78 74 23

Miljö och samhällsbyggnadssekreterare

Frida Jorup: 0045-36 90 67 58,

0045-28 23 13 18, 0046-(0)730-29 49 29

Kommunikationssekreterare

Åsa Martinsson: 031-27 67 43,

0702-77 57 77

Medlemspris: 58:-

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 |

aktuellt

Din bild av Fältbiologerna

Har du sedan 1947 fotograferat i sammanhang med

Fältbiologerna, eller knäppte du några bilder med

engångskameran på senaste klubbmötet? Fältbiologen

efterlyser nu ”Din bild av Fältbiologerna.” Har du något

foto, analogt eller digitalt, som du tycker visar vad

Fältbiologerna är för dig? Skicka det till Fältbiologens

redaktion innan januari 2007 och löp risken att bli

publicerad! Adressen är (from 1 juli): Fältbiologen, Box

8002 800 08, Gävle eller redaktionen@faltbiologerna.se

Märk brevet ”Min Bild av Fältbiologerna”.

Du kan alltid nå styrelsen på telefonnumren

här ovan. Dag, natt, under flyganfall och

vid midvinterblot. När som helst. Alla i

styrelsen har också en egen e-postadress:

fornamn.efternamn@faltbiologerna.se.

Vill du nå hela styrelsen kan du maila

till styrelsen@faltbiologerna.se

Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och Svenska

Naturskyddsföreningen samt skolor och återförsäljare av böcker. Beställ på: 08 - 31 56 34, forlag@faltbiologerna.se eller www.faltbiologerna.se


POSTTIDNING B

Fältbiologerna

Box 6047

102 31 Stockholm

ADRESSUPPDATERING

111 015 300

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen

vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till

postkontoret.

110 06 Stockholm

Inne i miljödebatten

10-16 juli

ute i naturen

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne

i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige.

Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2

More magazines by this user
Similar magazines