Fältbiologen 2/2006.pdf - Fältbiologerna

2 

06

| Fältbiologen / 006 

Lajvet ”Dragonbane” i Älvdalen visar vägen. De har byggt om en skogsmaskin 

till drake, och inspirerat flera svenska skogsbolag till att överväga 

ett byte från konventionella maskiner till drakar. 

Detta är något som vi påpekat i flera år, 

säger Bartolomeus Mephistopheles, Fältbiologernas 

Drakmästare. Drakarna är 

perfekta för ett modernt ekologiskt skogsbruk. 

Träden de fäller med sina käkar flyger de sedan 

ut ur skogen i stora knippen. Inga stora hjulspår 

över kalhyggen längre. Tack vare flygförmågan 

är det även möjligt att selektivt avverka träd på 

olika platser som nått mogen ålder, och på så sätt 

bevara en flerskiktad skog. Hyggesbränningar 

är heller inga problem för våra drakar. De drivs 

till och med på förnybar energi, några getter i 

veckan är allt som krävs för att hålla en drake av 

standardklass pigg och kry. 

Fältbiologerna har fött upp drakar sedan 

de rödlistades som starkt hotade efter de stora 

Drakkrigen år 1048 e.kr. Det är dock först på 

senare tid som samhället blivit tolerant nog för att 

verksamheten ska kunna föras i det öppna. Sedan 

några år tillbaka driver Fältbiologerna kampanjen 

”Skogsdrake 2000” där pengar samlas in för att 

man ska kunna erbjuda skogsbolagen att köpa in 

en drake för att testa. 

– Många tror att drakarna kommer att ta jobben 

från skogsarbetarna, fortsätter Bartolomeus, och 

är därför negativa. Men faktum är att sedan 

skogsbruket effektiviserades och automatiserades 

har folk blivit av med arbeten. Vid en storskalig 

satsning på drakar däremot, så kommer många 

nya arbetstillfällen skapas, inte minst som 

drakskötare på drakfarmerna. 

Bilden är hämtad från www.dragonbane.org 

Varrnens rennsko 10 

Kidsen köpte skog i Nicaragua. 

FSC 14 

Skogens miljömärkning. 

Indisk skog 17 

När träden återvände. 

Infusion 22 

DIY drugs. Straight outta nature. 

Lajvare 24 

Gillar också skogen. 

Alltid i Fältbiologen 

Molnet 4 

Försvinnande fåglar, hispiga hundar och vår värld. 

Aktionen 5 

Tyskar tar till taken. 

Tips och Notiser 6 

Brev Från Det Kungliga Majestätet Hans Höghet 

Landsfadern Folkets Beskyddare Sveriges Konung. 

Lovebombing 7 

Svampens mästare. 

Hotspot 8 

Fältbiologernas eget naturreservat. 

Debatt 9 

Illegal avverkning och elektricitet. 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per 

år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade 

kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro 77 64 82-2. Märk 

talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen Fältbiologen 

produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att 

redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. 

REDAKTIONEN 

E-post till redaktionen: redaktionen@faltbiologerna.se, OBS! Om det gäller 

prenumerationsärenden, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se. 

Adress (from 1 juli): Fältbiologen, Box 8002, 800 08 Gävle. 

Politikerna 27 

Slipade slipsar svarar på skogsfrågor. 

Thomas 30 

På spaning efter demokrati. 

Minifältis 28 

Drakfest. 

Kultur 31 

Två år i ett träd, miljökabaré. 

Vi vet allt 32 

...om miljömål och skumt vatten. 

Krönika 33 

Canadasnack. 

På stan 33 

Dejeligt laand utn skoog. 

Aktuellt 34 

Det är sommar! Ut på läger, ängar, 

mossor, skogar, kansliet. 

Redaktion: Erik Abel, Daniel Avenäs, Lars Axelsson, Lisa Behrenfeldt, 

Albin Brönmark, Anna Hagvärn, Charlotte Hanström, Aron Hejdström, 

Miriam Löwenstein, Claes Petterson och Anna Woxner. 

Ansvarig utgivare: Erik Abel 

redaktionen@faltbiologerna.se 

OMSLAG 

Fram: Claes Pettersson 

Bak: Lars Axelsson 

TRYCKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Upplaga: 5000 exemplar 

10 

30 

innehåll 

17 

Fältbiologen / 006 |

eddan & molnet aktionsbilden 

INTERNATIONELL 

SKOGSKAMP 

Att hitta knappnålslavar är värt 10 poäng i en tävling jag 

haft med skolklasser i skogen. Knappnålslavar är bara 

ett par millimeter stora och sitter som pyttesmå nålar 

på barken. Det är inte så att man lägger märke till dom. Om 

man inte letar. 

13-åringarna från en förort söder om Stockholm har 

garanterat aldrig hört talas om knappnålslavar. ”Lisa, kom 

hit och kolla är det dom här?!?” Då handlar det om att få 

dem att upptäcka en del av skogen, att få dem att titta så noga 

på träden att de märker att de finns där. En pytteliten del av 

mångfalden. En av alla de arter som behöver träden. I Sverige 

har vi 35 inhemska trädslag. I regnskogen räknar man med att 

det finns ungefär 50 000 olika sorters träd. 

Skogen är otroligt användbar. Bra till så mycket att många 

verkar ha förträngt att träden gör mest nytta när de bara står 

kvar. Den finns där så väldig och självklar att det är först 

när skogen har försvunnit som alla verkligen fattar att det 

var trädens rötter som band jorden och vattnet. Att det var i 

trädens kronor fågelsången och lövsuset var. Att träden kräver 

ett tålamod som människor ofta saknar. Man kan inte hugga 

ner skogen och förvänta sig att den ska finnas till förfogande 

nästa år igen, och att allt det som levde där innan fortfarande 

ska vara kvar. På Island, på Skottland och på många andra 

håll i världen med skogsbrist har det en gång funnits skog. 

Innan den höggs ner för att användas till annat. Man kan 

se sig omkring och inse att trä är fantastiskt användbart. Att 

skogsbolagen växer över världen och tjänar pengar på träden 

och inte på vad som blir lämnat kvar. Vi behöver fortsätta att 

använda oss av träden, men från och med nu måste det ske på 

ett sätt som inte är på bekostnad av skogen. Ingenstans ska 

skogsbolagen tillåtas att skövla utan att möta motstånd. 

I det här numret berättar vi om människor som har upptäckt 

skogen bakom träden, och som på olika sätt tagit saken i 

egna händer. Till exempel finns det ett regnskogsreservat i 

Montverde i Centralamerika som ägs av barn från 30 olika 

länder, en granskog i norra Värmland som räddats av Fältbiologerna 

och berget Kadavakurichi i Indien runt vilket det 

åter är grönt. 

På en orienteringsträning har jag en gång frågat vad det helt 

vita på kartan var. Och insett att det var en i sammanhanget 

oerhört dum fråga. Det som inte markerats som något annat 

på kartan är skog. Skogen är normaltillståndet. Kan du ens 

föreställa dig en värld utan skog? 


Lisa Behrenfeldt 

redaktionen 

Det går att rädda världen 

I våras släpptes ”Den globala fabriken”. En rapport som 

bevisar att företag påverkas av konsumentaktioner, 

fackligt arbete och medias uppmärksamhet. Den 

tar upp flera exempel på hur företag pressats att ta 

större ansvar för miljön och anställda. Det finns även 

förslag på olika sätt man kan få företagsjättarna att 

bli snällare. 

Mats Wingborg som sammanställt rapporten tror 

att fler kommer bli engagerade av att se faktiska 

resultat. Bakom rapporten står organisationer som 

SwedWatch, Fair Trade Center och Rena Kläder. 

Sverige förlorar fåglar 

En genomgång som Sveriges Ornitologiska Förening 

gjort, baserat på BirdLife Internationals rapporter från 

olika länder, visar att 46 procent av Sveriges fågelarter 

minskar i antal. I inget annat europeiskt land är läget 

lika allvarligt. 

Fåglarna minskar i alla miljöer, men en av de största 

skillnaderna mot övriga Europa ser man i skogen. 

Skogsvårdslagen fungerar inte i praktiken, man tar 

inte hänsyn till att miljömålet ska vara jämställt med 

produktionsmålet, och en alldeles för liten del av den 

produktiva skogen är skyddad som reservat. 

Hundjakt på jakthund 

Organisationen Lammproducenterna vill att 

fårägare ska ha rätt att skjuta tamhundar som river 

får. En undersökning som organisationen nyligen 

gjort visar att hundar river får betydligt oftare än 

vargar och andra rovdjur. Flest får rivs inte som 

man tidigare trott av sällskapshundar, utan av 

jakthundar, speciellt under höstjakten. 

Som Lammproducenterna själva säger, ska de ha 

nolltolerans mot vilda rovdjur ska de väl i rimlighetens 

namn ha det mot tama också? 

text och bild: Mattias Lundblad 

Skicka era bästa aktionsbilder till: redaktionen@faltbiologerna.se 

I samband med Vattenfalls bolagsstämma på Chinateatern i Stockholm den 27 april, 

protesterade aktivister från den tyska miljöskyddsorganisationen Robin Wood mot hur bolaget 

driver sin verksamhet i Tyskland. Vattenfall har ansökt om att fortsätta driften av det farliga 

kärnkraftverket Brunsbüttel i närheten av Hamburg. De driver också fyra brunkolskraftverk 

och lika många brunkolsdagbrott i östra Tyskland, vilket ödelägger naturskyddsområden och 

tvingar människor att flytta från sina byar. 

Aktivisterna ville belysa detta genom att hänga en banderoll med sitt budskap från taket 

på Berns Salonger strax intill Chinateatern. Hotellets ägare svarade med att vägra låta de 

aktivister som befann sig på taket passera inne i hotellet på nervägen. Efter förhandling mellan 

polisen och ägaren löste sig det hela så småningom. 


tips och notiser 

Vakta en växt 

Vad är floraväktarna? 

– Som floraväktare besöker man med en viss 

regelbundenhet lokaler med hotade arter. Man 

räknar till exempel antalet blommande plantor 

och observerar eventuella förändringar i miljön 

på växtplatsen, berättar Margareta Edqvist som 

är Svenska Botaniska Föreningens samordnare för 

projektet. Uppgifterna rapporteras sen till bland 

annat ArtDatabanken och Länsstyrelsen. 

Floraväktarna är ett ideellt nätverk av personer 

som övervakar lokaler med hotade växter. Projektet 

drogs igång 1987 av ArtDatabanken och WWF och 

varje år besöks tusentals växtplatser av Floraväktare 

i hela landet. 

– Floraväktarnas rapporter är ett sätt att öka 

kunskaperna om tillståndet för hotade växter i 

Sverige och att kunna sätta press på att restaureringsåtgärder 

vidtas vid behov. Än så länge är det 

framförallt lokaler med kärlväxter som man besöker 

6 | Fältbiologen / 006 

men på några ställen är bevakning av rödlistade 

mossor och lavar också på gång. 

Hur ska jag göra om jag vill bli floraväktare? 

– Då kan du ta kontakt med mig (margareta. 

edqvist@telia.com) så lotsar jag vidare till den som 

är regionansvarig i ditt län. Av denna får du sen 

information om lämpliga växtlokaler i din närhet. 

Det behövs fler floraväktare och alla är välkomna 

att hjälpa till! 

Mer information om Floraväktarna finns på 

www.artdata.slu.se/floravaktare.asp 

Myrlejonslända eller spetshörnad barkskinnbaggeslarv? 

Även solen har sina fläckar, även Fältbiologens redaktion 

begår sina misstag. Det var ingen myrlejonslända på bilden 

i listan med läskiga rovdjur i nummer 3-4/2005. Det råkade 

istället bli världens förmodligen först publicerade foto på 

det troligen enda funna exemplaret av den spetshörnade 

barkskinnbaggens larv. Den kanske har hittats i Finland 

en gång förut, men ingen vet säkert. Vi tackar alla våra 

uppmärksamma läsare som skrivit, ringt och faxat för att 

påtala vårt misstag. 

Gröna Mål 

FIFA world Cup 2006 blir miljövänligt. Det hävdar tyska 

Green Goal som är en del i FN: s miljöprogram. 

– Miljöproblem kommer att ha en central plats i tävlingen, 

säger Eric Falt, ansvarig för Green Goals initiativ. 

– Problem som klimatförändringar har börjat uppmärksammas 

inom sportevenemang, berättar Falt. 

En tävling som FIFA med 3,2 miljoner besökare, transporter 

och konstruktion och underhåll av stadion bildar ca 100 000 

ton koldioxid. Men inte i år, inte i Tyskland. Green Goal 

säger att de ska minska utsläppen, med bland annat elsparande 

högteknologi, billiga och miljövänliga transporter. 

Dessutom bombas fansen med information. Kortfilmer för 

bättre miljö kommer att visas före varje match på enorma 

storbildsskärmar. Det kommer finnas 300 frivilliga för att 

ge utbildning i miljömässiga tankesätt och mål. 

Andra åtgärder som planeras är att vattna arenorna med 

regnvatten och ta bort vattnet helt från urinoarerna. Skräp 

ska tas om hand och det kommer finnas en depositionsavgift 

på drickamuggar. 

Boktips – mångfotingar 

Vill du lära känna knottrig spökfoting, fyrkantsfåfoting, 

sumpkejsarfoting, och de hundraåtta andra 

nordiska arterna av mångfotingar? Då har du tur, för 

nu har bandet Mångfotingar kommit ut, nummer två 

i Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, Sveriges 

största bokprojekt. Alla kända flercelliga arter i Norden 

ska beskrivas, och det kommer att fylla över hundra 

band – en hel Bokhyllan Billy. Om du vill veta mer, gå 

in på www.nationalnyckeln.se 

Här berättar vi i varje nummer om 

personer som fascineras av en särskild 

del av naturen. 

Om jag själv var en svamp skulle jag nog vilja vara en 

ticka. De växer högt upp i träd och har bra utsikt. 

Dessutom är det inte så många som plockar dem, och 

många lever mer än ett år. 

11-åriga Kajsa Markström tycker om att vara ute i naturen. 

Det mesta är spännande; djur växter och bara att vara ute. Fast 

extra intresserad är hon av svampar. 

– Det började med att mamma gick en svampkurs och att vi 

började plocka svamp med familjen, säger hon och förklarar 

varför just svampar är så intressant. 

Hon tror att det kan bero på att många av dem går att äta. 

Kajsa kan inte namnen på alla svampar man kan se i skogen, 

men vet däremot hur man ser vilka som är ätbara. 

– Såna som har rör under går att äta, fast alla är inte goda. De 

som har skåror eller ränder under kan däremot vara giftiga. 

Kajsa tycker att kantareller är de finaste svamparna, med sin 

gula färg. Men de är ändå inte riktigt de bästa. 

– Karl Johan är min favorit, dom är goda att äta och roliga 

att hitta eftersom de är så stora. Men, ofta är dom för stora och 

då har insekter redan hunnit hitta dom. 

Men det är inte bara ätbara svampar som väcker Kajsas 

intresse, hon berättar också att hon gjort skålar av tickor. De 

är ganska lätta att gröpa ur eftersom de inte är så hårda. 

Hennes bästa svampminne är sen i höstas. Då var de ute 

med familjen och plockade på ett fint ställe, just vid en sjö. 

Hon erkänner att en av de bästa sakerna med svamp är just 

att man får vara ute i naturen när man plockar dem. Och väl 

hemma går de ju att äta upp. 

– Det godaste är nog att äta stekt svamp på macka. Helst 

kantareller. ... 

text och bild: Erik Abel 


hotspot debatt 


Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt 

överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i 

Norden med spännande djur, växter och landskap. 

Hjällstadskogen 

text: Lisa Behrenfeldt 

bild: Kristina Johansson 

– Fältbiologernas naturreservat 

Två tranor flyger högljutt ropande över sjön. Det är vårsmå 

blad i björkriset när vi står i den blöta vitmossan vid 

Höksjön och konstaterar att ett stort hygge är uppbrutet 

i sydväst. Och att stora delar av det som liknar skog på andra 

sidan bara är en smal kantzon av träd som hjälpligt skymmer att 

skogen inte längre finns där bakom. 

För att komma till sjön har vi gått genom hela skogsskiftet. 

Marken knallgrön av mossa, mjuk och sviktande. Med packningen 

på ryggen blev de blöta stråken en hinderbana. Hoppade mellan 

tuvorna vid träden, klättrade över rotvältor, ryggsäcken fastnade 

i grangrenarna och Kristinas ena känga är vattenfylld efter ett 

felsteg. I Hjällstadskogen finns mycket av det som saknas i skogar 

som påverkats hårt av skogsbruket, men som många skogslevande 

arter är beroende av: senvuxna gamla granar, döda träd i olika 

nedbrytningsstadier och fuktiga sumpskogspartier. 

Hösten 2004 var jag i Hjällstadskogen senast. Jag stod på 

samma plats, där skogsskiftet slutar vid kanten av sjön, och lade 

märke till att inget hygge syntes därifrån. Då stod skogen som nu 

är borta fortfarande kvar på andra sidan. 

Hjällstadskogen kunde också ha varit avverkad. Om den 

inte hade upptäckts av Sebastian Kirppu vid en nyckelbiotopsinventering 

1997. Om inte Fältbiologerna kontaktats och lyckats 

stoppa att den avverkades 2002. Då hade det enda återstående av 

den senvuxna granskogen varit några enstaka lämnade träd som 

stått och svajat i vinden, mossan hade varit uttorkad och den 

tretåiga hackspetten hade fått försöka hitta sig en annan skog. 

Lika borta som den norska näverlaven och gammelgransskålen. 

Hjällstadskogen skulle ha sett ut just som skogen intill, den tvärs 

över vägen och den på andra sidan sjön. Den skulle inte ha varit 

någon skog längre med andra ord. 

Men Hjällstadskogen finns fortfarande kvar i Värmland, några 

mil norr om Torsby. Den består av ett långsmalt skogsbestånd som 

sträcker sig bort till Höksjön, ungefär en kilometer långt och 200 

meter brett, omgivet av myrar, hyggen och ungskog. Hela skogen 

är 24 hektar stor men skiftet är delat mellan två markägare. 

– 2002 var det södra skiftet avverkningsanmält, berättar 

Mirjam Lööf som då var fältbiologisekreterare i riksstyrelsen. 

När vi blev kontaktade av Sebastian Kirppu var läget akut. Det 

var avverkningar på gång i trakten och de hade redan börjat 

förröja på andra sidan vägen. 

Skogen var då nyckelbiotopsklassad, det vill säga bedömd att 

vara en viktig biotop för många hotade arter. Både Skogsstyrelsen 

och Länsstyrelsen höll också med om att Hjällstadskogen borde 

skyddas. Men av vem? På grund av sin storlek hamnade området 

i ett glapp – för stort för att bli biotopskydd men för litet för 

att prioriteras av Länsstyrelsen med otillräckliga resurser för 

reservatsbildning. 

– Först försökte vi resonera med markägaren och erbjöd henne 

att Fältbiologerna kunde köpa skogen, fortsättar Mirjam, men 

hon ville absolut avverka och var totalt ointresserad av att ha en 

dialog med oss. Det som till slut fick stopp på avverkningen var 

att vi lyckades skapa så mycket uppmärksamhet i lokalmedia 

att entreprenören som hade uppdraget att hugga skogen drog 

sig ur. Avverkningstillståndet gick ut och sen har den inte 

avverkningsanmälts igen. 

När jag nu står vid Höksjön för andra gången är det maj 2006 

och vi är här för att inviga naturreservatet Hjällstadskogen. 

Fältbiologerna har använt pengar från Urskog 2000 fonden till att 

köpa halva skogen, det norra skiftet, åt Länsstyrelsen som bildar 

ett reservat av den. I praktiken skyddas i och med detta också 

det tidigare avverkningsanmälda södra skiftet, då Skogsstyrelsen 

lovat att de ska bilda två biotopskydd av den halvan om den 

avverkningsanmäls igen. 

Så för att komma till vår bit av Höksjön behöver man även 

i fortsättningen klättra över omkullvälta träd och ducka under 

grangrenarna. De gamla träden står kvar i mossan, i tyst väntan 

på att skogarna runtomkring ska växa upp igen. 

Välkommen till Hjällstadskogen! – en skog räddad av Fältbiologerna. 

Vägbeskrivning finns på www.faltbiologerna.se ... 

Elektrifiera Sverige 

Det är glädjande att Fältbiologen 

1/2006 ägnas åt den mycket 

viktiga energifrågan och våra 

strävanden mot ökad andel förnyelsebar 

energi. Men jag måste ställa mig frågande 

till den helhetsbild som målas upp. 

Sida upp och sida ned hackas det på 

vattenkraft och kärnkraft bara för att 

i nästa andetag nämna att kärnkraften 

står för ynka tre procent av världens 

energiförbrukning. Låt oss stanna vid det 

ett ögonblick och reflektera över vad det 

betyder: transportsektorn är ett mycket 

större problem än vad vår elförbrukning 

ens är i närheten av att vara! 

I dagsläget finns det inget effektivare 

och miljövänligare tillvägagångssätt att 

transportera energi än via elnätet. Etanol 

från Brasilien kommer inte ens närheten. 

Därför vore det mycket olyckligt om 

Förbjud handeln med stulet timmer 

Handeln med olagligt avverkat 

timmer omsätter idag miljardbelopp 

och står sannolikt för mer 

än tio procent av hela den internationella 

virkeshandeln. Trots att problemet är känt 

och väl dokumenterat så kan fortfarande 

stulna skogsprodukter importeras till EU 

helt lagligt, utan att den som är ansvarig 

riskerar påföljder. 

Nu utreder äntligen EU-kommissionen 

om man med en ny lagstiftning kan begära 

av europeiska företag att de tar sitt ansvar. 

Problemet är att skogsminister Ulrica 

Messing som är ansvarig för Sveriges 

hållning i frågan upprepade gånger flaggat 

för att hon inte vill se en sådan lösning, 

utan att frivilliga åtgärder i stället får 

räcka. 

Runt om i världen, i Ryssland, 

Amazonas, Centralafrika och Sydostasien 

har det gått så långt att de olagliga skogs 

avverkningarna på sina håll är vanligare 

än de lagliga. I vissa fall, som i Indonesien, 

kan så mycket som 80 procent vara i strid 

med de regler som gäller. 

Sverige och övriga EU bidrar till detta 

genom att importera stora mängder virke 

allmänheten får en uppfattning av att vi 

gör rätt i att “spara” el till förmån för biobränslen 

och etanol. Nej, snarare bör vi 

göra precis tvärtom, “elektrifiera Sverige 

mera” som någon uttryckte det. 

Billig el är idag en av de få konkurrensfördelar 

som svensk industri har kvar i 

förhållande till länder med lägre lönenivå 

än Sverige. En ökad svensk elproduktion 

(givetvis miljöanpassad) skulle kunna hålla 

elpriserna nere, få oljepriserna att verka 

relativt sett ännu högre och i den bästa 

av världar ge lokalproducerade livsmedel 

en bättre chans att konkurrera med mat 

transporterad kring halva jordklotet. 

Till sist, några viktiga poänger gällande 

elnätet och elproduktion som jag tycker 

det borde läggas större vikt vid i debatten 

kring energifrågan: 

utan att kontrollera hur det har tagits 

fram. EU tar till exempel emot 40 procent 

av Brasiliens export och 50 procent av 

Ghanas. Vi är den näst största importören 

av plywood från Asien och den störta av 

timmer från Ryssland. Bara Sverige, som 

är EU:s skogrikaste land, importerar över 

två miljoner kubikmeter från Ryssland 

varje år. 

Handeln med illegalt virke är utan 

tvekan ett världsomfattande problem 

som leder till miljöförstöring och förlust 

av biologisk mångfald. Den göder 

korruption och organiserad brottslighet 

och den kostar många miljarder i förlorade 

intäkter för redan fattiga länder. Genom 

det billiga timret destabiliseras också den 

internationella marknaden, seriösa företag 

kan inte konkurrera på lika villkor och 

det blir svårare att utveckla ett hållbart 

skogsbruk. 

Den goda nyheten är att fler och fler vill 

ta sitt ansvar för att få ett slut på detta. 

Den europeiska kommissionen utreder 

därför hur en ny lagstiftning skulle kunna 

förhindra företag i EU från att handla 

1. Vattenmagasin är idag den enda 

storskaliga energilagring som människan 

har lärt sig att hantera. 

2. Vindkraft och andra intermittenta 

förnyelsebara energikällor kan aldrig 

på egen hand ersätta kärnkraften, de är 

beroende av effektregleringskapacitet. 

Med andra ord, vill vi i Sverige ha 

ett stabilt elnät utan strömavbrott är 

vi mycket beroende av vår vattenkraft. 

Se inte det som ett problem utan se det 

som en möjlighet för andra intermittenta 

förnyelsebara energikällor att existera sida 

vid sida med vattenkraften. 

Mårten Grabbe 

med stulet timmer. I dag behöver inte 

företagen bevisa att virket de köper in 

är lagligt producerat vilket innebär att 

risken förstås finns att skogsprodukter på 

den europeiska marknaden kommer från 

skog som är olagligt avverkad. 

Greenpeace anser att Sverige måste ta 

sitt internationella ansvar och verka för att 

en ny lagstiftning genast tas i bruk. Det 

är omöjligt för de drabbade länderna att 

lösa detta på egen hand så länge som EU:s 

efterfrågan hela tiden ökar. 

Varje dag anländer lastbilar, tåg och 

fartyg fullastade med olagligt avverkat 

timmer till EU. Eftersom EU är en enda 

marknad kan vi inte längre skilja på 

Sveriges ansvar och andra medlemsstaters 

ansvar när det gäller denna handel. Så 

länge Sverige inte prioriterar frågan 

möjliggör vi för att världens skogar 

fortsätter att skövlas i en ohållbar takt. 

Anders Hellberg 

Greenpeace

Rädda regnskog 

Över hela Sverige samlades det pengar. Bösskramling, skolbasarer, 

kaninhoppningstävlingar, bit för bit räddades regnskogen. Men vad 

hände sen? Är den räddad nu? 

text: Anna Froster 

bild: Rachel Crandell och Berndt Kern 

– en åttiotalspryl ? 

Det är en grönhet som omsluter stigen på alla håll. 

Tusentals nyanser av grönt; klättrande, slingrande, 

skälvande grönt. Efter en stunds vandrande är alla 

tankar gröna. Snart är jag lika fuktig som skogen runt omkring. 

Gränserna mellan kropp och skog löses upp mer och mer. Ändå 

går det inte att sluta bli förvånad. Jag stöter till en trädgren och 

det flyger ut ett moln av svarta fjärilar, tittar in i ett hål och möter 

klotrunda nattdjursögon. 

Det är svårt att hålla jämna steg med Bin, den costaricanske 

parkvakten med korta, starka ben. Han går den två och en halv 

timmar långa promenaden in i Barnens regnskog varje dag. 

Sedan måste han hinna tillbaka innan mörkret och jaguarerna 

kommer. 

Bin trutar och grimaserar för att uttala ”Varrnens rennsko”. 

Han kan berätta historien om skolklassen i Fagervik, som 

började samla in pengar och skapade Centralamerikas största 

privatägda reservat. Första veckan efter sommarlovet 1987 visade 

lågstadieläraren Eha Kern bilder av djunglerna längs ekvatorn för 

sin tredjeklass. Hon berättade om apor, leoparder, sengångare. 

Om ormar som kan paralysera sina offer med ett enda bett. Om 

miljontals okända växter, några kanske kan bota cancer. 

Sedan berättade hon om hur fort de här skogarna försvinner. 70 

fotbollsplaner som huggs ner varje minut. Av fattiga människor 

som behöver ved, och stora företag som vill ha betesmark för att 

få kött till amerikanska och europeiska hamburgare. 

”Ånej, måste världen vara såhär..?”, skulle många ha tänkt. 

Men skolbarnen i Fagervik bestämde sig direkt. ”Såhär måste 

världen inte vara”. 

De kunde inte sluta tänka på regnskogarna och alla dess 

förunderliga invånare, som kanske skulle vara borta innan 

tredjeklassarna var tillräckligt stora för att ha en chans att se 

dem. De tittade upp i de stora tallarna på skolgården och tyckte 

sig se jaguarer ihopkrupna i de högsta grenarna, med sina långa 

svansar otåligt svängande. Det var på en musiklektion som 

pojken Roland Tiensuu fick iden. 

”Kan vi inte bara köpa regnskog?”, föreslog han. 

Lektionen stannade av. Det var en enkel idé, som alla förstod 

direkt. De vände sig till Eha. 

”Fröken, kan du hitta en skog åt oss att köpa?” 

Ett par dagar senare blev Eha presenterad för Sharon 

Kinsman, en amerikansk biolog som just kom från Monteverde i 

Costa Rica. Eha berättade om den omöjliga uppgift som hennes 

elever hade gett henne, och förväntade sig att Sharon skulle 

skratta, men istället blev hon allvarlig. 

”Snälla, köp min skog!”, bad hon. 

Ehas elever blev inte förvånade. 

”Vi visste att du skulle hitta en!”, sa de. 

Efter Sharons besök i klassen, med diabilder och bandspelare, 

kunde ingenting stoppa dem. De hade sett den gyllene paddan 

som lyser i mörkret. Sett quetzalen, mayaindianernas heliga fågel 

med sin nästan meterlånga stjärt som illgrönt svajade efter den. 

De hade hört vrålaporna skrika uppe i träd som är så höga att 

man inte vet var de slutar. De visste att träden snart skulle falla, 

och nu fanns ingen tid att förlora. Barnen bad Eha skriva upp 

deras idéer på tavlan. 

– Ponnyridning! 

– Vi kan samla gamla saker och sälja! 

– Regnskogsteater! 

– Vi kan tvätta folks hundar! 

– Tvätta folks hundar? 

Alla skrattade. Det kommer aldrig gå, sa någon, vem vill betala 

för det? 

– Lyssna nu, sa Eha, det finns inga dåliga idéer. Hon vände sig 

mot tavlan igen. Fanns det fler förslag? 

– Kaninhoppningstävling! 

– Kaninhoppningstävling? Eha vände sig frågande om. 

Allvarligt nu, man kan inte tvinga kaniner att hoppa. 

– Joho, vi har kaniner allihop, vi kan träna dem. Vi kan. Vi kan! 

Eha försökte föreställa sig människor som skulle ge pengar för 

att se barn dra kaniner över hinder. 

– Men fröken, det finns inga dåliga idéer. 

Så var det avgjort. 

Den stora tävlingsdagen kom och kaninerna var skinande 

nyborstade, med blomsterhalsband om halsen. Själva insåg de 

dock inte stundens allvar, ingen av dem hoppade ett enda hinder, 

en somnade. Men det blev ändå en stor inkomst till regnskogen. 

Tillsammans med teaterpjäser, basarer och uppträdanden med 

fula miner och skäggiga damer, blev det på ett par månader 1560 

kronor. Pengarna sändes med en check till Costa Rica. Några 

veckor senare kom ett brev med färgglada frimärken, och en 

karta över deras 35 hektar regnskog. 

Så föddes föreningen Barnens regnskog. Idag har barn från 

mer än trettio länder tillsammans köpt in över trehundra 

kvadratkilometer skog i Monteverde, och det har blivit 

Centralamerikas största privatägda reservat. 

Föreningen jobbar med bevarande, utbildning och 

återplantering i Costa Rica, Guatemala, Belize, Ecuador och 

Thailand. Det berättar Eha Kern, som fortfarande jobbar med 

10 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 11

”Eha tänker på allt som finns att förändra i världen. 

– Man får helt enkelt välja en liten del, Barnens regnskog 

blev min del. Det var inte alls meningen men så blev det. 

Det är en droppe i havet, men en fin droppe.” 

att samla in pengar i Sverige. Hon har precis kommit hem från 

insamlingens tjugoårsjubileum, som firades med att plantera 

fruktträd, för att attrahera djur som tukaner och quetzaler. 

– Nästan alla de som var med från början var där, även de som 

börjar bli sjuttio-åttio år nu. Många barn förstås, till och med 

en grupp från Japan var med. En helt otrolig känsla, att stå där 

tillsammans, säger Eha. 

Fortfarande växer skogen i Monteverde, men idag kommer 

de flesta utländska bidragen från USA. Totalt kommer den allra 

största delen från costarikanska myndigheter. 

Vad det var som hände, bryr sig barn inte lika mycket om 

regnskog längre? frågar jag Dwight Crandell från Monteverdes 

Naturskyddsförening. 

– Alla ideella projekt har en födelse, ett klimax och en död, 

säger han och kliar sig i skägget. Entusiasmen som finns från 

början varar inte för alltid. De ursprungliga eldsjälarna försvinner 

förr eller senare och då måste organisationen förändras. 

Det handlar också om att biståndet från Väst minskade. 

– När barnen hade visat hur långt de var beredda att gå följde 

många regeringar efter och gav en hel del stöd till Barnens 

Regnskog. Senare under nittiotalet stabiliserades situationen 

i Costa Ricas grannländer. Flera krig tog slut och biståndet 

styrdes om för att bygga upp Guatemala och Nicaragua, berättar 

Dwight. 

Tillbaka hemma i Sverige märks inte så mycket av regnskogsskövlingen. 

Inte som i början av nittiotalet, då allting 

handlade om fotbollsplaner. Hur många som försvann i minuten 

och hur många man kanske skulle kunna rädda. Ett hav av grön 

djungel indelade i planer med mål och raka gränser. Nu pratas 

det inte om fotbollsplanerna, men betyder det att de inte skövlas 

lika snabbt längre? 

– Det är värre än någonsin, säger Eha. Många har nog en 

känsla av att det ordnade sig, att vi räddade regnskogarna. 

Maria Rydlund som jobbar med tropikskog på Svenska 

Naturskyddsföreningen upplever samma sak. Till exempel när 

hon jobbade mot att trädgårdsmöbler tillverkas av tropisk skog. 

– Det är helt klart att allmänheten tror att problemen är lösta 

i de tropiska skogarna. Dels efter bojkottkampanjerna och dels 

eftersom produkterna faktiskt finns i svenska butiker och ”skulle 

väl ändå inte säljas där om det var något problem?”. 

Hon talar om glappet mellan konsumenternas vilja och faktisk 

förändring. 

– Under åttiotalet fick bojkotten av tropiskt timmer stort 

genomslag här i Europa och USA, fortsätter Maria. Då var 

det naturligt att regnskogsfrågorna var i ropet. Ett exempel är 

Malaysias sista nomadfolk, penanerna, som fick symbolisera 

urbefolkningens förtvivlade kamp mot timmerindustrin. 

Genom bojkottskampanjerna fick man upp medvetandet här 

hos oss konsumenter men i praktiken skedde ingen förändring i 

områdena där skogen höggs. 

Hon säger att det delvis kan förklaras av att nationernas egen 

skogsindustri byggdes upp och tog över efter utländska företag. 

De kunde använda argumentet ”ni ska inte kritisera oss för att 

utnyttja våra skogsresurser precis som ni har gjort med era”. I 

efterhand skulle hon kanske önska att man arbetat ännu mer med 

att stärka nationernas egna miljörörelser för att inte miljörörelsen 

i Nord skulle helt ta över i debatten. Det fanns ett deltagande 

från Syd, med miljöorganisationer i spetsen, men det var sällsynt 

att penanerna själva kunde föra sin talan. Den fördes istället av 

en rad miljöorganisationer här, och därför fick penanerna aldrig 

tillfälle att bygga sin egen plattform. 

– Jag kom just tillbaka från Sabah och Sarawak och penanernas 

situation har snarare förvärrats än förbättrats, lägger hon till. 

De här erfarenheterna har fått både organisationer och 

biståndsmyndigheter att satsa mer på att stödja lokala grupper än 

att driva egna projekt. Inköp av mark kallar Maria för ”ett ganska 

förlegat koncept”. 

– Det kan finnas undantag om lokala aktörer uppmanar till 

att göra så, men ofta fungerar det inte för att långsiktigt bevara 

områden. Hon nämner att det i många nationalparker bedrivs mer 

illegal avverkning än i skogsområdena utanför dem. Människor 

får oftast inte bo i parkerna och kontrollen blir sämre. 

Niklas Pettersson som är tropikskogshandläggare på WWF 

bekräftar att det idag är mer ovanligt att organisationer och 

institutioner köper in mark. WWF satsar mer på att förbättra 

skyddet i redan existerande reservat, samtidigt som man försöker 

få stater att avsätta nya skyddade områden. 

– Sedan gäller det framför allt att hitta hållbara system för hur vi 

använder naturresurser, menar han. Erfarenheterna från tidigare 

arbete har gjort att vi hellre stödjer en långsiktig utveckling av 

myndigheter, företag och ursprungsbefolkningar. Det gäller att 

angripa de underliggande orsakerna som fattigdom och brist på 

långsiktigt tänkande. 

Däremot tycker Niklas Pettersson inte att engagemanget för 

regnskog har försvagats. 

– Vi ser fortfarande att tropikskogarna är ett angeläget 

ändamål för våra givare – de verkar vara lika engagerade i frågan 

som under de senaste decennierna. 

Han förutspår dock att yngre målgrupper i framtiden kommer 

att vara starkare engagerade i klimat- och energifrågorna, som 

inte har en lika tydlig koppling till skogens övverlevnad. 

Över Monteverde kommer skymningen mycket snabbt. Bin 

dricker kaffe och drar jaguarhistorier. Många gånger har han 

gått hem med ficklampan i beckmörkret, med något stort och 

ljudlöst smygande efter, alltid precis utanför ljuskäglan. Puman 

har han ännu inte mött, många tvivlar på att den finns där. Men 

Bin vet vad han har sett. Djupa klösmärken, högre upp än han 

kan nå. Någonstans därute finns också några av Costa Ricas 

få kvarvarande tapirer. Då och då hittar Bin spår i de stiglösa 

delarna av reservatet. Långt från alla mänskliga händer, och 

mycket långt från Fagervik. ... 


Att märka 

skogen 

text: Mirjam Lööf 

bild: Anna Lönneborg 

Mirjam Lööf har i flera år suttit som Fältbiologernas 

representant i det svenska FSCrådet. Här berättar hon 

om den internationella miljömärkningen för skogsbruket. 

Tycker inte du att trä är ett bra material? frågade en 

jägmästare mig en gång. 

Han såg på mig och flinade lömskt, som om han riktigt 

myste över att ha gillrat en så bra fälla. Både jag och han visste 

att ett svar som börjar med ”Jo, men…” skulle bli till fördel för 

honom när han skulle försvara det som han och hans kollegor i 

skogsindustrin håller på med. Jovisst. Trä är ett bra material. Det 

är synd att skogsbruket är så uselt, men det går faktiskt att ändra 

om man verkligen vill. 

Inom miljörörelsen på nittiotalet, innan FSC-märkningen hade 

kommit igång, tänkte man att det mest rimliga kanske skulle 

vara att förbjuda allt dåligt skogsbruk rakt av? Ett politiskt beslut 

bara pang, tjoff och problemen är väck. Som borttrollade. Visst 

kan man göra mycket av politik, mycket mer än idag, men kan vi 

verkligen sitta och vänta på att politikerna spottar upp sig och gör 

vad som krävs? De är rädda för att ta i frågan om skogen, därför 

att det är en stor ekonomisk fråga för Sverige. Vad de verkligen 

borde vara rädda för är att dåligt svenskt skogsbruk ska bli känt. 

Massor av svensk massa går till tyska tidningar. Tänk om deras 

läsare visste? 

Mycket riktigt; när miljörörelsen visade tyskarna hur det går 

till här i Sverige kom kraven på kalhyggesfritt papper som ett 

brev på posten. Tongivande tyska dagstidningar började ställa 

krav som fick den svenska skogsindustrin att darra. Då fattade 

både politikerna och skogsindustrin att det är bäst man sköter sig 

skapligt och undviker alltför hård kritik, annars kanske Sveriges 

skogsprodukter inte blir lika lättsålda i framtiden. 

Det är inte konstigt att någon form av miljö- och 

rättvisemärkning var ett attraktivt alternativ i detta läge. I en 

sådan lösning fanns något att vinna för de flesta inblandade. 

Miljörörelsen fick möjlighet att påverka skogsbruket. Politikerna 

kunde säga att en del av problemet skulle hanteras av marknaden. 

Skogsindustrin fick ett bra säljargument. Konsumenterna kunde 

få en ny möjlighet att påverka. I den stora dealen om skogen 

ingick att staten och skogsnäringen skulle dela ansvaret för de tio 

procent av skogen som enligt forksarna behövde undantas från 

skogsbruk. Fem procent av skogsmarken skulle alltså få statligt 

skydd och fem procent avsättas för naturvård frivilligt och utan 

ersättning. 

Det finns endast en miljö- och rättvisemärkning för skogsbruk 

i Sverige idag och den heter FSC, Forest Stewardship Council. 

Det är en internationell organisation som grundades i Toronto 

1993 av företrädare för miljöorganisationer, skogsbrukare, 

ursprungsbefolknings- och miljömärkningsorganisationer från 

25 olika länder. 

Sverige var det första landet i världen med en egen nationell 

standard. Idag bedrivs FSC-skogsbruk på ca 74 miljoner hektar i 

72 länder, ungefär en sjundedel finns i Sverige. Vi har alltså ett 

stort ansvar för att sköta våra skogar så att FSC:s varumärke inte 

fläckas, även ur ett globalt perspektiv. 

Det borde även ligga i de FSC-märkta skogsbrukarnas intresse 

att värna om sitt varumärke, eftersom tanken är att det ska löna 

sig att bedriva ansvarsfullt FSC-märkt skogsbruk. Visserligen 

finns det de som påstår att FSC-märkningen inte påverkar priset 

nämnvärt i positiv riktning, men å andra sidan är det ingen som 

kan säga hur marknaden hade sett ut utan någon märkning alls. 

Något som krånglar till saken ytterligare är att skogsägarna 

har skapat ytterligare ett märkningssystem med ett snarlikt 

namn, nämligen PEFC (Programme for the Endorsement of 

Forest Certification schemes). Denna märkning saknar stöd 

hos miljöorganisationerna av flera olika skäl. Inom PEFC är det 


företagen som själva formulerar sin egen skogsbruksstandard 

medan det i FSC finns en demokratisk process där 

miljöorganisationer, fackförbund, sameorganisationer, 

entreprenörer och skogsbrukare har möjlighet att säga sitt. 

Många ideella naturvårdare framför kritik mot att 

det fuskas i skogen. Certifierare ska granska om företagen 

sköter sig och följer reglerna. De anlitas av skogsbrukarna 

som ett slags revisorer. De besöker inte alla områden i fält 

utan baserar sina utlåtanden på stickprovskontroller. De får 

dessutom sin lön från företaget de ska granska. Risken är då 

att om man klagar för mycket och granskar för hårt, så blir 

man inte anställd fler gånger. Fuskandet är mycket allvarligt 

eftersom miljöorganisationerna som är med och skapar de 

svenska FSC-reglerna, däribland Fältbiologerna, måste kunna 

veta säkert att de inte blir utnyttjade som falska alibin. 

FSC måste tåla att ifrågasättas. Det är en ändlös process av 

förhandlingar där ekonomi, miljö och sociala aspekter ska 

vägas ihop och det är självklart att det blir kompromisser hela 

tiden. Detta är något som alla inblandade är väl medvetna om, 

men det gäller också att veta var smärtgränsen går. Dagens 

mest brännande fråga är om gifter ska tillåtas i skogen. WWF 

kan gå med på det, men Fältbiologerna, Svenska Ornitologiska 

Föreningen och Svenska Naturskyddsföreningen säger 

nej. Om WWF kommer överens med facket och Skogsindustrierna 

kan de ro iland överenskommelsen utan de 

andra miljöorganisationerna. En sådan överenskommelse 

skulle bryta en tradition av brett förankrade beslut, vilket är 

en hörnsten för varumärket FSC. ... 

Alla de stora svenska skogsbolagen är FSC-märkta. När du ska 

hävda dig mot stora företag kan det vara bra att känna till FSC:s 

internationellt fastställda principer. 

1. Skogsbruket ska respektera alla tillämpliga lagar i landet där 

det äger rum, internationella avtal och överenskommelser som 

landet förbundit sig att följa samt överensstämma med alla FSCs 

Principer och Kriterier. 

2. Långsiktiga ägande- och nyttjanderätter till mark och skogsresurser 

ska vara klart definierade, dokumenterade och lagligt 

fastställda. 

3. Urbefolkningars lagliga eller hävdvunna rättigheter att äga, 

nyttja och sköta sina marker, territorier och resurser ska erkännas 

och respekteras. 

4. Skogsbruket ska bibehålla eller förstärka de lokala samhällenas 

och de anställdas sociala och ekonomiska välfärd. 

5. Skogsbruket ska uppmuntra effektivt nyttjande av skogens 

mångfald av produkter och värden för att säkerställa 

ekonomisk livskraft och ett vitt spektrum av miljömässiga och 

sociala nyttigheter. 

6. Skogsbruket ska bevara biologisk mångfald och därmed 

förbundna värden, vattenresurser, jordar samt unika och känsliga 

ekosystem och genom detta upprätthålla skogens ekologiska 

funktioner och integritet. 

7. En plan avpassad efter brukningsåtgärdernas omfattning och 

intensitet, ska upprättas, följas och àjourhållas. De långsiktiga 

skogsbruksmålen, och hur de nås, ska finnas klart angivna. 

8. Skogstillstånd, avkastning av skogsprodukter, leveransvägar och 

skötselåtgärder, och därvid förbundna sociala och miljömässiga 

konsekvenser, ska följas upp och utvärderas i former som anpassas 

efter brukningsåtgärdernas omfattning och intensitet. 

9. Urskogar, skogar av naturskogskaraktär och områden av stor 

miljömässig, social eller kulturell betydelse ska bevaras. Sådana 

områden får inte ersättas med trädplanteringar eller övergå i 

annan användning. 

10. Plantager ska planeras och skötas i överenskommelse med 

Principerna och Kriterierna 1-9, samt i enlighet med Kriterierna under 

Princip 10. Plantagerna kan bidra till att tillfredsställa världens 

behov av skogsprodukter och medföra social och ekonomisk nytta 

i olika avseenden, och de ska vara ett komplement till skötsel av 

naturliga skogar, och minska trycket mot dessa. 

Där torkan och solen ödelägger grödor och betesmarker är det 

svårt att finna framtidshopp. Trots det lyckades människorna 

runt Kadavakurichi vända utvecklingen och locka tillbaka vattnet 

till sitt land. Locka tillbaka möjligheterna och framtidstron. 

text: Aron Hejdström 

bild: Aron Hejdström och Nils Viklund 


Januari 2003. Fälten under Kadavakurichi är uttorkade och det är oklart om jordvallarna som ska 

stoppa regnvattnet och leda ner det i jorden kommer att fungera. 

Nej, det är i städerna folk svälter, inte här på landet, här 

finns alltid mat, säger K.A. Chandra. 

Hon syftar på bönderna som odlar sina egna grödor 

och har sina egna boskap. De har alltid mat. Eller, de hade 

alltid mat. För några år sedan tvingade torkan och vattenbristen 

befolkning på knä. 

– De flesta problem vi har beror på att att vi inte har utnyttjat 

naturen på ett hållbart sätt. Människor flyttade härifrån för att 

de inte längre kunde överleva på det lilla jorden gav, säger P.M. 

Mohan. 

Kadavakurichi – Tigerberget, ligger mitt i den Sydindiska 

delstaten Tamil Nadu och reser sig 450 meter över ett vidsträckt 

slättlandskap. En gång var berget och dess omgivningar täckta 

av djup, artrik skog där tigrar och elefanter patrullerade och där 

människor var sällsynta. För ungefär fyrahundra år sedan kom 

de första människorna till området och efter svedjebruk kunde 

de leva gott på den bördiga marken. Med två odlingssäsonger 

varje år och nära till skog och betesmark var livet lätt. Det är det 

inte längre. 

När jag kom till Kadavakurichi första gången möttes jag av röd 

sprucken jord och människor som kämpade i ett desperat läge. 

Ett sargat berg reste sig över missbrukade jordar men hukade 

samtidigt under ett övermäktigt tryck från befolkningen. Jorden 

var döende och människorna insåg det. Men kan man klandra 

rovdrift när det står mot överlevnad? 

När jag återvände tre år senare kände jag knappt igen mig. 

Miljökämparna Chandra och Mohan hade stannat och efter ett 

varmt välkomnande var de snart långt inne i berättelsen. Stolta 

ville de visa upp allt nytt, de växtbeklädda dammvallarna, det 

nya träningscentret och de gröna fälten. Deras gröna land. 

Men det började med riset. Gott och användbart i matlagningen 

och därtill en statusprodukt från städerna. Det 

dröjde inte länge innan ris fanns i varje kök och bönderna 

började ersätta sina traditionella odlingar av ”millets” och ”ragi” 

med risfält. Men risodlingarna drog oändliga mängder vatten, 

mycket mer än vad som fanns. Samtidigt som riset började 

odlas, för drygt 15 år sedan, introducerades också guava och 

kokospalmer. Dessa odlades för försäljning och skulle generera 

en inkomst. Som del i en framväxande penningekonomi 

December 2005. För första gången på flera år klarar fälten två odlingssäsonger per år. Vattnet börjar 

komma tillbaka till de öppna brunnarna. 

blev behovet av pengar större och större även på den indiska 

landsbygden. Pengar ersatte byteshandel men krävdes också för 

skolavgifter och sjukvård. 

Olyckligt nog var alla dessa så kallade ”cash-crops”, grödor 

som bara odlades för försäljning, väldigt vattenkrävande och på 

bara några år pumpades allt vatten ur den redan utsatta jorden. 

Till en början grävde bönderna stora öppna brunnar nära sina 

gårdar men när de sinade fick man börja borra. Djupare och 

djupare gick borrarna, från 150 till 280 meters djup på drygt 

ett år. Var tredje månad sinade brunnarna och snart hade 

bara de rikare storbönderna och fabrikerna råd att fortsätta. 

På tio år, från 1990 till år 2000 hade man pumpat så mycket 

grundvatten ur jorden att det var näst intill omöjligt att odla 

och dricksvattentillgången kunde inte längre täcka byarnas 

behov. Utan vattnet fanns ingen framtid och många tvingades 

flytta och ta dåligt betalda jobb för att överleva. Samhällena 

runt berget närmade sig en kollaps. 

Det var då CIRHEP, ”center för förbättrad landsbygds-hälsa och 

miljöskydd” startades. Chandra och Mohan hade båda arbetat 

med återbeskogning och annat naturskydd på en närliggande 

organisation men plötsligt stod de med obrukbar jord och akut 

vattenbrist i sin egen by. Det var inget litet problem de tog sig 

an, om befolkningen skulle kunna leva kvar i området var enda 

räddningen att ändra deras livsmönster och samtidigt påskynda 

naturens återhämtning. 

– Vi var tvungna att börja med information, säger Chandra. Att 

sprida kunskap om hur människorna påverkade sin omgivning var 

ett av de första viktiga stegen mot förståelse och förändring. För 

att kunna nå alla skapade vi tre parallella informationskanaler, 

mötesgrupper för bönderna, självhjälpsgrupper för kvinnorna 

och naturskola för barnen, berättar hon. 

Innan informationsarbetet kunde inledas var CIRHEP tvungna 

att försöka reda ut vad som faktiskt orsakade problemen och 

hur de skulle kunna lösas. Det man fann var en hel kedja av 

sammanhängande orsaker men allt kretsade kring vattnet och 

skogen. En extrem torka tjugo år tillbaka i tiden hade lett till 

att folken runt berget högg och forslade bort bergsskogen för 

att få pengar till mat. När träden blev färre och buskar tog över 

anlades små skogsbränder för att komma åt de sista stammarna 

och sedan släpptes betande boskap ut på de redan sargade 


sluttningarna. Bergsskogen försvann och med den en enorm 

naturlig vattenreservoar som tidigare hade försett befolkningen 

med en jämn vattentillgång. De nya försäljningsgrödorna var 

bara en utlösande faktor till vattenkrisen. 

Mitt emellan Kadavakurichi och byn Veelinayakenpatti står 

ett jättelikt banyanträd, ett landmärke som på håll ser ut som 

en stor grön glob. I skuggan av dess skyddande lövtäcke har ett 

tjugotal barn samlats för att leka lekar och lära sig om djuren och 

naturen. De får veta varför det är så torrt i deras land och hur 

naturen egentligen vill bli behandlad. 

– Mulleskolan är ett av våra viktigaste arbetsområden, säger 

Chandra, det är ju barnen som är framtiden. De kommer också 

att bli vuxna en dag och om de förstår hur dom själva påverkar 

naturen och innebörden av CIRHEP:s arbete så kommer de att 

kunna skydda och vårda vår miljö. 

Skogsmulle finns egentligen inte i Indien, utan importerades 

från Sverige. Chandra berättar att hon var på Sverigebesök för 

nio år sedan och att hon då fick följa med barn och föräldrar på 

exkursion i skogen. 

– Jag tyckte att idén var väldigt bra och när jag kom tillbaka till 

Indien startade vi upp Indiska Mulleskolor tillsammans med en 

annan naturorganisation. Idag har vi naturskola för mer än 1200 

barn runt hela området. 

Chandra är huvudansvarig för Mulleskolan men hon är långt 

ifrån ensam med arbetet. I 25 av de 32 byarna som ligger runt 

berget hålls Mulleskola en gång i veckan och Chandra utbildar 

och samarbetar med lärarna till alla dessa. För att barnen som 

kommer till Mulleskolan ska ha roligt samtidigt som de lär sig 

använder sig Chandra och de andra lärarna mycket av lekar, 

frågesporter och gatuteater. 

– Vi berättar om problemen och hur de kan lösas och sedan 

kanske barnen ritar bilder eller sätter ihop små teaterpjäser för 

att illustrera det, säger Chandra, på så sätt får också föräldrar och 

andra bybor lära sig. 

Nog för att barnen tycker att det är kul med lekarna men de 

som är lite äldre får också egna ansvar där de kan se betydelsen 

av sitt eget arbete. Till exempel kan det handla om att plantera 

och sköta om trädplantor eller städa och röja runt de öppna 

brunnarna. Då och då åker Mulleskolorna också på utflykt för 

att besöka de fuktiga skogarna i Västraghatsbergen eller titta på 

någon av CIRHEP:s många fältprojekt. 

Mindre dammar och byggnationer i skiftande former finns 

runt hela Kadavakurichi. De utgör alla viktig infrastruktur i 

CIRHEP:s arbete med att påskynda naturens återhämtning. En av 

svårigheterna för jordbruket och naturskyddsarbetet i området är 

det ojämna klimatförhållandet över året. 70-80 procent av regnet 

kommer under två monsunmånader i oktober och november och 

ytterligare 15-20 procent i juni och juli, resten av åretär det helt 

uttorkat. För att inte de plötsliga vattenmassorna ska spola bort 

det livsviktiga ytjordskiktet och försvinna bort i flodfåror har 

CIRHEP satsat mycket på olika typer av dammkonstruktioner och 

vattenstopp. Efter flera års hårt arbete har det visat sig ge mycket 

”Jorden var döende och människorna 

insåg det. Men kan man klandra 

rovdrift när det står mot överlevnad?” 

gott resultat och utomstående besökare kommer titt som tätt för 

att titta och ställa frågor. För att själv förstå konceptet följde jag 

med en sådan grupp på guidad tur mellan byarna. 

Vid en sluttning med tvärgående fåror stannar expeditionsledaren 

Mohan för att förklara. Han sträcker fram en kupad 

hand och pekar med andra handens finger. 

– Kadavakurichis sluttningar är som sidorna i min hand, säger 

han, om jag lägger en vattendroppe här på kanten kommer den 

att rinna ända ner till handens mitt. Där samlas allt vatten. 

Genom att gräva tvärgående fåror i sluttningarna försöker vi 

istället fånga regnvattnet där det faller och sedan leda ner det i 

marken. På så sätt kan vi återställa grundvattennivån och det här 

kan bli bra odlingsmark igen. 

Det är ett tidsödande arbete att gräva och underhålla dammar, 

vallar och fåror men genom att arbeta tillsammans med 

befolkningen har man lyckats med många små och effektiva 

ingrepp. Mohan menar också att befolkningens deltagande är 

helt nödvändigt för förståelsen och framtiden i arbetet. Det är 

befolkningen som ska ta hand om sitt eget land. CIRHEP ska 

gå in i en annan roll, kanske som konsult åt andra liknande 

organisationer eller statliga institutioner. Guideturen som vi gått 

avslutas också på organisationens nya kursgård som byggts med 

tanke på den typen av arbete. 

En eftermiddag när jag sitter och pratar med Chandra 

berättar hon om hemvändarna. 

– Du vet, säger hon, när det blev omöjligt att leva på jordbruket 

splittrades de stora familjerna. Många var tvungna att resa 

härifrån för att hitta anställning hos någon storjordbrukare eller 

fabrik, ofta ganska långt borta. De kommer tillbaka nu. De har 

sett att jorden kan återhämta sig och fått nytt hopp om att kunna 

bo här. 

Hårt arbete på fälten och rikligt regn för första gången på flera 

år gav utslag. I jordbruket har man slutat odla ris och istället 

odlar man bättre anpassade grödor som tomater, blommor 

och jordnötter för försäljning. För andra säsongen i rad har 

grundvattnet ökat och vatten har börjat komma tillbaka i de 

öppna brunnarna. För första gången på flera år kan man odla i 

två odlingssäsonger. 

Människorna i området runt Kadavakurichi har lyckats vända 

sina mörka framtidsutsikter mot hopp och tro. Det jag mindes 

som torra snår från mitt första besök kunde jag närmast beskriva 

som låg djungel när jag återvände till landet under berget. Skogen 

och vattnet är på väg tillbaka. Livet här har en morgondag. ... 

P. Nagajothi, 14 år 

– Jag kommer från byn Veelinayakenpatti. 

Området runt min by är väldigt torrt så därför 

planterar jag nya träd. Jag har precis fått skollov 

så nu tar jag hand om trädplantorna. 

P. Navaneetham, 10 år 

– Jag måste kämpa för att Kadavakurichi ska ha 

en grön skog i framtiden. Jag tänker bli lärare för 

då kan jag undervisa byborna om skogsbränder 

och trädplantering. 

P. Nagalakshmi, 9 år 

– Jag vill skydda Kadavakurichi från att 

förstöras, när berget är grönt kommer vi att få 

mer regn. 

P. Thiventhiran, 12 år 

– Eftersom många av dagens problem 

härstammar från jorden så vill jag bli geolog. 

Jag vill lära mig om problemen i förväg så att 

jag kan skydda miljön och människorna. 


Växtkraft 

text: Anna Sunesson 

Bild: Lisa Behrenfeldt 

En fältbiolog med självaktning går inte till apoteket med sin förkylning. Varför 

knapra piller från affären när det finns örter i skogen? Anna Sunesson som 

läser naturmedicin vid BiskopsArnös folkhögskola ger oss tipsen. 

Många av våra vanliga örter ute i naturen kan användas 

medicinskt. Tidigare i vår historia var den kunskapen 

allmänt känd men i samband med häxbränningarna 

försvann stora delar av det kunnandet. Örterna som fröjdas 

på ängar och i skogar fungerar lika bra som de som säljs dyrt 

i pillerform. Att göra te är ett enkelt sätt att få ut de läkande 

ämnena ur en ört. Att plocka läkande örter är ett fint sätt att 

närma sig en kontakt med jorden. Ett bra sätt att lära känna dig 

själv är att känna efter vilka örter just du njuter av. 

Var försiktig med örter i samband med graviditet. Överdosera 

inte örtteer och variera dig, ingenting är nyttigt i för stor dos. 

Vad mycket noga med att du plockar rätt örter till teer. Flertalet 

vilda örter är mycket giftiga. Ta med floran! 

Generellt är maj och juni, då örterna är unga, de bästa 

månaderna att skörda, men det går bra hela växtsäsongen om 

man plockar de unga bladen. Rötter och frön är generellt bättre 

att plocka under senare delen av säsongen eller till och med på 

vintern då de har som mest smakämnen. 

Örter torkar bäst runt 30 grader, på en torr skuggig plats. 

Förvara sedan torrt och mörkt i en burk med lock. 

Infusion är det vanligaste sättet att göra örtte på, det vill säga 

att örten får dra i hett vatten. Blad ska dra i ett par minuter och 

frön runt tio minuter (ev kokas en kort stund). Rötter hackas och 

kokas lite längre för att de verksamma ämnena ska utsöndras. 

Sila bort örterna innan du dricker teet. 

Prova att göra tillfället när du plockar, torkar, tillreder och 

dricker örterna till en meditativ stund eller ceremoni, där du är 

tacksam till naturen och vad den har att ge. 

Kroppen mår bra av att göra en utrensningskurer med jämna 

mellanrum, särskilt för oss som lever i ett samhälle med gifter i 

mat, luft och omgivning. Extra bra är det för dig med hudutslag, 

återkommande inflammationer eller ledvärk, som kan vara 

indikationer till gifter i kroppen. Särskilt bra också för den som 

tagit mycket mediciner eller druckit mycket alkohol. Huvudvärk, 

svettningar och hudutslag är inte ovanligt när kroppen rensas. Se 

de symptomen som något positivt i och med att gifter lämnar din 

kropp. Se till att dricka extra mycket vatten, minst en liter utöver 

vad du brukar dricka. Örterna nedan är så kallade alterativa, 

utrensande. De verkar också kylande, så om du ofta är kall blanda 

i en tsk färsk riven ingefära per kopp, som verkar värmande och 

balanserande. 

Unga björkblad 2 delar 

Finhackad maskrosrot 1 del 

Koka upp två tsk av blandningen till en kopp, ställ av plattan 

och låt stå i sju minuter. Drick två till tre koppar utrensningste 

varje dag i två till fyra veckor. Det blir ett utmärkt renande te 

även med enbart maskrosrot (1 tsk) eller björkblad (2 tsk). Det 

kan vara hjälpsamt att göra en termos på morgonen med hela 

dagens ranson. För ännu bättre resultat strö i en nypa av gullris 

och styvmorsviol efter att vattnet kokat upp. 

Vid mensvärk kan örter vara till stor hjälp. Te på hallonblad 

(vilda eller odlade) fungerar för många. 1 msk per kopp tre 

gånger dagligen, dagarna innan smärtorna samt i samband med 

dem. Prova även vitplisterblommor (1 tsk), brännässla, daggkåpa 

(1 msk blad, morgon och kväll). Kamomill eller pepparmynta 

(0,5 tsk) som verkar kramplösande och kan också hjälpa, liksom 

att krydda maten med gurkmeja. ... 

Brännässla. Urtica urens et diotica. Unga blad och 

stänger. Är allmänt stärkande för din hälsa, ta som tillskott 

när du behöver kraft. Bra även vid menstruationssmärtor, 

och reumatism. Torka, finfördela och blanda ner 1-2 msk 

brännässla dagligen i kosten. 

Fläderblom. Sambucus nigra. Lindblom. Tilia cordota. 

Prova te på dessa när du börjar bli förkyld, då de är 

svettdrivande och hjälper kroppen att göra sig av med 

förkylningen. Fläderblom och lindblom kompletterar 

varandra, så de är bra att ta tillsammans. Ta 1-2 msk av 

blommorna till en tekopp, drick det så hett som möjligt, tre 

koppar om dagen i 3-5 dagar. 

Frossört. Scutellária galericuláta. Hela 

plantan ovan jord. Spara frossörten tills 

du känner dig nedstämd, den är en riktig 

glädjespridare. 0,5 tsk/kopp 

Kamomill. Matricaria chamomilla. Blommor. Alla typer 

av inflammationstillstånd och katarrer. Magkramp, dålig 

matsmältning, tjocktarmsproblem, sömnproblem och 

nervositet, huvud- och mensvärk. Infusion 2 tsk/kopp tre 

gånger om dagen. Överdosera inte, kamomill är svårt för 

levern att bryta ner. 

Kvanne. Angelica archangelica. Rot. Är suverän vid mag- 

och tarmproblem som till exempel dålig matsmältning 

och gasbildning. Lik kinesisk Dong Qwai. 1 tsk torkad 

och finfördelad rot/kopp kokas i fem minuter. Drick 

strax före måltid. Det finns många giftiga växter som 

kan förväxlas med kvanne så var 100% säker innan du 

plockar den. 

Hjärtstilla. Leonorus Cardiaca. Blad. Som hörs 

på namnet så används den här örten för den som 

får hjärtklappning vid minsta lilla oro, men kan 

även provas av den nervösa eller oroliga som inte 

har hjärtklappning. 1 tsk blad/kopp, morgon 

och kväll. 

Johannesört. Hypericum perforatum. Blommor. 

Används vid nedstämdhet och lättare depressioner, 

när du känner att du behöver piggas upp lite. 1 tsk 

per kopp morgon och kväll. Undvik på sommaren 

eftersom den gör huden mer solkänslig. Eftersom 

johannesört stärker levern kraftigt kan den minska 

andra läkemedels effekt, så undvik den om du samtidigt 

tar andra mediciner. 

Kummin. Carum carvi. Frön. Lugnar magen när den 

är i uppror. Det är ingen tillfällighet att kummin är en 

ingrediens i surkål eftersom den motverkar de gaser 

som kan uppstå efter intag av det. Infusion 1 tsk/kopp 

efter eller mellan måltider. Faktum är att de flesta 

aromatiska örterna som vi använder som kryddor har 

en lugnande effekt på magen (så kallad karminativ 

verkan). Örtkryddor har bäst verkan om man har i dem 

sent i matlagningen så att de verksamma ämnena inte 

ångas bort. 

Rosblad. Stärker ditt hjärtas känslosida 

och ger god smak till ditt örtte. 

Vitlök. Allium sativum. Växer inte vilt i skogen men får vara 

med ändå för sin suveränitet. Rå vitlök stärker immunförsvaret, 

förebygger och lindrar förkylningar, sänker blodfetter, förbättrar 

blodcirkulationen och verkar antioxidativt med mera. 

Ät den rå i samband med måltid. 

Läs mer: Nya naturläkarboken och Våra läkande växter av Raimo Heino, 

Örtmedicin och växtmagi, Fytomedicin av Hans Bertil Juneby 

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 |

Flykten till 

verkligheten 

text: Miriam Löwenstein 

bild: Erik Abel 

Vattnet har just brutit sig ur isen och forsar 70 meter nedanför berget. Skott 

lyser blekgröna, kvällssolen låter barrträden rita skuggor över mossan. 

Tjockt mörker i snåren, vitsippan skimrar overkligt i halvdunklet. Gråmålade 

gymnastikskor smyger sig fram över stenarna. 

Lajvrörelsen växer, allt fler ger sig ut till ljunghedar och 

granbestånd för att spela levande rollspel. I deras läger 

finns ofta flera hundra människor. De flyr verklighet och 

frustration. Kärnkraften byggs ut och arbetslösheten ökar. Unga 

bryr sig inte längre om miljö eller politik. Det är bättre att låta sig 

förtrollas av magi och spänning djupt inne i skogen, klä ut sig till 

troll eller alv och låtsas att det är fantasymedeltid. 

Är det så enkelt? 

Rörelsen har potential att jobba för en bättre miljö, med 

hantverkskunskaper och naturromantik kan de hjälpa till att 

skapa ett hållbarare samhälle. Det är fel att påstå att lajvarna är 

oengagerade. Rörelsen har ett stort spektrum med många olika 

sorters människor. 

– En del tycker bara att det är kul att spela riddare med ett stort, 

fett gummisvärd, säger Per Wetterstrand lite nedlåtande. Det är 

en tråkig upplevelse att hitta ölburkar ute i skogen efter att killar i 

18-20 års åldern har varit där, haft fest och slagits i sina lajvkläder, 

berättar Per som är både gammal fältbiolog och lajvare. 

Det varierar både mellan föreningar och enskilda lajvare 

hur mycket engagemang man har för naturen. Enhörningen 

är Sveriges största lajvförening och de vill gärna att lajvare 

upprätthåller ett gott rykte. 

– En gång ringde vi ett skogsbolag och varnade dem för en 

oseriös lajvgrupp, berättar Hans Nilsson som är kontaktperson 

på Enhörningen. 

Mindre föreningar kan sakna kunskaper om natur, ofta 

arrangeras lajv av lajvgrupper utan förening. Alternativt bildas en 

förening för ett enskilt lajv och när det är slut upplöser man den. 

Hur skogen ser ut och att den passar in i sagan och spelet har 

oftast högst prioritet. 

Lajvsällskapet Romantiska Sagor, LRS, har torsdagsmöte i Göteborg. 

De kritiserar både kalhuggning men även naturvårdsverket. 

– Jag hatar Naturvårdsverket, utbrister Malin Thorson, de 

sätter upp skyltar och målar vitt på träden runt skyddsområden. 

Det är jättefult. 

För lajvaren är det attraktivt med natursköna områden, 

som naturreservat och urskog. Det finns skogsromantik hos 

rollspelarna, skogens inneboende magi upplevs starkare när man 

lajvar. Det verkar alla som testat vara ense om. 

– Det är stor skillnad på att campa och att lajva. Det blir mer 

intensivt och är ett spännande sätt att använda naturen, berättar 

lajvforskaren Erika Lundell. 

Många lajvare säger att de får en tillbaka till naturen upplevelse. 

Det kan vara en anledning till utvandringen från fritidsgårdar 

och politiska ungdomsförbund. Kanske lockar naturen när det 

urbana livet är grått och svårt. 

– Det är inga Gore-Texjackor utan down to earth, säger Per. 

Ska de få vara i fina områden måste de sköta sig. I första 

hand gäller det att hålla fast vid ett gott rykte och göra sig till vän 

med markägaren, annars kommer föreningen få svårt att hitta 

mark att spela på. I första hand gäller frilufts- och scoutregler. 

Enhörningens Hans står precis mitt uppe i ett lajv när 

han svarar i mobilen. Han berättar om föreningens olika 

försiktighetsåtgärder. 

– Till lajven handlar vi miljömärkt mat med så lite 

förpackningar som möjligt. Måste vi ta virke tar vi hellre döda 

än levande träd. Vi har med oss bajamajor så att ingen använder 

skogen, rapporterar han. 

Fler delar i rörelsen kan fungera som inspiration till miljöarbete. 

De sysslar mycket med hantverk, som är ett miljövänligt sätt att 

producera. 

– Många lajvare är riktigt duktiga hantverkare. De garvar 

skin och tovar filtar och tofflor med gamla metoder. I modern 

tillverkning behandlas skinn med väldigt giftiga medel som 

är farliga att ha på huden. I Sverige finns bra produktions- 

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 

Obs: Personerna på bilderna har ingenting med texten att göra. 

bestämmelser, men tillverkningen flyttas utomlands för att 

få billigare varor. Då riskerar kunskap om hur man tillverkar 

miljövänligt och säkert att försvinna, säger Per. 

Malin Strid säger att rollspelande kan vara en bra väg att väcka 

människors engagemang. 

– Jag vet att lajv kan locka ut många i naturen som inte skulle 

ha varit där annars. Man inser också hur förbannat mycket 

kalhyggen det finns och hur svårt det är att hitta fina skogar. Det 

berör mer om en fin skog man lajvat i bara är borta än om man 

åker förbi kalhyggena vid E6:an, förklarar hon. 

”Efter-katastrofen-lajv” är en typ av rollspel som ofta är 

politiska och tar upp miljöförstöring. Det brukar vara en 

dystopisk historia som utspelar sig efter ett kärnvapenkrig eller 

en stor miljökollaps. Malin berättar om en vän till henne som 

just håller på att arrangera ett ”efter katastrofen”. 

– Han har verkligen vinnlagt sig om att få ett realistiskt scenario 

och själv lärt sig väldigt mycket om kretslopp och liknande. Efterkatastrofen-lajv 

ökar säkert medvetenheten. Men det är mycket 

upp till de enskilda lajvarna och arrangörerna. 

Fältbiologi och rollspelande kan gå ihop. Per tror det skulle 

vara bra om större lajv alltid hade en fältbiolog med sig. Hans 

menar att det bland Enhörningens många medlemmar redan 

finns tillräckligt med naturkännare. Malin verkar vara beredd 

att skriva under. 

– De har kunskapen, när de är så pass många är det alltid någon 

som är bekant med sådana frågor, säger hon om Enhörningen. 

På LRS-mötet i Göteborg säger Emil Lidström att han gärna 

skulle se att en fältbiolog följde med till deras område. 

– Fältbiologen skulle kunna kontrollera före och efter ett lajv 

och se om det skadar naturen. Hur rådjuren mår av det skulle 

vara bra att veta. 

Malin tror att det finns flera sätt att få lajvare att ta ansvar och 

bli engagerade. Hon ogillar miljöförstöring och har själv arbetat 

för att lajvare ska bete sig bra ute i skogen. I början av 90-talet 

var hon med i Nockes Lajvförening (nu heter föreningen Lilla 

Gillet). De samlade ihop texter och spred information om hur 

man gör i naturen. 

– Det fanns en social kontroll, gjorde någon något dumt visste 

alla det med en gång. Det diskuterades på möten med arrangörer 

och att man till exempel inte hugger ned träd var en självklar 

kunskap, berättar hon. 

Mellan 1992 och 1997 började rörelsen växa, men regler 

och kunskap fortsätter att spridas på ungefär samma sätt över 

internet, hoppas Malin. 

– På lajv utsätts man för en positiv press, minst tjugo personer 

ser hela tiden hur du beter dig. 

Malin avslöjar att det inte är så svårt att påverka lajvare åt det 

håll man vill, till exempel miljömedvetenhet. 

– Man kan ge goda råd. Det tar arrangörer till sig, de vill gärna 

bli bättre. Eller så kan man hitta en arrangör som redan har ett 

intresse, som efter-katastrofen arrangörer, och peppa dem. 

Malin tror att lajvare är lätta att påverka, de tar emot all hjälp 

och kunskap de kan få. 

– En tredje metod är att sätta samman informationsmaterial. 

Gör ett Fältbiologernas lajvtipshäfte, föreslår hon. 

Sånt material blir läst, många vill ha information och det 

kommer att spridas. ...

6 | Fältbiologen / 006 

Mycket snack, lite skog 

I Februari skickade fältbiologernas skogsnätverk en enkät till de 

miljöansvariga i samtliga riksdagspartier. Fem av dem har svarat. 

Fler frågor och svar finns på www.faltbiologerna.se. 

Hur ska skogens sociala aspekter tillvaratas? 

Fp: Det är oundvikligt att intressen står mot varandra vad 

gäller synen på användning av de skogliga resurserna. 

Kd: Det lokala enskilda ägandet av skog bör främjas, 

därigenom stärks ortsbornas inflytande. 

M: Vi anser att tillväxten skall öka så att flera behov kan 

tillgodoses. Skogsarealerna skall vara så stora att de kan 

tillgodose alla behov. 

V: Den som ej äger blir oftast en part med mindre 

inflytande. Vi vill stärka inflytandet från allmänheten med 

en tydligare lagstiftning. 

Mp: Vi anser att skogars sociala värden måste erkännas bättre 

än idag. Vi tror också på ”ekologisk landskapsplanering” 

som en process där alla intressenter är med vid bordet 

Vilka är era långsiktiga mål med skogen i Sverige? 

Fp: Folkpartiet pekar på ökad, men också integrerad, 

forskning utifrån olika perspektiv som biologi, ekologi, 

ekonomi och sociala värden. 

Kd: Vi anser att en större andel [undantagen skogsmark] 

kan utgöras av naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar. 

M: I grunden är det så att den som äger skogen också i 

huvudsak ska bestämma över hur skogen ska brukas. 

Kommer krav på annan användning av skogen än den som 

ägaren avser finns inget annat råd än att antingen betala 

ägaren för att förändra sina planer eller att köpa in den 

aktuella arealen. 

V: Vänsterpartiet har motionerat om att inga avverkningar 

ska ske i skogar med höga skyddsvärden och att de ska få 

lagstadgat skydd. Vänsterpartiets långsiktiga mål är att 

bevara minst 20 procent av den skogliga arealen. 

Mp: Vi anser att vi ska ha kvar produktions och miljömål 

för skogsbruket men att miljömålet ska vara överordnat 

produktionsmålet. 

Hur ska miljömålet Levande skogar uppnås? 

Fp: Vi förordar frivilliga avtal i ökad utsträckning. Vi 

ser gärna ett förstärkt hänsyn i viss produktiv skogsmark 

men också ökade varsamma produktionsmöjligheter i 

skyddad skog 

Kd: Kristdemokraterna föreslår en omfördelning som 

innebär att anslagen för biotopskydd och naturvårdsavtal 

ökar samtidigt som budgeten för reservatsbildning 

minskar. 

M: Vi anser att det skall räcka med 800 000 ha skyddad 

skog. Därtill kan man skydda avsevärt större areal om 

man tecknar långsiktiga skötselkontrakt med ägarna i 

stället för att förstatliga deras skog. 

V: Vi har drivit kravet att all skyddsvärd skogsmark, 

privat- och bolagsägd, omgående inventeras. En sådan 

inventering skulle med all sannolikhet motivera att delmål 

1 bör korrigeras och omfatta mer än 900 000 hektar. 

Mp: Inför miljömålets revidering drev mp att skyddsvärd 

skog på statlig mark skall avsättas utan ersättning 

från staten. Om de frivilliga avsättningarna räcker eller 

ej, beror helt av vad de består. Idag avsätts tyvärr ofta 

triviala eller impedimentlika skogar. 

Privat- eller statligt ägda skogsbolag? 

Fp: Vi föredrar privat ägande av skogen. 

Kd: Staten bör ha ett markinnehav för att använda till 

åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden. 

M: Staten skall i princip äga så lite som möjligt 

V: Vi vill att staten även i fortsättningen är ägare av stora 

arealer. 

Mp: Vi ser inget självändamål i statligt ägande om staten 

bedriver skogsbruk som vilken marknadsaktör som helst.

minifaltis 

text och bild: Aron Hejdström 

Har sommaren kommit till dig också? Har du spring i benen och längtan 

efter att ligga på rygg i gräset och titta på molnen? Dra ut på en sommaräng 

där vinden leker fritt och utmana fåglarna och fjärilarna om att vara 

snyggast och snabbast i lufthavet! 

Att bygga drakar 

Det kan var lite knepigt att bygga drakar som både är fina och flyger bra om man inte har provat förut. 

Men ge inte upp, här kommer några ledtrådar för att få draken att flyga fint och inte krascha. 

Nästan alla drakar behöver en svans. En del behöver två! Svansen finns till för att staga upp draken 

och få den att flyga jämnt. Det kan vara svårt att veta hur lång svansen ska vara, man får prova sig fram. 

Om svansen är för kort kastar draken i sidled, snurrar eller gör loopar. Om den däremot är för lång blir 

draken för tung och vill inte lyfta. 

Utrustningslista: 

- Tunna bambupinnar eller blompinnar. 

- Tidningspapper, tyg eller plastpåsar. 

- En liten plastring eller nyckelring. 

- Tejp och lim, nål och tråd. 

- Snöre, sax och kniv. 

- Måttband eller tumstock. 

- Målarfärg, färgpennor eller kritor. 

- Lina och vinda. 

Betsel 

Den bit snöre som man fäster i draken 

på två ställen och som man sedan fäster 

flyglinan vid kallas betsel. Betslets längd och 

fästpunkten för flyglinan måste man trimma in 

vid första flygningen och sedan justera lite då och då 

beroende på vinden. Genom en enkel dragögla och 

en liten plastring kan man lätt justera fästpunkten. 

Prova att flytta den fram och tillbaka lite tills draken 

hitta rätt dragläge och lyfter. 

Lina och vinda 

Att köpa rätt lina och ha en vinda att lägga upp den på är viktigt 

om man vill bli drakflygare. Det kan ta lite tid att fixa men när du 

väl har vindan kan du använda den till många olika drakar. Flätad 

persienn-lina, nylon-lina, fiskerev eller plastsnöre är bra flyglinor. 

Tvinnad bomullslina, till exempel mattvarp, är inte så bra eftersom 

den snurrar sig. Tänk på att använda handskar om du flyger med 

en större drake eller om det blåser mer. Alla typer av linor kan göra 

otäcka brännsår i händerna när draken sliter och drar. 

Slipp sorger och bekymmer 

Att flyga drake är inget nytt påfund, i Kina och Fjärran Östern 

har drakflygning varit ett populärt nöje i närmare 2500 år! Ofta 

var drakarna formade till fåglar, fjärilar eller just drakar och hade 

dekorativa målningar i många färger. 

Genom historien har drakar av olika typer och utseende 

använts på många olika sätt. Vid krig har starka drakar lyft 

mänskliga spanare högt upp i luften för att övervaka fienden 

och inom vetenskapen har drakar lett till många upptäckter och 

utvecklat teorier och uppfinningar. Bland annat var en del av de 

första flygplanen varianter av stora låddrakar. Något som kanske 

ligger närmare dagens drakflygare är den tradition av stora 

återkommande drakfester som kineserna startade för många 

hundra år sedan. Människorna samlades på stora fält och flög 

och tävlade med sina drakar och när dagen gick mot sitt slut 

släppte man linan och lät draken flyga iväg och ta med sig alla 

gamla sorger och bekymmer. 

Korsdrake och släddrake 

Det finns otaliga varianter på drakformer. Två av de vanligaste 

som också är relativt lätta att lyckas med är korsdraken och 

släddraken. Utgångsläge för måtten på dessa drakar kan beskrivas 

ganska enkelt. Ritningen ovan på släddraken visar att man genom 

att vika pappret, plasten eller tyget i fyrkanter lätt hittar rätt 

proportioner. För korsdraken gäller att tvärstaget ska vara 9/10 av 

höjdstaget (90 cm om höjdstaget är 1 meter) och placeras 1/4 ner 

från höjdstagets topp. När du knutit ihop korset till korsdraken 

knyter du ett snöre mellan ändarna, detta kommer att bilda en 

ram. Till slut fäster du tyget eller pappret runt snörramen och 

fäster med lim eller nål och tråd. 

Mer drakar 

Om du vill veta mer om hur man undviker krascher eller få tips 

på nya drakmodeller och ritningar är det bara att gå till närmaste 

bibliotek. Det finns många bra drakböcker för flygare och konstruktörer 

och bibliotekarierna hjälper dig säkert att hitta rätt. 

Tänk också på att: 

-INTE flyga nära kraftledningar, 

järnvägar eller större bilvägar 

-INTE flyga där det finns åskmoln 

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 9

Demokratiskådning 

text: Miriam Löwenstein 

bild: Frida Klingberg 

Fältbiologerna ser gärna sig själva som en jämställd och 

demokratisk organisation. Thomas Erikssen undersöker 

sanningen i en universitetsuppsats som han har skrivit på 

under den senaste månaden. 

Det skulle bara ta två veckor, men jag hittar bara mer och 

mer intressanta saker. Jag har tittat på klass, religiositet 

och kön. Könsdiskriminering är det mest påtagliga. Det är 

både lätt och svårt att se en snedvriden fördelning, berättar han. 

Det finns fler tjejer än killar i Fältbiologerna men Thomas är 

osäker på om det finns någon segregering. 

– Jag har hört sägas att fågelskådning är koolt och det är fler 

killar där, men att lavar är något som tjejer håller på med. Fast 

det här är inget jag har upplevt personligen. 

Han är noga med att föreningen inte får feltolkas och betraktas 

som ”arga feministveganer”. 

– Det får inte riktas en massiv kritik mot det ena könet. Män 

och pojkar ska inte behöva skämmas, men de ska vara hundra 

0 | Fältbiologen 1/ 006 

procent medvetna om sin roll. Hur mycket plats de tar och hur 

de uppfattas. 

Det finns fortfarande mycket att jobba på. Statistiken 

visar, berättar Thomas, att killar talar mer på Fältbiologernas 

aktiviteter. 

– Det är lätt att ta på sig en mantel av upplysthet, varnar han. 

Men den största kritiken riktar han mot avsaknaden av metoder 

och verktyg för Minifältisledare, klubbar och arrangörer. 

– De blir inte skolade i jämställdhet och mångfald. I framtiden 

skulle det vara bra om de bjöd in professionella föreläsare och 

ordnade utbildningar. I Uppsala hölls en kurs i feministiska 

perspektiv men det skulle vara bra om det fanns en tradition. 

Bara två av Minifältisledarna är killar, det är en stor snedfördelning 

berättar Thomas. 

Han tror att de nya, yngsta medlemmarna är nykeln till ökad 

jämlikhet. 

– Minifältisarna jobbar mycket med att värva folk med en 

annan etnisk bakgrund. Vi jobbar också ihop med föreningen 

Unga Muslimer. 

Thomas dom över föreningen är ändå till största delen positiv. 

– Intentionen att föreningen ska vara jämställd finns men vi 

når inte en punkt där vi kan säga att nu är det bra, utvecklingen 

måste hela tiden fortsätta. 

Thomas syn på föreningen färgas säkert av att han själv är 

medlem och blev det genom ordförande Ingrid Esbjörnsson. 

– Styrelsen anstränger sig för att själva bli bättre på demokrati, 

genom att de bland annat har diskussionsworkshops på sina 

möten. Det visar en vilja och sprider ringar på vattnet. Jag tror 

att styrelsen gör så mycket de orkar, säger han. 

Kunskap skapar mycket av hierarkin i Fältbiologerna. Thomas 

tror att det kan bidra till jämställdhet. En fältbiolog som kan något 

blir oftare lyssnad på oavsett kön, färg, religion eller nationalitet. 

– Demokratin har kommit in i organisationen genom nya 

människor. Den har inte skapats genom ett tryck uppifrån. 

Därför har det blivit en sund demokrati. Det häftigaste är att 

det faktiskt är en fungerande demokrati. Diskussionerna ska inte 

vinnas, man försöker nå konsensus. 

Själv har Thomas varit Fältbiolog i något år och blev överraskad 

av hur han bemöttes när han började. 

– Jag tror den positiva känslan hjälper demokratin framåt. Den 

kommer nog från att vi kämpar mer för än mot något, som för 

urskog och fjällnära skog. En stor ros till Fältbiologerna för det 

positiva mottagandet. ... 

Sweet dreams 

Miljökabaré av och med Anna Jonsson och 

Sara Nilsson 

Regi: Pelle Wistén 

Sweet dreams är en kabaré om rättvisa och 

världens överlevnadsfrågor, från det stora 

perspektivet till det lilla. Anna Jonsson och 

Sara Nilsson står för manus och medverkan. 

Båda har många år av engagemang i miljö- 

och rättvisefrågor bakom sig men har också 

verkat som musiker och skådespelare. 

Utifrån deras vision att berätta om världens 

tillstånd och förmedla engagemang på 

ett nytt sätt, bortom paneldebatter och 

overheadapparater, kom så den fartfyllda 

miljökabarén Sweet dreams till. Med satir, 

musik, och poesi som verktyg skildras med 

humor det bisarra i kvartalsrapporternas 

logik. 

Där är berättelserna om den filippinske 

pojken som lever på soptippen och om 

bergsgorillorna som offras för att maximera 

mobiltelefonföretagets vinst. Där finns det 

externa köpcentrat som slår ner som ett 

ufo från yttre rymden på åkrarna utanför 

den lilla stan och gör kommunalpampen 

extatisk som ett litet barn som får en leksak. 

Tillväxtmytens begränsade perspektiv 

framstår i all sitt nakna armod. 

När Sara Nilsson radar upp miljöbyråkratins 

stelbenta och intetsägande 

begrepp sätts fingret på en del av 

problemet. Själva miljörörelsen har snärjt 

kultur 

The Legacy of Luna 

The story of a tree, a woman, and the struggle to save the redwoods 

Julia Butterfly Hill 

Förlag: Harper San Francisco 

Då och då händer det att någon frågar vad boken jag just läser 

handlar om. När jag läste The Legacy of Luna och berättade att 

boken är skriven av en kvinna som satt två år i ett träd för att 

skydda det från att huggas ner, var de flesta som ställt frågan 

mycket skeptiska. ”Inte kan man väl frivilligt tillbringa två år 

uppe i ett träd!?” 

Julia Butterfly Hill idylliserar heller inte den utsatta ensamheten 

i vinterstormarna, rastlösheten eller den psykiska pressen att hela 

tiden leva under hot från en skogsbolagsjätte som till varje pris vill 

hugga ner trädet du vill rädda. Jag skulle antagligen inte ha klarat 

738 dagar på en plattform i ett träd. 

Men jag har ändå inte svårt att föreställa mig att när man väl 

har börjat, när man har tillbringat en månad, ett halvår i ett 60 

meter högt redwoodträd, att det då blir helt omöjligt att klättra 

ner innan uppdraget är avslutat. Så jag kan förstå att Julia kunde 

tro så mycket på sin sak att hon härdade ut. Att hon inte kunde 

lämna Luna åt sitt öde utan att först ha fått ett säkert löfte om 

att trädet verkligen skulle få stå kvar. Hennes berättelse är fylld 

av den envisa viljestyrka som krävs för att lära känna ett träd och 

aldrig ge upp. 

Men historien handlar inte bara om Julia som satt i trädet och 

vägrade klättra ner. I bakgrunden finns organisationen Earth 

First! och den skogskamp i Kalifornien som Julia under sina två 

år i Luna kom att framstå som huvudperson i. Den historien ger 

perspektiv på vår egen skogskamp. Det är en strid där spelreglerna 

är helt andra än de vi har här. 

Läst av Lisa Behrenfeldt 

in sig i ett språk som inte förmår förmedla 

den grundläggande insikt miljöfrågorna 

egentligen handlar om: det fullkomligt 

idiotiska i den rådande världsordningen. 

Att kunna skratta åt dumheten är en bra 

början, resonerar Jonsson & Nilsson och 

citerar indianledaren Oren Lyons fråga till 

företagsledarna på årsmötet: när slutar du 

vara direktör och blir morfar? 

Under våren har föreställningen turnerat 

på bland annat skolor och sociala forum. 

Sweet dreams är producerad i samverkan 

med Naturskyddsföreningen. Fältbiologgrupper 

som vill boka en föreställning 

kan få den subventionerad genom att gå 

samman med Naturskyddsföreningen på 

orten. Workshops kan ordnas i anslutning 

till kabarén. För bokningar, kontakta Sara 

Nilsson 070-650 23 02. 

Sedd av Linnea Falk 

Fältbiologen / 006 | 1

VI VET ALLT 

Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! redaktionen@faltbiologerna.se 

foto: Erik Abel, Ylva Hazell och Kenneth Svedlund 

MILjÖ oCH 

PoLITIK 

Anna Jonsson är före detta ordförande i 

Fältbiologerna och Miljöförbundet-Jordens 

vänner. Numera är hon bland annat 

ledamot i statens miljövårdsberedning och 

expert i miljömålsrådet. 

I miljömålen finns många ambitiösa och 

nödvändliga mål inom olika områden. 

Det krävs stora insatser för att målen 

ska uppfyllas, insatser som sällan verkar 

vara tillräckligt stora i verkligheten. Jag 

undrar om politikerna på något sätt ställs 

till svars om det misslyckas med att nå 

målen i tid? /Lisa 

Svaret är nej i det perspektivet att politiker 

inte ställs till svars av någon särskild domstol 

eller något sådant när de misslyckas med att 

uppfylla miljömålen. Den instans som finns 

nationellt för att ställa politiker till svars när 

de misskött sig är konstitutionsutskottet 

(KU), men där tar man oftast upp frågor om 

misstroende som till exempel ifall någon 

politiker ljugit eller om någon minister tagit 

beslut på egen hand utan att det godkänts 

av riksdagen (så kallat ministerstyre). I 

teorin skulle man kanske kunna ta upp mer 

politiska frågor såsom miljömålen, men i 

praktiken är det inte aktuellt. Sverige har inte 

förbundit sig att uppnå miljömålen i några 

internationella avtal eller i EU, så Sverige 

skulle inte heller kunna ställas till svars i till 

exempel EU-domstolen. 

Ytterligare en aspekt är att miljömålen 

är långsiktiga, de omfattar en generation 

(25 år). Om 25 år är dagens politiker är 

pensionerade. Vem ska vi då avkräva ansvar? 

Deras efterträdare? 

Men det finns trots allt ett tillfälle vart 

fjärde år då åtminstone dagens politiker 

kan ställas till svars – vid valet. Då har vi 

medborgare möjlighet att ställa krav och 

kontrollera hur de skött sig, och utifrån det 

lägga våra röster på politiker som gör ett bra 

jobb med att uppfylla miljömålen. Politikerna 

behöver veta att det finns en stark opinion för 

att uppfylla miljömålen, så att de vågar ta en 

del kontroversiella beslut som krävs för att 

målen ska bli verklighet. En sådan opinion 

behövs inte bara i valtider utan hela tiden när 

miljöpolitiska beslut fattas. Och den behövs 

på lokal såväl som nationell nivå. 

Vi kan kräva att åtgärderna ska vara 

tillräckliga för att nå miljömålen. Redan nu 

Djur oCH 

NATur 

Linda Birkedal har varit medlem i 

Fältbiologerna i femton år och har läst biologi 

i fem år. Nu arbetar hon som naturguide 

och projektledare för Ungdomsforum på 

Miljöstrategiska enheten i Lund. 

Hej! Jag undrar varför det skummar i 

vattendrag och bäckar. Gärna på en kemisk 

nivå. 

/Andreas 

Ett skäl till att vatten i bäckar och åar skummar 

kan vara att det har råkat ut för någon form av 

förorening, men i Sverige är det vanligt med 

skumbildning av naturliga orsaker. Då är det 

humusämnen i vattnet som bildar skum när 

vattnet kommer i rörelse i en porlande bäck 

eller när vågor slår mot en sjöstrand. Humus 

är organiskt material som bildats av döda 

växter och djur och bygger upp matjorden. 

Humusämnen i vattnet är alltså helt ofarligt. 

Humus kan ha olika kemisk sammansättning, 

men det innehåller alltid kol. 

finns det flera miljömål med ”röda gubbar”, 

som alltså har väldigt små utsikter att uppnås, 

med de åtgärder som planeras i dagsläget. Det 

gäller bland annat målen om levande skogar, 

begränsad klimatpåverkan, giftfri miljö och 

hav i balans. Vill du veta mer om detta så kolla 

in hemsidan www.miljomal.nu 

I år planerar myndigheter såsom Skogsstyrelsen, 

Naturvårdsverket m.fl. en fördjupad 

utvärdering av miljömålen som kommer att 

bli avgörande för hur nästa omgång av delmål 

och åtgärder kommer att se ut – alltså en 

mycket viktig process. Ett sätt att påverka är 

att ta kontakt med myndigheterna i egenskap 

av Fältbiologerna och ge sin syn av vad som 

krävs för att nå målen. 

De som kan ställa politikerna till svars är 

alltså till syvende och sist vi själva. Därför 

behövs kritiska fältbiologer och andra som 

använder miljömålen som ett redskap för att 

kräva en radikal miljöpolitik. 

AKTIoN oCH 

PÅVErKAN 

Kristina Johansson är aktiv i 

Fältbiologernas skogsnätverk. Hon har 

studerat två år på Globalverkstan och är 

projektledare för sociala rörelser och ideella 

organisationer. 

Vad ska man uppfylla för kriterier, eller får 

man inte göra, om man vill göra en aktion 

som Fältbiologerna kan ställa sig bakom? 

/Metusalem 

I Fältbiologernas miljöpolitiska plattform, 

(MPP), som antogs på RÅM 2002 står att läsa att 

kunskapsspridning, dialog och lagliga aktioner 

är Fältbiologernas huvudsakliga arbetsmetoder. 

Texten säger: ”när lagliga medel prövats och 

visat sig otillräckliga ställer sig Fältbiologerna 

bakom civil olydnad”. I MPP:n ges följande 

förklaring till civil olydnad: ”icke-våldsaktion 

som är öppen, bryter mot någon norm eller lag 

och som syftar till att nå ett ekologiskt hållbart 

demokratiskt samhälle och att uppnå dialog. 

Med ickevåldsliga metoder menas sådana 

som inte skadar djur eller människor och som 

innefattar respekt för människor av motsatt 

åsikt”. Detta står att läsa under rubriken 

arbetsmetoder och eftersom formuleringarna 

är så pass vaga är det upp till utövaren att 

fritt tolka vad vi har beslutat ska gälla. T.ex. 

förklaras inte vad en öppen handling innebär. 

Oftast brukar det betyda att den som gör 

aktionen utger sig med en avsändare, som då 

alltså skulle vara Fältbiologerna, att den som 

gör aktionen inte är anonym utan är beredd 

på att ta konsekvensen av sin handling. 

Formuleringen att aktionen inte ska skada 

djur eller människor kan också tolkas på olika 

sätt. Att slå sönder en skogsmaskin tar inte 

djur eller människor någon direkt skada av, 

däremot är syftet att åsamka ekonomisk skada, 

men huruvida Fältbiologerna står bakom det 

finns det ännu ingen policy för. Genom att 

göra aktioner i Fältbiologernas namn kan det 

öppna upp för en diskussion i föreningen om 

vad Fältbiologerna ställer sig bakom. 

I varje nummer har Fältbiologen en 

gäst som skriver om natur och miljö. 

Nya perspektiv 

Jag hörde talas om Taiga Rescue Network (TRN) och deras 

praktikprogram för första gången 2003. Intresset väcktes 

direkt när jag såg möjligheten att få arbeta på en internationell 

nivå med att skydda de boreala skogarna i världen. TRN öppnades 

1992 och är ett huvudcenter för ett nätverk bestående av 230 

organisationer där man arbetar tillsammans med urpsrungsfolk 

och NGO:s. 

Att flytta från Kanada till Sverige för att arbeta med miljöfrågor 

var inte ett så stort steg som man skulle kunna tro. Landskapet i 

norra Sverige har många likheter med naturen jag har vuxit upp i 

och den internationella nivån gjorde det lätt att komma in i arbetet. 

I ett internationellt samarbete spelar det ingen roll varifrån man 

kommer – det viktiga är att alla jobbar mot samma mål. 

TRN:s kontor i Jokkmokk har lockat människor från ett tiotal 

länder runtom i världen. Den lilla orten med sitt något isolerade 

läge berikas med långväga besökare som flyttar hit för att arbeta 

en tid och den internationella miljön har gjort arbetet väldigt 

intressant. Vi har alla ett gemensamt fokus – miljöarbetet – men 

är egentligen väldigt olika människor från helt olika världar. 

Samarbetet över kulturgränserna har varit intressant och jag 

har lärt mig att min kulturella bakgrund ibland kompletterar 

och ibland krockar med andras. När det blir en utmaning att 

samarbeta är en öppen kommunikation den bästa lösningen. På 

det hela taget har det varit väldigt givande eftersom varje person 

kan ge sin unika syn på arbetet och föreslå sin metod för att lösa de 

problem vi ställs inför. På det här sättet får vi globala perspektiv på 

arbetet med att hitta hållbara lösningar för den boreala skogen. 

En dag kommer jag att återvända till Kanada för ett fortsatt 

miljöarbete, troligen ur ursprungsfolkens perspektiv, vilket jag 

tycker är det viktigaste av allt miljöarbete idag (se ett aktuellt 

exempel på http://freegrassy.org). Det internationella samarbetet 

här i Jokkmokk har gett mig praktiska erfarenheter, nya kontakter 

och nya perspektiv jag annars kanske hade gått miste om. Allt detta 

kommer att vara till hjälp när jag fortsätter naturskyddsarbetet 

hemma i Kanada. Att dela med sig av kunskap och lära sig av 

andra kulturer är ett jättebra sätt att själv utvecklas. I slutändan 

ger det dig styrka att kämpa för naturen och att inspirera andra 

att göra detsamma. 

26-årige Damien Lee växte upp i 

ett Ojibwa First Nations-reservat 

i Thunder Bay, Ontario, Kanada. 

Sedan tio år tillbaka har han 

varit aktivist på gräsrotsnivå 

inom miljöfrågor i Nordamerika, 

Skandinavien och Ryssland. Han 

har just avslutat sitt jobb som 

informationsansvarig på TRN. 

Ny stad i varje nummer: 

Köpenhamn 

Hur känns det att bo i ett 

land utan skog? 

Peter 

– Jag bor inte i ett land utan skog! Men 

det finns för lite av den. Jag går ofta ut 

i skogen. Och så vill jag tillägga att det 

inte finns någon skog på Grönland där 

jag kommer ifrån, bara buskar i knähöjd. 

Och Grönland är ju en del av Danmark. 

Karol 

– ?? Jag är inte van vid skogen och 

jag kommer nästan aldrig ut ur 

Köpenhamn. Men jag tycker att det 

finns många höga träd här. Men fråga 

gärna hur det är att bo i ett land utan 

berg! Alla ställen på Island har sitt eget 

berg. När våren och hösten kommer ser 

man det först på bergen. 

Bente 

– Utan skog?! Jag vill gärna ha mer 

skog. Det är därför jag har köpt ett 

hus i Sverige. För att bo nära skogen. 

Johan 

– Haha. Jag tycker att det är bra utan 

skog. Den stjäl utsikten. På Färöarna 

där jag kommer ifrån finns det 

skogsplantager i huvudstaden – det är 

fint. Mycket bättre än den vilda skogen. 

Om det inte hade gått så mycket får på 

Färöarna hade vi också haft naturlig 

skog. Men jag går aldrig ut i skogen. 

Det är danskt att ha picknick i skogen 

på helgen. Det tilltalar mig inte alls! 

på stan 

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen 

text och bild: 

/ 006 

Frida 

| 

Jorup

Minifältisläger i Östergötland 

26 juni–2 juli. Den 26 juni är det dags för ett 

rikstäckande minifältisläger. Minifältbiologer från 

hela Sverige kommer att vallfärda till en stor gård 

utanför Rimforsa i Östergötland för att tillbringa 

en vecka tillsammans med andra minifältisar. 

Det kommer att bli en vecka fylld av spännande 

aktiviteter i häftig natur – träd, blommor, svampar, 

workshops, fladdermöss, insekter och annat 

spännande. Vi kommer att hålla till vid Linköpings 

scoutkårs gård Lövsveden utanför Rimforsa, 3,5 mil 

från Linköping. 

Vi tar gärna emot hjälp med att planera in 

aktiviteter till lägret och söker även personer 

som ställer upp som ledare. För frågor, anmälan 

och dylikt, kontakta Mathias Nyberg: mathias. 

nyberg@faltbiologerna.se, 070-9594625. 

Kansliflytt! 

26 juni–2 juli. Under v. 26 sker det mesta av flytten 

från Stockholm till Gävle. 30 juni – 2 juli går 

flyttlassen som intensivast. 

Vill du hjälpa till? Prenumerera på e-postlistan: 

kansliflytt@faltbiologerna.se 

Åfallet Skogsfestival 

29 juni–2 juli. Obs. att festivalen inte anordnas i 

Fältbiologernas regi, men med stöd från föreningen. 

Både medlemmar och andra är välkomna! 

En manifestation för att all gammelskog skall 

skyddas och för att ett ekologiskt långsiktigt 

skogsbruk skall ersätta slutavverkningsbruket! 

Föreläsningar om alternativt skogsbruk, naturvård 

och samtal om situationen för skogen idag och 

naturvårdspolitiken i Sverige! Kulturarrangemang; 

teater, dans, musik, konst och verkstäder i måleri, 

skogsarter, kalhyggesfritt skogsbruk m.m. 

www.skogsfestivalen.org 

Långvandring på Store Mosse, Småland 

Troligtvis 2–5 juli. Store Mossevandring fyra 

dagar i juli, vilka troligtvis blir 2-5, med några 

sköna dagars livsbejakande spånggång och snöskovandring, 

trangia, myrvetenskap, fåglar, bad och 

vackra hamlade träd. Eventuellt tältövernattning, 

annars i en liten backstuga i vackert kulturlandskap 

med massa olika intressanta lämningar från förr då 

marken brukades. Vi ska försöka samordna med 

mat men räkna med att ta med själv. Har du inte 

tält/stormkök/sovsäck etc. så hjälper BÖS-distriktet 

dig. Det blir eventuellt även en släng av vildmarksöverlevnadstekniker. 

Ansvarig: 

Malin, malin86jo@hotmail.com 0372 -35123 

Skogsinventeringsresa 

5–14 juli. Genom att bege oss ut till skogarna och 

granska verkligheten bakom skogsbolagens fina 

ord kan vi göra tillvaron sur för ett bolag som inte 

sköter sig. Vill du bli grym på skog och samtidigt 

göra en insats i skogskampen är inventeringsresan 

helt rätt. 

Under årets resa kommer vi röra oss i ångermanland 

och Medelpad. Förutom skogsinventering tillkommer 

nätter i tält, matlagning över eld, 

minibussåkande, mer eller mindre kärva badsjöar 

och X antal myggbett. Begränsat antal platser! 

Frågor och anmälan till lisa.behrenfeldt@faltbiolog 

erna.se, eller 070-4620373 

SUGdistriktet fjällvandrar i Jämtland 

8–12 juli. Vi ska traska runt i Storulvån i Jämtland! 

Var och en får ordna med stormkök och tält, (sånt 

går ju att dela på i gruppen). Att sova på vandrarhem 

kommer att kosta 100 kronor natten och frukost 

och andra måltider kan man äta där för ca 50-70 

kronor. Var och en får ta med sig sin egen mat, så 

bjuder Fältbiologerna på tågresan! 

Anmälan senast den 15 april. 

Helena Bergensund: I_love_nemi@hotmail. 

com, 073-506 29 57) eller: Caroline Bergström: 

chomp105@hotmail.com, 070-48 95 393 

Sommarläger på Gotland 

10–16 juli. Fältbiologernas sommarläger ordnas i år 

av några skåningar. En hel vecka på Sveriges största 

ö med den vackraste natur du kan föreställa dig! Vi 

kan locka med Visby där vi bland annat går rundor i 

botaniska trädgården, fladermus-spaning, exkursioner, 

fotboll, volleyboll, besök vid Jungfrun – Gotlands 

största rauk, och en fantastisk heldagsutflykt med 

massor att se. En extravagant spökrunda bjuds det på, 

och självklart ska vi bara ta det lugnt med sol, bad och 

annat trevligt på ön med Sveriges bästa solchans! Vi 

kommer bo på camping, så tänk tält och stormkök. 

Håll utkik efter mer information, men boka redan nu 

in denna julivecka i din almanacka! 

Cykelmedtag rekomenderas starkt eftersom vi ska 

cykla en del. 

Anmälan till: Ulrike Persson Strand: 042-16 45 21, 

0708-38 8470, Samuel Eiriksson 046-30 31 72, 

Jakob Rosberg 046- 211 46 33 

Alla: gotland06@faltbiologerna.se 

Sommarsegling på västkusten 

14–16 juli. Under tre sommardagar har Fältbiologerna 

en skuta att segla med på Västkusten. Vi kommer 

lära oss att segla skuta av instruktörer, klättra i 

master och få föredrag om havets miljö och ekologi. 

För info och anmälan ring David på 0730-216633 

eller maila david.nyberg@hotmail.com 

Spetskurs om orkidéer i Jämtland 

14–16 juli. Vi möts i vackra och orkidéerika Jämtland 

för att bada, beundra fjällen och njuta av blomstervärldens 

glamourösaste släkte. Är du, nybörjare 

som mer erfaren, sugen på att fördjupa din kunskap 

om orkidéer? 

Anmälan och info: Anna Lönneborg 026-61 41 13, 

073-5698073, anna_lonneborg@hotmail.com 

OBS! Det har blivit fel i tidigare utskick, det ska 

vara juli. 

Gifthelg i Småland 

28–30 juli. En giftkurs om alla naturliga gifter som 

finns i växter och djur. Det blir lite av en apotekskurs 

och om allehanda naturliga gifter som florerar 

omkring oss, hur de påverkar och hur de förr 

eventuellt har använts. Alltså det handlar inte om 

miljögifter, utan om brygder och sövande vänderot. 

Kommer eventuellt bli förlagt till Visingsö i Vättern 

till vilken man tar sig från Gränna. 

Information fås av och anmälan görs till Malin 

malin86jo@hotmail.com 0372 -35123 

Lieslåtter och Naturvård i Värmland 

28 juli–3 augusti. Kom och lär dig alla möjliga 

olika naturvårdsåtgärder med dina egna händer. 

Spotta i näven och greppa lien, yxan, räfsan, 

dynghaken, sågen, repet, stegen, sekatören. Kursen 

är upplagd mycket fritt så att man lär sig vad man 

vill. Under helgen berätter en fältbiolog som gått 

“vilt-och naturvård” på Klarälvdalens Folkhögskola 

om de olika åtgärderna. Lördagen blir en storstilad 

dag med många människor från hela Värmland 

som kommer och prövar på slåtter. Tre härliga äldre 

slåtterexperter kommer dit den dagen och fortsätter 

vara där 2 veckor framöver. 

Gammal kulturhistoria är det gôtt ôm. Orkidéer, 

slåttergubbar, ormrot, fjärilar och annat härligt 

visar vi även gärna! 

Enligt traditionen bor vi i en liten timmerstuga 

och kanske tält. Här finns ingen el, men rinnande 

vatten. Kolla ängen och bilderna från före året på 

www.mellis.nu 

Transport utgår från Karlstad på fredagen (och 

tillbaka tors 3 aug). Bussar går från Arvika till 

Gunnarskog/Treskog 1 mil från ängen där man kan 

plockas upp och lämnas av. Så du kan gå och komma 

som du vill. Allt är gratis, för detta är en god sak. 

Information: rune.stenholm@faltbiologerna.se, 

(0046)730229281, Anmälan: mathias. 

nyberg@faltbiologerna.se, 070-9594625 

Tabergs bräkenväxter, Småland 

5–6 augusti. Tabergsgruvans näst intill unika mineralsammansättning 

(det finns bara ett berg till i 

hela världen, som man nu känner till iallafall, och 

det ligger i USA på ungefär samma breddgrader 

som Sverige, dom är nämnligen systrar) resulterar i 

de grymt många olika bräkenväxter på berget vilka 

man kan kolla på och lära sig om liksom lite om 

sveriges geologi och fladdermöss som bor i gruvan. 

Reseersättning utlovas och det blir mycket möjligt 

tältboende och trangiamatlagning. Har du ingen 

utustning för sådana strapatser så är det inget problem, 

det fixar BÖS-distriktet. 

Info och anmälan: Malin, malin86jo@hotmail. 

com, 0372 -35123 

Inflyttningsgalaj i Gävle 

18 augusti. Kom och se hur fint vårat nya rixhögkvarter 

har blivit! Nya kansliet på Brunnsgatan 62, 

Gävle, ska högtidligen invigas av Ordförande Esbjörnsson 

kl 18.00. Mingel och drop in från 17.00. 

Partyt forsätter hela natten. 

Enklare förtäring. Kostandsfritt. 

Välkomna! Gamla som nya, intresserade som nyfikna, 

lortiga som sterila. Övernattningsmöjligheter finns. 

Hållbar Utveckling på Färnebo 

13–15 oktober. Olika organisationer som jobbar 

kring Hållbar Utveckling träffas på Färnebo 

Folkhögskola i Gysingetrakten helgen den 13-15 oktober 

2006. Möjlighet till egna möten på söndagen. 

Mer info kommer. Kontakta annars: cristoffer. 

cedergren@faltbiologerna.se 

Fältbiologernas riksstyrelse 

Styrelsen, från vänster: Ingrid Esbjörnsson, Elin Götmark, Elisabeth 

Lindvall, Kristina Johansson, Jonas Forsberg, Cristoffer Cedergren. 

På bilden saknas Frida Jorup och Åsa Martinsson. 

Fältbiologernas förlag 

– din ninja i månskenet 

Ur sortimentet: 

Grod- och kräldjur i Norden 79 (153) 

Handboken för unga miljöhjältar 49 (95) 

Lavarna och luftmiljön 79 (153) 

Luftföroreningar & försurning 42 (60) 

Mata vinterfåglar 49 (95) 

Mossflora 69 (134) 

Småkryp i sötvatten 48 (93) 

Svenska skogsbiotoper 29 (56) 

Sveriges rovfåglar 15 (29) 

Sveriges smådäggdjur 59 (114) 

Vårtecken 49 (79) 

Redaktionen söker dig 

Du vet väl om att vi på redaktionen får gratis mat på våra 

möten? Dessutom gör vi Sveriges snyggaste blaska för natur- 

och miljöintresserade ohängda ungdomar – och vi letar efter fler 

redaktionsmedlemmar! Vare sig du gillar att fota, layouta eller 

skriva är du välkommen att dyka ner i mediabruset och bada i 

skjutjärnsjournalistik, trycksvärta och prestige. redaktionen@fa 

ltbiologerna.se är adressen. 

Ordförande 

Ingrid Esbjörnsson: 0707-38 73 69 

Vice ordförande 

Kristina Johansson: 031-14 19 26, 0705-39 55 17 

Sekreterare för hållbar utveckling 

Cristoffer Cedergren: 070-937 83 79 

Fältbiologisekreterare 

Jonas Forsberg: 031-714 35 25, 0705-89 64 74 

Sekreterare 

Elisabeth Lindvall: 0920-22 32 45, 070-356 22 47 

Kassör 

Elin Götmark: 031-714 35 25, 0706-78 74 23 

Miljö och samhällsbyggnadssekreterare 

Frida Jorup: 0045-36 90 67 58, 

0045-28 23 13 18, 0046-(0)730-29 49 29 

Kommunikationssekreterare 

Åsa Martinsson: 031-27 67 43, 

0702-77 57 77 

Medlemspris: 58:- 

| Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 

aktuellt 

Din bild av Fältbiologerna 

Har du sedan 1947 fotograferat i sammanhang med 

Fältbiologerna, eller knäppte du några bilder med 

engångskameran på senaste klubbmötet? Fältbiologen 

efterlyser nu ”Din bild av Fältbiologerna.” Har du något 

foto, analogt eller digitalt, som du tycker visar vad 

Fältbiologerna är för dig? Skicka det till Fältbiologens 

redaktion innan januari 2007 och löp risken att bli 

publicerad! Adressen är (from 1 juli): Fältbiologen, Box 

8002 800 08, Gävle eller redaktionen@faltbiologerna.se 

Märk brevet ”Min Bild av Fältbiologerna”. 

Du kan alltid nå styrelsen på telefonnumren 

här ovan. Dag, natt, under flyganfall och 

vid midvinterblot. När som helst. Alla i 

styrelsen har också en egen e-postadress: 

fornamn.efternamn@faltbiologerna.se. 

Vill du nå hela styrelsen kan du maila 

till styrelsen@faltbiologerna.se 

Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och Svenska 

Naturskyddsföreningen samt skolor och återförsäljare av böcker. Beställ på: 08 - 31 56 34, forlag@faltbiologerna.se eller www.faltbiologerna.se

POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Box 6047 

102 31 Stockholm 

ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen 

vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till 

postkontoret. 

110 06 Stockholm 

Inne i miljödebatten 

10-16 juli 

ute i naturen 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa 

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne 

i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga 

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2

Fältbiologen 2/2006.pdf - Fältbiologerna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?