Fältbiologen 3-4/2010.pdf - Fältbiologerna

3–4/2010 

Jakten går vidare

Bästa klapparna på 

www.faltbiologerna.se/forlag 

(se också sidan 47)

Tips och notiser 4 

Lätta sillar och tunga uppdrag 

Debatt 6 

Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem 

Aktionsbild 7 

Klädbyte i tionde timmen 

Hotspot 8 

På vågens kam 

18 

Alces alces 10 

Äta tallbarr? Kittlar dödsskönt i kistan! 

Sommar: Johan 17 

Har man tagit far i båten får man roa honom ibland 

Jagad i Georgien 18 

Landet där rovfåglar står på menyn 

Bilder med skärpa 23 

Linnea sätter fokus på det du inte ser 

Plastflotten 26 

En plastbåt på uppdrag 

Sommar: Amanda 27 

Även en liten droppe gör havet större 

Alltid i Fältbiologen: 

Minifältis 32 

Smaken av jul 

32 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer 

per år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra 

intresserade kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på plusgiro 

77 64 82-2. Märk talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen 

Fältbiologen produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar 

sig rätten att redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. 

OMSLAG 

Framsida: ”Bloddroppe på älgens päls” Foto: Jan-Peter Lahall, lahall.com 

Sidan 2: Redaktionen i julyran 

Baksida: Sara Granér 

40 

Pärlugglor i tonåren 28 

Det är på natten du hör dem 

Skånska kräldjur 30 

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se 

Sommar: Annie 31 

Det finns en skatt där regnbågen slutar 

Jordens bästa RÅM 40 

Det vill du inte missa! 

Experterna 34 

Nya, fräscha och till ditt förfogande 

Kultur 38 

Havstulpaner och sötvattenshydror 

Krönika 39 

Förtätningar i luften 

Internt 42 

Till fjälls, till häst, till ö:s, till sjöss 

Kalendarium 47 

Skrivarkurs och julstök 

REDAKTIONEN 

Lisa Behrenfeldt, Magnus Bjelkefelt, Jennie Wadman, Kristin Axelsson, 

Jenny Luukkonen 

Mejl till redaktionen: redaktion@faltbiologerna.se 

Prenumeration eller adressändring: info@faltbiologerna.se 

Adress: Fältbiologen, Brunnsgatan 62, 802 52 Gävle. 

Ansvarig utgivare: Lars Axelsson 

TRYCKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt 

Upplaga: 4 000 exemplar 

innehåll 

8 

Fältbiologen 3–4/2010 | 3 

47 

27 

23 

10

ledare och notiser 

Fokuserat 

Idén om ett älgreportage bet sig fast någon gång i våras. 

Det var den typ av idé som höll sig kvar tills dess att 

den var utforskad och ihopskriven. Från älgarna kom 

tema jakt. Det är inte så smalt som det låter. Det är ett av 

de fantastiska teman som kan innehålla nästan allting. 

Jag inser att jag går omkring i tillvaron med en stark jaktinstinkt. 

Att min vardag är full av mer eller mindre långsiktiga 

jakter. Jag gillar inte att strosa omkring utan särskilda 

mål. Jag vill veta vart jag ska (jakten på badbart vatten) 

eller ha ett uppdrag (jakten på trattkantareller) när jag är 

ute och går. Den där jaktinstinkten får mig att ständigt ha 

minst ett projekt på gång och kanske är även min förbannade 

men ändå hopplöst obotliga tidsoptimism sprungen 

ur den. Eventuellt är det värt att sitta på tunnelbanan och 

stirra på klockan hela vägen in till stan, att kryssande mellan 

alla människor springa genom centralstationen, tränga 

mig i kön till biljettautomaten och rusa till tåget för den 

där lättnaden när jag svettig sjunker ner på sätet precis när 

konduktören visslar för avgång. Pang. Där satt den. 

Jakten får dock inte övergå i känslan av att vara jagad. Då 

är det inte bra längre. Jag har blivit aningen bättre på att 

göra en sak i taget. En lyckad jakt kräver fokusering. 

Lördag klockan 22:03. Kansliet i Gävle. Det är 

sluthelg och totalt fokus på nummer 3-4/2010. Magnus 

filar på RÅM-annonsen. Jennie fixar bilderna på våra nya 

experter och Kristin skriver en notis om en över hundra 

år gammal fenval. Vid det här laget är missarna bortsållade, 

Fältbiologen är resultatet av en mängd lyckade jakter. 

Jakten på sommarminnen, på sanningen om älgarna, på en 

minifältisillustration, på bilder av det som inte syns, på en 

RÅM-kommitté, på den perfekta surfvågen … 

I en undersökning som gjorts bland Sveriges jägare visade 

det sig att naturupplevelsen och kamratskapen värderades 

mycket högre än själva älgköttet. Jag skulle påstå att det är 

så för oss också. Att mötena vi har, skrivandet och fixandet 

och makten att göra just en sådan tidning som vi vill läsa, 

att själva jakten är mer värd än slutresultatet. Det blir aldrig 

som vi tänkt oss. Det blir alltid bra och det kunde alltid ha 

blivit bättre. Vi lär oss med tiden och undrar varje gång om 

ni inte inser hur roligt det är? 

Välkommen att vara med i jakten på nummer 1/2011. Vi 

kräver ingen vapenlicens, men om du vill kan du ladda med 

vår skrivarkurs i februari. 

4 | Fältbiologen 3–4/2010 

Lisa Behrenfeldt 

redaktionen 

Bakteriedödaren från skogen 

Vanlig grankåda är full av bakteriedödande terpener. 

Mycket praktiskt! 

Klar och mjuk kåda kan smörjas direkt på ett sår och för 

att ta död på bakterier i halsen, sug på en bit i 2–3 minuter 

och spotta sedan ut den. (Det är dåligt för njurarna att 

tugga i sig för mycket kåda.) En salva med kåda i kan du 

använda till nästan allt. Den läker svårläkta sår och djupa 

hälsprickor, verkar cirkulationsfrämjande på kalla händer 

och kan användas förebyggande mot skavsår till exempel. 

Kådsalva steg för steg: 

1. Samla kåda från en skadad gran (doppa kniven i olja så fastnar 

inte kådan). Det går att använda kåda i alla hårdhetsgrader, men 

ju hårdare, desto längre tid måste den ligga i olja sedan. 

2. Lägg kådan i en skål och täck den med vegetabilisk olja. Låt stå 

i cirka fyra veckor. Rör runt och tappa av oljan. Släng inte kådan 

om du ska göra mer salva, utan fyll på med ny olja. 

3. Värm kådoljan i ett vattenbad. När den börjar sjuda, riv i bivax, 

tills du fått en lagom konsistens. 

Vispa, så att salvan inte skär sig. När den börjar stelna runt vispen 

eller skålkanten är den färdig att hälla i burkar – snabbt innan 

den stelnat helt. Tänk på att inte hälla ut överbliven kåda eller 

vax i diskhon. 

Stora kartastrofer 

Ofta är det svårt att förstå hur stort något verkligen 

är när man bara har siffror på det. Att istället 

se det på en karta över något man kan relatera till 

gör det lättare. 

På howbigreally.com, som gjorts av BBC, kan 

man se hur stor yta årets oljeutsläpp i Mexikanska 

golfen eller plastsörjan som flyter runt i Stilla havet 

tar upp, placerat över till exempel ens egen hemort. 

Utöver det kan man välja på några andra miljökatastrofer, 

månen, historiska städer med mera. 

Vinterfåglar in på knuten 

Var med och räkna ”Vinterfåglar in på knuten” 

28-31 januari. Mer information på www.sofnet.org

Sillarna har gått ner i vikt 

En normal sill i Östersjön, eller strömming som de brukar kallas där, 

väger idag bara hälften så mycket som för 30 år sedan. Tidigare brukade 

de väga 80 gram men nu väger de omkring 40 gram. Det visar 

forskning från Fiskeriverket. Orsaken till viktminskningen verkar 

vara att sillen har ont om föda eftersom beståndet av konkurrenten 

skarpsill har ökat stort under samma period. Det beror i sin tur till 

stor del på att skarpsillens naturliga fiende torsken har minskat i antal. 

Axen var 

Magnus 

I artikeln ”Bevara oss väl” i 

Fältbiologen 2/2010 fanns 

fina teckningar av olika 

ax. Dessa teckningar var 

gjorda av Magnus Melin – 

bra gjort! Redaktionen ber 

om ursäkt för felaktigheten. 

Hurra! Lämmelår! 

Foto: Andreas Garpebring 

I år springer det lämlar överallt i fjällen, 

till glädje för fjällugglor, fjällrävar, 

fjällabbar och andra djur som börjar fjäll. 

tips och notiser 

Vill du introducera 

skolelever för gråsuggor 

och bajs 2011? 

I november kommer projektet Mötesplats Naturen* 

att avrundas, men det har sökts nya pengar för ytterligare 

ett projektår. Senast i början av februari 

kommer beskedet från Naturvårdsverket. Projekt 

med anknytning till Fältbiologernas verksamhet 

kan drivas var som helst i landet och just nu finns 

goda förutsättningar i Malmö i form av både material 

och brett kontaktnät. Intresserad? Hör av dig 

till naturen10@faltbiologerna.se eller 

Victor: ja.till.nej@gmail.com 

Alva: alva.anderberg@gmail.com 

Lovisa: lovisa.bergsten@gmail.com 

Max: nordstrom.max@gmail.com 

*Mer information om Mötesplats Naturen finns 

på Fältbiologernas hemsida under "Verksamhet", 

i Fältbiologen 2/2010 samt på motesplatsnaturen. 

wordpress.com 

Minifältisledare sökes! 

Under året som varit har Fältbiologernas projekt 

Mötesplats Naturen drivits med syfte 

att väcka miljö- och naturintresse hos mellanstadieelever. 

Flera barn har blivit intresserade 

av Fältbiologerna och det finns en god 

grund för att starta minifältis verksamhet i 

Malmö. Om du är intresserad av att vara minifältisledare 

och vill komma i kontakt med 

andra intresserade får du gärna höra av dig till 

naturen10@faltbiologerna.se eller nordstrom. 

max@gmail.com 

Rekordval i Danmark 

I Vejle fjord på Jyllands östkust strandade en fenval 

tidigare i år och dog. Dess ålder uppskattades till 

mellan 15 och 20 år men det visade sig vara en 

grov underdrift. En undersökning av 

aminosyror i valens öga visade att den 

verkliga åldern låg på mellan 130 och 

140 år. Det gör fenvalen till den äldsta 

vetenskapligt beskrivna valen i världen. 

Vilken art av fenvalar tillhörde gamlingen? 

Det framgår inte av nyheten. Om du själv råkar hitta 

en strandad val kan du både artbestämma den och 

rapportera in ditt fynd på www.valar.se 

Fältbiologen 3–4/2010 | 5

Foto: Jennie Wadman 

Foto: Serkan Gûnes, serkangunes.com 

notiser och debatt 

Den svenska skogstragedin 

Naturskyddsföreningen har släppt en internationell rapport vars 

syfte är att krossa myten om Sveriges hållbara skogsbruk. Cutting 

the Edge tar upp gammelskogens värde i förhållande till biologisk 

mångfald och klimatpåverkan. Den ger även konkreta exempel på 

hur de svenska skogsbolagen bryter mot internationella överenskommelser 

liksom de regler som finns inom FSC. Rapporten finns 

att ladda ner på http://naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/ 

skog/ 

Fototävling behöver fältbiolog 

Naturvårdsverket har en jury som utser Årets naturfotograf. 

Kanske är du rätt person att vara Fältbiologernas representant/ 

proffstyckare i denna jury? Att sitta i juryn innebär att gå på ett 

par möten i Stockholm under våren, för att bestämma och diskutera 

kandidaterna, samt att man får vara med på prisutdelningen 

i juni. Intresserad? Hör av dig till oskar.lofgren@faltbiologerna.se 

Förra året vann Serkan Gûnes. Bland mycket annat har han tagit 

den här bilden i Tyresta nationalpark. 


”Viltvården” 

är inte vård 

Knappt 300 000 personer är medlemmar i de två 

jägarföreningarna som finns i Sverige, eller ungefär 

fyra procent av den vuxna befolkningen. 

Denna minoritet (framför allt Svenska Jägareförbundet) 

bestämmer hur den svenska faunan ska vara sammansatt. 

En makt som Jägareförbundet haft sedan 1939, genom 

ett avtal med staten. Jägareförbundet har i uppdrag att 

ansvara för den praktiska viltvården och jakten i landet. 

Detta är, som Naturvårdsverket påpekar i en statlig utredning, 

”otidsenligt” och liknar myndighetsutövning, 

vilket inte ska vara fallet. 

Jägareförbundets ställning gör att kritiska röster inte 

kommer fram. Vi som är djur- och naturvänner vill ha en 

artrik fauna och att djuren ska kunna leva så opåverkade 

som möjligt. Tyvärr har jägarna en annan inställning där, 

bland annat att ”viltvård” är en viktig del i jakten. Detta 

innebär att jägarna skjuter rävar, grävlingar, nötskrikor 

och andra kråk- och måsfåglar därför att jägarna ser dessa 

djur som konkurrenter. Att jägarna också vill jaga lodjur, 

björn och varg har samma orsak. Tyvärr innebär denna 

fullständigt onödiga jakt mycket lidande för djuren då 

skadskjutningar är vanliga. 

Vid en undersökning på Riksmuseet fann man att 

30 procent av äldre rävar hade blyhagel i benen och i 

huvudet. Hade hela kroppar kunnat analyseras hade 

förmodligen en ännu större andel skadskjutna rävar hittats, 

anser forskaren. Då sädgäss röntgades fann man att 

60 procent av de äldre sädgässen hade hagel i kroppen. 

Jägareförbundet har själv visat att cirka 14 procent av de 

påskjutna älgarna blir skadskjutna så att de måste eftersökas. 

Undersökningar av vargar som man funnit döda 

visar att 30 procent av de tjuvjagats var skadskjutna. Den 

i vintras genomförda vargjakten gav samma proportion 

skadskjutna. 

Eftersom cirka en miljon djur dödas av jägare varje 

år i Sverige blir dessa skadskjutningsantal skrämmande. 

Skulle mellan 15 och 30 procent av de jagade djuren 

skadskjutas betyder ju detta att omkring 200 000 djur 

skadskjuts och får lida tills de dör eller återfinns och 

kan dödas. 

Eftersom endast ett fåtal arter, som älg och vildsvin, 

orsakar allvarliga skador betyder det att den övriga jakten 

är helt onödig ”viltvård”, ger litet kött (som vid fågeljakt) 

eller försvårar arters överlevnad (av orre och tjäder skjuts 

det cirka 30 000 per år) och alltså orsakar dessa djur 

onödigt lidande. 

Jakten är Sveriges största djurskyddsproblem. Minska 

jakten och djurens lidande minskar. 

Hans Ryttman, 

Ordförande för föreningen Jaktkritikerna

Hett på plattan 

text och foto: Alva Sigtryggsson 

aktionsbild 

Den 10 oktober 2010 var det klimatparty på plattan. Fältbiologerna 

var där! Och plötsligt, mitt bland söndagsflanerande stockholmsbor, 

började jackor svingas i luften, tröjor kastas omkring och en alldeles 

improviserad catwalk uppstod mitt framför förvånade åskådare. Fältbiologerna 

hade slagit till igen. 

Tillsammans med Dans I Stockholm, Rapid Art Response och Klimataktion 

i Stockholm, anordnade Fältbiologerna stans häftigaste klädbytarflashmob. 

Syftet bakom aktionen var att visa upp den solidaritet och det nytänkande 

som behövs för att klara av omställningen till ett klimatsmart samhälle – 

exempelvis att byta kläder med varandra istället för att konsumera mer och 

mer och mer ... 

De som befann sig på plattan under söndagen kunde även smaka nypressad 

äppeljuice, dansa ringdans med WWF och deras panda, samt lyssna till 

klimatkörer och meteorologen Pär Holmgren. ••• 


hotspot 

Den perfekta vågen 

text och foto: Jakob Wallin 

Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller bli ett mygghärdigt överlevnadsproffs för att 

uppleva häftig natur! Fältbiologen tipsar här om platser i Norden med spännande djur, växter och landskap. 

Nu blåser vinterstormarna över Östersjön. Det är vid den här tiden havet 

trycks upp till vågor som slår in över stenstränder och raukar. För surfarna 

på Gotland är hösten och vintern årets bästa tid. 

8 | Fältbiologen 3–4/2010

Sveriges kust är lång och full av öar, 

uddar och vikar där havet ofta trycks 

upp och rullar in utan att någon lägger 

märke till det. Så här års när lågtrycken 

radar upp sig och sveper över haven tar de 

med sig fina surfbara vågor. Vågor som vi 

gör vad vi kan för att ta vara på med våra 

brädor. 

Här på Gotland är vi ett litet entusiastiskt 

gäng som möts i vattnet varje gång 

Östersjön bjuder på surf. För oss kretsar det 

mesta kring vad som ska hända när nästa 

storms vågor träffar öns stränder och ger 

oss något att åka på. Många timmar spenderas 

framför prognoser och kartor. Kan det 

bli något där? Bakom den där udden, där 

grundar det upp fint, den borde kollas på 

sydost. Vindriktningar och kustlinjer, det 

är det vi funderar över. Vinden är både vän 

och fiende i denna jakt för snyggast bryter 

vågorna när havets dyning får rulla in ostört 

av stökiga vindbyar. En kombination som 

kan tänkas svår att hitta i vårt lilla hav men 

som tur är finns det många krokiga delar 

av kusten där vågorna viker runt ett hörn i 

lä och reser sig blanka över viken. 

Så kommer den. Vinden man väntar på. 

Först som ett löst rykte där någon anat en 

rosa nyans i slutet av en suspekt långtidsprognos. 

Var det inte vid den här tiden det 

kom en storm förra året? Jo, helt klart. Det 

börjar rassla i träden och några takpannor 

kanske lyfter. Vi lastar brädorna på taket 

och far ut mot oupptäckta kustremsor där 

rena vågor kan tänkas påträffas. 

Denna tidiga oktobermorgon beger 

vi oss till öns östligaste utpost där nattens 

dyning borde ligga kvar. Senaste veckans 

diskussioner om var havet kommer att 

bryta störst och snyggast kulminerar i en 

kombination av lugn och spänning innan vi 

kommer fram. En morkulla flaxar i strålkastarljuset 

och snart ses fyrens ljus över trädtopparna. 

Havets dån visar vägen genom 

skogen. Mörka bullar i vitt skum skymtar 

mellan krokiga tallar och vi springer sista 

biten för att få en första titt. Några svaga 

vindpustar blåser förbi och i dunklet rullar 

vågorna in mot stenstranden. De ser blanka 

och branta ut och visar vad vi hoppats på. 

En åktur på havets kant. Idag ska det surfas. 

Våtdräkten har som vanligt hängt ute och 

är lika blöt och kall som den borde. Det 

tar emot men värmen kommer innan jag 

hunnit ner till vattnet. Paddlar ut i en vågdal 

och solen dyker upp som en grapefrukt 

över horisonten. Fler svarta figurer dyker 

upp i vattnet och allas blickar riktas utåt 

för att hitta sin våg. Lite skum driver förbi 

på den blanka ytan. Jag tar några paddeltag 

utåt. En ejder hänger inne på pallkanten 

och förstår oss lika dåligt som vi den. Sälen 

som alltid är här är mer nyfiken och vill 

vara med. 

Några leenden och armar i luften. 

Stora dyningar har skådats en bit ut och 

är på väg in. En mot mig. Vänder runt och 

sneglar över axeln där något mörkt närmar 

sig. Några snabba paddlingar och jag 

trycker ner brädan i vågen och tar av i rätt 

riktning samtidigt som jag hoppar upp. Full 

fart nerför backen och ett steg bak för att 

bromsa lite med fenan. In mot vitskummet 

och så bär det av igen. Nu bullar den upp 

sig fint framför mig. En hand i vågen och 

den andra utsträckt i färdriktningen längsmed 

vågen som precis spottar en skvätt över 

huvudet. Lycka. 

Åket slutar värdigt med att havet slukar 

mig och bjuder på några kullerbyttor innan 

jag får fatt på brädan. En till. Jag paddlar 

ut igen uppfylld av tanken på en till vända 

nerför vågens vägg. •••


ÄLGARNA 

REGERAR 

text: Lisa Behrenfeldt foto: Martin Larsson 

I början av 1800-talet var älgarna i stort sett utrotade. Nu är 

Sverige antagligen världens älgtätaste land. När skogsbolagen 

bestämmer över skogen och jägarna över viltet är skogens konung 

den stora vinnaren.

Det är andra veckan i oktober och 

dag fyra på älgjakten. Klockan är 

sju. Ett 40-tal personer med knallorange 

detaljer på kamouflagejackor och 

kepsar står samlade på parkeringen utanför 

Upsals missionshus i västra Värmland. 

Tolv älgar är redan skjutna. Av kvoten på 

fyra kor och fyra tjurar är bara en ko kvar. 

De beslutar att spara den. Bara kalvar får 

skjutas idag. Alla som har mark inom viltvårdsområdet 

har också jakträtt och de 22 

passen lottas mellan skyttarna. Det ljusnar. 

Ute är det fyra grader, vindstilla och mulet. 

– Det här är bra väder, säger Martin 

Larsson, som är en av jägarna i jaktlaget. 

Älgarna är väldigt observanta, och är det 

för klart väder hör de så bra när man går 

ut och sätter sig på passet. 

Det är en fokuserad skara som går ut till 

sina placeringar. Geväret över axeln. Solen 

skymtar på trädtopparna på andra sidan 

hygget när vi går upp mot passet. Jag har 

fått order att välja kläder som inte prasslar. 

Första stunden är det okej att röra på sig. 

Passa på att fika. Det tar en stund innan 

drevet börjar gå. Martin sätter kom-radions 

snäcka i örat. Laddar bössan. Framför oss är 

tre timmar av koncentrerad väntan. Drevet 

ska gå på linje längs med sjön. Väsnas för 

att driva älgarna mot skyttarna. Vi har 

hamnat på kanten av skyttelinjen. Mitt i 

skogen. Det är ett riktigt dåligt pass. 


Martin uppskattar att han skjutit i snitt 

en älg var tredje år sedan han började jaga. 

Igår sköt han en kalv. 

– Älgkon kom över vägen, med kalven 

hack i häl. Jag hojtade till för att hon skulle 

stanna och lyssna, och när kalven hamnade 

efter fick jag skottläge. 

Så berättar han att blodspår med mycket 

bubblor i är bra, det betyder att det är lungblod. 

Jägaren siktar på bogen. Det är en stor 

träffyta och älgen dör förhållandevis snabbt 

av inre blödningar. Ett tiotal meter in i 

skogen låg den döda kalven. 

Jag kan inte låta bli att ifrågasätta om han 

aldrig känner medlidande med kalven, just 

där och då i skottögonblicket? Eller med 

kon som stressad av drevet sprang vidare? 

Martins syn på jakten är att skogens vilt 

är en naturresurs som vi kan använda som 

mat. Han påpekar att han har ett ansvar 

för att dödandet ska ske på ett säkert sätt 

med så lite lidande som möjligt för djuret, 

men menar att han som jägare annars är 

som vilket rovdjur som helst. I naturen är 

det hela tiden djur som stryker med och 

kalven som han sköt hade kunnat dö av en 

mängd olika orsaker. 

Lise-Lotte Norin, som är Djurens rätts 

talesperson i jaktfrågor, har en annan syn 

på saken. Djurens rätt har inställningen att 

det enskilda djuret alltid ska stå i centrum 

och de är kritiska till jägarnas syn på de 

vilda djuren som en enda stor population. 

– Det ligger aldrig i individens intresse 

att bli jagad och dödad, säger hon. Och 


”En stor tjur 150 meter bort, viskar Martin som fått en 

rapport i radion. Vi väntar på en femtontaggare.” 

ingen kan väl rimligen påstå att den tungt 

beväpnade jägarkåren med allehanda tekniska 

hjälpmedel som ger sig ut i skogen i 

hundratusental med drevkarlar och hundar 

är som vilket rovdjur som helst? 

Hon menar att visserligen hade kalven 

kunnat dö av en mängd olika orsaker, men 

det kan ju vi människor också, vilket knappast 

gör det mer rätt att ta livet av oss. 

– En älg som har bra gener och är skicklig 

på att hitta föda och att handskas med 

rovdjur kan leva i 20–25 år. Men när den 

hamnar framför en skjutglad jägare är det 

bara slumpen som avgjort att just den blivit 

en levande måltavla. Hade kalven träffat 

normala rovdjur hade det spelat roll hur 

den själv och inte minst dess mor hanterat 

saken. 

Pass nummer 52. Det är inte ofta 

jag sitter helt tyst i skogen. Två tofsmesar 

klänger i en grangren. Jag hör en talgoxe 

komma, på flaxet från vingarna. 

– En stor tjur 150 meter bort, viskar 

Martin som fått en rapport i radion. Vi 

väntar på en femtontaggare. Står och stirrar 

mot det där stråket upp från myren. När 

jag tittar upp står det plötsligt en fjolårskalv 

snett bakom. Han vänder när han upptäcker 

oss. Helt lugn, och alldeles tyst i mossan. 

Jag var övertygad om att jag skulle höra en 

älg när den kom. 

I Sverige är det ungefär 250 000 jägare 

som jagar älg. De flesta är män över 55 år 

och de flesta är folk som aldrig skulle sätta 

sig tysta tre timmar ute i skogen någon 

annan gång än under de första veckorna 

i oktober. 

Vid en undersökning som Sveriges 

Lantbruksuniversitet lät göra 2005 visade 

det sig att det är naturupplevelsen och kamratskapen 

som de flesta värderar högst. När 

man räknade på det kom man fram till 

att köttet står för 36 procent av jaktvärdet, 

resten är olika former av rekreationsvärde. 

– Vi förstår att älgjakten är nödvändig, 

säger Hans Ryttman som är ordförande i 

föreningen Jaktkritikerna. Vi är egentligen 

inte kritiska till att det jagas älg, men till 

sättet det görs på. För tio år sedan gjorde 

Jägareförbundet en egen undersökning där 

de kom fram till att 14 procent av de skjutna 

älgarna inte dör på skottplatsen utan måste 

eftersökas innan de säkert kan dödas. Fyra 

procent av dessa hittar man aldrig. Det är 

alldeles för mycket! Dessutom skjuter man 

helst stora tjurar, vilket utarmar älgpopulationen. 

Jägarna är själva medvetna om problemet 

med att könsfördelningen i älgstammen är 

skev på många håll i Sverige. Att tjurarna 

är för få och för unga leder till att populationens 

tillväxt blir sämre eftersom alla kor 

inte blir betäckta. Dessutom är det många 

kor som får sin kalv sent på säsongen, troligen 

för att de går och väntar på en stor 

tjur som aldrig kommer. 

Grunden för hur mycket älgar som får 

skjutas i olika älgskötselområden resoneras 

fram i lokala samrådsgrupper med representanter 

från bland annat markägare och jäga-

Martin Larsson på pass. Blickstilla. Älgarna har mycket god hörsel. De långa öronen kan vinklas så att de 

uppfattar ljud från flera håll. Även luktsinnet är mycket välutvecklat, doftorganet i en älgnos är 200 gånger 

så stort som hos en människa. Dessutom ser älgarna bra, men i svartvitt. Foto: Lisa Behrenfeldt 

re, och kvoterna delas sedan ut av respektive 

länsstyrelse. Svenska Jägareförbundet har i 

uppdrag från regeringen att leda delar av 

jakten och viltförvaltningen. De håller koll 

på viltstammarnas utveckling och kommer 

med rekommendationer om hur älgpopulationen 

bör förvaltas, men i slutändan är 

det ändå upp till varje jaktlag att sköta det. 

I Upsals jaktlag bestämde de för några 

år sedan att de skulle försöka höja kvalitén 

på tjurarna. De började med att bara skjuta 

unga tjurar i några år, och har nu övergått 

till att skjuta max en stor tjur om året, för 

att på så sätt spara de mellanstora tjurarna. 

– Det har funkat bra i flera år, säger 

Martin. Men i år var det en av jägarna 

som sköt en sextaggare fastän vi sagt att 

vi inte ska det. 

Som straff kommer han inte att få sitta 

på pass något mer under årets jakt. Martin 

är inte nöjd. 

– Hos många jägare kliar det i fingret 

att skjuta om de har läge. Om det inte får 

några konsekvenser är risken stor att man 

skjuter hellre än passar. 

En korp ropar en bit bort, en duvhök 

flyger förbi och ett och annat gult björklöv 

singlar till marken. Det hojtas i skogen. 

Martin står med geväret i handen och 

några ihärdiga mesfåglar låter någonstans 

i närheten. Drevet är långt förbi oss när vi 

hör två skott i tät följd. 

– Jag började vara med på jakten när jag 

var såhär liten, Martin måttar med handen 

i höjd med midjan. Systersönerna som har 

gått med sin farfar i drevet idag är fem och 

sju år gamla och har älgjaktslov i skolan. 

Värmland är antagligen det län som har 

mest älgjakt. Det finns mycket skog och 

en tät älgstam. 

– Det är mycket privata markägare här, 

säger Martin. De har en ganska stor tolerans 

till skador på skogen eftersom de själva 

ofta är jägare. Längre norrut har skogsbolagen 

sett till att få ner älgstammen. 

Vi packar ihop våra grejer och går tillbaka. 

När jag slagit mig ner i slänten vid 

vägen med mina lunchmackor upptäcker 

jag plötsligt älgen. Det är ingen som tar 

någon särskild notis om att hon ligger uppdragen 

på vägen. Öronen är väldigt stora, 

och hon är fortfarande varm. 

Utanför slaktboden lyser solen över sjön 

och i en hög vid gaveln ligger hudar, huvuden 

och klövar. Det som hänger därinne 

är inte längre älgar, nu är det stora flådda 

kroppar av kött som dinglar i krokar från 

taket. Imorgon ska de styckas. Alla delar 

på köttet. 

Pinntjuren som vi såg när vi satt på passet 

hade passerat tre skyttar. Årets kvot var 

redan fylld. 

– Det var hans turdag, konstaterar Martin. 


ÄLGHISTORIA 

– 

Sett ur ett perspektiv på 2000 år 

har vi aldrig haft så mycket vilda 

djur i Sverige som idag, konstaterar 

Göran Ericsson som är professor vid institutionen 

för Vilt, fisk och miljö vid Sveriges 

Lantbruksuniversitet i Umeå. 

2 000 år, förklarar han, är ungefär så långt 

bak i tiden som vi har någorlunda uppfattning 

om, och vi vet att viltstammarna har hållits nere 

både av jakt och av rovdjur (innan staten började 

betala ut skottpengar på varg på 1600-talet). 

1351 förbjöds visserligen allmänhetens jakt 

på älg, hjort och rådjur i stora delar av Sverige, 

men trots att jakten under flera hundra år var förbehållen 

adeln och kungahuset så var stammarna 

fortfarande inte särskilt stora när Gustav III 

släppte jakten fri 1789. Vid den tiden hade effektiva 

skjutvapen börjat komma i omlopp, och den 

fria jakten blev en katastrof för djurlivet. 

– Plötsligt fick vem som helst jaga, när som 

helst, på sin egen mark. Det var kärva tider och 

folk jagade allt som gick att äta, säger Göran 

Ericsson. 

På drygt hundra år lyckades jägarna totalt 

utrota vildrenen, vildsvinet och bävern. Rådjur 

och hjortar fanns endast kvar på några skånska 

gods och älgar hade vi troligen bara några 

hundra tal kvar av när det första förbudet mot 

älgjakt kom 1808. 

– I Sverige var vi tidiga med att gå in och styra 

upp för att ha de vilda djuren kvar. Men fokus 

har hela tiden varit på de djur som vi har nytta 

av. Alltså fridlystes älgarna medan det var skottpengar 

på vargar. 

Det här nyttotänkandet finns fortfarande 

kvar. 

När man pratar om viltvård är viltet synonymt 

med de jaktbara djuren, som till exempel älgar, 

rådjur och tjädrar. På många håll utfodras de 

på vintern samtidigt som man inom ett jaktlag 

kan betala ut skottpengar på djur som räv, mård 

och kråka, vilka ses som konkurrenter om viltet. 

– Genom den älg- och viltförvaltning vi har i 

Sverige försöker vi maximera avkastningen, 

säger Göran Ericsson. 

Göran Bergqvist, klövviltkonsulent hos 

Svenska Jägareförbundet, jämför älgstammen 

med en stor kreatursuppsättning, 90 procent 

av dödligheten är genom jakten. 

Fram till 1950-talet var älgarna fortfarande 

generellt sett få. Tamboskap som betade i 

skogen och ett skogsbruk inriktat mot plockhuggning 

innebar att bara små fodermängder 

producerades. Det är först under de senaste 

60 åren som ökningen tagit ordentlig fart. En 

del av förklaringen finns i att jaktregleringen ändrades 

så att det blev tillåtet att skjuta årskalvar. 

Jakttrycket lades därmed delvis över från kor 

till kalvar vilket gav en mer produktiv älgstam. 

En annan del finns i att vi länge haft alldeles för 

lite rovdjur i Sverige för att de ska kunna hålla 

nere älgstammen. Den allra viktigaste faktorn 

bakom 1970-talets älgexplosion återfinns dock 

i skogsbrukets övergång till kalhyggesbruk. 

– De planterade tallskogarna skapade foder i 

massor och det var egentligen ingen som märkte 

hur fort älgstammen ökade, eftersom fodertillgången 

också ökade, säger Göran Bergqvist. När 

jägarna började tycka att de skulle kunna skjuta 

mer älg, var skogsbruk och markägare till en 

början emot det. 

Älgpopulationen nådde sin kulmen på 1980talet. 

Under rekordåren fälldes det lika många 

älgar i Sverige som i resten av världen sammanlagt. 

Alla dessa älgar innebar stora kostnader 

för skogsbruket och en kraftig ökning 

av antalet viltolyckor i trafiken. 

– Alla var ense om att det inte var bra, säger 

Göran Bergqvist. Man satte igång en medveten 

strävan att få ner älgpopulationen, som nu är 

ungefär hälften så stor som på 80-talet. 

Exakt hur många älgar vi har i Sverige är det 

ingen som vet. Antalet ligger någonstans kring 

300 000. Av dessa kommer ungefär 90 000 att 

ha skjutits under årets älgjakt. 

Hur många älgar vi bör ha vill varken jägarna 

eller skogsbolagen yttra sig om. 

– Det går inte att definiera vad som är ett 

lagom antal, säger Göran Ericsson, älgstammen 

regleras av en mängd faktorer och 

kommer att gå upp och ner hela tiden. 

Sommarvädret styr till exempel hur många 

kalvar som överlever sommaren och älgarnas 

fodermängd ändras i takt med skogsbruket. 

Dessutom är älgarna rörliga och vandrar dit 

maten finns. 

I december kommer regeringen att besluta 

om en ny plan för älgförvaltningen, som bland 

annat innebär att den kommer att ske över 

större områden och med en bättre samordning 

av olika inventeringar. Skogsstyrelsen kommer 

också att få i uppdrag att ta fram prognoser 

över hur mycket foder som kommer att finnas 

tillgängligt i skogen i framtiden. 

Vi håller koll på våra älgar. Skogens konung 

i ett rike av tallplantager. 

foto: Jan-Peter Lahall, lahall.com

Älgarna i skottlinjen 

– Ja, om det fortfarande går att ha 

hund i skogen då. 

Vi sitter vid elden utanför slaktboden och 

någon har frågat om barnen som är med ut 

är nästa generation hundförare. Det är vargarna 

som jägaren med hunden och barnen 

syftar på. I grannjaktlaget är det några som 

har sett en varg när de gick i drevet. 

– Vad kul! utbrister jag och inser att ingen 

annan tycker det. Vargarna är konkurrenter 

om viltet och mer känsligt, de dödar 

jakthundar som kommer in på deras revir. 

Någon berättar att han hört om tre hundar 

som gått åt i år, en blev till och med tagen 

inne på gården. 

I naturliga förhållanden ändras relationen 

mellan rovdjur och bytesdjur över 

tiden. När tillgången på föda är god ökar 

älgstammen, det innebär ökade födoresurser 

för vargarna som så småningom har ökat 

så mycket i antal att ett par kärva vintrar 

räcker för att älgarna ska bli riktigt få. Då 

minskar också vargpopulationen och älgarna 

kan börja bli fler igen. 

Eftersom den svenska älgstammen är reglerad 

av jakt är det inte födotillgången som 

i första hand bestämmer hur stor älgstammen 

kan bli. Dessutom har vi inte särskilt 

många vargar. Skulle vargstammen öka 

måste det i så fall kompenseras av minskad 

jakt, om inte älgstammen samtidigt 

ska minska. 

När man räknat på vargrevirens storlek 

och hur många älgar en familjegrupp tar 

under ett år har man kommit fram till att 

på platser där älgtätheten är hög kommer 

det att räcka till både jägare och vargar. 

Men vid låga populationer blir det inte 

mycket kvar att jaga. 

– Jägareförbundets policy är att förvalta 

älgstammen så att både jägare och rovdjur 

blir nöjda. De som får betala kostnaden 

är skogsbruket. Eller skogen, om man ser 

till den biologiska mångfalden, konstaterar 

Christer Kalén som är viltspecialist på 

Skogsstyrelsen. Och sätter därmed fingret 

på den stora konflikten. 

– Vi planterar och det är frid och 

fröjd. Men 15 år senare kan allt vara borta. 

Älgarna äter upp våra tallar, och dessförinnan 

har de ätit upp sälgar, aspar och rönnar 

eftersom det är vad de gillar bäst. Herman 

Sundqvist är skogschef på Sveaskog. För 

skogsbolagen är frågan enkel. De samlade 

inkomsterna från jakten, i form av att arrendera 

ut jakträtt på sin mark till exempel, 

är mindre än en procent jämfört med 

virkesintäkterna. 

– Det är otvetydigt så att älgarna åstadkommer 

väldigt mycket skador i våra skogar 

varje år, vilket är förenat med stora 

kostnader, fortsätter han. På en del håll 

i Norr- och Västerbotten balanserar vi 

på en gräns för vad Skogsstyrelsen tycker 

är olagligt, eftersom vi inte kan uppfylla 

skogsvårdslagens krav på återbeskogning 

av hyggena. Älgstammen har halverats de 

senaste 25 åren, men skadorna på skogen 

är fortfarande väldigt stora. Förklaringen 

ligger i att även fodertillgången (tallungskogen) 

har minskat, så att mängden mat 

per älg är ungefär densamma som när älgpopulationen 

var som störst i mitten av 

1980-talet. 

Älg heter Alces alces på latin. Möjligen 

kommer namnet från det grekiska ordet alké 

som betyder styrka. En medelsvensk älg väger 

200–550 kilo. Foto: Jennie Wadman 

– Det är klart att det ska finnas älgar i 

Sverige, man behöver inte vara jägare för att 

tycka att det är fascinerande att möta en älg, 

säger Herman Sundqvist, men det måste 

vara en bra balans mellan antalet älgar och 

tillgången på föda i skogen, och det är det 

verkligen inte i dag. 

Älgarna kostar. Framförallt i form av 

trafikolyckor, viltstängsel och knäckta ungtallar. 

Men de har också ett värde. Enkelt 

räknat har de ett nationellt värde i form 

av den viltvårdsavgift och avgift per älg 

som fälls, som jägarna betalar och som 

via Viltvårdsfonden och länsstyrelserna 

används till förvaltningen av älgstammen 

och till olika forskningsprojekt. Därtill 

kommer värdet för de markägare som arrenderar 

ut jakträtter, köttvärdet och det 

mer svårberäknade värdet av en älg för den 

som möter en i skogen, för dem som jagar, 

för turismen och som symbol för Sverige. 


Under sommaren finns det 300 000–400 000 älgar i Sverige. Vid höstjakten skjuts 

ungefär en tredjedel av dessa och vinterstammen är därför betydligt lägre. Varje år 

föds det cirka 100 000 nya älgar, och så länge jaktuttaget är konstant hålls stammen 

på ungefär samma nivå år efter år. Foto: Martin Larsson 

– Det är inte så att vi anser att älgarna 

ska få äta hur mycket som helst, men 

man kan inte planera skogsbruket som 

om vårt inhemska vilt inte fanns. Fredrik 

Widemo är naturvårdsansvarig på Svenska 

Jägareförbundet. 

– Skogsbolagen skyller på älgarna för att 

ungskogarna blir förstörda. Men samtidigt 

gör skogsbruket att älgen bara hittar mat 

just på hyggen och i ungskogar. 

När man underröjer i produktionsskogen, 

det vill säga fäller alla småträd för att de 

stora ska växa bättre, röjer man därmed 

bort möjligt foder för älgarna. Om skogsbolaget 

dessutom gödslar skogen, vilket är 

negativt för bärriset på marken, försvinner 

en annan viktig födokälla. 

– I ett mer naturligt skogslandskap, där 

träden är mer olikåldriga och skogen mer 

öppen så att nya småträd får chans att växa 

upp, skulle betestrycket spridas på ett annat 

sätt, säger Fredrik Widemo. Saken blir inte 

bättre av att man dessutom börjat ta ut allt 

mer av groten, grenar och toppar som blir 


över vid avverkning, istället för att låta det 

ligger kvar på hyggena där det kan bli mat 

åt älgarna. Markägaren tjänar visserligen 

på att ta ut mer trä från skogen, men måste 

räkna med att samtidigt få en ökad kostnad 

för betesskador. 

Älgarnas matvanor är inte bara en 

kostnad för skogsbolagen. Många menar 

att eftersom de helst av allt äter unga rönnar, 

sälgar och aspar så gör älgarna det svårt 

att nå det miljömål som handlar om att vi 

behöver få upp mer lövträd i skogen. 

– Det stämmer att för hårt bete är dåligt 

för skogen och leder till en utarmning av 

den biologiska mångfalden, säger Fredrik 

Widemo, men forskningen visar också att 

ett för lågt betestryck inte heller är bra. 

Lagom hårt bete ger en varierad struktur 

och mer mångfald. 

Fredrik Widemo hävdar att det inte alls 

är omöjligt att få upp lövträd. 

– Älgar och rådjur går ogärna in där det är 

riktigt tätt. De vill ha uppsikt och möjlig- 

Det moderna skogsbruket har varit otroligt 

gynnsamt för älgjakten. Planterade tallskogar 

skapar foder i mängder åt älgarna, och det 

omfattande anläggandet av skogsbilvägar har 

skapat en ny tillgänglighet till markerna. 

Foto: Christer Kalén 

het till fri flykt. Knepet är därför att inte 

röja och friställa lövträden för tidigt. 

Han beskriver hur älgarna går som 

maskiner över ett nytt hygge fullt av smårönnar. 

De tuggar i sig allt. Men han förklarar 

också att det inte är just de rönnarna 

som blir stora träd, utan de som kommer 

två till tre år senare, i skydd av björkar och 

av tallar som planterats. 

– Rönnen är visserligen ett pionjärträd, 

men det betyder inte att det inte kommer 

upp några fler sedan. Och det behövs 

inte jättemånga rönnar, aspar och sälgar 

per hektar för att behålla den biologiska 

mångfalden. 

Christer Kalén, som är viltspecialist på 

Skogsvårdsstyrelsen, är skeptisk. 

– Få människor inser hur mycket en älg 

äter. Det finns studier som visar att om vi 

ska öka älgstammen med en individ krävs 

det 30 hektar ungskog för att inte betesskadorna 

samtidigt ska öka. 

Han menar att effekterna av foderskapande 

åtgärder som att spara breda kant-

zoner vid en avverkning eller att sätta ett 

halvt hektar med snabbväxande vide är 

marginella jämfört med den fodermängd 

som skapas på ett markberett och planterat 

hygge. Viltet har dessutom stor inverkan 

på den biologiska mångfalden. På många 

platser är stängsel runt hyggena enda lösningen 

för att få lövträd att växa upp där. 

Alternativet är att det bara blir granplantager 

och björkar. 

– Det jag oroar mig mest för är att vi 

ska förlora halva tallarealen i södra Sverige. 

Bland de viktigaste orsakerna till att många 

markägare planterar gran på tallmarker är 

betestrycket. Har man en gång planterat 

tall och fått den uppäten … ja, man gör 

bara det misstaget en gång. 

När någon börjar plantera mindre 

smakliga trädslag som contortatall eller 

gran på sina tallmarker så räddar den 

markägaren sin egen skog, medan grannen 

får mer skador. Christer Kalén poängterar 

att det inte bara är de stora skogsbolagen 

som det handlar om, även en massa små 

markägare drabbas. 

Samtidigt är det drygt 40 procent av 

skogsägarna som jagar. Och kvoterna för 

hur mycket älgar som ska skjutas varje år 

sätts i lokala samråd mellan bland annat 

jägare och markägare. Enligt Göran 

Bergqvist på Svenska Jägareförbundet har 

det under de senaste fem åren anmälts avvikande 

åsikter efter mindre än 20 procent 

av dessa samråd. De som är missnöjda är i 

princip alltid skogsbolagen. 

I vissa fall får älgarna också en oförtjänt 

stor del av skulden. Forskning har till exempel 

visat att när det gäller att få upp mer 

asp i skogen så har bristen på skogsbränder 

i modern tid haft en betydligt större betydelse 

än älgbetet. Och historiskt sett har 

man inom skogsbruket länge själva motarbetat 

lövträd i produktionsskogen. Älgarna 

är inte heller ensamma om att äta av de 

delar av naturen som markägaren anser är 

ämnad för annat. Vi har också ett växande 

antal av rådjur, hjortar, vildsvin och gäss 

i Sverige. 

Sammanfattningsvis konstaterar även 

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist 

att utan dagens skogsbruk skulle det inte 

finnas förutsättningar för den stora älgstam 

som vi har idag. 

Fernau 

Det är få arter som gynnas av kalhyggen. 

Mia 

Älgarna är definitivt en av dem. ••• bild: 

Sommarminne: 

Att lägga i båten 

Varje år ägnar min pappa en sommardag åt att lägga 

i båten. Det är ingen storslagen sak – en tresitsig 

plastbåt som vi brukar hänga en utombordare på. 

När jag tänker tillbaka på sommaren så är det alltid en 

av de saker som jag minns, att vi lade i båten. Det finns 

något nästan motvilligt i det hela, med allt arbete som är 

med att vända den, få upp den på båtvagnen och backa 

ner den i vattnet. Och det är inte ens säkert att det blir 

mycket mer än en tur varje sommar trots strålande sol 

och lediga dagar. Men det är ändå något som ska göras 

varje år. Det är så det ska vara helt enkelt, på sommaren 

ska båten vara i. 

Det är något visst med sommaren ändå. Smaka bara 

på ordet: sommar. Nästan omöjligt annat än att viska 

fram det och det stora o:et i mitten gör att det känns 

som en stor varm kram. 

Kanske är sommaren bäst i minnet? Vi kan ju omöjligt 

komma ihåg allt vi upplever, så vi måste sortera. Och när 

vi sorterar så gör vi det efter olika principer. Vi berättar 

historier för oss själva när vi minns, och som i alla 

historier finns det en del viktiga punkter: först förstås 

början och sedan några saker som händer på vägen, men 

det allra viktigaste för hur vi minns är hur det slutar, det 

påverkar hela vår uppfattning om minnet. 

Hur slutar sommaren då? Praktiskt nog har vi 

ordnat det så att sommaren ofrånkomligen måste sluta 

gott, eftersom när det slutar att vara varmt och skönt så 

är det per definition inte sommar längre. Och när min 

pappa varje år tar upp båten när sommaren är slut så är 

det viktiga inte hur mycket vi åkte med den. Det viktiga 

är att man har en händelse att berätta för sig själv. Det 

viktiga är att den var i. 

Johan Berg 


foto: Magnus Bjelkefelt

Med sikte på 

rovfåglarna 

text och foto: Johanna Yourstone 

Georgien – ett oupptäckt fågelparadis. Med sin varierande 

orörda natur och kuperade terräng har här observerats över 

350 fågelarter. Dessutom passerar upp emot en miljon rovfåglar 

Georgiens västkust vid Svarta havet då de flyttar söderut 

på hösten. Under flyttsäsongen blir Georgien inte bara ett 

fågelparadis för skådare, utan även för jägare. 

Det är en varm sensommareftermiddag 

2009. Mikael Olofsson är på 

väg ner från berget där han hela 

dagen koncentrerat stått och räknat alla 

flyttfåglar. Han har särskilt hållit utkik 

efter blåkråkor, en art han mycket gärna 

velat se. Han passerar ett par tjuvskyttar 

och rätt som det är ser han vad en av jägarna 

har i sitt bälte. Vackert blå och roströd är 

den: blåkråkan! 

– Det kändes tomt, verkligen ett antiklimax. 

Där hade man stått hela dagen och 

letat, så får man till sist se den på det sista 

sättet man vill, säger Mikael i efterhand. 

Projektet som Mikael arbetar för heter 

Batumi Raptor Count (BRC). Ett antal 

rovfågelarter och andra fågelarter har blivit 

utvalda att räknas under hela flyttsäsongen 

från två olika räkningsutposter vid den georgiska 

kuststaden Batumi. Projektet startade 

2008 och grundarna har förhoppningen 

att det ska fortsätta i ytterligare minst 20 år: 

– Först och främst vill vi ta fram statistik 

för att veta hur stora populationerna är och 

för att se upp- och nergångar i antal, säger 

Brecht Verhelst, som tidigt misstänkte att 

antalet flyttande rovfåglar över Batumi var 

oväntat högt. 

– På en säsong räknade vi 4 000 bruna 

kärrhökar medan man i Borçka i Turkiet, 

där man samtidigt räknar samma flyttande 

fåglar, bara sett 200 stycken. 

Att så många rovfåglar flyttar över 

Batumi beror på att området utgör en 

så kallad flaskhals. Rovfåglar som under 

sommaren är vitt utspridda över stora ytor 


Bivråkarna samlar ihop sig i stora flockar, ibland om tusentals, och blir då 

svåra att hålla koll på för Batumi Raptor Counts fågelräknare. Men det är en 

mäktig syn. Foto: Magnus Bjelkefelt. 

Rovfåglar ogillar att flytta över havet och väljer hellre dalgångar där de kan 

använda varrma uppåtvindar att segla på. Naturen kring Batumi är kuperad 

och angränsar till Svarta havet och blir en naturlig ”flaskhals” som alla 

rovfåglar måste passera på sin höstresa söderut. Foto: Magnus Bjelkefelt 


i östra Europa och Ryssland, koncentreras 

vid Batumi under flyttningen söderut, då 

de varken vill flyga över Svarta havet i väst 

eller över bergen öster om Batumi. 

De flesta rovfåglar utnyttjar termikvindar 

för att klara av långa flygsträckor. 

Termikvindar, varma uppåtvindar, skapas 

då markytan värms upp. Med hjälp av dessa 

vindar kan en fågel förflytta sig upp till 

600 kilometer på en dag. 

För varje år har fler personer har anslutit 

sig till projektet. Utöver sju svenska fältbiologer 

är personer från Turkiet, Holland, 

Italien, Danmark, Belgien och Finland involverade 

i räknandet. Det innebär också 

att fler har fått uppleva och upptäcka den 

rika fågelfaunan och vackra naturen i landet. 

Dock är det fortfarande fler tjuvskyttar 

än fågelskådare som lockas ut när himlen 

över Batumi fylls av migrerande rovfåglar. 

De vet när det är väder för jakt; dagar då 

molnen är låga går det att förvänta sig att 

stöta på flertalet jägare vid räkningsstationerna. 

Elza Makaradze bor i Chaisubani, en 

bergsby ett par kilometer norr om Batumi. 

Från sin altan ser hon rovfågelspektaklet 

på himlen nästan varje dag i september och 

oktober. Ibland får hon sig en närmare titt 

på fåglarna, närmare bestämt på tallriken. 

– Jag gillar inte rovfågelköttet, det luktar 

äckligt. Men de flesta äter det och tillagar 

det med en massa vitlök för att dölja den 

fräna smaken, berättar Elza om bivråken 

som tidigt under säsongen flyttar över 

Batumi i stort antal. 

– Sommargylling däremot, det är en delikatess! 

Det är alltså inte bara rovfåglar som 

skjuts. Vidare berättar Elza att i byn med 

3 000 invånare där hon bor, finns en jägare 

i varje familj. 

– Det är för att överleva, fortsätter hon. 

– Även om jag kanske inte tycker det är 

en bra sak att göra kan jag inte som ensam 

person påverka något. 

Enligt georgisk lag är det förbjudet att 

skjuta rovfåglar utan licens (som innebär 

stränga krav) men det finns inget fungerande 

system för kontroll. 

Brecht Verhelst påstår å sin sida att överlevnadsargumentet 

för skjutandet inte håller: 

– De flesta skjuter för skojs skull, det är 

helt enkelt billig underhållning. 

Flyttsäsongen för rovfåglarna över 

Batumi sträcker sig dessutom endast över 

ett par månader på hösten och skulle omöjligen 

kunna utgöra en överlevnadsfaktor 

för landsbygdsbefolkningen under hela året.

Nästan uteslutande är jägarna, som BRC:s 

fågelräknare stöter på, män i 18-årsåldern. 

I vissa fall har de blivit otåliga av att vänta 

på bivråkar och istället börjat skjuta på biätare, 

en liten flerfärgad fågel med drillande 

lockläte som flyttar i stora flockar. En fågel 

med ytterst lite kött. En jägare berättar: 

– Jag tycker egentligen inte om att skjuta 

fåglar, men det är så fin natur här och det är 

en bra anledning att komma ut, dessutom 

vill mina kompisar jaga, varpå han efter 

tillfrågan gladeligen tar av sig geväret och 

lär fågelräknarna dansa georgisk folkdans. 

De flesta rovfågelarter minskar världen 

över. De utgör en hög trofinivå, det vill 

säga befinner sig högt upp i näringskedjan. 

Detta innebär att varje individ kräver stora 

ytor och mycket energi för överlevnad och 

reproduktion. Rovfåglar förekommer därför 

naturligt i ett lågt antal vilket gör att 

Sommargylling är en delikatess i Georgien. Men Brecht Verhelst, en av intiativtagarna till 

Batumi Raptor Count, är mycket kritisk till fågeljakten i landet. 

de är mycket känsliga för störningar i sina 

livsmiljöer. Extra känsliga är de också för 

utsläpp av miljögifter, som ackumuleras i 

näringskedjan och drabbar rovfåglar hårt. 

Särskilt utsatta för lokala störningar är de 

då de koncentreras till stora antal vid flaskhalsar 

som i Batumi. Wouter Vansteelant, 

en av projektledarna för BRC 2010, berättar 

att tjuvjakten kan drabba vissa arter 

hårdare: 

– Det är logiskt att stora örnar – som 

antagligen är lättare måltavlor för jägare – 

lider mer av dödandet då de behöver längre 

tid för att bli fullvuxna. Förlusten av en 

örn är därför mer förödande än av en vråk. 

De globala örnpopulationerna är mycket 

mindre än vråkpopulationerna vilket gör 

örnar än mer känsliga för jakt. Wouter 

berättar vidare att jägarna inte är särskilt 

selektiva i valet av byten och att de mest 

förekommande rovfåglarna, bivråk och 

stäppvråk, dödas mest. 

– Ljusa är bra, mörka dåliga, berättar en 

jägare för fältbiologen och fågelräknaren 

Oskar Löfgren. 

– Han menar väl att de mörka brungladorna 

inte är bra att äta, för de är asätare. 

De ljusa, som till exempel bivråk, är bättre, 

förklarar Oskar. 

Även om det inte finns någon tradition 

av jakt med gevär, finns det i Georgien en 

lång tradition av falkenering, det vill säga 

tämjning av rovfåglar. Det är främst unga, 

starka honor av sparvhök man fångar in 

och tämjer. Dessa används vid vakteljakt. 

Vanligtvis går det till så att en hund släpps 

ut och skrämmer upp vakteln i luften varpå 

sparvhöken flyger upp, fångar vakteln och 

kommer tillbaka med den. 

BRC har mött två typer av falkenerare: de 

seriösa och de oseriösa. Oseriösa falkenerare 


Ungefär halva världspopulationen av bivråk passerar Georgien under augusti och september. 

De dagar bivråksträcken går lågt är de ett enkelt byte för lokala jägare. 

visar en större tendens att fånga fel arter, 

vilka de dödar istället för att frisläppa dem. 

De seriösa falkenerarna däremot har stor 

kunskap om vilka fåglar som kan fångas 

och vilka arter som är skyddade. 

Batumi Raptor Count försöker samarbeta 

med seriösa falkenerare och skapa 

förtroende hos jägare. Det sista man vill 

är att historien på Malta ska upprepa sig i 

Georgien. På Malta har konflikten mellan 

fågelskådare och jägare lett till våldsamheter, 

alltifrån ringmärkares uppbrända bilar 

till skott mot fågelskådare. Det är tydligt 

att gensvar finns hos lokalbefolkningen i 

Georgien, en falkenerare säger följande: 

– Vad ni rovfågelräknare gör här är mycket 

viktigt. Det är viktigt att förstå världen vi 

lever i och vad som händer. Liksom astronomer 

som studerar vad som finns där ute 

i rymden, studerar ni ett viktigt fenomen 

här i Batumi. Jägare här blir inte straffade 

för ingen förstår varför det de gör faktiskt 

är fel. Ni experter är viktiga för att sprida 

information om skyddade arter så de [tjuvskyttarna] 

kan förstå vad som är fel och ta 

ansvar. Inte bara för jägare nu, utan också 

för barnen som annars skulle fortsätta med 

dödandet i framtiden. 

Frågan är vad som ska hända för att 

skjutandet av de migrerande rovfåglarna 

över Batumi ska upphöra. Förutom samarbete 

med lokalbefolkning vill Batumi 

Raptor Count skapa förutsättningar för 

ekoturism och satsa på utbildning och 

informationsspridning. Fågelturism ger 

andra möjligheter till inkomster för lokalbefolkningen 

och en vilja att bevara den 

rika fågelfauna som finns. En svårighet 

med att locka ekoturister till Georgien är 

dock det instabila politiska läget. Svenska 


Utrikesdepartementet avråder alla inresor 

till vissa delar av landet. Samtidigt säger 

alla räknande fältbiologer att Georgien 

bebos av världens vänligaste folk och att 

man aldrig varit med om någon hotfull 

situation. 

Det är ett faktum att de flesta rovfågelarter 

minskar i antal. När det gäller de fåglar 

som flyger över Batumi är det dock svårt 

att säga om minskningarna kan bero på 

tjuvjakt. Men att få igenom en attitydförändring 

och få slut på tjuvjakten i Georgien 

är ett steg på vägen. Förhoppningsvis kan 

chanserna på så vis höjas för att man även i 

framtiden ska kunna betrakta över 800 000 

magnifika rovfåglar varje höst passera 

Batumi. ••• 

Mer information om Batumi Raptor Count 

finns på www.batumiraptorcount.org.

Linnea jagar det osynliga 

Harmonogram 

När en pendel i rörelse fotograferats över tid 

synliggörs de fantastiska mönster som skapas av 

en massiv kropp när den påverkas av tyngdkraft 

och centrifugalkraft. Varje linje motsvarar ett 

sving hos pendeln som sakta, sakta ritar detta 

perfekta mönster av sig själv där den hänger, till 

synes svingandes fram och tillbaka. 

> Date: Thu, 4 Nov 2010 17:25:17 +0100 

> Subject: Re: Vetenskapsfoton, Faltbiologen 

> From: Linnea Rundgren 

> To: redaktion@faltbiologerna.se 

Vad är vetenskapsfotografi för dig? 

För mig ett sätt att förstå, dokumentera och visa saker som de 

mänskliga sinnena inte kan uppfatta. Fotograferandet i sig är en 

vetenskap som bygger på grundprinciper inom fysik och kemi. 

Om man behärskar dessa grundprinciper och naturlagar så kan 

man använda sig av dem för att avbilda saker som annars bara 

kan beskrivas med komplicerade matematiska formler eller långa 

teoretiska resonemang. 

Jag tycker själv att det kan vara svårt att hänga med i vetenskapliga 

resonemang, men om jag kan få se en bild som förklarar det 

hela är det både lättare att förstå och att minnas. 

Vad fascinerar dig mest? 

Det som fascinerar mig mest är alla de fantastiska fenomen och 

företeelser jag har förmånen att få lära mig om. Det finns så mycket 

häftigt som pågår runt omkring oss hela tiden, som vi inte lägger 

märke till. För mig är det som att jag upptäcker en ny värld varje 

gång jag fotograferar något nytt. Ytterligare en pusselbit faller på 

plats och jag tycker mig komma ett steg närmare att förstå hur 

världen hänger ihop och fungerar. 

Hur nära kan man komma? 

Ja, det blir ju nästan en filosofisk fråga. Elektronmikroskopet jag 

använder ger 30 000 × förstoring. Det är tillräckligt för att man ska 

kunna få bra bilder på till exempel celler. Men det är klart att man 

kan komma nära på ett annat vis: om man använder ultraljud för 

att titta på ett foster som håller på att utvecklas i sin mammas mage. 

Med det så kallade Hubbleteleskopet kan de tydligen komma nära 

nog för att fotografera solsystem i andra galaxer, så som de såg ut 

för tiotusentals år sedan. Och på Cernlaboratoriet tar de, med 

hjälp av en partikelaccelerator, bilder på kvarkar. 

Vad är ditt drömmotiv? 

Förmodligen något jag ännu inte vet att det finns, haha. Men 

just nu är jag väldigt sugen på mitt nästa projekt, som involverar 

ett hologram och som kommer att illustrera relativitetsteorin och 

förklara hur ”space-time contraction” fungerar. Jag tycker nog ofta 

att det jag håller på med just nu är mitt drömmotiv. 

Var befinner du dig just nu? 

På Andamanerna – en ögrupp som tillhör Indien men som egentligen 

ligger närmare Myanmar. Här plåtar jag lite av varje i den 

löjligt grönskande djungeln medan jag väntar på att det ska bli 

natt så att jag kan fortsatta med mina ”star trail”-foton som utgör 

en del av min kommande utställning om naturens arkitektur. 

För mer information och fler bilder kan du besöka 

www.linearphotography.com 


Radiolarian 

Detta är ett kiselartat fossilskelett av arten Polycystinea, förstorad 872 gånger 

sin egentliga storlek. Med hjälp av ett elektronmikroskop ser vi hur detta urdjur 

är en naturlig manifestation av pi:s gyllene snitt. Förhållandet mellan varje cirkels 

omkrets och dess diameter är lika med pi.

Conussnäcka 

Röntgenbilden av en conussnäcka visar fi-spiralen som ligger till grund för 

snäckans arkitektur. Talet fi, som även kallas det gyllene snittet, driver många 

naturkrafter, så som virvelvindar och bildandet av galaxer i stjärnrymden.

Seglats på plasthavet 

text: Jennie Wadman foto: Adventure Ecology 

Den 18 meter långa katamaranen Plastiki är byggd av återvunnen plast. 

I slutet av juli seglade hon in i Sydneys hamn till hundratals åskådares jubel, 

därmed avslutades hennes 1 500 mil långa expedition över Stilla havet. 

Den 20 mars i år lämnade en 

ovanlig segelbåt kusten i San 

Fransisco för att bege sig ut på 

en expedition med rötterna långt tillbaka 

i Thor Heyerdahls storslagna expedition 

Kon-Tiki. Bakgrunden till resan var den 

enorma mängd plastföroreningar som 

idag flyter runt i världens hav i form en 

sörja av små och stora plastpartiklar. 

Plastiki heter båten, och organisa tionen 

bakom henne är Adventure Ecology, vars 

vision är en global grupp av unga förändrare. 

Plastiki och idéerna bakom henne 

startade för fyra år sedan då FN:s miljöprogram 

UNEP:s rapport Ecosystems and 

Biodiversity in Deep Waters and High Seas 

släpptes. Tanken var att göra en expedi- 


tion över Stilla havet som förutom att informera, 

även skulle fängsla och aktivera 

dem som korsade båtens väg eller hörde 

talas om henne. Plastiki är en del i ledet 

av Adventure Ecologys strategi att förena 

kunskap och underhållning för att därigenom 

marknadsföra ett nytt tänkande 

för en bättre värld att leva i. 

Katamaranen är skapad av återvunnet 

material och är byggd för att själv kunna 

återvinnas ner till minsta detalj. Allt för 

att väcka en förståelse för hur vi kan använda 

oss utav sopor och förvandla dessa 

till en värdefull resurs, istället för att de 

hamnar på soptippen eller i havet. 

Rent krasst när det gäller världens 

plastkonsumtion i dag så förbrukas omkring 

230 miljoner ton plast varje år. Mer 

än 90 procent av denna plast återvinns 

inte. Av plastflaskor till exempel, som är 

hundra procent återvinningsbara, återvinns 

så lite som en femtedel av den årliga 

mängd som tillverkas. Och det produceras 

många plastflaskor. 200 miljoner liter 

flaskvatten konsumeras varje år, vilket 

förbrukar 27 miljoner ton plast. 

När det gäller världshaven uppskattar 

forskare att en majoritet av all den 

marina föroreningen i världen utgörs 

av plast. Närmare bestämt en proportion 

som varierar mellan 60–80 procent 

beroende på vilken del av världshaven 

man tittar på. Då plasten bryts ner i 

mindre partiklar dör varje år mer än 

en miljon sjöfåglar och 100 000 marina 

däggdjur genom att de helt sonika 

äter plasten som de misstar för föda.

Adventure Ecologys tanke med Plastikiexpeditionen 

var alltså att belysa dessa horribla 

problem. Konstruktionen av Plastiki bygger som 

sagt på att använda sopor som en resurs och därigenom 

visa på hur olika materials livscykler kan 

användas i våra dagliga liv. Helt enkelt: Att leverera 

en spektakulär global ”flaskpost”. 

Idag byggs segelbåtar vanligtvis av glasfiber 

vilket är ett material som är praktiskt taget oförstörbart 

och inte går att återvinna. Plastikis skrov 

konstruerades istället av 12 500 återvunna plastflaskor, 

med hjälp av den nya SrPet-tekniken som 

består av en slags väv som stelnar när den utsätts 

för tryck och värme. Ett material som till skillnad 

från tradi tionellt glasfiber, inte behöver förstärkas 

med vare sig lim eller glas. Det innebär att Plastiki 

kan återvinnas i sin helhet när hon uttjänat sin 

tid på vattnet. 

All energi som användes ombord under resan 

producerades av solceller, vindkraft, vattenturbiner 

och cykel drivna generatorer. Uppe på däck, 

hängande i en av masterna, fanns dessutom en 

roterande cylinder i form av ett växthus i vilket 

de odlade färska grönsaker. 

Teamet bakom konstruktionen hade bakgrund i 

bland annat båtbyggande, hållbar design och arkitektur 

– allt för att skapa så bra förutsättningar 

som möjligt för att pressa idéerna kring återvinning 

och teknologi till sitt yttersta. Samt att göra 

Plastiki till ett unikt skepp för andra att inspireras 

och hämta idéer från. ••• 

Sommarminne: 

Strandvalen 

Något kom ikapp mig den förmiddagen. En 

tumlare. Nästan två meter lång låg den blottad 

vid kanten av en av västkustens stränder, 

Apelviken, i Varberg. Naturen gav ett tecken, fäste 

sig vid oss som såg detta fantastiska, men tyvärr döda 

djur, vars ena sida var helt uppskuren och pumpade ut 

blod. Uppskuren av vad? Ja, det spekulerades det om. 

Vi fotade, betraktade, sörjde, häpnade. Och händelsen 

träffade mig lite som ett raketslag i magen. 

Dog den en naturlig död och blev blodslagen mot 

klipporna där vi fann den? Eller var det faktiskt så 

att en båtmotor eller något liknande helt enkelt skurit 

upp hela sidan på den? Ja, för ett öga fattades. Behöver 

vi människor ett stort vattenlevande djur framför oss 

som bevis på att det existerar andra varelser än just 

vi? En tumlare som skulle ha simmat ute i havet i 

Kattegatt, låg framför våra fötter bland tången vid 

en av Sveriges folktätaste stränder. Jag rös. 

Jag minns att den var borta några dagar senare. 

Skulle ju inte ligga där och vara död. Skrämmer barnen. 

Skrämmer. Det kanske är det som behövs för 

att människan ska vakna ur sin bubbla. Något som 

skrämmer. Något som väcker känslor i våra liv. Vi är 

inte ensamma. Vi samexisterar och är en del av något 

stort, där oändligt många organismer är i relation till 

varandra. Och visst är det en väldigt fin tanke. Visst 

blir man glad när man tänker att man inte är ensam. 

Amanda Arnell 


bild: Mia Fernau

Redo för ringmärkning 

text: Jennie Wadman foto: Ingvar Alkemar 

Pärlugglan är troligen Sveriges vanligaste uggla, men inte helt lätt att få 

syn på. Den är trots allt en typisk nattfågel. De här ungarna startade sitt liv 

i en holk i Jämtland och i augusti var de stora nog att få en ring runt benet. 

Möss och sorkar står högst på 

pärlugglornas matlista, och eftersom 

de är beroende av mängden 

smågnagare varierar antalet ugglor, 

precis som antalet gnagare, kraftigt mellan 

åren. 

Pärlugglorna bor i diverse träd med 

lämpliga bohål, något som det är ont om 

i dagens plantageskogar. Med anledning 

av denna bostadsbrist har Ingvar Alkemar 

och hans fru Elisabeth Marklund, som bor 

i Orrviken i Jämtland, på initiativ av ringmärkaren 

Thomas Holmberg, egenhändigt 

tillverkat tio stycken pärluggleholkar. 

Holkar som de sedan placerat ut i närheten 

av hembyn. 

– Vid sommarens första inspektionsrunda 

fann vi att det bodde en ekorre i en holk 

och i en annan hade en sparvuggla lagt upp 

ett matförråd, berättar Ingvar. 

Endast i en av holkarna hittade de en 

häckande pärluggla. Den stirrade ut på 

Ingvar med den för pärlugglor typiskt förvånade 

uppsynen. 

Längre fram under sommaren upptäckte 

de ytterligare två holkar med ungar. 

– Först den 31 augusti hade de tre pärluggleungarna 

i den första holken växt sig 

tillräckligt stora för att det skulle gå att 

ringmärka dem. Lite sent, vilket gjorde oss 

oroliga för hur det skulle gå för ungarna 

som kommer att lämna boet såhär nära 

inpå hösten. 

Det gäller att inte vara rädd för att 

bli nedsmutsad när man ringmärker fåglar. 

Ingvar beskriver hur han står där på stegen 

och vet att när han öppnar framsidan av 

holken kommer han att mötas av en massa 

flugor samt stanken från den av spillning 

förorenade bobalen, i vilken det antagligen 

också finns några döda möss. 

– Det är inte så svårt att få tag i ungarna, 

berättar han. De är rätt lugna och avger 

bara ett knäppande ljud ibland. Däremot 

kan de hinna med att bajsa på en medan 

man stoppar ner dem i hinken. 

Pärluggleföräldrarna utgör inte heller 

något problem. När han kommer till boet 

flyger de ut så fort han ställer upp stegen, 

för att sedan sätta sig ett tiotal meter bort 

i ett annat träd och vänta. 

Thomas Holmberg, en erfaren ringmärkare 

från trakten, hjälper Ingvar att förse 

ungarna med en numrerad ring runt ena 

benet och notera vinglängd och vikt i ett 

protokoll. Sedan är det bara att klättra upp 

med ungarna till holken igen. ••• 

Ringmärkning av fåglar faller under jaktförordningen 

och är strikt reglerad med syfte 

att hanteringen av vilda levande fåglar ska 

ske på ett respektfullt sätt. 

Ett tips såhär i vintertid är att gå ut och 

lyssna efter pärlugglorna. I februari–mars 

hörs hannarna ropa som mest intensivt. Det 

går då att höra dem på upp till tre kilometers 

avstånd. Du kan själv prova att härma lätet 

genom att upprepa en ganska dov entonig 

vissling. På sr.se/p2/p2fageln kan du höra 

hur ropet låter. 


Hopp för lökgrodan 

text: Annelie Våhlin foto: Per Nyström 

Trafik och modernt jordbruk har på många ställen gjort det svårt 

att vara groda. Annelie Våhlin fick under en dag lära sig mer 

om den hotade lökgrodan och vad som görs för att bevara den. 

Groddjur är kanske en av världens 

mest hotade djurgrupper. Även i 

Sverige har många arter av grodor 

minskat i antal som följd av människans 

aktiviteter. I Skåne hittar man nästan alla 

av landets hotade grodarter, och en av dessa 

är lökgrodan. 

Ljungavågens naturreservat ligger 

gömt utmed vägen i Smedstorptrakterna 

i Tomelilla kommun i Skåne. Min klass 

från en kurs i naturvårdsbiologi har lotsats 

hit av Per Nyström, limnolog på Centrum 

för Miljövetenskap på Lunds universitet. 

Han arbetar bland annat som konsult för 

Länsstyrelsen med åtgärder för hotade 

groddjur i Skåne och har varit delaktig i 


utformandet av åtgärdsprogram för både 

lökgroda och klockgroda. 

Per gör oss genast uppmärksamma på det 

några decimeter höga metallstaket som sitter 

uppsatt längs med vägen vi står intill. 

– Det finns här för att hindra grodorna att 

gå över vägen och bli överkörda. Staketet är 

300 meter långt. Vägverket har investerat i 

detta, berättar han. 

Området vi befinner oss i ser ut som 

en åker med små vattenfyllda dammar, 

men Per berättar att detta ursprungligen 

varit en grustäkt. Många av dammarna som 

ligger här har Länsstyrelsen anlagt som en 

åtgärd för att skydda de hotade grodorna. 

– Lökgrodan finns i Sverige bara i Skåne, 

och den har de största grodynglen av de 

hotade arterna också, säger Per och mäter 

upp ungefär en decimeter mellan tummen 

och pekfingret. Efter förvandlingen 

till vuxen blir grodan kortare, cirka åtta 

centimeter lång. 

Vid inventeringar mellan 1959 och 1998 

satte Boris Berglund ut prickar på kartan 

för varje vatten där lökgroda hittades. Från 

början har det antagligen funnits ungefär 

430 sådana vatten, men efter inventeringen 

under 90-talet visade det sig att dessa hade 

minskat till endast 55. Vad kan den drastiska 

nedgången bero på? 

– Den allra största bidragande faktorn är

trafiken, säger Per. I områden med tung 

trafik är lökgrodan helt borta. De klarar sig 

sällan över vägar. Eftersom vägnätet byggts 

ut så ökar risken för att fler grodor ska gå 

samma öde till mötes. 

Men det är inte enbart den ökande 

trafiken som är boven i dramat. Som så ofta 

annars finns det flera orsaker till nedgångarna 

i lökgrodans populationer. Många 

av de områden som lökgrodan tidigare 

levde i har fått för leriga och styva jordar. 

Eftersom lökgrodan behöver sandjord har 

den försvunnit från alla dessa områden när 

jordbruket intensifierats. Lökgrodan trivs i 

öppna jordbrukslandskap, men på grund av 

modern plöjning har många av de grodor 

som lever i sådana miljöer också försvunnit. 

– Ett annat stort hot mot lökgrodan, liksom 

andra av de hotade grodarterna, är 

fiskförekomst. Fisken äter grodornas ägg 

och yngel. 

Vi börjar prata om hur man arbetar med 

åtgärder för och förvaltning av dessa grodor. 

Att gräva nya dammar och att bygga 

stängsel som skydd ut mot vägen är så klart 

två av åtgärderna. 

– Lökgrodor är dåliga på att förflytta sig, 

de klarar bara av att hoppa ungefär 500 

meter. Detta har man tagit hänsyn till vid 

åtgärder och förvaltning. När man anlägger 

groddammar måste man se till så att det 

inte är mer än 500 meter mellan lekvattnen. 

Vi får också reda på att markägare 

kan få kostnadstäckning för att anlägga 

våtmarker på sina åkrar som kan gynna 

groddjur. Det har nämligen visat sig att 

anlagda våtmarker ofta gynnar någon 

av de hotade groddjursarterna. Även anlagda 

dammar på golfbanor kan locka till 

sig hotade grodarter. Några av banorna 

har visat intresse för att samarbeta med 

Länsstyrelsen och gynna grodorna. 

Per berättar avslutningsvis att 

Länsstyrelsen också har planer på att utvidga 

skyddsområden med populationer av 

hotade grodor i framtiden. 

– När man gör åtgärder för lökgrodan 

får man andra grodor på köpet, säger han. 

Dammar som anlagts för att gynna lökgroda 

har också, beroende på var de anlagts 

i Skåne, gynnat långbensgroda, större vattensalamander, 

lövgroda och klockgroda. 

Det beror på att också dessa arter trivs bra 

i fiskfria vatten. ••• 

Sommarminne: 

mörkret aldrig faller 

En dag och kväll och natt i det ljusa ljusa, var sommarens 

finaste och mesta. Vi hade varit på Pajala marknad och just 

kommit till Erkheikki för att se en föreställning, men eftersom 

vi hade fickorna fulla av tid följde vi en skylt som sade sig leda 

till Vasikkavuoma. På en träspång gick fötterna ner mot, ut på, det 

som var Vasikkavuoma – en myr. Så stor och så grön sträckte den 

ut sig mellan skogarna under den ljusgrå höga himlen. Spången 

fortsatte hur långt som helst över det gröna, och hela slåttermyren 

var beströdd med gamla grå hölador. Allting var stort eller långt, 

platt och högt samtidigt. Ur marken stack orkidéer upp bland en 

massa andra växter vi inte kunde namnen på. 

Där ville en stå och se och se och sätta fast hela storhetsbilden 

ordentligt i hjärnan, men ryktet att några andra än ladorna andades 

på myren spred sig fort. Trots att vi knutit åt alla kläder vi hade om 

kroppen, så att bara delar av ansiktet hade luft mot huden, kunde vi 

snart inte annat än att kuta tillbaka uppåt. Våra huvuden skakade 

vilt i lönlösa försök att få bort surrhelvetet ur öronen. De små fina 

omogna hjortronen blänkte här och där mellan spångens brädor 

men bara kort kunde vi stanna och beundra det hårdglänsande 

röda. Vi lämnade det, myggornas paradis, lättade och fyllda, och 

sprang till föreställningen som var sin egen och mycket bra. 

Över natten skulle vi bo i en liten stuga. Det var nog kväll 

eller nästan natt när vi satt på bron, iklädda allting för att inte få 

tjugotusen bett (Vasikkavuoma var grannen bakom skogen). Efter 

ett avståndsmöte med två tysta älgar kom det plötsligt, regnet. 

En knall och de största dropparna den här sommaren, sånt där 

regn som är som vattenfall, så att en undrar om dropparna ens 

är skiljda från varandra? Så tätt faller de. De besköt plåttak och 

gård. Blixtrarna lyste upp himlen omväxlande och så samtidigt 

de där dunderljuden som domderar och visar storhet, slänger hårt 

känslan på mig att jag är så liten, liten, fastän också låter mig vara 

en del av det stora. 

När det största var över gick vi in och drack te och fortsatte det 

lugna livet. Tittade genom fönstren. Och där, en liten bit av en 

regnbåge skymtade. Ut igen, att vi fick se dubbla regnbågar. Det 

kändes som stod vi i en tunnel och där var utgången. Mittemot 

sken solen, lade alldeles gula strålar på en liten stuga och skog. 

På himlen mellan sol och regnbågar dök då och då upp en eftersläntrande 

blixt. Och det kändes att jösses, allting på en gång, här 

är jordens finaste nu. 

bild: Mia Fernau När 

Annie Wahlén 


minifältis 

text: Jenny Luukkonen bild: Kalle Bjelkefelt 

Bark på risgrynsgröten, rötter i pepparkakorna och 

blomknoppar i apelsinen. Kryddskåpet är fullt av 

växter och julens smaker kommer från hela världen.

experterna 

Vi vet allt 

text: Magnus Bjelkefelt 

Linda Ellegaard Nordström, Lars Axelsson, Erik Börjesson, 

Sara Svensson och Hilde Christiansen-Meijer. Fältbiologens 

nya experter. 

Undrar du hur sniglar parar sig – Erik 

vet. Eller varför kärnkraft är dåligt 

för klimatet – Sara vet. Och hur man 

flätar en korg – Hilde vet. Tvivlar du på människan: 

varför vi förstör vår jord – Linda vet. 

Och hur vi ska göra något åt saken – Lars vet. 

I Fältbiologerna virvlar kunskaperna omkring, 

det finns så många som gör häftiga saker 

och som vi inspireras av. Vår förening sprudlar 

av nyfikenhet och kunskapstörst. Ligger vi inte 

med näsan i jorden och studerar skalbaggar sitter 

vi kanske i en het politisk diskussion. Eller 

läser Fältbiologen. 

Men länge har de varit saknade, de som besatt 

milsvida kunskap och livserfarenhet, de 

som kunde ge svar på allt det som vid diskussionerna 

blev ”det måste vi kolla upp”. 

Nu är de tillbaka i Fältbiologen för att svara 

på dina klurigaste frågor. Experterna vet allt. 


filosofi 

Ekofilosofi, natur och människa, miljöstrategier, påverkansarbete 

Linda Ellegaard Nordström har ända sedan 2000, då hon blev 

medlem i Fältbiologerna, gjort skogarna osäkra för skogsbolagen. 

”Men jag har förhoppningsvis gjort dem desto tryggare för lavar 

och insekter”. Linda har genomsökt Norrlands alla skogar i jakten 

på signalarter. 

År 2005 var Linda med och starade Fältbiologernas pedagogiska 

nätverk och jobbade då med projekt Skogsklok som ett sätt att få 

ut ungdomar i skogen. ”Jag har alltid velat engagera mig i det jag 

brinner för, framför allt skogen och livet i stort”. 

Viktigast: Relationer till människor och platser. Att se och känna 

samband, låta sig beröras och agera för det man värderar här i 

världen. 

”Hur kan jag få mina yngre syskon att vilja vara 

ute istället för att spela dataspel?” 

Fråga vad de skulle göra om strömmen gick så att datorn inte fungerar. 

Hur gör en för att inte frysa? Och för att se när det är mörkt? Föreslå 

att ni ska sticka ut och testa!

uteliv handlingskraft 

Djur, växter, mossor, friluftsliv, naturvård Politik, skogskamp, direkt aktion 

Erik Börjesson återvände efter riksårsmötet 2006 och talade i 

tungor om tubkikare, reseersättningar, soptippen i Kristianstad 

vattenrike och om att bilda minifältisklubb på stört. ”På RÅM 

hade jag träffat folk som var minfältisledare, de förklarade att 

pedagogik är den främsta formen av miljöaktivism. Och jag blev 

övertygad”. 

Erik har fått sin stora kunskap genom nyfikenhet till allt som 

har med naturen att göra. ”För mig har det alltid gått ut på att gå 

ut”. Erik har lyft på skogens alla stenar, sovit under Sveriges alla 

träd, skådat alla mossor, skalbaggar och fåglar. ”Jag sover ute året 

om vilket gjort att jag fått komma naturen nära på ett annat sätt. 

Det är inte så dumt att vakna på morgonen och få möjligheten att 

studera sädesärleungen som sitter på ens bröst”. 

Viktigast: Vad vi gör med landskapet omkring oss, hur vi förändrar 

biotoper och ekosystem och hur allt liv, inklusive oss själva, 

påverkas av det. 

Varför är fåglar oftast vita undertill? Det känns 

som dåligt kamouflage i alla miljöer. Varför är 

de inte gröna eller bruna, eller som himlen, blå? 

Det kan absolut tyckas märkligt att så många fåglar har den teckningen 

när det inte är ett så uppenbart kamouflage. Det finns visserligen större 

eller mindre delar i en fågels fjäderskrud som inte är kopplade till att 

smälta in utan, tvärt om, att sticka ut. Exempel på det är påfågelns 

färgstarka stjärtfjädrar, de har istället sin förklaring i honornas val av 

hanar. Honorna väljer helst starka fäder till sin avkomma, en hane som 

kan dra runt på ett helt släp av otympliga fjädrar som dessutom drar 

rovdjuren till sig måste vara en baddare på att överleva. 

Med fåglarnas vita undersida, till exempel hos trutar och måsar, 

förhåller det sig dock så att det är ett kamouflage. För att smälta in 

mot himlen. Jag förstår din invändning att de borde vara blå, men om 

man ser på himlen varierar den ofta i nyans, den är dock alltid ljusare 

än marken. Vitt är det ljusaste som står till buds. Därför blir kontrasten 

mot himlen så liten som möjligt och fågeln blir osynlig för rovdjur som 

letar efter den från marken när den flyger. 

Ser man sedan till ovansidan är fågeln ofta mörk, för att smälta in 

mot marken. Samma fenomen förekommer också hos många fiskar, 

titta på en abborre nästa gång du simmar på en och hälsa från mig. 

Lars Axelsson är en outtömlig argumentbank i politiska frågor. 

Han har i många år suttit i Fältbiologens redaktion, alltid med 

en knivskarp penna. Lars har bråkat med skogsbolagschefer och 

poliser över hela landet för att rädda skogar och fjäll. 

Lars kan alla skogens rödlistarter, vet hur man gör ett perfekt 

”bannerdrop” och hur man genom smarta aktioner kan få förändringar 

att ske. ”Jag har varit med i Fältbiologerna sedan 2003. 

Med det sagt: du kan också bli expert”. 

Viktigast: Att folk i sitt vardagliga liv organiserar sig mot alla 

kapitalismens kriser, vare sig det är finanskris eller klimatkris. 

Vilken är den häftigaste aktionen som utförts i 

miljöns namn? En aktion man kan berätta om 

för att peppa varandra! 

En häftig aktion är definitivt inte nödvändigtvis den som låter mest, 

där tusentals människor deltar eller som tagit ett år att förbereda. 

En sådan aktion kan lika gärna vara fullständigt verkningslös även 

om den kanske är rolig att delta i just när den händer. Gigantiska 

aktioner kan också vara ohemult ascoola, men är ofta resultatet av 

ett långvarigt arbete med att bygga upp en rörelse och frukten av 

många tidigare mindre aktioner. Risken är att den som direkt vill ta 

sikte på aktioner à la protestmarscher med tusentals människor som 

stänger ner ett kolkraftverk, antingen förlorar sikten på sin vardag 

eller förtvivlar över att det verkar så ogörligt. 

De häftigaste aktionerna är ofta de man inte fått höra talas om, 

där vanliga människor tagit saker i egna händer och med små medel 

lyckats förändra viktiga saker. Till exempel när invånarna i tre små 

kommuner i Bohuslän ockuperade berget Kynnefjäll i 20 år (1980– 

2000) för att förhindra att staten skapade ett slutförvar för kärnavfall 

där, eller skogsockupationen utanför byn Valvträsk i Norrbotten 2004, 

eller fältbiologerna som saboterade vägbygget genom Linköpings 

eklandskap 2008. Huvudsaken är oftast att man vet vad man vill 

uppnå, hur man ska göra det och litar på sin egen förmåga. Det är 

värt tusen gånger mer än att följa med på andras arrangemang utan 

att veta vad man egentligen åstadkom. 


påverkan 

Politik, miljö, internationella samarbeten, globalisering 

Sara Svensson har ända sedan 2005 varit en av de mest drivande 

inom Fältbiologernas internationella samarbeten i den globala 

miljörörelsen. Sara har rest jorden runt flera gånger och har vänner 

över hela jordklotet. ”Hösten 2009 reste jag mellan FN:s klimatkonferenser 

i Daejeon, Bangkok, Barcelona och Köpenhamn 

utan att flyga”. 

Viktigast: För att klara de allvarliga utmaningar som världen står 

inför, behövs ett globalt perspektiv och ett långsiktigt helhetstänkande. 

”Jag kommer fortsätta kämpa för en rättvis värld med god 

miljö och hållbar framtid”. 

Vad finns det för förväntningar på COP16 i 

Mexiko? Vad tror du mötet kommer leda till? 

Nästan ett år har gått sedan förhoppningarna om att få till ett globalt 

klimatavtal i Köpenhamn krossades. Den 19/11–10/12 fortsätter FN:s 

klimatförhandlingar i Cancún i Mexiko. Fyra förberedelsemöten har 

redan hållits, men de stora motsättningarna som fanns i Köpenhamn 

har inte kunnat lösas. Till skillnad från stämningen förra året är uppladdningen 

inför COP16 dämpad, och varken regeringsdelegater eller 

aktivister förväntar sig att ett bindande avtal ska bli färdigt. Mexiko 

som ordförandeland har också haft en tydlig strategi att tona ned 

förväntningarna inför mötet för att undvika en upprepning av det som 

hände i Köpenhamn. Mexikos klimatambassadör, Luis Alfonso de Alba, 

planerar att utgå från de mindre länderna eftersom det inte är särskilt 

troligt att de stora aktörerna kommer att rubba sina låsta positioner. 

Förhoppningsvis blir de två veckorna i Cancún ändå inte förgäves. 

Tiden kan användas till att bygga upp nytt förtroende mellan nationer för 

att ett ambitiöst klimatavtal ska kunna bli verklighet längre fram. Det 

finns också förhoppningar om att mötets förhandlingar ska ge resultat 

på vissa områden där det anses vara lättare att komma överens. Jag 

hoppas att COP16 kommer att sluta med vissa färdiga delavtal inom 

områden som till exempel teknik och skog. 

Den globala klimatrörelsen av vanliga människor som är redo att 

rädda världen, fortsätter att växa överallt. COP16 i Mexiko blir en 

chans för några av dem att mötas och fortsätta samarbeta globalt. 

Utanför konferensen planeras tre alternativa forum för aktivister och 

allmänhet, liknande Klimaforum som hölls i Köpenhamn. Fältbiologerna 

är med och stöttar Conference of Youth (COY6) dit 250 unga från hela 

världen är anmälda. Vi kommer att ha en medlem på plats som bloggar 

från Cancún på www.coolaner.nu. 


inspiration 

Interna projekt, utomhuspedagogik, lekar, hantverk 

Hilde Christiansen-Meijer upptäckte att hon trivdes rätt 

bra i skogen med en skock barn runt omkring. Hon arbetade 

länge som inspiratör i Fältbiologernas olika projektet. ”Jag for 

landet runt med sotiga kastruller fastsurrade på ryggsäcken för 

att få fler att älska skogen”. 

Hilde har låtit alla barn få laga sin egen mat, uppfunnit och 

lekt en massa lekar, utvecklat projektet Mötesplats Naturen, 

suttit i riksstyrelsen och varit klubbsporre. Ända sedan år 2000, 

då hon blev medlem i Fältbiologerna, har hon inspirerat barn 

och ungdomar i hela Sverige. 

Viktigast: ”Min cykel, ungarna som sitter i kärran bakom och 

han som cyklar framför. Jag cyklar för världen”. 

Vad kan man leka för lek om 

det är mörkt ute? 

”Mörkerspår” är den ultimata leken/övningen när det är mörkt ute. 

Många barn är oerhört rädda för mörker. En spökvandring gör dem 

inte mindre rädda, med ett mörkerspår lär de sig istället att behärska 

mörkret. Låt barnen vara i grupper om 3–5 personer, gärna 

med en ledare i varje grupp. I förväg lägger du som ledare ut spåret, 

gärna när det är ljust. Spåret kan bestå av reflexer som hängs upp 

i träd och som går att följa om man har ficklampa, grövre rep som 

sätts upp mellan träden och som leder gruppen framåt eller lyktor/ 

marschaller som sätts ut glest och där man får följa varje ljuspunkt. 

Ett spår kan även göras med en kombination av reflexer, rep och 

lyktor. Spåret ska leda fram till någon fin, trygg och mysig plats. 

Kanske har man tänt upp en eld där man tillagar något gott, eller 

tänt många ljus och bjuder på en skatt. En plats där man kan prata 

om sina upplevelser under mörkerspåret och där alla kan leka en 

gemensam lek innan det är dags att tillsammans gå tillbaka.


kultur 

Vattenfärger 

text: Kristin Axelsson foto: Inge Lennmark 

Blommande växter översållade av den röda cyanobakterien skinntråd. 


Rötsimpan gillar kallt 

vatten. Den finns i 

nästan hela Österhavet 

men håller sig till 

djupen. Rötsimpan ger 

ifrån sig ett knorrande 

läte om man drar upp 

den ur vattnet. 

Innanhav – en bok om djur och växter 

i brackvatten av Inge Lennmark är en 

bok fylld av dykbilder från Östersjön. 

Författaren har under ungefär 40 års tid 

dykt och fotograferat på 134 platser längs 

kusten från Öresund till Haparanda. 

I det första kapitlet kommer bilderna ordnade 

efter dykplatsernas geografiska läge 

längs kustremsan. Där illustreras tydligt hur 

havslevande organismer successivt ersätts av 

brack- och sötvattensarter ju längre norrut 

man kommer, tills sötvattensarterna helt 

har tagit över. Sedan följer kapitel som behandlar 

havets naturtyper och organismer, 

mänsklig påverkan, mänskligt engagemang 

samt lite om dykning och fotografering. 

Bilderna har främst valts ut för att visa 

allt det vackra som finns i Östersjön, som en

motvikt till alla larmrapporter. Syftet är också 

att visa hur en dykare ser det. Ögat anpassar 

sig till det gröna ljuset i vattnet på ett sätt 

som inte kameran gör. Obearbetade bilder 

blir därför ofta alldeles gröna. Bokens sista 

uppslag beskriver hur bilderna har bearbetats 

i dator för att bättre återge vad det mänskliga 

ögat ser nere i vattnet. 

Just det uttalade dykarperspektivet, med 

bland annat beskrivningar av hur olika fiskar 

reagerar på dykare, tycker jag är den stora behållningen 

med boken. Efter att ha läst boken 

från pärm till pärm, trots författarens ”varning” 

om att den mer är tänkt för att bläddra 

runt i och läsa här och där, känns det nästan 

som om jag själv har dykt i Östersjön. ••• 

foto: Linda Forsell 

krönika 

Örat kan inte blunda 

Min farfar lärde mig att fascineras av jakt. De grundliga preludierna, 

att ladda sin egen ammunition, naturen, spänningen. 

Det ljudlösa kaffedrickandet och öronen på helspänn, analyserandes 

allt som retade trumhinnan. Tjuskraften svalnade, jag hann 

bli både vegetarian och köttätare igen. Långt därefter hamnade jag i 

Dalsland och fortsatte att fascineras av förtätningar i luften och nya 

ljudliga upplevelser. En sommardag i väntan på rälsbussen mot Åmål 

har speciellt etsat sig fast i mitt minne. Plötsligt kände jag något – jag 

hörde något! Något retade min stigbygel, något satte min trumhinna 

i svängning, där på perrongen i Dals Långed. 

Ett smått naggande aleatoriskt knäppljud. Tänk dig början på 

en vinylskiva, precis innan musiken startar eller alldeles när musiken 

har tagit slut. Ett slumpvist knäppande. Värmen i luften var påtaglig 

och något var påverkat av detta – vad? 

Spårbussen var tydligen försenad och jag bestämde mig för att utforska 

knäppandet närmre. Det enda som fanns i min närmaste omgivning 

var stationshuset och en övergiven godslokal samt en enorm samling 

vissna lupiner. Till slut förstod jag att värmen var extrem för dessa 

små ärtskidor. Sprängfyllda med frön och tillräckligt torra briserade 

de i värmen och kastade iväg frön så pass ljudligt ut över marken att 

ett musikstycke uppstod. Lupinorkestern följde med mig ett bra tag. 

Resten av sommaren och så småningom, tillbaka i storstaden, insåg 

jag att mina trumhinnor och mina öron, de slutar aldrig att lyssna. 

Med Dalsland och lupinerna i backspegeln tillbringar jag många 

timmar per vecka med att registrera och kartlägga nya platser, nya 

ljudmiljöer, nya lyssningsupplevelser och sakta men säkert byggs en 

ny, alternativ karta upp. En karta där cykelvägen förutom att vara 

cykelväg också är en alldeles förträfflig konsertsal på sitt vis. Den till 

synes blygsamma höjden i de östra stadsdelarna är en ypperlig liten 

ljudsikt. Där kan man snabbt förvissa sig om att staden fullkomligt 

sjuder eller om man så vill ljuder av aktivitet och bildar ackord. 

Varje stad har sitt eget lilla ledmotiv och jag jagar dessa. Jag fångar 

dem genom att spela in och märka ut på kartan, arkiverar och märker 

upp. Märker upp på så sätt att varje fysisk plats får en unik skylt som 

något kryptiskt förklarar för dem som uppmärksamt lyckats att finna 

den. Min fascination för jakten, att finna spännande unika ljudmiljöer, 

pågår jämt. Mitt öra kan inte blunda. 

Jag samlar, jag jagar ljud, jag är en Soundspotter. 

Chinaski Nymark bor i Göteborg och är 

initiativtagare till den ideella föreningen 

Soundspotters miljövänliga konstprojekt 

Soundspots VGR vars uppgift är att jaga 

ljudliga miljöer i hela Västsverige. 


internt 

RÅM-kometen är redo 

text och foto: Jenny Luukkonen 

Året börjar närma sig sitt slut. Inom 

Fältbiologerna är det något stort på 

gång, och blickarna vänds mot den 

första veckan på det nya året. Då är det återigen 

dags för Fältbiologernas riksårsmöte (i 

folkmun kallat RÅM) där föreningen synar 

sina aktiviteter under det gångna året och 

visionerar kring sin framtida verksamhet. 

Fast om allt detta ska kunna ske gäller 

det att det finns en skara människor som 

under året är villiga att lägga ner mängder 

med tid på viktiga saker, som att hitta en 

lokal och se till att allt det roliga inte bara 

sker i plenum. När du läser detta kan du 

lita på att Patrik Hagman, Malin Johansson, 


Sofie Karlsson, Johanna Paulsson och Sara 

Svensson arbetar för fullt med att organisera 

vad de själva kallar den bästa veckan 

på hela året. 

– Vi har ju längtat efter att få arrangera 

RÅM under hela vår tid i föreningen, det 

är en chans att få ge något tillbaka, säger 

Johanna. 

– Och vi får fixa allt det roliga, säger Sara 

och ler, fast tillägger att man måste gilla att 

prata mycket i telefon. 

RÅM är inte som ett vanligt årsmöte. 

Verksamhetsberättelsen görs levande, motioner 

och propositioner presenteras i ett 

forum och allt diskuteras i mindre grupper 

innan man går till beslut. Dessutom spenderas 

en stor del av tiden utomhus och på 

olika föreläsningar, vilket gör att det också 

liknar ett läger. 

– Man lär sig jättemycket om föreningen 

under RÅM, och man måste inte kunna 

en massa saker innan för att komma, poängterar 

Sofie. 

I år har man extra mycket anledning att 

komma på årsmötet. Kommittén utlovar – 

utöver de häpnadsväckande exkursionerna, 

de fantastiska kvällsaktiviteterna och det 

schyssta kaféet – ett interaktivt fältbiologmuseum! 

Så missa inte chansen att lära 

känna föreningen, få nya vänner och påverka 

Fältbiologernas framtid. •••

2–8 januari 2011 går Fältbiologernas 

RixÅrsMöte, RÅM, av stapeln. En hel 

vecka med årets roligaste grejer, i år 

jordigare än någonsin! Hedängskolan i 

Storvik utanför Sandviken förvandlas till 

jordens mittpunkt, dit fältbiologer och 

jordfelsbrytare från när och fjärran styr 

kosan. Är du också jordmån? Kom på RÅM! 

Anmäl dig såhär: Sätt in 500 kronor (då ingår hela veckan full 

med mat, sovplats, reseersättning, möte, exkursioner och allt mellan 

himmel och jord) på postgirokonto 77 64 82-2. Skicka ett mail till 

ram2011@faltbiologerna.se I anmälningsmejlet skriver du namn, 

adress, telefon, personnummer, om du har någon allergi, om du 

vill vara funkis (vilken sort). Om du bara kommer vissa dagar, skriv 

gärna det. Och varför inte skicka med en jordvits? 

Boka biljetten tur och retur till Storvik och anländ runt klockan 

17 den 2 januari. Hemfärd runt lunch den 8 januari. Boka så billigt 

och så snart som möjligt! 

Om du är funktionär under RÅM kan du få delar av anmälnings- 

avgiften tillbaka och bidra till att RÅM flyter på smidigt för alla. 

Kanske vill du sälla dig till mathjorden som hjälper jordärts- 

kockarna att förbereda jordpärer i köket? Eller renhjorden som 

får toalettstolarna i jordens ände att skina? Jorden behöver både 

väktare och vårdare och det finns säkert en roll som passar dig! 

RÅM 

2011 blir 

lika spännande 

för dig som aldrig 

har varit där förut som för 

dig som tror att du har sett allt. 

På dagarna ägnar vi oss åt diskussioner, 

visioner, beslutsfattande och massa annat 

viktigt. Du får grepp om föreningen och 

kan påverka vad vi ska lägga krut på. På 

kvällarna tar världens bästa program vid 

med workshops och aktiviteter som 

du knappt kan föreställa dig ens i din 

vildaste fältbiologfantasi. Idéer och 

inspiration kommer att välla över dig likt 

jorden från en eroderande sluttning! 

På RÅM finns allt. Ideologin, filosofin, 

lokal jord mellan tårna och global 

jord i tankarna. Och den godaste 

ekologiska vegetariska maten. Och det 

fantastiska Café Jordskorpan. Och ett 

fältbiologmuseum! Du kan ta med grejer 

som du vill visa upp i riksföreningen. Ta med 

ditt instrument också eller dina härligaste 

jordinspirerade kläder till RÅM-middagen. Det 

blir ju RÅM-show också! Lär dig värva. Lär dig 

elda. Lär dig allt om vad som döljer sig under 

asfalten. 

Var med på den största fältbiologaktionen under 

året! I år ligger fokus på att hejda förlusten av 

gamla ovanliga frösorter. EU och Jordbruksverket 

vill i praktiken utrota hundratals ovanliga 

köksväxter och det får inte ske i tysthet! 

Är du också jordmån? 

Kom på RÅM! 

Dagordning: 

§1 Mötets öppnande 

§2 Val av mötesordförande, 

mötessekreterare och 

två justerare tillika 

rösträknare 

§3 Fråga om mötet 

behörigen utlysts 

§4 Godkännande av 

dagordning 

§5 Fastställande av 

röstlängd 

§6 Genomgång av 

mötesordning 

§7 Remissdebatt 

§8 Styrelsens 

verksamhetsberättelse 

och bokslut 

§9 Revisorernas 

berättelse 

§10 Fråga om 

ansvarsfrihet för 

föregående års 

förvaltning 

§11 Propositioner 

§12 Motioner 

§13 Fastställande av 

verksamhetsplan och 

budget 

§14 Val av ordförande 

§15 Val av ledamöter till 

styrelsens övriga poster 

§16 Val av tre 

revisorer och tre 

revisorssuppleanter 

§17 Val av valberedning 

och utskottsledamöter 

§18 Övriga frågor 

§19 Mötets avslutande 

Håll dig uppdaterad på www.faltbiologerna.se/ram eller om du undrar något, hör av dig till: 

RÅM-kometen (praktiskt, kvällar, resa mm): Patrik Hagman, 0704-10 42 50 Styrelsen (mötet, papper mm): Linnéa Andersson, 0762-60 82 07

foto: Jenny Luukkonen 

internt 

Way Out 

Djurdräkt 

Det var med tung erfarenhet i kroppen som 

Göteborgs Fältbiologer satte upp tältet i Slottsskogen 

för fjärde året i rad. Vi visste att godiset 

skulle locka liksom våra bekväma solstolar, praktiskt 

placerade i riktning mot en av de större 

scenerna. Att vi i år fick stå nere i hjärtat av 

festivalområdet istället för uppe vid ingången var 

en avsevärd förbättring, trots att vi fick skrika 

oss hesa för att få folk att fatta att vi är en riktigt 

grym förening. 

Ett nytt inslag denna festival var dräkterna. 

Utklädda till silverfisk, spindel och kackerlacka 

gav vi människor Bug Hugs och dansade till 

musiken. Aldrig har väl fältbiologer blivit så 

foto graferade, filmade, kramade eller beundrade! 

Tack vare våra snygga Fältbiologerna-band gick 

det heller inte att missa vad det var för typ i 

kostymen. 

Allt som allt värvade vi 16 nya medlemmar, 

blev intervjuade för Camino, snackade med 

massor av människor och kom med i otaliga 

fotoalbum på Facebook. Det är bara att börja 

ladda inför nästa sommar! 

De sista sidorna i Fältbiologen är reserverade för Fältbiologernas interna rapporter om vad fältbiologer runt om i landet har för sig. 

Har du, din klubb, ditt crew eller miljögrupp haft ett schysst möte, fått tjugo nya kryss, gått en trevlig promenad, organiserat 

en blockad? Skicka in en bild och skriv en kort text och berätta. redaktion@faltbiologerna.se är adressen. 

Jenny Luukkonen, Göteborgsklubben 


Vi drog till fjällen och valarna 

Fältbiologerna i S-U-G:s stora sommarresa 

gick till norra Skandinavien. Vi tog tåget upp 

till Riksgränsen och vandrade därifrån genom 

den svensk-norska fjällvärlden över till Narvik. 

Trots att flera i gänget på åtta personer var 

nybörjare på det här med fjällvandring hade 

vi inte valt en nybörjarrutt. Terrängen bestod 

bitvis av enbart sten i all möjliga formationer. 

Ibland vandrade vi till elva på kvällarna och slog 

läger uppe bland molnen. Nötter och choklad 

förvandlades snabbt till hårdvaluta och för att 

hålla modet uppe fick den här sången bli vårt 

mantra: 

Ta fram det bästa humör du har, 

var morgon när solen går upp, 

se till att hålla det ständigt kvar, 

när solen går runt i sitt lopp 

för om du bara tänker så: 

det här är roligt det måste gå 

det finns ingenting som är svårt för dig, 

det går med ett jublande hej! 

I programmet för fjällvandringen hade vi skrivit 

att varje dag skulle börja med solsken. Och ett 

tips: bestäm det redan från början, för vi hade 

kanonväder alla de tolv dagarna! Många bad 

blev det i friska fjällbäckar och glaciärsjöar. Vi 

såg x arter fjällblommor och x arter fåglar, och 

inte minst njöt vi av storslagna naturupplevelser 

för varje steg vi tog. 

I Narvik vilade vi upp oss och åt på en pizzeria 

för att sedan med Nordnorges lokaltrafik 

ta oss upp till Andenes, längst i norr på det vi 

svenskar skulle kalla Lofoten. Andenes är lite 

speciellt, för det ligger längst ut i spetsen på en 

ö, och i havet där utanför stupar havs bottnen 

ner till flera tusen meters djup. Vid det här 

stupet trivs de gigantiska jättebläckfiskarna 

som kan bli 18 meter långa. Och det är på 

grund av jättebläckfiskarna som kaskeloterna 

lockas hit – för att käka upp dem. Det är alltså 

en kamp mellan odjur man bara trodde fanns i 

fantasyböckerna som pågår där nere på 2 000 

meters djup. När kaskeloterna tog en andingspaus 

uppe vid ytan passade vi på att åka ut och 

kolla på dem. Tre stycken frustande jättar såg 

vi som slängde med stjärtfenan för att sedan 

dyka ner i djupet. Vid det laget var hälften av 

oss såpass sjösjuka att vi inte tänkte på annat 

än våra magsäckars innehåll. 

En fågeltur tog vi också, och såg mängder 

med lunnefåglar, toppskarvar och havsörnar 

på nära håll. 

Salomon Abresparr, S-U-G 

foto: Alva Sigtryggsson

foto: Magnus Bjelkefelt 

Layout och layout 

Fältbiologer är människor som för det mesta 

håller sig långt ifrån inomhusmiljö, datorer och 

teknik. Men 17–19 september lyckades faktiskt 

tio fältbiologer från olika delar av landet hålla 

sig inomhus (nästan) en hel helg. Vi satt i en 

datasal på en folkhögskola utanför Alingsås 

fastklistrade framför varsin skärm, djupt koncentrerade. 

Redaktionen anordnade nämligen 

en layoutkurs och Magnus Bjelkefelt lärde oss 

grunderna i InDesign och Photoshop. 

Och vad har då layout med Fältbiologerna att 

göra? Jo, layout är faktiskt ett otroligt mäktigt 

verktyg när det gäller påverkansarbete. Och 

en stor del inom organisationens verksamhet 

handlar ju faktiskt om att påverka miljöpolitik. 

Säkerligen har du någon gång fått ett flygblad i 

handen, och bara slängt det för att det såg fult 

ut. För att nå ut till folk måste du designa ditt 

flygblad efter din målgrupp, och under layoutkursen 

fick vi se tydliga exempel på hur olika 

intryck en och samma text kan göra beroende 

på hur den är layoutad. 

Layout är naturligtvis också viktigt för att 

den tidning du just nu läser ska se snygg ut 

och vara rolig att läsa. Har du till exempel lagt 

märke till att typsnittet här på internsidorna är 

ett annat än i resten av tidningen? 

Under helgen lyckades vi naturligtvis inte 

att vara inomhus hela tiden, vi behövde varva 

det med en annan slags layout: vi sov utomhus 

under nätterna. En fantastisk upplevelse som 

förgyllde helgen. 

Linn Andersson, S-U-G 

Heta nät på Fältstation Falsterbo 

Fokus för helgen låg som vanligt på fågelskådning, 

men under de två dagarna i slutet på september 

hann vi med att jaga arter ur hela spektrumet 

av djurriket. Första morgonen fick vi en 

grym guidning och fick lära oss mer om varför 

och hur fåglar flyttar under hösten. Dessutom 

hade vi lyckats pricka in en morgon med flera 

spejsade nätfångster och fick se småfläckig 

sumphöna, pungmes och sparvhök. 

När mörkret fallit ännu lite mer fanns det 

utrymme för ett dopp i det kalla, stormiga havet 

och paddjakt. Ute på de vidsträckta golfbanorna 

fann vi inte mindre än 27 exemplar av den 

annars sällsynta grönfläckiga paddan! 

Alva Anderberg, Skåne/Västsvenska 

foto: Kleo Bartilsson 

Inspirationshelg 

i Stockholm 

Under sommarens sista helg strålade solen 

från en molnfri himmel över Stockholm och den 

mysiga Rockstastugan mitt på Järvafältet. Där 

träffades 15 entusiaster för en internationell 

inspirationshelg. 

Helgen inleddes med exotisk kvällsfika på fredagen 

med allt från fikonsylt och choko-halva 

till libabröd med aubergineröra och rostade 

jättemajskorn med lime. Anneli Nordling från 

Naturskyddsföreningen höll ett föredrag om 

kopplingar mellan olika miljöproblem i Syd och 

vardagsliv i Nord och vikten av samarbete mellan 

miljöorganisationer på olika kontinenter. 

På lördagen stod exempel på miljörörelsens 

gräsrotsarbete i olika länder i centrum. Chamali 

visade bilder från Sri Lankas högland där den 

unika naturen hotats av gruvbrytning men just 

blivit skyddad, då den utsetts till världsarv 

tack vare lokalbefolkningens långvariga kamp. 

Chamali kan fixa volontärplatser om fältbiologer 

vill sprida miljöengagemang bland Sri Lankas 

skolelever. Elizabeth från USA berättade om projektet 

Free Geek där gamla datorer återvinns 

och får nytt liv istället för att skeppas iväg som 

elektronikskrot till Afrika. Joanna från Canada 

delade med sig av sitt personliga engagemang 

i klimat- och rättviserörelsen och läste en dikt 

om hållbar aktivism och hur viktigt det är att inte 

glömma bort sig själv i kampen för att rädda 

världen. Fältbiologerna Elli och Claes berättade 

om YouPec, en ungdomskonferens om biologisk 

mångfald som de deltog på i Belgien i somras. 

På söndagen åkte vi till Skeppsholmen där 

”En Dag för Framtiden” arrangerades av Tällberg 

Foundation. Det var en heldag med framtidssamtal, 

musik, kultur och natur i en hoppfull, lekfull 

och kunskapsrik blandning om vår tids stora 

utmaningar. 

Är du också nyfiken på den globala miljörörelsen 

och vill samarbeta gränslöst för att rädda 

världen? Då är Fältbiologernas internationella 

nätverk för dig! Skriv till listan internationellt@ 

faltbiologerna.se och delta på nästa aktivitet. 

Sara Svensson, Internationella nätverket 


foto: Achim Steiner

foto: Magnus Bjelkefelt 

internt 

Bäst i Nordnorge 

Så länge hade vi hoppats och väntat. Så satt vi 

äntligen där i minibussarna, som var fullproppade 

med färdkost och förväntningar. I rasande 

fart genom Sverige närmade vi oss norska 

gränsen, med paus endast för akuta fall av kissnödighet. 

Fyra dagar senare skulle vi äntligen 

sikta Lofoten över ett disigt morgonhav, men 

resan dit var lång och svår, hemsökt av både 

bältros och ösregn, som skulle avskräckt även 

den mest rutinerade tältare. Stugbyar räddade 

oss fler än en gång. 

Väl framme på Lofoten hittade vi fram till 

vårt vandrarhem i byn Kabelvåg på Lofotens 

östkust. Att vi hamnat på en speciell plats 

kände nog alla. Byn befolkades av gamla 

fiskare i skägg och en hel del bergsklättrare 

med dreads. Men nu var det inte befolkningen 

vi var där för att utforska. 

Drivna av en fågelkryssarutmaning med 

S-U-G-distriktet skådades lunnefåglar, grisslor 

och havsörnar. Orkidéer och pyrolor artbestämdes 

och det spektakulära landskapet 

inspirerade till en uppsjö Sagan-om-ringenassociationer 

(vi förvandlades till både Gimli 

och Arwen när dimman föll ner över bergstopparna). 

Bergsbestigandet gav vyer (och bad!) 

utöver det vanliga. 


Men det mest spektakulära var ändå valsafarin. 

Iklädda overaller gick vi ombord på 

båten tillsammans med en brysk valforskare 

och en massa manicker för ljudupptagning. 

Båten åkte sakta omkring i skärgården, och på 

klipporna såg vi toppskarvar posera. Men inga 

valar syntes till. Då plötsligt, då vi var på väg 

tillbaka, glänste en fena till i kvällssolen. Inte 

långt ifrån båten simmade ett gäng tumlare 

omkring och visade upp sig. 

Minibussarna drog ner genom Sverige; vi var 

lika fulla av intryck som vi varit av förväntningar 

på ditvägen. Och med 69 fågelarter kryssade 

slog vi S-U-G med hästlängder. Och dyker det 

upp en spyboll på deras kansli, så har vi ingen 

aning om hur det gick till. 

Kleo Bartilsson, Västsvenska 

Bild: Jakob Wallin 

Ingen 

lyssnade på 

nattskärran 

Det har varit en mörk höst för naturen här på 

Gotland. Högsta domstolen kommer inte ta 

upp frågan om ett kalkbrott i Ojnareskogen. Efter 

att Nordkalk med hjälp av Stålindustrin och 

Alliansen strimlat vår miljölagstiftning förra 

hösten och fått tillstånd till ett gigantiskt kalkbrott 

mitt i en av öns största och äldsta tallskogar 

var vi många som hoppades på att överklagandet 

till Högsta domstolen skulle ställa allt till rätta. 

170 hektar med rödlistade växter, fåglar och 

insekter hotas att försvinna för all framtid. Det 

är priset för 2,5 miljoner ton kalksten och arbetstillfällen 

i 25 år. Risken att domstolens beslut blir 

vägledande, och att exploateringsintressen ska 

gå före höga naturvärden också i andra Natura 

2000-områden, förmörkar ärendet ännu mer. 

Beslutet innebär som tur är inte att bulldozrarna 

kan rulla in imorgon, men att planeringen fortsätter. 

Vi fortsätter kampen! Svenska Botaniska 

Föreningen har skrivit till Europakommissionen 

om de berörda Natura 2000-områdena och 

Föreningen bevara Ojnareskogen kämpar på i 

villkorsprövningen för brottet i Nacka tingsrätt. 

Fortfarande finns skogen kvar för vem som 

helst att uppleva och fortsätta kämpa för. Att 

det existerar alternativa lösningar är uppenbart. 

Nationalpark och förnyelsebar kalk i musselodlingar 

är några av förslagen som finns. Nordkalk 

har också precis visat att det finns andra lämpliga 

platser för kalkbrytning när de nyligen köpte en 

till skog vid Buttle mitt på Gotland. Inte mycket 

kommer att bli kvar av vår ö om den ska fortsätta 

malas ner och skeppas bort. Det är dags att 

sätta stopp! 

Jakob Wallin, Gotland

foto: Alva Sigtryggsson 

Skönpaddling 

En härlig försommarmorgon gav sig ett gäng 

västsvenska fältbiologer iväg mot Vättlefjälls naturreservats 

vackra sjösystem utanför Göteborg. 

Paddlingen gick lätt och solen fick vattnet att 

glittra när kanoterna smidigt gled fram mot lägerplatsen, 

där grillning och bad väntade. Helgen 

livades upp av både plurrningar och borttappade 

deltagare. Men alla kom tillrätta till slut och vi var 

ett nöjt sällskap. 

Kleo Bartilsson, Göteborgsklubben 

Skördefest 

Med kånken på ryggen åkte vi ut till Råckstastugan 

för den stora skördefesten som lugnt blev till 

septembers höjdpunkt. Ur det lilla 100 procent 

ekologiska trädgårdslandet plockade vi upp så 

mycket grönsaker att det hade räckt till en hel 

utsvulten armé. Och även om spisen verkligen 

är minimal så blev maten vi lagade tillsammans 

grymt god. Speciellt potatismoset och örtsmöret. 

Corinna Krikonenko, S-U-G 

foto: Hanna Olovson 

Österlensångarna 

För att finna sprudlande fältbiologliv begav 

jag mig en helg till Skåne. Det var i början 

av oktober och fågelsträcken skulle nå sin 

pik. Tillsammans med sju andra fältbiologer 

från olika delar av Skåne skulle vi idag spana 

sträckande rariteter, typ rödhalsad gås. Men 

en lite intressantare utmaning var att leta rätt 

på taigasångare och kanske till och med en 

kungsfågelsångare. Båda misstänkt lika vår 

vanliga kungsfågel. 

Vår jakt startar i Brantevik varifrån vi rör oss 

söderut. Längs kustbandet spanar vi prutgäss 

på nära håll. Prutgäss är små och vackra gäss 

med helsvart huvud och hals, en vit fläck på 

sidan av halsen, och en kropp i vacker grå skala. 

Vi får också se hur sjöorren flyttar: sträcket 

består av en liten oformlig förtrupp fåglar som 

bildar en slags frontkula som tar upp vinden 

och hjälper efterkommande fågelsvans. Men 

det blåser kallt vid havet så vi gör som kungsfåglarna: 

hoppar in i buskarna. 

Taigasångaren kommer till Sverige någon 

gång varje år, några individer flyger alltid fel i 

flyttningen från Ryssland. Från Sverige slår den 

lilla fågeln följe med de ännu mindre kungsfåglarna 

för att tillsammans dra söderut. ”De är 

lätta att skilja åt”, säger Oskar Löfgren och 

visar på huvud teckningarnas olikheter. Nåja. 

I hagarna vid Gislövs Stjärna är buskagen 

täta. ”De borde kunna finnas här”, säger Micke 

Tholin. Men allt är bara kungsfågel, väldigt 

mycket kungsfågel. Under tiden hårdskådarna 

”söker området” passar några av oss andra på 

att plocka äpplen och stolta fjällskivlingar. När 

vi plockat svamp till påsarnas bredd och Oskar 

hittat en jätteröksvamp stor som en fotboll, är 

det dock definitivt slut på taigasångarjakt. ”Å 

nej, där är Hans Larsson”, säger Oskar. Herr 

Larsson är tydligen Sveriges bästa fågelskådare 

och det här är hans så kallade hemmalokal. 

”Har inte han hittat något är det nog kört”, tror 

Micke. Och han har väl rätt, Micke är också 

fågelskådarskådare, vilket är nog så viktigt i 

dessa kretsar. Det ringer i hans mobil: ”... nej, 

inget roligt. Vi såg en havsbjörn nu, och Hans 

Larsson. Så vi drar hem.” 

Det var roligt att hänga med er skåneskådare. 

Snart sticker vi ut igen och söker små 

sibiriska sångare. 

Magnus Bjelkefelt, Göteborgsklubben 


foto: Magnus Bjelkefelt

internt 

Almedalen, Visby, Gotland, 2010 

Fältbiologerna deltog för andra året i rad på 

politikerveckan i Almedalen. Vi var elva stycken 

entusiastiska skogsmullar som tänkte se till att 

miljöfrågorna hamnade högst upp på dagordningen. 

Redan innan vi kom dit hade vi beslutat 

att rikta in oss på temana energi, kärnkraft, 

infrastruktur, hav, skog och klimat. Planen var 

bland annat att gå på seminarier och ställa 

obekväma frågor till politikerna samt att göra 

roliga (och förhoppningsvis tankeväckande) 

aktioner. För att synas hade alla gröna eller 

gula T-shirts med fältbiologtryck. 

Eftersom ett av våra teman var infrastruktur 

bevakade några av oss seminarierna om 

fordonsindustrin. Det var inte många, om 

ens någon, som på allvar verkade tro att det 

skulle gå att minska bilanvändandet. Istället 

förespråkade man ”miljövänliga” bilar, bland 

annat på etanol och biogas, vilket vi självklart 

ifrågasatte eftersom även dessa är mycket 

resurskrävande. För att sprida vårt budskap 

om minskat bilanvändande och en bilfri innerstad 

gjorde vi en cykelaktion. Den gick ut 

på att vi cyklade runt i Visby och sjöng glada 

sånger om att alla borde cykla mera samt hade 

fina plakat med texter som ”Ställ bilen och få 

en fastare rumpa”. Aktionen fick bara positiv 

respons från omgivningen som verkade tycka 

att vi var roliga. Vi blev även intervjuade av 

Gotlands lokaltidning. 

Några som hade exakt samma gröna nyans 

på sina tröjor var Förbifart.nu. Vi gick fram och 

pratade med dem eftersom vi ville höra vad 

de hade för argument. Det visade sig att de 

inte hade några, vi krossade dem. Förbifart.nu 

förespråkar alltså Förbifart Stockholm. De 


menar att vägen är nödvändig för att minska 

trängseln på Essingeleden. Vi talade om för 

dem att endast 2 procent av fordonen på 

Essingeleden åker förbi Stockholm och att 

förbifarten inte löser trafikproblemen utan 

snarare kommer att skapa ännu mer trängsel. 

Eftersom Förbifart.nu skulle hålla ett seminarium 

om förbifarten, där de tänkte prata om 

vilket miljöprojekt vägen är, så beslöt vi att 

göra en motaktion utanför huset där seminariet 

skulle hållas. Aktionen gick ut på att vi sjöng en 

sång och delade ut flygblad. Sedan invaderade 

vi seminariet och ställde tusen frågor som de 

inte kunde svara på. 

På Centerpartiets dag beslöt vi att göra en 

aktion mot kärnkraften. Vi målade en stor fin 

banderoll med en röd sol och texten ”Kärnkraft 

Nej Tack”. Det enda som var lite dumt var att 

vi missat att lägga tidningar under en del av 

banderollen så att asfalten sedan pryddes av 

en stor röd sol. Vi gjorde också flygblad där vi 

förklarade varför kärnkraften inte är klimatneutral 

samt att den inte är oersättlig. När vi sedan 

gick runt i Almedalsparken med vår hemmagjorda 

banderoll och våra flygblad kände i alla 

fall jag mig som en riktig miljöaktivist. 

Julia Engström 

Ny Växjöklubb 

I år har det dykt upp ett gäng nya engagerade 

fältbiologer i de småländska skogarna, 

närmare bestämt omkring Växjö. Eller som en 

på Naturskyddsföreningen uttryckte det: ”några 

fältbiologer poppar upp som nornor framför en”. 

Vi har, efter lång planering, rekrytering av intresserade 

och sökande efter lokal, börjat träffas på 

tisdagseftermiddagar 16:40–18:00 i ett rum på 

Studiefrämjandet. Vi sysslar med både fältbiologi 

och miljö och har hittills gjort allt ifrån att titta på 

naturfilm till att laga ekologisk linssoppa. Tidigare 

i år har vi också varit ute i naturreservat och 

försökt hitta så mycket spännande som möjligt. 

Det finns mycket planer inför våren, både resor 

och fågelskådning, ja vi får se vad det blir till sist. 

Hur som helst tycker vi att om DU råkar bo i eller 

utanför Växjö (eller kanske tänker flytta hit) ska 

du ta kontakt med oss så fort som möjligt och 

kolla vad som är på gång närmast! Hela klubben 

nås enklast på vaxjo@faltbiologerna.se. 

Johan Runeson, Växjö Fältbiologer 

Svartedalsritten 

Det var nog Västsveriges första riktigt kalla dag 

då sex fältbiologer från Göteborgsklubben för 

ovanlighetens skull satte sig i bil och for norrut 

mot Svartedalens naturreservat. Där väntade ett 

gäng stora, mörka hästar på oss, redo att bära 

ut oss i skogen på sina ryggar. 

Vackert som det låter var det inte helt oproblematiskt 

för dem som knappt suttit på ett 800 kg 

tungt djur förut. Någons häst ville väldigt gärna 

galoppera iväg, en annan skulle ideligen stanna 

för att äta lingonris. Men allt det där kommer 

blekna bort, och allt vi lär minnas är solen och 

den gnistrande sjön, de murriga dofterna och det 

fantastiska mötet med hästen. Samt smärtan i 

låren dagen efter. 

Jenny Luukkonen, Göteborgsklubben 

foto: David Nyberg

Valberedda 

Stehag den 30 oktober 10:37. Stämningen är 

tät på kollektivets övervåning. Förväntningarna 

är höga, vi är varma i kläderna och telefonerna 

vilar inte en sekund. Ett ”nej”, nähä, ett till ”nej”, 

jag ringer vidare, inget svar, sedan ett tredje 

”nej”, suck, dricker kaffe, ringer vidare, ett fjärd... 

DÖRREN SLÅS UPP! Laura kommer ut med ett 

belåtet leende på läpparna: ”Ännu en till redaktionen!” 

Yes, high five! Vi ringer vidare. 

Att sitta i valberedningen kan nog vara en av 

de mest ”o-fältbiologiska” sysslorna som finns i 

föreningen, det handlar mest om att prata. Men 

det är få som får den förmånen att bara sitta 

och kontakta alla fantastiska medlemmar, prata 

om ditt och datt, kolla vad som händer lokalt, 

prata föreningsstruktur, skvaller, sniglar, väder 

och sopsortering. Men, förr eller senare kommer 

samtalet till, ”Jo, jag ringer ju för valberedningen...” 

Vissa blir glada, vissa blir överraskade, andra 

rädda och några sura. Det är roligt att våra förtroendeposter 

i föreningen rör upp så mycket 

känslor. Att vara förtroendevald är för vissa en 

ära, för vissa en börda. Personligen tycker jag att 

det är skithäftigt att vår förening går runt med 

nästan uteslutande ideella krafter och oavsett om 

man sitter i en styrelse eller om man arrangerar 

en grodexkursion så är man en stor och viktig del 

i att föreningen snurrar och lever. 

Jag önskar att alla som någon gång tagit ansvar 

för någon aktivitet eller uppgift i Fältbiologerna 

ser till att förmedla till andra hur det är, hur det 

känns och om det var värt det eller inte. Har man 

inte gjort det känns det ofta stort och läskigt. Har 

man gjort det innan så blir det lätt som en slags 

drog: man vill ha mer. Många är det som fasar 

över den dag de blir för gamla för föreningen och 

måste söka sig till nya sammanhang. Det är en 

befogad rädsla. 

Adam Knapasjö, Valberedningen 

Fältbiologernas 

förlag önskar en 

riktigt snygg jul! 

60 kr (35 kr) 

Julstök i Valldastugan 

10–12 december. Göteborgsklubben 

åker till vår stuga i Vallda Sandö och 

julpysslar, stugsysslar och eldar i kaminen. 

Kontakt: Jenny Luukkonen, 0703- 

68 89 61 jenny.c.luukkonen@gmail.com 

Second hand-runda i Malmö 

18 december. Lundaklubben drar på 

pryljakt i Malmö! Förhoppningvis fyndar 

vi lite snygga kläder och kanske 

några julklappar i schyssta second handaffärer. 

Mer info om tid och plats att ses 

kommer ut på mejllistan så småningom. 

Frågor? Ring Frida på: 0734-38 86 35 eller 

mejl: frida.starbrant@gmail.com 

Riksårsmöte i Storvik 

2–8 januari. Årets händelse för alla 

fältbiologer. Storvik nu kommer vi! Mer 

info finns på sidorna 40 och 41. 

Skrivarkurs med redaktionen 

4–6 februari. På Naturskolan i 

Södertälje. För mer info och anmälan: 

redaktion@faltbiologerna.se. Se också 

här nedanför. 

Vintervandring 

4–6 mars. En hardcore vandring i 

ett marskyligt Skåne. Vi vandrar på 

Rommelåsen och sover i tält eller stuga. 

Kanske bästa sättet att välkomna våren 

och komma ut och röra lite på sig? Mer 

information kommer när det närmar 

sig. För frågor och anmälan kontakta: 

Hanna 0739-74 91 91 hanna.wahlgren 

@hotmail.com, Isak 0768-95 55 06 

mellan-wadso@hotmail.com, Robin 

0738-41 38 77 robin.pranter@gmail.com 

Skrivarkurs med redaktionen. 

redaktionen bjuder in till en helg i ordens tecken. 

när har man egentligen stor bokstav? hur lockar man 

en läsare? vilka är de smarta intervjufrågorna? vad 

ska en ingress innehålla och varför har bildtexter så 

högt läsvärde? allt ska få ett svar. experter inom 

svenska språket, kreativt skrivande, textkritik och 

allt därtill. vi gör och lär. anmälan till redaktion@ 

faltbiologerna.se. ord är vapen! 

45 kr (25 kr) 

150 kr (70 kr) 

kalendarium 

95 kr (60 kr) 

www.faltbiologerna.se/forlag

POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Brunnsgatan 62 

802 52 Gävle 

ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds 

försändelsen vidare till nya adressen. Rapportkort med 

nya adressen sänds till postkontoret. 

110 06 Stockholm 

Ute i naturen. Inne i miljödebatten. 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa 

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen: Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne 

i miljödebatten: Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga 

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem genom att sätta in 50 kronor på pg. 77 64 82-2

Fältbiologen 3-4/2010.pdf - Fältbiologerna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?