Fältbiologen 3-4/2005.pdf - Fältbiologerna

3-4 

05 

Sverige är fullt av 

ROVDJUR

2 | Fältbiologen 3-4/2005 

Besök djurparken Sverige! Här har vi 100 vargar, 1635-2840 

björnar, 420 järvar och 1200 lodjur. Hit kommer domesticerade 

danskar och BMW-burna tyska barnfamiljer för att uppleva Äkta 

Svensk Vildmark. Här finns roliga och intressanta aktiviteter för 

såväl barn som vuxna. 

Här finns Vilda Djur. Vi tar väl hand om de vilda djuren. Vi 

väger, räknar, märker, mäter, planterar in när de är för få och 

avlivar när de är för många. Med hjälp av radiomärkning, kvoter 

och tillväxtberäkningar har vi minituös kontroll över hela parken. 

Allt för att skapa en autentisk känsla av lagom vild vildmark. 

Siffror enligt Naturvårdsverket 2004

Får på fjället 10 

Alternativ rovdjurspolitik. 

Inaveln hinner ikapp 12 

Hur funkar det när få blir många? 

Topp tio 16 

Rovdjur som rockar 

Duvhöksjakt 19 

Överklassens diskreta charm. 

Staffan Widstrand 20 

Kompis med vargarna. 

Järven 26 

Hatad och hotad eller bara okänd och 

ökänd? 

Alltid i Fältbiologen 

Molnet 4 

Konsums lögner, skogsbolagens mygel. 

Aktionen 5 

Bannerdrop i Göteborg. 

Tips och Favoriter 6 

Om dyra hackspettar och desperata lämlar. 

Lovebombing 7 

Raul gillar insekter. 

Hotspot 8 

Hela lägret var fullt av björnar. 

Debatt 9 

Hellre kol än el. 

FÄLTBIOLOGEN 

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per 

år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade 

kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro 77 64 82-2. Märk 

talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen Fältbiologen 

produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att 

redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej. 

REDAKTIONEN 

E-post till redaktionen: redaktionen@faltbiologerna.se, OBS! Om det gäller 

prenumerationsärenden, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se. 

Adress: Fältbiologen, Box 6047, 102 31 Stockholm. 

Dödsdömda almar 28 

av en svamp och en skalbagge i maskopi. 

Fjällnära skog 29 

Måste huggas, enligt Fastighetsverket. Men 

Fältbiologerna är ivägen 

Skogsklok 2006 30 

Kampanjen som knäcker allt. 

RÅM 34 

Välkomna på RevolutionsÅrsMöte! 

Minifältis 32 

Olika sätt att överleva vintern. 

Kultur 35 

Artbevarande och gatans juridik. 

Vi vet allt 36 

Feministiskt initiativ och skunkarna. 

Krönika 37 

Den norska ulven. 

På stan 37 

Har du rätt att tycka om rovdjurdebatten? 

Aktuellt 38 

Skog, jul och kul. 

Redaktion: Erik Abel, Daniel Avenäs, Lisa Behrenfeldt, Linnéa Falk, 

Anna Froster, Charlotte Hanström, Aron Hejdström, Kickan Panzar, Claes 

Pettersson, Anna Sehlin och Slarga 

Ansvarig utgivare: Anna Sehlin 

redaktionen@faltbiologerna.se 

OMSLAG 

Fram: Claes Pettersson 

Bak: Milka Liffner 

TRYCKINFO 

Tryck: Risbergs Information & Media AB 

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt 

Upplaga: 5000 exemplar 

32 

innehåll 

12 

16 

26 

Fältbiologen 3-4/2005 | 3

eddan & molnet 

Vi som inte är berg 

Är det någon som har spelat det här sällskapsspelet där man 

ska beskriva ett ord utan att få använda de orden som man 

brukar använda? Till exempel om man ska beskriva dagis 

får man inte säga barn, daghem, och så vidare. Lite så känns det 

att försöka skriva en ledare om rovdjur utan att använda orden: 

varghat, konflikt, glesbygdsfrågor, ta människors rädsla på allvar, 

naturromantik. 

Det är svårt att se ordet rovdjur utan att de här orden dyker upp 

bredvid, men jag ska göra ett försök. Det kommer ganska snart 

upp andra ord på samma gamla tema. Caffe latte versus kokkaffe, 

munkjacka eller skoteroverall, skriet från vildmarken och levande 

landsbygd. Rovdjuren får ta ansvar för mycket som de inte vet 

något om. 

Om vi skulle försöka titta på ordet igen och skala bort alla 

associationer, vad blir egentligen kvar? Djur som lever av att 

jaga andra djur. Gemensamma nämnare för de flesta rovdjur, 

åtminstone när det gäller däggdjur, är ögon riktade rakt fram, 

vassa tänder och en kort tarmkanal. Annars är de väl som folk 

är mest. Gillar inte att vara ute i dåligt väder, jobbar hårt för att 

försörja sig och kanske sin familj, tycker om att leka, åtminstone 

som barn. I så fall kunde vi lika gärna ha gjort ett temanummer 

om hovdjur, eller kanske gotlänningar. De ställer också till med 

en del problem. Hästar trampar folk på tårna och älgar äter upp 

alla unga lövträd. Dessutom dödar älgar fler människor än vargar. 

Och gotlänningar dödar nog fler hundar och människor än vad 

alla älgar och vargar någonsin har gjort. 

Egentligen, om man ska leka den här leken fullt ut, och inte 

falla in i de vanliga tankemönstren, så gäller det också att komma 

ihåg att det finns fler rovdjur än de som angriper människor och 

hundar. Vi har försökt i det här numret att inte bara fokusera på de 

som har lurvig päls och jagade våra förfäder i ylande flockar efter 

slädarna. Det finns många rovdjur som är mycket mer raffinerade 

än så. Exempelvis myrlejon, som lurar ner sina byten i gropar och 

sprätter sand över dem. Eller sjöstjärnor, som bänder upp musselskal 

och skjuter in sin magsäck så att de kan smälta musslan 

direkt i skalet. Om myrorna eller musslorna fick komma till tals 

så skulle de nog kunna berätta skräckhistorier som fick blodet 

att stelna i ådrorna. Kanske skulle de skarva lite också, och ha 

svårt att se myrlejon och sjöstjärnor på ett nyanserat sätt. Många 

myror skulle nog ifrågasätta myrlejonets plats i ekosystemet, och 

förmodligen kräva mycket låga myrlejonkvoter. 

Som jägaren och författaren Aldo Leopold sa “Endast bergen 

har levt länge nog för att sakligt kunna lyssna till vargens yl.” 


Anna Froster 

Redaktionen 

Oljan ut! 

Socialdemokraterna pratar nu äntligen om att göra 

upp med oljeberoendet. År 2020 ska Sverige vara det 

första landet i världen som bryter beroendet av olja. I 

planen ingår ett stöd som ska locka småhusägare att 

byta ut oljepannan, fortsatt satsning på fjärrvärme, mer 

resurser till energiforskning och nya direktiv till statliga 

Vattenfall, som fått mycket kritik för sina affärer med 

utländsk kolel. Skattelättnader ska göra det lönsamt 

att välja bilar som går på förnybara drivmedel, men 

högre bensinskatt, som miljöminister Lena Sommestad 

föreslagit, är lite för mycket för resten av regeringen. 

Det är ingen våldsam avvänjningskur, men åtminstone 

ett nikotinplåster i rätt riktning. Regeringen säger nu 

det som Fältbiologerna har sagt i decennier. Varför tar 

det alltid så lång tid? Kära regering, kul att ni kom ikapp 

till slut trots allt och lycka till. Men nästa gång kanske 

ni ska låta oss sköta beslutsfattandet från början. 

Fula fiskar i fruktdisken 

Molnet lider med Konsum som har det så knapert 

ekonomiskt att de måste dela ut propaganda från 

Chiquita. I broschyrer och planscher kan man 

läsa att Chiquitas bananer numera är märkta 

med Rainforest Alliances grodklistermärke. Den 

här röda trädgrodan har dock ingen chans att 

överleva på de giftintensiva bananplantagerna, 

säger Michael Tedengren som har studerat 

bananplantage i Costa rica under flera år. Enligt 

honom har Chiquita tagit bort ett par av de 

giftigaste substanserna, men därför tvingas de 

använda desto mer av alternativa gifter. 

Det må så vara att Chiquitas konkurrenter är 

ännu värre, men det finns inga skäl att vältra sig i 

gröna grodor. Särskilt inte för Konsum. 

Köp din egen kontrollant 

De skogsbolag som vill ha miljömärkningen 

FSC blir granskade av speciella certifieringsföretag. 

I Sverige finns det 15 certifierare att välja på, och 

bolagen får själva välja vilka de anlitar. Är det 

troligt att de väljer en noggrann kontrollant som 

ofta kommer med anmärkningar? eller att de hellre 

tar den som är mest blind och döv? Snarare det 

senare verkar det som. Gång på gång händer det 

att certifieringsföretagen godkänner avverkningar i 

kontroversiella områden. Varför inte ha oberoende 

kontrollerare som inom KRAV?

Bilfri Banderoll 

En tisdagsmorgon i början av november hängde den här banderollen över 

Lundbytunneln, som leder biltrafiken till och från Göteborg. 

Göteborgs stad är en av fem städer i Europa som är med i TELLUS, ett 

projekt för att visa att det är möjligt att få hållbar transport i städer. Trots 

det märks ingen skillnad i stadsbilden. 

De områden som borde vara till för att umgås, promenera och leka på är 

fortfarande sönderskurna av dessa förbannade motorleder som hugger kors 

och tvärs genom städerna som öppna sår. Sår som pyr av cancerframkallande 

gift, växthusgas och annan luftförorenande skit som sätter sig i våra lungor 

och infekterar naturen mer och mer. 

Och varför? Jo, för att tätortsbilismen, som står för cirka en fjärdedel av 

koldioxidutsläppen och till 70-80 procent har en körsträcka på ungefär tre 

kilometer, ska kunna fortsätta, på bekostnad av kollektivtrafiken, vår hälsa, 

miljön, ozonlagret och stadens sociala potential. 

Okej, varför? Dags att knacka på och fråga. 

aktionsbilden 

Skicka era bästa aktionsbilder till: redaktionen@faltbiologerna.se 


tips och notiser 

Finaste namnen på rödlistan 

1. Glansbakig veddyngmygga 

2. Dyster svävfluga 

3. Naken ragglav 

4. Skärkniv 

5. Amerikansk sönderfallslav 

6. Pauls marmorharkrank 

7. Grönvit sälgfotsläpare 

Foto: Andreas Garpebring 


Människor och lämlar - klimatförändringarna 

lämnar ingen oberörd 

Wahan-Upp-Och-Ned 

Falukuriren 051102 

Bush-Bra-Försök-I-Varje-Fall 

DN nån gång i somras 

Lämlar mot 

växthuseffekten 

2005 borde ha varit ett lämmelår enligt det mönster 

som lämmelstammarna har följt, med stora toppar 

vart 3-4:e år, men så blev det inte. Enligt Birger 

Hörnfeldt som forskar på lämlar vid Umeå universitet 

så fanns det gott om lämmel i Västerbottensfjällen 

och norra Jämtlandsfjällen under 2004. I de 

här områdena fanns det kvar lämlar en bit in på 

våren 2005, men redan under försommaren hade 

de flesta försvunnit. 

I några områden i Norrbottensfjällen sägs det 

ha funnits en del lämlar, men man kan inte säga 

att det har varit något lämmelår 2004-2005 enligt 

Birger Hörnfeldt. Han säger att cyklerna har blivit 

mer oregelbundna sedan 70-talet och tror att det 

kan ha att göra med förändringar i vinterklimatet. 

Ett tunnare snötäcke gör att alla sorkar får sämre 

skydd mot rovdjur, och ett ojämnare klimat gör 

det svårare för sorkarna att komma åt att beta, 

eftersom marken blir istäckt när snön smälter och 

sedan fryser igen. Ojämnare och mindre kraftiga 

lämmeltoppar får stora konsekvenser för många 

rovdjur, exempelvis fjällräv och fjälluggla.

Åtta miljoner per hackspett? 

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har beslutat 

om ett åtgärdsprogram för vitryggig hackspett som 

totalt beräknas kosta 200 miljoner kronor under fyra 

år. Är det rimligt att satsa så mycket pengar på de 

ungefär trettio fåglar som finns kvar i Sverige? Detta 

har ifrågasatts av flera debattörer, såhär kommenterar 

Kristoffer Stighäll som är projektledare för Svenska 

Naturskyddsföreningens projekt Vitryggig hackspett. 

– Det här med att misskreditera vitryggarna är helt 

absurt tycker jag. Då har man inte satt sig in i att åtgärdsprogrammet 

handlar om mycket fler arter och biotoper. 

Han berättar att drygt 160 av de 200 miljonerna 

går till skydd av värdefulla lövskogar. Merparten av 

dessa områden ingår redan i Naturvårdsverkets genomförandeplan 

för det nationella skogskyddet, det vill 

säga inga “nya” pengar, däremot ges vitryggsområdena 

lite förtur. Resten går åt till att restaurera värdefulla 

lövskogar. Det handlar om uthuggning av gran i asprika 

skogar, naturvårdsbränning med mera. 

Åtgärdsprogrammet syftar till att skydda och 

återskapa en miljö, asprika skogar, som numera 

nästan är försvunnen ifrån Sverige. För 100 år sedan 

var det mycket mycket vanligare med asprika skogar. 

Artdatabanken har hjälpt till att se hur många andra 

arter som drar nytta av de åtgärder som föreslås i 

vitryggsprogrammet. Det visade sig vara över 200 

andra rödlistade arter! Det gör vitryggen till en av de 

allra bästa “paraplyarterna” i Sverige. Det vill säga där 

det finns vitrygg vet vi att det finns förutsättningar för 

väldigt många andra arter. 

De fem stora 

Rovdjurscentret De 5 Stora har som målsättning att 

vara Sveriges bästa informatör i rovdjursfrågor. De finns 

både i ett hus vid Järvzoo, i Järvsö i Hälsingland, och 

på internet. På www.de5stora.se finns massor av saklig 

information om våra fem stora rovdjur järv, björn, lo, 

varg – och människa. Vill du veta när någon i Sverige 

senast blev dödad av en varg, hur lång tid det tar för 

en lodjursfamilj att äta upp ett rådjur eller hur många 

människor som dör i jaktolyckor varje år är det bara 

att surfa dit och kolla. Perfekt när du vill kunna skriva 

sakliga svar på osakliga insändare i rovdjursdebatten. 

På hemsidan finns också ett galleri med foton från 

några av Sveriges främsta rovdjursfotografer, däribland 

Staffan Widstrand som du kan läsa om längre fram i 

det här numret av Fältbiologen. 

Här berättar vi i varje nummer om 

personer som fascineras av en särskild 

del av naturen. 

Raul 

– drömmen om cikadorna 

Ett intresse som sedan länge hängt med Raul Vicente, 14 

år, är insekter. 

– Jag har varit intresserad av djur ända sedan jag var liten, 

speciellt insekter, de är både vackra och spännande att titta på. 

Vi träffas ute på Landsort, en ö i Stockholms södra skärgård. 

Det är maj och solen skiner från en klarblå himmel. Raul har 

letat insekter hela dagen och visst har det gett resultat, han har 

redan hitta fyra för honom nya insektsarter på ön. 

– Fast roligast är det att skåda insekter i Spanien, dit brukar 

jag åka varje sommar och hälsa på mina släktingar. Det som 

är roligt och spännande med Spanien är att man aldrig vet vad 

som dyker upp, ibland kan man till och med hitta rariteter från 

Afrika, säger Raul. 

– Dessutom så finns mina favoritinsekter där: cikador och 

bönsyrsor. 

– Cikadorna är extra häftiga, de är jättebra kamouflerade 

och dessutom så kan de framkalla ett speciellt ljud 

genom att vibrera två plattor som de har på bakbenen. 

Under helgen som har gått så har Raul arbetat på fågelstationen, 

men det hindrar honom inte från att hela tiden vara uppmärksam 

på vilka insekter som är i farten. 

– Idag hörde jag faktiskt årets första syrsor, just syrsor är 

extra spännande. En gång så hittade jag en jättestor bönsyrsa 

i Spanien, den var av ljus morf, det finns nämligen olika färger 

hos vissa arter. Det är nog den häftigaste insekt som jag har 

hittat någonsin. 

– Det är roligt att arbeta på fågelstationen, men det som 

verkligen vore roligt är ifall man skulle ta och starta en 

insektsstation. Man skulle kunna spänna upp lakan på nätterna 

och använda sig av ultraviolett ljus och lampor för att locka till sig 

insekterna, jag tror att man skulle kunna lära sig massor på det 

sättet. Det finns fortfarande många frågor som måste besvaras. 

Just kunskapen och litteraturen är något som det behöver 

arbetas med, tycker Raul som erkänner att han har svårt att hitta 

bra och heltäckande böcker inom ämnet, särskilt på svenska. 

Har du några planer inför framtiden? 

– Jag skall åka med familjen till Spanien i sommar, då blir 

det mycket insektsskådning. Men helst av allt så skulle jag vilja 

åka till Södra Afrika, det är mitt drömresemål. Där finns det 

massor av coola insektsarter.... 

text och foto: Daniel Avenäs 


hotspot 


Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt 

överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i 

Norden med spännande djur, växter och landskap, som har något för alla. 

13778, 69060. Koordinaterna är det enda vi har, till en 

punkt någonstans i Sånfjällets nationalpark. Det har börjat 

skymma över senvuxna granar och frusna myrar, men med 

ljuset från månen och GPS:en kommer vi till Torrsmolet. Ett lågt 

fjäll mitt i ett av Sveriges björntätaste områden. 

Före frukost nästa morgon dyker de första upp, en hona 

med två ungar som går och betar, två-tre kilometer bort på 

sluttningen av Korpflyet, fjället mittemot. Det tar lite tid att 

förstå att de verkligen finns på riktigt, men vi har ingen brådska. 

På det här avståndet stör vi inte björnarna, och kan följa dem 

genom tubkikaren. När de då och då försvinner finns mycket 

annat att titta på. På Torrsmolet sitter man mitt i himlen, med 

gammeltallarnas lavhedar åt alla håll och varglavsmyrar nedanför. 

Just när fötterna börjar domna bort syns nästa, en ensam björn 

på Gråsidanfjället, och vi får två kanaler att zappa mellan. Vi 

befinner oss i ett björnrus hela dagen, som att ha klivit in i ett 

naturprogram. Det är inget actionfyllt naturprogram med snabba 

klipp, men det ger tid att leva sig in i björnarnas vardagsliv. Inse 

att det är sant att de kan äta en tredjedel av sin kroppsvikt i bär 

per dag, alltså ibland mer än 50 kg på en dag. Timme efter timme 

av koncentrerat betande. 

– Ett steg, fem tuggor, ett steg, fem tuggor, säger Erik Isakson, 

som är rovdjursspårare och har tittat på en radiomärkt björn 

under ett antal månader vår och höst. Erik betonar att man måste 

ha tålamod för att studera rovdjur utan att störa dem. 

– Om alla skulle hålla på och gå lite närmare och lite närmare 

som Linda Olofsson i Mitt i Naturen så kommer man snart inte 

att kunna se dem härifrån. Han menar att det fina är just att titta 

med tubkikare på stort avstånd, och se hur de beter sig när de är 

helt ostörda. 

Just nu i oktober börjar blåbären ta slut och björnarna ger sig 

upp på fjällsluttningarna för att komma åt kråkbär. Det är nu 

man har som störst chans att se dem, och att kunna studera dem 

Björnliv 

Den oklippta versionen 

text och foto: Anna Froster 

under lång tid utan att störa. Även på våren finns bra möjligheter 

vid snösmältningen, då björnarna söker sig till sydsluttningar där 

det blir barmark först. Enligt Erik Isakson har de i allmänhet 

gott om fett kvar efter vintersömnen och tar det ganska lugnt. De 

ligger gärna stilla och bara solar sig och leker med ungarna. 

– Andra platser där man kan få se björn om vårarna är 

kalhyggen med gott om fjolårslingon, eller på tuvullsmyrar, 

stränder, vägkanter och ängsmarker som erbjuder tidigt grönt gräs, 

säger Magnus Kristoffersson, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i 

Jämtland. Allra störst chans har man under de ljusa vårnätterna, 

fortsätter han, eftersom björnarna är som mest aktiva nattetid. 

Våren är björnens brunstperiod och både brunstiga honor 

och hanar rör sig mycket, vilket gör dem lite lättare att få se. 

Dessutom kan de ungar som nyligen skiljts från modern på våren 

vara lite vilsekomna i början och inte lika skygga för människan 

som andra björnar. 

Även om man inte får se någon björn är deras närvaro i Sånfjällets 

nationalpark hela tiden tydlig. Klösmärken på gamla torrträd, 

urrivna myrstackar, spillning och spårstämplar finns i hela 

området. När nationalparken bildades 1909 var björnstammen 

mycket liten på grund av okontrollerad jakt och Sånfjället var 

en av de få platser där de fortfarande fanns kvar. Numera finns 

björnen spridd över hela landet, ner till södra Gästrikland, norra 

delarna av Västmanland och södra Värmland. Sånfjället ligger i 

ett av björnens fyra kärnområden, och anses fortfarande som en 

av landets björntätaste platser. 

Sånfjället är svårt att ta sig till helt kollektivt. Bästa sättet 

är att åka buss till Sveg, och därifrån hyra en bil och åka de 

sista milen mot Hedeviken. Vilken plats i parken som är bäst 

björnspan är svårt att säga. Man får helt enkelt välja ett fjäll med 

bra utsikt och sätta sig och vänta. ...

Kol – bättre bränsle än el! 

Hur kan vi minska koldioxidutsläppen med 60 procent per svensk villa? 

Jo, genom att börja elda med fossilt kol! Påståendet är fullkomligt sant 

och lätt att bevisa. Dock ska det snarare användas för att påvisa det 

svenska vansinnet att använda el för att värma hus, än som verkligt 

klimatförbättrande förslag. 

Så här kommer det sig att kolpanna är 

bättre än elvärme: I Sverige använder 

drygt 30 procent av villorna enbart 

el som värmekälla [1]. Till detta kommer 

cirka 20 procent som använder el i 

kombination med något bränsle; olja, ved, 

träpellets eller något annat. Tillsammans 

utgör de en stor del av småhusbeståndet. 

Ett kraftverk som använder värme (från 

till exempel brinnande biomassa, olja, 

kol eller kärnfission) för att producera el 

har en verkningsgrad på cirka 35 procent. 

Det betyder att av 100 procent värme från 

det brinnande bränslet eller kärnfissionen 

kommer endast 35 procent ut som el. 

Resterande är värmeförluster som släpps ut 

i kylvattnet. Detta förhållande beror på att 

el har en högre kvalité än bränsle och kan 

i egentlig mening inte påverkas. Slutsats: 

av 100 procent bränsle i kraftverket fås 

35 procent värme i villan. Resterande blir 

”sälvärme”, värmeförluster i kraftverket 

som släpps ut i vattnet. För att se det från 

villans håll istället: för varje enhet värme 

i villan behövs det ungefär 2,9 enheter 

bränsle i kraftverket. 

Eluppvärmning i någon nämnvärd 

omfattning förekommer endast i Sverige, 

Norge och Kanada, Inga andra länder är 

så puckade att de använder högkvalitativ 

och dyr el till något så simpelt som 

uppvärmning utan de stoppar in 100 

procent bränsle i sin villapanna. Från 

villapannan får man 80 procent värme! 

Endast 20 procent försvinner som förluster, 

främst genom skorstenen. Med omvänt 

perspektiv så krävs det i detta fall endast 

1,25 gånger mer bränsle än vad som fås ut 

som värme. 

Koldioxidutsläpp står i direkt proportion 

till förbrukad energimängd (om samma 

bränsle används, vilket vi antar i detta 

tankeexperiment). Vi har konstaterat att 

för att få en viss mängd värme i villan 

går det åt 2,9 gånger mer bränsle om ett 

kraftverk producerar el som sedan blir 

värme, jämfört med 1,25 gånger om en 

villapanna producerar värme direkt. 

Samma förhållande gäller alltså med 

koldioxidutsläppen: 2,9 mot 1,25. Genom 

att gå över till villapannor kan vi svenskar 

alltså minska koldioxidutsläppen med 

nästan 60 procent per villa! Detta gäller 

om det är samma bränslen i de båda fallen: 

eldar kraftverket med olja eller kol så kan 

du också göra det med gott samvete! 

Men, säger säkert flera av er, svenska 

kraftverk använder inte kol eller olja så 

resonemanget håller inte. Det är både rätt 

och fel. Det är sant att mycket lite kol och 

olja används i den svenska elproduktionen. 

Men det står inte ”made in Sweden” på 

samtliga elektroner i våra vägguttag. El är 

idag en internationell handelsvara, någon 

”svensk el” finns överhuvudtaget inte. 

Idag är Norden en elmarknad med en 

marknadsplats för prissättning och fysisk 

leverans. I Finland och Danmark utgör 

kol, olja och andra fossila bränslen en stor 

del av elproduktionskapaciteten (Finland 

cirka 30 procent och Danmark cirka 70 

procent [2]). Till detta kommer en handel 

med el mellan Norden och främst Polen 

och Tyskland men även Ryssland. Där 

utgör kol och olja en ännu större del av 

produktionen. 

Till fossilkraftberoendet i dagens 

nordiska elsystem kommer ytterligare 

en faktor: den så kallade marginal-elen. 

”Marginal-el” är den sista enheten elenergi 

som vi kunder köper och använder, det vill 

säga ”på marginalen”. Elproducenterna 

är inte dummare än att de använder de 

billigaste kraftverken först. Endast när 

efterfrågan och därmed betalningsviljan 

är riktigt hög så kör man de dyraste 

kraftverken. Så vilka kraftverk är då 

debatt 

billigast respektive dyrast? Jo, billigast är 

vattenkraft och kärnkraft. Dyrast är olja, 

kol och naturgas. 

Eftersom det är mycket vanligt med 

eluppvärmning i Sverige använder vi 

mer än dubbelt så mycket el på vintern 

jämfört med sommaren. Hur får vi då 

elen att räcka till på vintern? Förenklat 

kan man säga att de svenska kraftverken 

inte körs lika hårt på sommaren samt 

att vi exporterar en del el då. På vintern 

körs kraftverken för fullt plus att vi 

importerar el. Vilka kraftanläggningar i 

grannländerna har ledig kapacitet att sälja 

till desperata svenskar mitt i smällkalla 

vintern? Jo, de dyraste anläggningarna, 

de som inte redan körs för fullt just då. 

Och de dyraste anläggningarna var ju som 

bekant kol- och oljekraftverk. 

På grund av att det svenska elbehovet 

är så starkt beroende av årstiderna tvingas 

vi alltså under de kallaste veckorna varje 

vinter importera smutsig kolbaserad el från 

Tyskland, Polen och Ryssland. Som en 

extra krydda är alla svenska medborgare 

genom det statliga bolaget Vattenfall 

delägare i fyra av Tysklands nio värsta 

kraftverk ur klimatsynpunkt [3]. 

Slutsats: För varje villa som slutar 

använda elvärme (elelement, elpanna 

och värmepump) och övergår till ett mer 

lämpligt uppvärmningssätt så minskar 

villans efterfrågan av kolbaserad el från 

Norden och EU med minst 60 procent! ... 

Andreas Skälegård, Umeå 

Andreas är energikonsult, driver 

nyenergi.se och håller bland annat 

föredrag om klimat och engergi. 

[1] SCB, Statistiska meddelanden 

EN16SM0302 småhus 2003 

[2] Energimyndigheten, Elmarknaden 2003 

[3] www.panda.org 


Sida vid sida 

text och foto: Lisa Behrenfeldt 

– Natur og ungdom vallar får 

för rovdjurens skull 

Klockan 04.15 ringer Marias väckarklocka och det jag först 

tror är sömndis i mina ögon visar sig i själva verket vara 

tjock dimma utanför fönstret. Fukten hänger i luften där 

ute och Skinnfjellet är helt inbäddat i moln. Det är inget vidare 

utsiktsväder. 

Vi traskar i alla fall traktorstigen uppför fjället och det är svettigt 

med regnbyxorna och gräset som smetar drypande daggblött mot 

benen. Jag och Maria följer efter Ivar Reinfjell och hans jättelika 

vita hund som tre dagar i veckan går på fjället för att se efter fåren 

som betar där. Ivar växlar mellan tre olika fjäll i området och 

får lön från kommunen. I dag går han på Skinnfjellet, vårt fjäll. 

Bakom oss börjar solen så småningom färga horisonten och jag 

kan se framför mig hur de därhemma skulle sucka och skaka på 

huvudet om de såg mig nu. Klockan är fem på morgonen och jag 

är på väg upp på ett norskt fjäll för att leta efter får. 

Precis som i Sverige finns det i Norge hårda motsättningar 

mellan de miljövänner som vill ha livskraftiga rovdjurspopulationer 

och den lokalbefolkning som drabbas av rovdjuren. I Sverige 

handlar konflikten bara om renar, medan det i Norge även är 

vanligt att ha får som går fritt på fjället under sommaren, på så 

kallat utmarksbete. När fåren betar på fjället tillgodogör de sig 

näring som människan annars inte kan ta vara på. Resultatet blir 

miljövänligt och lokalproducerat kött. 

Natur og ungdom, Fältbiologernas motsvarighet i Norge, 

driver tillsammans med Norsk Bonde- og småbrukarlag projektet 

”Grønt spa´tak” (grönt spadtag). I projektet som startade 1993 

engagerar man lantbrukare vilka tar emot ungdomar som kommer 

och hjälper till med arbetet på gården under sommaren. Grønt 

spa´tak är ett sätt att främja lokalproducerad och miljövänlig 

matproduktion i protest mot WTO:s galna jordbrukspolitik och 

frihandelsavtal som innebär att mat skickas över hela världen. 

Att gå på betestillsyn är en av de uppgifter man kan åta sig 

i projektet. Rör det sig människor i områden med får är det 

mindre risk att rovdjur ger sig in i trakten. Betestillsynen är både 

ett sätt att gynna den miljövänliga fårskötseln och en väg till att 


skapa ett kunskapsutbyte och dialog mellan lantbruksnäringen 

och miljörörelsen i den infekterade rovdjursfrågan. 

”På beitetilsyn går du i sommerfjellet og passer på at de 

miljøvennlige sauene har det bra og ikke blir spist av ulven. Da 

redder du ulven også.” 

Tillsammans med Maria tillbringar jag tio dagar hos familjen 

Thorsteinsen i Vefsnmoen. Det gula huset ligger en bit utanför 

Hattfjelldal, en liten ort i höjd med Tärnaby på den svenska 

sidan. Utanför huset står en jättestor studsmatta. Vi har en 

likadan hemma i trädgården och mina småbröder studsar intill 

häcken mot grannen. När Mari och Daniel Thorsteinsen hoppar 

har de utsikt över Skinnfjellet. 

Att gå på betestillsyn innebär att vandra på fjället på dagarna 

och se efter att fåren har det bra. Vi ska lägga märke till om de är 

oroliga och upptäcka eventuella skadade eller döda djur. I utbyte 

mot det får vi mat, husrum, reseersättning och en liten lön. Att gå 

med fåren på fjället är förstås inget nytt. Före andra världskriget 

var det alltid någon som gick ute med fåren, man hade inte råd 

att förlora något av sina djur. Idag får fårägarna ersättning från 

staten för rovdjursrivna djur, förutsatt att kadavret dokumenteras 

och det går att bevisa att ett rovdjur är dödsorsaken. 

Björn, varg och örn är totalfredade i Norge, på järv och 

lodjur bedrivs det licensjakt. För att få tillstånd att skjuta ett rovdjur 

som gör skada måste man ansöka hos landshövdingen. Det här är 

en sak som vållat ilska bland fårägarna då miljöorganisationer så 

gott som vid varje ansökan överklagat ärendet till högre instans 

samtidigt som de satt hård press i media på att ansökan ska 

avslås. 

– Antalet rovdjur har ökat i Norge, det har vi märkt bara 

på de sex år som vi bott i Hattfjelldal, säger Niels-Henrik 

Thorsteinsen. 

– Järvbeståndet har exploderat, björnen är också på klar 

framgång, och även örn har det blivit väldigt mycket mer av. 

Familjen Thorsteinsen har ungefär 300 får och lamm på fjället 

och även om får egentligen inte är primär föda för björn och

järv är det varje år mellan sex och sju procent som blir tagna 

av rovdjur. I sommar har de förlorat åtta vuxna tackor och elva 

lamm. Det har varit både lo, björn och järv på fjället. 

– Det är inget problem att ha livskraftiga rovdjurspopulationer 

och samtidigt hålla får på fjället, säger Niels-Henrik. 

– Inte så länge man får en tillräcklig ersättning för förlorade 

djur och det ges möjlighet till att skjuta enskilda skadedjur och 

reglera bestånden när rovdjuren blivit tillräckligt många. 

I juli hade Fältbiologerna sitt sommarläger i Undersåker 

i Jämtland. Där har föreningen Fjällbete tagit upp traditionen att 

hålla får på bete i fjällen. En av sommarens varmaste dagar hjälpte 

vi till med att dra stängsel runt ett nytt område på Åreskutans 

sluttning och att flytta fåren över vägen. Att de svenska fåren 

stängslas in är inte för att de måste vara innanför stängsel utan 

för att det är möjligt att ha dem instängslade. I Sverige är antalet 

betande djur bara en spillra mot vad de varit tidigare. De bördiga 

markerna i dalgången ligger övergivna när de inte längre behövs 

för att odla vinterfoder och då finns det här ingen anledning 

att köra upp fåren på det karga fjällbetet med de risker som det 

innebär. 

Föreningen Fjällbetes 340 får är än så länge ganska ensamma 

på de svenska fjällsluttningarna, medan det i Norge går får på 

vartenda fjäll. Varför är det så? 

– Om man hårdrar det kan man säga att i Norge vill man ha 

det så, det vill man inte i Sverige, säger Jörgen Andersson som är 

en av initiativtagarna till Fjällbete. 

– Åtminstone här i Jämtland var det vanligt att ha fåren på 

fjället fram till 1950-talet. Sen började svenska politiker kräva 

lönsamhet och rationalisering. Och då tjänar man mer på att 

exportera volvobilar och satsa på odling av spannmål i södra 

Sverige än vad man gör på att hålla smågårdar vid liv i Norrland. 

Sen kan man importera billigt protein från Sydamerika till att 

föda upp kycklingar och grisar istället. 

Egentligen har vi bättre betesförutsättningar i Sverige än 

i Norge men där har mentaliteten varit annorlunda. Norska 

“Det finns plats för både rovdjur och får, 

men det är inte lätt.“ 

politiker har haft inställningen att det är viktigt att klara sig själv 

och producera sin egen mat. Fjällbete är en förening där de som 

så småningom ska äta fårköttet är delägare. Människor som bor i 

trakten och tycker det är bra att djuren går ute och att landskapet 

hålls öppet är beredda att betala ett högre pris än det på köttet 

från Nya Zeeland. När det inte finns något politiskt stöd har 

man istället lyckats utveckla ett lokalt. 

Hos Jörgen Andersson i Åredalen har rovdjuren än så länge 

inte utgjort något problem. 

– Hittills är det inga rovdjur som kommit på idén att hoppa 

över stängslet, de är inte präglade på det, säger han, men om det 

händer gäller det att skjuta det djuret direkt så att de aldrig lär sig. 

Och han fortsätter, det finns plats för både rovdjur och får, men 

det är inte lätt. Vad gäller rovdjurshatet så tror jag att folk ofta 

tycker mer illa om att de blir styrda av människor i Stockholm 

som inte känner till hur det är, än vad de hatar själva rovdjuren. 

– Dagar med dåligt väder håller fåren mest till nere i 

skogen, berättar Ivar och vi letar mellan fjällbjörkarna. Om det 

inte vore för ljudet från klockorna de har om halsen skulle vi 

aldrig upptäcka dem som på håll bara är som gråvita stenar i 

sluttningen. Fåren är skygga och håller sig i små grupper om ett 

par får och deras lamm. De här fåren har avlats framför allt med 

tanke på köttets egenskaper och på vägen har de förlorat en hel 

del av sin gamla flocksammanhållning. När de upptäcker oss 

beter de sig alltid på samma sätt. Först står de ett bra tag och bara 

stirrar, innan en plötsligt vänder och rusar iväg med de andra 

hack i häl som om de plötsligt kommit på att det är springa de 

ska göra. 

Dimman har lättat över Skinnfjellet och regnet fortsätter att 

bara vara blått dis bortöver bergen. Vi ser en kungsörn och två 

korpar segla långt uppe över sluttningen. 

– Örnar och korpar är bra tecken att hålla utkik efter, det kan 

betyda att det ligger ett kadaver där, säger Ivar och vi spanar bort 

över marken i våra kikare. ... 


Invandrare 

hotas av inavel 

text: Charlotte Hanström och Linnéa Falk 

bild: Kajsa Eldsten 

Hur många ska få finnas kvar? Inga, hundra, eller obegränsat? Det är brännpunkten 

i debatten om ett rovdjur som vargen. Men naturen sätter sina egna gränser. Själva 

biologin bakom fortplantningen gör att det är meningslöst för oss människor att sitta 

och skissa på om 150 eller 750 vargar är ett lämpligt antal. Utan tillräcklig genetisk 

variation hotar negativa inavelseffekter att försvaga stammen. Fältbiologen har gått 

till botten med vargarnas gener. 

Det började med att två nyinvandrade vargar från den 

finsk-ryska stammen fick valpar i Värmland 1983. Sedan 

kom en tredje invandrad varg 1990-91. De vargar som 

idag finns i Skandinavien härstammar alla från dessa tre. 

Fast givetvis börjar vargens historia för tusentals år sedan. Den 

vandrade in efter den senaste istiden tillsammans med vildrenen 

och älgen. Sedan var den en del av den skandinaviska naturen 

tills den nästan utrotades. 1965 fanns endast ett tiotal djur i 

Sverige och vargen fridlystes året därpå. Vargstammen fortsatte 

att minska. 

Dagens vargpopulation på cirka 100 djur tillhör ett 

gemensamt svenskt-norskt bestånd med huvudsaklig utbredning 

på den svenska sidan av riksgränsen. Genom att studera 

deras gener har det visat sig att dagens vargar inte har direkt 

släktskap med dem som funnits här tidigare eller med vargar 

från djurparkerna. De har en genuppsättning lik de finsk-ryska 

vargarnas och härstammar från de två värmlandsvargarna och 

den tredje som invandrade i början av 90-talet. 

Svenska och norska forskare i det skandinaviska 

vargforskningsprojektet Skandulv har lyckats rekonstruera ett 

fullständigt släktskapsträd för den skandinaviska vargstammen. 

De har funnit att den skandinaviska vargstammen är hårt 

inavlad vilket leder till allvarliga negativa effekter som påverkar 

vargstammens tillväxt. 

– Med hjälp av släktskapsträdet och våra fältdata har vi i faktiska 

siffror kunnat koppla genetiska problem till tillväxten hos en liten 

djurpopulation. De flesta sårbarhetsanalyser för hotade djurarter 

lider av att de saknar en sådan koppling mellan genetik och 


demografi, säger Olof Liberg, ekolog vid viltforskningsstationen 

Grimsö. 

För varje vargkull har man beräknat inavelskoefficienter 

och visat att ju högre inavelskoefficient, ju mindre kullstorlek. 

Den genomsnittliga storleken för vargkullar under första 

levnadsvintern ligger runt sex valpar för vargar som inte är 

inavlade. I dagens skandinaviska vargstam har denna siffra 

sjunkit till under fyra. Beräkningarna gäller tills vidare dock 

bara storleken på den första kullen som varje vargpar föder fram, 

för senare kullar kan man inte på spårsnö skilja årsungarna från 

äldre kvarvarande syskon i flocken. 

Vad är då anledningen till att inavel är negativt för en 

populations hälsa? Svaret finns i den kryllande mikroskopiska 

världen av celler som bygger upp allt liv. Cellerna har bland annat 

en kärna och det är i denna kärna vi hittar deoxiribonukleinsyra, 

mer känt som DNA, materialet till generna. DNA består av 

kvävebaserna tymin, adenin, cytosin och guanin, sockret 

deoxiribos och fosfatgrupper. 

Generna bär på information som beror av kvävebasernas 

ordning. Inte alla bitar av den långa DNA-stegen är gener, 

större delen är så kallade nonsensbitar. Men de bitar som kallas 

DNA kan liknas vid en lång vriden stege. Varje 

stegpinne består av två hopkopplade kvävebaser 

och skänklarna på stegen består av deoxiribos och 

fosfat. Kvävebaserna kopplas ihop i en mängd olika 

sekvenser vilket fungerar som en informationskod.


gener bär på information som styr hela organismens maskineri. 

Organismen kan till exempel vara en människa, en svamp eller 

en varg. 

Gener går i arv. Om båda dina föräldrar är blåögda, är 

sannolikheten att även dina ögon blir blå väldigt stor. Anledningen 

till att gener går i arv är att deras DNA kan kopiera sig själv. 

Kopieringen sker ständigt under celldelningen. Eftersom celler 

har en viss livslängd är celldelning nödvändigt för att ersätta 

gamla celler med nya. Celldelning är även nödvändig för att en 

organism ska kunna växa. 

Könsceller (ägg och spermier) bildas under en process 

som liknar vanlig celldelning och kallas reduktionsdelning eller 

meios. Resultatet av en cell blir hela fyra könsceller när meiosen 

är över. Dessutom är de fyra inte identiska utan bär på olika 

anlag. Detta förklarar varför helsyskon inte har exakt samma 

utseende eller egenskaper. 

Om könsceller som är lika varandra smälter samman och bildar 

en ny organism är sannolikheten större att samma typ av gen ska 

finnas på samma kromosom. Detta skulle inte vara något problem 

om det inte varit så att många gener vilka kodar för defekter som 

leder till exempelvis nedsatt immunförsvar är så kallat recessiva. 

En recessiv gen för till exempel svag syn kommer inte till uttryck 

om det på samma kromosom finns en dominant gen för stark 

syn. Detta kallas feltolerans, den recessiva genens ”fel” åtgärdas 

av den dominanta genens ”friska” anlag. Men om två recessiva 

anlag för samma egenskap nedärvs, så kommer denna egenskap 

till uttryck hos den nya organismen. 

Sannolikheten för att två identiska recessiva anlag ska nedärvas 

på detta sätt ökar då könscellerna är lika varandra, exempelvis 

de könsceller som kommer från samma familj. Den viktiga 

feltoleransen minskar, det är detta som kallas inavel. Svagare 

recessiva anlag förstärker varandra på grund av föräldrarnas nära 

släktskap. För en liten grupp organismer ökar risken för inavel 

eftersom sannolikheten att de olika individerna är släkt med 

varandra är större. 

– Det genomsnittliga släktskapet mellan olika vargar i 

dagens vargstam ligger högre än vad man får när två helsyskon 

parar sig, och vid en så hög inavelsnivå är det stor risk att dolda 

skadliga gener får genomslag genom att vargarna ärver dem från 

båda föräldrarna. Förmodligen är den sjunkande trend vi nu ser på 

kullstorlekarna i vargstammen resultatet av många små genetiska 

effekter av inaveln som adderas till varandra, förklarar Staffan 

Bensch, professor på Ekologihuset vid Lunds Universitetet. 

För att kunna förutsäga vilken effekt inaveln kommer att 

ha framöver har forskarna gjort preliminära modeller av den 


fortsatta tillväxten i vargstammen. Dessa visar att trots att 

inaveln hela tiden förvärras om inga nya individer invandrar så 

kommer vargstammen med stor sannolikhet att fortsätta tillväxa 

i ytterligare ett antal år. Om ingen invandring sker kommer 

emellertid förr eller senare en vändning nedåt, men tidpunkten för 

denna beror bland annat på hur högt man släpper vargstammen 

innan man begränsar den, det vill säga vilken övre gräns man av 

politiska, sociala och ekonomiska skäl sätter för stammen. 

Vid en så snäv begränsning som 200 djur kommer vändningen 

nedåt om något eller några tiotal år, förutsatt att inte andra faktorer 

“Det genomsnittliga släktskapet mellan olika 

vargar i dagens vargstam ligger högre än 

när två helsyskon parar sig. Vid en så hög 

inavelsnivå är det stor risk att dolda skadliga 

gener får genomslag genom att vargarna ärver 

dem från båda föräldrarna.“ 

förvärras, till exempel den illegala jakten. Läggs begränsningen 

vid 500 djur syns ingen permanent nedgång förrän om tidigast 

40–50 år. Men även om man inte begränsar vargstammen alls 

fortsätter inaveln och så småningom vänder stammen i alla fall. 

På mycket lång sikt är det hög risk för ett slutligt utdöende, 

oavsett hur många vargarna tillåts vara. 

–Det allra viktigaste för att bevara vargstammen är 

att det kommer in nya individer utifrån för att häva den 

fortgående inaveln, ju förr ju bättre, säger Olof Liberg. Han 

tillägger att det dock fortfarande finns tid att vänta på nya 

invandrare eftersom vargstammen fortsätter öka ett tag till. 

Verkligheten behöver inte bli fullt så illa som modellerna visar, 

till exempel om den visade inavelseffekten bara skulle gälla för 

första kullen och inte för alla kullar som föds. Dock kan det lika 

gärna bli värre, till exempel om inavelseffekterna även påverkar 

de vuxna vargarnas överlevnad. Skillnaderna rör dock mer 

tidsperspektivet än det slutliga utfallet. Forskarna kommer nu 

att komplettera modellerna för att förstå hur mycket en enstaka 

respektive flera invandrare betyder för utvecklingen, och vilken 

betydelse tidpunkten för en eventuell invandring har. 

Grundproblemet för den svensk-norska vargstammen är 

alltså att den utgår från för få djur, och därför kommer vargen få 

allvarliga problem oavsett hur stor den först tillåts växa, så länge 

som inte nya individer invandrar. 

Olof Liberg förklarar att populationer alltid har en process av 

förluster i genetisk variation. Det gäller för såväl varg, älg som 

människa. Denna förlust motverkas av mutationer som skapar ny 

genetisk variation. Om resultatet blir en avsmalnande genetisk 

bas eller inte beror på populationens storlek. I stora populationer 

på många tusen individer minskar inte den genetiska variationen. 

Det blir ett problem först när populationen går under tusen 

individer, och under ett par hundra individer går det riktigt fort. 

Därför måste man vara rädd om det lilla av genetisk variation 

man har hos vargstammen. 

– Var går den kritiska gränsen för de andra stora rovdjuren som 

inte startar från en inavelsposition? 

– De har ett bättre utgångsläge med större genetisk variation 

jämfört med vargarna som helt och hållet härstammar från 

tre individer. Rent hypotetiskt skulle det därför gå att hålla en

Meios i nio steg 

(de högra bilderna är förtydliganden av de vänstra) 

1 Bilden visar två kromosomer. DNA-strängarna kommer 

därefter kopiera sig. 

2 Kromosomerna packar åter ihop sig till korvar som 

ligger bredvid varandra förenade i en punkt i mitten, de är 

X-formade. De kallas nu systerkromatider vars ena del är 

originalkromosom, den andra kopia. 

3-4 Systerkromatiderna delas upp jämnt mellan det som 

kommer bli två olika celler. De två cellerna kommer inte få en 

identisk uppsättning gener. 

5 De två nybildade cellerna är ännu inte könsceller, men bär 

inte heller på samma kromosomuppsättning. 

6-8 En ny delning börjar och nu dras systerkromatiderna isär. 

9 Meiosen har resulterat i att en cell bildat två par könsceller 

som sinsemellan är genetiskt olika. 

mindre lostam än vargstam. Men det är inte aktuellt och finns 

ingen anledning till. Problemet är vargen vars existens är mest 

kontroversiell, säger Olof Liberg. 

– Hur är då situationen för de andra stora rovdjuren idag? 

– Järven är ett sorgebarn som bara ökar svagt. Björnstammen 

är växande och expanderar geografiskt. Situationen för lo är 

utmärkt, det finns 1200-1400 lodjur i landet. De klarar sig bra 

idag, även om inte stammen växer. Det beror dels på människans 

jakt, dels på att rådjursstammen minskat i mellansverige, i 

området mellan Bergslagen och gränsen för renskötselområdet. 

Där har lodjuren knaprat på sin egen bas eftersom rådjuren är den 

viktigaste födan i området. I renskötselområdet finns massor av 

mat i lons ögon, men det är tamdjur så där begränsas den genom 

skyddsjakt. Det finns en stor potential för lo i södra Sverige som 

har mycket rådjur, men lodjuren har inte spridit sig dit trots att 

de haft lång tid på sig. En anledning kan vara att skabben som 

smittar från räv till lo är vanligare i söder, enligt Olof Liberg. 

– Finns det planer på att människan ska hjälpa till med att 

plantera in nya individer i Skandinaviens vargstam? 

– Nej, det diskuteras visserligen, även bland myndigheterna. 

Men det är kontroversiellt, för vart ska man släppa ut dem, vart 

är de välkomna? En utplantering skulle spä på den utbredda 

uppfattningen att alla vargar är utplanterade. 

Olof anser att utplantering ändå är en åtgärd som kan bli 

nödvändig, om än inte akut. För tillfället är stammen växande. 

– Tillskott kan komma, flera vargar har varit på väg. I våras 

sköts till exempel Ringvattnetvargen i Jämtland som man visste 

var invandrad. Det var en laglig avlivning, och därför säkert ett 

svårt beslut att fatta. Den uppehöll sig i en by i en och en halv 

månad, och byborna krävde att den skulle avlägsnas. Man försökte 

först driva bort den men när det inte lyckades avlivades den. 

Avslutningsvis påpekar Olof Liberg: 

– Vi får inte glömma att det största akuta hotet mot 

vargstammens tillväxt idag inte är inavel, utan det illegala 

avlivandet av vargar. Våra resultat får därför inte tas till intäkt för 

att man helt fryser möjligheterna till skyddsjakt, vilket i värsta 

fall skulle kunna leda till en ökad illegal jakt. ... 



Det pratas mycket om varg och björn, men de är sillmjölkar i 

jämförelse med många andra. När Fältbiologen listar Sveriges 

grymmaste rovdjur hamnar bara en av de fyra stora på listan 

– och det först på åttonde plats! 

text: Anna Froster 

Klokrypare 

Skorpioner finns mitt ibland oss, men i Sverige lever de under cover som 

klokrypare, eller pseudoskorpioner. Visserligen är de bara mellan en och 

fyra centimeter långa, men de har grova klor med giftkörtlar i som de 

förlamar sina byten med. Vissa lever under bark, andra i sängar eller i 

böcker. Bokskorpionerna jagar boklöss som lever av trycksvärta. Bilden 

visar en barkklokrypare. Just nu på din bakgård.. 

Marulk 

Marulken kan bli över två meter lång och väga drygt 60 kilo, och 

till största delen består den av ett stort huvud med en gigantisk mun 

med hundratals vassa tänder. Över hela kroppen har den märkliga 

hudflikar som gör att den ser ut som en algövervuxen sten när den 

ligger stilla på botten. Från ryggen sticker ett långt utskott upp som 

fungerar som metspö, med en hudflik som agn. När någon nyfiken 

fisk kommer tillräckligt nära öppnar marulken sitt väldiga gap, och 

genom undertrycket som uppstår sugs bytet in i munnen 

Järv 

Järven är liten i jämförelse med sina kompanjoner i De-fyrastora-ligan, 

men inte desto mindre läskig. Den är uthållig, envis 

och har tillräckligt starka käkar för att stycka det mest djupfrysta 

kadaver. Den träffar i princip aldrig andra järvar förutom vid 

parning. Asocial och enstörig smyger den runt på fjället och – 

på senare tid – i skogen. Att ta död på konkurrenters ungar är 

vardagsmat. Vid dåligt väder smyger den sig in i renhjordarna 

och slår till och dussintals djur kan bli lemlästade i en attack. 

foto: Marcus Elmerstad 

foto: Roger Jansson / www.havetshus.lysekil.se 

foto: Staffan Widstrand

Trollslända 

Alien är bara en blek kopia av en trollsländelarv. Larverna rör sig mycket långsamt 

eller ligger stilla och känner av minsta rörelse i vattnet. I stort sett vad det än är 

så anfaller de, genom att skjuta ut sina käkar som en fångstmask på bråkdelen av 

en sekund. Bytet är inne i munnen innan det hinner skrika. Som vuxna fortsätter 

trollsländorna sin aggressiva livsföring. De fångar allt smått och tuggar i sig det 

flygandes. När de tar större saker som dagfjärilar, sätter de sig gärna på en gren 

och knipsar i lugn och ro av vingar och ben med sina sylvassa munverktyg. De har 

heller inga moraliska betänkligheter inför kannibalism. 

Myrlejon 

Insekternas Sarlacc (Starwars). Myrlejonsländans larver 

gräver trattformiga fångstgropar i sand och gräver sedan 

ner sig själva längst ner. När en myra eller en spindel 

kommer till gropen sprätter myrlejonet sand på dem 

tills de rutschar ner på botten av gropen. Där väntar 

myrlejonet med långa, krokböjda käkar. 

Näbbmus 

Kan ge ett litet och försagt intryck, men just litenheten gör att 

den har väldigt hög ämnesomsättning och måste äta nästan hela 

tiden. Om den är utan mat i två timmar dör den av svält. När 

en näbbmus hamnar i en fälla med en sork som är dubbelt så 

stor som den själv så dödar näbbmusen sorken och äter upp den, 

bara genom sin enorma ettrighet och aggressivitet. Live hard, die 

young är ett av näbbmössens favorituttryck. De blir sällan mer än 

ett och ett halvt år gamla. 

Berguv 

Alla ugglor är grymma bestar med övernaturlig hörsel och syn, 

som flyger spöklikt tyst genom natten. Berguven är världens största 

uggla med nästan två meter mellan vingarna. Den kan dessutom bli 

väldigt arg. I Fåglar i Sverige beskriver Erik Rosenberg berguven: 

“Rent storartat djävulsk ter han sig i vrede, när han gör sig 

dubbelt så stor, hukar sig och spänner upp vingarna som en sköld, 

låter de eldröda ögonen flamma genom att ideligen ändra de svarta 

pupillernas storlek, knäpper med näbben, väser och flämtar så att 

den vita hakfläcken darrar och detta allt medan han sakta trampar 

på stället och vaggar åt sidorna.” 

foto: Andreas Garpebring 





Varfågel 


Ser vid första anblicken ut som ännu en vanlig liten gullig 

folkhemssångare – tills man upptäcker blodet i mungipan. Varfågeln 

är en systematisk slaktare. Den kan identifiera en sork på åtminstone 

trehundra meters håll, och stiga rätt uppåt när småfåglar passerar 

ovanför, på ett sätt som inga av de stora rovfåglarna kan. Den griper 

bytet med näbben och för bort det i klorna till en buske där den 

fäster det i en klyka och styckar upp det. 

Jordlöpare 

Jordlöparen håller fast sitt byte med kraftiga käkar medan den biter hål och 

sprutar in en vätska i såret. Vätskan förlamar bytet så det slutar spjärna emot 

och istället börjar lösas upp, så att jordlöparen kan sörpla i sig det som soppa. 

Jordlöparlarverna har ryggen täckt av tjocka kitinplåtar, väldiga käkar och ben 

som är försedda med dubbla klor. Under dagen vistas de i gångar som de grävt 

i jorden och om kvällen kommer de fram för att söka föda. De är glupska 

rovdjur och kan ge sig på en många gånger större daggmask, som inte har hittat 

tillbaka till sitt hål efter nattens utflykt. 

Jordlöparen på bilden är en läderlöpare. 

Sjöstjärnor 

Sjöstjärnor är värre än alla UFO-monster som någon B-skräckisregissör någonsin 

har uppfunnit. På ett svävande sätt rör de sig längs havsbottnen på tusentals 

små ben med sugkoppar som sitter på undersidan av armarna. I änden på varje 

arm sitter ett ljuskänsligt öga. Om en arm slits av växer snart en ny ut. Och det 

är ändå inte det värsta, för om bara en liten del av mittpartiet sitter kvar på den 

avslitna armen, så kan en helt ny sjöstjärna växa ut från den. 

Deras huvudsakliga byten är musslor, som de bänder upp skalet på med sina 

starka armar. Musslan håller emot tills den inte orkar längre, och då vänder 

sjöstjärnan ut sin matsäck direkt in i skalet och smälter musslan med sin 

förlamande magsaft. De drar sig inte heller för att äta upp sina släktingar. Om 

du fortfarande tycker att sjöstjärnor är små och fina, betänk att de kan lägga 

2,5 miljoner ägg på två timmar, och att den europeiska sjöstjärnan blir upp till 

en meter i diameter. 



foto: www.kmf.gu.se

Duvhöksjakt 

– privilegier för överklassen 

I 

Sverige finns det två länsstyrelser som fortfarande tillåter att 

man får skjuta och avliva duvhökar, en art som annars är 

helt fredad. Dessa två länsstyrelser återfinns i Skåne och i 

Stockholm. 

– Det här är en kvarleva från gamla tider då ett utbrett 

rovfågelhat rådde och då vanföreställningen att rovfåglar var av 

ondo för naturen fanns, berättar Sören Lindén från Stockholms 

Ornitologiska Förening. 

På många gårdar och gods runt om i Sverige finns en lång 

tradition av att föda upp och sälja fåglar för jakt. Fasaner, 

rapphönor och gräsänder är de populäraste arterna att föda upp 

och använda till nöjesjakt. Jakten går ofta ut på att företag och 

folk som har gott om pengar ger sig ut på såkallad ”direktörsjakt”, 

det vill säga att man betalar för att jaga buruppfödda fåglar och 

andra djur inom ett begränsat och ofta inhägnat område. Jakten 

förekommer i stor omfattning på flera platser runt om i Sverige 

och är en indsutri som omsätter miljontals kronor varje år. Denna 

form av jakt är hårt kritiserad från naturvårdshåll och även av 

vissa jägare. 

Även uppfödningen är tveksam. Efter att äggen legat tre veckor 

i ruvningsmaskiner väntar en drygt sju veckors uppfödning i 

voljärer där trängseln för kycklingarna ofta är stor. Trängseln gör 

att kycklingarna blir stressade och börjar hacka på varandra. 

De gods och herrgårdar som bedriver uppfödning av 

fasaner har möjlighet att söka och få tillstånd till att fånga och 

i vissa fall skjuta eller slå ihjäl duvhökar. Resonemanget som 

fågeluppfödarna använder är att duvhöken är ett stort problem 

som predator på tamfåglarna. Det ges alltså tillstånd att döda 

en fågel som annars är totalt fredad bara för att skydda de fåglar 

som föds upp för nöjesjakt. Tillstånden fås via Länsstyrelsen och 

även om kvoterna har dragits ned på senare år så förekommer 

jakten fortfarande. Därtill ges det oförändrat generösa tillstånd 

till fångst och förflyttning av duvhök. Det handlar om ett 20-tal 

skånska gods som får detta tillstånd. 

Kenneth Bengtsson, ordförande för Skånes Ornitologiska 

Förening är kritisk till denna hantering. 

– I år gav Länsstyrelsen för Skåne tillstånd till olika gods i 

Skåne att döda sammanlagt 13 duvhökar, 11 av dessa dödades. 

text: Daniel Avenäs 

bild: Claes Pettersson 

Det känns som att länsstyrelserna inte tar vår kritik och våra 

synpunkter på allvar. 

Duvhökarna fångas ofta i bur där det sitter ett lockbete, oftast 

en levande duva som vanligtvis inte ges någon större hänsyn 

eller omsorg. Fåglarna blir dessutom ofta mycket stressade av 

hanteringen. 

– Vid fångsten är det även vanligt att andra rovfåglar fastnar i 

fällorna och tar skada, säger Sören. 

Det finns även ett mörkertal, från flera håll berättas att det 

dödas fler duvhökar än vad kvoterna tillåter. När duvhöken väl 

är fångad innebär det en hel del extraarbete att forsla bort den, 

alternativt föra den till en ringmärkare som tar hand om fågeln. 

Vissa ornitologer hävdar att uppfödarna när de väl har fångat 

fågeln med uppsåt hanterar den så ovarsamt att den avlider eller 

blir så allvarligt skadad att den är tvungen att avlivas. Alternativt 

att den helt enkelt dödas trots att den egentligen bara skulle 

förflyttas. Kontrollen av hur uppfödarna sköter hanteringen 

är mycket begränsad. I Stockholms län har det för 2005 getts 

tillstånd att skjuta, eller fånga och slå ihjäl totalt åtta duvhökar, 

men nyligen låg kvoterna mycket högre. 2001 var kvoten i 

Stockholm 29 och i Skåne 40 duvhökar. Denna jakt har satt sitt 

spår i duvhöksbeståndet och observationerna har minskat stadigt 

genom åren. 

Två arter ställs mot varandra. Duvhöken, en fredad, relativt 

sällsynt rovfågel som har en lång historia bakom sig i Sverige. 

Fasanen, en sentida införd icke spontan art som är helt 

främmande för den svenska faunan och som i huvudsak bara 

används till jakt. ... 


foto: www.staffanwidstrand.se 

20 | Fältbiologen 3-4/2005


Staffan Widstrand 

Fotar och förändrar 

Fem-sex stycken kanske, svarar han efter ett kort uppehåll. 

Staffan Widstrand är fotograf med inriktning på 

naturreportage och han lyckas dessutom försörja sig helt 

på det. Jag undrade hur många svenskar som kan räkna sig till 

den kategorin. 

– Jag skulle inte vilja kalla mig naturfotograf, fortsätter 

han, det känns alldeles för begränsande. Människor behöver 

verklighet, inte bara vackra foton. 

Efter ett tag tror jag att jag förstår. När Staffan säger 

verklighet menar han sammanhang, återkoppling till 

människan och samhället. Staffan tillhör inte forskar- eller 

upptäckarvärlden som dokumenterar för vetenskapliga 

syften, han är bildjournalist med inriktning på natur- och 

miljöreportage. 

– Att lägga till den mänskliga faktorn i naturfoto gör en hel 

ny dimension, det blir roligare och mer intressant, säger han. 

När jag träffar Staffan Widstrand hemma i Kallhäll utanför 

Stockholm är han nyligen hemkommen från Alaska, inte för 

att fotografera björnar utan för att starta upp ett nätverk för 

naturskyddsengagerade fotografer. 

text: Aron Hejdström 

foto: Staffan Widstrand 


– Det var konstigt att sitta inne och diskutera med den 

naturen runt hörnet, erkänner han. 

– När jag blev utsläppt hyrde jag en liten bil och stack 

ut direkt. Tre nya däggdjur på en dag, havsuttrarna var 

underbara! 

Helt klart är Staffan Widstrand fotograf, i världsklass 

dessutom, men under den täckmanteln döljer sig en 

upptäckare och pojke som tror på livslångt lärande. 

– Nyfikenheten är viktigast. Wow! Dit måste jag, måste 

se hur det är på riktigt, skaffa mig en egen uppfattning. Jag 

vill veta hur det är runt hörnet, och bortom horisonten. Då 

är det perfekt att vara fotograf – med en kamera runt halsen 

har man ett giltigt skäl att stoppa näsan i blöt överallt! 

Nog vill han veta. Men han vill också att andra ska 

veta och drivas av upptäckarglädjen. För några år sedan 

var han med och startade Svenska Ekoturismföreningen 

och kvalitetsmärket Naturens Bästa. Trots att Sverige inte 

hyser de mest artrika skogarna eller de högsta vattenfallen 

är Staffan övertygad om att den svenska ekoturismen har



mycket att ge både svenskar och utländska besökare 

eftersom den är både exotisk och välorganiserad. Jag har 

inte svårt att förstå spänningen med att åka runt i världen 

och fotografera och uppleva natur och kulturer skilda från 

vår egen, men hur kan en man som säger sig älska naturen 

såsom Staffan utsätta den för dessa oändliga resor och den 

miljöpåverkan de för med sig? 

– När jag reser sätter jag onekligen ett ordentligt ekologiskt 

fotavtryck, men då får jag väl väga upp det genom ett än 

större ekonomiskt och naturskyddsmässigt, svarar han. 

– Problemet med turismen för både Amazonas och de 

flesta andra ekoturismresmål i världen är inte att där är för 

mycket turister, utan tvärt om för få. Hade inte turister 

velat se den afrikanska savannen och dess vilda djur skulle 

den varit uppodlad för länge sedan. Staffan menar att 

välorganiserad och stark naturturism är bland de bästa 

skydd vi kan ge världens utsatta djur och natur. Han 

fotograferar för att få oss ut och resa, ut och visa att vi bryr 

oss om att naturen finns kvar. 

– Det behöver inte vara dyrare för en familj att åka 

till Indien och titta på vilda tigrar än till någon vanlig 

turistort, problemet är bara att många människor inte vet 

att möjligheten finns, påpekar han. Mycket tankar ligger 

bakom Staffans engagemang i naturen men det är ändå 

lusten som är hans starkaste drivkraft. Hans utbildning, 

metallarbetare, reservofficer och taxichaufför har, kan 

man nog säga, marginell koppling till vad han sysslar med. 

Kunskapen han lever på är, liksom hos många av hans 

kollegor, hämtad genom erfarenhet och nyfikenhet. Att 

prova, misslyckas, inspireras av andra och prova igen. 

– Att vara alltför asketisk har ingen framtid. Jag tror 

man ska göra det man är mest intresserad av för tillfället, 

man ska lägga tid på saker man mår bra av. Det låter så 

lätt när Staffan berättar att han sedan det egna företaget 

startade för femton år sedan bara driver egna projekt, och 

inte tar uppdrag för ekonomins skull blir jag minst sagt 

förvånad, hur gör han? 

– Jag försöker sträva efter att vara bland de bästa i 

världen, förklarar han. Det finns så många där ute som är 

duktiga, inte minst i och med att internet skapat en mycket 

större global konkurrens. Ligger man inte på topp, är man 

snart av banan. 

– Sedan måste man ha något att säga, något att berätta, 

och göra det på sitt sätt. Inga små åtaganden, noterar jag 

försynt, och undrar om det aldrig blir stressande att ha så 

många järn i elden samtidigt? 

– Det är som att äta en kronärtskocka, svarar han. 

– Man får ta ett blad i taget. ... 

Om du vill veta mer om Staffan Widstrand eller Naturens Bästa 

är det bara att surfa ut på nätet på: www.staffanwidstrand.se, 

www.naturensbasta.se 



Ökänd och Okänd 

text: Lars Axelsson 

foto: Staffan Widstrand 

Det sägs att den plundrar visthus, dödar på 

skoj och är fader till den monstruösa bjärven. 

Ett gammalt öknamn är filfras efter tyskans 

“Vielfrass” – storätare, och Gulo Gulo, det 

latinska namnet som Linné gav den, betyder 

“mycket glupsk.” Kanske är det sant, men 

mycket är fortfarande okänt om järvens liv. 

Först stoppar den sig full, och sedan klämmer den sin kropp 

mellan två träd för att tömma magen, och på så vis kunna 

äta lika mycket igen. Sanningen är dock att den styckar 

sina byten eller funna kadaver med sina mycket starka käkar, 

och sedan begraver maten till sämre tider. Detta är bara en av de 

myter som omger det av våra stora rovdjur som vi vet minst om, 

och som på samma gång kanske är det allra häftigaste: järven. 

– Det finns för lite forskning i jämförelse med andra arter, 

säger Jens Persson, som har doktorerat på järvar och är ett av 

Sveriges järvproffs. Han har arbetat med Projekt Järv, världens 

största forskningsprojekt på järv som håller till i trakterna 

kring Sarek. Projektet har funnits sedan 1993 och finansieras 

av Världsnaturfonden tillsammans Naturvårdsverket och dess 

norska motsvarighet. Järvar har radiomärkts för att det ska gå att 

kartlägga deras vandringar och revirhävdning. Och man har sett 

att järvens reproduktion går mycket långsamt. 

– Det tar mycket energi för en hona att föda upp ungar. De 

kanske föder vartannat, vart tredje år i vanliga fall. 

Ungarna föds i mars efter att föräldrarna parat sig i aprilaugusti. 

Vanligtvis kravlar två-tre ungar ut ur lyan i maj och 

följer sedan sin mor ända in på hösten och vintern. Men många 

dör under sitt första levnadsår. 

– Den vanligaste dödsorsaken för unga järvar är att andra 

järvar dödar dem. Andra, vuxna, järvar vill se sin egen avkomma 

utan konkurrens. 

Alla unga hanar utvandrar från sin mors revir för att söka ett 

eget, och även de flesta honor om de inte finns en chans att de 

kan få ta över hennes revir. Järven är mycket revirhävdande och 

en riktig enstöring. 

Järven är upptagen på rödlistan över hotade arter och 

klassificerad som starkt hotad. Sedan 1969 är den fridlyst, även 

om viss skyddsjakt kan tillåtas av Naturvårdsverket. Den är 

dessutom, efter vargen, det djur som är mest tjuvjagat i Sverige, 

enligt brottsförebyggande rådet. 

Framtiden ser dock inte mörk ut, enligt Jens. 

– Den ser väl okej ut. Vi har 400-500 järvar i Sverige nu, i 

större delen av Sverige. För 200-250 år sedan fanns den bara i 

fjälltrakterna men den har rört sig söderut, och sedan 1999-2000 

har den setts i både Gävleborg och Dalarna. Där finns en större 

acceptans för järven än till exempel vargen. Det är få människor 

som är rädda för den och den tar få tamdjur. 

I fjälltrakterna däremot lever järven under vinterhalvåret till 

stor del på renar. Utan renar, ingen järv, slår Jens fast. Den är 

som bäst en medelmåttig jägare och när järven väl går till attack 

mot en renhjord kan den lemlästa ett stort antal renar utan att 

få tag i någon. 

– Järven är inte stark, men mycket uthållig. När skaren bär 

honom, men inte renarna, då har järven sin stora chans. Under 

sådana extrema förhållanden kan flera dussin renar bli dödade och 

lemlästade, säger Per-Gustav Idivuoma, ordförande för samernas 

riksförbund, Sapmi. Han tillägger att det dock är individuellt för 

den enskilde järven och det är förståeligt att järven skaffar sig så 

mycket mat den kan när tillfälle ges; det ligger i dess natur. 

Detta beteende kan tyckas onödigt grymt för människan och 

är förmodligen en av anledningarna till att ryktet om järvens 

blodtörst uppstått. Järven själv försöker förstås bara fylla sitt 

vinterförråd. 

Per-Gustav menar att man inte kan jämföra rovdjuren med 

varandra, till exempel järven och vargen. 

– De gör helt olika sorters skada. Samtidigt säger han att man inte 

kan ge specifika rovdjur skulden för skador på renhjordarna. 

– Man måste se helhetsbilden, vad är den totala skadan av lo, 

björn, örn, järv? Det samerna kan göra är att sätta en toleransnivå 

på by och regionsnivå och sedan konstatera när trycket från 

rovdjuren blir för högt, och då ta ställning för att vissa måste 

plockas bort. Samerna har aldrig förespråkat att rovdjur ska 

utrotas, det är bara fördomar. Rovdjuren hör också till faunan, 

men det måste finnas en balans. 

– Hade samerna inte accepterat järven, hade den varit borta för 

länge sedan. Så säger en anonym tjuvskytt i boken De fem stora, 

och Per-Gustav håller med om att det stämmer. Tjuvskytte är 

tillsammans med den låga reproduktionstakten det som utgör ett 

hot med järvstammen. Men trots allt så växer den alltså, enligt 

både Jens och Per-Gustav. Sakta, men inte helt säkert. ... 


De dödsdömda almarna 

text: Charlotte Hanström 

bild: Sara Lännerström 

Träd för träd huggs ner. Almsjukan breder ut sig och 

vi verkar stå maktlösa inför dess framfart. Hoppet 

står till trädinventering och evolution. 

Det stora mäktiga trädet vid vägen, där jag hämtar min 

post, började för några år sedan dö bit för bit. Likadant 

ser det ut lite överallt i skogar, dungar, alléer och 

stadsparker. Det börjar med att bladen vissnar och faller av lite 

tidigare än vanligt en sensommar på någon gren. Sedermera dör 

hela grenen, och om det är riktigt illa, dör inom några år även hela 

trädet. De stora träden i fråga är almar, och de blir allt färre. 

Men vad är det då som inte står rätt till, vad beror almsjukan 

på? 

Jo, i detta drama är det en svampart som är boven, eller två 

olika arter, för att vara korrekt, dels Ophiostoma ulmi och dels 

Ophiostoma nova-ulmi. Den förstnämnda invandrade till Sverige 

från Europa någon gång under 1950-talet med smittad ved. Den 

andra typen kom inte hit förens på 1970-talet och härstammar 

från USA. Denna senare svamptyp är dessutom aggressivare i 

sitt angrepp på almarna än den europeiska. Våra almar har inte 

något effektivt skydd mot dessa angrepp, då de inte utvecklats 

tillsammans med svamparna. 

Svampen bosätter sig i almens ved i de yttersta kärlsträngarna 

där den bildar dels mycel och dels enskilda celler (sporer) som 

kan följa med vätskeflödet i trädet och snabbt sprida svampen till 

fler grenar. Den avsöndrar ett gift som skadar veden. För att ta 

reda på om det är svampangrepp som orsakar en alms död kan 

man göra ett tvärsnitt av en död gren, om det är svamp har den 

svarta prickar i de yttre årsringarna. 

I viss mån kan träden försvara sig genom att täppa till sina egna 

kärlbanor. Det kallas thyllbildning, men utgör inte ett tillräckligt 


skydd. Spridningen av svampen sker främst med hjälp av en typ 

av skalbagge. Denna fungerar som en smittbärare och har fått 

namnet almsplintborre (Scolytus spp.), efter sin favoritvärd. 

Almsplintborrarna äter på grenarna i almarnas kronor för att 

få näring och överför då svampsporer vilka gror i de gångar som 

insekten gnager. Spridningen av svampen gynnar almsplintborren 

då dess ägg och larver utvecklas i försvagade träd (även orsakad av 

naturlig stress, till exempel torka). I ett nedsmittat dött almträd 

får de nykläckta skalbaggarna svampsporer på sig och nästa 

generations skalbaggar är redo att föra smittan vidare. 

Det är av denna anledning som man för att hindra 

spridningen, måste hugga ner angripna döda träd så snabbt 

som möjligt. Det ska ske före den första april året efter det att 

trädet dött, för att undvika att almsplintborrens larver ska hinna 

kläckas. Smittan kan även spridas via rotkontakt och almar som 

står för sig själv har därför större chans att undvika smitta. 

De flesta kommuner har tagit på sig ansvaret att motverka 

spridningen genom att inventera och avverka döda träd. Vi kan 

hoppas att detta i kombination med trädens egen evolution ska 

bidra till att inte alla vackra almar försvinner från vårt land. 

Märker man att ett träd visar tecken på att möjligen vara angripet, 

kan man alltid rapportera det till kommunens miljöförvaltning 

för att hjälpa till. ...

Fastighetsverket gör så gott de kan 

Det finns gamla träd i hela Norrland. Ska vi spara hela 

Norrland då eller? säger Johannes som är naturvärdesinventerare 

på Statens Fastighetsverk. 

Vi står i skogen intill sjön Katnihaure utanför Jokkmokk. I 

den här skogen finns ovanligt många gamla tallar och granar. 

Träd som har sett blåbärsriset färgas rött och björkarnas löv 

falla till marken minst tre hundra gånger. Den här skogen vill 

Fastighetsverket hugga ner. 

Vi har varit här en gång tidigare. Det var i juni under Fältbiologernas 

skogsinventeringsresa. Då var det brännande hett och 

ljust hela natten. Vi naturvärdesinventerade den del av skogen 

som Fastighetsverket avverkningsanmält och hittade 28 arter* 

som är mer eller mindre hotade av det moderna skogsbruket. Det 

är lavar, svampar, mossor, insekter och fåglar som är knutna till 

skogar som funnits på samma plats under lång tid utan avbrott. 

Nu är det höst och några av oss är här igen för att tala om vad vi 

tycker: den här skogen ska stå kvar! 

De fem männen som kommit från Fastighetsverket håller inte 

riktigt med. De är nöjda med avverkningsplanen och menar att 

de äldsta tallarna kommer att märkas ut och lämnas kvar. De 

får det att låta som att Fastighetsverket verkligen gör så gott de 

kan med sina skogar. De får det att låta som att det kryllar av 

gammal skog i hela norra Sverige. De lyckas till och med få det 

till att de här gamla tallarna skulle trivas bättre på ett ljust och 

öppet hygge. 

Det är att tro mycket om sig själv att tro sig kunna bättre 

än naturen. 

Förutom att vara förvaltare för en drös slott och herrgårdar 

äger Statens Fastighetsverk en hel del skog. Till största delen är 

text och foto: Lisa Behrenfeldt 

...med att avverka de sista fjällnära skogarna 

det skog nära fjällen – i trakter där det fortfarande finns stora 

områden som är nästan opåverkade. Och man kan tycka att ett 

statligt verk borde kunna kosta på sig att bevara dessa områden. 

Men tvärtom har Fastighetsverket gjort sig kända för bete sig illa. 

Gång efter gång. De har stora fula hyggen på sitt samvete, skogar 

som aldrig borde ha avverkats. 

- Fastighetsverket har, om jag får använda hårda ord, varit 

riktiga bovar i skogen i många herrans år, säger Björn Mildh som 

är skogskämpe i Piteå, och han är långtifrån ensam om att ha den 

erfarenheten av Fastighetsverkets skogsbruk. 

Tallarna vid Katnihaure började växa i början av 1700-talet. 

Då fanns det gamla träd i hela Norrland, i hela Sverige. Men 

att stå i skogen år 2005 och påstå att det finns massor av gamla 

träd i norra Sverige, det är att ignorera verkligheten. Det växer 

fortfarande skog på 55 procent av Sveriges yta, men 63 procent av 

skogen under 70 år, enligt Skogsstatistisk årsbok, och nästan all 

skog är påverkad av skogsbruk. 

Skogen vid Katnihaure är inte heller den helt orörd men den 

har kvar mycket av urskogskaraktärerna. 

– Ni måste förstå att vi inte bara kan lägga en död hand över 

alla våra skogar, säger Jan Naumburg som är Fastighetsverkets 

naturvårdspecialist. Som att livet inte skulle finnas i skogar som 

sköter sig själva utan i det timmer som fraktas till sågverken. ... 

*16 rödlistade arter = arter vars framtida förekomst i Sverige är hotad. 

12 signalarter = arter som indikerar miljöer med höga naturvärden. 

Under Fältbiologernas skogsinventeringsresa 2005 besöktes nio områden 

som Fastighetsverket avverkningsanmält i Jokkmokk och Arjeplogs 

kommuner. Rapporten från resan finns på Fältbiologernas hemsida. 


Är det Kottar!? Sjukt! 

text: Lars Axelsson 

foto: Herbert Hellman och Lars Axelsson 

Fältbiologernas skogsnätverk jobbar på bred front. Samtidigt som de håller 

kurser för skolklasser ska de granska hur bolagen lever upp till sina löften, 

samarbeta med internationella skogskämpar, klättra i träd och arrangera en 

skogsfestival. Välkommen till 2006, skogstemaåret. 

Skogen har genom tiderna fascinerat, trollbundit och skrämt 

människor. Den är tummelplats för fredlösa, rovdjur, 

spöken, troll och skogsrån. Samtidigt så är den källa till 

svamp, bär och magiska naturupplevelser och hemvist för en 

massa spännande arter. 

Skog är också någonting som Fältbiologerna mer och mer har 

arbetat, pysslat och avnjutit under de senaste åren. Kampanjen 

Urskog 2000 har pågått sedan 1991 och bland annat resulterat 

i att de båda skogsområdena Lisselberget och Kvarnbäcken i 

norra Värmland köpts in och skyddats. Vintern 2004 kämpade 

fältbiologer mot Sveaskogs avverkningsmaskiner i Valvträsk och 

i somras hölls ett internationellt skogsläger med Taiga Rescue 

Network i Årrenjarka. 

Skogsaktiviteten i Fältbiologerna hålls hög framför allt tack 

vare Skogsnätverket. De är allra mest kända för att ordna 

inventeringsresor på skogsbolagsmark varje år, och i somras gick 

startskottet för ett nytt projekt som kallas för Skogsklok. 

Skogsklok består av två delar: först en utbildningsresa för 

ett antal fältbiologer för att bli så kallade naturambassadörer. På 

resan får de träffa alltifrån trähantverkare, skogsaktivister och 

naturkonstnärer till skogsbolag, skogsmyndigheter, biologer och 

skogsarbetare, och lära sig allt från skogshistoria, ekologi och 

inventeringsteknik till att resa vindskydd, göra upp eld samt 

gruppdynamik och ledarskap. Sedan ska ambassadörerna ta med 

sig högstadieelever ut i skogen för att föra vidare sina kunskaper, 

sitt engagemang och sin känsla för skogen och så ett frö av 

skogsintresse och naturkänsla hos dem. 

Herbert Hellman gick utbildningen till naturambassadör i 

somras, och han bjöd en liten, men frivillig, grupp killar från sjuan 

på Wallaskolan i Sala på två dagar i skogen med övernattning. 

Herbert ledde den entusiastiska gruppen fram och tillbaka 


mellan träd och genom snår samtidigt som han förklarade varför 

det är bra med döda träd i skogen, (”Ser ni hålen, vad bor här?” 

”Insekter!”) att enbär egentligen inte är bär, (”Är det Kottar?! 

Sjukt!”) samtidigt som han fick besvara dussintals frågor. (”Vad 

heter den mossan?” ”Hur gammalt är det där trädet?”). 

Naturambassadörens uppgift är som sagt att väcka intresse för 

naturen hos de elever som den tar med ut, vilket i Herberts fall 

verkade gå hem. Trettonåringarna angrep såväl vitmossestudier 

som konsten att bygga eld, med liv och lust och försökte memorera 

lavarter såväl som svinga vedyxor med varierat resultat. 

Under 2006 kommer det att råda skogstema i Fältbiologerna. 

Detta innebär tidernas tillfälle för alla som vill lära sig mer om 

skog, veta hur man inventerar, hitta värdefulla skogar, klättra 

i träd och hänga ute under barrens rassel och lövens sus. Och 

förstås kämpa vidare för all oskyddad naturskog eller din 

favoritutflyktsskog som är på väg att huggas. 

Aktiviteter i skogens tecken förutom Skogsklok som du redan 

nu kan skriva upp är förstås sommarens inventeringsresa som 

också den arrangeras av skogsnätverket, och Åfallets skogsfestival 

som i år delvis finansierades av olika fältbiologdistrikt och 

förhoppningsvis blir lika fet nästa år. 

Skogsnätverket söker redan folk till Skogsklok 2006. Både fem 

personer som vill bli naturambassadörer, och en skolinformatör 

som ska boka skolor åt ambassadörerna. Liksom i år kommer 

både ambassadörerna och informatören att vara anställda och 

få betalt för sitt arbete. Kika på jobbannonserna längre bak i 

tidningen om du vill veta lite mer. ...

Mer information, mer engagemang: 

skog@faltbiologerna.se 


minifältis 


Vinter 

Trädens gula, röda och orange löv tappar taget om grenar 

och kvistar och faller till marken. De sista av sommarens 

fåglar drar förbi på sin flytt söderut, många till Afrika. 

Insekterna slutar surra runt våra huvuden. Frosten kommer, 

och sedan den första snön. Naturen har åter genomgått en 

av sina förändringar, från höst till vinter. 

text: Erik Abel 

bild: Anna Lönneborg

Fåglar 

Uppe på hösthimlen flyger tranor, gäss, gråsiskor, 

ladusvalor och andra fåglar i stora flockar söderut under 

hösten. När vintern kommer är det kallt, och ont om föda 

här uppe i norr. De flyttar därför söderut mot varmare 

trakter, många ända till Afrika, där de både kan hitta mat 

och slippa undan kylan. 

När våren kommer flyttar fåglarna sedan tillbaka 

hit igen. I de varmare länderna där de övervintrat finns 

nämligen många andra fåglar och djur som vill äta samma 

mat, och även rovdjur som gärna äter fågelungar. I det 

kalla Sverige slipper de mycket av konkurrensen om födan 

och rädslan för rovdjur. 

Löv och barr 

Träden släpper hela tiden ut vatten genom sina löv. När 

vintern kommer och marken fryser har träden svårt att få 

tillräckligt med vätska, så för att inte torka ut släpper de 

löven, och behåller på så sätt den lilla vätska de kommer åt. 

Innan de faller av får löven alla möjliga vackra höstfärger. 

Men egentligen byter löven inte färg, de tappar bara 

den gröna färgen. Det gröna är nämligen klorofyll som 

växterna använder för att bilda näring med i sommarens 

solljus. Att producera nytt klorofyll är jobbigt för träden, 

därför drar de in det från löven innan de släpper dem. 

Klorofyllet återanvänds sedan nästa sommar igen. 

Barrträden tappar inte sina löv, alltså barren, på vintern. 

De har ett tjockt vaxlager istället, som gör att det dunstar 

mindre vatten från dem. Barr är lite sämre än blad på att 

bilda näring från solljus, men de kan samla näring under 

de ljusa timmarna hela vintern istället. Likadant är det 

med lingon, de behåller sina tjocka blanka blad medan 

blåbären släpper sina när hösten kommer. 

Smådäggdjur 

Vintern gör livet svårt för möss, sorkar och andra små 

däggdjur. Uppe på snön är det både kallt och stor risk att bli 

upptäckt av något rovdjur, och marken har frusit och blivit 

hård. Flera av de små gnagarna lever då i det lilla luftlager 

som finns mellan marken och den understa snön. Där blir 

det inte lika kallt som uppe på snön. 

Insekter 

Många av sommarens insekter dör när höstens 

kyla kommer. De flesta getingar dör, men 

drottningarna kryper in i sprickor i träd och 

hus och övervintrar. När våren kommer börjar 

de bygga sina bon, och lägger några ägg som 

befruktades av drönarna – hanarna – förra 

hösten. 

Ett knep som insekterna har för att inte 

frysa ihjäl är att fylla sina celler med glykol, 

samma vätska som man har i bilar för att 

de inte ska frysa sönder. Rekordet är kanske 

större svartbagge, en skalbagge som kan frysas 

ner till minus fyrtio grader och överleva. 

Vissa fjärilar övervintrar som ägg, andra som 

larver, puppor, eller som fjärilar. Nässelfjärilar 

och citronfjärilar som syns flyga omkring både 

sent på hösten och tidigt på våren övervintrar 

som fullvuxna fjärilar. De svarta håriga larver 

som ibland går att se krypandes på snön blir 

sedan fjärilar, björnspinnare. 



råm 

is the new kånken 

1-7 januari i Glimåkra, norra Skåne 

Fältbiologernas RixÅrsMöte fattar de 

viktigaste besluten om föreningen. 

Massor med fältbiologer från hela 

Sverige kommer för att träffas på RÅM och 

gosa och trivas. Det brukar bli Fältbiologårets 

stora höjdpunkt. 

I år kommer RÅM vara den 1-7:e januari 

i Glimåkra, norra Skåne (årsmötesförhandlingarna 

startar 4 januari kl 17.00 och håller 

på till den 6 januari). Kostnad: fram till lucia: 

300 kr. Därefter: 400 kr. I det ingår sovplats, 

mat, byråkrati, föredrag, exkursioner, disco, 

råm-show, råm-fest, visionsdagar, fin natur, 

trevligt fik, god mat, snygga dekorationer, 

fint folk, snygg mötesordförande, med mera, 

men framför allt reseersättning och vänner! 

Livets två viktigaste grejer. Så kom på RÅM! 

Anmälan sker genom att du sätter in 

pengarna på pg 776482-2. Märk inbetalningen 

med ”Råmanmälan, namn, adress, telefon 

och eventuella allergier eller konstig kost”. 

Om du betalar över internet och inte får plats 

med all text, skicka uppgifterna i ett mail till 

emil.andersson@faltbiologerna.se. Anmälan 

är bindande. Boka biljett tur och retur på 

SJ:s hemsida. Ange slutstation/startstation: 

Glimåkra. 

Ankomst när du vill den första januari. 

Hemresa tidigast klockan 13 lördagen den 

7:e januari. Resan är mitt i värsta julruschen, 

så kom ihåg att boka biljett i mycket god 

tid – annars kan du bli helt utan. Reseersättning 

utgår motsvarande det billigaste 

resalternativet, så välj bort X2000. 

Billigare RÅM: Om du hjälper till på 

årsmötet får du reducerad anmälningsavgift. 

Det behövs bland annat en ljus/ljudfixare, 

matlagare, discofixare, fikabakare, dekorerare, 

ekonomiansvarig, fixa band som 

spelar, råmshowskonfrencier, toastädare, 

incheckare, byråkrater, samtalsledare, workshopfixare, 

exkursionsledare mm. Om du 

är sugen på något av detta eller har frågor i 

allmänhet så hör av dig till Råmgeneral Emil 

Andersson, 040-235596, 0730-631588 emil. 

andersson@faltbiologerna.se. 

Dagordning: 

1 Mötet öppnas 2 Val av mötesordförande, 

mötessekreterare och två justerare, tillika rösträknade 3 

Frågan om mötet är behörigen utlyst 4 Godkännande 

av dagordning 5 Fastställande av röstlängd 6 

Styrelsens verksamhetsberättelse 7 Genomgång av 

bokslut 8 Revisorernas berättelse 9 Remissdebatt 10 

Fråga om ansvarsfrihet för föregående års förvaltning 

11 Motioner 12 Propotioner 13 Verksamhetsplan 

14 Fastställande av budget 15 Val av ordförande 16 

Val av övriga styrelseledamöter 17 Val av revisorer och 

revisorssuppleanter 18 Val av valberedning 19 Val av 

utskott 20 Övriga frågor 21 Mötets avslutande

Bevara arter – till vilket pris? 

Formas 2005 

Att vi vill bevara biologisk mångfald är 

de flesta överens om, men frågan är vad 

man menar när man säger det, och hur 

det ska genomföras. Bevara arter – till 

vilket pris? gavs nyligen ut av Formas, 

forskningsrådet för miljö, areella näringar 

och samhällsbyggande, och är ett försök att 

ge överblick av debatten kring bevarande 

av biologisk mångfald. I tjugotvå korta 

kapitel tas olika aspekter upp, framför 

allt av forskare, men även företrädare för 

skogsbruk, SNF och LRF. 

Biologisk mångfald är ett brett ämne, 

och de olika kapitlen handlar om väldigt 

skilda saker. En hel del av det är intressant 

att fundera på, som att nötskrikor i 

Nationalstadsparken är värda minst sin egen 

vikt i guld om man räknar ut vilket arbete 

de utför med att plantera ekar, att naturen 

i staden är viktig som skyltfönster och 

hur begreppet ”naturligt förekommande 

arter” kommer att förändras genom klimatförändringarna. 

Mycket känns dock som 

ett ganska snällt vändande fram och 

tillbaka av saker som alla är överens om, 

så som ”främmande arter är ett problem”, 

”artbevarande är en försäkring inför 

framtiden” och ”bonden är en nyckelart 

för att klara kulturlandskapsarterna”. 

Det är först i avsnittet Bevara arter – hur 

då? som det blir någon egentlig debatt. 

Mårten Benz är en kontroversiell professor 

på högskolan i Kalmar som anser att vi i 

Sverige egentligen inte behöver ta ansvar 

för de arter som ”bor någon annanstans”. 

Exempelvis vitryggig hackspett finns det 

gott om i Baltikum och då är det inte så 

viktigt att vi bevarar den i Sverige. 

Känner man inte på sig intuitivt att 

det är en ganska galen tanke så blir nog 

de flesta läsare snart övertygade av det 

som Ulf Gärdenfors från ArtDatabanken 

skriver. Han menar att även om de flesta 

arter på rödlistan finns utanför Sverige så 

har biotopfragmenteringen också i dessa 

länder hunnit väldigt långt, och många 

arter är på väg bort där med. Och visst, det 

finns fortfarande gott om lövrika skogar i 

Baltikum där den vitryggiga hackspetten 

trivs, men som svenskar kan vi inte ställa 

krav på att andra länder ska avstå från att 

exploatera sina skogar så som vi har gjort. 

Själv tycker jag att Mårten Benz är lite 

för flippad för att få så mycket utrymme 

i debatten som han har fått. Jag tror inte 

att han övertygar så många andra än 

desperata skogsbolagsföreträdare, som tar 

alla chanser att ifrågasätta rödlistan. Det 

måste gå att leta fram mindre extrema 

debattörer som ifrågasätter storleken på 

de resurser som satsas på artbevarande, 

om man vill skapa en mer konstruktiv 

diskussion. 

Jag tycker att boken fungerar bra som 

en samling reflektioner och argument för 

att bevara biologisk mångfald och jag tror 

att den kan väcka nya tankar hos de flesta 

läsare. Däremot ska man inte vänta sig att 

man får svar på de stora frågor som ställs 

på baksidan: Hur ska vi göra och vad får 

det kosta? 

läst av Anna Froster 

Skogsdynamik och 

arters bevarande 

Studentlitteratur 2005 

I debatten om artbevarande är det lätt att 

bli bortkollrad av termer och teorier, men 

lyckas man ta sig igenom den här boken kan 

man trycka till de flesta skogsbolagsgubbar. 

För första gången har det kommit ut 

en riktigt tung och grundläggande 

bok om bevarandebiologi på svenska. 

Skogsdynamik och arters bevarande är 

tänkt som en kursbok på universitetsnivå 

men riktar sig till alla som är intresserade 

kultur 

av bevarandebiologi, skogshistoria och 

skogsekologi. Fokus ligger på sydsvenska 

förhållanden, men mycket går att tillämpa 

även i norra Sverige. 

Boken ger en grundläggande förståelse 

för sånt som spridningshastigheter för 

olika arter, naturvärdespotential och hur 

rödlistan är konstruerad. 

Även om man inte lyckas ta sig 

igenom hela är det en fin bok att bläddra 

omkring i, fastna här och där och ha som 

uppslagsverk. 

läst av Anna Froster 

Gatupolitikens lagar 

– Juridisk handbok för politiska aktivister 

Federativs 2005 

– Får polisen verkligen upplösa en demo 

bara för att den inte har tillstånd? 

– Får väktare göra kroppsvisitering? 

– Får jag en prick i registret nu? 

Dom och andra juridiska frågor har du 

kanske funderat på, men varken hittat 

svar på i samhällsboken eller någon 

annanstans. Nu slipper du plugga juridik 

på universitetet i en evighet för att få veta 

hur det ligger till. Juridiska kooperativet 

och Vänsterjuristerna, två grupper av 

radikala jurister och juriststudenter har 

redan gjort jobbet! I Gatupolitikens lagar 

delar dom med sej av sina kunskaper och 

svarar på alla dom där frågorna som är 

livsviktiga för medborgare på tvären. Köp 

boken eller ladda ner den som pdf-fil på 

www.federativsforlag.se 

läst av Petter Joelson 


VI VET ALLT 

Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! redaktionen@faltbiologerna.se 

foto: Anna Sehlin, Ylva Hazell och Kenneth Svedlund 

MILJÖ OCH 

POLITIK 

Vad har Feministiskt initiativ för 

miljöpolitik? /Kalle 


Anna Jonsson är före detta ordförande i 

Fältbiologerna och Miljöförbundet-Jordens 

vänner. Numera är hon bland annat 

ledamot i statens miljövårdsberedning och 

expert i miljömålsrådet. 

Det som är i fokus för Feministiskt 

initiativs politik är den könsmaktsordning 

som innebär att kvinnor strukturellt 

underordnas män i samhället. Eftersom 

Feministiskt initiativ funnits i bara ett 

drygt halvår håller de fortfarande på med 

politikutvecklingen. Miljöfrågan hör 

till de politikområden som Fi ännu inte 

utvecklat särskilt mycket. 

Det finns dock en passage om miljö 

i Fi:s lista över prioriterade områden, 

även om det inte är någon djuplodande 

miljöanalys som presenteras. Fi menar 

att en trafikplanering som utgår från att 

bygga vägar är en politik som gynnar 

mäns transportmedel – bilen – samt ett 

miljömässigt ohållbart transportsystem, 

medan satsningar på kollektivtrafiken 

innebär en satsning på kvinnors 

transportmedel och miljön. Fi vill även att 

samhällsekonomiska analyser utgår från 

ett könsmakts- och miljöperspektiv. Fi 

gör också kopplingen mellan utglesning 

av staden till mer transporter och således 

större miljöpåverkan. 

Många miljöfrågor skulle kunna berikas 

av ett genusperpektiv. Det är ett gott 

tecken att det finns ett embryo till detta 

i Feministiskt initiativ, men det krävs 

mycket mer kött på benen för att kunna 

driva en heltäckande miljöpolitik. 

DJUR OCH 

NATUR 

Linda Birkedal har varit medlem i 

Fältbiologerna i femton år och har läst biologi 

i fem år. Nu arbetar hon som naturguide 

och projektledare för Ungdomsforum på 

Miljöstrategiska enheten i Lund. 

Var finns skunken och hur bär den sig 

åt för att lukta så illa? Är den dessutom 

farlig? /Oscar 

Skunkar bor i Nord- och Sydamerika, där 

det totalt finns nio olika arter. De håller 

till på stäpper eller i buskmarker och 

halvöknar. Deras hem är jordhålor, som 

de antingen gräver själva eller övertar efter 

till exempel en grävling. Skunkarna har 

körtlar under svansen och det är därifrån 

deras illaluktande försvar mot angrepp 

kommer. När en skunk känner sig hotad 

av till exempel en björn eller puma 

sprutar den ut en stinkande vätskestråle 

mot angriparen, som då blir rädd och 

försvinner. Skunken är ett rovdjur, så 

den är farlig för mindre djur som möss 

och insekter, men den kan inte göra stor 

skada på människor. Man kan känna sig 

illamående och få huvudvärk om man 

råkar ut för skunkens lukt-försvar, men 

det ger inga bestående men. 

AKTION OCH 

PÅVERKAN 

Vad är direkt aktion? /Pippi 

Kristina Johansson är aktiv i 

Fältbiologernas skogsnätverk. Hon har 

studerat två år på Globalverkstan och är 

projektledare för sociala rörelser och ideella 

organisationer. 

Direkt aktion är en handling som har direkt 

verkan mot det du riktar dej mot och vars 

effekter inte går att bortse från. 

Det är alltså en arbetsmetod som kan 

jämföras med andra strategier som t.ex. 

lobbying där din handling inte är direkt 

riktad mot problemet utan syftar till ett 

mer långsiktigt påverkansarbete. Vad som 

skiljer direkt aktion från andra sorters 

aktioner är alltså att den syftar till att få ett 

direkt och konkret resultat. Direkt i den 

mening att konsekvensen inte låter vänta på 

sig i tid utan sker i och med aktionen. 

Ofta skapar direkt aktion uppmärksamhet 

genom att vara spektakulära handlingar 

som att fysiskt sätta sig ivägen för en väg 

som ska byggas eller skog som ska avverkas. 

Att bli uppmärksammad för det du vill är 

ju jättebra, men något att tänka på är att 

om direkt aktion används mycket kan det 

bli ointressant för folk. Om du och dina 

kompisar varje dag cyklar ivägen för bilar 

för att förhindra biltrafik så kommer det 

nog inte att vara så uppseendeväckande 

efter en vecka. Så använd direkt aktion 

tillsammans med humor och då kan du 

också trappa upp dina aktioner. 

Om du t.ex. börjar en dag med att 

måla ett övergångsställe på gatan, för att 

underlätta för fotgängare i staden, och 

nästa dag samlar ihop ett gäng folk för 

att gå fram- och tillbaks över det för att 

försvåra för bilisterna, så fortsätter du att 

förvåna och överraska dem som du riktar 

dej mot. Det är roligare att göra aktioner 

som är kul istället för att förarga och reta 

upp folk, men ibland kan det ju vara svårt 

att göra en kul aktion om situationen inte 

är så lustig. Något du alltid kan sträva efter 

är att försöka att vara oväntad och få folk 

att tänka till!

I varje nummer har Fältbiologen en gäst som skriver om natur och miljö. 

Den norska ulven 

Den bästa scenen i den japanska tecknade filmen ”Prinsessan 

Mononoke” är när vargprinsessan Mononoke ser skeptiskt på 

filmens hjälte, prinsen från Öster, samtidigt som vargblodet 

rinner från hennes mun. Hon har precis rengjort vargens sår och 

spottat ut kulan människorna sköt den med. Filmen från 1997 klarar 

det norrmän aldrig klarat. Att teckna (javisst) en nyanserad bild av en 

konflikt som inte är svartvit (den är många färger!). 

I den norska vargdebatten är alla onda. Alla undantaget fåren. 

Varganhängarna tycker att fårbönderna är småaktiga, vargjägarna 

barbariska och miljöministern? Miljöministern är en mätt varg med 

stripor i håret och dyra fårakläder. Vargmotståndarna å sin sida tycker 

att varganhängarna är fanatiska. Genom att förenkla debatten undgår 

media att ta upp den viktigaste frågan. Nämligen, hur kan vi bevara 

vargen och samtidigt ha får på utmarksbete? Natur og Ungdom menar 

att båda delarna är viktiga, och att båda delarna är möjliga. Men först 

måste alla öppna öronen och stänga munnen... om det går bra. Hittills 

har debatten gått högljutt på ett språk som är lätt att förstå men svårt 

att godta. 

Vargprinsessan Mononoke lever i skogen tillsammans med 

vargarna, och har börjat hata mänskligheten. Människorna i filmen vill 

hugga ner skogen och döda både varg, hjort och vildsvin, för att få bränsle 

till sitt järnverk. Filmen är en ekologisk berättelse om människornas 

tekniska framsteg, framsteg som är på naturens bekostnad. Självfallet 

går det galet. Naturen slår tillbaka, och människorna förstår att de var 

dumma. 

Det är inte alltid lätt att erkänna fel. De är mycket duktigare på det 

på film. I Norge är miljöminister Knut Arild Hareide nöjd med jakten 

som fällde fem vargar. I allt bråk har han varit överraskande passiv. 

Kanske tror han att snälla bror kan reda upp det: 

– Kära storebror Sverige! Kan ni vara så snälla och ta hand om vargarna, 

de är så oregerliga! Hjärtliga hälsningar Knut Arild. 

Nu vill miljörörelsen stämma ministern och staten inför rätta. De 

menar att jakten var ett brott mot viltlagen. 

– Vi är ganska säkra på att vi får dem dömda, säger Rasmus Hansson, 

generalsekreterare för WWF. 

Böndernas parti, Centerpartiet, vill å sin sida förbjuda ynglande varg 

i Norge. Detta är bra stoff för tidningarna. Men inte nödvändigtvis för 

vargen. I ”Prinsessan Mononoke” vill inte chefen för järnverket lyssna 

på hjälten från öster som spår en ekologisk katastrof. Hon är lika döv 

som den norska miljöministern, men ordnar ett lyckligt slut genom att 

ta sitt förnuft till fånga i filmens sista scen. Hundra år efter den norska 

frigörelsen från Sverige är det kanske på tiden att höra vad grannen i 

öster har att säga. 

Varje sommar sedan 1993 har Natur og Ungdom sänt mellan 

femtio och hundra ungdomar på fjället för att vakta fåren. Betestillsyn 

är ett smart sätt att minska problemet på. 800 miljoner människor 

i världen svälter. Så det är bra att vi som kan, producerar mat. Får 

på utmarksbete är miljövänlig matproduktion i praktiken. Varje 

år äter rovdjur upp till 50 000 får. Det förändrar inte att Norge har 

ett internationellt ansvar för att ta hand om rovdjuren. Fåren måste 

vaktas, och det måste vargen också. Då kan inte Norge skjuta medan 

vi blundar. Det är inte för sent för norska myndigheter att låta vargen 

leva, men då måste de lägga ned gevären nu. ... 

Ingeborg Husbyn Aarsan 

Ingeborg är aktiv i Natur og Ungdom, 

Fältbiologernas systerorganisation i Norge. 

Ny stad varje nummer: 

Malung 

på stan 

Har du rätt att tycka 

något om rovdjur? 

Nova Eriksson, 19 

– Inte med min nuvarande kunskap om situationen. Oavsett var man 

bor har man väl rätt att uttala sig om man är insatt, det är ändå något 

som kommer bevaras till eftervärlden. Djuren har dessutom rätt att 

leva vad vi än tycker om det. 

Antonia Simonovic, 19 

– Alla människor har rätt att tycka men sen kan man ju tänka 

på vilken erfarenhet var och en har. Jag har ju inte direkt stora 

erfarenheter av rovdjur förutom att vi har en sommarstuga långt 

uppe i norr och där finns det lodjursspår överallt. 

Stina Rosén, 24 

– Ja, jag har absolut rätt att tycka något men jag har inte 

rätt att bestämma. Jag har rätt att tycka att vi ska bevara 

naturens kretslopp. Vi har inte rätt att påverka och förändra 

systemet helt men vi är en del av systemet och därför har vi 

rätt att tycka till om det som händer. 

Rikard Eriksson, 30 

– Ja, alla har rätt att tycka om hur naturen 

ska skötas. Djuren är en del av naturen. 

Fältbiologen 3-4/2005 | 37 

text och foto: Anna Sehlin

Vattenfall förstör en tysk region 

Trots att det finns alternativa förnyelsebara 

energikällor står brunkolsbrytningen fortfarande 

högt i kurs hos energikoncernen Vattenfall. I 

“Lausits”, en region i östra Tyskland nära polska 

gränsen, förstörs både natur och kultur för att 

Vattenfall bryter brunkol. 

En svensk dokumentärfilm berättar om undergången 

av två byar i detta området, Horno och 

Lacoma. Kom och se filmen och diskutera efteråt på 

Sjöviks folkhöskola tisdagen 17/1-06 kl 18:30 

Om du vill veta mer, kontakta Vera Oostinga, som 

kommer från byn Lacoma: veringa@hotmail.com 

Viktoriasjöprojektet 

Fältbiologerna Stockholm-Uppland-Gotland och 

Nacka Gymnasium nätverkar med miljöorganisationer 

runt Viktoriasjön i Östafrika. I vinter 

fortsätter projektet. Den 16-18:e december hålls 

en kurs om Östersjön och Viktoriasjön på Järna 

Naturbruksgymnasium. Då förbereds också kampanjarbetet 

2006. 

Den 2-6:e februari 2006 hålls också en 

miljökonferens i Tanzania. Obs! Begränsat antal 

platser! Om du vill ha mer info om projektet, 

kontakta ingridwesterfors@yahoo.se 

Hermanö 9-11 december 

Vill du lära dig att bli minifältisledare, eller bara 

få ut dina klubbkompisar lite mer i naturen? Kom 

då till Hermanö med spännande havsfåglar, hårda 

klippstränder, vatten och farliga dyningar. Enda 

trygga punkten är vår lilla stuga, där vi kurar ihop 

oss i vinternatten. Det pedagogiska nätverket träffas 

för fjärde gången i år och fortsätter att lära sig om att 

lära sig i naturen. Vill du anmäla dig, eller kanske 

hjälpa till med att laga mat, hör av dig till Linda 

Nordström: 090 - 77 87 80, 070 - 25 411 48, linda. 

nordstrom@snf.se. 

Ur sortimentet: 

Den nya världsordningen 40 (50) 

Grod- och kräldjur i Norden 79 (153) 

Handboken för unga miljöhjältar 49 (95) 

Lavarna och luftmiljön 79 (153) 

Luftföroreningar & försurning 42 (60) 

Mata vinterfåglar 49 (95) 

Mossflora 69 (134) 

Småkryp i sötvatten 48 (93) 

Svenska skogsbiotoper 29 (56) 

Sveriges rovfåglar 15 (29) 

Sveriges smådäggdjur 59 (114) 


Skogsklok: Naturambassadör 

Vi söker fem personer som vill jobba som naturambassadörer 

och verka för att fler ungdomar ska 

upptäcka skogen och vilja vara ute i den. 

Som naturambassadör kommer du att gå en två 

veckor lång utbildning, de två första veckorna i 

april 2006. Efter utbildningen kommer du att leda 

utedagar i skogen för högstadieelever. Dagarna syftar 

till att eleverna får en känsla för vad det innebär att 

vara ute i skogen och en bild av de olika aspekter och 

intresseområden som finns i skogen. 

Dina utedagar kommer att bokas in av en 

skolinformatör som börjar jobba i januari 2006 och 

därför måste du veta var du vill ha dina utedagar. 

Du kommer att ha en person i projektledningsgruppen 

som arbetsgivare och ha regelbunden 

telefonkontakt med denne. 

Vi kommer att sträva efter att naturambassadörerna 

jobbar i olika delar av landet samt efter att ha en 

blandad grupp i termer av kön. Vi ser gärna att du är 

mellan 17 och 23 år. 

Anställningen varar under hela april och maj 

2006 då du kommer att vara anställd på 30 timmar 

i veckan med en månadslön på 14 500 kr före skatt. 

Sista ansökningsdag 15:e januari 2006 

Skogsklok: Skolinformatör 

Projekt Skogsklok söker en person som vill jobba 

med att boka in skolbesök för naturambassadörer. 

Under halva april och hela maj 2006 kommer 

fem naturambassadörer att jobba heltid med att ha 

utedagar i skogen för skolelever i högstadieåldern. 

Skolinformatörens uppgift kommer att innebära 

att boka in skolor för naturambassadörerna. 

Bokningarna sker via telefon och mail och du 

letar själv upp skolor i det aktuella området som 

naturambassadören kommer att jobba i. Därför 

måste du ha bredbandsuppkoppling för att kunna 

söka på internet samt tillgång till fast telefon. 

Ersättning utgår för telefonkostnader. 

Arbetstiden är totalt 180 timmar och den kan 

disponeras flexibelt under arbetsperioden 19: 

e januari t.o.m 19:e april 2006. Lönen är 84,3 kr/ 

timme före skatt. Sista ansökningsdag 15:e december 

2005. Hör av dig för ansökan eller ytterligare 

information om tjänsterna. Kristina Johansson 031- 

141926, 070-5395517 kristina.johansson@snf.se 

Fältbiologernas förlag 

– din havsörn vid horisonten 

Välkommen till mediadjungeln! 

Rovdjur? Sjöstjärnor, järvar och näbbmöss i all 

ära, men vad är det mot en blodtörstig deadline? I 

höst kommer det bara ett nummer av fältbiologen, 

eftersom vi är kort om folk på redaktionen. Så vill du 

utmana det vilda, rida på revolutionens trycksvärta, 

känna på skjutjärnsjournalistik och göra snyggaste 

tidningen i stan, hör av dig nu! redaktionen@faltbi 

ologerna.se är adressen. 

Jobba åt Skåne! 

Vill du arbeta som distrikts- och skol-informatör, 

disi, åt Skånes Fältbiologer i vår? I arbetet ingår att 

motivera och inspirera klubbar och medlemmar till 

att bli aktiva. En del av arbetet går ut på att värva 

nya medlemmar och sprida kunskap om miljö 

och natur, t.ex. på skolor. Anställningen börjar i 

januari/februari. Arbetstiden är 30h i veckan och 

lönen 7800:- innan skatt. Vi kan diskutera antalet 

timmar och lönen. Är du intresserad av att arbeta i 

höst men inte hinner jobba så mycket i vår, kanske 

vi kan anställa dig på färre timmar, hör av dig! 

Skicka arbetsansökan före den 15:e december till: 

Alva Mejstad, Bellevuevägen 41 B, 217 72 Malmö. 

Alva svarar även på frågor. Tel: 076-2629592 eller 

040221440. 

Medlemspris: 40:- 

Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och 

Svenska Naturskyddsföreningen samt skolor och återförsäljare av böcker. Beställ på: 08 - 31 56 34, forlag@faltbiologerna.se eller www.faltbiologerna.se

Fältbiologernas riksstyrelse 

Styrelsen, från vänster bakifrån: Linus 

Wellander, Lina Herbertsson, Anna Woxner, 

Ylva Fridh, Tove Eriksson, Emma Persson, 

Åsa Martinsson, Magnus Lingegård, Erik 

Borgström, Ingrid Esbjörnsson. På bilden 

saknas Frida Jorup och Malin Wiklander. 

Du kan alltid nå styrelsen på telefonnumren till 

höger. Dag, natt, julafton och midsommar. När som 

helst. Alla i styrelsen har också en egen e-postadress: 

fornamn.efternamn@faltbiologerna.se. Vill du nå hela 

styrelsen kan du maila till styrelsen@faltbiologerna.se 

Rikskansliet 

Besöksadress: Västmannagatan 31 

(gå från Centralstationen eller från tbana 

Odenplan) 

Nätadress: www.faltbiologerna.se 

Postadress: Fältbiologerna, Box 6047, 

102 31 Stockholm 

Telefon: 08-31 56 34 

E-post: info@faltbiologerna.se 

Tänk dig Gävle... 

Gävle är residensstad i Gävleborgs län, tillhör 

Gästrikland och blev stad år 1446. Landskapets blomma 

är liljekonvalj, djuret tjäder och fisken strömming. 

Gävle ligger vid kusten ca 17 mil norr om Stockholm. 

På 60 breddgraden, ungefär samma som Helsingfors och 

Grönlands sydspets. På 17 meridianen, ungefär samma 

som Wien och Kapstaden. Tyvärr så är prinsessan 

Madeleine hertiginna av Gästrikland, men ingen plats 

i världen är perfekt. 

Dock kommer Gävle snart att kompenseras för detta! 

Ty sommaren 2006 kommer Fältbiologerna rikskansli 

att överge den kungliga huvudstaden och flytta till 

just Gävle. Senast kansliet flyttade var det 1994, från 

Sollerön in till Västmannagatan efter att ha bott på ön 

sen mitten av 70-talet. Efter bara tolv år är det nu dags 

för rikskansliets lager av böcker, banderoller och datorer 

att ge sig ut på nya äventyr, och här kommer förstås du 

in i bilden. För Stockholmskansliet ska ju packas ihop 

och Gävlekansliet ska renoveras och byggas till och 

sakerna ska flyttas. Fysiskt arbete och planering. Hör 

av dig till Emma Persson i styrelsen och anmäl dig för 

kansliflyttstjänstgöring idag. Kansliet behöver dig! 

Ja! jag vill ha Rixnytt, Fältbiologernas interntidning med aktuell information 

om vad som är på gång och vad som har hänt, och fullständiga kontaktuppgifter 

till alla ansvariga. Mer info är bra och gratis är bästa kryddan! Gör mig 

LYCKLIG 

och skicka Rixnytt till mig. Jag vill ha tidningen: 

Tryckt på papper i min brevlåda 

I digital form till min e-post 

Ordförande 

Ingrid Esbjörnsson: 0707-38 73 69 

Vice ordförande 

Linus Wellander: 018-46 21 84, 

0702-47 98 97 

Distriktssekreterare 

Erik Borgström: 046-211 46 62 

Distriktssekreterare 

Malin Wiklander: 040-96 04 77, 

0736-71 34 56 

Demokratisekreterare 

Tove Eriksson: 090-19 21 59 

Sekreterare 

Ylva Frid: 0320-331 20, 0702-19 81 93 

Kassör 

Lina Herbertsson: 0702-96 42 55 

Internationell sekreterare 

Frida Jorup: 0045-36 90 67 58, 

0045-28 23 13 18, 0046-(0)730-29 49 29 

Natur- och kultursekreterare 

Magnus Lingegård: 0730-20 66 51 

Miljösekreterare 

Emma Persson: 090-13 09 12, 031-71 43 525 

Kommunikationssekreterare 

Åsa Martinsson: 031-27 67 43, 

0702-77 57 77 

Kanslisekreterare 

Anna Woxner: 046-24 60 36, 

0737-35 03 71 

namn 

adress 

e-post 

Vill du ha mer information? 

Laga till en logo 

aktuellt 

Gå in på naturkontakt! Där finns mappar för 

skogsnätverk och annan aktivitet. Om du vill få 

tillgång till en mapp, registrera dig som användare 

på ”naturkontakt” på www.snf.se och skicka ett mejl 

till robert.sandberg@snf.se med ditt användarnamn 

och vilka mappar du vill ha tillgång till. Då blir du 

inlagd, om det inte är en intern mapp, och kan läsa 

vad som händer. 

Fältbiologernas trademark är i dagsläget helt enkelt 

texten “Fältbiologerna” i vår karaktäristiska stil. 

Styrelsen har nu utlyst en loggotävling. Någon sorts 

symbol som kan komplettera texten och vara en mer 

symbolisk representant för Fältbiologerna. Och där 

sitter du och klämmer på idéerna, så 

skicka i svart och vitt ditt handritade eller datorproducerade 

förslag till Ingrid Esbjörnsson senast den 

15 december. Adressen är som följer: 

Ingrid Esbjörnsson 

Pendlarpost 

Sjöviks fhsk 

775 95 Krylbo 

Eller ingrid.esbjornsson@faltbiologerna.se 

Är den inte klar i tid kan du helt enkelt se till att 

den kommer till vårat årsmöte i januari, för det är 

nämligen där beslut ska fattas. Då kommer alla bilder 

med motiveringar sättas upp på en stor vägg och 

så kommer varje RÅM-deltagare att få rösta på sin 

favorit. Så rita din bild, och se till att vara på RÅM i 

januari när allt händer! 

Klipp ut/kopiera och skicka till: Fältbiologerna, Svarspost, 

111015300, 110 06 Stockholm. Vi betalar portot, så du behöver 

inte ens sätta på frimärke. Du kan också skicka ett mail till 

info@faltbiologerna.se. Rixnytt är Fältbiologen självklart helt 3-4/2005 gratis. | 39

POSTTIDNING B 

Fältbiologerna 

Box 6047 


ADRESSUPPDATERING 

111 015 300 

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen 

vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till 

postkontoret. 


Inne i miljödebatten 

Ute i naturen 

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa 

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne 

i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga 

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige. 

Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2

Fältbiologen 3-4/2005.pdf - Fältbiologerna

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?