Fältbiologen 3-4/2005.pdf - Fältbiologerna

faltbiologerna.se

Fältbiologen 3-4/2005.pdf - Fältbiologerna

3-4

05

Sverige är fullt av

ROVDJUR


2 | Fältbiologen 3-4/2005

Besök djurparken Sverige! Här har vi 100 vargar, 1635-2840

björnar, 420 järvar och 1200 lodjur. Hit kommer domesticerade

danskar och BMW-burna tyska barnfamiljer för att uppleva Äkta

Svensk Vildmark. Här finns roliga och intressanta aktiviteter för

såväl barn som vuxna.

Här finns Vilda Djur. Vi tar väl hand om de vilda djuren. Vi

väger, räknar, märker, mäter, planterar in när de är för få och

avlivar när de är för många. Med hjälp av radiomärkning, kvoter

och tillväxtberäkningar har vi minituös kontroll över hela parken.

Allt för att skapa en autentisk känsla av lagom vild vildmark.

Siffror enligt Naturvårdsverket 2004


Får på fjället 10

Alternativ rovdjurspolitik.

Inaveln hinner ikapp 12

Hur funkar det när få blir många?

Topp tio 16

Rovdjur som rockar

Duvhöksjakt 19

Överklassens diskreta charm.

Staffan Widstrand 20

Kompis med vargarna.

Järven 26

Hatad och hotad eller bara okänd och

ökänd?

Alltid i Fältbiologen

Molnet 4

Konsums lögner, skogsbolagens mygel.

Aktionen 5

Bannerdrop i Göteborg.

Tips och Favoriter 6

Om dyra hackspettar och desperata lämlar.

Lovebombing 7

Raul gillar insekter.

Hotspot 8

Hela lägret var fullt av björnar.

Debatt 9

Hellre kol än el.

FÄLTBIOLOGEN

är Fältbiologernas medlemstidning som utkommer med fyra nummer per

år och distribueras gratis till alla medlemmar. Skolor och andra intresserade

kan prenumerera genom att sätta in 250 kr på postgiro 77 64 82-2. Märk

talongen ”Prenumeration på Fältbiologen”. Tidningen Fältbiologen

produceras av en ideellt arbetande redaktion. Redaktionen tar sig rätten att

redigera inkomna texter. För icke beställt material ansvaras ej.

REDAKTIONEN

E-post till redaktionen: redaktionen@faltbiologerna.se, OBS! Om det gäller

prenumerationsärenden, kontakta föreningens kansli: info@faltbiologerna.se.

Adress: Fältbiologen, Box 6047, 102 31 Stockholm.

Dödsdömda almar 28

av en svamp och en skalbagge i maskopi.

Fjällnära skog 29

Måste huggas, enligt Fastighetsverket. Men

Fältbiologerna är ivägen

Skogsklok 2006 30

Kampanjen som knäcker allt.

RÅM 34

Välkomna på RevolutionsÅrsMöte!

Minifältis 32

Olika sätt att överleva vintern.

Kultur 35

Artbevarande och gatans juridik.

Vi vet allt 36

Feministiskt initiativ och skunkarna.

Krönika 37

Den norska ulven.

På stan 37

Har du rätt att tycka om rovdjurdebatten?

Aktuellt 38

Skog, jul och kul.

Redaktion: Erik Abel, Daniel Avenäs, Lisa Behrenfeldt, Linnéa Falk,

Anna Froster, Charlotte Hanström, Aron Hejdström, Kickan Panzar, Claes

Pettersson, Anna Sehlin och Slarga

Ansvarig utgivare: Anna Sehlin

redaktionen@faltbiologerna.se

OMSLAG

Fram: Claes Pettersson

Bak: Milka Liffner

TRYCKINFO

Tryck: Risbergs Information & Media AB

Papper: Multi Art Matt 115 g, Svanenmärkt

Upplaga: 5000 exemplar

32

innehåll

12

16

26

Fältbiologen 3-4/2005 | 3


eddan & molnet

Vi som inte är berg

Är det någon som har spelat det här sällskapsspelet där man

ska beskriva ett ord utan att få använda de orden som man

brukar använda? Till exempel om man ska beskriva dagis

får man inte säga barn, daghem, och så vidare. Lite så känns det

att försöka skriva en ledare om rovdjur utan att använda orden:

varghat, konflikt, glesbygdsfrågor, ta människors rädsla på allvar,

naturromantik.

Det är svårt att se ordet rovdjur utan att de här orden dyker upp

bredvid, men jag ska göra ett försök. Det kommer ganska snart

upp andra ord på samma gamla tema. Caffe latte versus kokkaffe,

munkjacka eller skoteroverall, skriet från vildmarken och levande

landsbygd. Rovdjuren får ta ansvar för mycket som de inte vet

något om.

Om vi skulle försöka titta på ordet igen och skala bort alla

associationer, vad blir egentligen kvar? Djur som lever av att

jaga andra djur. Gemensamma nämnare för de flesta rovdjur,

åtminstone när det gäller däggdjur, är ögon riktade rakt fram,

vassa tänder och en kort tarmkanal. Annars är de väl som folk

är mest. Gillar inte att vara ute i dåligt väder, jobbar hårt för att

försörja sig och kanske sin familj, tycker om att leka, åtminstone

som barn. I så fall kunde vi lika gärna ha gjort ett temanummer

om hovdjur, eller kanske gotlänningar. De ställer också till med

en del problem. Hästar trampar folk på tårna och älgar äter upp

alla unga lövträd. Dessutom dödar älgar fler människor än vargar.

Och gotlänningar dödar nog fler hundar och människor än vad

alla älgar och vargar någonsin har gjort.

Egentligen, om man ska leka den här leken fullt ut, och inte

falla in i de vanliga tankemönstren, så gäller det också att komma

ihåg att det finns fler rovdjur än de som angriper människor och

hundar. Vi har försökt i det här numret att inte bara fokusera på de

som har lurvig päls och jagade våra förfäder i ylande flockar efter

slädarna. Det finns många rovdjur som är mycket mer raffinerade

än så. Exempelvis myrlejon, som lurar ner sina byten i gropar och

sprätter sand över dem. Eller sjöstjärnor, som bänder upp musselskal

och skjuter in sin magsäck så att de kan smälta musslan

direkt i skalet. Om myrorna eller musslorna fick komma till tals

så skulle de nog kunna berätta skräckhistorier som fick blodet

att stelna i ådrorna. Kanske skulle de skarva lite också, och ha

svårt att se myrlejon och sjöstjärnor på ett nyanserat sätt. Många

myror skulle nog ifrågasätta myrlejonets plats i ekosystemet, och

förmodligen kräva mycket låga myrlejonkvoter.

Som jägaren och författaren Aldo Leopold sa “Endast bergen

har levt länge nog för att sakligt kunna lyssna till vargens yl.”

4 | Fältbiologen 3-4/2005

Anna Froster

Redaktionen

Oljan ut!

Socialdemokraterna pratar nu äntligen om att göra

upp med oljeberoendet. År 2020 ska Sverige vara det

första landet i världen som bryter beroendet av olja. I

planen ingår ett stöd som ska locka småhusägare att

byta ut oljepannan, fortsatt satsning på fjärrvärme, mer

resurser till energiforskning och nya direktiv till statliga

Vattenfall, som fått mycket kritik för sina affärer med

utländsk kolel. Skattelättnader ska göra det lönsamt

att välja bilar som går på förnybara drivmedel, men

högre bensinskatt, som miljöminister Lena Sommestad

föreslagit, är lite för mycket för resten av regeringen.

Det är ingen våldsam avvänjningskur, men åtminstone

ett nikotinplåster i rätt riktning. Regeringen säger nu

det som Fältbiologerna har sagt i decennier. Varför tar

det alltid så lång tid? Kära regering, kul att ni kom ikapp

till slut trots allt och lycka till. Men nästa gång kanske

ni ska låta oss sköta beslutsfattandet från början.

Fula fiskar i fruktdisken

Molnet lider med Konsum som har det så knapert

ekonomiskt att de måste dela ut propaganda från

Chiquita. I broschyrer och planscher kan man

läsa att Chiquitas bananer numera är märkta

med Rainforest Alliances grodklistermärke. Den

här röda trädgrodan har dock ingen chans att

överleva på de giftintensiva bananplantagerna,

säger Michael Tedengren som har studerat

bananplantage i Costa rica under flera år. Enligt

honom har Chiquita tagit bort ett par av de

giftigaste substanserna, men därför tvingas de

använda desto mer av alternativa gifter.

Det må så vara att Chiquitas konkurrenter är

ännu värre, men det finns inga skäl att vältra sig i

gröna grodor. Särskilt inte för Konsum.

Köp din egen kontrollant

De skogsbolag som vill ha miljömärkningen

FSC blir granskade av speciella certifieringsföretag.

I Sverige finns det 15 certifierare att välja på, och

bolagen får själva välja vilka de anlitar. Är det

troligt att de väljer en noggrann kontrollant som

ofta kommer med anmärkningar? eller att de hellre

tar den som är mest blind och döv? Snarare det

senare verkar det som. Gång på gång händer det

att certifieringsföretagen godkänner avverkningar i

kontroversiella områden. Varför inte ha oberoende

kontrollerare som inom KRAV?


Bilfri Banderoll

En tisdagsmorgon i början av november hängde den här banderollen över

Lundbytunneln, som leder biltrafiken till och från Göteborg.

Göteborgs stad är en av fem städer i Europa som är med i TELLUS, ett

projekt för att visa att det är möjligt att få hållbar transport i städer. Trots

det märks ingen skillnad i stadsbilden.

De områden som borde vara till för att umgås, promenera och leka på är

fortfarande sönderskurna av dessa förbannade motorleder som hugger kors

och tvärs genom städerna som öppna sår. Sår som pyr av cancerframkallande

gift, växthusgas och annan luftförorenande skit som sätter sig i våra lungor

och infekterar naturen mer och mer.

Och varför? Jo, för att tätortsbilismen, som står för cirka en fjärdedel av

koldioxidutsläppen och till 70-80 procent har en körsträcka på ungefär tre

kilometer, ska kunna fortsätta, på bekostnad av kollektivtrafiken, vår hälsa,

miljön, ozonlagret och stadens sociala potential.

Okej, varför? Dags att knacka på och fråga.

aktionsbilden

Skicka era bästa aktionsbilder till: redaktionen@faltbiologerna.se

Fältbiologen 3-4/2005 | 5


tips och notiser

Finaste namnen på rödlistan

1. Glansbakig veddyngmygga

2. Dyster svävfluga

3. Naken ragglav

4. Skärkniv

5. Amerikansk sönderfallslav

6. Pauls marmorharkrank

7. Grönvit sälgfotsläpare

Foto: Andreas Garpebring

6 | Fältbiologen 3-4/2005

Människor och lämlar - klimatförändringarna

lämnar ingen oberörd

Wahan-Upp-Och-Ned

Falukuriren 051102

Bush-Bra-Försök-I-Varje-Fall

DN nån gång i somras

Lämlar mot

växthuseffekten

2005 borde ha varit ett lämmelår enligt det mönster

som lämmelstammarna har följt, med stora toppar

vart 3-4:e år, men så blev det inte. Enligt Birger

Hörnfeldt som forskar på lämlar vid Umeå universitet

så fanns det gott om lämmel i Västerbottensfjällen

och norra Jämtlandsfjällen under 2004. I de

här områdena fanns det kvar lämlar en bit in på

våren 2005, men redan under försommaren hade

de flesta försvunnit.

I några områden i Norrbottensfjällen sägs det

ha funnits en del lämlar, men man kan inte säga

att det har varit något lämmelår 2004-2005 enligt

Birger Hörnfeldt. Han säger att cyklerna har blivit

mer oregelbundna sedan 70-talet och tror att det

kan ha att göra med förändringar i vinterklimatet.

Ett tunnare snötäcke gör att alla sorkar får sämre

skydd mot rovdjur, och ett ojämnare klimat gör

det svårare för sorkarna att komma åt att beta,

eftersom marken blir istäckt när snön smälter och

sedan fryser igen. Ojämnare och mindre kraftiga

lämmeltoppar får stora konsekvenser för många

rovdjur, exempelvis fjällräv och fjälluggla.


Åtta miljoner per hackspett?

Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen har beslutat

om ett åtgärdsprogram för vitryggig hackspett som

totalt beräknas kosta 200 miljoner kronor under fyra

år. Är det rimligt att satsa så mycket pengar på de

ungefär trettio fåglar som finns kvar i Sverige? Detta

har ifrågasatts av flera debattörer, såhär kommenterar

Kristoffer Stighäll som är projektledare för Svenska

Naturskyddsföreningens projekt Vitryggig hackspett.

– Det här med att misskreditera vitryggarna är helt

absurt tycker jag. Då har man inte satt sig in i att åtgärdsprogrammet

handlar om mycket fler arter och biotoper.

Han berättar att drygt 160 av de 200 miljonerna

går till skydd av värdefulla lövskogar. Merparten av

dessa områden ingår redan i Naturvårdsverkets genomförandeplan

för det nationella skogskyddet, det vill

säga inga “nya” pengar, däremot ges vitryggsområdena

lite förtur. Resten går åt till att restaurera värdefulla

lövskogar. Det handlar om uthuggning av gran i asprika

skogar, naturvårdsbränning med mera.

Åtgärdsprogrammet syftar till att skydda och

återskapa en miljö, asprika skogar, som numera

nästan är försvunnen ifrån Sverige. För 100 år sedan

var det mycket mycket vanligare med asprika skogar.

Artdatabanken har hjälpt till att se hur många andra

arter som drar nytta av de åtgärder som föreslås i

vitryggsprogrammet. Det visade sig vara över 200

andra rödlistade arter! Det gör vitryggen till en av de

allra bästa “paraplyarterna” i Sverige. Det vill säga där

det finns vitrygg vet vi att det finns förutsättningar för

väldigt många andra arter.

De fem stora

Rovdjurscentret De 5 Stora har som målsättning att

vara Sveriges bästa informatör i rovdjursfrågor. De finns

både i ett hus vid Järvzoo, i Järvsö i Hälsingland, och

på internet. På www.de5stora.se finns massor av saklig

information om våra fem stora rovdjur järv, björn, lo,

varg – och människa. Vill du veta när någon i Sverige

senast blev dödad av en varg, hur lång tid det tar för

en lodjursfamilj att äta upp ett rådjur eller hur många

människor som dör i jaktolyckor varje år är det bara

att surfa dit och kolla. Perfekt när du vill kunna skriva

sakliga svar på osakliga insändare i rovdjursdebatten.

På hemsidan finns också ett galleri med foton från

några av Sveriges främsta rovdjursfotografer, däribland

Staffan Widstrand som du kan läsa om längre fram i

det här numret av Fältbiologen.

Här berättar vi i varje nummer om

personer som fascineras av en särskild

del av naturen.

Raul

– drömmen om cikadorna

Ett intresse som sedan länge hängt med Raul Vicente, 14

år, är insekter.

– Jag har varit intresserad av djur ända sedan jag var liten,

speciellt insekter, de är både vackra och spännande att titta på.

Vi träffas ute på Landsort, en ö i Stockholms södra skärgård.

Det är maj och solen skiner från en klarblå himmel. Raul har

letat insekter hela dagen och visst har det gett resultat, han har

redan hitta fyra för honom nya insektsarter på ön.

– Fast roligast är det att skåda insekter i Spanien, dit brukar

jag åka varje sommar och hälsa på mina släktingar. Det som

är roligt och spännande med Spanien är att man aldrig vet vad

som dyker upp, ibland kan man till och med hitta rariteter från

Afrika, säger Raul.

– Dessutom så finns mina favoritinsekter där: cikador och

bönsyrsor.

– Cikadorna är extra häftiga, de är jättebra kamouflerade

och dessutom så kan de framkalla ett speciellt ljud

genom att vibrera två plattor som de har på bakbenen.

Under helgen som har gått så har Raul arbetat på fågelstationen,

men det hindrar honom inte från att hela tiden vara uppmärksam

på vilka insekter som är i farten.

– Idag hörde jag faktiskt årets första syrsor, just syrsor är

extra spännande. En gång så hittade jag en jättestor bönsyrsa

i Spanien, den var av ljus morf, det finns nämligen olika färger

hos vissa arter. Det är nog den häftigaste insekt som jag har

hittat någonsin.

– Det är roligt att arbeta på fågelstationen, men det som

verkligen vore roligt är ifall man skulle ta och starta en

insektsstation. Man skulle kunna spänna upp lakan på nätterna

och använda sig av ultraviolett ljus och lampor för att locka till sig

insekterna, jag tror att man skulle kunna lära sig massor på det

sättet. Det finns fortfarande många frågor som måste besvaras.

Just kunskapen och litteraturen är något som det behöver

arbetas med, tycker Raul som erkänner att han har svårt att hitta

bra och heltäckande böcker inom ämnet, särskilt på svenska.

Har du några planer inför framtiden?

– Jag skall åka med familjen till Spanien i sommar, då blir

det mycket insektsskådning. Men helst av allt så skulle jag vilja

åka till Södra Afrika, det är mitt drömresemål. Där finns det

massor av coola insektsarter....

text och foto: Daniel Avenäs

Fältbiologen 3-4/2005 | 7


hotspot

8 | Fältbiologen 3-4/2005

Inte behöver du sticka till latinamerikanska djungler eller förvandla dig själv till ett mygghärdigt

överlevnadsproffs för att uppleva lite häftig natur! Här vill Fältbiologen tipsa om platser i

Norden med spännande djur, växter och landskap, som har något för alla.

13778, 69060. Koordinaterna är det enda vi har, till en

punkt någonstans i Sånfjällets nationalpark. Det har börjat

skymma över senvuxna granar och frusna myrar, men med

ljuset från månen och GPS:en kommer vi till Torrsmolet. Ett lågt

fjäll mitt i ett av Sveriges björntätaste områden.

Före frukost nästa morgon dyker de första upp, en hona

med två ungar som går och betar, två-tre kilometer bort på

sluttningen av Korpflyet, fjället mittemot. Det tar lite tid att

förstå att de verkligen finns på riktigt, men vi har ingen brådska.

På det här avståndet stör vi inte björnarna, och kan följa dem

genom tubkikaren. När de då och då försvinner finns mycket

annat att titta på. På Torrsmolet sitter man mitt i himlen, med

gammeltallarnas lavhedar åt alla håll och varglavsmyrar nedanför.

Just när fötterna börjar domna bort syns nästa, en ensam björn

på Gråsidanfjället, och vi får två kanaler att zappa mellan. Vi

befinner oss i ett björnrus hela dagen, som att ha klivit in i ett

naturprogram. Det är inget actionfyllt naturprogram med snabba

klipp, men det ger tid att leva sig in i björnarnas vardagsliv. Inse

att det är sant att de kan äta en tredjedel av sin kroppsvikt i bär

per dag, alltså ibland mer än 50 kg på en dag. Timme efter timme

av koncentrerat betande.

– Ett steg, fem tuggor, ett steg, fem tuggor, säger Erik Isakson,

som är rovdjursspårare och har tittat på en radiomärkt björn

under ett antal månader vår och höst. Erik betonar att man måste

ha tålamod för att studera rovdjur utan att störa dem.

– Om alla skulle hålla på och gå lite närmare och lite närmare

som Linda Olofsson i Mitt i Naturen så kommer man snart inte

att kunna se dem härifrån. Han menar att det fina är just att titta

med tubkikare på stort avstånd, och se hur de beter sig när de är

helt ostörda.

Just nu i oktober börjar blåbären ta slut och björnarna ger sig

upp på fjällsluttningarna för att komma åt kråkbär. Det är nu

man har som störst chans att se dem, och att kunna studera dem

Björnliv

Den oklippta versionen

text och foto: Anna Froster

under lång tid utan att störa. Även på våren finns bra möjligheter

vid snösmältningen, då björnarna söker sig till sydsluttningar där

det blir barmark först. Enligt Erik Isakson har de i allmänhet

gott om fett kvar efter vintersömnen och tar det ganska lugnt. De

ligger gärna stilla och bara solar sig och leker med ungarna.

– Andra platser där man kan få se björn om vårarna är

kalhyggen med gott om fjolårslingon, eller på tuvullsmyrar,

stränder, vägkanter och ängsmarker som erbjuder tidigt grönt gräs,

säger Magnus Kristoffersson, rovdjursansvarig på länsstyrelsen i

Jämtland. Allra störst chans har man under de ljusa vårnätterna,

fortsätter han, eftersom björnarna är som mest aktiva nattetid.

Våren är björnens brunstperiod och både brunstiga honor

och hanar rör sig mycket, vilket gör dem lite lättare att få se.

Dessutom kan de ungar som nyligen skiljts från modern på våren

vara lite vilsekomna i början och inte lika skygga för människan

som andra björnar.

Även om man inte får se någon björn är deras närvaro i Sånfjällets

nationalpark hela tiden tydlig. Klösmärken på gamla torrträd,

urrivna myrstackar, spillning och spårstämplar finns i hela

området. När nationalparken bildades 1909 var björnstammen

mycket liten på grund av okontrollerad jakt och Sånfjället var

en av de få platser där de fortfarande fanns kvar. Numera finns

björnen spridd över hela landet, ner till södra Gästrikland, norra

delarna av Västmanland och södra Värmland. Sånfjället ligger i

ett av björnens fyra kärnområden, och anses fortfarande som en

av landets björntätaste platser.

Sånfjället är svårt att ta sig till helt kollektivt. Bästa sättet

är att åka buss till Sveg, och därifrån hyra en bil och åka de

sista milen mot Hedeviken. Vilken plats i parken som är bäst

björnspan är svårt att säga. Man får helt enkelt välja ett fjäll med

bra utsikt och sätta sig och vänta. ...


Kol – bättre bränsle än el!

Hur kan vi minska koldioxidutsläppen med 60 procent per svensk villa?

Jo, genom att börja elda med fossilt kol! Påståendet är fullkomligt sant

och lätt att bevisa. Dock ska det snarare användas för att påvisa det

svenska vansinnet att använda el för att värma hus, än som verkligt

klimatförbättrande förslag.

Så här kommer det sig att kolpanna är

bättre än elvärme: I Sverige använder

drygt 30 procent av villorna enbart

el som värmekälla [1]. Till detta kommer

cirka 20 procent som använder el i

kombination med något bränsle; olja, ved,

träpellets eller något annat. Tillsammans

utgör de en stor del av småhusbeståndet.

Ett kraftverk som använder värme (från

till exempel brinnande biomassa, olja,

kol eller kärnfission) för att producera el

har en verkningsgrad på cirka 35 procent.

Det betyder att av 100 procent värme från

det brinnande bränslet eller kärnfissionen

kommer endast 35 procent ut som el.

Resterande är värmeförluster som släpps ut

i kylvattnet. Detta förhållande beror på att

el har en högre kvalité än bränsle och kan

i egentlig mening inte påverkas. Slutsats:

av 100 procent bränsle i kraftverket fås

35 procent värme i villan. Resterande blir

”sälvärme”, värmeförluster i kraftverket

som släpps ut i vattnet. För att se det från

villans håll istället: för varje enhet värme

i villan behövs det ungefär 2,9 enheter

bränsle i kraftverket.

Eluppvärmning i någon nämnvärd

omfattning förekommer endast i Sverige,

Norge och Kanada, Inga andra länder är

så puckade att de använder högkvalitativ

och dyr el till något så simpelt som

uppvärmning utan de stoppar in 100

procent bränsle i sin villapanna. Från

villapannan får man 80 procent värme!

Endast 20 procent försvinner som förluster,

främst genom skorstenen. Med omvänt

perspektiv så krävs det i detta fall endast

1,25 gånger mer bränsle än vad som fås ut

som värme.

Koldioxidutsläpp står i direkt proportion

till förbrukad energimängd (om samma

bränsle används, vilket vi antar i detta

tankeexperiment). Vi har konstaterat att

för att få en viss mängd värme i villan

går det åt 2,9 gånger mer bränsle om ett

kraftverk producerar el som sedan blir

värme, jämfört med 1,25 gånger om en

villapanna producerar värme direkt.

Samma förhållande gäller alltså med

koldioxidutsläppen: 2,9 mot 1,25. Genom

att gå över till villapannor kan vi svenskar

alltså minska koldioxidutsläppen med

nästan 60 procent per villa! Detta gäller

om det är samma bränslen i de båda fallen:

eldar kraftverket med olja eller kol så kan

du också göra det med gott samvete!

Men, säger säkert flera av er, svenska

kraftverk använder inte kol eller olja så

resonemanget håller inte. Det är både rätt

och fel. Det är sant att mycket lite kol och

olja används i den svenska elproduktionen.

Men det står inte ”made in Sweden” på

samtliga elektroner i våra vägguttag. El är

idag en internationell handelsvara, någon

”svensk el” finns överhuvudtaget inte.

Idag är Norden en elmarknad med en

marknadsplats för prissättning och fysisk

leverans. I Finland och Danmark utgör

kol, olja och andra fossila bränslen en stor

del av elproduktionskapaciteten (Finland

cirka 30 procent och Danmark cirka 70

procent [2]). Till detta kommer en handel

med el mellan Norden och främst Polen

och Tyskland men även Ryssland. Där

utgör kol och olja en ännu större del av

produktionen.

Till fossilkraftberoendet i dagens

nordiska elsystem kommer ytterligare

en faktor: den så kallade marginal-elen.

”Marginal-el” är den sista enheten elenergi

som vi kunder köper och använder, det vill

säga ”på marginalen”. Elproducenterna

är inte dummare än att de använder de

billigaste kraftverken först. Endast när

efterfrågan och därmed betalningsviljan

är riktigt hög så kör man de dyraste

kraftverken. Så vilka kraftverk är då

debatt

billigast respektive dyrast? Jo, billigast är

vattenkraft och kärnkraft. Dyrast är olja,

kol och naturgas.

Eftersom det är mycket vanligt med

eluppvärmning i Sverige använder vi

mer än dubbelt så mycket el på vintern

jämfört med sommaren. Hur får vi då

elen att räcka till på vintern? Förenklat

kan man säga att de svenska kraftverken

inte körs lika hårt på sommaren samt

att vi exporterar en del el då. På vintern

körs kraftverken för fullt plus att vi

importerar el. Vilka kraftanläggningar i

grannländerna har ledig kapacitet att sälja

till desperata svenskar mitt i smällkalla

vintern? Jo, de dyraste anläggningarna,

de som inte redan körs för fullt just då.

Och de dyraste anläggningarna var ju som

bekant kol- och oljekraftverk.

På grund av att det svenska elbehovet

är så starkt beroende av årstiderna tvingas

vi alltså under de kallaste veckorna varje

vinter importera smutsig kolbaserad el från

Tyskland, Polen och Ryssland. Som en

extra krydda är alla svenska medborgare

genom det statliga bolaget Vattenfall

delägare i fyra av Tysklands nio värsta

kraftverk ur klimatsynpunkt [3].

Slutsats: För varje villa som slutar

använda elvärme (elelement, elpanna

och värmepump) och övergår till ett mer

lämpligt uppvärmningssätt så minskar

villans efterfrågan av kolbaserad el från

Norden och EU med minst 60 procent! ...

Andreas Skälegård, Umeå

Andreas är energikonsult, driver

nyenergi.se och håller bland annat

föredrag om klimat och engergi.

[1] SCB, Statistiska meddelanden

EN16SM0302 småhus 2003

[2] Energimyndigheten, Elmarknaden 2003

[3] www.panda.org

Fältbiologen 3-4/2005 | 9


Sida vid sida

text och foto: Lisa Behrenfeldt

– Natur og ungdom vallar får

för rovdjurens skull

Klockan 04.15 ringer Marias väckarklocka och det jag först

tror är sömndis i mina ögon visar sig i själva verket vara

tjock dimma utanför fönstret. Fukten hänger i luften där

ute och Skinnfjellet är helt inbäddat i moln. Det är inget vidare

utsiktsväder.

Vi traskar i alla fall traktorstigen uppför fjället och det är svettigt

med regnbyxorna och gräset som smetar drypande daggblött mot

benen. Jag och Maria följer efter Ivar Reinfjell och hans jättelika

vita hund som tre dagar i veckan går på fjället för att se efter fåren

som betar där. Ivar växlar mellan tre olika fjäll i området och

får lön från kommunen. I dag går han på Skinnfjellet, vårt fjäll.

Bakom oss börjar solen så småningom färga horisonten och jag

kan se framför mig hur de därhemma skulle sucka och skaka på

huvudet om de såg mig nu. Klockan är fem på morgonen och jag

är på väg upp på ett norskt fjäll för att leta efter får.

Precis som i Sverige finns det i Norge hårda motsättningar

mellan de miljövänner som vill ha livskraftiga rovdjurspopulationer

och den lokalbefolkning som drabbas av rovdjuren. I Sverige

handlar konflikten bara om renar, medan det i Norge även är

vanligt att ha får som går fritt på fjället under sommaren, på så

kallat utmarksbete. När fåren betar på fjället tillgodogör de sig

näring som människan annars inte kan ta vara på. Resultatet blir

miljövänligt och lokalproducerat kött.

Natur og ungdom, Fältbiologernas motsvarighet i Norge,

driver tillsammans med Norsk Bonde- og småbrukarlag projektet

”Grønt spa´tak” (grönt spadtag). I projektet som startade 1993

engagerar man lantbrukare vilka tar emot ungdomar som kommer

och hjälper till med arbetet på gården under sommaren. Grønt

spa´tak är ett sätt att främja lokalproducerad och miljövänlig

matproduktion i protest mot WTO:s galna jordbrukspolitik och

frihandelsavtal som innebär att mat skickas över hela världen.

Att gå på betestillsyn är en av de uppgifter man kan åta sig

i projektet. Rör det sig människor i områden med får är det

mindre risk att rovdjur ger sig in i trakten. Betestillsynen är både

ett sätt att gynna den miljövänliga fårskötseln och en väg till att

10 | Fältbiologen 3-4/2005

skapa ett kunskapsutbyte och dialog mellan lantbruksnäringen

och miljörörelsen i den infekterade rovdjursfrågan.

”På beitetilsyn går du i sommerfjellet og passer på at de

miljøvennlige sauene har det bra og ikke blir spist av ulven. Da

redder du ulven også.”

Tillsammans med Maria tillbringar jag tio dagar hos familjen

Thorsteinsen i Vefsnmoen. Det gula huset ligger en bit utanför

Hattfjelldal, en liten ort i höjd med Tärnaby på den svenska

sidan. Utanför huset står en jättestor studsmatta. Vi har en

likadan hemma i trädgården och mina småbröder studsar intill

häcken mot grannen. När Mari och Daniel Thorsteinsen hoppar

har de utsikt över Skinnfjellet.

Att gå på betestillsyn innebär att vandra på fjället på dagarna

och se efter att fåren har det bra. Vi ska lägga märke till om de är

oroliga och upptäcka eventuella skadade eller döda djur. I utbyte

mot det får vi mat, husrum, reseersättning och en liten lön. Att gå

med fåren på fjället är förstås inget nytt. Före andra världskriget

var det alltid någon som gick ute med fåren, man hade inte råd

att förlora något av sina djur. Idag får fårägarna ersättning från

staten för rovdjursrivna djur, förutsatt att kadavret dokumenteras

och det går att bevisa att ett rovdjur är dödsorsaken.

Björn, varg och örn är totalfredade i Norge, på järv och

lodjur bedrivs det licensjakt. För att få tillstånd att skjuta ett rovdjur

som gör skada måste man ansöka hos landshövdingen. Det här är

en sak som vållat ilska bland fårägarna då miljöorganisationer så

gott som vid varje ansökan överklagat ärendet till högre instans

samtidigt som de satt hård press i media på att ansökan ska

avslås.

– Antalet rovdjur har ökat i Norge, det har vi märkt bara

på de sex år som vi bott i Hattfjelldal, säger Niels-Henrik

Thorsteinsen.

– Järvbeståndet har exploderat, björnen är också på klar

framgång, och även örn har det blivit väldigt mycket mer av.

Familjen Thorsteinsen har ungefär 300 får och lamm på fjället

och även om får egentligen inte är primär föda för björn och


järv är det varje år mellan sex och sju procent som blir tagna

av rovdjur. I sommar har de förlorat åtta vuxna tackor och elva

lamm. Det har varit både lo, björn och järv på fjället.

– Det är inget problem att ha livskraftiga rovdjurspopulationer

och samtidigt hålla får på fjället, säger Niels-Henrik.

– Inte så länge man får en tillräcklig ersättning för förlorade

djur och det ges möjlighet till att skjuta enskilda skadedjur och

reglera bestånden när rovdjuren blivit tillräckligt många.

I juli hade Fältbiologerna sitt sommarläger i Undersåker

i Jämtland. Där har föreningen Fjällbete tagit upp traditionen att

hålla får på bete i fjällen. En av sommarens varmaste dagar hjälpte

vi till med att dra stängsel runt ett nytt område på Åreskutans

sluttning och att flytta fåren över vägen. Att de svenska fåren

stängslas in är inte för att de måste vara innanför stängsel utan

för att det är möjligt att ha dem instängslade. I Sverige är antalet

betande djur bara en spillra mot vad de varit tidigare. De bördiga

markerna i dalgången ligger övergivna när de inte längre behövs

för att odla vinterfoder och då finns det här ingen anledning

att köra upp fåren på det karga fjällbetet med de risker som det

innebär.

Föreningen Fjällbetes 340 får är än så länge ganska ensamma

på de svenska fjällsluttningarna, medan det i Norge går får på

vartenda fjäll. Varför är det så?

– Om man hårdrar det kan man säga att i Norge vill man ha

det så, det vill man inte i Sverige, säger Jörgen Andersson som är

en av initiativtagarna till Fjällbete.

– Åtminstone här i Jämtland var det vanligt att ha fåren på

fjället fram till 1950-talet. Sen började svenska politiker kräva

lönsamhet och rationalisering. Och då tjänar man mer på att

exportera volvobilar och satsa på odling av spannmål i södra

Sverige än vad man gör på att hålla smågårdar vid liv i Norrland.

Sen kan man importera billigt protein från Sydamerika till att

föda upp kycklingar och grisar istället.

Egentligen har vi bättre betesförutsättningar i Sverige än

i Norge men där har mentaliteten varit annorlunda. Norska

“Det finns plats för både rovdjur och får,

men det är inte lätt.“

politiker har haft inställningen att det är viktigt att klara sig själv

och producera sin egen mat. Fjällbete är en förening där de som

så småningom ska äta fårköttet är delägare. Människor som bor i

trakten och tycker det är bra att djuren går ute och att landskapet

hålls öppet är beredda att betala ett högre pris än det på köttet

från Nya Zeeland. När det inte finns något politiskt stöd har

man istället lyckats utveckla ett lokalt.

Hos Jörgen Andersson i Åredalen har rovdjuren än så länge

inte utgjort något problem.

– Hittills är det inga rovdjur som kommit på idén att hoppa

över stängslet, de är inte präglade på det, säger han, men om det

händer gäller det att skjuta det djuret direkt så att de aldrig lär sig.

Och han fortsätter, det finns plats för både rovdjur och får, men

det är inte lätt. Vad gäller rovdjurshatet så tror jag att folk ofta

tycker mer illa om att de blir styrda av människor i Stockholm

som inte känner till hur det är, än vad de hatar själva rovdjuren.

– Dagar med dåligt väder håller fåren mest till nere i

skogen, berättar Ivar och vi letar mellan fjällbjörkarna. Om det

inte vore för ljudet från klockorna de har om halsen skulle vi

aldrig upptäcka dem som på håll bara är som gråvita stenar i

sluttningen. Fåren är skygga och håller sig i små grupper om ett

par får och deras lamm. De här fåren har avlats framför allt med

tanke på köttets egenskaper och på vägen har de förlorat en hel

del av sin gamla flocksammanhållning. När de upptäcker oss

beter de sig alltid på samma sätt. Först står de ett bra tag och bara

stirrar, innan en plötsligt vänder och rusar iväg med de andra

hack i häl som om de plötsligt kommit på att det är springa de

ska göra.

Dimman har lättat över Skinnfjellet och regnet fortsätter att

bara vara blått dis bortöver bergen. Vi ser en kungsörn och två

korpar segla långt uppe över sluttningen.

– Örnar och korpar är bra tecken att hålla utkik efter, det kan

betyda att det ligger ett kadaver där, säger Ivar och vi spanar bort

över marken i våra kikare. ...

Fältbiologen 3-4/2005 | 11


Invandrare

hotas av inavel

text: Charlotte Hanström och Linnéa Falk

bild: Kajsa Eldsten

Hur många ska få finnas kvar? Inga, hundra, eller obegränsat? Det är brännpunkten

i debatten om ett rovdjur som vargen. Men naturen sätter sina egna gränser. Själva

biologin bakom fortplantningen gör att det är meningslöst för oss människor att sitta

och skissa på om 150 eller 750 vargar är ett lämpligt antal. Utan tillräcklig genetisk

variation hotar negativa inavelseffekter att försvaga stammen. Fältbiologen har gått

till botten med vargarnas gener.

Det började med att två nyinvandrade vargar från den

finsk-ryska stammen fick valpar i Värmland 1983. Sedan

kom en tredje invandrad varg 1990-91. De vargar som

idag finns i Skandinavien härstammar alla från dessa tre.

Fast givetvis börjar vargens historia för tusentals år sedan. Den

vandrade in efter den senaste istiden tillsammans med vildrenen

och älgen. Sedan var den en del av den skandinaviska naturen

tills den nästan utrotades. 1965 fanns endast ett tiotal djur i

Sverige och vargen fridlystes året därpå. Vargstammen fortsatte

att minska.

Dagens vargpopulation på cirka 100 djur tillhör ett

gemensamt svenskt-norskt bestånd med huvudsaklig utbredning

på den svenska sidan av riksgränsen. Genom att studera

deras gener har det visat sig att dagens vargar inte har direkt

släktskap med dem som funnits här tidigare eller med vargar

från djurparkerna. De har en genuppsättning lik de finsk-ryska

vargarnas och härstammar från de två värmlandsvargarna och

den tredje som invandrade i början av 90-talet.

Svenska och norska forskare i det skandinaviska

vargforskningsprojektet Skandulv har lyckats rekonstruera ett

fullständigt släktskapsträd för den skandinaviska vargstammen.

De har funnit att den skandinaviska vargstammen är hårt

inavlad vilket leder till allvarliga negativa effekter som påverkar

vargstammens tillväxt.

– Med hjälp av släktskapsträdet och våra fältdata har vi i faktiska

siffror kunnat koppla genetiska problem till tillväxten hos en liten

djurpopulation. De flesta sårbarhetsanalyser för hotade djurarter

lider av att de saknar en sådan koppling mellan genetik och

12 | Fältbiologen 3-4/2005

demografi, säger Olof Liberg, ekolog vid viltforskningsstationen

Grimsö.

För varje vargkull har man beräknat inavelskoefficienter

och visat att ju högre inavelskoefficient, ju mindre kullstorlek.

Den genomsnittliga storleken för vargkullar under första

levnadsvintern ligger runt sex valpar för vargar som inte är

inavlade. I dagens skandinaviska vargstam har denna siffra

sjunkit till under fyra. Beräkningarna gäller tills vidare dock

bara storleken på den första kullen som varje vargpar föder fram,

för senare kullar kan man inte på spårsnö skilja årsungarna från

äldre kvarvarande syskon i flocken.

Vad är då anledningen till att inavel är negativt för en

populations hälsa? Svaret finns i den kryllande mikroskopiska

världen av celler som bygger upp allt liv. Cellerna har bland annat

en kärna och det är i denna kärna vi hittar deoxiribonukleinsyra,

mer känt som DNA, materialet till generna. DNA består av

kvävebaserna tymin, adenin, cytosin och guanin, sockret

deoxiribos och fosfatgrupper.

Generna bär på information som beror av kvävebasernas

ordning. Inte alla bitar av den långa DNA-stegen är gener,

större delen är så kallade nonsensbitar. Men de bitar som kallas

DNA kan liknas vid en lång vriden stege. Varje

stegpinne består av två hopkopplade kvävebaser

och skänklarna på stegen består av deoxiribos och

fosfat. Kvävebaserna kopplas ihop i en mängd olika

sekvenser vilket fungerar som en informationskod.


Fältbiologen 3-4/2005 | 13


gener bär på information som styr hela organismens maskineri.

Organismen kan till exempel vara en människa, en svamp eller

en varg.

Gener går i arv. Om båda dina föräldrar är blåögda, är

sannolikheten att även dina ögon blir blå väldigt stor. Anledningen

till att gener går i arv är att deras DNA kan kopiera sig själv.

Kopieringen sker ständigt under celldelningen. Eftersom celler

har en viss livslängd är celldelning nödvändigt för att ersätta

gamla celler med nya. Celldelning är även nödvändig för att en

organism ska kunna växa.

Könsceller (ägg och spermier) bildas under en process

som liknar vanlig celldelning och kallas reduktionsdelning eller

meios. Resultatet av en cell blir hela fyra könsceller när meiosen

är över. Dessutom är de fyra inte identiska utan bär på olika

anlag. Detta förklarar varför helsyskon inte har exakt samma

utseende eller egenskaper.

Om könsceller som är lika varandra smälter samman och bildar

en ny organism är sannolikheten större att samma typ av gen ska

finnas på samma kromosom. Detta skulle inte vara något problem

om det inte varit så att många gener vilka kodar för defekter som

leder till exempelvis nedsatt immunförsvar är så kallat recessiva.

En recessiv gen för till exempel svag syn kommer inte till uttryck

om det på samma kromosom finns en dominant gen för stark

syn. Detta kallas feltolerans, den recessiva genens ”fel” åtgärdas

av den dominanta genens ”friska” anlag. Men om två recessiva

anlag för samma egenskap nedärvs, så kommer denna egenskap

till uttryck hos den nya organismen.

Sannolikheten för att två identiska recessiva anlag ska nedärvas

på detta sätt ökar då könscellerna är lika varandra, exempelvis

de könsceller som kommer från samma familj. Den viktiga

feltoleransen minskar, det är detta som kallas inavel. Svagare

recessiva anlag förstärker varandra på grund av föräldrarnas nära

släktskap. För en liten grupp organismer ökar risken för inavel

eftersom sannolikheten att de olika individerna är släkt med

varandra är större.

– Det genomsnittliga släktskapet mellan olika vargar i

dagens vargstam ligger högre än vad man får när två helsyskon

parar sig, och vid en så hög inavelsnivå är det stor risk att dolda

skadliga gener får genomslag genom att vargarna ärver dem från

båda föräldrarna. Förmodligen är den sjunkande trend vi nu ser på

kullstorlekarna i vargstammen resultatet av många små genetiska

effekter av inaveln som adderas till varandra, förklarar Staffan

Bensch, professor på Ekologihuset vid Lunds Universitetet.

För att kunna förutsäga vilken effekt inaveln kommer att

ha framöver har forskarna gjort preliminära modeller av den

14 | Fältbiologen 3-4/2005

fortsatta tillväxten i vargstammen. Dessa visar att trots att

inaveln hela tiden förvärras om inga nya individer invandrar så

kommer vargstammen med stor sannolikhet att fortsätta tillväxa

i ytterligare ett antal år. Om ingen invandring sker kommer

emellertid förr eller senare en vändning nedåt, men tidpunkten för

denna beror bland annat på hur högt man släpper vargstammen

innan man begränsar den, det vill säga vilken övre gräns man av

politiska, sociala och ekonomiska skäl sätter för stammen.

Vid en så snäv begränsning som 200 djur kommer vändningen

nedåt om något eller några tiotal år, förutsatt att inte andra faktorer

“Det genomsnittliga släktskapet mellan olika

vargar i dagens vargstam ligger högre än

när två helsyskon parar sig. Vid en så hög

inavelsnivå är det stor risk att dolda skadliga

gener får genomslag genom att vargarna ärver

dem från båda föräldrarna.“

förvärras, till exempel den illegala jakten. Läggs begränsningen

vid 500 djur syns ingen permanent nedgång förrän om tidigast

40–50 år. Men även om man inte begränsar vargstammen alls

fortsätter inaveln och så småningom vänder stammen i alla fall.

På mycket lång sikt är det hög risk för ett slutligt utdöende,

oavsett hur många vargarna tillåts vara.

–Det allra viktigaste för att bevara vargstammen är

att det kommer in nya individer utifrån för att häva den

fortgående inaveln, ju förr ju bättre, säger Olof Liberg. Han

tillägger att det dock fortfarande finns tid att vänta på nya

invandrare eftersom vargstammen fortsätter öka ett tag till.

Verkligheten behöver inte bli fullt så illa som modellerna visar,

till exempel om den visade inavelseffekten bara skulle gälla för

första kullen och inte för alla kullar som föds. Dock kan det lika

gärna bli värre, till exempel om inavelseffekterna även påverkar

de vuxna vargarnas överlevnad. Skillnaderna rör dock mer

tidsperspektivet än det slutliga utfallet. Forskarna kommer nu

att komplettera modellerna för att förstå hur mycket en enstaka

respektive flera invandrare betyder för utvecklingen, och vilken

betydelse tidpunkten för en eventuell invandring har.

Grundproblemet för den svensk-norska vargstammen är

alltså att den utgår från för få djur, och därför kommer vargen få

allvarliga problem oavsett hur stor den först tillåts växa, så länge

som inte nya individer invandrar.

Olof Liberg förklarar att populationer alltid har en process av

förluster i genetisk variation. Det gäller för såväl varg, älg som

människa. Denna förlust motverkas av mutationer som skapar ny

genetisk variation. Om resultatet blir en avsmalnande genetisk

bas eller inte beror på populationens storlek. I stora populationer

på många tusen individer minskar inte den genetiska variationen.

Det blir ett problem först när populationen går under tusen

individer, och under ett par hundra individer går det riktigt fort.

Därför måste man vara rädd om det lilla av genetisk variation

man har hos vargstammen.

– Var går den kritiska gränsen för de andra stora rovdjuren som

inte startar från en inavelsposition?

– De har ett bättre utgångsläge med större genetisk variation

jämfört med vargarna som helt och hållet härstammar från

tre individer. Rent hypotetiskt skulle det därför gå att hålla en


Meios i nio steg

(de högra bilderna är förtydliganden av de vänstra)

1 Bilden visar två kromosomer. DNA-strängarna kommer

därefter kopiera sig.

2 Kromosomerna packar åter ihop sig till korvar som

ligger bredvid varandra förenade i en punkt i mitten, de är

X-formade. De kallas nu systerkromatider vars ena del är

originalkromosom, den andra kopia.

3-4 Systerkromatiderna delas upp jämnt mellan det som

kommer bli två olika celler. De två cellerna kommer inte få en

identisk uppsättning gener.

5 De två nybildade cellerna är ännu inte könsceller, men bär

inte heller på samma kromosomuppsättning.

6-8 En ny delning börjar och nu dras systerkromatiderna isär.

9 Meiosen har resulterat i att en cell bildat två par könsceller

som sinsemellan är genetiskt olika.

mindre lostam än vargstam. Men det är inte aktuellt och finns

ingen anledning till. Problemet är vargen vars existens är mest

kontroversiell, säger Olof Liberg.

– Hur är då situationen för de andra stora rovdjuren idag?

– Järven är ett sorgebarn som bara ökar svagt. Björnstammen

är växande och expanderar geografiskt. Situationen för lo är

utmärkt, det finns 1200-1400 lodjur i landet. De klarar sig bra

idag, även om inte stammen växer. Det beror dels på människans

jakt, dels på att rådjursstammen minskat i mellansverige, i

området mellan Bergslagen och gränsen för renskötselområdet.

Där har lodjuren knaprat på sin egen bas eftersom rådjuren är den

viktigaste födan i området. I renskötselområdet finns massor av

mat i lons ögon, men det är tamdjur så där begränsas den genom

skyddsjakt. Det finns en stor potential för lo i södra Sverige som

har mycket rådjur, men lodjuren har inte spridit sig dit trots att

de haft lång tid på sig. En anledning kan vara att skabben som

smittar från räv till lo är vanligare i söder, enligt Olof Liberg.

– Finns det planer på att människan ska hjälpa till med att

plantera in nya individer i Skandinaviens vargstam?

– Nej, det diskuteras visserligen, även bland myndigheterna.

Men det är kontroversiellt, för vart ska man släppa ut dem, vart

är de välkomna? En utplantering skulle spä på den utbredda

uppfattningen att alla vargar är utplanterade.

Olof anser att utplantering ändå är en åtgärd som kan bli

nödvändig, om än inte akut. För tillfället är stammen växande.

– Tillskott kan komma, flera vargar har varit på väg. I våras

sköts till exempel Ringvattnetvargen i Jämtland som man visste

var invandrad. Det var en laglig avlivning, och därför säkert ett

svårt beslut att fatta. Den uppehöll sig i en by i en och en halv

månad, och byborna krävde att den skulle avlägsnas. Man försökte

först driva bort den men när det inte lyckades avlivades den.

Avslutningsvis påpekar Olof Liberg:

– Vi får inte glömma att det största akuta hotet mot

vargstammens tillväxt idag inte är inavel, utan det illegala

avlivandet av vargar. Våra resultat får därför inte tas till intäkt för

att man helt fryser möjligheterna till skyddsjakt, vilket i värsta

fall skulle kunna leda till en ökad illegal jakt. ...

Fältbiologen 3-4/2005 | 15


16 | Fältbiologen 3-4/2005

Det pratas mycket om varg och björn, men de är sillmjölkar i

jämförelse med många andra. När Fältbiologen listar Sveriges

grymmaste rovdjur hamnar bara en av de fyra stora på listan

– och det först på åttonde plats!

text: Anna Froster

Klokrypare

Skorpioner finns mitt ibland oss, men i Sverige lever de under cover som

klokrypare, eller pseudoskorpioner. Visserligen är de bara mellan en och

fyra centimeter långa, men de har grova klor med giftkörtlar i som de

förlamar sina byten med. Vissa lever under bark, andra i sängar eller i

böcker. Bokskorpionerna jagar boklöss som lever av trycksvärta. Bilden

visar en barkklokrypare. Just nu på din bakgård..

Marulk

Marulken kan bli över två meter lång och väga drygt 60 kilo, och

till största delen består den av ett stort huvud med en gigantisk mun

med hundratals vassa tänder. Över hela kroppen har den märkliga

hudflikar som gör att den ser ut som en algövervuxen sten när den

ligger stilla på botten. Från ryggen sticker ett långt utskott upp som

fungerar som metspö, med en hudflik som agn. När någon nyfiken

fisk kommer tillräckligt nära öppnar marulken sitt väldiga gap, och

genom undertrycket som uppstår sugs bytet in i munnen

Järv

Järven är liten i jämförelse med sina kompanjoner i De-fyrastora-ligan,

men inte desto mindre läskig. Den är uthållig, envis

och har tillräckligt starka käkar för att stycka det mest djupfrysta

kadaver. Den träffar i princip aldrig andra järvar förutom vid

parning. Asocial och enstörig smyger den runt på fjället och –

på senare tid – i skogen. Att ta död på konkurrenters ungar är

vardagsmat. Vid dåligt väder smyger den sig in i renhjordarna

och slår till och dussintals djur kan bli lemlästade i en attack.

foto: Marcus Elmerstad

foto: Roger Jansson / www.havetshus.lysekil.se

foto: Staffan Widstrand


Trollslända

Alien är bara en blek kopia av en trollsländelarv. Larverna rör sig mycket långsamt

eller ligger stilla och känner av minsta rörelse i vattnet. I stort sett vad det än är

så anfaller de, genom att skjuta ut sina käkar som en fångstmask på bråkdelen av

en sekund. Bytet är inne i munnen innan det hinner skrika. Som vuxna fortsätter

trollsländorna sin aggressiva livsföring. De fångar allt smått och tuggar i sig det

flygandes. När de tar större saker som dagfjärilar, sätter de sig gärna på en gren

och knipsar i lugn och ro av vingar och ben med sina sylvassa munverktyg. De har

heller inga moraliska betänkligheter inför kannibalism.

Myrlejon

Insekternas Sarlacc (Starwars). Myrlejonsländans larver

gräver trattformiga fångstgropar i sand och gräver sedan

ner sig själva längst ner. När en myra eller en spindel

kommer till gropen sprätter myrlejonet sand på dem

tills de rutschar ner på botten av gropen. Där väntar

myrlejonet med långa, krokböjda käkar.

Näbbmus

Kan ge ett litet och försagt intryck, men just litenheten gör att

den har väldigt hög ämnesomsättning och måste äta nästan hela

tiden. Om den är utan mat i två timmar dör den av svält. När

en näbbmus hamnar i en fälla med en sork som är dubbelt så

stor som den själv så dödar näbbmusen sorken och äter upp den,

bara genom sin enorma ettrighet och aggressivitet. Live hard, die

young är ett av näbbmössens favorituttryck. De blir sällan mer än

ett och ett halvt år gamla.

Berguv

Alla ugglor är grymma bestar med övernaturlig hörsel och syn,

som flyger spöklikt tyst genom natten. Berguven är världens största

uggla med nästan två meter mellan vingarna. Den kan dessutom bli

väldigt arg. I Fåglar i Sverige beskriver Erik Rosenberg berguven:

“Rent storartat djävulsk ter han sig i vrede, när han gör sig

dubbelt så stor, hukar sig och spänner upp vingarna som en sköld,

låter de eldröda ögonen flamma genom att ideligen ändra de svarta

pupillernas storlek, knäpper med näbben, väser och flämtar så att

den vita hakfläcken darrar och detta allt medan han sakta trampar

på stället och vaggar åt sidorna.”

foto: Andreas Garpebring

foto: Marcus Elmerstad

foto: Andreas Garpebring

foto: Andreas Garpebring

Fältbiologen 3-4/2005 | 17


Varfågel

18 | Fältbiologen 3-4/2005

Ser vid första anblicken ut som ännu en vanlig liten gullig

folkhemssångare – tills man upptäcker blodet i mungipan. Varfågeln

är en systematisk slaktare. Den kan identifiera en sork på åtminstone

trehundra meters håll, och stiga rätt uppåt när småfåglar passerar

ovanför, på ett sätt som inga av de stora rovfåglarna kan. Den griper

bytet med näbben och för bort det i klorna till en buske där den

fäster det i en klyka och styckar upp det.

Jordlöpare

Jordlöparen håller fast sitt byte med kraftiga käkar medan den biter hål och

sprutar in en vätska i såret. Vätskan förlamar bytet så det slutar spjärna emot

och istället börjar lösas upp, så att jordlöparen kan sörpla i sig det som soppa.

Jordlöparlarverna har ryggen täckt av tjocka kitinplåtar, väldiga käkar och ben

som är försedda med dubbla klor. Under dagen vistas de i gångar som de grävt

i jorden och om kvällen kommer de fram för att söka föda. De är glupska

rovdjur och kan ge sig på en många gånger större daggmask, som inte har hittat

tillbaka till sitt hål efter nattens utflykt.

Jordlöparen på bilden är en läderlöpare.

Sjöstjärnor

Sjöstjärnor är värre än alla UFO-monster som någon B-skräckisregissör någonsin

har uppfunnit. På ett svävande sätt rör de sig längs havsbottnen på tusentals

små ben med sugkoppar som sitter på undersidan av armarna. I änden på varje

arm sitter ett ljuskänsligt öga. Om en arm slits av växer snart en ny ut. Och det

är ändå inte det värsta, för om bara en liten del av mittpartiet sitter kvar på den

avslitna armen, så kan en helt ny sjöstjärna växa ut från den.

Deras huvudsakliga byten är musslor, som de bänder upp skalet på med sina

starka armar. Musslan håller emot tills den inte orkar längre, och då vänder

sjöstjärnan ut sin matsäck direkt in i skalet och smälter musslan med sin

förlamande magsaft. De drar sig inte heller för att äta upp sina släktingar. Om

du fortfarande tycker att sjöstjärnor är små och fina, betänk att de kan lägga

2,5 miljoner ägg på två timmar, och att den europeiska sjöstjärnan blir upp till

en meter i diameter.

foto: Andreas Garpebring

foto: Marcus Elmerstad

foto: www.kmf.gu.se


Duvhöksjakt

– privilegier för överklassen

I

Sverige finns det två länsstyrelser som fortfarande tillåter att

man får skjuta och avliva duvhökar, en art som annars är

helt fredad. Dessa två länsstyrelser återfinns i Skåne och i

Stockholm.

– Det här är en kvarleva från gamla tider då ett utbrett

rovfågelhat rådde och då vanföreställningen att rovfåglar var av

ondo för naturen fanns, berättar Sören Lindén från Stockholms

Ornitologiska Förening.

På många gårdar och gods runt om i Sverige finns en lång

tradition av att föda upp och sälja fåglar för jakt. Fasaner,

rapphönor och gräsänder är de populäraste arterna att föda upp

och använda till nöjesjakt. Jakten går ofta ut på att företag och

folk som har gott om pengar ger sig ut på såkallad ”direktörsjakt”,

det vill säga att man betalar för att jaga buruppfödda fåglar och

andra djur inom ett begränsat och ofta inhägnat område. Jakten

förekommer i stor omfattning på flera platser runt om i Sverige

och är en indsutri som omsätter miljontals kronor varje år. Denna

form av jakt är hårt kritiserad från naturvårdshåll och även av

vissa jägare.

Även uppfödningen är tveksam. Efter att äggen legat tre veckor

i ruvningsmaskiner väntar en drygt sju veckors uppfödning i

voljärer där trängseln för kycklingarna ofta är stor. Trängseln gör

att kycklingarna blir stressade och börjar hacka på varandra.

De gods och herrgårdar som bedriver uppfödning av

fasaner har möjlighet att söka och få tillstånd till att fånga och

i vissa fall skjuta eller slå ihjäl duvhökar. Resonemanget som

fågeluppfödarna använder är att duvhöken är ett stort problem

som predator på tamfåglarna. Det ges alltså tillstånd att döda

en fågel som annars är totalt fredad bara för att skydda de fåglar

som föds upp för nöjesjakt. Tillstånden fås via Länsstyrelsen och

även om kvoterna har dragits ned på senare år så förekommer

jakten fortfarande. Därtill ges det oförändrat generösa tillstånd

till fångst och förflyttning av duvhök. Det handlar om ett 20-tal

skånska gods som får detta tillstånd.

Kenneth Bengtsson, ordförande för Skånes Ornitologiska

Förening är kritisk till denna hantering.

– I år gav Länsstyrelsen för Skåne tillstånd till olika gods i

Skåne att döda sammanlagt 13 duvhökar, 11 av dessa dödades.

text: Daniel Avenäs

bild: Claes Pettersson

Det känns som att länsstyrelserna inte tar vår kritik och våra

synpunkter på allvar.

Duvhökarna fångas ofta i bur där det sitter ett lockbete, oftast

en levande duva som vanligtvis inte ges någon större hänsyn

eller omsorg. Fåglarna blir dessutom ofta mycket stressade av

hanteringen.

– Vid fångsten är det även vanligt att andra rovfåglar fastnar i

fällorna och tar skada, säger Sören.

Det finns även ett mörkertal, från flera håll berättas att det

dödas fler duvhökar än vad kvoterna tillåter. När duvhöken väl

är fångad innebär det en hel del extraarbete att forsla bort den,

alternativt föra den till en ringmärkare som tar hand om fågeln.

Vissa ornitologer hävdar att uppfödarna när de väl har fångat

fågeln med uppsåt hanterar den så ovarsamt att den avlider eller

blir så allvarligt skadad att den är tvungen att avlivas. Alternativt

att den helt enkelt dödas trots att den egentligen bara skulle

förflyttas. Kontrollen av hur uppfödarna sköter hanteringen

är mycket begränsad. I Stockholms län har det för 2005 getts

tillstånd att skjuta, eller fånga och slå ihjäl totalt åtta duvhökar,

men nyligen låg kvoterna mycket högre. 2001 var kvoten i

Stockholm 29 och i Skåne 40 duvhökar. Denna jakt har satt sitt

spår i duvhöksbeståndet och observationerna har minskat stadigt

genom åren.

Två arter ställs mot varandra. Duvhöken, en fredad, relativt

sällsynt rovfågel som har en lång historia bakom sig i Sverige.

Fasanen, en sentida införd icke spontan art som är helt

främmande för den svenska faunan och som i huvudsak bara

används till jakt. ...

Fältbiologen 3-4/2005 | 19


foto: www.staffanwidstrand.se

20 | Fältbiologen 3-4/2005


Fältbiologen 3-4/2005 | 21


Staffan Widstrand

Fotar och förändrar

Fem-sex stycken kanske, svarar han efter ett kort uppehåll.

Staffan Widstrand är fotograf med inriktning på

naturreportage och han lyckas dessutom försörja sig helt

på det. Jag undrade hur många svenskar som kan räkna sig till

den kategorin.

– Jag skulle inte vilja kalla mig naturfotograf, fortsätter

han, det känns alldeles för begränsande. Människor behöver

verklighet, inte bara vackra foton.

Efter ett tag tror jag att jag förstår. När Staffan säger

verklighet menar han sammanhang, återkoppling till

människan och samhället. Staffan tillhör inte forskar- eller

upptäckarvärlden som dokumenterar för vetenskapliga

syften, han är bildjournalist med inriktning på natur- och

miljöreportage.

– Att lägga till den mänskliga faktorn i naturfoto gör en hel

ny dimension, det blir roligare och mer intressant, säger han.

När jag träffar Staffan Widstrand hemma i Kallhäll utanför

Stockholm är han nyligen hemkommen från Alaska, inte för

att fotografera björnar utan för att starta upp ett nätverk för

naturskyddsengagerade fotografer.

text: Aron Hejdström

foto: Staffan Widstrand

22 | Fältbiologen 3-4/2005

– Det var konstigt att sitta inne och diskutera med den

naturen runt hörnet, erkänner han.

– När jag blev utsläppt hyrde jag en liten bil och stack

ut direkt. Tre nya däggdjur på en dag, havsuttrarna var

underbara!

Helt klart är Staffan Widstrand fotograf, i världsklass

dessutom, men under den täckmanteln döljer sig en

upptäckare och pojke som tror på livslångt lärande.

– Nyfikenheten är viktigast. Wow! Dit måste jag, måste

se hur det är på riktigt, skaffa mig en egen uppfattning. Jag

vill veta hur det är runt hörnet, och bortom horisonten. Då

är det perfekt att vara fotograf – med en kamera runt halsen

har man ett giltigt skäl att stoppa näsan i blöt överallt!

Nog vill han veta. Men han vill också att andra ska

veta och drivas av upptäckarglädjen. För några år sedan

var han med och startade Svenska Ekoturismföreningen

och kvalitetsmärket Naturens Bästa. Trots att Sverige inte

hyser de mest artrika skogarna eller de högsta vattenfallen

är Staffan övertygad om att den svenska ekoturismen har


Fältbiologen 3-4/2005 | 23


24 | Fältbiologen 3-4/2005


mycket att ge både svenskar och utländska besökare

eftersom den är både exotisk och välorganiserad. Jag har

inte svårt att förstå spänningen med att åka runt i världen

och fotografera och uppleva natur och kulturer skilda från

vår egen, men hur kan en man som säger sig älska naturen

såsom Staffan utsätta den för dessa oändliga resor och den

miljöpåverkan de för med sig?

– När jag reser sätter jag onekligen ett ordentligt ekologiskt

fotavtryck, men då får jag väl väga upp det genom ett än

större ekonomiskt och naturskyddsmässigt, svarar han.

– Problemet med turismen för både Amazonas och de

flesta andra ekoturismresmål i världen är inte att där är för

mycket turister, utan tvärt om för få. Hade inte turister

velat se den afrikanska savannen och dess vilda djur skulle

den varit uppodlad för länge sedan. Staffan menar att

välorganiserad och stark naturturism är bland de bästa

skydd vi kan ge världens utsatta djur och natur. Han

fotograferar för att få oss ut och resa, ut och visa att vi bryr

oss om att naturen finns kvar.

– Det behöver inte vara dyrare för en familj att åka

till Indien och titta på vilda tigrar än till någon vanlig

turistort, problemet är bara att många människor inte vet

att möjligheten finns, påpekar han. Mycket tankar ligger

bakom Staffans engagemang i naturen men det är ändå

lusten som är hans starkaste drivkraft. Hans utbildning,

metallarbetare, reservofficer och taxichaufför har, kan

man nog säga, marginell koppling till vad han sysslar med.

Kunskapen han lever på är, liksom hos många av hans

kollegor, hämtad genom erfarenhet och nyfikenhet. Att

prova, misslyckas, inspireras av andra och prova igen.

– Att vara alltför asketisk har ingen framtid. Jag tror

man ska göra det man är mest intresserad av för tillfället,

man ska lägga tid på saker man mår bra av. Det låter så

lätt när Staffan berättar att han sedan det egna företaget

startade för femton år sedan bara driver egna projekt, och

inte tar uppdrag för ekonomins skull blir jag minst sagt

förvånad, hur gör han?

– Jag försöker sträva efter att vara bland de bästa i

världen, förklarar han. Det finns så många där ute som är

duktiga, inte minst i och med att internet skapat en mycket

större global konkurrens. Ligger man inte på topp, är man

snart av banan.

– Sedan måste man ha något att säga, något att berätta,

och göra det på sitt sätt. Inga små åtaganden, noterar jag

försynt, och undrar om det aldrig blir stressande att ha så

många järn i elden samtidigt?

– Det är som att äta en kronärtskocka, svarar han.

– Man får ta ett blad i taget. ...

Om du vill veta mer om Staffan Widstrand eller Naturens Bästa

är det bara att surfa ut på nätet på: www.staffanwidstrand.se,

www.naturensbasta.se

Fältbiologen 3-4/2005 | 25


26 | Fältbiologen 3-4/2005


Ökänd och Okänd

text: Lars Axelsson

foto: Staffan Widstrand

Det sägs att den plundrar visthus, dödar på

skoj och är fader till den monstruösa bjärven.

Ett gammalt öknamn är filfras efter tyskans

“Vielfrass” – storätare, och Gulo Gulo, det

latinska namnet som Linné gav den, betyder

“mycket glupsk.” Kanske är det sant, men

mycket är fortfarande okänt om järvens liv.

Först stoppar den sig full, och sedan klämmer den sin kropp

mellan två träd för att tömma magen, och på så vis kunna

äta lika mycket igen. Sanningen är dock att den styckar

sina byten eller funna kadaver med sina mycket starka käkar,

och sedan begraver maten till sämre tider. Detta är bara en av de

myter som omger det av våra stora rovdjur som vi vet minst om,

och som på samma gång kanske är det allra häftigaste: järven.

– Det finns för lite forskning i jämförelse med andra arter,

säger Jens Persson, som har doktorerat på järvar och är ett av

Sveriges järvproffs. Han har arbetat med Projekt Järv, världens

största forskningsprojekt på järv som håller till i trakterna

kring Sarek. Projektet har funnits sedan 1993 och finansieras

av Världsnaturfonden tillsammans Naturvårdsverket och dess

norska motsvarighet. Järvar har radiomärkts för att det ska gå att

kartlägga deras vandringar och revirhävdning. Och man har sett

att järvens reproduktion går mycket långsamt.

– Det tar mycket energi för en hona att föda upp ungar. De

kanske föder vartannat, vart tredje år i vanliga fall.

Ungarna föds i mars efter att föräldrarna parat sig i aprilaugusti.

Vanligtvis kravlar två-tre ungar ut ur lyan i maj och

följer sedan sin mor ända in på hösten och vintern. Men många

dör under sitt första levnadsår.

– Den vanligaste dödsorsaken för unga järvar är att andra

järvar dödar dem. Andra, vuxna, järvar vill se sin egen avkomma

utan konkurrens.

Alla unga hanar utvandrar från sin mors revir för att söka ett

eget, och även de flesta honor om de inte finns en chans att de

kan få ta över hennes revir. Järven är mycket revirhävdande och

en riktig enstöring.

Järven är upptagen på rödlistan över hotade arter och

klassificerad som starkt hotad. Sedan 1969 är den fridlyst, även

om viss skyddsjakt kan tillåtas av Naturvårdsverket. Den är

dessutom, efter vargen, det djur som är mest tjuvjagat i Sverige,

enligt brottsförebyggande rådet.

Framtiden ser dock inte mörk ut, enligt Jens.

– Den ser väl okej ut. Vi har 400-500 järvar i Sverige nu, i

större delen av Sverige. För 200-250 år sedan fanns den bara i

fjälltrakterna men den har rört sig söderut, och sedan 1999-2000

har den setts i både Gävleborg och Dalarna. Där finns en större

acceptans för järven än till exempel vargen. Det är få människor

som är rädda för den och den tar få tamdjur.

I fjälltrakterna däremot lever järven under vinterhalvåret till

stor del på renar. Utan renar, ingen järv, slår Jens fast. Den är

som bäst en medelmåttig jägare och när järven väl går till attack

mot en renhjord kan den lemlästa ett stort antal renar utan att

få tag i någon.

– Järven är inte stark, men mycket uthållig. När skaren bär

honom, men inte renarna, då har järven sin stora chans. Under

sådana extrema förhållanden kan flera dussin renar bli dödade och

lemlästade, säger Per-Gustav Idivuoma, ordförande för samernas

riksförbund, Sapmi. Han tillägger att det dock är individuellt för

den enskilde järven och det är förståeligt att järven skaffar sig så

mycket mat den kan när tillfälle ges; det ligger i dess natur.

Detta beteende kan tyckas onödigt grymt för människan och

är förmodligen en av anledningarna till att ryktet om järvens

blodtörst uppstått. Järven själv försöker förstås bara fylla sitt

vinterförråd.

Per-Gustav menar att man inte kan jämföra rovdjuren med

varandra, till exempel järven och vargen.

– De gör helt olika sorters skada. Samtidigt säger han att man inte

kan ge specifika rovdjur skulden för skador på renhjordarna.

– Man måste se helhetsbilden, vad är den totala skadan av lo,

björn, örn, järv? Det samerna kan göra är att sätta en toleransnivå

på by och regionsnivå och sedan konstatera när trycket från

rovdjuren blir för högt, och då ta ställning för att vissa måste

plockas bort. Samerna har aldrig förespråkat att rovdjur ska

utrotas, det är bara fördomar. Rovdjuren hör också till faunan,

men det måste finnas en balans.

– Hade samerna inte accepterat järven, hade den varit borta för

länge sedan. Så säger en anonym tjuvskytt i boken De fem stora,

och Per-Gustav håller med om att det stämmer. Tjuvskytte är

tillsammans med den låga reproduktionstakten det som utgör ett

hot med järvstammen. Men trots allt så växer den alltså, enligt

både Jens och Per-Gustav. Sakta, men inte helt säkert. ...

Fältbiologen 3-4/2005 | 27


De dödsdömda almarna

text: Charlotte Hanström

bild: Sara Lännerström

Träd för träd huggs ner. Almsjukan breder ut sig och

vi verkar stå maktlösa inför dess framfart. Hoppet

står till trädinventering och evolution.

Det stora mäktiga trädet vid vägen, där jag hämtar min

post, började för några år sedan dö bit för bit. Likadant

ser det ut lite överallt i skogar, dungar, alléer och

stadsparker. Det börjar med att bladen vissnar och faller av lite

tidigare än vanligt en sensommar på någon gren. Sedermera dör

hela grenen, och om det är riktigt illa, dör inom några år även hela

trädet. De stora träden i fråga är almar, och de blir allt färre.

Men vad är det då som inte står rätt till, vad beror almsjukan

på?

Jo, i detta drama är det en svampart som är boven, eller två

olika arter, för att vara korrekt, dels Ophiostoma ulmi och dels

Ophiostoma nova-ulmi. Den förstnämnda invandrade till Sverige

från Europa någon gång under 1950-talet med smittad ved. Den

andra typen kom inte hit förens på 1970-talet och härstammar

från USA. Denna senare svamptyp är dessutom aggressivare i

sitt angrepp på almarna än den europeiska. Våra almar har inte

något effektivt skydd mot dessa angrepp, då de inte utvecklats

tillsammans med svamparna.

Svampen bosätter sig i almens ved i de yttersta kärlsträngarna

där den bildar dels mycel och dels enskilda celler (sporer) som

kan följa med vätskeflödet i trädet och snabbt sprida svampen till

fler grenar. Den avsöndrar ett gift som skadar veden. För att ta

reda på om det är svampangrepp som orsakar en alms död kan

man göra ett tvärsnitt av en död gren, om det är svamp har den

svarta prickar i de yttre årsringarna.

I viss mån kan träden försvara sig genom att täppa till sina egna

kärlbanor. Det kallas thyllbildning, men utgör inte ett tillräckligt

28 | Fältbiologen 3-4/2005

skydd. Spridningen av svampen sker främst med hjälp av en typ

av skalbagge. Denna fungerar som en smittbärare och har fått

namnet almsplintborre (Scolytus spp.), efter sin favoritvärd.

Almsplintborrarna äter på grenarna i almarnas kronor för att

få näring och överför då svampsporer vilka gror i de gångar som

insekten gnager. Spridningen av svampen gynnar almsplintborren

då dess ägg och larver utvecklas i försvagade träd (även orsakad av

naturlig stress, till exempel torka). I ett nedsmittat dött almträd

får de nykläckta skalbaggarna svampsporer på sig och nästa

generations skalbaggar är redo att föra smittan vidare.

Det är av denna anledning som man för att hindra

spridningen, måste hugga ner angripna döda träd så snabbt

som möjligt. Det ska ske före den första april året efter det att

trädet dött, för att undvika att almsplintborrens larver ska hinna

kläckas. Smittan kan även spridas via rotkontakt och almar som

står för sig själv har därför större chans att undvika smitta.

De flesta kommuner har tagit på sig ansvaret att motverka

spridningen genom att inventera och avverka döda träd. Vi kan

hoppas att detta i kombination med trädens egen evolution ska

bidra till att inte alla vackra almar försvinner från vårt land.

Märker man att ett träd visar tecken på att möjligen vara angripet,

kan man alltid rapportera det till kommunens miljöförvaltning

för att hjälpa till. ...


Fastighetsverket gör så gott de kan

Det finns gamla träd i hela Norrland. Ska vi spara hela

Norrland då eller? säger Johannes som är naturvärdesinventerare

på Statens Fastighetsverk.

Vi står i skogen intill sjön Katnihaure utanför Jokkmokk. I

den här skogen finns ovanligt många gamla tallar och granar.

Träd som har sett blåbärsriset färgas rött och björkarnas löv

falla till marken minst tre hundra gånger. Den här skogen vill

Fastighetsverket hugga ner.

Vi har varit här en gång tidigare. Det var i juni under Fältbiologernas

skogsinventeringsresa. Då var det brännande hett och

ljust hela natten. Vi naturvärdesinventerade den del av skogen

som Fastighetsverket avverkningsanmält och hittade 28 arter*

som är mer eller mindre hotade av det moderna skogsbruket. Det

är lavar, svampar, mossor, insekter och fåglar som är knutna till

skogar som funnits på samma plats under lång tid utan avbrott.

Nu är det höst och några av oss är här igen för att tala om vad vi

tycker: den här skogen ska stå kvar!

De fem männen som kommit från Fastighetsverket håller inte

riktigt med. De är nöjda med avverkningsplanen och menar att

de äldsta tallarna kommer att märkas ut och lämnas kvar. De

får det att låta som att Fastighetsverket verkligen gör så gott de

kan med sina skogar. De får det att låta som att det kryllar av

gammal skog i hela norra Sverige. De lyckas till och med få det

till att de här gamla tallarna skulle trivas bättre på ett ljust och

öppet hygge.

Det är att tro mycket om sig själv att tro sig kunna bättre

än naturen.

Förutom att vara förvaltare för en drös slott och herrgårdar

äger Statens Fastighetsverk en hel del skog. Till största delen är

text och foto: Lisa Behrenfeldt

...med att avverka de sista fjällnära skogarna

det skog nära fjällen – i trakter där det fortfarande finns stora

områden som är nästan opåverkade. Och man kan tycka att ett

statligt verk borde kunna kosta på sig att bevara dessa områden.

Men tvärtom har Fastighetsverket gjort sig kända för bete sig illa.

Gång efter gång. De har stora fula hyggen på sitt samvete, skogar

som aldrig borde ha avverkats.

- Fastighetsverket har, om jag får använda hårda ord, varit

riktiga bovar i skogen i många herrans år, säger Björn Mildh som

är skogskämpe i Piteå, och han är långtifrån ensam om att ha den

erfarenheten av Fastighetsverkets skogsbruk.

Tallarna vid Katnihaure började växa i början av 1700-talet.

Då fanns det gamla träd i hela Norrland, i hela Sverige. Men

att stå i skogen år 2005 och påstå att det finns massor av gamla

träd i norra Sverige, det är att ignorera verkligheten. Det växer

fortfarande skog på 55 procent av Sveriges yta, men 63 procent av

skogen under 70 år, enligt Skogsstatistisk årsbok, och nästan all

skog är påverkad av skogsbruk.

Skogen vid Katnihaure är inte heller den helt orörd men den

har kvar mycket av urskogskaraktärerna.

– Ni måste förstå att vi inte bara kan lägga en död hand över

alla våra skogar, säger Jan Naumburg som är Fastighetsverkets

naturvårdspecialist. Som att livet inte skulle finnas i skogar som

sköter sig själva utan i det timmer som fraktas till sågverken. ...

*16 rödlistade arter = arter vars framtida förekomst i Sverige är hotad.

12 signalarter = arter som indikerar miljöer med höga naturvärden.

Under Fältbiologernas skogsinventeringsresa 2005 besöktes nio områden

som Fastighetsverket avverkningsanmält i Jokkmokk och Arjeplogs

kommuner. Rapporten från resan finns på Fältbiologernas hemsida.

Fältbiologen 3-4/2005 | 29


Är det Kottar!? Sjukt!

text: Lars Axelsson

foto: Herbert Hellman och Lars Axelsson

Fältbiologernas skogsnätverk jobbar på bred front. Samtidigt som de håller

kurser för skolklasser ska de granska hur bolagen lever upp till sina löften,

samarbeta med internationella skogskämpar, klättra i träd och arrangera en

skogsfestival. Välkommen till 2006, skogstemaåret.

Skogen har genom tiderna fascinerat, trollbundit och skrämt

människor. Den är tummelplats för fredlösa, rovdjur,

spöken, troll och skogsrån. Samtidigt så är den källa till

svamp, bär och magiska naturupplevelser och hemvist för en

massa spännande arter.

Skog är också någonting som Fältbiologerna mer och mer har

arbetat, pysslat och avnjutit under de senaste åren. Kampanjen

Urskog 2000 har pågått sedan 1991 och bland annat resulterat

i att de båda skogsområdena Lisselberget och Kvarnbäcken i

norra Värmland köpts in och skyddats. Vintern 2004 kämpade

fältbiologer mot Sveaskogs avverkningsmaskiner i Valvträsk och

i somras hölls ett internationellt skogsläger med Taiga Rescue

Network i Årrenjarka.

Skogsaktiviteten i Fältbiologerna hålls hög framför allt tack

vare Skogsnätverket. De är allra mest kända för att ordna

inventeringsresor på skogsbolagsmark varje år, och i somras gick

startskottet för ett nytt projekt som kallas för Skogsklok.

Skogsklok består av två delar: först en utbildningsresa för

ett antal fältbiologer för att bli så kallade naturambassadörer. På

resan får de träffa alltifrån trähantverkare, skogsaktivister och

naturkonstnärer till skogsbolag, skogsmyndigheter, biologer och

skogsarbetare, och lära sig allt från skogshistoria, ekologi och

inventeringsteknik till att resa vindskydd, göra upp eld samt

gruppdynamik och ledarskap. Sedan ska ambassadörerna ta med

sig högstadieelever ut i skogen för att föra vidare sina kunskaper,

sitt engagemang och sin känsla för skogen och så ett frö av

skogsintresse och naturkänsla hos dem.

Herbert Hellman gick utbildningen till naturambassadör i

somras, och han bjöd en liten, men frivillig, grupp killar från sjuan

på Wallaskolan i Sala på två dagar i skogen med övernattning.

Herbert ledde den entusiastiska gruppen fram och tillbaka

30 | Fältbiologen 3-4/2005

mellan träd och genom snår samtidigt som han förklarade varför

det är bra med döda träd i skogen, (”Ser ni hålen, vad bor här?”

”Insekter!”) att enbär egentligen inte är bär, (”Är det Kottar?!

Sjukt!”) samtidigt som han fick besvara dussintals frågor. (”Vad

heter den mossan?” ”Hur gammalt är det där trädet?”).

Naturambassadörens uppgift är som sagt att väcka intresse för

naturen hos de elever som den tar med ut, vilket i Herberts fall

verkade gå hem. Trettonåringarna angrep såväl vitmossestudier

som konsten att bygga eld, med liv och lust och försökte memorera

lavarter såväl som svinga vedyxor med varierat resultat.

Under 2006 kommer det att råda skogstema i Fältbiologerna.

Detta innebär tidernas tillfälle för alla som vill lära sig mer om

skog, veta hur man inventerar, hitta värdefulla skogar, klättra

i träd och hänga ute under barrens rassel och lövens sus. Och

förstås kämpa vidare för all oskyddad naturskog eller din

favoritutflyktsskog som är på väg att huggas.

Aktiviteter i skogens tecken förutom Skogsklok som du redan

nu kan skriva upp är förstås sommarens inventeringsresa som

också den arrangeras av skogsnätverket, och Åfallets skogsfestival

som i år delvis finansierades av olika fältbiologdistrikt och

förhoppningsvis blir lika fet nästa år.

Skogsnätverket söker redan folk till Skogsklok 2006. Både fem

personer som vill bli naturambassadörer, och en skolinformatör

som ska boka skolor åt ambassadörerna. Liksom i år kommer

både ambassadörerna och informatören att vara anställda och

få betalt för sitt arbete. Kika på jobbannonserna längre bak i

tidningen om du vill veta lite mer. ...


Mer information, mer engagemang:

skog@faltbiologerna.se

Fältbiologen 3-4/2005 | 31


minifältis

32 | Fältbiologen 3-4/2005

Vinter

Trädens gula, röda och orange löv tappar taget om grenar

och kvistar och faller till marken. De sista av sommarens

fåglar drar förbi på sin flytt söderut, många till Afrika.

Insekterna slutar surra runt våra huvuden. Frosten kommer,

och sedan den första snön. Naturen har åter genomgått en

av sina förändringar, från höst till vinter.

text: Erik Abel

bild: Anna Lönneborg


Fåglar

Uppe på hösthimlen flyger tranor, gäss, gråsiskor,

ladusvalor och andra fåglar i stora flockar söderut under

hösten. När vintern kommer är det kallt, och ont om föda

här uppe i norr. De flyttar därför söderut mot varmare

trakter, många ända till Afrika, där de både kan hitta mat

och slippa undan kylan.

När våren kommer flyttar fåglarna sedan tillbaka

hit igen. I de varmare länderna där de övervintrat finns

nämligen många andra fåglar och djur som vill äta samma

mat, och även rovdjur som gärna äter fågelungar. I det

kalla Sverige slipper de mycket av konkurrensen om födan

och rädslan för rovdjur.

Löv och barr

Träden släpper hela tiden ut vatten genom sina löv. När

vintern kommer och marken fryser har träden svårt att få

tillräckligt med vätska, så för att inte torka ut släpper de

löven, och behåller på så sätt den lilla vätska de kommer åt.

Innan de faller av får löven alla möjliga vackra höstfärger.

Men egentligen byter löven inte färg, de tappar bara

den gröna färgen. Det gröna är nämligen klorofyll som

växterna använder för att bilda näring med i sommarens

solljus. Att producera nytt klorofyll är jobbigt för träden,

därför drar de in det från löven innan de släpper dem.

Klorofyllet återanvänds sedan nästa sommar igen.

Barrträden tappar inte sina löv, alltså barren, på vintern.

De har ett tjockt vaxlager istället, som gör att det dunstar

mindre vatten från dem. Barr är lite sämre än blad på att

bilda näring från solljus, men de kan samla näring under

de ljusa timmarna hela vintern istället. Likadant är det

med lingon, de behåller sina tjocka blanka blad medan

blåbären släpper sina när hösten kommer.

Smådäggdjur

Vintern gör livet svårt för möss, sorkar och andra små

däggdjur. Uppe på snön är det både kallt och stor risk att bli

upptäckt av något rovdjur, och marken har frusit och blivit

hård. Flera av de små gnagarna lever då i det lilla luftlager

som finns mellan marken och den understa snön. Där blir

det inte lika kallt som uppe på snön.

Insekter

Många av sommarens insekter dör när höstens

kyla kommer. De flesta getingar dör, men

drottningarna kryper in i sprickor i träd och

hus och övervintrar. När våren kommer börjar

de bygga sina bon, och lägger några ägg som

befruktades av drönarna – hanarna – förra

hösten.

Ett knep som insekterna har för att inte

frysa ihjäl är att fylla sina celler med glykol,

samma vätska som man har i bilar för att

de inte ska frysa sönder. Rekordet är kanske

större svartbagge, en skalbagge som kan frysas

ner till minus fyrtio grader och överleva.

Vissa fjärilar övervintrar som ägg, andra som

larver, puppor, eller som fjärilar. Nässelfjärilar

och citronfjärilar som syns flyga omkring både

sent på hösten och tidigt på våren övervintrar

som fullvuxna fjärilar. De svarta håriga larver

som ibland går att se krypandes på snön blir

sedan fjärilar, björnspinnare.

Fältbiologen 3-4/2005 | 33


34 | Fältbiologen 3-4/2005

råm

is the new kånken

1-7 januari i Glimåkra, norra Skåne

Fältbiologernas RixÅrsMöte fattar de

viktigaste besluten om föreningen.

Massor med fältbiologer från hela

Sverige kommer för att träffas på RÅM och

gosa och trivas. Det brukar bli Fältbiologårets

stora höjdpunkt.

I år kommer RÅM vara den 1-7:e januari

i Glimåkra, norra Skåne (årsmötesförhandlingarna

startar 4 januari kl 17.00 och håller

på till den 6 januari). Kostnad: fram till lucia:

300 kr. Därefter: 400 kr. I det ingår sovplats,

mat, byråkrati, föredrag, exkursioner, disco,

råm-show, råm-fest, visionsdagar, fin natur,

trevligt fik, god mat, snygga dekorationer,

fint folk, snygg mötesordförande, med mera,

men framför allt reseersättning och vänner!

Livets två viktigaste grejer. Så kom på RÅM!

Anmälan sker genom att du sätter in

pengarna på pg 776482-2. Märk inbetalningen

med ”Råmanmälan, namn, adress, telefon

och eventuella allergier eller konstig kost”.

Om du betalar över internet och inte får plats

med all text, skicka uppgifterna i ett mail till

emil.andersson@faltbiologerna.se. Anmälan

är bindande. Boka biljett tur och retur på

SJ:s hemsida. Ange slutstation/startstation:

Glimåkra.

Ankomst när du vill den första januari.

Hemresa tidigast klockan 13 lördagen den

7:e januari. Resan är mitt i värsta julruschen,

så kom ihåg att boka biljett i mycket god

tid – annars kan du bli helt utan. Reseersättning

utgår motsvarande det billigaste

resalternativet, så välj bort X2000.

Billigare RÅM: Om du hjälper till på

årsmötet får du reducerad anmälningsavgift.

Det behövs bland annat en ljus/ljudfixare,

matlagare, discofixare, fikabakare, dekorerare,

ekonomiansvarig, fixa band som

spelar, råmshowskonfrencier, toastädare,

incheckare, byråkrater, samtalsledare, workshopfixare,

exkursionsledare mm. Om du

är sugen på något av detta eller har frågor i

allmänhet så hör av dig till Råmgeneral Emil

Andersson, 040-235596, 0730-631588 emil.

andersson@faltbiologerna.se.

Dagordning:

1 Mötet öppnas 2 Val av mötesordförande,

mötessekreterare och två justerare, tillika rösträknade 3

Frågan om mötet är behörigen utlyst 4 Godkännande

av dagordning 5 Fastställande av röstlängd 6

Styrelsens verksamhetsberättelse 7 Genomgång av

bokslut 8 Revisorernas berättelse 9 Remissdebatt 10

Fråga om ansvarsfrihet för föregående års förvaltning

11 Motioner 12 Propotioner 13 Verksamhetsplan

14 Fastställande av budget 15 Val av ordförande 16

Val av övriga styrelseledamöter 17 Val av revisorer och

revisorssuppleanter 18 Val av valberedning 19 Val av

utskott 20 Övriga frågor 21 Mötets avslutande


Bevara arter – till vilket pris?

Formas 2005

Att vi vill bevara biologisk mångfald är

de flesta överens om, men frågan är vad

man menar när man säger det, och hur

det ska genomföras. Bevara arter – till

vilket pris? gavs nyligen ut av Formas,

forskningsrådet för miljö, areella näringar

och samhällsbyggande, och är ett försök att

ge överblick av debatten kring bevarande

av biologisk mångfald. I tjugotvå korta

kapitel tas olika aspekter upp, framför

allt av forskare, men även företrädare för

skogsbruk, SNF och LRF.

Biologisk mångfald är ett brett ämne,

och de olika kapitlen handlar om väldigt

skilda saker. En hel del av det är intressant

att fundera på, som att nötskrikor i

Nationalstadsparken är värda minst sin egen

vikt i guld om man räknar ut vilket arbete

de utför med att plantera ekar, att naturen

i staden är viktig som skyltfönster och

hur begreppet ”naturligt förekommande

arter” kommer att förändras genom klimatförändringarna.

Mycket känns dock som

ett ganska snällt vändande fram och

tillbaka av saker som alla är överens om,

så som ”främmande arter är ett problem”,

”artbevarande är en försäkring inför

framtiden” och ”bonden är en nyckelart

för att klara kulturlandskapsarterna”.

Det är först i avsnittet Bevara arter – hur

då? som det blir någon egentlig debatt.

Mårten Benz är en kontroversiell professor

på högskolan i Kalmar som anser att vi i

Sverige egentligen inte behöver ta ansvar

för de arter som ”bor någon annanstans”.

Exempelvis vitryggig hackspett finns det

gott om i Baltikum och då är det inte så

viktigt att vi bevarar den i Sverige.

Känner man inte på sig intuitivt att

det är en ganska galen tanke så blir nog

de flesta läsare snart övertygade av det

som Ulf Gärdenfors från ArtDatabanken

skriver. Han menar att även om de flesta

arter på rödlistan finns utanför Sverige så

har biotopfragmenteringen också i dessa

länder hunnit väldigt långt, och många

arter är på väg bort där med. Och visst, det

finns fortfarande gott om lövrika skogar i

Baltikum där den vitryggiga hackspetten

trivs, men som svenskar kan vi inte ställa

krav på att andra länder ska avstå från att

exploatera sina skogar så som vi har gjort.

Själv tycker jag att Mårten Benz är lite

för flippad för att få så mycket utrymme

i debatten som han har fått. Jag tror inte

att han övertygar så många andra än

desperata skogsbolagsföreträdare, som tar

alla chanser att ifrågasätta rödlistan. Det

måste gå att leta fram mindre extrema

debattörer som ifrågasätter storleken på

de resurser som satsas på artbevarande,

om man vill skapa en mer konstruktiv

diskussion.

Jag tycker att boken fungerar bra som

en samling reflektioner och argument för

att bevara biologisk mångfald och jag tror

att den kan väcka nya tankar hos de flesta

läsare. Däremot ska man inte vänta sig att

man får svar på de stora frågor som ställs

på baksidan: Hur ska vi göra och vad får

det kosta?

läst av Anna Froster

Skogsdynamik och

arters bevarande

Studentlitteratur 2005

I debatten om artbevarande är det lätt att

bli bortkollrad av termer och teorier, men

lyckas man ta sig igenom den här boken kan

man trycka till de flesta skogsbolagsgubbar.

För första gången har det kommit ut

en riktigt tung och grundläggande

bok om bevarandebiologi på svenska.

Skogsdynamik och arters bevarande är

tänkt som en kursbok på universitetsnivå

men riktar sig till alla som är intresserade

kultur

av bevarandebiologi, skogshistoria och

skogsekologi. Fokus ligger på sydsvenska

förhållanden, men mycket går att tillämpa

även i norra Sverige.

Boken ger en grundläggande förståelse

för sånt som spridningshastigheter för

olika arter, naturvärdespotential och hur

rödlistan är konstruerad.

Även om man inte lyckas ta sig

igenom hela är det en fin bok att bläddra

omkring i, fastna här och där och ha som

uppslagsverk.

läst av Anna Froster

Gatupolitikens lagar

– Juridisk handbok för politiska aktivister

Federativs 2005

– Får polisen verkligen upplösa en demo

bara för att den inte har tillstånd?

– Får väktare göra kroppsvisitering?

– Får jag en prick i registret nu?

Dom och andra juridiska frågor har du

kanske funderat på, men varken hittat

svar på i samhällsboken eller någon

annanstans. Nu slipper du plugga juridik

på universitetet i en evighet för att få veta

hur det ligger till. Juridiska kooperativet

och Vänsterjuristerna, två grupper av

radikala jurister och juriststudenter har

redan gjort jobbet! I Gatupolitikens lagar

delar dom med sej av sina kunskaper och

svarar på alla dom där frågorna som är

livsviktiga för medborgare på tvären. Köp

boken eller ladda ner den som pdf-fil på

www.federativsforlag.se

läst av Petter Joelson

Fältbiologen 3-4/2005 | 35


VI VET ALLT

Skicka in dina frågor till Fältbiologens experter! redaktionen@faltbiologerna.se

foto: Anna Sehlin, Ylva Hazell och Kenneth Svedlund

MILJÖ OCH

POLITIK

Vad har Feministiskt initiativ för

miljöpolitik? /Kalle

36 | Fältbiologen 3-4/2005

Anna Jonsson är före detta ordförande i

Fältbiologerna och Miljöförbundet-Jordens

vänner. Numera är hon bland annat

ledamot i statens miljövårdsberedning och

expert i miljömålsrådet.

Det som är i fokus för Feministiskt

initiativs politik är den könsmaktsordning

som innebär att kvinnor strukturellt

underordnas män i samhället. Eftersom

Feministiskt initiativ funnits i bara ett

drygt halvår håller de fortfarande på med

politikutvecklingen. Miljöfrågan hör

till de politikområden som Fi ännu inte

utvecklat särskilt mycket.

Det finns dock en passage om miljö

i Fi:s lista över prioriterade områden,

även om det inte är någon djuplodande

miljöanalys som presenteras. Fi menar

att en trafikplanering som utgår från att

bygga vägar är en politik som gynnar

mäns transportmedel – bilen – samt ett

miljömässigt ohållbart transportsystem,

medan satsningar på kollektivtrafiken

innebär en satsning på kvinnors

transportmedel och miljön. Fi vill även att

samhällsekonomiska analyser utgår från

ett könsmakts- och miljöperspektiv. Fi

gör också kopplingen mellan utglesning

av staden till mer transporter och således

större miljöpåverkan.

Många miljöfrågor skulle kunna berikas

av ett genusperpektiv. Det är ett gott

tecken att det finns ett embryo till detta

i Feministiskt initiativ, men det krävs

mycket mer kött på benen för att kunna

driva en heltäckande miljöpolitik.

DJUR OCH

NATUR

Linda Birkedal har varit medlem i

Fältbiologerna i femton år och har läst biologi

i fem år. Nu arbetar hon som naturguide

och projektledare för Ungdomsforum på

Miljöstrategiska enheten i Lund.

Var finns skunken och hur bär den sig

åt för att lukta så illa? Är den dessutom

farlig? /Oscar

Skunkar bor i Nord- och Sydamerika, där

det totalt finns nio olika arter. De håller

till på stäpper eller i buskmarker och

halvöknar. Deras hem är jordhålor, som

de antingen gräver själva eller övertar efter

till exempel en grävling. Skunkarna har

körtlar under svansen och det är därifrån

deras illaluktande försvar mot angrepp

kommer. När en skunk känner sig hotad

av till exempel en björn eller puma

sprutar den ut en stinkande vätskestråle

mot angriparen, som då blir rädd och

försvinner. Skunken är ett rovdjur, så

den är farlig för mindre djur som möss

och insekter, men den kan inte göra stor

skada på människor. Man kan känna sig

illamående och få huvudvärk om man

råkar ut för skunkens lukt-försvar, men

det ger inga bestående men.

AKTION OCH

PÅVERKAN

Vad är direkt aktion? /Pippi

Kristina Johansson är aktiv i

Fältbiologernas skogsnätverk. Hon har

studerat två år på Globalverkstan och är

projektledare för sociala rörelser och ideella

organisationer.

Direkt aktion är en handling som har direkt

verkan mot det du riktar dej mot och vars

effekter inte går att bortse från.

Det är alltså en arbetsmetod som kan

jämföras med andra strategier som t.ex.

lobbying där din handling inte är direkt

riktad mot problemet utan syftar till ett

mer långsiktigt påverkansarbete. Vad som

skiljer direkt aktion från andra sorters

aktioner är alltså att den syftar till att få ett

direkt och konkret resultat. Direkt i den

mening att konsekvensen inte låter vänta på

sig i tid utan sker i och med aktionen.

Ofta skapar direkt aktion uppmärksamhet

genom att vara spektakulära handlingar

som att fysiskt sätta sig ivägen för en väg

som ska byggas eller skog som ska avverkas.

Att bli uppmärksammad för det du vill är

ju jättebra, men något att tänka på är att

om direkt aktion används mycket kan det

bli ointressant för folk. Om du och dina

kompisar varje dag cyklar ivägen för bilar

för att förhindra biltrafik så kommer det

nog inte att vara så uppseendeväckande

efter en vecka. Så använd direkt aktion

tillsammans med humor och då kan du

också trappa upp dina aktioner.

Om du t.ex. börjar en dag med att

måla ett övergångsställe på gatan, för att

underlätta för fotgängare i staden, och

nästa dag samlar ihop ett gäng folk för

att gå fram- och tillbaks över det för att

försvåra för bilisterna, så fortsätter du att

förvåna och överraska dem som du riktar

dej mot. Det är roligare att göra aktioner

som är kul istället för att förarga och reta

upp folk, men ibland kan det ju vara svårt

att göra en kul aktion om situationen inte

är så lustig. Något du alltid kan sträva efter

är att försöka att vara oväntad och få folk

att tänka till!


I varje nummer har Fältbiologen en gäst som skriver om natur och miljö.

Den norska ulven

Den bästa scenen i den japanska tecknade filmen ”Prinsessan

Mononoke” är när vargprinsessan Mononoke ser skeptiskt på

filmens hjälte, prinsen från Öster, samtidigt som vargblodet

rinner från hennes mun. Hon har precis rengjort vargens sår och

spottat ut kulan människorna sköt den med. Filmen från 1997 klarar

det norrmän aldrig klarat. Att teckna (javisst) en nyanserad bild av en

konflikt som inte är svartvit (den är många färger!).

I den norska vargdebatten är alla onda. Alla undantaget fåren.

Varganhängarna tycker att fårbönderna är småaktiga, vargjägarna

barbariska och miljöministern? Miljöministern är en mätt varg med

stripor i håret och dyra fårakläder. Vargmotståndarna å sin sida tycker

att varganhängarna är fanatiska. Genom att förenkla debatten undgår

media att ta upp den viktigaste frågan. Nämligen, hur kan vi bevara

vargen och samtidigt ha får på utmarksbete? Natur og Ungdom menar

att båda delarna är viktiga, och att båda delarna är möjliga. Men först

måste alla öppna öronen och stänga munnen... om det går bra. Hittills

har debatten gått högljutt på ett språk som är lätt att förstå men svårt

att godta.

Vargprinsessan Mononoke lever i skogen tillsammans med

vargarna, och har börjat hata mänskligheten. Människorna i filmen vill

hugga ner skogen och döda både varg, hjort och vildsvin, för att få bränsle

till sitt järnverk. Filmen är en ekologisk berättelse om människornas

tekniska framsteg, framsteg som är på naturens bekostnad. Självfallet

går det galet. Naturen slår tillbaka, och människorna förstår att de var

dumma.

Det är inte alltid lätt att erkänna fel. De är mycket duktigare på det

på film. I Norge är miljöminister Knut Arild Hareide nöjd med jakten

som fällde fem vargar. I allt bråk har han varit överraskande passiv.

Kanske tror han att snälla bror kan reda upp det:

– Kära storebror Sverige! Kan ni vara så snälla och ta hand om vargarna,

de är så oregerliga! Hjärtliga hälsningar Knut Arild.

Nu vill miljörörelsen stämma ministern och staten inför rätta. De

menar att jakten var ett brott mot viltlagen.

– Vi är ganska säkra på att vi får dem dömda, säger Rasmus Hansson,

generalsekreterare för WWF.

Böndernas parti, Centerpartiet, vill å sin sida förbjuda ynglande varg

i Norge. Detta är bra stoff för tidningarna. Men inte nödvändigtvis för

vargen. I ”Prinsessan Mononoke” vill inte chefen för järnverket lyssna

på hjälten från öster som spår en ekologisk katastrof. Hon är lika döv

som den norska miljöministern, men ordnar ett lyckligt slut genom att

ta sitt förnuft till fånga i filmens sista scen. Hundra år efter den norska

frigörelsen från Sverige är det kanske på tiden att höra vad grannen i

öster har att säga.

Varje sommar sedan 1993 har Natur og Ungdom sänt mellan

femtio och hundra ungdomar på fjället för att vakta fåren. Betestillsyn

är ett smart sätt att minska problemet på. 800 miljoner människor

i världen svälter. Så det är bra att vi som kan, producerar mat. Får

på utmarksbete är miljövänlig matproduktion i praktiken. Varje

år äter rovdjur upp till 50 000 får. Det förändrar inte att Norge har

ett internationellt ansvar för att ta hand om rovdjuren. Fåren måste

vaktas, och det måste vargen också. Då kan inte Norge skjuta medan

vi blundar. Det är inte för sent för norska myndigheter att låta vargen

leva, men då måste de lägga ned gevären nu. ...

Ingeborg Husbyn Aarsan

Ingeborg är aktiv i Natur og Ungdom,

Fältbiologernas systerorganisation i Norge.

Ny stad varje nummer:

Malung

på stan

Har du rätt att tycka

något om rovdjur?

Nova Eriksson, 19

– Inte med min nuvarande kunskap om situationen. Oavsett var man

bor har man väl rätt att uttala sig om man är insatt, det är ändå något

som kommer bevaras till eftervärlden. Djuren har dessutom rätt att

leva vad vi än tycker om det.

Antonia Simonovic, 19

– Alla människor har rätt att tycka men sen kan man ju tänka

på vilken erfarenhet var och en har. Jag har ju inte direkt stora

erfarenheter av rovdjur förutom att vi har en sommarstuga långt

uppe i norr och där finns det lodjursspår överallt.

Stina Rosén, 24

– Ja, jag har absolut rätt att tycka något men jag har inte

rätt att bestämma. Jag har rätt att tycka att vi ska bevara

naturens kretslopp. Vi har inte rätt att påverka och förändra

systemet helt men vi är en del av systemet och därför har vi

rätt att tycka till om det som händer.

Rikard Eriksson, 30

– Ja, alla har rätt att tycka om hur naturen

ska skötas. Djuren är en del av naturen.

Fältbiologen 3-4/2005 | 37

text och foto: Anna Sehlin


Vattenfall förstör en tysk region

Trots att det finns alternativa förnyelsebara

energikällor står brunkolsbrytningen fortfarande

högt i kurs hos energikoncernen Vattenfall. I

“Lausits”, en region i östra Tyskland nära polska

gränsen, förstörs både natur och kultur för att

Vattenfall bryter brunkol.

En svensk dokumentärfilm berättar om undergången

av två byar i detta området, Horno och

Lacoma. Kom och se filmen och diskutera efteråt på

Sjöviks folkhöskola tisdagen 17/1-06 kl 18:30

Om du vill veta mer, kontakta Vera Oostinga, som

kommer från byn Lacoma: veringa@hotmail.com

Viktoriasjöprojektet

Fältbiologerna Stockholm-Uppland-Gotland och

Nacka Gymnasium nätverkar med miljöorganisationer

runt Viktoriasjön i Östafrika. I vinter

fortsätter projektet. Den 16-18:e december hålls

en kurs om Östersjön och Viktoriasjön på Järna

Naturbruksgymnasium. Då förbereds också kampanjarbetet

2006.

Den 2-6:e februari 2006 hålls också en

miljökonferens i Tanzania. Obs! Begränsat antal

platser! Om du vill ha mer info om projektet,

kontakta ingridwesterfors@yahoo.se

Hermanö 9-11 december

Vill du lära dig att bli minifältisledare, eller bara

få ut dina klubbkompisar lite mer i naturen? Kom

då till Hermanö med spännande havsfåglar, hårda

klippstränder, vatten och farliga dyningar. Enda

trygga punkten är vår lilla stuga, där vi kurar ihop

oss i vinternatten. Det pedagogiska nätverket träffas

för fjärde gången i år och fortsätter att lära sig om att

lära sig i naturen. Vill du anmäla dig, eller kanske

hjälpa till med att laga mat, hör av dig till Linda

Nordström: 090 - 77 87 80, 070 - 25 411 48, linda.

nordstrom@snf.se.

Ur sortimentet:

Den nya världsordningen 40 (50)

Grod- och kräldjur i Norden 79 (153)

Handboken för unga miljöhjältar 49 (95)

Lavarna och luftmiljön 79 (153)

Luftföroreningar & försurning 42 (60)

Mata vinterfåglar 49 (95)

Mossflora 69 (134)

Småkryp i sötvatten 48 (93)

Svenska skogsbiotoper 29 (56)

Sveriges rovfåglar 15 (29)

Sveriges smådäggdjur 59 (114)

38 | Fältbiologen 3-4/2005

Skogsklok: Naturambassadör

Vi söker fem personer som vill jobba som naturambassadörer

och verka för att fler ungdomar ska

upptäcka skogen och vilja vara ute i den.

Som naturambassadör kommer du att gå en två

veckor lång utbildning, de två första veckorna i

april 2006. Efter utbildningen kommer du att leda

utedagar i skogen för högstadieelever. Dagarna syftar

till att eleverna får en känsla för vad det innebär att

vara ute i skogen och en bild av de olika aspekter och

intresseområden som finns i skogen.

Dina utedagar kommer att bokas in av en

skolinformatör som börjar jobba i januari 2006 och

därför måste du veta var du vill ha dina utedagar.

Du kommer att ha en person i projektledningsgruppen

som arbetsgivare och ha regelbunden

telefonkontakt med denne.

Vi kommer att sträva efter att naturambassadörerna

jobbar i olika delar av landet samt efter att ha en

blandad grupp i termer av kön. Vi ser gärna att du är

mellan 17 och 23 år.

Anställningen varar under hela april och maj

2006 då du kommer att vara anställd på 30 timmar

i veckan med en månadslön på 14 500 kr före skatt.

Sista ansökningsdag 15:e januari 2006

Skogsklok: Skolinformatör

Projekt Skogsklok söker en person som vill jobba

med att boka in skolbesök för naturambassadörer.

Under halva april och hela maj 2006 kommer

fem naturambassadörer att jobba heltid med att ha

utedagar i skogen för skolelever i högstadieåldern.

Skolinformatörens uppgift kommer att innebära

att boka in skolor för naturambassadörerna.

Bokningarna sker via telefon och mail och du

letar själv upp skolor i det aktuella området som

naturambassadören kommer att jobba i. Därför

måste du ha bredbandsuppkoppling för att kunna

söka på internet samt tillgång till fast telefon.

Ersättning utgår för telefonkostnader.

Arbetstiden är totalt 180 timmar och den kan

disponeras flexibelt under arbetsperioden 19:

e januari t.o.m 19:e april 2006. Lönen är 84,3 kr/

timme före skatt. Sista ansökningsdag 15:e december

2005. Hör av dig för ansökan eller ytterligare

information om tjänsterna. Kristina Johansson 031-

141926, 070-5395517 kristina.johansson@snf.se

Fältbiologernas förlag

– din havsörn vid horisonten

Välkommen till mediadjungeln!

Rovdjur? Sjöstjärnor, järvar och näbbmöss i all

ära, men vad är det mot en blodtörstig deadline? I

höst kommer det bara ett nummer av fältbiologen,

eftersom vi är kort om folk på redaktionen. Så vill du

utmana det vilda, rida på revolutionens trycksvärta,

känna på skjutjärnsjournalistik och göra snyggaste

tidningen i stan, hör av dig nu! redaktionen@faltbi

ologerna.se är adressen.

Jobba åt Skåne!

Vill du arbeta som distrikts- och skol-informatör,

disi, åt Skånes Fältbiologer i vår? I arbetet ingår att

motivera och inspirera klubbar och medlemmar till

att bli aktiva. En del av arbetet går ut på att värva

nya medlemmar och sprida kunskap om miljö

och natur, t.ex. på skolor. Anställningen börjar i

januari/februari. Arbetstiden är 30h i veckan och

lönen 7800:- innan skatt. Vi kan diskutera antalet

timmar och lönen. Är du intresserad av att arbeta i

höst men inte hinner jobba så mycket i vår, kanske

vi kan anställa dig på färre timmar, hör av dig!

Skicka arbetsansökan före den 15:e december till:

Alva Mejstad, Bellevuevägen 41 B, 217 72 Malmö.

Alva svarar även på frågor. Tel: 076-2629592 eller

040221440.

Medlemspris: 40:-

Priserna är medlemspriser (icke-medlemspris står inom parentes). Porto och en expeditionsavgift på fem kronor tillkommer. Rabatt ges till medlemmar i Fältbiologerna och

Svenska Naturskyddsföreningen samt skolor och återförsäljare av böcker. Beställ på: 08 - 31 56 34, forlag@faltbiologerna.se eller www.faltbiologerna.se


Fältbiologernas riksstyrelse

Styrelsen, från vänster bakifrån: Linus

Wellander, Lina Herbertsson, Anna Woxner,

Ylva Fridh, Tove Eriksson, Emma Persson,

Åsa Martinsson, Magnus Lingegård, Erik

Borgström, Ingrid Esbjörnsson. På bilden

saknas Frida Jorup och Malin Wiklander.

Du kan alltid nå styrelsen på telefonnumren till

höger. Dag, natt, julafton och midsommar. När som

helst. Alla i styrelsen har också en egen e-postadress:

fornamn.efternamn@faltbiologerna.se. Vill du nå hela

styrelsen kan du maila till styrelsen@faltbiologerna.se

Rikskansliet

Besöksadress: Västmannagatan 31

(gå från Centralstationen eller från tbana

Odenplan)

Nätadress: www.faltbiologerna.se

Postadress: Fältbiologerna, Box 6047,

102 31 Stockholm

Telefon: 08-31 56 34

E-post: info@faltbiologerna.se

Tänk dig Gävle...

Gävle är residensstad i Gävleborgs län, tillhör

Gästrikland och blev stad år 1446. Landskapets blomma

är liljekonvalj, djuret tjäder och fisken strömming.

Gävle ligger vid kusten ca 17 mil norr om Stockholm.

På 60 breddgraden, ungefär samma som Helsingfors och

Grönlands sydspets. På 17 meridianen, ungefär samma

som Wien och Kapstaden. Tyvärr så är prinsessan

Madeleine hertiginna av Gästrikland, men ingen plats

i världen är perfekt.

Dock kommer Gävle snart att kompenseras för detta!

Ty sommaren 2006 kommer Fältbiologerna rikskansli

att överge den kungliga huvudstaden och flytta till

just Gävle. Senast kansliet flyttade var det 1994, från

Sollerön in till Västmannagatan efter att ha bott på ön

sen mitten av 70-talet. Efter bara tolv år är det nu dags

för rikskansliets lager av böcker, banderoller och datorer

att ge sig ut på nya äventyr, och här kommer förstås du

in i bilden. För Stockholmskansliet ska ju packas ihop

och Gävlekansliet ska renoveras och byggas till och

sakerna ska flyttas. Fysiskt arbete och planering. Hör

av dig till Emma Persson i styrelsen och anmäl dig för

kansliflyttstjänstgöring idag. Kansliet behöver dig!

Ja! jag vill ha Rixnytt, Fältbiologernas interntidning med aktuell information

om vad som är på gång och vad som har hänt, och fullständiga kontaktuppgifter

till alla ansvariga. Mer info är bra och gratis är bästa kryddan! Gör mig

LYCKLIG

och skicka Rixnytt till mig. Jag vill ha tidningen:

Tryckt på papper i min brevlåda

I digital form till min e-post

Ordförande

Ingrid Esbjörnsson: 0707-38 73 69

Vice ordförande

Linus Wellander: 018-46 21 84,

0702-47 98 97

Distriktssekreterare

Erik Borgström: 046-211 46 62

Distriktssekreterare

Malin Wiklander: 040-96 04 77,

0736-71 34 56

Demokratisekreterare

Tove Eriksson: 090-19 21 59

Sekreterare

Ylva Frid: 0320-331 20, 0702-19 81 93

Kassör

Lina Herbertsson: 0702-96 42 55

Internationell sekreterare

Frida Jorup: 0045-36 90 67 58,

0045-28 23 13 18, 0046-(0)730-29 49 29

Natur- och kultursekreterare

Magnus Lingegård: 0730-20 66 51

Miljösekreterare

Emma Persson: 090-13 09 12, 031-71 43 525

Kommunikationssekreterare

Åsa Martinsson: 031-27 67 43,

0702-77 57 77

Kanslisekreterare

Anna Woxner: 046-24 60 36,

0737-35 03 71

namn

adress

e-post

Vill du ha mer information?

Laga till en logo

aktuellt

Gå in på naturkontakt! Där finns mappar för

skogsnätverk och annan aktivitet. Om du vill få

tillgång till en mapp, registrera dig som användare

på ”naturkontakt” på www.snf.se och skicka ett mejl

till robert.sandberg@snf.se med ditt användarnamn

och vilka mappar du vill ha tillgång till. Då blir du

inlagd, om det inte är en intern mapp, och kan läsa

vad som händer.

Fältbiologernas trademark är i dagsläget helt enkelt

texten “Fältbiologerna” i vår karaktäristiska stil.

Styrelsen har nu utlyst en loggotävling. Någon sorts

symbol som kan komplettera texten och vara en mer

symbolisk representant för Fältbiologerna. Och där

sitter du och klämmer på idéerna, så

skicka i svart och vitt ditt handritade eller datorproducerade

förslag till Ingrid Esbjörnsson senast den

15 december. Adressen är som följer:

Ingrid Esbjörnsson

Pendlarpost

Sjöviks fhsk

775 95 Krylbo

Eller ingrid.esbjornsson@faltbiologerna.se

Är den inte klar i tid kan du helt enkelt se till att

den kommer till vårat årsmöte i januari, för det är

nämligen där beslut ska fattas. Då kommer alla bilder

med motiveringar sättas upp på en stor vägg och

så kommer varje RÅM-deltagare att få rösta på sin

favorit. Så rita din bild, och se till att vara på RÅM i

januari när allt händer!

Klipp ut/kopiera och skicka till: Fältbiologerna, Svarspost,

111015300, 110 06 Stockholm. Vi betalar portot, så du behöver

inte ens sätta på frimärke. Du kan också skicka ett mail till

info@faltbiologerna.se. Rixnytt är Fältbiologen självklart helt 3-4/2005 gratis. | 39


POSTTIDNING B

Fältbiologerna

Box 6047

102 31 Stockholm

ADRESSUPPDATERING

111 015 300

Vid definitiv avflyttning eller felaktig adress sänds försändelsen

vidare till nya adressen. Rapportkort med nya adressen sänds till

postkontoret.

110 06 Stockholm

Inne i miljödebatten

Ute i naturen

Fältbiologerna är en organisation för miljö- och naturintresserade ungdomar. Inga vuxna ledare, inga religiösa

eller partipolitiska bindningar. Ute i naturen. Lär dig mer om fåglar eller inventera hotade skogsområden. Inne

i miljödebatten. Var med och protestera när motorvägar planeras i känsliga områden, konfrontera ansvariga

politiker och samla in pengar för den sista spillran ursprunglig skog i Sverige.

Bli medlem genom att sätta in 20:- på pg.77 64 82-2

More magazines by this user
Similar magazines