Fältbiologen 3-4/2010.pdf - Fältbiologerna

trafiken, säger Per. I områden med tung
trafik är lökgrodan helt borta. De klarar sig
sällan över vägar. Eftersom vägnätet byggts
ut så ökar risken för att fler grodor ska gå
samma öde till mötes.
Men det är inte enbart den ökande
trafiken som är boven i dramat. Som så ofta
annars finns det flera orsaker till nedgångarna
i lökgrodans populationer. Många
av de områden som lökgrodan tidigare
levde i har fått för leriga och styva jordar.
Eftersom lökgrodan behöver sandjord har
den försvunnit från alla dessa områden när
jordbruket intensifierats. Lökgrodan trivs i
öppna jordbrukslandskap, men på grund av
modern plöjning har många av de grodor
som lever i sådana miljöer också försvunnit.
– Ett annat stort hot mot lökgrodan, liksom
andra av de hotade grodarterna, är
fiskförekomst. Fisken äter grodornas ägg
och yngel.
Vi börjar prata om hur man arbetar med
åtgärder för och förvaltning av dessa grodor.
Att gräva nya dammar och att bygga
stängsel som skydd ut mot vägen är så klart
två av åtgärderna.
– Lökgrodor är dåliga på att förflytta sig,
de klarar bara av att hoppa ungefär 500
meter. Detta har man tagit hänsyn till vid
åtgärder och förvaltning. När man anlägger
groddammar måste man se till så att det
inte är mer än 500 meter mellan lekvattnen.
Vi får också reda på att markägare
kan få kostnadstäckning för att anlägga
våtmarker på sina åkrar som kan gynna
groddjur. Det har nämligen visat sig att
anlagda våtmarker ofta gynnar någon
av de hotade groddjursarterna. Även anlagda
dammar på golfbanor kan locka till
sig hotade grodarter. Några av banorna
har visat intresse för att samarbeta med
Länsstyrelsen och gynna grodorna.
Per berättar avslutningsvis att
Länsstyrelsen också har planer på att utvidga
skyddsområden med populationer av
hotade grodor i framtiden.
– När man gör åtgärder för lökgrodan
får man andra grodor på köpet, säger han.
Dammar som anlagts för att gynna lökgroda
har också, beroende på var de anlagts
i Skåne, gynnat långbensgroda, större vattensalamander,
lövgroda och klockgroda.
Det beror på att också dessa arter trivs bra
i fiskfria vatten. •••
Sommarminne:
mörkret aldrig faller
En dag och kväll och natt i det ljusa ljusa, var sommarens
finaste och mesta. Vi hade varit på Pajala marknad och just
kommit till Erkheikki för att se en föreställning, men eftersom
vi hade fickorna fulla av tid följde vi en skylt som sade sig leda
till Vasikkavuoma. På en träspång gick fötterna ner mot, ut på, det
som var Vasikkavuoma – en myr. Så stor och så grön sträckte den
ut sig mellan skogarna under den ljusgrå höga himlen. Spången
fortsatte hur långt som helst över det gröna, och hela slåttermyren
var beströdd med gamla grå hölador. Allting var stort eller långt,
platt och högt samtidigt. Ur marken stack orkidéer upp bland en
massa andra växter vi inte kunde namnen på.
Där ville en stå och se och se och sätta fast hela storhetsbilden
ordentligt i hjärnan, men ryktet att några andra än ladorna andades
på myren spred sig fort. Trots att vi knutit åt alla kläder vi hade om
kroppen, så att bara delar av ansiktet hade luft mot huden, kunde vi
snart inte annat än att kuta tillbaka uppåt. Våra huvuden skakade
vilt i lönlösa försök att få bort surrhelvetet ur öronen. De små fina
omogna hjortronen blänkte här och där mellan spångens brädor
men bara kort kunde vi stanna och beundra det hårdglänsande
röda. Vi lämnade det, myggornas paradis, lättade och fyllda, och
sprang till föreställningen som var sin egen och mycket bra.
Över natten skulle vi bo i en liten stuga. Det var nog kväll
eller nästan natt när vi satt på bron, iklädda allting för att inte få
tjugotusen bett (Vasikkavuoma var grannen bakom skogen). Efter
ett avståndsmöte med två tysta älgar kom det plötsligt, regnet.
En knall och de största dropparna den här sommaren, sånt där
regn som är som vattenfall, så att en undrar om dropparna ens
är skiljda från varandra? Så tätt faller de. De besköt plåttak och
gård. Blixtrarna lyste upp himlen omväxlande och så samtidigt
de där dunderljuden som domderar och visar storhet, slänger hårt
känslan på mig att jag är så liten, liten, fastän också låter mig vara
en del av det stora.
När det största var över gick vi in och drack te och fortsatte det
lugna livet. Tittade genom fönstren. Och där, en liten bit av en
regnbåge skymtade. Ut igen, att vi fick se dubbla regnbågar. Det
kändes som stod vi i en tunnel och där var utgången. Mittemot
sken solen, lade alldeles gula strålar på en liten stuga och skog.
På himlen mellan sol och regnbågar dök då och då upp en eftersläntrande
blixt. Och det kändes att jösses, allting på en gång, här
är jordens finaste nu.
bild: Mia Fernau När
Annie Wahlén
Fältbiologen 3–4/2010 | 31