Fältbiologen 2/2006.pdf - Fältbiologerna

sluttningarna. Bergsskogen försvann och med den en enorm
naturlig vattenreservoar som tidigare hade försett befolkningen
med en jämn vattentillgång. De nya försäljningsgrödorna var
bara en utlösande faktor till vattenkrisen.
Mitt emellan Kadavakurichi och byn Veelinayakenpatti står
ett jättelikt banyanträd, ett landmärke som på håll ser ut som
en stor grön glob. I skuggan av dess skyddande lövtäcke har ett
tjugotal barn samlats för att leka lekar och lära sig om djuren och
naturen. De får veta varför det är så torrt i deras land och hur
naturen egentligen vill bli behandlad.
– Mulleskolan är ett av våra viktigaste arbetsområden, säger
Chandra, det är ju barnen som är framtiden. De kommer också
att bli vuxna en dag och om de förstår hur dom själva påverkar
naturen och innebörden av CIRHEP:s arbete så kommer de att
kunna skydda och vårda vår miljö.
Skogsmulle finns egentligen inte i Indien, utan importerades
från Sverige. Chandra berättar att hon var på Sverigebesök för
nio år sedan och att hon då fick följa med barn och föräldrar på
exkursion i skogen.
– Jag tyckte att idén var väldigt bra och när jag kom tillbaka till
Indien startade vi upp Indiska Mulleskolor tillsammans med en
annan naturorganisation. Idag har vi naturskola för mer än 1200
barn runt hela området.
Chandra är huvudansvarig för Mulleskolan men hon är långt
ifrån ensam med arbetet. I 25 av de 32 byarna som ligger runt
berget hålls Mulleskola en gång i veckan och Chandra utbildar
och samarbetar med lärarna till alla dessa. För att barnen som
kommer till Mulleskolan ska ha roligt samtidigt som de lär sig
använder sig Chandra och de andra lärarna mycket av lekar,
frågesporter och gatuteater.
– Vi berättar om problemen och hur de kan lösas och sedan
kanske barnen ritar bilder eller sätter ihop små teaterpjäser för
att illustrera det, säger Chandra, på så sätt får också föräldrar och
andra bybor lära sig.
Nog för att barnen tycker att det är kul med lekarna men de
som är lite äldre får också egna ansvar där de kan se betydelsen
av sitt eget arbete. Till exempel kan det handla om att plantera
och sköta om trädplantor eller städa och röja runt de öppna
brunnarna. Då och då åker Mulleskolorna också på utflykt för
att besöka de fuktiga skogarna i Västraghatsbergen eller titta på
någon av CIRHEP:s många fältprojekt.
Mindre dammar och byggnationer i skiftande former finns
runt hela Kadavakurichi. De utgör alla viktig infrastruktur i
CIRHEP:s arbete med att påskynda naturens återhämtning. En av
svårigheterna för jordbruket och naturskyddsarbetet i området är
det ojämna klimatförhållandet över året. 70-80 procent av regnet
kommer under två monsunmånader i oktober och november och
ytterligare 15-20 procent i juni och juli, resten av åretär det helt
uttorkat. För att inte de plötsliga vattenmassorna ska spola bort
det livsviktiga ytjordskiktet och försvinna bort i flodfåror har
CIRHEP satsat mycket på olika typer av dammkonstruktioner och
vattenstopp. Efter flera års hårt arbete har det visat sig ge mycket
”Jorden var döende och människorna
insåg det. Men kan man klandra
rovdrift när det står mot överlevnad?”
gott resultat och utomstående besökare kommer titt som tätt för
att titta och ställa frågor. För att själv förstå konceptet följde jag
med en sådan grupp på guidad tur mellan byarna.
Vid en sluttning med tvärgående fåror stannar expeditionsledaren
Mohan för att förklara. Han sträcker fram en kupad
hand och pekar med andra handens finger.
– Kadavakurichis sluttningar är som sidorna i min hand, säger
han, om jag lägger en vattendroppe här på kanten kommer den
att rinna ända ner till handens mitt. Där samlas allt vatten.
Genom att gräva tvärgående fåror i sluttningarna försöker vi
istället fånga regnvattnet där det faller och sedan leda ner det i
marken. På så sätt kan vi återställa grundvattennivån och det här
kan bli bra odlingsmark igen.
Det är ett tidsödande arbete att gräva och underhålla dammar,
vallar och fåror men genom att arbeta tillsammans med
befolkningen har man lyckats med många små och effektiva
ingrepp. Mohan menar också att befolkningens deltagande är
helt nödvändigt för förståelsen och framtiden i arbetet. Det är
befolkningen som ska ta hand om sitt eget land. CIRHEP ska
gå in i en annan roll, kanske som konsult åt andra liknande
organisationer eller statliga institutioner. Guideturen som vi gått
avslutas också på organisationens nya kursgård som byggts med
tanke på den typen av arbete.
En eftermiddag när jag sitter och pratar med Chandra
berättar hon om hemvändarna.
– Du vet, säger hon, när det blev omöjligt att leva på jordbruket
splittrades de stora familjerna. Många var tvungna att resa
härifrån för att hitta anställning hos någon storjordbrukare eller
fabrik, ofta ganska långt borta. De kommer tillbaka nu. De har
sett att jorden kan återhämta sig och fått nytt hopp om att kunna
bo här.
Hårt arbete på fälten och rikligt regn för första gången på flera
år gav utslag. I jordbruket har man slutat odla ris och istället
odlar man bättre anpassade grödor som tomater, blommor
och jordnötter för försäljning. För andra säsongen i rad har
grundvattnet ökat och vatten har börjat komma tillbaka i de
öppna brunnarna. För första gången på flera år kan man odla i
två odlingssäsonger.
Människorna i området runt Kadavakurichi har lyckats vända
sina mörka framtidsutsikter mot hopp och tro. Det jag mindes
som torra snår från mitt första besök kunde jag närmast beskriva
som låg djungel när jag återvände till landet under berget. Skogen
och vattnet är på väg tillbaka. Livet här har en morgondag. ...
P. Nagajothi, 14 år
– Jag kommer från byn Veelinayakenpatti.
Området runt min by är väldigt torrt så därför
planterar jag nya träd. Jag har precis fått skollov
så nu tar jag hand om trädplantorna.
P. Navaneetham, 10 år
– Jag måste kämpa för att Kadavakurichi ska ha
en grön skog i framtiden. Jag tänker bli lärare för
då kan jag undervisa byborna om skogsbränder
och trädplantering.
P. Nagalakshmi, 9 år
– Jag vill skydda Kadavakurichi från att
förstöras, när berget är grönt kommer vi att få
mer regn.
P. Thiventhiran, 12 år
– Eftersom många av dagens problem
härstammar från jorden så vill jag bli geolog.
Jag vill lära mig om problemen i förväg så att
jag kan skydda miljön och människorna.
0 | Fältbiologen / 006 Fältbiologen / 006 | 1