Hovtraktören Tore Wretman hedras av Måltidsakademien i Grythyttan

Hovtraktören Tore Wretman hedras
av Måltidsakademien i Grythyttan
16 maj 2013
Måltidsakademien har ett Kokboksmuseum i Måltidens hus i Grythyttan. Restaurang- och
hotellhögskolan har sin utbildning och verksamhet i Måltidens hus. Här kan studenterna och
andra forskare fördjupa sig i matlagningskonstens historia. Vid en dramatisk auktion i London
med höga priser köpte akademiens biblioteksstiftelse in huvudparten av hovtraktören Tore
Wretmans kokbokssamling. Här i Grythyttan hedras Wretmans minne, och detta är ytterligare
ett exempel på akademiens kloka och framgångsrika marknadsföring, som jag redan skrivit
om i en föregående artikel. Mycket mer finns att tillägga, och nu fortsätter jag.
Ett känt namn höjer anseendet ytterligare
Om Tore Wretman hade skänkt sin samling till Måltidsakademien hade han snarast gjort
akademien en otjänst. Ingen hade då fått reda på samlingens värde. Man hade inte fått veta, att
De svarta plåtdörrarna in
till Kokboksmuseet gör ett
konstnärligt intryck. Foto:
Hans Lundholm.
böckerna var eftertraktade av bibliotek och boksamlare
utomlands. Misstanken hade legat nära, att han på första bästa sätt
gjorde sig av med en samling, som varken han eller någon annan
var angelägen om att ha. Tack vare värderingen och försäljningen
utomlands har samlingens värde höjts, och därmed har även Tore
Wretmans anseende inför eftervärlden ökat.
I ett av bokskåpen i museet finns hans byst, och han åberopas
ständigt vid visningarna. I skrifterna om detta museum nämns han
ofta. Detta är egentligen lite anmärkningsvärt, eftersom han icke
vare sig har skänkt boksamlingen eller har arbetat inom
Måltidsakademien. Han har dock gjort en insats för svensk
matkultur, och tack vare TV (främst programserien ”Novisen vid
spisen”) blev han känd även bland allmänheten.
Måltidsakademien har använt ett känt namn för att öka museets
anseende. Tore Wretman var tack vare sin verksamhet och den

förvärvade boksamlingen ett lämpligt och närmast självklart namn. Att man på detta sätt
hedrar en föregångare är ovanligt, vackert gjort och nyttigt för akademien. Alla har gott av
detta.
Fackmän formgav
Den förvärvade samlingen skulle härbärgeras på ett sätt, som framhävde dess värde. Man lät
då en konstnärligt anlagd arkitekt, nämligen Magnus Silfverhielm, rita och formge
museidelen. Denna del av byggnaden skulle
vara brandsäker som ett arkiv. Den måste
därför byggas av plåt. Det låter tråkigt och
fult. Silfverhielms snilleblixt blev att bygga
rummet av svart plåt och kalla det Kaba efter
den heliga stenen i Mekka. En annan
framstående fackman, Åke Axelsson, fick i
uppdrag att formge bokskåpen, som
tillverkades i ljus björk och fick inre
belysning. Därmed hade det mörka rummet
blivit ljust, och detta är ett bra sätt att
framhäva både skåpen och deras innehåll. Den kände konstnären Ernst Billgren utförde
takstuckaturen, som visar olika slags matvaror. Kända fackmän gestaltade alltså rummet
konstnärligt, och arkitekten gav det ett poetiskt namn, nämligen Kaba eller Kaban.
Kokboksmuseet invigdes fredagen den 17 mars år 2000.
Samlingarna i både museet och biblioteket är väl omhändertagna och välordnade. Ordningen
är imponerande och givetvis en av förutsättningarna för museets anseende. Slutligen har man
insett värdet av att fästa hela denna historia i skrift och bild. Allt detta är mycket
väldokumenterat.
Hovtraktören Tore Wretmans byst finns i en
Menyerna talar om vad som serverades
av montrarna. Foto: Hans Lundholm.
Kokböckerna har givetvis ett stort värde ur kulturhistorisk synpunkt, men samma förbehåll,
som göres i fråga om lagar som källor, måste göras i fråga om kokböckerna. Vi vet inte hur
ofta rätterna tillagades, och vi vet inte om man följde recepten, eller om man gjorde litet grand
som man själv tyckte och ville ha det. Vad gäller lagar kan vi inte alls veta, i vilken
utsträckning de efterlevdes. Vi kan inte alls veta, om någon över huvud taget brydde sig om

dem. Vad vi vet är, att framstående matexperter anbefallde det tillagningssätt, som finns i
kokböckerna, och att givetvis många läsare följde dessa råd. Hur ofta rätterna tillagades
berättar dock inte kokböckerna.
Ernst Billgrens takstuckatur visar olika
slags matvaror. Foto: Hans Lundholm.
Lyckligtvis finns i kokboksmuseet även ett
helt annat källmaterial, som kan ge oss en
aning om hur omtyckta de olika rätterna var,
nämligen matsedlar och menyer. Matsedlarna
och menyerna visar vad som tillagades och
serverades. Även i fråga om dessa källor kan
man inte vara helt säker. De trycktes ju på
förhand, och när maten väl stod på bordet
kanske någon maträtt – av någon anledning –
hade utgått. Någon annan maträtt hade
kanske i stället tillkommit. På det stora hela
ger matsedlarna och menyerna dock goda besked om vad som verkligen åts. Akademien har
en viktig uppgift i att samla in och hålla dessa källor tillgängliga.
Det säger sig självt, att få forskare inom detta ämne kommer resande till Grythyttan långt ute i
den svenska skogsbygden. Därför har man digitaliserat åtminstone de viktigaste av böckerna.
I och med att man har lagt ut dessa digitaliseringar på nätet, kan var och en med uppkopplad
dator läsa kokböckerna hemma i sin kammare. Rent kulturhistoriskt är ämnet mycket
intressant, och dessutom kan dessa forskningar ge uppslag, som är användbara i våra dagar.
Man har all anledning att önska, att forskningen kring kokböcker och matsedlar blir livlig.
För de gamla kokböckerna har man inte glömt de nya. Tvärtom ger akademien årligen ut en
”Guide till årets Svenska Måltidslitteratur”. Man började redan 2001. Guiden är påkostad,
utförlig och skriven av experter i ämnet. Förutsättningarna för forskning i detta ämne är alltså
goda.
Utmärkt decentralisering
Måltidens hus finns i Grythyttan mitt ute på den svenska skogsbygden. (Jag kan fortfarande
inte redogöra för var vi befann oss, men efter att ha tittat på allsköns kartor trodde jag att
Grythyttan ligger i nordligaste Närke. I själva verket lär det vara Västmanland.)

Decentraliseringar är mycket svåra att
genomföra, men här har Restaurang- och
hotellhögskolan hamnat långt bortanför
städernas ”hank och stör”. Detta är mycket
imponerande och visar att allt är möjligt, men
då krävs folk med utmärkta förbindelser och
stor begåvning vad gäller marknadsföring. I
detta fall heter den främste i denna skara Carl
Jan Granqvist, numera professor i matkonst,
och han förklarar museets närvaro i
Grythyttan. Själv hör han hemma där.
Ortnamnet är utmärkt för minnet. Mat tillagas i grytor, och i platsens hytta lär man – enligt
ortnamnsforskarna – en gång ha gjutit järngrytor. Ortnamnet fick Måltidsakademien på köpet,
men allt annat har den skapat själv. Det är som sagt beundransvärt.
Läs vidare
Lars Gahrn
Kokboksmuseet i Grythyttan: Skrift utgiven av Måltidsakademiens biblioteks stiftelse. Texter
och intervjuer: Karsten Thurfjell. Bokpresentationer: Gunilla Cedrenius. 2000, 48 sidor med
många illustrationer.
Karsten Thurfjell, Kokboksmuseet i Grythyttan, artikel i: Måltids-akademiens årsbok 2001 (s.
30-33).
Inga-Britt Gustafsson, De honesta voluptate et valetudine: Om rättfärdig njutning och god
hälsa: Världens äldsta tryckta kokbok skriven av Bartolomeo Platina (1421-1481) och tryckt i
Rom år 1480, artikel i: Måltidsakademiens årsbok 2001 (s. 34-37).
En av de gamla dyrgriparna i Kokboksmuseet.
Foto: Hans Lundholm.
Guide till årets Svenska Måltidslitteratur 2012 (tryckt 2012, 204 rikt illustrerade sidor).