Francisco de Miranda – stor i Venezuela och på Gunnebo

Francisco de Miranda
– stor i Venezuela och på Gunnebo
10 maj 2012
”Francisco de Miranda was the most important hero of Venezuela”,
förklarade Venezuelas chargé d’affaires Zuleima Rochas de Fernández, och
även vad gäller Gunnebo är denne mångsidige man ett stort namn. År
2011 hade 200 år förflutit sedan Venezuela utfärdade sin
självständighetsförklaring. 200-årsjubileet firades i Göteborgs
Stadsmuseum torsdagen den 3 november. Venezuelas chargé d’affaires
hälsade de inbjudna välkomna. Göran Michanek och Kerstin Nilsson höll
föredrag om Francisco de Miranda, den store befrielseledaren.
Göran Michanek och Kerstin Nilsson
berättar gärna om Francisco de Miranda.
Foto: Rodolfo A. Castex.
Värdefulla dagböcker
Göran Michanek berättade om de
Mirandas liv och leverne. Hans
föredrag fick under sin gång allt
högre fart och allt större kraft. Det
var som om befrielsehjältens rika
begåvning, stora verksamhetslust,
stora dristighet och obestridliga
framgångar hade livat upp
föredragshållaren och – för en stund
– fört med sig fläkten av ett
sydamerikanskt temperament.
- Om man skall utfärda en
självständighetsförklaring, är det inte
bara att skriva på ett papper, framhöll
Michanek. Förberedelser krävs. Därför
åkte de Miranda omkring i Europa för att skaffa sig kunskaper, som kunde
bli av nytta för det fria Venezuela. Sina iakttagelser skrev han ned i sina
dagböcker, som i tryck omfattar 13 band med omkring 450 sidor i varje.

Dagböckernas källvärde är mycket större än memoarer, som folk skriver
för att rättfärdiga sig själva och nedsvärta sina motståndare. Francisco de
Miranda skrev dock enbart för eget bruk och hade alltså inte några sådana
syften. Venezuelas flagga är ett bestående föreningsband mellan Göteborg
och Venezuela”, avslutade Michanek. Under sina resor besökte de Miranda
Göteborg och Gunnebo. Venezuelas flagga gav han – enligt vad som
berättas – färgerna gult, blått och rött till minne av Christina Hall i
Göteborg och på Gunnebo. Den blev gul som hennes blonda hår, blå som
hennes blåa ögon och röda som hennes röda läppar. Michanek berörde
dock inte sägnen och tog inte ställning till den utan överlämnade detta
ämne åt Kerstin Nilsson.
Den roliga men obekräftade sägnen om flaggan
Kerstin Nilsson berättade om befrielsehjältens besök i Göteborg och
inledde med att mycket vänligt
förklara för Göran Michanek och oss
andra, att hon inte tror på
berättelsen om Venezuelas flagga.
Dessa uppgifter om flaggans färger
har inte kunnat bekräftas, förklarade
Kerstin Nilsson. Detta är en sägen,
som visserligen är rolig men
knappast sann, framhöll hon. I salen
fanns två män, som tidigare har
framfört samma uppfattning,
nämligen antikvarie Lars Gahrn och
skriftställaren Leif Påhlsson. Jag har
framfört misstanken, att någon eller
några av de Mirandas många fiender
kan ha hittat på berättelsen för att
håna och skymfa befrielserörelsen och dess fana. Påhlsson menar, att
fanans färger kan ha hämtats från den svenska flaggan och den danska.
(Lars Gahrn, Gunnebo – ett slott i tiden, 1997, s. 74-75.) Även professor
Magnus Mörner, vår främste kännare av Sydamerikas historia, förkastade
förklaringssägnen som en skröna.
Ett porträtt av de Miranda finns på
Gunnebo, där man gärna berättar om den
framstående gästens besök på Gunnebo
1787. Foto: Kristian Reuter Oliveberg.

de Miranda – ett föreningsband
Man måste ändå ge Göran Michanek rätt i, att Venezuelas flagga är ”ett
bestående föreningsband mellan Göteborg och Venezuela”. En skröna kan
I Gunnebos stora trappa tronar en
uttrycksfull byst av de Miranda.
Foto: Lars Gahrn.
vara väl så viktig som en historisk sanning.
Denna skröna är både så romantisk och så
rolig, att den kommer att bli ”bestående”,
oavsett om folk tror på den eller icke. Den
är och förblir odödlig och oförglömlig.
Framför allt är Francisco de Miranda själv
ett föreningsband mellan Göteborg och
Gunnebo å ena sidan och Venezuela å den
andra. Hans dagböcker är och förblir en
viktig källa till Göteborgs och framför allt
Gunnebos historia. Dessutom besökte han
byggnader, som är bevarade till våra
dagar. Innan Gunnebo ännu var färdigt,
besökte han egendomen och
huvudbyggnaden (slottet) 1787. Han är ett
stort namn på Gunnebo. Den venezolanske ambassadören besöker därför
ibland Gunnebo. År 1971 fick Gunnebo Francisco de Mirandas porträtt, en
teckning, som överlämnades av Venezuelas konsul i Göteborg, Luis Blanco
Borges (GP 18/11 1971, MP 25/11 1971). År 1999 var det dags för
Venezuelas dåvarande ambassadör i Sverige, Garavino di Turno, och
landets honorärkonsul (numera konsul) Per-Olof Goliath att överlämna en
byst av befrielseledaren (GP 3/6 1999, MP 9/6 1999). Den tronar nu på en
uppbyggnad i Gunnebos stora trappa.
Om husen bevaras, bevaras även viktiga delar av historien, som
exempelvis historien om ägare, invånare och deras gäster. Bevara fler hus
– så kan vi få fler föreningsband med Venezuela eller andra länder.

Läs vidare
Miranda i Sverige och Norge 1787: General Francisco de Mirandas dagbok
från hans resa i september-december 1787, Utgiven med en
levnadsteckning och i översättning från det spanska originalet av Stig
Rydén, Sthlm 1950.
Francisco de Miranda and the manor of Gunnebo in Sweden
Abstract
During 2011 the Venezuelan declaration of independence was celebrated
and of course Francisco de Miranda, the first hero of independence. For
example he was celebrated by Swedes in Gothenburg. Why? In 1787
Francisco de Miranda visited Sweden and its most important harbour,
Gothenburg. He has written a lot of the town and its merchants in his
diary, which is an important source of the history of Gothenburg. Here he
made the acquaintance of Mrs Christina Hall. Together with her and her
husband, John Hall senior, he visited their manor, Gunnebo. He described
the manor and its surroundings, and his description is a very valuable
source of the history of Gunnebo. The memory of the hero is honoured in
the manor, nowadays a national monument. The guests can admire a
drawing and a bust showing the famous general.
In Gothenburg in the autumn 2011 some friends of Venezuela celebrated
the Venezuelan declaration of independence and especially “generalísimo”
Francisco de Miranda. Ph. dr Göran Michanek gave a lecture about the life
of the hero, and Kerstin Nilsson told us about his visit in Gothenburg and
Gunnebo. They discussed the flag of Venezuela. Did it really get the
colours of Mrs Christina Hall? This anecdote has been much discussed, and
I will return to this topic later on.
Lars Gahrn