Kensingtonstenens hemliga budskap avslöjat - Mölndal

Kensingtonstenens
Kensingtonstenens
hemliga hemliga budskap budskap budskap avslöjat
avslöjat
Världens mest omskrivna och omtvistade runsten finns inte i de gamla
vikingarnas hemländer här i Norden utan i svenskbygderna i U.S.A. Berättelsen
om denna sten är verkligen spännande och tänkvärd.
Götar och norrmän i Minnesota
I augusti månad 1898 fällde den svenskättade farmaren Olof Öhman (Ohman)
en sjuttioårig asp på sina ägor i Kensington, Minnesota. Omslingrad av aspens
rötter kom en fyrkantig sten i dagen. Öhman visade upp stenen för grannar,
vänner och andra intresserade. De kunde se, att stenen var runristad. Inskriften
löd: ”8 göter och 22 norrmän på uppdagelsefärd från Vinland västerut. Vi hade
läger vid 2 skelar (?) en dags resa norrut från denna sten. Vi var och fiska en
dag. Efter vi kom hem, fann (vi) 10 man röda av blod och död. AVM (Ave Virgo
Maria, det vill säga: Var hälsad, jungfru Maria)! Fräls av ondo. Har 10 mans vid
havet att se efter våra skepp 14 dagars resa från denna ö. År 1362.” Detta var
verkligen något nytt! Enligt stenen skulle norrmän och götar ha färdats i
Amerika så sent som 1362 och så långt in i landet som i Minnesota, 1.500
kilometer (150 mil) från närmaste fjord av havet. Runstenen skulle verkligen bli
en viktig källa – om uppgifterna stämde.
Detta är en förfalskning!
De lärde fick ta del av inskriften genom avskrifter och avbildningar. Ingen av
dem räknade emellertid stenen till de historiska källorna, och några avfärdade
den öppet som en dålig förfalskning. Åke Ohlmarks sammanfattar: ”Professor
Breda hade på sin tid hävdat att själva språket inte var medeltida norröna utan ett
mischmasch av svenska, norska och engelska, att själva runtecknen inte var de
som användes på 1300-talet och slutligen att årtalet 1362 visserligen skrevs med
nordiska tecken, men i arabisk sifferordning, varför dateringen är totalt unik
inom paleografien.” (Åke Ohlmarks, Vikingatågen och runstenarna, Sthlm 1981,
s. 228-230.) Om dessa skäl är hållbara, och ingen har hittills kunnat avvisa dem,
måste stenen vara en förfalskning. Flera forskare har ställt frågan: Vad gör man,
om man kommer tillbaka till sitt läger, och finner sina tio kvarvarande kamrater
”röda av blod och döda”? Sätter man sig verkligen ner och knackar in en lång

uninskrift? Vem skulle läsa den? Räknade man med, att indianerna skulle kunna
läsa runskrift?
Ett runstensmuseum i Minnesota
I Kensington gav man sig inte trots invändningarna. I staden Alexandria (i
Minnesota, USA) byggdes ett ”Runstone Museum” upp med runstenen som
främsta sevärdhet och en jättestor vikingastaty ”Big Ole” som blickfång. I
Alexandria är runstenen äkta. Många
nordiska turister (främst norrmän)
kommer dit. Olof Öhmans farm är en
hembygdsgård.
År 2003 visades stenen upp på
Historiska museet i Stockholm, vilket var
en stor framgång för dem som trodde på
stenen. Fastän den inte ställdes ut som
äkta sten, blev flera lärde män i Sverige
retade. Därför började man undersöka
stenen närmare. Kensingtonstenens seger
visade sig snart ha varit en Pyrrhus-seger.
Tryggve Sköld kunde visa, att
handskrivna blad med Kensingtonstenens
runor och siffror spreds i Sverige 1885,
alltså tretton år innan stenen uppvisades.
(Tryggve Sköld, Edward Larssons alfabet
och Kensingtonsstenens. Uppsats i:
Nättidningen Katta, utgiven av Dialektoch
ortnamnsarkivet i Umeå, vintern
2003, s. 7-11.) Till saken hör att Olof
Öhman var mycket intresserad av runor
(och historia över huvud taget).
Kensingtonstenen
Öhmans dolda budskap
Med bland de aningen misslynta lärde männen fanns docent Mats G. Larsson,
som deltog i den stora paneldebatten i Hälsinglands museum i Hudiksvall. Han
kom att ge alla långtgående antaganden det slutliga nådaskottet. Han
uppmärksammade de många siffrorna i inskriften. Kanske var det så, att varje
siffra stod för ett ord, och att själva siffran angav ordets läge inom inskriften?
Jag skall inte återge alla överväganden utan endast redovisa vad han kunde läsa
fram: ”Öhmans fan vi ved hade ved sten”. Detta kan läsas på två sätt: ”Öhmans
fann. Vi ved hade vid sten” och ”Öhmans fann. Vi vedade vid sten”. Veda är ett
folkmålsord, som betyder ”skaffa ved, samla, köra hem eller hugga ved”. Detta

ord användes i Öhmans gamla hemlandskap Hälsingland och är vida spritt. Min
far Lennart Gahrn (född, uppvuxen och hela livet bosatt i Mölndal) använder
det. (Han föddes 1928 på en tid, då i stort sett alla eldade med ved eller koks.)
Däremot har det inte gått i arv till mig (som är född 1953) och hela livet har bott
tillsammans med mina föräldrar. Jag har även i yngre år både huggit och sågat
mycket ved. Min far använder ordet även i en modernare vändning. Han talar
om att ”vea upp sig”, och han är för övrigt mycket intresserad av runstenar, dock
inte Kensingtonstenen, som aldrig på något sätt har väckt anklang inom honom.
Fädernegården omnämnd
Öhman har alltså talat om, att han ristade stenen. Meddelandet stämmer väl med
vad som är känt rörande fyndomständigheterna. Öhman och hans son hade fällt
en asp och fann stenen
insnärjd i rötterna. De
”vedade” alltså. Även på ett
annat sätt har han satt sin
signatur på runstenen. Tre
gånger förekommer en ö-runa
på stenen, men den är skriven
på ett sätt, som saknar
motsvarighet i andra
runinskrifter. Ö-runan är
skriven som ett svenskt
versalt (stort) Ö med en
vanlig n-runa inuti sig. Ö och
n är första och sista
bokstaven i efternamnet
Öhman. På den tiden, då man
i tid och otid arbetade med
olika slags signaturer, låg det
nära till hands att skriva
Öhman som ”Ö-n”. Släkten
härstammande från
hemmanet Ön i Forsa socken.
Gården låg på en ö, och Öhman betyder ju en man på en ö eller från en ö. Som
så många andra konstnärer har Öhman alltså satt sin signatur på sitt verk. (Mats
G. Larsson, Vem ristade Kensingtonstenen? Artikel i: Saga och Sed 2010,
Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok, s. 59-67.) Mer än 110 år efter att
stenen har blivit känd har Mats G. Larsson alltså lyckats avslöja dess dolda
budskap.

Ett minnesmärke över allmogens bildning
och svensk invandring i Amerika
Runstenen är alltså inte något minnesmärke över medeltida upptäcktsresor i
Minnesota, men ett minnesmärke är den. Den minner om, att runskriften aldrig
dog ut i Sverige utan lever vidare in i vår tid. (Själv skriver jag allt som oftast
både ord och meningar med runor, om jag inte vill, att vem som helst skall
kunna läsa vad jag har skrivit.) Den
minner om att den svenska allmogen –
trots fattigdom – i alla tider har haft
icke föraktliga kunskaper om både det
ena och det andra. Stenen är en
återspegling av den svensk-norska
unionen, som år 1898 ännu ägde
bestånd. I sann skandinavistisk anda
deltar folk från ”de Förenade rikena” i
en gemensam ”uppdagelsefärd”
(upptäcktsfärd). Både göter och
norrmän är med. (Verkligheten såg
annorlunda ut. Sådana färder var
antingen rent norska eller rent
svenska.) Runstenen minner slutligen
om den svenska utvandringen till
Amerika. De svenska invandrarna har
lämnat många spår efter sig, men detta
hör onekligen till de mest egenartade.
Kensingtonstenens inskrift
Runstenen från Kensington är verkligen värd ett museum, men endast det dolda
budskapet är värt tilltro.
Även sentida runinskrifter är av kulturhistoriskt värde
Säga vad man vill om Kensingtonstenen, men nog är den intressant. Den ger
inblickar i litet av varje. Runforskningen har varit inriktad på de vikingatida och
tidigt medeltida runinskrifterna, eftersom dessa är källor till en tid, som till
största delen är okänd. Även sentida runinskrifter kan dock vara av stort intresse.
Alla källor har något att säga. Därför bör de också alla behandlas och göras
tillgängliga för forskningen. Mats G. Larsson har gjort en stor insats, men det
finns fler sentida runinskrifter att behandla. Framförallt bör man lägga ned
arbete på att dokumentera och samla kunskap om de sentida runinskrifterna. Så
började en gång i tiden forskningen kring de vikingatida runorna. Den har blivit
mycket givande, och så kan som synes även forskningen kring sentida inskrifter
bli. Lars Gahrn