Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> återupptäckt!<br />
Vart tog <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> vägen? Många har letat efter <strong>sten</strong>en, på vilken Sveriges<br />
nyvalde konung hyllades under medeltiden. (<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> skall för övrigt inte<br />
förväxlas med Vasaloppets <strong>Mora</strong> i Dalarna. Gör man så, hittar man inte någon<br />
<strong>sten</strong> över huvud taget.)<br />
En vit, rund och flat kungavals<strong>sten</strong><br />
Stenen hörde hemma på <strong>Mora</strong> äng i Lagga socken, sydost om Uppsala. Här på<br />
<strong>Mora</strong> ting valdes<br />
konungarna, och de<br />
hyllades stående på<br />
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>. Enligt<br />
källorna skulle <strong>sten</strong>en<br />
vara vit, rund och flat<br />
på ovansidan samt<br />
stor. Särskilt träsnittet i<br />
Olaus Magnus’ stora<br />
krönika ”Historia om<br />
de nordiska folken”<br />
(1555) är intressant.<br />
Man ser den nyvalde<br />
kungen med en öppen krona runt hatten och med svärd och riksäpple i händerna.<br />
Han står på en stor <strong>sten</strong>skiva med oregelbunden men i huvudsak rund omkrets.<br />
På skivan står med runor orden: ”<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>.” Stenskivan vilar på en låg hög<br />
eller annan upphöjning. Till vänster ses lagböcker och en budkavle. Till höger<br />
står folket, som hyllar konungen. Hitintills har träsnittet visserligen ofta<br />
återgivits i böcker och tidskrifter, men man har inte fäst någon vikt vid bildens<br />
enskildheter. Mycket talar för, att bilden i fortsättningen kommer att få större<br />
betydelse än så.<br />
Numera finns inte någon sådan <strong>sten</strong> vid <strong>Mora</strong> äng. I ett förvaringshus med<br />
gallerförsedda fönster har man samlat ett antal betydligt mindre <strong>sten</strong>ar. En av<br />
dem berättar, att Erik av Pommern valdes till konung 1396, en annan att Karl<br />
Knutsson valdes 1448, och en tredje är försedd med sköldemärket tre kronor.<br />
Flertalet <strong>sten</strong>ar är små och saknar inskrift.
Stenarna är vita!<br />
Enligt uppgifter från 1500- och 1600- talen<br />
skulle <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> vara försvunnen, och man har<br />
letat och letat och letat. Docent Mats G. Larsson,<br />
numera bosatt i Vattholma, norr om Uppsala, far<br />
omkring bland landskapets fornminnen och gör<br />
sina iakttagelser. Stenarna i förvaringshuset ser<br />
inte mycket ut för världen. Landsvägsdammet yr<br />
in genom gallret, och neddammade ser <strong>sten</strong>arna<br />
gråa ut. I mörkret är alla katter som bekant gråa,<br />
och neddammade ser alla <strong>sten</strong>ar ut som<br />
grå<strong>sten</strong>ar. Dammar man av dem, finner man<br />
dock, att <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>ar är snarast vita. Vita <strong>sten</strong>ar<br />
föreföll märkliga i denna omgivning, och Mats<br />
G. Larsson tog dit geologer, som förklarade, att alla <strong>sten</strong>ar utom en (<strong>sten</strong>en till<br />
minne av Erik av Pommern) bestod av Vattholma-marmor, som inte förekom i<br />
just dessa socknar. Möjligen kan man ha fått sådan <strong>sten</strong> från ett flyttblock.<br />
Stenarna är lika tjocka<br />
Mats G. Larsson tittade närmare på <strong>sten</strong>arna och fann, att de allesammans –<br />
utom <strong>sten</strong>en från Erik av Pommern – hade ungefär samma tjocklek (omkring 40<br />
centimeter). Karl Knutssons <strong>sten</strong> hade<br />
märkligt nog en rundad baksida (som<br />
sidan av en rund ost). Med undantag<br />
av denna rundade baksida är <strong>sten</strong>arna<br />
påfallande fyrkantiga. Det rör sig alls<br />
inte om kuller<strong>sten</strong>ar. På en av<br />
<strong>sten</strong>arna finns sköldemärket tre<br />
kronor, men kronorna sitter inte mitt<br />
på <strong>sten</strong>en, och de är inte inristade<br />
parallellt med Stenens kanter. Givetvis<br />
läste Larsson också alla källor, som<br />
Dokument<strong>sten</strong>en, som minner om att Erik av<br />
Pommern valdes till kung här 1396, består av annat<br />
<strong>sten</strong>slag än de övriga och har inte samma tjocklek.<br />
han kunde finna. Han upptäckte då, att flera författare utan tvekan hävdade, att<br />
<strong>sten</strong>en visst fanns i <strong>Mora</strong>. Enligt en av dem skulle den lilla <strong>sten</strong>en med tre<br />
kronor på vara <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>, men enligt en annan skulle Karl Knutssons <strong>sten</strong> vara<br />
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>. Hur kunde allt detta gå ihop?
Vi ser bitar av en större <strong>sten</strong><br />
Mats G. Larsson funderade och kom slutligen på en lösning, som kunde förklara<br />
allt detta. Han drog<br />
slutsatsen, att de gamla<br />
författarna hade rätt. Han<br />
stod med resterna efter<br />
gamla <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> framför<br />
sig. Stenen hade spruckit<br />
sönder (eller blivit<br />
spräckt), och många<br />
delar hade kommit på<br />
avvägar, men man hade<br />
lyckats återbörda de flesta.<br />
Fortfarande saknades<br />
dock delar av <strong>sten</strong>en.<br />
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> har bestått<br />
Dokument<strong>sten</strong>en, som minner om att Karl Knutsson valdes till<br />
konung här 1448, är vitaktig och av samma tjocklek som övriga <strong>sten</strong>ar<br />
(med undantag för konung Eriks). Av en författare utpekas Karl<br />
Knutssons <strong>sten</strong> som <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>.<br />
av Vattholma-marmor, som är vit eller vitaktig. Den har att döma av Karl<br />
Knutssons <strong>sten</strong> varit rund eller rundad vad gäller omkretsen, och att döma av de<br />
bevarade <strong>sten</strong>arna har både ovansidan och undersidan varit något så när släta.<br />
Utifrån <strong>sten</strong>arna i förvaringshuset fick man alltså fram bilden av en <strong>sten</strong>, som<br />
helt motsvarar källornas uppgifter.<br />
Varför är <strong>sten</strong>en spräckt?<br />
Varför är <strong>sten</strong>en numera söndrig och uppdelad i flera bitar? Enligt äldre<br />
uppgifter skall <strong>sten</strong>arna inte ligga i sitt ursprungliga läge. När <strong>sten</strong>en en gång på<br />
1400-talet flyttades, kan den mycket väl ha spruckit sönder, menar Mats G.<br />
Larsson. Det kan nämnas, att trekronors<strong>sten</strong>en på senare år har spruckit sönder<br />
och nu alltså består av två delar. Stenarna förefaller inte vara av det hårdaste och<br />
hållbaraste slaget. Man kan också tänka sig, att någon har kilat sönder <strong>sten</strong>en för<br />
att lättare kunna föra bort delarna. I äldre tid har flera författare misstänkt, att<br />
någon av medeltidens makthavare har fört bort <strong>sten</strong>en, för att efterträdaren inte<br />
skulle få en sådan kungahyllning, som lagar och sedvänjor krävde. Man kan ju<br />
också tänka sig, att bönderna i grannskapet förvandlade även detta fornminne till<br />
<strong>sten</strong>brott. Äldre uppgifter säger också, att bönder i närheten lade sig till med<br />
<strong>sten</strong>ar härifrån, men att kungens knektar tvingade dem att lämna tillbaka<br />
<strong>sten</strong>arna. De tänkbara förklaringarna är många, och utan källuppgifter kan vi<br />
inte få något säkert svar.
Myntoffer åt <strong>sten</strong>arna<br />
I samband med att boken om slaget vid Gestilren gavs ut var Mats G. Larsson,<br />
jag och övriga författare med på en<br />
presskonferens i Enköpings<br />
kommunhus. Dagen därpå förevisade<br />
Mats G. Larsson för mig <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>ar<br />
och omgivningarna. När jag tittade in<br />
genom gallren, studsade jag till.<br />
Därinne låg nutida mynt mellan<br />
<strong>sten</strong>arna. Denna iakttagelse gjordes så<br />
sent som fredagen den 17 april 2009.<br />
Folk offrade – så sent som 2009! –<br />
mynt vid och till <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>ar! Sista<br />
kungavalet hade ju trots allt ägt rum<br />
1457, men ännu i vår tid ansågs<br />
<strong>sten</strong>arna tydligen ha något slags magisk<br />
kraft. Vilka föreställningar kan folk<br />
inte ha gjort sig under den mörka medeltiden? Kanske bringade det lycka åt<br />
både folk och fä att ha en del av <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> inmurad i spisen eller<br />
ladugårdsväggen?<br />
En urgammal mötesplats<br />
Numera är <strong>Mora</strong> en mycket obemärkt ort, som ideligen drabbas av olycksödet<br />
att förväxlas med <strong>Mora</strong> i Dalarna, <strong>Mora</strong>-Nisses hemort och Vasaloppets slutmål.<br />
En gång var det inte så. Den nu obetydliga ån var på folkvandringstiden och<br />
vikingatiden en bred farled, där den tidens farkoster seglade fram. Då var <strong>Mora</strong><br />
en lämplig mötesplats för folk från skilda bygder. Detta tyder på att<br />
samlingsplatsen här – tinget – har anor tillbaka till historiens gryning, men man<br />
har inte träffats vid nuvarande förvaringshuset, som ligger i skogskanten, långt<br />
bort från farleden. Någon gång under 1400-talet flyttades <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>. Mats G.<br />
Larsson tror sig om att kunna utpeka platsen, där den tidigare har legat. Ute på<br />
gärdena finns en låg höjd med en källa och en tyvärr till större delen bortgrävd<br />
hög, kallad ”Juthögen”. Från åfåran leder en uppbyggd vägbank upp mot<br />
Juthögen. Här har man den bästa platsen för <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>.<br />
Tungt vägande sannolikhetsskäl<br />
Trekronors<strong>sten</strong>en, av en författare utpekad som<br />
själva <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>, har sköldemärket mycket<br />
oregelbundet utsatt i förhållande till <strong>sten</strong>ens kanter.<br />
Här finns möjligheter att forska (framför allt gräva) vidare, men Mats G. Larsson<br />
har sammanfattat sina rön och funderingar hittills i en längre och väl
underbyggd artikel i tidskriften<br />
Fornvännen: Mats G. Larsson,<br />
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> och <strong>Mora</strong> ting,<br />
Fornvännen 2010 (s. 291-303).<br />
Gåtans förklaring skulle<br />
alltså vara mycket enkel: <strong>Mora</strong><br />
<strong>sten</strong> finns där den borde finnas.<br />
Ofta måste man ju leta<br />
förtvivlat efter glasögon,<br />
pennor och plånböcker för att<br />
slutligen finna, att de trots allt<br />
ligger de där de borde vara.<br />
Kanske är allt lika enkelt med<br />
<strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>? Avgörande bevis<br />
saknas visserligen även i detta<br />
fall, men sannolikhetsskälen<br />
väger så tungt, att flertalet<br />
forskare förhoppningsvis anser<br />
att gåtan är löst. Av allt att döma<br />
har Uppland fått sin motsvarighet<br />
till Columbi ägg, nämligen <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong>, som förgäves har efterspanats i<br />
århundraden men hela tiden låg på sin plats i sitt förvaringshus.<br />
Lars Gahrn<br />
Ungefär så här kan <strong>Mora</strong> <strong>sten</strong> ha sett ut. Karl Knutssons<br />
<strong>sten</strong> och trekronors<strong>sten</strong>en (men inte de andra) har lagts in i<br />
en rund omkrets. Renritning av Hans Ekerow efter Mats<br />
G. Larssons anvisningar.
Change language