UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...

Egeby 

Förhistorisk odling i ett kamelandskap 

En slutundersökning har gjorts genom delar 

av fornlämningarna 239 a+b och 247 a+b 

på ömse sidor om E4 inför dess breddning 

till motorväg. Undersökningsområdet utgörs 

av två flacka höjder med moiga jordar i ett 

kamelandskap, där vardera höjdkrön fungerat 

som boplatser. En omfattande odling har 

skett över höjdernas sluttningar och över 

boplatserna. Tjocka jordlager av ärjskikt, från 

stenålder till och med folkvandringstid, har 

ackumulerats på en del av sluttningarna och 

i botten på en bäckdäld mellan höjderna. 

Fynden var fåtaliga och kraftigt rundnötta 

efter ärjningen. Själva idén bakom odlingstekniken 

har varit densamma under 2500 år, 

medan näringstillförseln kan ha ändrat 

karaktär. Området verkar till och från ha 

utnyttjats för odling ända fram till våra dagar. 

ISSN 1404-0875 

Bengt Elfstrandµ Egeby - Förhistorisk odling i ett kamelandskap

RAPPORT UV ÖST 2001:15 

ARKEOLOGISK UNDERSÖKNING 

Egeby 

Förhistorisk odling i ett kamelandskap 

Slutundersökning inför utbyggnad av E4 

vid RAÄ 239 a+b och 247 a+b, Egeby, Mjölby 40:1 

Mjölby socken och kommun 

Östergötland 

Dnr: 421-2088-1995, 421-2347-1996 

Bengt Elfstrand 

Inledning 

1

Riksantikvarieämbetet 

Avdelningen för arkeologiska undersökningar 

UV Öst 

Järnvägsgatan 8, 582 22 Linköping 

Tel. 013-24 47 00 

Fax 013-10 13 24 

uvost@raa.se 

www.raa.se/uv 

Omslagsbild Flera odlingslager under åkern i kamelandskapet vid RAÄ 247 a, Mjölby. 

Produktion och layout Britt Lundberg 

Grafik Karin Lund, Lars Östlin 

Foto Bengt Elfstrand, Rikard Hedvall, Karin Lund 

Tryck City-Tryck, Motala 2001 

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3. 

Kartorna i denna rapport är godkända för spridning ur sekretessynpunkt, 

Lantmäteriverket 2001-04-20. 

© 2001 Riksantikvarieämbetet 

Rapport UV Öst 2001:15 

ISSN 1404-0875 

2 Inledning

Innehåll 

Inledning 5 

Målsättning 5 

Metod 6 

Topografi och fornlämningsmiljö 7 

Områdets förutsättningar 9 

Undersökningsresultat 10 

Undersökningsområdets utseende 10 

Plöj- och ärjskikten 11 

Lagerföljden bland odlingsytorna 11 

Odlingsytornas utseende i plan 16 

Årderspår 18 

Anläggningarna i odlingsytorna 21 

Fynden i lagren 22 

Provrutorna 23 

Betydelsefulla störningar 24 

Boplatsen 25 

Fynden på boplatsen 27 

Övriga anläggningar inom undersökningsytan 27 

Teckenförklaring, profil 29 

Teckenförklaring, plan 29 

Dateringsfrågor 51 

Ett fåtal daterande fynd 53 

Laboratorieanalyser 54 

Fosfatanalysen 54 

Vedartsanalysen 58 

Glödförlust 59 

pH-värdena 60 

Slutsats 61 

Växelvis bosättning 61 

Flera boplatser 61 

Dateringen av ärjskikten 62 

Näringsutnyttjandet 62 

Odlingstekniken 63 

Referenser 65 

Otryckta källor 65 

Administrativa uppgifter 66 

Inledning 

3

Fig 1. Utdrag ur Blå kartans blad 84 Linköping med undersökningsområdet markerat strax nordost om Mjölby. Skala 1:50 000. 

4 Inledning

Inledning 

En slutundersökning har gjorts genom delar av fornlämningarna 239 a+b och 247 a+b på ömse sidor om 

E4 inför dess breddning till motorväg. Undersökningsområdet utgörs av två flacka höjder med moiga 

jordar i ett kamelandskap, där vardera höjdkrön fungerat som boplatser. En omfattande odling har skett 

över höjdernas sluttningar och över boplatserna. Tjocka jordlager av ärjskikt, från stenålder till och med 

folkvandringstid, har ackumulerats på en del av sluttningarna och i botten på en bäckdäld mellan höjderna. 

Fynden var fåtaliga och kraftigt rundnötta efter ärjningen. Själva idén bakom odlingstekniken har 

varit densamma under 2500 år, medan näringstillförseln kan ha ändrat karaktär. Området verkar till och 

från ha utnyttjats för odling ända fram till våra dagar. 

Undersökningsområdet ligger strax norr om Svartån i ett 

totalt uppodlat kamelandskap i kanten av slätten. Fornlämningarna 

gav sig tillkänna genom ett mörkare markparti 

med enstaka skärvstenar i åkerytan. Båda fornlämningarna 

var överodlade och täckte en 300 m lång sträcka 

som gick över två 100-meters kullar. Avbaningarna blottlade 

ett stort antal odlingslager som täckte hela undersökningsytan. 

De två markhöjderna har totalutnyttjats för odling 

och undersökningsytan har dokumenterats i hela dess 

utsträckning. Denna typ av odlingsobjekt har inte undersökts 

i Östergötland och är därför av stort intresse. Undersökningen 

har också visat att denna typ av landskap äger 

stora arealer av förhistorisk odling och att dessa fortsätter 

både norr och söder om den undersökta ytan. 

Undersökningen, som pågick under åren 1995 och 1996, 

utfördes av Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska 

undersökningar, UV Öst (fd UV Linköping). Uppdragsgivare 

var Vägverket, Region Sydöst, som också stod 

för samtliga kostnader. 

Ansvarig för undersökningen var Bengt Elfstrand som 

också utarbetat rapporten, delvis med hjälp av Karin Lund. 

Dataansvarig för projektet var Leif Zerpe. 

Målsättning 

Det huvudsakliga syftet med undersökningen har varit 

att dokumentera odlingens teknik och inverkan på marklagren 

och hur de två markkullarna bredvid varandra, 

med en bäckravin emellan, har utnyttjats under förhistorisk 

tid. Den boplatsrest som kom fram på den västra 

kullen har därför i främsta rummet studerats hur den förhållit 

sig till odlingen och inte hur den varit uppbyggd i sig. 

Boplatsen var så pass skadad av odlingen att dess egna 

struktur skulle ha varit mycket svårt att rekonstruera. Hur 

boplatsen förhåller sig till odlingen och tidscykeln i stort 

har gjort att även en del naturliga fenomen som rotvältor, 

stenlyft, avvikande jordartsförhållanden, rotsystem efter 

buskar eller träd i gamla ärjlager m m också varit viktiga 

att dokumentera för att konstatera om det fanns en odlingscykel 

med träda eller ej, och för att helhetsbilden av 

både naturens inverkan på höjdernas förändringar i tiden 

och hur människan utnyttjat detta. 

En viktig fråga var om samma befolkningsgrupp i bosättning 

alternerat mellan de två intilliggande höjderna 

och utnyttjat den övergivna höjden för odling för att tillvarata 

de avsatta kulturlagren som jordförbättringsmedel 

eller om det funnits en boplats på vardera höjden under 

samma tidsskede, eller om det bara funnits en boplats 

inom undersökningsområdet. 

En fråga som också var aktuell var tidspannet över 

odlingen. Det gjorde intryck av att ha utförts med samma 

teknik, eller fanns det olika tekniker av mera sofistikerad 

art som inte observerades vid förundersökningen? Kan 

exempelvis vissa härdar morfologiskt knytas till odlingsytorna 

och inte till boplatsen och uppträder härdarna 

under ett visst tidsskede? 

Målsättningen var också att försöka se om det fanns 

odlingsytor som kunde bestämmas arealmässigt eller ej. 

Vidare om man kunde se skillnader i odlingsteknik i olika 

topografiska lägen, som på kullarnas platåer, i sluttningarna 

och i bäckfåran samt att studera spridningen av eventuella 

fynd och deras kondition i en systematiskt ärjad 

odlingsyta och hur de hamnat där. 

Det har också lagts en stor vikt vid analyserna som i 

några fall i efterhand tyvärr visade sig inte innehålla så 

mycket information som det förväntades. 

Inledning 

5

Pollenanalysen syftade till att tydliggöra skillnader i sammansättningen 

av växter i ärjskikten från olika kronologiska 

stadier. Analysen gav inte något resultat pga att pollenkornen 

korroderat genom alltför basisk miljö och förmodligen 

också malts sönder i ärjskikten och genom jordluckringen 

som gett tillträde till luft med aggressiva nedbrytande 

processer som resultat. Vedartsanalysen innehöll i stort 

endast trädslag som både gillar fuktigare mark och torrmark. 

Tanken var att se om det fanns fuktighetsälskande 

trädslag på höjdkrönet eller tvärtom nere i bäckdälden som 

skulle påvisa jordförflyttningar. Makrofossilanalysen skulle 

jämföras med pollenresultatet i varje ärjskikt men det innehöll 

inga bestämbara makroobjekt. 14 C-analysen syftade till 

att datera ärjskikten och ställa det i relation till eventuella 

boplatser. Även kol från rotvältor analyserades för att se 

om det funnits långa trädor och om boplatsen flyttats vid 

något tillfälle. Detta gav en del bra information i de fall då 

inte kolmängden var för liten eller kolet för dåligt för att ge 

resultat. Avsikten med fosfatanalysen var att se om fosfaterna 

utarmats i ärjskikten som bestod av kolluvier efter kulturlager 

från eventuella boplatser och om fosfaterna i övrigt 

skulle vara låga där odling kunde konstateras och högre i 

annan mark. Fraktionsanalysen skulle konstatera om det 

var samma fraktioner i jordarten på toppen av höjden och 

i ärjskikten i bäckdälden. Glödförlustprover användes för 

att se skillnader i mullhalten i de olika ärjskikten och om 

det fanns skillnader kronologiskt sett. 

Metod 

Området är uppmätt med totalstation och överfört genom 

programmet FFD. I de fall då det krävts detaljritningar 

och profiler har de ritats för hand i fält. För ärjlagren 

har det reserverats nr 1 – 300 och för provrutorna 

300 – 400 och därefter för övriga anläggningar och fynd 

i löpande serie. Lagren på södra sidan om E4 vid 239 b 

och 247 b har numrerats från 100 med samma slutsiffror 

som lagren på norra sidan där lager 15 – 18 korresponderar 

med lager 115 – 118. Lager 4 norr om E4 blir m ao 

lager 104 söder därom. De övriga lagren (119 – 128) är 

numrerade i följd allteftersom de kom fram och har inget 

samband med motsvarande slutnummer norr om E4. Endast 

lager 25 utan hundranummer ligger söder om E4. RAÄ 

239 a omfattar hela den västra höjden från schaktkanten 

i väster och ner till och med halva bäckdälden i öster där 

skadorna efter täckdiket mitt i denna skiljer lagren åt. RAÄ 

239 b utgörs av det västra schaktet på södra sidan om 

E4. RAÄ 247 a omfattar den östra höjden från schaktkanterna 

i öster och ner till samma bäckdäld som 239 i väster 

till täckdiket mitt i. RAÄ 247 b omfattar schakten i 

öster strax söder om E4. Proverna har i möjligaste mån 

tagits på samma sätt inom de viktigaste markpartierna för 

att kunna jämföra dessa med varandra. 

6 Inledning 

Fosfatproverna är inte bara tagna i ärjskikten och anläggningarna 

utan fosfatlinjer har också dragits ut mot 

norr och söder utanför exploateringsområdet där topografin 

eller markförhållandena avvikit från det undersökta 

markpartiet. Detta för att se om odlingen påverkat fosfatvärdena. 

Hela området har banats av med grävmaskin i 

flera omgångar ända ner till orörd mark allteftersom dokumentationen 

utförts. En stående långprofil har ritats 

genom hela undersökningsområdet över RAÄ 239 a och 

247 a och använts som referenslinje under hela undersökningen 

och för att en sammanhängande bild av de olika 

lagrens inbördes förhållanden skulle framgå. Söder om 

E4 över 239 b och 247 b användes den södra schaktkanten 

i samma syfte. Det drogs också stående tvärprofiler 

för att markstrukturen skulle dokumenteras i denna riktning 

och jämföras med långprofilerna. Några djupschakt 

har grävts där ärjskikten gick ner i marksänkor. Schakten 

mellan de stående profilbänkarna har också beskrivits så 

att ett helhetsintryck av detaljerna erhålles. Innan avbaningen 

skedde undersöktes 11 provrutor i det översta plöjskiktet 

och de som kom under i RAÄ 239 a. Avsikten var 

att kontrollera fyndfrekvensen och dess spridning ända 

uppifrån nuvarande åkeryta och ner till botten och att se 

fyndens kondition i ständigt omrörda plog- och ärjlager. 

Vissa markpartier kunde ej undersökas eller var förstörda 

av sentida aktiviteter. Därför lades inte så stor vikt 

vid dokumentationen av de översta lagren (nr 1, 2, 4, 101, 

102 och 104) som skadats av sentida plöjning, även om 

vissa tecken tydde på att det fanns äldre rester i lager 2. 

Ett utfallstäckdike hade förstört de centrala delarna av 

ärjlagren i bäckdälden och där det fanns lager djupare 

ner än rören till täckdiket gick det ej att dokumentera på 

grund av rasrisk och förstörelse av rörsystemen. Några 

markpartier som dokumenterades i samband med förundersökningen 

lämnades därhän. 

På grund av tidsbrist delades arbetet upp i två säsonger 

så att RAÄ 247 a undersöktes 1996 och de övriga områdena 

1995. Under åkerkörvägen som löpte parallellt med 

dåvarande E4:s norra sida ligger delar av RAÄ 239 a och 

247 a orörda kvar under motorvägen. Det nordligaste partiet 

av undersökningsytan som skulle bli en ny körväg 

parallellt med E4 banades aldrig av då Vägverket och 

markägaren bestämde att ingen ny körväg skulle byggas. 

Här gick ett av förundersökningsschakten som lades igen. 

Den gamla och nya körvägen undantogs därför från undersökningen 

genom Länsstyrelsens beslut. 

Fynden från 1995 registrerades med separatnummer 

på fyndaskarna och i fyndlistan men har också sitt punktid 

i listan men ej i askarna. 1996 års undersökningar har 

endast sitt punkt-id som fyndnummer. Endast sådana fynd 

som varit av intresse för undersökningen har tillvaratagits. 

Sentida fynd som glas, kapsyler, porslin spikar m m 

har ej tillvaratagits utom i enstaka fall då de hittats i lä-

gen där de varit av vikt för bedömningen av vissa lager. 

En del fynd är mycket fragmenterade men har ändå sparats 

för att visa hur långt förstörelsegraden har fortsatt 

under år av plöjning. 

Förutom anläggningsbeskrivningar, rutbeskrivningar, 

lagerbeskrivningar och schaktbeskrivningar finns listor 

för fynd, anläggningar och kol i en särskild bilaga, liksom 

analysresultaten för 14 C, vedarterna, fosfaterna, pHvärdena 

och mullhalten. Några planer över provtagningslägen 

har också bifogats i bilagan som finns på ATA. 

Topografi och fornlämningsmiljö 

Undersökningsområdet ligger inom det s k Mjölbyfältet 

norr om Mjölby som utmärkes av isälvsmoräner och glaciala 

svallzoner av sorterat material. Det ligger precis i 

södra kanten av Östgötaslätten (fig 1) där skogsbygden 

börjar ta vid med moränmarker och en småbergig terräng. 

Söder om Mjölbyfältet och undersökningsområdet 

flyter Svartån ca 200 – 300 m bort. 

Exploateringsområdet är beläget i södra kanten av ett 

kilometerstort kamelandskap med flacka höjdryggar och 

ca 100 m stora höjder som tillsammans bildar en kullig 

och backig terräng av svallad sand, mo och mjäla mellan 

det som i äldre tider utgjordes av byarna Slomarp, Habblarp, 

Egeby och Lärketorp (fig 2). I botten på sänkorna 

mellan höjderna finns ibland en utfyllnad av svämsediment 

efter nu försvunna vattendrag, varav en enligt jordartskartan 

(se Johansson 1979) gått mellan RAÄ 239 och 

247 i den bäckdäld som löper över undersökningsområdet 

från Slomarp i nordväst och ner till Svartån i östsydöst. 

En annan går på samma sätt norr om undersökningen 

och öster om RAÄ 247. 

Hela området har jordar som är extremt lämpade för 

odling och idag är hela detta kamelandskap lagt under plogen. 

Vid nyharvning syns det att topparna på höjderna oftast 

är ljusare än de mörkare sluttningarna (se fig 3). Det 

ger intryck av att materialet högst upp eroderats ner genom 

plöjningen. Eventuella rester efter äldre odling står mao att 

finna på höjdernas sluttningar. På vissa ställen är marken 

svart i botten på sänkorna som tyder på små våtmarker 

under åtminstone förhistorisk tid och medeltid. Undersökningsområdet 

ligger mellan 100 – 106 m ö h och var kustbundet 

vid Yoldiahavets inträde (ca 105 m ö h, se Johansson 

1979:61) ca 7000 f Kr. 

Idag är terrängen kring Slomarp i väster tättbebyggt med 

villor. Flera vägar skär genom landskapet (bl a E4) och 

likaså järnvägen Mjölby – Hallsberg. I norr ligger byn Lärketorp 

strax innan den skogsbarriär som kantar kamelandskapet. 

I öster ligger byn Habblarp. Själva undersökningsområdet 

tillhörde Egeby, som har sitt ursprungliga 

läge ca 200 m söder om E4 intill Svartån. Mellan denna 

och E4 finns det ett impediment med ett vattenhål. 

Fornlämningarna är mycket få inom undersökningsområdets 

omedelbara närhet beroende på att eventuella lämningar 

är bortodlade eller överodlade. De synliga lämningarna 

är spridda i omkringliggande terräng runt kamelandskapet. 

En överodlad lämning har dock kommit fram 

mellan Spångsholmsvägen och järnvägen norr om Egeby 

och söder om E4. Här förekom ytterligare förhistoriska 

odlingsspår under nuvarande plöjskiktet (RAÄ 253 i Mjölby 

socken). De undersöktes med anledning av Banverkets 

planer på att bygga dubbelspår vid järnvägen. Detta låg 

ca 150 m från undersökningsområdet. Längre söderut under 

åkern har det tidigare varit en våtmark som innehöll 

bönmalm (förvaras på GAL i Uppsala). Två härdar (RAÄ 

252 i Mjölby sn) är funna i ett bete ca 850 m sydsydväst 

om undersökningen och kan indikera en förhistorisk boplats 

som ligger väster därom ner mot Svartån (se Helander 

1996:36). En boplats (RAÄ 250 i Mjölby sn) är funnen 

inom Mjölkullaområdet, ytterligare 500 m mot västnordväst. 

Här finns också tre resta stenar (RAÄ 34 i Mjölby 

sn) som kan utgöras av ett gravfält. Boplatsen RAÄ 

250 innehåller, inom det område som utreddes, ca 40 mörkfärgningar, 

sotfärgningar och ett antal härdar (se Stålbom 

1990). Den stora anhopningen av registrerade fornlämningar 

ligger en kilometer mot nordost bakom Östra 

Lärketorp. Ett flertal av gravfälten innehåller resta stenar 

som RAÄ 33 i Mjölby sn, fyra stycken på RAÄ 1 i Högby 

sn där det också finns tre runda och en kvadratisk stensättning, 

en rest sten och en stenrad vid RAÄ 2 i Högby sn 

och fem resta stenar vid RAÄ 61 i Högby sn. Resta stenar 

står som ett gravfält och förmodligen finns det åtskilligt 

fler gravar än vad som syns kring dessa. Det finns några 

platser med gravar som saknar resta stenar, bland annat 

RAÄ 60 i Högby sn som innehåller fem synliga stensättningar 

och, vid RAÄ nr 59 i Högby sn, en ensamliggande 

rund stensättning ca 10 m i diameter. Ett antal hålvägar 

ligger spridda kring kamelandskapet. Två finns i anslutning 

till fornlämningarna vid Östra Lärketorp RAÄ 86 i 

Mjölby sn och RAÄ 62 i Högby sn. Dessa verkar leda ner 

till kamelandskapet söderut. En hålväg (RAÄ 222 i Mjölby 

sn) går mot västsydväst ca 1300 m nordväst om undersökningsområdet 

och ytterligare en finns bevarad 1200 m söderut 

(RAÄ 220 i Mjölby sn). En boplats kan också ligga 

1250 m mot nordost nära Fredhäll där det finns en skålgropsförekomst 

(RAÄ 89 i Mjölby sn) vilka gärna uppträder 

i närheten av boplatser. I övrigt kan det mycket väl 

ligga en del överodlade boplatser närmare det aktuella 

området. 

Övriga anläggningar som fått registernummer inom 

området är sentida lämningar. Det finns två milstolpar (RAÄ 

27 och 90 i Mjölby sn) och en bebyggelselämning (RAÄ 4 i 

Högby sn). Merparten av gravarna verkar vara från äldre 

järnålder. Resta stenar förekommer talrikast år 100 f Kr – 

100 e Kr. Hålvägarna kan förekomma under samma tid 

Inledning 

7

Fig 2. Utdrag ur Ekonomiska kartans blad 8F 3c (085 32) med undersökningsområdena 239 a+b och 247 a+b samt de övriga fornlämningarna 

i omgivningen markerade. Skala 1:10 000. 

8 Inledning 

89

men en del av dem har använts ända in i 1700- talet. Detta 

kunde konstateras vid undersökningarna av hålväg RAÄ 

44 i Mjölby sn där den finns markerad som väg på 1767 – 

69 års storskifteskarta över Hulje och där det låg en förromersk 

grav i anslutning till hålvägen (Elfstrand, Skjöldebrand 

1996:14). Anslutningen till gravarna gör det därför 

troligt att de kan vara samtida med dessa. Boplatsresterna 

är förmodligen också från äldre järnålder. Både Mjölby och 

Högby socknar har under senare årens undersökningar visat 

sig innehålla ett stort antal fornlämningar som inte var 

synliga i markytan före undersökning 

Mjölby och Högby socknar granskades 1981 av Per Erik 

Ornell för Riksantikvarieämbetets fornminnesinventering i 

samband med revidering av Ekonomiska kartan. 

Områdets förutsättningar 

Marken är extremt gynnsam för odling. Det visar också 

de 14C-dateringar som gjorts i samband med undersökningen 

vilka omspänner flera tusen år. De två markhöjderna 

bredvid varandra har haft en något olika struktur. 

Den västra höjden har haft mycket tjocka lager av mo 

och mjäla, medan den östra bestod av lera och mjäla som 

varit täckt av ett tunnare lager av mo. Den västra höjden 

vid RAÄ 239 a innehöll ett fåtal större stenar i östsluttningen 

som legat en bit ner i kullen och sedan eroderats 

fram genom odlingen. De två största är 1,30 m stora stenar 

varav en vräkts ner i brunnen A776 och den andra av 

samma storlek låg i östsluttningen (TS2304). I de övre 

lagren tycks det ha separerats ut en speciell stenstorlek 

då höjden bildades. Dessa var 0,20 m stora och rund- 

slipade. Den östra höjden vid RAÄ 247 a saknade helt 

sten som väsentligt underlättat användningen av höjderna 

för odling. Höjdkrönen har varit väl lämpade för bosättning 

med lättgrävda jordar för stolphål gropar och brunnar. 

En viss dränering har också skett på grund av markbeskaffenheten 

av grovmoiga och partivis sandiga ställen 

på höjdkrönet. Stundtals tycks det ha varit tillgång till 

vatten, åtminstone under ett fåtal tillfällen under stenåldern 

och bronsåldern i den uttorkade bäckdälden mellan 

höjderna. Avståndet till Svartån är mycket liten med 

riklig vattenförsörjning för boskap och hushåll samt tillgång 

till fiske. Långväga transporter på ån måste ha bidragit 

till platsens attraktivitet då det fanns större möjligheter 

att avyttra överskott i produktionen långväga därifrån. 

Den stora mängden av hålvägar som skär genom 

sandstråk runtom i Mjölbytrakten visar på hög aktivitet i 

området. Det var inte lång väg till virket och veden i skogsdungarna 

runtomkring och jordarterna varierade inom 

små partier mellan de stora sammanhängande fälten av 

sorterat jordmaterial och dessa kunde användas för olika 

ändamål som lera för kruktillverkning och klining. Närläget 

till de stora skogsområdena söder om Mjölbyfältet 

gav möjlighet att dryga ut med betesgång för köttproduktion 

och jakt om så behövdes. För järntillverkningen finns 

det bönmalm i marken som bildats i de små våtmarkerna 

där pH- miljön varit surare. Detta förekom endast några 

hundra meter sydväst om undersökningsområdet. Järntillverkning 

med primitiva metoder har också konstaterats vid 

Hulje ca 3,5 km västerut (Carlsson m fl 1996:75) där det 

också fanns utfälld malm naturligt med samma markförhållanden 

som i Egeby. 

Fig 3. Översikt över undersökningsområdet norr om E4 med ett kameslandskap i bakgrunden och boplatsen under lager 3 i förgrunden. 

Höjdkrönen i bakgrunden är ljusa pga att ytmaterial dragits ner i sluttningarna. Foto Bengt Elfstrand. 

Inledning 

9

Undersökningsresultat 

Undersökningsområdets utseende 

De två höjder som berördes av undersökningarna låg bredvid 

varandra i öst – väst (se fig 14). Den västra höjden med 

RAÄ 239 a+b var ca 200x150 m stor och idag ca 4,5 m hög 

med en avplanad platåliknande hjässa som var ca 70 m 

stor med sitt högsta krön vid lager 6 (se kapitlet plöj- och 

ärjskikten). Det mesta av platån ligger kvar norr om undersökningsområdet 

som skar dess södra sida vilket några 

anläggningar i förundersökningsschaktet norr om det undersökta 

området visar. Inom en 24 m stor yta förekom 

endast lager 1 och 2 ovanpå den orörda botten men i väster 

låg resterna efter ärjlager 6 på platåkrönet. En urskiljbar 

platåkant mellan lager 6 och 7 kan ses i långprofilen vid 

61 m där marken började luta mot öster i en rak jämn 

lutning ca 80 m där den flackade ut i bäckdälden. Höjden 

torde ursprungligen ha varit mellan 0,20 och 0,50 m 

högre om den hade haft en jämnt kullig hjässa och innan 

den eroderades ner genom ärjning. En gammal bäckdäld 

löper utmed kullens fot på dess norra och östra sidor och 

i en sväng ner mot söder. Mot söder var höjden förstörd 

av E4 men söder om denna var nivåskillnaden 1,5 m mellan 

boplatsen på krönet norr om E4 och årderspåren på 

södra sidan längst i väster. En svag lutning på 0,45 m 

kunde skönjas från platåkrönet och ner mot väster fram 

till vägen mot Spångsholm. Väster om denna väg sänkte 

sig marken ytterligare 0,5 m innan den började stiga igen 

vid järnvägen. Denna höjd var helt täckt av plog- och 

ärjlager och på krönplatåns västra del låg under ärjlagren 

resterna efter boplatsen som torde täcka en 30 m stor yta. 

Den var i varje fall så bred inom undersökningsytan. Det 

fanns inga kulturlager eller anläggningsförtätningar söder 

om E4 på höjdslänten vid RAÄ 239 b utan enbart ett 

fåtal anläggningar och årderspår. 

Den östra höjden med RAÄ 247 a+b var svagt elliptisk 

och 170x170 m stor och hade en platå som mätte 60x50 m 

i omfång och där undersökningsområdet skar dess södra 

kant så att större delen ligger kvar norr om exploateringsytan. 

Den östra höjden avgränsades i östra och södra 

kanterna av bäckdälden och ett vattendrag hade också 

gått norr och öster om denna höjd. Västsluttningen från 

platåkrönet och ner till bäckdälden var 70 m lång och 

med en nivåskillnad på 3,0 m. Den södra sluttningen som 

varit 80 m lång hade förstörts av E4 men det fanns en 

10 Undersökningsresultat 

liten del kvar av den längst i söder som undersöktes (RAÄ 

247 b). Nivåskillnaderna mellan krönet och sluttningskanten 

var 4 m på denna sida, medan det var endast 1 m 

på den 40 m långa sluttningen i öster. Den var lika lång 

på norra sidan men här var det brantare. Östra höjdens 

platå bestod av lera i botten och ovanpå detta fanns bara 

de översta lager 1 och 2 som tillsammans var 0,25 m tjocka 

och bestod av mo och mjäla med lerinslag. Lagren tjocknade 

mellan 0,80 till 1,0 m på östsluttningen och i söder 

men var lika tunna som på krönet på västsluttningen där 

det också var lera under, liksom på höjdtungan vid foten 

av sydsluttningen vid RAÄ 247 b. Materialet här var ca 

0,5 m tjockt men blev ännu tjockare på tungans västsluttning 

(1,5 m) där alla lagren låg, förmodligen delvis 

nerdragna från höjdtungan. Söder om höjden fortsatte 

marken att sjunka ner mot Svartån där bäckdälden syntes 

tydligt hela vägen. 

Själva bäckdälden slingrade sig förbi kanterna på de 

två höjderna. Den kommer västerifrån och löper norr och 

öster om höjden RAÄ 239 för att svänga av mot söder 

där de två höjderna möts och därefter gick den utmed 

höjden RAÄ 247:s västra sida och vek av mot östsydöst 

utmed dess södra kant och fortsatte sedan i samma riktning 

mot Svartån. Dälden bildade en uträtad S-form i 

terrängen. Ca 60 m av bäckdälden totalförstördes då E4 

byggdes för ca 25 år sedan. Just här kan det ha funnits en 

pasströskel för vattnet under en viss tid eftersom ärjskikten 

var orörda på norra sidan om E4 men på den södra syntes 

en urgröpning i ett av de undre lagren (L115). Dälden 

var 11 m bred i norr och 6 m bred i söder med branta 

sidor och en ganska plan botten. Det som har betecknats 

som svämlager på jordartskartan (se Johansson 1979) var 

i de undersökta schakten lager 4 och 104 och alltså nerdraget 

material från plöjningen och efter täckdikesgrävningen 

i dälden för E4:s tillkomst. 

Det fanns också 0,20 – 0,35 m tjocka ärjskikt (RAÄ 

253) under plöjskikten i östsluttningen till höjden som 

låg 200 m väster om undersökningsområdet där Banverket 

planerade en upplagsplats vid järnvägen. Dessa såg ut på 

samma vis som ärjskikten vid RAÄ 239. Här lutade också 

marken mot söder ner mot det som varit våtmark tidigare. 

Spår efter ärjning kunde urskiljas i ett av bottenlagren 

här och åtminstone tre lager var förhistoriska.

Plöj- och ärjskikten 

Det fanns sex olika plöjskikt överst i lagren, varav lager 

1 och 2 låg över hela undersökningsområdet norr om E4 

över RAÄ 239 a och 247 a och motsvarande lager 101 och 

102 söder om E4 vid RAÄ 247 b. Dessa har i genomsnitt 

ett plöjdjup på 0,20 m. I det översta lagret, som utgör 

dagens plogsula, låg på ytan glest med skärvsten och bränd 

lera i små mängder. I lager 2 under detta kunde det urskiljas 

ett äldre skikt på några håll som delvis var sönderplöjt. 

Lager 4 och 104 låg endast i bäckdälden och täckte 

där de övriga ärjskikten (fig 28). Detta lager hade uppstått 

då täckdiket grävdes och var delvis mycket tjockt 

och jämnt i sin färgning samt bestod av omrörda lager 

från lager 1, 2, 101 och 102. 

På flera håll fanns det en relativ stratigrafi mellan ärjlagren 

under de sönderplöjda ytlagren 1, 2, 4, 101, 102 och 

104 som också gav en relativ kronologi på flera ställen. På 

den västra höjdens platå längst i väster vid RAÄ 239 a kunde 

en lagerstruktur skönjas. Den fosfatlinje som togs från platån 

och rakt norrut nedför norra sluttningen visar att det är 

förhöjda värden vid platåkanten och en bit ner och ytterligare 

en fosfatförhöjning kunde skönjas längre ner i sluttningen. 

Samma förhållande med uppdelade stråk av ärjskikt 

gäller mellan lager 7 vid platåkanten och 8 längre ner inom 

undersökningsområdets östra sluttning. 

På platån i den sydvästra delen inom undersökningsområdet 

låg ärjskiktet 3:3 direkt under lager 2 och överlagrade 

lager 3:2 som i sin tur överlagrade lager 3 som 

täckte hela boplatsen på västra delen av platån. Lager 

3:2 och 3:3 fanns bara vid södra schaktkanten och visar 

att de hade förskjutits mot söder från en del av boplatsen 

på grund av ärjningen, medan lager 3 låg kvar (fig 15). 

Söder om undersökningsområdet har bygget av E4 förstört 

fornlämningen. Lager 3:2 och 3:3 låg tydligt på olika 

höjdnivåer trots att deras utseende med mörk jord och 

enstaka skärvstenar samt små bitar bränd lera, kolbitar 

och ibland sot såg likadana ut som lager 3. Under lager 3 

fanns fläckvis ett grådaskigt lager (lager 10) som verkade 

ha ärjats sönder av lager 3 eller av boplatsaktiviteterna. 

Öster om lager 3 och boplatsresterna anslöt lager 6 som 

hade glesa förekomster av årderspår under sig. Detta lager 

berördes inte av lager 3 men de låg på samma nivå 

och under detta fanns också rester av lager 10 i dess västra 

delar som tyder på att lager 10 verkar ha tillkommit 

även före boplatsen. 

Lager 7 kom fram ca 15 m östnordöst om lager 6 direkt 

under lager 2 och i sluttningen intill östra platåkanten 

(fig 16). Mellan lager 6 och 7 låg lager 2 direkt på markbotten 

och hade m ao plöjt bort alla underliggande lager 

däremellan om det funnits sådana där tidigare. Lager 7 

hade också enstaka årderspår under sig. Mellan lager 6 

och 7 fanns en ansamling av sten (A2144) på rad som kan 

vara en odlingskant. 

Avståndet mellan lager 7 och 8 var 15,5 m och däremellan 

vilade lager 2 direkt på markbotten på samma sätt 

som mellan lager 6 och 7. Lager 8:s yta var skadat av 

lager 2 men hade en terrassliknande kant (A2944) och 

överlagrade nedanför denna lager 9. I södra delen av lager 

8 överlagrade däremot lager 9 lager 8 där de möttes 

bredvid varandra i öster (fig 17). Det fanns också 0,10 m 

tjocka olikfärgade lager både i lager 1 och 2 nedanför 

lager 8 och 9 i sluttningen som verkade neddragna från 

dessa. Ett mörkbrunt lager i botten under dessa överlagrade 

lager 9 i väster och bredde ut sig mot öster ca 9 m. 

Detta bottenlager innehöll små bitar bränd lera. Det fanns 

enstaka årderspår under lager 8 och 9 nedanför terrassen. 

Lagerföljden bland odlingsytorna 

Ca 2 m öster om detta bottenlager började de stora antalet 

lager som låg ovanpå varandra i botten på bäckdälden 

och vid östra foten av höjden 239 a och den västra foten 

av höjden 247 a öster därom (fig 28). Lagren täckte 22 m 

i bredd i dälden och var 17 st. Stratigrafin var följande: 

lager11 var skadad i ytan av lager 4 och lager 12 därunder 

hade totalförstörts av 11 så det fanns bara en ca 

0,30 m bred rest kvar av den. Lager 27 var skadad i ytan 

av lager 11 och i öster av lager 4. Lager 13 låg i västra 

delen av dälden och låg under lager 27, 11, 12 och 4 som 

alla skadat dess yta. I öster var lagret skadat och flöt ihop 

med lager 18 öster om täckdikesskadan i mitten av dälden. 

Mellan lager 27 och 18 på östra sidan kilade lager 19 in 

sig och var skadad i öster av lager 4 och mellan lager 18 

och 19 låg lager 21 något förskjutet mot öster där det 

också var skadat av lager 4. Nästa lager var nr 17 som 

hade den näst största bredden och nästan täckte däldens 

hela bredd. Lagrets centrum hade en något flammigare 

struktur och benämndes därför lager 14 men är förmodligen 

detsamma som lager 17 på andra sidan om täckdikesskadan. 

Under detta mörka lager låg det svarta lagret 15 

(fig 4) som också hade en vid utbredning i dälden, liksom 

bottenlagret nr 16 som var gråare. Ytterligare ett mörkt 

lager framkom under bottenlagret 16 i den östra halvan 

av däldbotten. Detta lager har kallats nr 20. Längst ner i 

botten på den östra kanten av dälden fanns ett tjockt grågult 

lager (nr 22) som skadats i ytan av lager 16 och 23. 

Detta är det enda lager som man med säkerhet kan kalla 

ett svämlager. Det är varvigt i östligaste kanten med små 

tunna 2 cm tjocka gråa lager varvat med grågula skikt. 

De olika lagren syntes också i plan där deras östra och 

västra ändar låg i bäckdäldens kanter efter varandra på 

grund av att ärjlagren var något skålformade (fig 18). 

Öster om bäckdälden fanns den östra höjdens (RAÄ 

247 a) västra sluttning och även platån på dess krön var 

helt fritt från gamla ärjlager under plöjskikten lager 1 

och 2. Botten bestod här av lera. Förmodligen låg en del 


11

Fig 4. Östra delen av ärjlagren i bäckravinen vid RAÄ 239 a och 247 a. Dessa syns som olikfärgade strängar i profilen. Den mörkaste strängen är 

lagren 17 och 15. Foto Karin Lund. 

av ytskikten på höjden neddragna genom ärjningen i lager 

i botten på bäckdälden och på den östra sluttningen omedelbart 

nedanför platåkrönet. 

Den östra sluttningen hade ett stort antal ärjlager som 

förekom i en ganska komplicerad stratigrafi (fig 29 och 

30). Sammanlagt 20 lager kunde urskiljas under lager 1 

och 2. Det översta därunder var lager 45 som helt vilade 

på det lika tunna lagret 44. Längre ner i sluttningen låg 

lager 48 också direkt under lager 1 och 2 och var tunt 

förmodligen pga bortodling. En del olikfärgade och ganska 

små lager fanns på ungefär samma nivå mest öster om 

en härd (A5819) som låg i den västra delen av sluttningen. 

Lagren låg i ordningsföljd från väster räknat; nr 35 ovanför 

härden och därefter nr 32, 30, 41, 42 och nr 43 som 

överlagrades i östra kanten av lager 44. 

Den östra delen dominerades av två mörka tjocka lager 

som också innehöll fynd av boplatskaraktär som 

krukskärvor, bränd lera, en hartsbit och enstaka brända 

ben. Det ena var lager 28 som överlagrades av lager 30, 

41, 42, 43, 44 och 48. Några enstaka årderspår förekom 

också i lagrets botten som gick ner i det underliggande 

lager 29. Detta lager vilade på markbotten i östra delen 

där årderspår framkom. Lagret hade samma fyndkategorier 

som det ovanförliggande lager 28. Båda lagren var 

ca 20 m breda. Väster om lager 29 låg lager 31 på samma 


nivå och överlagrade härden 5819 och fortsatte nästan 

ända fram till platåkrönet i väster. Detta lager var ca 16 m 

brett och mörkfärgat. I östra kanten överlagrades det av 

lager 28 samt vidare västerut av 30, 32 och 35. Öster om 

härden förekom några lager som förstörts av denna då 

den grävdes ner och anlades. Det var lager 33 som låg 

under lager 31 och täckte lager 34 som också förstörts 

intill härden och lager 39 bredvid. Lagren väster om härden 

var förstörda på samma sätt. Sålunda låg lager 36 

under nr 31 och överlagrade lager 37. Lager 36 och 33 

på varsin sida om härden hade samma flammigt svartgråa 

färgning och torde vara samma lager liksom lager 

34 och 37 i botten ursprungligen var samma lager. På 

samma nivå öster om lager 39 vilade lager 40 på markbotten 

under lager 31 och 29. Den breda rännan (A5827) 

som löpte över hela schaktet hade ett lager i botten (lager 

47) som verkar ha sipprat ner då rännan låg öppen. Det 

låg så att lagret måste ha ramlat ner från västra kanten. 

Lager 46 ovanpå nr 47 i gropen måste ha dragits ner dit 

då lagren ovanpå förflyttats och markbotten varit öppen. 

Lagret har då fyllt ut rännan med obearbetad bottenmo 

för att återigen ha skadats av nya nedgrävningar då rännan 

återanvänts. Längst i väster förekom ett tunt lager 

av lera (lager 38) vid platåkanten som verkade ha dragits 

ner från det leriga bottenlagret ovanpå platån.

V 

L1 

L2 

L3:3 

L3:2 

L3 L6 L7 

L10 

RAÄ 239a 

Platå Sluttning Bäckdäld 

L5 

Brott lagerföljd 

Yttopografi 

L8 L, onumrerat 

L9 


Bottentopografi 

Fig 5. Schematisk tabell över lagerföljden av ärjskikten vid bäckravinen RAÄ 239 a och 247 a och östsluttningen vid RAÄ 247 a. 

L4 

L16 


L17 

L13 

L12 L27 

L15 

L14 

L20 

Störning brunn 

L11

L101 

L102 

L25 

L122 

L123 L124 

L126 

L115 

L127 L128 

RAÄ 247b 

mot Ö Platå Hak Sänka Plan mark Bäckdäld Sluttning mot V 

På den södra sidan om E4 undersöktes ett antal lager i 

fortsättningen på bäckdälden och i en marksänka öster 

därom vid RAÄ 247 b. Lagren i den östra marksänkan 

har delvis dragits ner från höjdtungans krön öster därom. 

Denna höjdtunga är en utlöpare av höjden på andra sidan 

E4 vid RAÄ 247 a. Förmodligen har man dragit ner 

ytskiktet av mo från höjdtungans krön på samma sätt 

som vid 247 a. Nedanför haket (A4576) på höjdtungans 

västra sida låg det 7 ärjlager ovanpå varandra under lager 

101, 102 och möjligen 104. Lagren fyllde ut hela sänkan 

så att ytan hade blivit vågrät plan med endast en svag 

lutning mot väster (fig 31). Överst i denna sänka låg det 

tjocka lager 25 som innehöll fynd av boplatskaraktär som 

bränd lera, brända ben och en kvartsbit. I ytan av lagret 

påträffades årderspår. Under detta låg ett mörkt lager (lager 

122) som var ganska ojämnt tjockt i botten och flöt 

ihop med lager 124 i väster men skilde sig tydligt i färgskiftningar 

i öster från lager 124 under. Mellan lager 122 

och det underliggande lager 124 fanns ett mindre brett 

lager (nr 123) inkilat. Lager 124 fyllde ut hela marksänkan 

och var 19 m brett samt svart till färgen. I sänkans botten 

låg lager 125 i den östra delen och överlagrades av bottenlagret 

126 i väster som också överlagrade ett bottenlager 

(nr 127) längre västerut. Även lager 124 täckte 127 längst 

i väster. 

Bäckdälden ca 20 m väster om marksänkan hade fyllts 

ut av 8 lager under lager 101, 102 och ett mycket tjockt 

lager 104 (fig 32). Överst av dessa låg det tunna lager 

118 som täckte mittpartiet av sänkan ovanpå lager 117. 

Detta lager utbredde sig i den västra delen av sänkan och 

fram till en skada i öster där ett täckt utfallsdike grävts 

ner som skadat alla lagren utom lager 116 som låg under 

rören. Väster om rören syntes en lins av flammigt grått 

material som var en dump från dikesgrävningen. Lagret 

var gropigt i botten på lägsta punkten som kan ha orsakats 

av att ett vattenflöde eroderat sig ner i lagret vid 

Hak 

A4576 

L125 

Yttopografi 

Bottentopografi i L105 

L105 

L119 

L12 

L120 

L104 

L118 

L117 


L116 

Fig 6. Schematisk tabell över lagerföljden av ärjskikten i bäckravinen och marksänkan öster därom vid RAÄ 247 b. 

Brott i lagerföljd 

Skada 

Brott 

något tillfälle. En kant i lagret intill urgröpningens västra 

sida kan vara en odlingskant som fanns direkt ovanpå en 

likadant bildad kant i det underliggande lager 115:s botten, 

men där fanns inte en urgröpning på grund av ett vattenflöde 

av samma slag som i lagret ovanför. Lager 115 bredde 

ut sig över hela bäckdälden (fig 19) och bestod av svart 

mo med hög mullhalt och med små bitar bränd lera och 

skärvsten. I detta lager hittades ett obränt ben vid förundersökningen. 

Bottenlagret 116 hade inte samma utbredning 

som lager 115 men i östra änden kilade det in 

sig i lager 115 som där förekom både över och under 

detta. På västra sidan låg lager 119 inkilat mellan lager 

115 och 116 och fortsatte uppför sluttningen utanför lager 

116. I botten på den västra sluttningen vilade lager 

121 från öster räknat under lager 116, 119 och 115. Detta 

lager hade små tappar ner i bottenleran under som var 

0,04 – 0,08 m breda och 0,06 m djupa med rundade bottnar 

och påminde starkt om årderspår. I östligaste delen 

av detta lager fanns mörkfärgningar efter busk- eller trädrötter. 

Den östligaste kanten av lager 121 överlagrade ett 

litet bottenlager (lager 120) under lager 116 och låg på 

en liten platåkant i bottenleran. Denna bottenkant är förmodligen 

orsaken till de förmodade odlingskanterna i 

lager 115 och 116. Ett liknande nästan bortärjat bottenlager 

(nr 128) låg i östra kanten av bäckdälden och i detta 

gick det ner några liknande tappar från lager 115 ovanför 

på samma sätt som i botten på lager 121. De stora 

lagren låg alla konkavt i bäckdälden utom de mindre lagren 

som låg i kanterna. Dessa följde marktopografin som 

var mera rakt i det sluttande planet. 

Det var ganska uppenbart att de ärjlager som låg i en 

sänka hade skadats kraftigare närmare sänkans botten 

än i kanterna. Detta kunde iakttagas i bäckdälden. Det 

kan förmodas att rester blivit kvar där de sönderärjade 

lagren varit litet tjockare. Dessa lager torde ha kommit 

från respektive sluttning närmast kanten. Det kan te sig 


15

självklart att det är så men lager 17 och 16 har dragits 

ner från ett håll men dragits upp på andra sidan av dälden 

på norra sidan om E4, medan lager 26, 24, 19, 21, 23, 20 

och 22 borde ha kommit från den östra höjdens sluttningar, 

medan de övriga kommit från västra höjden (fig 5). 

Samma företeelse kan observeras i bäckdälden söder 

om E4. Här syntes det att bottenlagren 119, 121 och 120 

kommit från västra sluttningen, medan lager 128 dragits 

ner österifrån. De övriga lagren har troligtvis kommit från 

sluttningen i väster som bestod av lera i botten men där 

det låg en bit bränd lera. Dessutom framkom det vid förundersökningen 

på krönet av den västra sluttningen myllfyllda 

rotsystem efter stora träd (Petersson 1996:24) som 

vid en jämförelse i samband med slutundersökningen visade 

sig vara av samma mörka jordsort som i lagren nere 

vid bäckdälden. På krönet täcktes rotsystemet av ljus jord. 

I den flacka sänkan öster om bäckdälden har de flesta 

lagren dragits ner från den östra höjdtungan och även där 

blottat leran i botten. Detta gäller troligtvis alla lager utom 

lager 127 som kan ha kommit från mellanpartiet mellan de 

två sänkorna från samma ställe som lager 128 (fig 6). 

Lagren vid RAÄ 247 a kommer alla västerifrån och 

har legat på platån som ett svallat ytskikt ovanpå leran 

som nu finns i botten på platån. 

Odlingsytornas utseende i plan 

Odlingsytornas utseende i plan varierade något beroende 

på var de låg. Det fanns fyra urskiljbara typer av odlingsytor. 

De uppe på den plana platån på västra höjden vid 

RAÄ 239 a. Både lager 3 och lager 6 låg i nord – syd (fig 

15). Helhetsintrycket av odlingsytorna har ej gått att få 

fram eftersom båda ytorna fortsätter utanför exploateringsytan. 

Dessa två odlingsytor låg bredvid varandra. 

Den östra var lager 6 som var 16x7 m och oregelbundet 

rektangulär. Ytan fortsatte söderut och låg kvar under 

körvägen som täckts över av motorvägen, om inte anläggandet 

av körvägen skadat detta markparti. Lager 6 syntes 

som en grå fläck i marken. Två härdar (A1308 och 1533) 

låg i lagret utmed den västra kanten och ytterligare en 

härdrest var orienterad i nordöstra kanten av odlingsytan 

(fig 23). Glest med årderspår fanns under det gråa 

lagret tillsammans med spår efter trädrötter och några 

djurgångar. 

Lager 3 låg väster om lager 6. De skildes åt av en ljusare 

remsa av mo som täcktes av lager 2. Lager 3 fortsätter 

både norr och söder om undersökningsytan men hade 

undersökts i schakt under förundersökningen i norra delen 

så att den slutade i en öst – västgående linje i undersökningsområdets 

norra kant. Det grågula/svartgråa lagret 

med inslag av sot var 26 m brett och täckte hela undersökningsytans 

bredd. Lagret kunde vara upp till 0,20 m tjockt 

och låg i botten samt hade dragits ned mot söder vilket 


bekräftades av lager 3:2 och 3:3 som låg förskjutna åt 

detta håll. En härdrest (A1035) låg i norra kanten och en 

(A1901) låg strax utanför den västra kanten (fig 23). Dessa 

skulle kunna ha ett samband med odlingsytan. Det fanns 

inga årderspår utom två stycken under lager 3. 

Lager 7 och 8 (fig 16 och 17) hör till den andra typen av 

odlingsyta som uppstått i sluttande mark. Båda ytorna hade 

ett snarlikt utseende med en rak kant i nedre delen av de 

lutande odlingsytorna som gick diagonalt i sluttningen för 

att förhindra jorderosion vid regn. I övrigt var ytorna mycket 

oregelbundna. Om de varit så vid användningen eller om 

de skadats vid senare odlingstillfällen går ej att säga men de 

två härdarna vid lager 7 låg också i kanterna av lagret, 

varav den ena (A3013) i södra delen och den andra (A3078) 

i den västra delen. Lagret var ca 30 m långt i öst – väst och 

ca 14 m brett i nord – syd och fortsätter norrut utanför 

exploateringsområdet och syntes som en svagt gråare yta. 

Ett karaktäristiskt drag för detta lager var avtrycken efter 

stenlegor av ungefär samma storlek. Uppenbarligen har man 

kastat ut dessa stenar då man brukat någon angränsande 

yta. Den södra kanten på denna yta kan vara den strängliknande 

långa stenansamlingen A2144 som i sin förlängning 

anslöt till lager 7 med stenlegor även mellan lager 7 

och denna stenansamling. Legorna kan ej vara naturligt 

utplacerade för de låg i och på lager 7 som i botten även 

hade årderspår i glesa förekomster. Dessutom fanns inte 

denna sten någon annanstans så de måste vara ett resultat 

av renplockade ytor intill. Senare har tydligen intilliggande 

odling och stenarna eroderats bort genom senare odling 

och avtrycken har blivit kvar. 

I det likartade lager 8 ca 20 m längre ner i sluttningen 

fanns nämligen rundade stenar kvar av samma storlek 

som stenlegorna. Dock förekom de mycket glest jämfört 

med lager 7:s stora antal. Lager 8 hade en terrasskant 

(A2944) som låg i nord – syd och som endast kom fram i 

de svarta jordlagren genom det glesa stenlagret som låg i 

dess yta. Terrassen måste ha varit ett försök att förhindra 

en jordförflyttning. Med lager 9 bildade den svarta jorden 

tjocka lager som dragits ner från sluttningen. Denna 

jord låg i västra kanten för högt upp för att vara avsatta 

lager i en limnisk miljö. För att nå upp till lagrets nivå 

hade allt land legat under vatten söder om höjderna, vilket 

det gjorde då havet gick upp till Mjölbyfältet. Då hade 

det avsatts svallat material istället för lagrens svarta kraftigt 

mullhaltiga jord. Lagren låg dessutom i västsydväst – 

ostnordost som är en motsatt vinkel till höjdkurvorna. 

Naturligt avsatta lager i bäckdälden skulle ha varit orienterade 

i nordväst – sydost. Dessutom förekom det glest 

med årderspår under de tjocka lagren. 

Den tredje typen av odlingsytor var de som låg i botten 

på bäckdälden. Dessa bildade slutpunkten på jordförflyttningarna 

och hade nyttjats där och pålagrats under 

en mycket lång tid. Dessa odlingsytor följde mark-

106,58 

X 68658,81 

Y 61525,20 

Z 106,,39 

PM 3692 

1 

X 68659,28 


Z 106,35 

+ 106,50 

PM 3695 

2 

PF 3694 

+ 106,45 

A1533 

PM 3696 

PK 2697 

+ 106,44 

0 1 2 M 

1 = Odlingslager 6, brungrå/ljusgrå mo och finsand. 

2 Ljusgrå/brungrå mo/mjäla med inslag av sot. 

3 Infiltrerad gul mo/mjäla med sotprickar. 

Fig 7. Plan och profil genom härden A1533 som låg i lager 6. Skala 1:20. 

topografin och finns förmodligen kvar norr och söder om 

nuvarande E4. Här har lagren dragits ner mot söder i bäckdälden 

samtidigt som de fyllts på från höjderna från väster 

och öster. De motsvarande lagren söder om E4 till dem som 

ligger norr därom är tjockare. Det kan också finnas en annan 

förklaring att lagren är tjockare på södra sidan därför 

att dälden är trängre här och att samma mängd jord har 

dragits ner från sluttningarna och istället ökat mäktigheten. 

Lagren i dälden kan inte vara svämlager eftersom de stundtals 

är mycket olika i färgskiftningarna och att alla lagren 

de facto har tecken på mänskliga aktiviteter utom lager 22. 

Om det skulle ha varit svämlager måste det ha funnits en 

3 

X 68661,09 


Z 106,38 

pasströskel mellan lagren norr om E4 och de som låg söder 

om som i så fall förstörts av E4. Annars hade det funnits en 

eroderad strömfåra i lagren på norra sidan som det fanns i 

lager 115 på södra sidan. Möjlighet fanns dock om strömfåran 

hade förstörts då täckdiket grävdes ner mitt i lagren 

för några årtionden sedan. Bäckdälden gav intryck av att 

ha bildats samtidigt som kamelandskapet uppstod och sedan 

varit uttorkat utom vid några extrema tillfällen som då 

lager 115 fick sin eroderade fåra. 

Den fjärde typen av odlingsyta som fanns här är lager 

som fortsätter norr och söder om undersökningsområdena 

och därför är ytorna svåra att formbestämma (fig 18, 19, 

1 


17

Fig 8. Årderspår i lager 25 vid RAÄ 247 b En del av spåren är svängda. Foto Bengt Elfstrand. 

28, och 32). De tycks ha lagts i en mycket svag diagonalvinkel 

till platåkanterna bredvid på svagt sluttande mark 

(fig 21 och 22). Detta förhållande råder i den östra sluttningen 

vid RAÄ 247 a. Här är lagren talrika och bildar 

ett mäktigt gemensamt lager avlöst i botten av åkerhak 

(A5810 och 5827, fig 20) som var orienterade i nordnordväst 

– sydsydöst. Ovanför åkerhaket i lager 36 förekom 

sot i fläckar som kan vara en sönderärjad härd. 

Denna har med andra ord legat i västra kanten på åkersystemet. 

Däremot framkom härden A5819 mitt i en förmodad 

åker om lager 36 och 33 hör ihop. Samma gällde 

den sönderärjda härd (A5862) som legat i lager 29. Ett 

likartat utseende hade åkersystemet längst i öster vid RAÄ 

247 b söder om E4. Marklutningen var här måttlig sedan 

den flacka marksänkan hade fyllts ut av ärjlager och det 

kraftiga lager nr 25 hade bildats ovanpå. Detta lager slutade 

i öster med ett åkerhak (A4576 se fig 21). Härdar 

saknades här. Utmärkande för den fjärde typen av åkersystem 

är att marklutningen är måttlig och att ärjlagren 

på så vis mera jämnt lagras på varandra och bildar så 

småningom ganska tjocka lager jämnt fördelade över ytan 

och att det finns åkerhak i ett initialskede vid åkerkanten. 

Haket 5827 hade, av dess uppbyggnad att döma, använts 

minst tre gånger. I denna typ av odlingsyta framgick det 

också att en del lager är kolluvier av kulturlager från en 

boplats. 


Årderspår 

Det finns två dokumentationsförfaranden som praktiserats 

inom undersökningsytan. Det ena var spåren som undersöktes 

i plan och det andra var de som dokumenterats i profilerna. 

Årderspåren var i stort sett koncentrerade till de mörkare 

ärjlagren som grävdes i plan. De har kommit fram under de 

lager som låg närmast den orörda markbotten. I lagren som 

låg högre upp i lagerföljden hade årderspår kunnat konstateras 

i plan endast i lager 28 och 25. I regel var de sparsamt 

förekommande i de flesta lagren utom vid lager 25 (fig 8, 

21). Årderspår förekom inom ytorna 6, 7, 8, 9, 25, 28, 29, 

34, 37 och 39. Därutöver förekom de i enstaka exemplar 

vid lager 3, ett norr om A2144, ett under A3015, ett söder 

om lager 8, några öster om lager 25 och A4576 och en liten 

ansamling söder om E4 vid 239 b. Oftast uppträdde de 

under lagren i några centimeter tunna skikt, i enstaka fall 

var de upp till 10 cm djupa. Årderspåren var till större delen 

4 – 6 cm breda men i lager 25 var de flesta 5 – 7 cm, 

några få till och med 8 centimeter. Spåren gick i raka 

strängar. De som snittades hade nästan uteslutande rundad 

botten. En stor del av spåren var korta ca 20 – 50 cm, medan 

de längre (upp till 3,5 m) nästan helt avtecknade sig i lager 

25. Spåren syntes som mörkare strängar från överliggande 

lager i en ljusare botten. I lager 29 kunde ljusare spår iakttagas 

i det mörka lagret. Detta kan ha gjorts avsiktligt för 

att driva upp en del mineraler från den orörda botten.

I lager 6 kom årderspåren under det gråa moskiktet i 

den gulare botten. Spåren koncentrerade sig inom ett område 

som var något förskjutet mot norr i förhållande till 

det mörka lagret (fig 15). Det innebar att några årderspår 

låg norr om lagret och att det fanns en remsa i söder 

under lagret som saknade årderspår. Det verkar som om 

odlingsytan varit större mot norr men att den delen plöjts 

eller ärjats bort och årderspåren i markbotten är det enda 

som kvarstår. Det fanns ingen egentlig struktur på årderspårens 

orientering men det verkar som om ett antal går 

i riktningen nordost– sydväst med en dragning mot ostnordost. 

I lager 7 var årderspåren dolda av det gråa ärjskiktet 

(fig 16). Inga utom en låg utanför. Många av årderspåren 

var här mycket korta och de var koncentrerade i ett 3 m 

brett bälte runt en gip där det gråa ärjlagret saknades i 

den västra delen av odlingsytan. Här kan ärjlagret ha plöjts 

bort på samma sätt som det var mot sydväst. Det fanns 

också en gles koncentration av årderspår under den sydligaste 

spetsen av ärjskiktet. Årderspåren saknades helt 

under ärjskiktets östra del i ett 3 – 5 m brett område. Det 

glesa beståndet av årderspår under lager 7 måste ha tillkommit 

innan platsen användes som ett utkastområde 

för sten och den östra delen av ärjlagret kan ha varit tjockare 

då så att årderspåren inte nådde ner till botten. 

Lager 8 och 9 saknade årderspår på odlingsterrassen 

och även väster om denna. Där har lagren varit så tjocka 

att det ej gått igenom de svarta lagren. Däremot fanns de 

nedanför terrassen i öster i glesa förekomster i markbotten 

(fig 17). Spåren hade gått igenom det gråa infiltrationsskiktet 

och därför hade den svarta jorden gått ner till 

botten där de syntes som svarta streck i den gula/bruna 

mon. Årderspåren måste ha tillkommit i ett begynnande 

skede av odlingen innan de svarta lagren fylldes på. Spåren 

gick i alla väderstreck. Det var bara i den södra kanten som 

spåren orienterade sig mest i nordnordväst – syd – sydost. 

Det tjocka ärjlagret nr 25 hade på ytan en ansamling 

av ganska tätt förekommande årderspår inom ett 13x13 m 

stort område som låg omedelbart väster om åkerhaket 

A4576 (fig 21). Årderspåren här låg ordnade i ett skönjbart 

mönster. Ett stort antal var orienterade i nordnordost 

– sydsydväst och de korsades i 90 graders vinkel av 

samma raka strängar så att ett rutmönster (fig 9) var skönjbart 

och därtill förekom spår som gick diagonalt åt båda 

hållen. Årderspåren hade på flera håll ett standardavstånd 

på 0,20 m parallellt med varandra. En detalj i denna odlingsyta 

var att några årderspår gick i krokar som uppstått 

då man vände årdret. Det längsta sammanhängande 

årderspåret var 2,50 m men ett som bestod av två spår 

hade en sammanhängande längd av 3,50 m. De flesta var 

mellan 0,20 – 0,50 m långa. Det gick ej att se årderspårens 

bottenprofil för jorden mörknade nedåt i lagret successivt 

till samma färgning som fyllnadsmaterialet i själva 

spåren. Den ljusare färgtonen i lagrets yta som gjorde att 

årderspåren syntes kan antingen vara bottenlagren ovanpå 

leran som skrapats ner från höjdtungan öster därom eller 

också är det material från övre delen av haket i öster. Denna 

successiva färgskiftning från mörkt ljusare till mörkt 

igen i diffusa övergångar fanns inte någon annanstans 

utan de övriga lagren hade mera distinkta gränser mellan 

varandra. Det fanns också ett fåtal årderspår i leran ovanför 

åkerhaket i öster på lerplatån, vilket visar att man odlat 

även däruppe och att en del av lagren kommit därifrån. 

Lager 28 och 29 (fig 20) hade de mesta årderspåren 

öster om haket A5827 där de koncentrerade sig inom en 

7x3 m stor yta. Några av spåren fanns på ytan av lager 29 

direkt under lager 28. Spåren här var fåtaliga och svartaktiga 

och orienterade mest i nordnordost (fig 10). I botten 

Fig 9. Årderspår i kryss vid lager 25. Spåren i nord – syd överlagrades av spåren i öst – väst. Foto Bengt Elfstrand. 


19

Fig 10. Årderspår vid RAÄ 247 a under lager 29 från bronsåldern. Dessa förekom glesare än i lager 25. Foto Bengt Elfstrand. 

på lager 29 och i den underliggande markbotten framträdde 

de övriga årderspåren som även var ljusa i lagrets 

botten. Dessa var sällan under 0,30 m i längd och i ett 

fall låg spåren på rad i en 3 meter lång sträcka. Här fanns 

två riktningar på spåren som dominerade, nämligen i riktning 

mot nordnordost och i öst – väst. Det kan möjligen 

indikera en något annorlunda ärjningsteknik i lager 28 

än i 29. Även 2 m väster om haket förekom enstaka årderspår 

direkt under den västra änden av lager 28 och 29. 

Spåren avtecknade sig i lager 40 och var orienterade i 

samma väderstreck som de föregående. Dessa årderspår i 

lager 40 hörde till aktiviteterna i lager 29. Årderspåren 

hade samma bredd på 0,06 m i de två lagren till skillnad 

från de som hade en variationsbredd i lager 25. 

Ca 9 m västerut från dessa kom några årderspår i ett 

glest antal inom en 7 m lång sträcka som avtecknade sig 

i botten under lager 37, 34 och 39. Dessa började att 

uppträda strax ovanför den östra kanten på haket A5810 

och vidare österut på samma sätt som spåren vid lager 28 

och 29 gjorde vid haket där. Årderspåren här måste delvis 

ha tillkommit då haket slutats att användas eftersom 

de täckte haket. Spåren avtecknade sig som mörka raka 

ränder i botten. Orienteringen skilde sig inte i stort från 

de andra i schaktet. 

Den lilla ansamlingen av glest förekommande årderspår 

söder om E4 vid RAÄ 239 b framkom vid foten av 

höjden där västsluttningen började att flacka ut (fig 22). 

Dessa har undgått förstörelse på grund av att plöjskikten 

i lager 101 och 102 ökade i mäktighet. Även plogspår 


har börjat att synas i markbotten. Årderspåren låg i leran 

och syntes som gråa mosträngar som var 0,06 – 0,08 m 

breda och 0,20 – 1,80 m långa. Årderspåren var ansamlade 

inom en 4x2,5 m stor yta och förekom konsekvent i 

två riktningar, de gick antingen mot nordnordost eller 

västnordväst i ett rutmönster. Här saknades diagonal ärjning. 

En annan egenhet med årderspåren var att det snittade 

spåret visade på en flat årderbillsspets eller att bottensidan 

på årdersulan varit utformad på ett speciellt sätt. 

Årderspåren i profilerna var inte lika talrika men visade 

en del intressanta företeelser. Det är flera lager som hade 

tappar i botten som liknade årderspår men många av dem 

var osäkra. Tappar fanns i lager 7, 8, 13, 15, 16, 21, 23, 

25, 28, 29, 31/40, 31/36, 44 och 121. Några diffusa fanns 

i lager 2, 115 och 124. 

Tapparna varierade i bredd. De var till exempel 6 cm 

breda i lager 7 och gick igenom lagret och ner i botten. I 

lager 8 och 9 hade spåren pressats ner upp till 15 cm djupt 

i botten och de var 4 cm breda. I lager 8 var det samma sak 

att de tryckts ner upp till 10 cm. Dessa var 6 cm breda. 

Samma bredd hade ett årderspår (A5863, fig 29) i lager 

40 som gick 10 cm djupt och var avskalat i ytan av lager 

31. Detta visar att lager har passerat ovanför nr 40 minst 

två gånger. Att man pressat ner årderspåren rejält i underliggande 

mark visar spåret A5864 som gick igenom 

lager 36 och hade klippts av vid lager 31 ovanför på 

samma sätt som det förra årderspåret. Ca 18 cm djupt 

gick spåret ner i lagret och visade också att årdret vidgade 

sig till 10 cm bredd vid 18 cm och var 6 cm bred vid

den rundade billspetsen. Det verkar som om man pressat 

ner årdret med flit för att få upp undre lagren som förmodades 

vara botten och därmed få upp mera mineralhaltig 

jord. Alla de här nämnda spåren uppträdde bara i 

1 – 3 exemplar i varje lager. 

I några fall lutade tappen åt någon sida som i lager 44 

och 25. Detta kan förklaras genom de lutande tapparna i 

lager 13, 15, 16, 21 och 23 i botten på bäckdälden RAÄ 

239 a och RAÄ 247 a (fig 28). De tappar som var i östra 

kanterna lutade inåt mot väster och de som var i västra 

delen lutade mot öster. Detta tyder på att årdret lutades 

inåt då man vände i kanterna på odlingsytan. Lager 121 

söder om E4 vid 247 b i bäckdäldens västra bottenkant 

skilde sig något i utseende än de andra lagren genom att 

tapparna efter årderbillen var flera och gick ner i den 

underliggande bottenleran. De var 8 stycken och varierade 

i bredd mellan 0,10 – 0,04 m. De breda spåren måste 

också vara efter en årderbill eftersom de hade samma utseende 

i övrigt som de smalare avtrycken och samma distinkta 

kanter som de övriga i lagret. 

Anläggningarna i odlingsytorna 

Dessa var inte så många men de flesta tillhörde kategorin 

härdar i mer eller mindre sönderplöjt skick. Möjligen kan 

tre härdar ha hört till odlingen i lager 3, under förutsättning 

att det inte funnits två bebyggelsestadier på boplatsen 

utan bara ett ”under” lager 3. De härdrester som skulle 

kunna vara odlingsrelaterade är A1035, möjligen 1901 

och 4803 (fig 23). Dessa härdrester hade spritts ut av 

ärjningen. A1035 var 1,20 m i diam och rund men var 

delvis utspridd inom en 3 m stor yta. A4803 var 0,50 m i 

diameter och delvis utspridd inom 1,39 m. Den tredje 

A1901 hade totalförstörts i sina konturer och syntes bara 

som en koncentration av sot och skärvsten. I dessa härdar 

fanns inga fynd. 

I ärjlager 6 låg två härdar (A1308 och 1533, se fig 15 

och 23) i västra kanten och en i nordöstra hörnet (A1551). 

De två i väster var ganska stora. Den södra A1308 var 

1,68x1,42 m stor och 0,36 m tjock och täckte en grop 

(A3629) under. Den andra härden (A1533) i norr bildade 

en oval form som var 1,60 m på bredaste stället och 0,22 m 

tjock. Båda dessa härdar hade mycket skärvsten i sig (fig 

7). Den tredje härden (A1551) i nordöst skilde sig något 

genom att endast vara 0,70 m samt oregelbunden med en 

skålformig botten 0,10 m tjock. Dessa tre härdar var fyndförande 

till skillnad från de som låg i lager 3 väster därom. 

Av fynd förekom det bränd lera i alla tre och brända 

ben i A1308 och A1551. Av andra fynd fanns det ett litet 

krukskärvsfragment (F57) i A1308 och ett retuscherat 

flintspån (F9) i härden A1551. I lager 6:s östra del låg 

också en stensamling A3245 Och i denna låg två brända 

ben (F3450) och en bit bränd lera. Stensamlingen har för- 

modligen uppstått genom att en smärre röjning gjordes 

någon gång i odlingsytan. 

Nästföljande ärjlager var nr 7 som hade två härdar i 

kanterna (fig 16). Den (A3013) som låg i söder var närmast 

rund och drygt 1 m i diameter och hade sluttande 

kanter samt en plan botten. Här syntes en uppbyggnad 

av härden med mest sot i kanterna och ett tätt lager av 

skärvsten innanför. Härden låg helt i lager 7 och var bäst 

bevarad av alla härdarna till skillnad från A3078 i nordvästra 

kanten som bara avtecknade sig som sotstrimlor 

efter maskar inom en 0,50x0,80 m stor oval yta. Dessa 

hade dragit ner sot från en härd som legat ovanför. Inte 

bara härdar fanns i lagret utan även ett 0,36 m stort 

stolphål (A2061) med ett stenskott inre stolphål i. Detta 

låg under lager 7 och täckt av detta och måste givetvis 

vara äldre än lagret. En kulturjordsutfyllnad (A2068) av 

samma material som lager 2 avtecknade sig som en mörk 

fläck i ytan på lagret och ner till den underliggande markbotten. 

Det låg i gipkanten som gick in i lagret från söder. 

Nära schaktkanten i norr låg en gles ansamling av mindre 

sten (A3270) i ett mörkare lager i botten på lager 7. 

Det var nästan 6 m långt i öst – väst och drygt 1 m brett. 

Det kunde tyckas vara naturligt men en del av stenarna 

var skärvsten. Det fanns också skärvsten i en liten stenansamling 

i östra delen av lagret ca 0,50 m stort. Fynd 

saknades nästan helt utom en bit bränd lera (F46) i härden 

A3013 och ett kvartsavslag (F12) i lagret. 

I lager 8 förekom inga anläggningar utom terrassen 

(A2944) och det skärvstensfyllda täckdiket (A2769). 

En härdbotten (A5819) låg i den orörda markbotten 

på östsluttningen av den östra höjden RAÄ 247 a (fig 20 

och 29) och var 1,28 m stor samt troligtvis rund med en 

rödbränd mokaka i botten som var 0,04 m tjock med 

sotfärgning ovanför. Härdresten hade en plan botten. Det 

fanns också en kraftigt sönderplöjd härdrest (A5862) som 

låg mitt i lager 29 (fig 30) och bestod av sot i ett 0,12 – 

0,14 m tjockt lager inom en 0,66 m bred yta med skärvsten. 

Den hade en plan botten. I lager 36 syntes sotfläckar 

efter varandra som kan vara rester efter en sotgrop eller 

en härd. Sotfärgningarna upptog en 0,55 m stor yta och 

var 0,15 m tjock på det tjockaste stället. Dessa sotrester 

låg också så att de bildade en plan botten. 

Under alla lager i bäckdälden mellan RAÄ 239 a och 

247a låg tre stenar på rad (A5334) i det djupaste stället 

med en flat sida vänd uppåt (fig 18). Detta skulle kunna 

vara ett vad under en tid innan ärjskikten kom till. Detta 

är dock endast ett antagande eftersom det måste ha varit 

under mesolitisk tid. Stenarna kan också ha hamnat där 

naturligt. 

Det kan konstateras att de flesta (11 st) härdarna och 

härdbottnarna har framkommit i anslutning till odlingsytorna. 

De andra som kan ha funnits här har odlats bort 

utom några som tillhörde boplatsen vid RAÄ 239 a. Mer- 


21

parten (8 st) låg vid undersökningen i kanterna på odlingslagren, 

medan de tre övriga (A4803, 5819 och 5862) verkade 

förekomma mitt i lagren. De låg i respektive lager 

och kunde ibland gå ner i markbotten under. Eftersom de 

låg i lagren torde de ha haft ett samband rent kronologiskt 

med dessa. Att de låg delvis i markbotten tyder på 

att de har tillkommit i en nedgrävning. Detta syntes tydligt 

där härden 5819 låg hade två lager på båda sidor om 

härden grävts sönder då härden anlades. A4803, 5862, 

3078 och sotfläckarna på rad i lager 36 låg en bit upp i 

lagren och var kraftigt sönderärjade. Detta tyder på att 

lagren använts minst två gånger. En gång då lagret under 

härden kommit till innan den hamnade ovanpå och sedan 

en omgång då nya jordmassor täckt den samtidigt som 

den ärjats sönder. En företeelse som kunde noteras var 

att 8 härdar hade en plan botten medan A1551 och 4803 

var härdgropar. Om detta tyder på att de haft olika funktioner 

går ej att fastställa i detta fall. 

Fynden i lagren 

Det fanns inga lager som hade rikligt med fynd utan det 

rörde sig om enstaka exemplar glest spridda i de fyndförande 

lagren (fig 24, 25 och 26). Flera av dem saknade 

fynd helt. Större delen av fynden i lagren var rundnötta 

på grund av ärjningen (fig 11) och speciellt den brända 

leran var på många håll så fragmenterad att den inte ens 

kunde tillvaratagas. En del av den brända leran låg i lager 

av fraktionerade jordarter där lera saknades naturligt 

och måste vara efter antropogena lämningar. Bränd lera 

kom i 17 lager spridda över hela undersökningsytan. 

Vid RAÄ 239 a förekom det bränd lera både i lager 1 

och lager 2, alltså i de två ytliga plöjskikten som berörts 

av dagens åkerbruk och består av äldre material från 

odlingsytor eller boplatsen. Lager 3 under dessa torde vara 

det gamla kulturlagret till de boplatsrester som fanns på 

platån. 

Fig 11. Några av fynden från området. Keramiken och den brända 

leran är rundnötta av odling. Det lilla flintspånsfragmentet (id 1551) 

är mesolitiskt. Krukskärvorna (id 717, L2, mitt i och id 5530, L28, t v) 

och kvartsen (id 2085, L7) är neolitiska. Foto Rikard Hedvall. 


Det fanns också bränd lera i ett brunt bottenlager som 

överlagrade lager 9 i öster på höjdens nedre sluttningspartier. 

Bränd lera fanns också i några av lagren i bäckdälden 

norr om E4 bland annat i ytlager nr 4 och 27 men också 

i lager 16 i botten på lagren. 

Talrikast var den brända leran i lagren som låg på sluttningarna 

till höjden vid RAÄ 247 a. Här fanns den brända 

leran i flera lager från toppen till botten, I ytan låg det i 

lager 1 och 2 samt i lager 44 direkt under dessa. Leran 

från lager 31, 32 och 35 kan ha ett samband med härden 

A5819. Bränd lera observerades också i ärjlager 28 i ganska 

gles spridning men där de fanns var lagren rödprickiga 

av små brända lerklumpar som smulades sönder vid upptagandet. 

Det fanns också bränd lera i bottenlagret nr 40. 

Söder om E4 vid RAÄ 247 b förekom bränd lera endast 

i ytlagret 25 under lager 101, 102 och 104. Lagren under 

25:an var ej fyndförande. I bäckdälden 20 m västerut hade 

lager 104 några bitar bränd lera. Både i lager 115 och 117 

förekom bränd lera, speciellt i det största lagret nr 115 var 

det partivis rödprickigt av små bitar. I övrigt saknades bränd 

lera i bottenlagren. Däremot låg en bit i sluttningen väster 

om bäckdälden ovanpå bottenlagret 105. 

Den artefakttyp som hade den största spridningen i 

lagren var skärvstenen. På höjden 239 a låg det skärvsten 

glest i ytlager nr 1 och 2 dock svagt några flera i lager 2 

strax öster om härdresten A1035 och söder om härdresten 

A1901 samt några fler i 2:an ovanför härden A3013 i 

lager 7 och jämförelsevis något talrikare i lager 3 speciellt 

öster om härdbotten A4803 och i den västra kanten av 

lagret strax öster om härdresten A1901 samt i lager 3:2 

och 3:3. Öster därom i lager 6 förekom några skärvstenar 

strax öster om härdarna A1533 och A1308 samt öster 

om härdresten A1551. Enstaka låg också i övriga delar 

av lagret. Även i lager 7 öster därom fanns en och annan 

skärvsten svagt några fler öster om härden A3013. 

I sluttningarna kunde det ligga enstaka skärvstenar i 

botten på lager 2 samt i lager 1. I fråga om täthet i hela 

undersökningsområdet låg de flesta skärvstenarna i lager 

1 och 2 i bäckdälden samt även i lager 4. Skärvsten fanns 

i samma lager som den brända leran i bäckdälden norr 

om E4 och även i några lager till från toppen till botten 

med några skärvstenslösa mellan dessa. Skärvsten fanns 

uppifrån och ner i lager 11, 27, 21, 13 och bottenlagret 16. 

På östsluttningen till den östra höjden vid RAÄ 247 a 

var det skärvsten i lager 1 och 2 samt i det tunna lagret 

45 direkt under de föregående. I gropen lager 30 upphittades 

några samt i lager 31 främst ovanför härden A5819 

och en kraftigt demolerad härdrest i lager 36 kan ha orsakat 

att det fanns skärvstenar i lager 31 ovanför. Det 

fanns dock inga i lager 36. Även det tjocka lagret 28 innehöll 

skärvstenar jämnt spritt i lagret utom strax öster om 

härdresten A5862 som låg i lager 29 där det fanns enstaka 

flera i lager 28 ovanför öster om härdresten.

Söder om E4 vid 247 b kunde det konstateras att det 

fanns skärvstenar i några lager. I den östra sänkan observerades 

glest med skärvsten i det övre tjocka lagret 25. 

De övriga lagren under saknade skärvsten. I bäckdälden 

väster därom kom det några skärvstenar i det omrörda 

lagret 104. I övrigt var det samma utseende på lagrens 

skärvstensförekomster som norr om E4 med skärvstensfria 

lager varvade med skärvstenslager. Det fanns bara 

skärvsten i lager 115 under 104. 

Några andra fyndkategorier kunde också iakttagas. 

Dessa var mycket få och koncentrerade till vissa ytor om 

man undantar enstaka fynd på vissa ytor utanför de svagt 

fyndrikare ytorna. Artefakttyperna är inte många. Det 

rör sig om recenta fynd som rödgods, söm, brodd, beslag 

och spikstjälk av järn och tegel. Dessa fynd låg i de översta 

lager 1 och 2 eller i några enstaka fall i ytan på lager som 

vilade direkt under dessa som lager 6 och 8 med varsin 

rödgodsskärva eller lager 30 som hade en spikstjälk. De 

andra fyndförande lagren innehöll enbart förhistoriska 

fynd. Krukskärvor är funna i endast 8 exemplar i lagren, 

varav 1 i lager 6, 1 i lager 8, 4 i lager 28 och 2 i lager 29. 

Ett flintavfall har kommit fram i lager 2. En kvartskärna 

i lager 25 och ett avslag i lager 7. En hartsbit påträffades 

i lager 29 samt en bit lerklining i lager 40. En fragmentarisk 

svinkäke låg i bottenlagret nr 16. Ett obränt ben framkom 

också i lager 28 och även ett i lager 115 vid förundersökningen. 

Båda dessa var fragmentariska. Ett bränt ben 

förekom också i lager 6. Övriga fynd påträffades i provrutorna, 

som lösfynd eller i anläggningarna. Den mycket 

glesa fyndspridningen förekommer i lager över alla de 

undersökta ytorna. 

Provrutorna 

Sammanlagt togs det upp 11 provrutor över den västra 

höjden. Dessa fördelades jämnt över höjdens yta från väster 

mot öster i nummerordning. Avsikten var att se om 

det förekom koncentrat av fyndkategorier (fig 27) och 

om det kunde finnas en koppling till markutnyttjandet 

vid odling som kunde påverka fyndens utseende och slutliga 

placering på höjden. Provrutorna är utplacerade på 

platån nedför sluttningen mot öster och vid dess fot och 

sållade från lager 1 på ytan och ner till botten. Rutorna 

är 1x1 m stora och placerade mellan 14 och 27 m från 

varandra. 

Rutnumren börjar längst i väster på platån med ruta 

320 som lades mittemellan den norra och södra schaktgränsen 

där det före undersökning syntes en mörkfärgning. 

I rutan kom inga förhistoriska fynd men några klumpar 

av kalkbruk och en järnspik i lager 1 (fig 24). 

Ruta 321 förlades 22 m öster om föregående och visade 

sig ha hamnat norr om lager 6. Denna ruta innehöll 

två bitar bränd lera, två snäckskal, förutom recenta fynd 

som en porslinsbit, fem bitar rödgods, en slaggbit och 

små klumpar kalkbruk (fig 24). 

Ruta 322 mellan ärjskikten 6 och 7 hade i lager 1 två 

bitar bränd lera och ett bränt ben samt små klumpar kalkbruk. 

Ruta 323 i norra kanten strax väster om lager 7 innehöll 

åtta fragmentariska skärvor av rödgods i ytlagret. 

Ruta 324 som hamnade ovanför lager 7 hade i lager 2 

en bit bränd lera. 

Ruta 325 låg i den västligaste utlöparen av lager 8 i 

norr. Fynd förekom i båda ytlagren. I lager 1 låg sex bitar 

rödgods och två bitar bränd lera och i lager 2 påträffades 

en järnbrodd, två rödgodsskärvor och en glasbit samt fyra 

bitar bränd lera. Den brända leran från båda lagren är 

troligtvis förhistoriska. 

Ruta 326 placerades längre österut och hamnade mitt 

i lager 8. I lager 1 låg elva rödgodsskärvor och fem bitar 

bränd lera. I lager 2 framtogs en bit bränd lera med chamottemagring 

som förmodligen är recent, liksom en järnspik, 

två rödgodsskärvor och en tegelbit. Förhistoriskt är 

förmodligen tre bitar bränd lera. I lager 8 därunder tillvaratogs 

ett bränt ben. 

Ruta 327 hade förlagts mitt i undersökningsytan och 

omfattade därmed södra delen av lager 7. Här saknades 

fynd. 

Ruta 328 togs upp i södra delen av undersökningsytan 

mittemellan lager 7 och 8. Här noterades ett flintavslag 

i lager 1. 

Ruta 586 blev också upptaget i södra kanten av undersökningsområdet 

strax söder om lager 8. I lager 1 låg 

kraftigt söndersmulade små bitar av bränd lera. 

Ruta 4778 placerades i botten på bäckdälden längst i 

öster. I ingetdera lager kom fynd men det fanns kolsplitter 

i lager 13. 

Av fyndens orientering över den västra höjdens ärjoch 

ploglager vid RAÄ 239 a kan det konstateras följande. 

Det fanns en klar tendens till en ökning av fynden 

ju längre nedför sluttningen de låg. Både de recenta fynden 

och de förhistoriska var flest i ruta 326 i lager 1 och 

2 men ganska fåtaliga i det undre lagret 8. Ytlagren hade 

dessutom en annan färg än de under. Det verkar sannolikt 

att fynden ansamlats där på grund av odlingstekniken 

då materialet dragits ner längre uppifrån. Fynden minskade 

i antal i nästa provruta nr 325 där de var 1/3 färre 

för att bli ännu färre i nästa ruta nr 324 längre upp i backen. 

I denna ruta saknades recenta fynd helt men i ruta 323 

som var nästa ruta på rad fanns det återigen ett större 

antal recenta fynd men inget förhistoriskt. Detta gör det 

troligt att även lager 1 och 2 delvis dragits ner till höjdens 

fot redan under förhistorisk tid och att det fortsatt senare 

tills de förhistoriska lagren på östra sidan av platån nästan 

helt eroderats bort. Plöjtekniken har förändrats under 

1800-talet vilket fynden visade. Dessa låg kvar i yt- 


23

skikten på platån som då inte längre skalades av genom 

plöjningen utan blev kvar genom att man växelvis börjat 

vända tiltorna fram och vid nästföljande plöjning tillbaka 

men att det trots detta fortsatt att dras nedåt i sluttningen 

på grund av marklutningen, men i en långsammare takt. 

En annan företeelse som visade att jord tagits från platån 

under förhistorisk tid och dragits ner diagonalt från sluttningen 

var att fynden minskade kraftigt i antal i provrutorna 

som togs upp i södra kanten av undersökningsområdet 

än i de norra. Det låg med andra ord fler fynd i lagren 

ovanför där ärjlagren under låg kvar som också dragits 

ner längre uppifrån. Fynden ökade något på västra sidan 

av platån ovanför boplatsen. Även om fynden var fåtaliga 

så syntes en klar tendens i materialets orientering på 

höjden. Samma förhållande kan ses i skärvstensmängden 

i provrutorna där det kom fram ca 25 skärvstenar i både 

rutorna 325 och 326 medan de var 6 st i rutorna 323 och 

327 samt 4 st i rutorna 322 och 328. Den enda rutan som 

avvek var ruta 324 med 2 st. Annars visade skärvstenens 

antal i varje ruta samma tendens som fynden och ökade 

mot norr samt mot nedre delarna av höjden. Det kan också 

påpekas att ett äldre täckdike (A2769) som grävts ner i 

lager 8 och 9 hade mest skärvsten och även rundade stenar 

som fyllning som uppenbarligen tagits från åkerytan 

i den nedre delen av höjden, eftersom det var det enda att 

tillgå. Rutorna 320 och 321 ovanför boplatsen på platåns 

västra sida hade 20 respektive 10 skärvstenar och i ruta 

586 i nedre delen av höjden fanns följdriktigt 9 st skärvstenar. 

Ruta 4778 i botten på bäckdälden var den enda 

rutan som saknade skärvsten men här var det kraftigt 

störda lagret 4. 

Trots de fåtaliga fynden visade de och skärvstenen i 

provrutorna samt ärjlagrens läge och utseende samma tendens 

att jordmassorna förflyttats från platån och nedåt. 

Att ärjskikten vandrat mellan platån och ner till lager 8/9, 

trots att det saknades ärjskikt mellan lager 7 och 8/9, 

fanns det små tecken på inom detta mellanparti där den 

största stenen (TS2304) hade en blanksliten topp som inte 

kan ha tillkommit av metallplogen i sen tid utan av ett 

mjukare material som exempelvis en träårder. Stenen har 

varit dold under det ytliga ploglagret. 

Betydelsefulla störningar 

Lagren har störts av rent naturliga fenomen som har en 

betydelse för bedömningen av den odlingscykel som präglat 

livsföringen i området. De störningar som skett i lagren 

måste ha haft ett samband med detta under samma 

tid eftersom de på flera håll överlagrats kraftigt. En av de 

viktigaste störningarna var de rotsystem efter kraftigare 

växtarter än sädesslagen som fanns på ungefär samma 

nivå som dessa. Dessa rotsystem fanns mycket sparsamt i 

vissa lager där själva rötternas avtryck syntes tydligt. De 


iakttagna rotsystemen noterades i lager 31/40, 36/37 (fig 

29), 8 (fig 33), 121 (fig 32) och 7. Bredden på dessa varierade 

mellan 0,30 och 0,04 m och kunde vara upp till 0,25 m 

djupa. Av dessa går det att urskilja tre skillnader i hur 

marken har använts. I lager 36/37 och 121 låg rotsystemen 

i kanten av lagret och försvann upp i detta med samma 

färg på jordfyllningen. Denna växtlighet kan ha stått 

i kanten av åkern och fått vissna och förmultna av sig 

självt. Det andra rotsystemet såg likadant ut men låg inte 

i lagrets kanter utan i lagret och dessa var tydligt avklippta 

i ytan av en ärjningsomgång på grund av deras läge i den 

aktiva delen av odlingsytan. Detta förekom i lager 31/40 

och 7. Det tredje lagret (lager 8) hade tätt med märken 

efter rötter i den centrala delen av botten som visar att 

det snabbt lagrats på så mycket jord att årdern aldrig nått 

ner till botten under terrassen (A2944) åtminstone under 

de sista odlingsfaserna. I lagrets kanter var störningarna i 

botten mer gropliknande. 

Den andra störningen i lagren utgjordes av gropar och 

ojämnheter i lagrets botten Detta förekom i flera lager 

där det inte gick att se några färgskiftningar i gropigheterna 

och det övriga lagret samt där groparna kunde vara 

ojämna i sig men inte hade några taggiga eller spretiga 

kanter utan mjukare konturer. Dessa gropar förekom mer 

eller mindre i stora och små störningar i flera lager. Storleken 

på ojämnheterna kunde variera mellan 0,10 – 0,70 m. 

Lager med kraftiga ojämnheter var nr 21, 23, 28, 31, 33, 

43 och 123 (fig 31), speciellt i lager 43 (fig 30), medan 

lager 8, 16, 17 och 115 hade det i kanterna och 124 bara 

i östra kanten. Gropar i något blygsammare skala förekom 

i lager 3, 7, 18 och 29. Hur dessa gropar bildats i 

botten på lagren är svårtolkat men ger intryck av att vara 

märken efter rötter från växtlighet som ryckts upp vid en 

eventuell röjning av marken och då har det fastnat en 

jordklump på rötterna som gjort att konturerna på avtrycket 

efter gropens kanter blivit mjukare. Några gropar 

kan också vara efter avlägsnade stenar. 

En tredje kategori av störningar var rotvältorna. Det 

fanns endast fem tydliga sådana på höjden vid 239 a. Tre 

av dem låg på platån i boplatsområdet i kanterna på lagret 

3 (fig 15). En (A684) låg i väster och tre andra (A3158, 

3461 och 5325) låg i östra kanten. En femte (A759) var 

belägen nära brunnen A776 på boplatsen. Rotvältorna i 

kanterna var mycket stora. De var nästan 4 m i bredd 

och hade ramlat mot sydost båda två. De tre mindre rotvältorna 

A759 (se A5325), A3461 och A5325 vid brunnen 

och i östra kanten av lager 3 samt under nordvästra 

hörnet av lager 6 måste ha ramlat mot sydväst eller nordost. 

Dessa var endast 1 – 1,80 m breda. En sjätte rotvälta 

låg under lager 8:s södra del och var 3 m bred. Den hade 

också fallit mot sydost. Rotvältorna verkar ha tillkommit 

samtidigt efter en storm från sydväst. En fråga som 

gjort att de två stora rotvältorna varit föremål för int-

esse är om de funnits på platsen samtidigt med boplatsen. 

Det faktum att de står vid kanterna av lager 3 och att den 

ena har ett stort kulturlagerfritt fält bakom sig där trädet 

har stått kan tyda på detta, men gropen A3502 som tillhörde 

boplatsen låg på ett sådant sätt att den måste ha tillkommit 

efter rotvältan på trädets ursprungliga plats. En 

14 C-datering (se dito) antyder dock att trädet eller träden 

stått på höjden innan boplatsen. Denna fråga är av stor 

vikt för bedömningen om hur samma befolkningsgrupp 

utnyttjat de två angränsande höjderna vid 239a och 247a i 

samspel med varandra eller om det förekommit två separata 

boplatser med två olika befolkningsgrupper samtidigt. 

En störning i marken som också är av intresse är de 

mörka oregelbundna fläckar av svartgrå mo med ibland 

inslag av sot som fanns i den gula markbotten vid RAÄ 

239 b söder om E4 precis där platån gick över till en östsluttning. 

Dessa fläckar noterades vid förundersökningen 

(Petersson 1996 s 24). De förekom i schaktet inom en 30 m 

lång yta ca 43 m väster om den västra kanten av lagren i 

bäckdälden vid RAÄ 247 b. Marken ovanför var grå och 

gulgrå. Fläckarna var avtryck efter rötter efter stora träd 

som stått där och så småningom förmultnat och då har 

mullen sipprat ner och fyllt ut håligheterna efter rötterna. 

Några fläckar framkom också vid undersökningen inom 

samma område. Här har det tydligen stått en skog av ganska 

gamla träd någon gång som förmodligen avverkats och 

därefter har marken odlats upp och så småningom har brunjorden 

som legat ovanför de mörkare rotsystemen hamnat 

i bäckdälden nedanför. Den mull som fanns i fläckarna 

stämde bra överens i färgton med lagren i dälden. 

Boplatsen 

Boplatsen var starkt skadad genom ärjning av lager 3. 

Boplatsresterna låg alla väl ansamlade i den västra delen 

av platån vid RAÄ 239 a norr om E4 över hela schaktbredden 

på 9 m och inom en 27 m lång sträcka (fig 23). 

Nästan alla anläggningar var täckta av lager 3 utom några 

i västra kanten och ett fåtal i öster. Endast bottnarna på 

anläggningarna kvarstod och dessa var nedgrävda i markbotten 

under alla lager utom ett fåtal som kunde skönjas 

i botten på lager 3. I boplatsen på platån fanns ett antal 

anläggningstyper som var följande: 

20 st Stolphål 

10 st Gropar 

4 st Härdrester 

1 st Brunn 

16 st Kulturjordsutfyllnader 

2 st Stenlyft 

2 st Pinnhål 

3 st Årderspår 

1 st Gödselgrop 

De olika anläggningstyperna var spridda över hela ytan 

men det gick att se svaga tendenser till grupperingar som 

är svårtydda. Stolphålen uppträdde spritt i östra delen av 

boplatsen och förtätades i antal i centrala delarna och 

förekom mycket glest i väster. I den centrala delen låg sex 

(A3522, 1174, 3263, 1132, 1111 och 1056) på rad mot 

nordväst och skulle vid första påseende kunnat tillhöra 

vägglinjen eller den bärande delen till takstommen i en 

byggnad. Stolphålen i raden var olika i utseendet, både i 

bredd, djup och uppbyggnad. Här varierade djupet mellan 

0,25 m till 0,01 m. Även bredden på stolphålen varierade 

kraftigt från 0,36 m till 0,14 m. Avstånden mellan 

stolphålen kunde variera mellan 1 och 2 m. Dessutom syntes 

A1132 redan i lager 3 medan de övriga hade skalats 

av i ytan av lager 3. Ett stolphål (A853) till, började i lager 

3 men låg väster om raden. Det fanns inte någon konsekvens 

mellan stolparnas utseende i raden som skulle ge en 

självklar tolkning åt dess funktion som samma djup och 

storlek på stolphålen eller samma utseende i allmänhet. 

Om det skulle ha varit den västra väggsidan av en byggnad 

skulle brunnen (A776) hamnat i huset, vilket verkar 

föga troligt. Om vi förutsätter att boplatsanläggningarna 

är ungefär samtida. Det andra alternativet skulle vara att 

raden utvisar flera bebyggelsestadier på samma plats innan 

brunnen kom till, eller att raden var den östra väggen i en 

byggnad. Åt det hållet fanns det inga stolphål som skulle 

antyda en motsvarande vägg mot väster. De övriga stolphålen 

visade inget inbördes samband mellan varandra. 

De anläggningar som betecknats som stolphål har alla 

haft raka väggar och plana eller svagt konkava bottnar. 

Vissa stolphål hade placerats i en större grop (A399, 3986, 

853, 1111 och 1174). Andra var nergrävda i en grop så 

att själva stolpen syntes som en mörkfärgning i mitten på 

gropen (A665, 679, 1064, 1655, 1878, 3263 och 3522). 

En tredje variant var de som bara hade en enkel nedgrävning 

i marken (A990, 998, 1056, 1132, 1803, 1835, 3568 

och 5338). 

Härdresterna var alla orienterade till boplatsens västra 

del. En av dem (A1035) måste vara något yngre än de 

övriga eftersom den redan började synas i lager 3 medan 

de övriga låg i markbotten under lager 3. En annan härdrest 

(A4803) låg i ytan på en kulturjordsutfyllnad (A1738), 

vilket visar att den tillkommit i ett mellanstadium då boplatsen 

redan fungerat som odlingsyta en gång. Den tredje 

härdresten (A1793) fortsatte under den södra schaktkanten 

och den fjärde härdresten (A1901) låg precis utanför 

västra kanten av lager 3. Alla fyra härdarna var kraftigt 

oregelbundna och skadade av ärjningen av lager 2 

och 3. Detta antydde skärvstensförtätningarna i de ovanförliggande 

lagren. Inga av de här härdarna hade kvar 

sitt ursprungliga utseende från den tid då de anlades. De 

hade spritts ut åt alla håll. Speciellt A1035 var utspridd 

inom en 3 m stor yta runtom den 0,86 m stora sotkoncentrationen 

i mitten. De övriga var nästan totalförstörda 

men A4803 kunde tolkas som en härdgrop och de övriga 

som plana härdar. 


25

+ 106,00 

SV NO 

A 776 

PF 4646 

20 

3 

PF 4647 21 

13 

28 

PM 4645 

PF 4649 

PF 4650 

PF 4651 

PF 4652 

PK 3711 

Fig 12. Profil genom brunnen A776 på boplatsplatån i västra delen av 

RAÄ 239 a. Skala 1:20. 

De 10 groparna var något talrikare i öster än i väster. 

De var nästan alla oregelbundna och låg inte i någon inbördes 

ordning i boplatsen. Liksom de andra anläggningarna 

fanns det en (A699) av dem som redan började 

i lager 3 och torde vara något senare än de andra. Groparna 

varierade i storlek. En (A3997) var 3 m lång medan en 

annan (A1730) endast var 0,37 m. Det fanns ingen grop 

som var rund utan de flesta hade en oval eller oregelbunden 

form. Groparna var i regel grunda och fyllda med 

mo eller mjäla i olika färgskiftningar. Flera urskiljbara 

lager i samma grop förekom i A670, 699, 923, 1671, 3461, 

3531, 3502, 3997 och 4022. Groparna var också ojämna 


6 

13 

2 

S 

22 

22 

23 

24 16 

12 

13 

25 

19 

PF 4653 

PF 4654 

PF 4655 

PF 4656 

PF 4657 

PF 4658 

0 1 m 

S 

26 

PM 4644 

27 

2 Gråbrun svagt grusig mo/mjäla, skärvsten, kol. 

3 Svartbrun/gråbrun mo/mjäla, skärvsten, kol. 

6 Brun, fläckvis gulbrun mjäla, skärvsten, kol. 

12 Brun grusig mjäla, kolstänk. 

13 Flammig brun och gulbrun mjäla. 

16 Vittrat grus från sten. 

19 Brunfläckig gulbrun mjäla med lerinslag. 

20 = Odlingslager 10, flammigt ljusgrå/brungrå mo. 

21 = Odlingslager 10, flammigt ljusgrå/brungrå mo 

med fläckar av gulbrun mjäla. 

22 Mörkbrun mjäla sparsamt fläckvis gulbrun mjäla. 

23 Mörkbrun mjäla rikligt med fläckar av gulbrun mjäla. 

24 Fet mörkbrun mjäla, ställvis sotig, kolstänk. 

25 Fet sotig brun mjäla med kolstänk. 

26 Fet sparsamt sotig brun mjäla med kolstänk. 

27 Mörkbrun mjäla. 

28 = Bottenlager 5, gul/gulbrun mjäla. 

i bottnarna som i A1671 där botten var taggig i utseendet 

efter rötter. Ett antal gropar var enfärgade med homogent 

material A886, 1730 och 3486. I fyllningarna förekom 

inte så sällan skörbrända- eller skärvstenar, kolsplitter 

samt i några fall bränd lera (se A699, 886, 923, 1671, 

1730, 3461, 3486 och 3997) samt i enstaka gropar andra 

fynd (se Fynden). En del av groparna hade ett mycket 

blandat jordmaterial. 

Den mest iögonfallande anläggningen var en brunn 

(A776) som låg i mitten av boplatsen något förskjuten 

mot öster. Den var 2,5 m i diameter och i den låg en stor 

sten. Brunnen var 1,11 m djup med konkav botten och 

igenfylld med ett stort antal lager som successivt hade 

rasat ner i brunnen (fig 12). Det verkar som om den stått 

öppen och självmant fått rasa igen. Lagren låg nämligen 

i en sådan ordning att det ganska tydligt syntes i lagerföljden 

att dess raka väggsidor ställvis kalvat och varvats 

med material från ovankanterna då och då som rasat ner 

i gropen. De var sammanlagt ett tiotal lager. Även skärvsten 

och sot förekom. Några små sotiga lager i brunnens 

botten låg varvat med ljusare material av mo som måste 

ha hamnat där då brunnen fortfarande användes. Den 

stora stenen i brunnen har förmodligen från början legat 

norr om denna där det fanns en igenfylld grop av mörkare 

material och att man knuffat ner stenen i brunnen 

när den var förbrukad. Fynden som kom i brunnen låg i 

ytlagren, mest på södra sidan. När brunnen undersökts 

till botten fylldes den med vatten någon decimeter. Brunnen 

hade grävts ner i mo som övergick till gulbrun mjäla 

längre ner mot botten. 

En vanligt förekommande struktur på boplatsen var s k 

kulturjordsutfyllnaderna som bestod av omrörda kulturlager 

som genom ärjningen på boplatsen fyllt ut de flacka 

håligheter och grunda gropar som fanns där (fig 15). Sammanlagt 

16 utfyllnader var skönjbara. De kunde variera 

kraftigt i storlek. En (A1738) var 2,90x2,42 m stor och 

dessutom demolerad av ett täckdike i väster, medan A1149 

endast var 0,17 m stor. De flesta av dessa utfyllnader var 

dessutom grunda och flacka. De flesta var kraftigt oregelbundna 

och i några fall syntes det att utfyllnadslagret hade 

samma struktur och färgning som lagret ovanför. A1149 

låg i markbotten (lager 5) men var fylld med samma jord 

som fanns i det ovanför liggande lagret nr 3 och A1888 

hade samma jordfyllning som lager 2 ovanför. De flesta 

(A658, 980, 1149, 1194, 1204, 1663, 1714, 1738, 1813 

och 1888) utfyllnaderna hade fyllt ut sänkor i markbotten 

(lager 5) under lagren. Några av dem (A1007 och 1072) 

låg både i lager 3 och 5 och några i lagren ovanför markbotten 

som A649 i lager 3:2 och A865 i botten på lager 3. 

Detta tyder på att det kan ha funnits två boplatsstadier 

som varvats med odling däremellan. Då skulle det i botten 

under boplatsen kraftigt demolerade odlingslagret 10 

ha varit det äldsta lagret som fanns kvar på platån sedan

de äldre lagren hamnat i sluttningen och i botten på bäckdälden. 

Lager 10 torde inte skilja sig i tid så mycket från 

de ovanförliggande boplatsresterna. Lagerföljderna kompliceras 

ytterligare av att några boplatsanläggningar låg 

under eller över några kulturjordsutfyllnader. A994 hade 

täckt över stolphålet (A3997) i en grop och härdresten 

A4803 vilade ovanför utfyllnadslagret A1738. En annan 

förklaring till att en del utfyllnadsgropar gick ner i bottenlagret 

kan vara att det uppstått sänkor då man ryckt upp 

växtlighet från en trädesperiod med rötterna vid odlingen 

då boplatsen övergivits för gott och att härdresten A4803 

tillhört åkern istället och inte boplatsen. I så fall skulle 

det kunnat röra sig om endast en boplats vid ett tillfälle, 

såvida inte betydligt äldre boplatser legat där och totaldemolerats 

och förflyttats nedför sluttningarna innan platån 

fick sitt plana nederoderade utseende. 

Till odlingen på boplatsområdet hörde förmodligen ett 

stenlyft (A814) och tre ensamma årderspår i markbotten 

(lager 5) som var spridda över området. De syntes som 

mörka strimlor i botten och var korta. En (A1139) låg 

mitt i boplatsen, liksom en söder om A1125 inte långt 

därifrån. Den tredje låg norr om A658 i nordöstra kanten 

av den undersökta delen av boplatsen. 

En anläggning som kan förbrylla något var en grop 

(A1220) som var 2 m bred och 2,7 m lång och 0,30 m 

djup med en smågropig botten. Den hade en ränna som 

gick ut mot norr och i söder fortsatte den under schaktkanten. 

Det som var märkligt var att den brunaktiga fyllningen 

luktade gödsel. Det kunde tänkas att man lagrat 

gödsel där under sen tid men problemet var att gropen 

tydligt hade överlagrats av lager 3:2 och 3. Den torde 

med andra ord vara förhistorisk och skulle kunna ha ett 

samband med stolpraden om det representerade en byggnad 

från samma tid. Den norrgående utvikningen skulle 

då ha kunnat vara en gödselränna som kommit från en 

byggnad. 

Fynden på boplatsen 

Nästan alla fynd framkom i den östra delen av boplatsen 

och då koncentrerade till några anläggningar (fig 24). Fynden 

fortsatte att uppträda även i anläggningarna vid det 

angränsande lager 6 öster därom. Bara i gropen A699 

kunde bränd lera iakttagas i små mängder och i mycket 

små bitar. På brunnen A776:s yta förekom sex brända 

ben och tre bitar bränd lera och vid rotvältan A5325 påträffades 

en krukskärva. En annan låg vid gropen A886 

samt en tredje vid rotvältan A3461 i nordöst, samt även 

en vid den stora rotvältan A3158 i öster. Endast ett fåtal 

bitar bränd lera framtogs i A886, 923, 3461 och 3997 

och ett flintavslag kom också i rotvältan A3461. Det kan 

konstateras att fynden var påfallande få för att vara en 

boplats. De låg dessutom nästan helt i anläggningar. Här 

och var kunde det iakttagas små bitar bränd lera men så 

fragmenterade på grund av odlingen att de inte gick att 

tillvarata. Förmodligen har fynd smulats sönder i ärjningen 

av boplatsen och dess kulturlager 3. En del har förmodligen 

hamnat i lager 1 nere i kanten på bäckdälden. Skärvsten 

uppträdde inte bara i lager 3 utan även i anläggningarna, 

speciellt i groparna A699, 886, 923, 1671 och 3461. En 

del fynd kan också ha följt med förskjutningen av lager 3:2 

och 3:3 mot södra schaktkanten. Kolsplitter var spritt i några 

gropar (A699, 886, 923, 1671, 1730 och 3461). 

Övriga anläggningar inom undersökningsytan 

De övriga anläggningarna är i stort sett förlagda i ett stråk 

på RAÄ 239 a och b där platån slutat och där sluttningen 

tar vid mot öster. Det fanns en koncentration söder om 

lager 7 och öster om den förmodade odlingsgränsen A2144 

(fig 16). Här låg 10 anläggningar i markbotten inom en 

12x6 m stor yta. Den största var en kulturjordsutfyllnad 

(A2226) som var oregelbunden och 3,20x2 m stor med 

en gropig flack botten samt fylld med mörk jord blandat 

med enstaka skärvstenar och bränd lera samt en vittrad 

krukskärva (F34). De flesta andra anläggningarna låg 

väster om kulturjordsutfyllnaden i ett stråk i nordöst – 

sydväst. Den längst i sydväst var ett stolphål eller pinnhål 

(A2162) ca 0,10 m i diam i en 0,23 m stor grop. Intill denna 

mot nordost kom ytterligare ett stolphål 0,77 m långt och 

0,45 m brett och såg ut att bestå av två stolphål (A2172). 

Den ena hade en inre grop med skärvstenar som en trolig 

skoning. Mot nordost fanns ett stenlyft (A2183) liksom 

nästföljande anläggning (A2197) i samma riktning och 

även nästa (A2206). Ca 1 m östnordöst om denna förekom 

en härdrest (A2214) med en avlång form ca 0,22x0,45 m 

stor och hade en gropig botten. Kvar av härden var endast 

en sotflammig yta med kolsplitter och små bitar bränd 

lera. Några meter öster om kulturjordsutfyllnaden var en 

stenfylld grop (A2962) belägen med en orientering i nordsyd 

och 1,36 x 0,90 m i omfång med en rektangulär fyllning 

av sten ner till gropens plana botten som låg 0,30 m 

djupt. Gropen var skadad i nordväst av ett täckdike men 

såg vid första påseende ut som en kistnedgrävning för ett 

skelett men jordfyllningen var så lös i konsistensen att 

det torde ha varit en nedgrävning för odlingssten under 

recent tid. Till detta stråk av anläggningar som förekom i 

sluttningarnas övre delar nära platåkanten hörde de som 

ca 35 m söder om dessa framkom söder om E4 vid RAÄ 

239 b. Här låg tre anläggningar ganska nära varandra 

inom en 15 m lång sträcka, varav den västligaste var ett 

stolphål (A482) ca 0,8 m brett med ett inre 0,20 m brett 

stolphål omgärdat med en stenskoning 0,38 m djupt. Med 

andra ord ett kraftigt stolphål som i sitt bevarade skick 

skilde sig från de övriga stolphålen på grävplatsen (fig 13). 

Ca 10 m öster om detta låg en ugnsrest (A496) efter en 


27

Fig 13. Stolphålet A482 vid RAÄ 239 b, som hade mycket sten i ytan. 

Foto Karin Lund. 

förmodad kupolugn med en meterbred diameter och en 

konkav botten där det fanns rödbränd mo och lera. I gropen 

förekom också sotrester, kolsplitter och små bitar 

bränd lera och även en bit lerklining (F94). Några meter 

öster om ugnsresten framkom ytterligare ett stolphål 

(A1568) som var alldeles runt och 0,20 m i diameter. Alla 


dessa anläggningar tillsammans skulle kunna vara resterna 

efter ytterligare en boplats som legat på östra sidan 

av platån men som ärjats bort då lager 7 användes men 

att de som låg i sluttningen klarade sig genom ett tjockare 

jordtäcke bildades i sluttningen vid odlingen. I så fall 

torde denna boplats ha varit äldre än den som låg kvar 

på platån under lager 3. Detta är dock osäkert. Dessutom 

har i så fall E4 förstört anläggningarna mellan RAÄ 239 

a och b. Det kan också tänkas att det är små separata 

aktivitetsytor med särskilda funktioner under samma tid 

som boplatsen på platån eller att de är äldre. Anläggningarna 

vid RAÄ 239 b kan tala för detta då de har ett 

något annorlunda utseende. 

I övrigt fanns det bara några enstaka anläggningar som 

ej går att placera in i de stora sammanhangen på undersökningsytan 

som en stensamling (A2918) med bland annat 

några skärvstenar i, mellan lager 7 och 8 samt en mörkfärgning 

(A3217) med recenta fynd i mellan stenansamlingen 

A2144 och lager 6. 

På östra platån vid RAÄ 247 a som under plöjskikten 

1 och 2 bestod av ett ca 0,10 m tjockt lertäcke ovanpå 

mjälig och moig lera kunde det skönjas mycket svagt rosa 

fläckar ca 0,60 – 1,0 m stora med enstaka kolbitar i lager 

2 ovanför. Detta var förmodligen märken efter bortärjade 

härdar som eldskadat markunderlaget med sin hetta.

Teckenförklaring, plan 

Teckenförklaring, profil 

L 

Brunn 

Grop 

Rot, trä 

Kulturjordsutfyllnad 

Stenansamling 

Sten 

Stenlyft 

Flyttad sten 

Lager endast iaktagna i profil 

Härd 

Stolphål 

Dike 

Recent 

Terass 

Prov 

Kol 

Årderspår 

Lera 

Bränd lera 

J 

T 

Årderspår 

Bränd lera 

Lerklining 

Ben 

Keramik 

Flinta 

Knacksten 

Kvarts 

Harts 

Järn 

Fosfatprov 

Kolprov 

Makroprov 

Tegel 

Skärvsten 

Härdrest 

Rostutfällning 

Varvighet 


29

RAÄ 247A 

RAÄ 239A 

Fig 14. Översiktsplan över hela undersökningsområdet RAÄ 239 a+b och 247 a+b på ömse sidor om E4 som skär igenom två höjder. Skala 1:1500. 


104,50 

106,50 

X 68700 

105,50 

105,50 

5464 

104,50 

3347 

2107 

5511 

542 

3305 

E4 

1935 

557 

4216 

RAÄ 247B 

5176 

105,50 

RAÄ 239B 

106,50 

5270 

5254 

102,50 

106,50 

508 

103,50 

104,50 

X 68600 

105,50 

Y 61800 

104,50 

Y 61500 

RAÄ 239B RAÄ 247B


31 

Fig 15. Odlingsspår vid boplatsen och kulturlagren nr 3, 3:2, 3:3, 6 och 10 på västra delen av platån vid 239 a. Skala 1:200. 

Långprofil 

S542 

S557 

S2107 

S1935 

S508 

S3347 

A1888 

L3 

X 68650 

S3305 

S5176 

A684 


S5254 

S5464 

S5511 

S4216 

S5270 

A1813 A1738 

A1714 

A1663 

A1738 

A1706 

A1139 

A1204 

A1072 

A649 

A1149 

L3:2 

A1194 

A3579 

A865 

A5325 

A969 

A3502 

A944 

A658 

A980 

A814 

L3:3 

A3461 

A3158 

L10 


Långprofil 

L6 

A3245

Fig 16. Odlingsspår och odlingslagret nr 7 samt boplatsrester på östra sidan om platån vid 239 a. De runda ringarna markerar stenlegorna. Skala 1:200. 


A3270 

X 68675 

A3078 

TD2595 

A2078 

L7 

A2068 

A2061 

A3013 

TS2892 

A2910 

Långprofil 

A2268 

A2214 

A2206 

A2197 

A2183 

A3015 

A2365 

X 68660 

A2172 

A2962 


A2162 

A2144 

A2226 


A3217

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

L9 

A2944 

L8 

X 68675 

L7 

Fig 17. Odlingsspår och lagren 8 och 9 på östsluttningen vid 239 a samt terrasskanten A2944. Skala 1:200. 

TS2304 

Långprofil 

A2769 

A2918 

X 68660 

Y 61615 



33

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

Fig 18. Plan över de ärjlager i bäckravinen där bredden på dessa kunde urskiljas. De små lagren som ej kunde gränsbestämmas har läget 

markerats på långprofilsidan. Gränsen mellan 239 a och 247 a går mitt i bäckravinen. Skala 1:200. 


S508 

L27 L26 L24 L19 L20 L21 

L23 L22 

L9 

L18 

L12 

L14 

L8 

X 68675 

L16 

A5354 

L11 

L13 

L17 

L16 


L4 

L17 

L13 


L4 

X 68660 

Y 61645 

Y 61615

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

X 68630 

Fig 19. Plan över läget för ärjlagren i bäckravinen söder om E4 vid västra delen av RAÄ 247 b. Endast lager 115 kunde urskiljas i markytan. 

Skala 1:200. 



L120 

L104 

L117 

L116 

L128 

L119 L118 

L121 

L105 


Y 61740 

Y 61710 

X 68615 


35

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

Fig 20. Anläggningarna och årderspåren vid RAÄ 247 a markerade. A5810 och A5827 är åkerhak, A5819 och A5862 och en härdrest? är härdar 

samt A5863 och A5864 är årderspår i profilen. Skala 1:500. 


S508 

A5862 

A5863 

X 68680 

A5827 

A5819 

A5864 

A5810 

X 68670 

Y 61790 

Y 61750

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

X 68635 

Fig 21. Plan över lager 25:s utbredning och haket A4576 öster därom samt de övriga lagren under nr 25 markerade. Årderspåren låg alla i det 

översta lagret 25 på dess yta och något diagonalt till marklutningen mot väster och söder. Skala 1:200. 

A4576 

(L124) 

L25 

L123 L122 

L124 L125 

L127 L126 

X 68620 

Y 61790 

Y 61760 


37

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

Fig 22. Fynden, anläggningarna och årderspåren från RAÄ 239 b söder om E4. Skala 1:200. 


S508 

X 68620 

A496 

A482 


X 68605 


Y 61520

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

A1035 

A699 

A679 

A665 

A1671 

A1878 

A670 

A1835 

A1901 



Fig 23. Boplatsytan på platån vid RAÄ 239 a. Anläggningarna var kraftigt sönderärjade och utgjordes främst av stolphål, gropar, härdrester och en 

brunn (A776). Härdarna A1533, A1308 och A1551 kan tillhöra odlingsytan lager 6. Skala 1:200. 


A3486 


A923 

A1056 

A1111 

A1125 

A1064 

A4803 

A1803 

A5338 

A3568 

A3531 

A1132 

A1655 

A776 

A1730 

A3986 

A3263 

A886 

A4022 

A1308 

A998 

A1174 

A3522 

A1793 

A3997 

A3629 

A853 

A1220 

A990 

X 68650 


39

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

Fig 24. Fyndspridningen på boplatsplatån vid västra delen av RAÄ 239 a och provrutorna från undersökningens begynnelsestadium. Skala 1:200. 


S508 

R321 

R320 

L3 

L6 

L3:2 

L3:3 

X 68650 


Y 61500

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

Fig 25. Fyndspridningen vid RAÄ 247 b, som nästan alla var belägna vid lager 25 i östra delen. Skala 1:500. 

X 68635 

L25 

X 68615 

Y 61790 

Y 61690 


41


Fig 26. Fyndspridningen i lagren och anläggningarna vid RAÄ 247 a. Fynden är mest koncentrerade till lagren 28 och 29 samt härden A5819. 

Skala 1:200. 

X 68680 

X 68670 

S542 

S557 

Y 61750 

S2107 

S1935 

S508 

S3347 

S3305 

S5176 

S5254 

5867 

5866 

5865 

5869 

5843 

S5464 

S5511 

S4216 

S5270 

5868 

5871 

5809 

5870 J 

5869 5785 

5873 

5872 

5783 

5784 

5782 

5480 

5483 

5530 

5666 

5668 

5669 

5479 

5531 

5667 

5529 

5670 

5481 

5874 

5875 

5876 

5528 

Y 61790

S5464 

S3305 

S3347 

S2107 

S542 

S5511 

S4216 

S5176 

S1935 

S557 

S5270 

S5254 

S508 

X 68695 

R326 

R325 

R4778 

R324 

R320 

Fig 27. Läget för de i begynnelsestadiet undersökta provrutorna samt fyndspridningen inom den östra delen av RAÄ 239 a. Provrutorna i väster 

finns på fig 23. Skala 1:500. 

R327 

R328 

R586 

R322 

X 68655 

Y 61650 



43

+ 104,20 

+ 104,20 

X 68672,72 

Y 61626,83 

Halm 

1 

Täckdike 

2 - 4 

Fig 28. Profil genom bäckdälden vid RAÄ 239 a och 247 a som visar 16 ärjskikt ovanpå varandra och under 3 ploglager. Ärjskikten varierar kraftigt i tjocklek, utbredni 

De snedställda tapparna i lagerändarna kan ha orsakats av årdervändningarna. Skala 1:40. 

11 

19 

18 

27 

5 

Provserie 

Provserie makro 

pollen 

146 147 148 149 150 151 152 

15 

16 

L 

B(F4028) 

L 

L 

17 

Åderspår (lager 13) 

135 136 137 138 139 140 141 

0 1 2 3 4 5 6 7 

Tegelrör 

Åderspår (lager 21) 

11 12 13 14 15 16 17 18 

21 

20

Fig 29. Profil genom västra delen av östsluttningen vid RAÄ 247 a med störningar i ärjlagren som sönderplöjda härdar, märken efter rötter, några årderspår och hur stenå 


+ 105,00 

36 

37 

31 

A5819 härdbotten 

L F5865 

L F5866 

L 

35 

34 

+ 105,00 

39 

5 

1 Brungrå mo. 

2 Gråbrun mo med bränd lera, kol och skärvsten. 

5 Beige mo. 

28 Flammig gråsvart mo med skärvsten och fynd. 

30 Smutsgrå lerblandad mo, enstaka mörka fläckar med skärvsten och fynd. 

31 Svartgrå mo, med inslag av beige eller gul mo och skärvsten samt bränd lera. 

32 Ljus brunbeige mo, kolsplitter och bränd lera. 

33 Svartgrå mo med inslag av beige och gula fläckar. 

34 Beige mo med inslag av gråa fläckar och rötter. 

35 Brungrå mo med inslag av svartgråa fläckar och bränd lera. 

36 Svartgrå mo blandat med sot- och beige fläckar. 

37 Beigegrå, beige och mot öster gråbeige mo med rostutfällningar och rotfärgningar. 

38 Beigefläckig brun lera. 

39 Brunbeige/beige/gulbeige med gråa rotstrimlor. 

40 Flammigt beigegrått med gråa och svarta klumpar samt rostutfällningar. 

38 

1 

2 

33 

31 

T 

37 

2 

Rötter i bo 

L36 

3 4 5 

10 11 12 13 14 15

+ 104,00 

+ 104,00 

+ 104,00 

48 

31 

41 42 

28 

40 

L 2 

29 

F5873 

1 

2 

Provserie 

pollen 

40 41 42 

Fig 30. Profil genom ärjlagren vid östra delen av den östra sluttningen av RAÄ 247 a. Detta parti domineras av haket A5827 och de två bronsålderslagren 28 och 29. 

29 

Störningar 

Provserie 

makro 

X 68683 

Y 61788,5 

X 68681,16 

Y 61769,97 

28 

Rötter ner i lager 28 

43 

Härd sönderplöjd 

A5862 

Ränna L29 

L 

L 

43 

A5827 s 

Åker 

20 21 22 23 24 2 

30 31 32 33 34 3 

47 

1 Brungrå mo med bränd lera. 

2 Gråbrun mo med bränd lera och skär 

5 Gulbeige mo. 

28 Flammig gråsvart mo med skärvsten o 

29 Flammig svartgrå/beige mo med fynd 

41 Brungrå mo. 

42 Beigegrå mo. 

43 Beigebrun mo med skärvstenar och k 

44 Gråbeige finmo och mjäla med kol, b 

45 Grå lerblandad mo med skärvsten. 

46 Gråstrimlad ljus beige mo. 

47 Flammig brun/beige/grå mo med ros 

48 Gulbeige lera. 

4 

4

Fig 31. Profil genom ärjlagren i marksänkan i öster vid RAÄ 247 b. Årderspåren syntes i ett ljusare skikt i ytan på lager 25. Skala 1:40. 


+ 101,80 

+ 101,80 

Nuvarande åkeryta 

Nedschaktad yta 

Schaktdjup 

1 2 3 4 

10 11 12 13 14 15 

25 Brunaktig humusblandad mo, skärvsten, fynd och kol. 

101, 102 och 104 Grå mo med små klumpar av lera. 

105 Gul mo och mjäla. 

122 Gråsvart/brun mo med en lerkörtel. 

123 Flammig beige/brun mo. 

124 Svart humusblandad mo, skärvstenar, bränd lera, kol. 

125 Gråsvart mo, skärvig sten. 

126 Ljusare gråsvart mo. 

127 Gulgrå mo. 

124 

126 

25 

F5319 

125 

127

+ 101,80 

+ 101,80 

Lager 101 och 102, bortschaktat 

105 

128 

115 

0 1 2 3 4 5 6 7 

104 

Provserie 

pollen 

Fig 32. Profil genom ärjlagren vid bäckravinen söder om E4 i västra delen av RAÄ 247 b. Lager 115 kan vara stört av en vattenströmning. Lagren 119, delar av 116 oc 

115 

116 

105 

117 

118 

Provserie 

makro 

L 

120 

Provserie 

fosfater 

11 12 13 14 15 16 17 18 

119 

104 

11

Fig 33. Profil genom terrassen A2944 i lager 8 visar hur jordmassor påförts en ursprunglig markyta med rotsystemet kvar. Skala 1:40. 


+ 104,43 

X 68673,64 

Y 61604,43 

5 

2 

8 

Rötter 

0 1 2 3 

2 Gråbrun/brun mo, skärvstenar. 

8 Svartgrå mo. 

5 Beige/gul mo, vid rotfärgning brungrå/gul mo.

Dateringsfrågor 

Om analysresultaten, se bilaga. 14 C-proverna utgör den 

viktigaste dateringsmetoden för denna undersökning, eftersom 

fyndmaterialet är mycket knapphändigt och fragmenterat. 

Sammanlagt har 25 14 C-prover analyserats från undersökningsområdet. 

Ett prov är analyserat av Beta Analytic 

Inc, Miami, Florida, USA, medan de övriga analyserna 

har utförts av Ångströmslaboratoriet i Uppsala. 

Analysresultatet redovisas i tabellform (fig 34). Halveringstiden 

är 5568 år och BP-åldern är avräknad från 1950. 

Här redovisas de kalibrerade värdena i metod B alltså 2 

sigma för att få den största sannolikheten i resultatet 

(95,4%). Proverna är kalibrerade med hjälp av Radiocarbon 

Calibration Program ”calib” Rev 3.0.3., Quarternary Isotope 

Lab, University of Washington enligt Stuiver, M. and 

Reimer, P. J. 1993. Proverna Ua 8538-8543 är efter Stuiver, 

M. and Kra, R. S. 1986. Provet 74575 från Beta tillvaratogs 

vid utredningen av fornlämningen och Ua 7018-7021 

togs vid förundersökningen men har tagits med här för 

att en fullständig redovisning av samtliga analysresultat 

från undersökningsområdet skulle erhållas. 

Avsikten med proverna har varit att datera de olika 

ärjlagren och ställa dem i relation till boplatsen och ett 

eventuellt uppehåll i aktiviteterna. Därför har även en 

rotvälta analyserats. I flera fall har två analyser utförts 

på samma objekt från två olika kollägen för att spåra om 

det finns eventuella anomalier i dateringarna. Kolmängden 

har stundtals varit mycket knapphändig vilket medfört 

att några analysresultat misslyckats. Dessa är ej medtagna 

i denna redogörelse. 

Tabellen (fig 34) är uppställd med den lagerföljd av 

ärjskikten som förekom på de olika ställena. Den visar 

med all tydlighet att dateringarna ligger i rätt kronologisk 

ordning med de äldsta lagren underst. Det fanns bara 

ett undantag där ett yngre lager (nr 20) överlagrades av 

ett äldre (nr 16). 

Det äldsta daterade lagret är nr 8 som låg i nedre delen 

av östsluttningen till RAÄ 239 a. Dateringen ligger mellan 

5570 och 5334 f Kr och torde vara den ursprungliga 

markytan som ärjats ner för den långa sluttningen och 

sedan ackumulerats i en konstgjord terrass (A2944) då 

man försökt förhindra en alltför kraftig jordförflyttning. 

Samma förhållande gäller lager 16 i botten på bäckdälden 

som har värdet 5264 – 4933 f Kr och torde vara en del av 

det gamla brunjordsskiktet. Det går inte att avgöra om 

detta lager kommit från den östra eller västra höjden ner 

i dälden. Den överlagrar helt lager 20 i botten som har en 

yngre datering, 2863 – 2284 f Kr. Detta kan vara efter 

röjningskol vid den första röjningsfasen i detta gråsvarta 

lager innan lager 16 hunnit ner till bäckdälden. Lager 116 

på södra sidan om E4 vid RAÄ 247 b motsvarade lager 

16 i norr och hade samma gråa färgtoning med en datering 

i botten av lagret mellan 3991 och 3727 f Kr och längre 

upp i samma skikt visade kolprovet tidsintervallet 2875 – 

2319 f Kr. Att den yngre dateringen följdriktigt låg högre 

upp visar att det förmodligen är röjningskol från odlingstillfället. 

Om röjningen har skett i sluttningarna och sedan 

hamnat i bäckdälden senare eller om det röjts på fyndplatsen 

är fortfarande en öppen fråga. 

Dateringarna visar dock att den första odlingsfasen 

kan ha skett under tidigneolitisk – eller mellanneolitisk 

tid. Lager 120, 121 och 128 var överlappade av lager 

116 och borde vara äldre eller samtida om inte lager 116 

vid röjningsfasen låg längre upp i backen och hamnade i 

dalgångsbotten senare än vad 14 C-dateringarna utvisar. 

Samma tidsepok gäller för lager 124 i marksänkan öster 

om bäckdälden vid RAÄ 247 b. Detta lager låg också 

nära markbotten och var svartfärgat. Här visade analysresultatet 

3509 – 3100 f Kr. Lager 125, 126 och 127 låg 

under detta och kan som i föregående fall vara äldre eller 

samtida, såvida inte lager 124 liksom 116 legat bredvid 

och ärjats ner över de andra lagren vid ett senare tillfälle 

under nästföljande tidperiod. En annan stenåldersdatering 

är provet från härden A5819 på östsluttningen till RAÄ 

247 a. Värdet rör sig mellan 2930 och 2600 f Kr. Denna 

mellanneolitiska härd har grävts ner i lager 36, 37 och 33 

och 34 som med ganska stor säkerhet därmed daterar 

dem till stenålder. 

Västra höjden RAÄ 239 a och bäckdäldens lager saknar 

i denna 14 C-analys en datering från äldre bronsålder 

men däremot har en rotvälta (A3158) intill lager 3 på platån 

ett värde mellan 1750 och 1450 f Kr, vilket möjligen 

kan tyda på att platån legat i träda under denna tid. Däremot 

finns det en äldre bronsåldersdatering på den östra 

höjdens östsluttning vid RAÄ 247 a i lager 29 i botten på 

lagerföljden just där. Här var värdet inom tidsintervallen 

1630 – 1390 f Kr. Dateringen kan påvisa boplatsens ålder 


51

Platån 239a 

Beta 74575 

Ua 7377 

Ua 7561 

Ua 8539 

Ö. Sluttning 239a 

Ua 7562 

Ua 7563 

Ua 7564 

Bäckdäld 239a, 247a 

Ua 7566 

Ua 7378 

Ua 7565 

Ua 7379 

Bäckdäld 247b 

Ua 7019 

Ua 7569 

Ua 7020 

Ua 7568 

Ua 7021 

Ua 7380 

Marksänka 247b 

Ua 7018 

Ua 7567 

Ua 7381 

Sluttning 247a 

Ua 7044 

Ua 8543 

Ua 8541 

Ua 8540 

Ua 8542 

som kan ha legat på platån innan det ärjats ner till det 

läge det hade vid undersökningstillfället. Om så är fallet 

kan odlingsytans ålder ändå inte bli så mycket yngre än 

lager 28 ovanpå som hade en datering till 1220 – 840 f Kr. 

Detta var också ett nedärjat kulturlager. Om dessa två 

kulturlager ärjats nedför sluttningen från deras ursprungliga 

läge på platån betydligt senare än bronsålder borde 

lagerföljden ha varit omvänd. 

Förutom lager 28 var lagren 15 norr om E4 och motsvarande 

lager 115 söder därom också från yngre bronsålder. 

Lager 15 har daterats till 926 – 787 f Kr och 115 

till 988 – 546 och 803 – 400 f Kr. Detta lager var det 

mörkaste och kan ha använts som mest i nära 600 år i 

olika omgångar. 

De förromerska och romerska dateringarna är flera 

än de föregående. Lager 117 har en datering mellan 523 

och 53 samt 405 och 164 f Kr och torde också datera 

motsvarande lager 17 norr om E4. Båda lagren på varsin 

52 Dateringsfrågor 



L6 

A3158 

A3013 

L7 

A2944(L8) 

L13 


L16 

L20 

247b:5(L117) 

L117 

247b:6(L115) 


247b:7(L116) 

L116 

247b:4(L25) 

L25 

L124 

L44 

L32 

L28 

L29 

A5819 

6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 1000 

BC AD 

2090+80 

2110+65 

1830+70 

3315+60 

1705+70 

1760+65 

6535+65 

2270+70 

2685+60 

6180+70 

4000+80 

2265+95 

2260+65 

2260+85 

2495+65 

4035+85 

5090+60 

1645+85 

1710+70 

4600+20 

1955+60 

2045+60 

2840+60 

3205+55 

4210+60 

Fig 34. Tabell över 14 C-dateringarna från lagren och några anläggningar som ingår i lagerföljderna. Lagren är markerade i stratigrafisk ordningsföljd 

vilket visar att dateringarna sammanfaller kronologiskt med lagerföljden. 

sida om E4 var gråflammiga och kan ha tillkommit då 

man längre upp i sluttningarna börjat närma sig den ursprungliga 

markytan under brunjordsskiktet som blandats 

med detta och givit lagret dess flammighet då det 

slutligen nått lägsta nivån i bäckdälden ovanpå lagren 15 

och 115. Det jämngråa lagret nr 13 i sin tur ovanpå dessa 

kunde dateras till 409 – 164 f Kr och har tillkommit omedelbart 

efter lager 17 och 117 eftersom dessa delvis har 

samma dateringar. En i huvudsak förromersk datering 

förekommer också på den östra höjdens östsluttning vid 

RAÄ 247 a i lager 32 som omspänner tiden 200 f Kr – 80 

e Kr. Lagret var ljust till färgen men innehöll bränd lera 

och kolsplitter. Detta kan vara bottenlagret på bronsåldersboplatsen 

på platån som följt med en förromersk 

röjningsfas. Lager 44 under ytskiktet lager 2 i åkern och 

ovanför lager 28 och 29 hade värdena 55 f Kr – 221 e Kr 

och följde direkt kronologiskt efter lager 32 som förekom 

på ungefär samma nivå men väster därom. Uppe på 

BP

den västra platån vid RAÄ 239 a kan härden A1533 som 

låg i lager 6 dateras till 361 f Kr – 54 e Kr och dateringen 

från Beta har i 2 sigma 370 f Kr – 80 e Kr vilket var nästan 

identiskt med dateringen från Uppsala av samma härd, 

medan lager 6 i sig hade en datering till 58 – 351 e Kr. 

Härden kan därför ha tillkommit vid slutfasen av ett odlingsskede 

av lager 6 och därefter har det återtagits eller 

fortsatts med odlingen under romersk järnålder utan uppehåll. 

Den låg nämligen i lagret och måste ha haft ett morfologiskt 

samband med detta. 

En romersk datering hade också lager 7 på platåkanten 

vid RAÄ 239 a med värdet 123 – 424 e Kr. Detta bekräftas 

också av härden A3013 som låg i lagrets södra del daterat 

till 147 – 537 e Kr alltså även in i folkvandringstid. Detta 

tidsintervall fanns också i lager 25 vid RAÄ 247 b söder 

om E4. En datering från ett av årderspåren visade 231 – 

608 e Kr och ett annat 145 – 535 e Kr. Lager 25 och 7 

verkar vara de senaste ärjskikten som 14 C-daterats i markutnyttjandet 

på de två höjderna. Dessa skulle alltså kunna 

vara slutfasen på denna form av odlingsteknik. 

Ett fåtal daterande fynd 

Om fyndlista, se bilaga. En rest av ett möjligt flintspån 

(F9 id 1929, fig 11) låg i lager 6 nära härdresten A1551 

vid RAÄ 239 a. Formatet på denna flintbit var mycket 

litet men den hade tydliga retuscher i kanten. Den gjorde 

intryck av att vara mesolitisk. 

Vid 247 a i lager 28 påträffades en krukskärva (F5530) 

som var väl genombränd och magrad med grova fältspatskorn 

(fig 11). Skärvan är rundnött och liten men påminner 

mest om det neolitiska välbrända keramikgodset. Denna 

grovmagrade keramik förekommer också under äldre bronsålder 

i Mälarområdet (Holm, Olsson, Weiler 1997:232). 

Denna keramiktyp har också hittats på ett antal ställen i 

Östergötland under senare år, exempelvis vid Nyhem, 

RAÄ 274 i Väderstads socken (Molin 1998:15). Den låg 

i det 14 C-daterade yngre bronsålderslagret men kan ha 

följt med från ytan av de stenålderslager som legat kvar i 

den övre delen av sluttningen då lager 28 förflyttades från 

höjdplatån och ner till nedre delen av sluttningen eller också 

har den ärjats upp från det äldre lagret 29 strax under. 

I lager 29 under framkom en hartsbit (F5785) som 

normalt förknippas med äldre järnålder men förekom som 

klister och tätningsmaterial redan från bronsåldern och 

äldre. Som exempel kan nämnas hartsbiten med avtryck 

från Hågahögen (Montelius, 1922:39, nr1101). 

En annan krukskärva (F24 id 3157) framkom i en svacka 

som fyllts ut med resterna av ett kulturlager (A3015) vid 

RAÄ 239 a söder om lager 7 vid kanten av platån. Denna 

skärva är också väl genombränd och magrad med grova 

fältspatskorn och kan vara neolitisk liksom den föregående. 

Frågan är om de anläggningar som låg söder om lager 7 

i sluttningen nära platåkrönet i en ansamling härstammar 

från stenåldern, eller om kulturlagerresten ärjats ner i 

svackan under ett senare tidsskede. Det visar dock att det 

funnits aktiviteter på höjdkrönet redan under stenåldern. 

Det finns en krukskärva (F38 id 3566) ifrån västra 

kanten av lager 8 med svart kärna och som har spjälkat 

sig på det sätt som är vanligt för krukskärvor från äldre 

järnålder i Östergötland (Stålbom 1998:138). Denna krukskärva 

kan visa på ett slutligt odlingsskede under järnåldern 

av jordlagret som kunnat fastställas som det ursprungliga 

brunjordsskiktet från 5000 talet som täckte kullen. 

Ett kvartsavslag (F12 id 2985) låg i lager 7 och torde 

vara från stenåldern (fig 11). 

De recenta fynden låg nästan alla i lager 1 och 2 som 

var de två ytlagren. Endast i två fall förekom recenta fynd 

i något av de undre lagren. Båda fynden var rödgods varav 

en (F19 id 2983) påträffades i lager 8 och den andra 

(F73 id 2984) var belägen i lager 6. Båda rödgodsskärvorna 

låg ytligt i lagren och direkt under lager 2, så de måste 

ha plöjts ner något djupare än de andra recenta fynden 

från lager 1 och 2. 


53

Laboratorieanalyser 

Fosfatanalysen 

Om analysresultaten, se bilaga. Denna är utförd av fosfatlaboratoriet 

i Visby och innehåller värden efter citronsyrametoden, 

en spottest, pH mätningar och en utförd glödförlust. 

Denna har haft flera syften som i sin tur var avsedda 

att ställas i relation till varandra för att se likheter 

och skillnader mellan odlingslagren, omgivningen och boplatsresterna. 

Syfte 1 var att se om det förelåg någon skillnad mellan 

odlingslagren beroende på deras struktur och om fosfaterna 

var annorlunda under de olika tidsskedena (fig 35). 

Det går att se vissa tendenser i värdenas fördelning. 

Det är mycket vanligt att de mörkaste lagren nära botten, 

som såg ut att innehålla mer organiskt material, hade 

de lägsta värdena, medan värdena i markbotten i regel 

var högre och de som blandats upp mycket med mineraljord 

hade värden något högre än de organogena jordarna. 

Fosfatvärdena i odlingslagret var överlag påfallande 

låga och i allmänhet var det en fallande skala med de 

lägsta värdena närmast markbotten. Om vi jämför de ställen 

där det fanns ordentliga lagerföljder går det att se 

fosfaternas fördelning på fyra platser. 

Värdena i lagren vid RAÄ 239 a i bäckdälden norr om 

E4 visade i grova drag en fallande skala där lager 26 och 

24 var tunna rester i östra delen av dälden. Dessa låg ytligt 

i lagerföljden och deras låga värden avvek från mönstret 

av de andra lagren som täckte en betydligt större yta i bäckdäldens 

botten. De högsta värdena förekom i ytan där 

lager 2 hade 13 Po liksom lager 11 under det omrörda 

lager 4 som hade 11 Po . Bottenlagren 16 och 20 innehöll 

endast 1 Po . Det understa lagret nr 22 hade ett högre värde 

på 8 Po men detta lager bestod av varvig svämsand. Återstoden 

av detta lager hade mao aldrig utsatts för odling, 

vilket möjligen kan förklara det högre värdet. 

Samma tendens till fallande skala mot botten kunde 

iakttagas i lagerföljden söder om E4 vid RAÄ 247 b i 

väster i bäckdälden där det översta lagret som ett prov 

togs i var lager 104 med 19 Po och i botten hade lager 116 

endast 1 Po . Närmast botten fanns här lager 120 med 8 Po som var likvärdigt med svämlagret nr 22 norr om E4. 

Samma situation förekom vid 247 b i lagren öster om 

det föregående. Lager 25 i ytan här visade 4 Po medan de 

tre under detta hade 1 Po . Lager 125 i botten innehöll 5 Po . 



Detta var gråsvart till färgen och kunde inte vara ett 

svämlager utan verkade vara av samma karaktär som de 

undre ärjade lagren med lägsta värdena. Det avvek med 

andra ord från det allmänna mönstret men kan vara det 

ursprungliga förnalagret på platsen som inte utsatts för 

samma intensitet i odlingen som de andra. 

Vid RAÄ nr 247 a längst i öster norr om E4 var värdena 

överlag något högre än på de övriga ställena mellan 

34 och 9 P o . Inom detta område låg en del lager efter 

varandra men de som låg på ett sådant sätt att de mer 

eller mindre överlagrade varandra visade en fallande skala 

av värdena ner till botten men med ett bottenlager (i det 

här fallet i sluttningens nedre del i öster nr 40) som på 

samma sätt som i de övriga ställena som nämnts tidigare 

med ett högre värde strax ovanför den orörda marken. 

Lager 40 var mest gråbeige i sin färgtoning men avvek 

från markbotten under som var ljusare. Det skulle kunna 

ha varit en rest av botten på något kulturlager någon annanstans 

ifrån som förflyttats genom ärjning på samma 

sätt som övriga lager. 

Att det utsatts för ärjning visade de spridda klumpar 

av sot över lagret som torde ha kommit från en sönderärjad 

härd eller sotförekomst. Det fanns också små bitar 

av bränd lera i lagret. Det högre värdet i detta lager, än i 

de övriga ovanför eller i den orörda markbotten under, 

kan vara en följd av att lagret förflyttades från platån 

och någon av boplatslämningarna. Lager 40:s ljusa färgton 

visar att det måste ha kommit i övergången mellan 

boplatsens botten och den orörda marken under. Utom i 

lagrens färgskiftningar var likheterna i läge påfallande 

med lager 125 och förutom att de båda hade samma konsistens 

så låg de i en sluttning med mycket svag lutning 

som också kan vara en orsak till att de bevarats bättre än 

de som legat i en brantare sluttning. De lager (nr 33, 36 

och 39) som låg väster om lager 40 och som skadats av 

stenåldershärden A5819 måste självklart vara äldre än 

denna. Här var lagrens fosfatvärden ganska jämna i förhållande 

till varandra (mellan 14 och 15 P o ). 

En tydlig koppling kan spåras mellan bottenlagren 

daterade till stenåldern och deras jämförelsevis låga fosfatvärden. 

Dessa har alla, utom vid RAÄ 247 a, endast 1 P o 

(lager 16, 116 och 124). Vid RAÄ 247 a hade lager 33 

och 39 vardera 14 P o och lager 36 liksom den orörda

Anm. Lagerrelation Lager Värde P 

Medeltid 

(L13) 

Förr. jäå. (L18) 

(L17) 

(L14) 

Y. brå. 

Stå. 

Svämlager 

Medeltid 

Förr. jäå. 

Y. brå 

Stå. 

Svämlager 

Botten 

Rom. jäå - Flkvt. 

Stå. 

Orörd förna 

Botten 

Kr. f. 

Y. Brå. 

Ä. brå. 

(Stå.?) 

Stå. 

Störda av A5819 

-"- 

-"- 

Botten 

Botten 

Platåbotten 

(L32) 

(L43) 

L2 

L4 

L26 

L24 

L11 

L12 

L19 

L18 

L13 

L14 

L17 

L16 


L23 

L16 

L16 

L20 

L22 

L104 

L118 

L117 


L119 

L116 

L120 

L105 

L125 

L122 

L123 

L124 

L125 

L105 

L2 

L45 

L48 

L44 

L43 

L32 

L31 

L31 

L28 

L29 

L40 

L40 

A5819 

L33 

L39 

L36 

L5 

L5 

L5 

RAÄ 239a 

RAÄ 247b västra 

RAÄ 247b östra 

RAÄ 247a 

Fig 35. Fosfatvärdena i lagerordning vid de fyra djuplagerområdena vid RAÄ 239 a+b och 247 a+b. Vissa lager ligger på samma nivå bredvid 

varandra (se text och fig 5 och 11). De som ligger på samma lagernivå står inom parentes. Vid RAÄ 247 a finns två grupper (L2 – 29 och 40 – 36) 

bredvid varandra i nivå. 

13 

11 

4 

1 

13 

10 

3 

11 

6 

7 

4 

1 

2 

1 

1 

1 

1 

8 

19 


14 

9 

1 

1 

8 

5 

4 

1 

1 

1 

5 

5 

34 

34 

14 

29 

22 

26 

21 

23 

11 

9 

26 

20 

14 

14 



33 

3 



55

Fig 36. Fosfatlinjernas värden norr och söder om undersökningsområdet och i anläggningarna vid RAÄ 239 a+b och 247 a+b genom 

citronsyrametoden. Skala 1:1200. 


X 68700 

105,50 

104,50 

104,50 

103,50 

105,50 

106,50 

102,50 

X 68600 

105,50 

Y 61800 

Pgrader Citronsyra 

104,50 


1 - 4 

5 - 10 

11 - 19 

20 - 29 

30 - 45 

Romber anger naturlig botten 

46 - 71

X 68700 

105,50 

104,50 

Fig 37. Fosfatlinjernas värden norr och söder om undersökningsområdet och i anläggningarna vid RAÄ 239 a+b och 247 a+b med 

spottestmetoden. Skala 1:1200. 

104,50 

103,50 

105,50 

106,50 

102,50 

X 68600 

105,50 

Y 61800 

Pgrader Spottest 

104,50 


1 

2 

3 

Romber anger naturlig botten 

4 

5 


57

marken under (lager 5) 15 P o . Om de överlag högre värdena 

vid RAÄ 247 a beror på en skillnad i laboratoriebehandlingen 

eller på andra markförhållanden just här 

är en öppen fråga. 

Den jämförelsevis fallande fosfatskalan mot botten som 

fanns i stort sett på alla de skilda lokalerna med flera ärjskikt 

ovanpå varandra verkade ha ett kronologiskt samband. 

I de fall då det tagits ett prov från den orörda markbotten 

i lager 5 och 105 eller i lager omedelbart ovanpå 

som tolkats som naturligt bildade och mycket litet odlade 

eller inte odlade alls (lager 22, 120, 125 och 40) har 

analysvärdena varit högre (mellan 5 och 33 P o ) än de som 

odlats under stenåldern och sedan steg värdena i grova 

drag ju yngre odlingslagren blev. 

Detta gäller lagren inom varje enskild lokal på de fyra 

olika ställena som undersöktes på samma sätt vid RAÄ 

239 och 247. De faktiska värdena från samma tid kunde 

dock variera mellan lokalerna. Den enda lokalen som 

skilde sig i detta avseende var RAÄ 247 a där de två daterade 

bronsålderslagren nr 28 och 29 hade de lägsta värdena 

(11 och 9 P o ) och inte stenålderslagren som låg 3 – 6 

P o högre inom denna lokal. Att värdena var så låga i lager 

28 och 29 är ganska anmärkningsvärt eftersom de är 

tydliga kolluvier från varsitt kulturlager från boplatser 

som ärjats ner från höjdplatån, vilket de flesta lagren inte 

är i sammansättningen utan som det verkar tillkomna på 

naturlig väg. Fosfatvärdena borde därför ha varit högre i 

dessa två lager än i de övriga. Detta ställer osökt frågan 

om det är odlingen som sänker fosfatvärdena till de låga 

nivåer som uppmätts här och att de extremt låga värdena 

under stenåldern visar på en sämre balans i näringstillförseln 

i odlingens initialskede än senare. Det kan också 

tänkas att man mycket långsamt utarmat den naturliga 

fosfathalten men givit ett tillskott som helt tagits upp av 

de odlade växterna så att efter skördetid återgår marken 

till de låga värdena. Det kan ej ha tillförts ett överskott 

av fosfater som ackumulerats då växtligheten har tagit 

sitt, vilket kan ha skett senare i de övre lagren från järnåldern 

(ex lager 44 med 29 P o ). 

Syfte 2 har varit att se om det fanns skillnader i fosfaternas 

grupperingar i höga och låga värden i plan från 

boplatsplatåerna och nedför sluttningarna samt i ett fall 

om det var någon skillnad i åkerområdena och ett icke 

uppodlat impediment söder om undersökningsområdet 

som kunde visa på att fosfaterna de facto var lägre i de 

uppodlade områdena (fig 36). 

För detta ändamål togs fosfaterna under dagens 

plöjskikt (lager 1) och förmodligen från lager 2. Värdena 

analyserades också med spottest alltså med en annan analysmetod 

för att se om det förekom några skillnader från 

samma prov (fig 37). pH-värdet kontrollerades också för 

att se om det låg inom de gränser där fosfaterna lättast 

fälls ut eller om den kalkrika marken var för basisk. 



I mycket grova drag visar resultatet av spottesten och 

citronsyrametoden ungefär samma utslag. Den fosfatlinje 

som drogs längst i sydväst rakt söderut från RAÄ 239 b 

mot ett ej uppodlat impediment där värdena var högst 

medan de i åkern var lägre, utom ett prov. 

Spottesten och citronsyrametoden i den nordvästligaste 

och mittlinjen som gick rakt norrut från RAÄ 239 a visar 

ungefär samma likheter i de höga och låga värdenas fördelning. 

De högre värdena kan ligga på rad och avbryts då 

och då av ett eller några lägre värden. Det verkar som om 

bäckdälden har jämförelsevis låga värden där den korsar 

alla de utlagda fosfatlinjerna både norr och söder om E4. I 

de fall då odlingen varit intensivast märks de största skillnaderna 

i citronsyrametoden och spottestmetoden allra 

mest. Exempelvis på platån i öster vid 247a är citronsyravärdena 

jämförelsevis höga varvade med mycket låga värden 

medan spottesten har relativt jämna värden. 

Det är samma fenomen söder om E4 vid RAÄ 247 b i 

de två fosfatlinjerna längst i sydöst. Däremot överensstämmer 

de två metoderna bättre längre ut från platån i 

dessa linjer. Det verkar som om skillnaderna i fosfaternas 

värden skiljer sig mera i de olika metoderna där odlingen 

varit intensivast, alltså på platån där odlingen kan ha skapat 

störningar i fosfaternas fördelning. 

Syfte 3 hade till ändamål att fastställa om fosfaterna 

hade höga värden i boplatsernas kulturlager eller om högre 

värden förekom i de nedgrävda anläggningarna i markbotten 

för att se om odlingen haft några effekter på fosfathalten 

i en övergiven boplats. 

Eftersom vi inte vet hur mycket fosfater som anrikats 

under boplatstiden kan detta vara svårt men de anläggningar 

som analyserats, på boplatsen RAÄ 239 a på västra 

platån, visar värdena mellan de två analysmetoderna en 

ganska god överensstämmelse. Däremot är värdena alltför 

låga (inte över 19 P o ) i jämförelse med andra karterade boplatser 

från äldre järnålder i Östergötland, även om man 

skulle multiplicera pH-värdet med det erhållna fosfatvärdet. 

Som exempel kan nämnas värdena från järnåldersboplatsen 

vid kv Paragrafen i Linköping där värdena varierade 

mellan 100 och 500 fosfatgrader (Helander, Zetterlund 

1995:33). Samma fenomen visade sig förekomma i kulturlagren 

från bronsåldern (lager 28 och 29) som ärjats ner i 

sluttningarna från den östra platån RAÄ 247 a. Här var 

värdena lägst (11 och 9 P o ) av alla lager trots att de borde 

vara högst med tanke på bronsåldersboplatsernas fosfatvärden 

i allmänhet. Någon annan förklaring än att detta är 

en följd av odlingen går ej att göra. 

Vedartsanalysen 

Om analysresultat, se bilaga. Analysen har utförts av Erik 

Danielsson, Glava. Sammanlagt 13 kolprover sändes för 

analys varav 9 kolprover gav resultat och 4 var i ett så-

dant skick att de inte kunde användas (se bilaga). Dessa 

har valts ut över undersökningsytan så att de kunnat ställas 

i relation till varandra, dels från den västra platån och 

bäckdälden öster om höjden vid RAÄ 239 a, och dels från 

bäckdälden söder om E4 vid 247 b samt odlingsytan öster 

därom vid samma fornlämning. 

Det främsta syftet med vedartsanalysen var att se om 

det fanns trädarter på fel ställe exempelvis fuktälskande 

träd på toppen av den torrare höjdplatån eller vice versa 

som kunde bekräfta jordförflyttningar genom odling. De 

flesta trädarterna var dock efter sådana släkten där det 

finns både torrmarks- och fuktälskande arter som inte 

går att särskilja i en vedartsanalys. 

Exempelvis i ärjlager 7 uppe på den västra platån förekom 

det björk som inte går att fastställa om det är efter 

den torrmarksälskande vårtbjörken eller den mer fuktälskande 

glasbjörken. Det fanns också björk i ärjlager 25 

och i lager 117 i bäckdälden söder om E4 vid RAÄ 247 b. 

Även i ärjlager13 i bäckdälden norr om E4 vid RAÄ 239 a. 

Det innehållsrikaste provet kom från härden A3013 

som låg i ärjlager 7 på västra höjdplatån vid RAÄ 239 a. 

Här fanns både alm och rönn eller oxel i härden, varav 

rönnen eller oxeln är ljusälskande som kan tyda på ett 

varierat landskap med bete och stundtals kanske skog 

eftersom almen tål skugga, enligt Danielsson (se bilaga). 

Det finns också en tydlig indikation på tall i lager 16 i 

bäckdälden men eftersom tallen kan växa både på torra 

marker och på myrar yppar den inget om jordförflyttningar 

men däremot om ett ganska öppet landskap eller 

ett glest bestånd med en tät undervegetation då marken 

legat i träda. Att det kan ha varit träda mellan odlingarna 

visar det markparti som legat skyddat under terrassen 

A2944 i lager 8 som har tydliga spår av gropar av mänskliga 

aktiviteter med inslag av rötter som verkar ha tillkommit 

efter groparna och i sin tur har demolerats i ytan 

då terrassen bildades. 

Dateringarna av proverna omspänner en stor tidsrymd 

från mesolitisk tid till och med folkvandringstid. Den 

äldsta dateringen av de analyserade vedarterna från 4000talet 

f Kr i lager 16 härstammar från tall som är mycket 

vanlig från denna tid. I lager 119 söder om E4 i bäckdälden 

vid RAÄ 247 b från senast bronsåldern innehöll barrträd 

som torde vara efter tall. 

Lövträden är funna i järnålderslagren utom ett som bara 

kunnat fastställas som lövträd och det är från lager 115 

från bronsåldern i bäckdälden söder om E4. De som kommer 

från lager 13, 19 och 117 är från förromersk järnålder 

varav 2 prover (nr 13 och 117) härstammar från björk. Det 

fanns också björk från lager 7 på västra platån vid RAÄ 

239 a och lager 25 som båda är från senast folkvandringstid 

i övergången till vendeltid liksom härden 3013 i lager 7, 

där alm och rönn/oxel förekom. Det är i alla fall troligt att 

växelbruket förekommit under denna tid på platån. 

Glödförlust 

Om analysresultat se bilaga. Proverna är utförda av fosfatlaboratoriet, 

Fornsalen i Visby. Glödförlustanalysen är på 

grund av begränsade resurser endast utförd i lagren vid 

RAÄ 247 a i östsluttningen till den östra platån. Syftet 

var att göra en testserie i en av de lagerrika markpartierna 

på undersökningsytan för att konstatera om den organiska 

halten var jämförelsevis hög i de mörkfärgade lagren 

eller om den kunde variera mellan lagren utan inbördes 

ordning. 

Värdena som anges här är vikt % av torrsubstansen. 

Det högsta värdet var på 3,5 (lager 2) och det lägsta på 

0,5 (lager 5). Det förväntades att de svarta och gråa lagren 

skulle ha hög halt av organiskt material där det inte 

bestod av kol eller sotfärgningar. 

Det svarta lagret 8 tyder på detta, eftersom 14C-dater ingen visade på att det var det ursprungliga yt- och förnalagret 

från äldre stenålder, men i provserien från RAÄ nr 

247 a kunde ett beigefärgat molager innehålla en högre 

organisk halt (exempelvis lager 48 med halten 2,0) än det 

svartgråa lagret nr 36 som hade 0,9 i värde. Däremot fanns 

det en klar tendens att den organiska halten ökade ju längre 

upp i lagren man kom. Det kan tyda på att tidsfaktorn 

spelat en roll. Ju äldre lager desto lägre organisk halt närmare 

botten. Detta stämde dock inte med lagrens sammansättning. 

Exempelvis lager 28 och 29 som var kolluvier 

från kulturlager och låg nära botten hade värdena 

2,6 och 1,1 vilka borde ha en jämförelsevis betydligt högre 

mätbar organisk halt än de övriga lagren på grund av 

deras mörka utseende och en större inblandning av organiskt 

avfall från boplatsen om nedbrytningsprocessen hade 

fått fortgå ostört. 

Detta har visat sig fungera vid undersökningarna i Hågelby, 

RAÄ nr 108 i Botkyrka sn, där den organiska halten 

stämde med utseendet och tolkningen av det övriga 

arkeologiska materialet. De mörka lagren hade en högre 

organisk halt och de ljusa en lägre. De lager där aktiviteten 

varit störst i exempelvis skärvstenshögarna hade de 

den högsta organiska halten (7,0) strax ovanför brandlagret 

där arbetsprocessen utförts. Samstämmigheten med 

det övriga arkeologiska materialet vid Hågelby stämmer 

inte med förhållandena vid RAÄ 247 a, förutom att Hågelbyboplatsen 

i grova drag också hade en minskad skala 

mot botten (Elfstrand, Vinberg 1996:16 f). 

Att den organiska halten var så låg i boplatslagren 28 

och 29 måste bero på odlingen som sänkt halten till en brytpunkt 

där det visat på sämre skördeutfall och detta har 

bland annat varit en orsak till att man slutat odla i detta 

lager. Därefter har tiden spelat en roll i den fortsatta nedbrytningsprocessen 

och orsakat en lägre organisk halt ju 

närmare botten lagret ligger. Mullhalten är dock i stort sett 

högre i lagren än vad som är den naturliga halten i sand-, 

mo- och mjälajordar (mellan 0,4 och 1,2 vikt%). 


Dateringsfrågor 59

Provnr Id Lager Vikt % Lagerfärg Övrigt 

63 5881 2 3,5 Brungrå Överst i 

lagerföljden 

75 5894 45 3,3 Grå – 

64 5882 44 3,2 Gråbeige – 

69 5888 32 2,2 Brunbeige – 

73 5892 43 2,2 Beigebrun Öster om L32 

68 5886 48 2,0 Gulbeige Öster om L43 

65 5883 28 2,6 Gråsvart Boplatslager 

66 5884 29 1,1 Svart-grå med Boplatslager 

flammigt beige 

70 5889 31 2,0 Gråsvart Väster om L29 

78 5897 31 1,9 Gråsvart Väster om L29 

76 5895 33 1,7 Flammigt – 

svart-grått 

77 5896 39 1,6 Beige-brunbeige – 

71 5890 40 0,7 Beigegrå Öster om L39 

74 5893 40 0,6 Beigegrå Öster om L39 

79 5898 36 0,9 Svartgrå – 

67 5885 5 1,0 Gul-beige Botten 

72 5891 5 0,5 Gul-beige Botten, väster 

om föregående 

80 5899 5 2,9 Gul-brun Botten på 

boplatsplatån 

väster om f 

Samtliga lager innehöll moiga jordar utom platån vid 

247 a. Det höga värdet 2,9 i botten på den leriga platån 

stämmer med den naturliga halten för mellanlera och styv 

lera (Ekström 1927). Det är bara i de äldsta lagren från 

stenåldern som mullhalten närmat sig den naturliga halten 

i lager 5 (se tabell) och till och med under ett av proverna 

(i lager 36 och 40). Glödförlustproverna är redovisade 

i ovanstående tabell. 

Lagren är uppställda i lagerföljdsordning med toppenlagret 

högst upp och markbotten längst ner. De lager som 

inte har dubbelt radavstånd i tabellen ligger på samma 

nivå i lagerföljden. I grova drag kan det urskiljas en fallande 

skala av vikts % mot botten. I lager 31 och 40 har 

det analyserats två prover vardera för att se likstämmigheten 

i proven från samma lager. I bottenlagret (lager 5) 

har det tagits 3 prover med ett avstånd från varandra för 

att se om det förekom samma organiska halt i botten från 

boplatsplatån och nedför sluttningen. 

pH-värdena 

Dessa är också analyserade av Fosfatlaboratoriet, Fornsalen 

i Visby (se bilaga). För att få en ganska heltäckande 

bild av pH-värdet över området så analyserades jordproverna 

från fosfatpåsarna utom proverna från lagren 

vid RAÄ 247 a. 



Syftet var att jämföra pH-värdena med fosfaterna och 

se hur dessa påverkat varandra och om det fanns några 

tendenser till skillnader mellan anläggningarna, ärjlagren, 

topografin och marktyper. 

Det kan konstateras att pH-värdena varierade mellan 

6,7 och 8,8 och medelvärdet var 7,5 för alla tagna pHvärden. 

Medelvärdet visar att över hälften av proverna 

låg inom det pH-intervall (mellan 6,5 och7,5) då fosfaterna 

är lättillgängligast medan de värden som låg över 7,5 

i det här fallet hade bundits hårdare och bildats till kalciumfosfater 

(Troedsson, Nykvist 1974 s 67 f). 

Kalkhalten är hög inom vissa partier. Det kan konstateras 

på toppen av den östra höjdplatån där man plöjt 

ner till ett lager kalkhaltig glaciallera som har värdena 

8,2 – 8,8. Trots detta är citronsyrafosfatvärdena jämförelsevis 

höga liksom spottesterna. Detta kan tyda på att 

den sista boplatsvistelsen på höjden ärjats upp i lager 2 

tillsammans med delar av lerbotten. 

Eftersom proverna är tagna en bit under det nuvarande 

plöjskiktet (ca 0,15 m under dess bottennivå) borde de 

moderna jordförbättringsmetoderna inte ha påverkat värdena 

alltför mycket. pH-värdena som tagits på den andra 

platån i lager 2 varierade nämligen mellan 7,0 och 7,2 

och låg närmare pH-värdena i bäckdälden (se nedan), 

medan kulturlager 3 under har ett pH-intervall på 7,6 

och 8,2 vilket kan bero på att det låg närmare botten 

med inslag av ett lager kalkhaltig glaciallera som ärjats 

upp i klumpar på några ställen och därefter kommit ner i 

ett moigt mjälaskikt med lägre pH under. Möjligen kan 

lager 3 vara påverkat av ben från boplatsen som multnat 

ner, under förutsättning att förmultningen av benen skett 

före lerans påverkan av lagret. 

Samma fenomen kunde konstateras söder om E4 där 

värdena i lager 2 var mellan 7,9 och 8,2. De höga värdena 

beror säkert på att man ärjat ner till den kalkhaltiga 

leran i botten på höjdtungan öster om RAÄ 247 b och 

detta har hamnat ovanpå lager 25 som hade ett lägre pH 

på 7,6. 

Det kunde också konstateras att bäckdälden hade de 

lägre pH-värdena där fosfatlinjerna skar denna. Norr om 

västra höjden mellan 7,4 och 7,6 och mellan höjderna 

mot norr 6,7 och 6,9, i dälden norr om den östra platån 

7,2 och 7,5 samt söder om E4 mellan 7,7 och 7,9 och 7,5 

och 7,7. Dessa torde vara de genom odling neddragna 

ytlagren från höjderna. De ärjlager som låg under lager 2 

i bäckdälden fanns det bara ett lager (nr 20, pH 8,2) som 

hade ett värde över 8. Detta ger en fingervisning om att 

lagret kommit från den östra platån som också hade höga 

värden över 8. pH-värdena låg i regel under 7,6 i dälden 

som antyder en lättillgänglighet vid odlingen som kan ha 

skapat de ibland extremt låga fosfatvärdena.

Slutsats 

Växelvis bosättning 

Frågan om en grupp människor alternerat sin bosättning 

mellan höjderna 239 a och 247 a är fullt möjlig men det 

finns inte några bindande bevis för att det förhållit sig så. 

Själva cykeln med ”vandrande gårdar” där boplatsmaterialet 

användes som gödning då bebyggelsen flyttades är ju 

tidigare känt både i Sverige och Danmark under bronsåldern 

och järnåldern (Pedersen, Widgren 1998:280). 

Det kan likaväl vara så att det funnits två bosättningar 

samtidigt vissa tidsperioder. Det som talar för att man 

flyttat mellan höjderna var lagersammansättningen i bäckdälden 

där de olika lagren kommit från båda höjderna 

och utgjort en gemensam odlingsyta. Ett annat skäl är 

dateringen 1750 – 1450 f Kr av en rotvälta (A3158) på 

västra höjden 239 a som efterföljs i tiden med kulturlagret 

nr 29 eller 28 på den östra höjden 247 a. 

Detta förutsätter dock att 14C-värdena (sammanslaget 

1630 – 840 f Kr) från lager 29 och 28 representerar bosättningen 

och inte en röjningsfas av lagren som odlingsytor 

något senare. Det kan ha varit en skog på västra 

platån då en bosättning legat på den östra. Ett tredje argument 

som talar för en växling är att i mycket grova 

drag är dateringarna från olika tidsperioder förlagda i 

bäckdälden och endera höjden samtidigt. En fjärde faktor 

som visar på växelvis bosättning mellan långa tidsintervaller 

är att de tydliga indikationerna på boplatser är 

främst framträdande i tydliga nedsmutsade kulturlager 

där bronsålderslämningarna låg på östra platån och järnåldersdateringarna 

i sådana mörka lager kom från västra 

platån. 

Järnåldersdateringen från sen förromersk – romersk 

järnålder i lager 44 på östra platåns sluttning var ljusgråbeigefärgad 

och gjorde inte inryck av att vara ett kulturlager 

från en boplats. Lagret innehöll bränd lera och kolsplitter 

som mera verkade vara ett resultat av gödsling. 

Fosfathalten i detta lager var 2,5 – 3 gånger högre än i 

kulturlager 28 och 29. 

Det som talar emot en växelvis boplatsförflyttning är 

att rotvältorna som kom fram på västra platån var belägna 

i utkanten av den centrala delen av det som kan uppfattas 

som bästa boplatsläget. Två samtida boplatser kan 

mycket väl ha haft en gemensam odling i bäckdälden och 

separata odlingar i sluttningarna. 

Flera boplatser 

Det fanns fler boplatser från skilda perioder som avlöst 

varandra med korta eller långa intervaller. Det fanns fem 

klara indikationer på boplatslämningar inom undersökningsområdet 

där den lilla ansamlingen av härdrester och 

stolphål som låg i sluttningen omedelbart öster om krönkanten 

på platån 239 a möjligen kan vara den äldsta boplatsresten 

(fig 16). I en kulturjordsutfyllnad (A3015) låg 

en krukskärva av neolitisk karaktär. Dateringen är mycket 

osäker eftersom kulturjorden kan ha förflyttats dit senare. 

På den östra höjdplatån vid 247 a har åtminstone två 

boplatser från bronsåldern avlöst varandra. Dessa fanns 

kvar som två kulturlager (L28 och 29, fig 20) som ärjats 

ner från höjdplatån och nyttjats som ärjlager ovanpå varandra 

i östsluttningen. Lagren var smutsiga och innehöll 

typiska boplatsfynd som enstaka brända ben, några krukskärvor, 

skärvsten, bränd lera m m. På platån fanns det 

mycket svaga missfärgningar efter möjliga härdbottnar 

m m som gav en indikation på att det förekommit bosättning 

på platån. Dessa torde ha ett samband med de neddragna 

kulturlagren. 

Den bäst bevarade boplatsen låg på den västra höjdplatån 

och torde vara från äldre järnålder (fig 23). Här 

fanns ca 35 sönderärjade stolphål, härdrester, gropar, en 

brunn och en gödselgrop som kan härstamma från två 

boplatsstadier ovanpå varandra. Några av anläggningarna 

på boplatsen gick nämligen upp i kulturlager 3 ovanför 

som hade skurit av anläggningarna i övrigt som befann 

sig i markbotten under lagret. 

Det kan också ha funnits boplatser från neolitisk tid 

som ärjats bort från höjdkrönen då den ursprungliga toppen 

eroderats ner till den platå som fanns vid undersökningen. 

Av eventuella fynd från stenåldern påträffades 

endast ett fåtal flintavslag och kvartsbitar samt några 

krukskärvor. Fyndmaterialet kan uppfattas som alltför 

knapphändigt för att det skall vara representativt för en 

stenåldersboplats men de senaste årens undersökningar i 

Östergötland har visat att det finns en typ av neolitiska 

boplatser som nästan helt saknar fynd. Ett näraliggande 

exempel är Huljeboplatsen som hade neolitiska hyddbottnar 

men saknade nästan helt fynd (Carlsson m fl, 

1996:18 f och 74 f). Om det inte rör sig om en regelrätt 

boplats från denna tid så visar det i alla fall att folk spora- 

Dateringsfrågor Slutsats 

61

diskt har vistats på platsen då det förekommit odling. 

Mikrospånsfragmentet (F9 id 1929) visar också att det 

förekommit någon form av aktivitet på platsen redan 

under mesolitisk tid. 

Dateringen av ärjskikten 

Dateringarna baseras på 25 olika14C-analyser, ett fåtal 

fynd och den inbördes lagerföljden (fig 5, 6 och 34). Problemet 

har varit att en del dateringar kan vara från ett 

äldre tillblivelsestadium än själva ärjskikten som ibland 

är sekundära i förhållande till lagrens innehåll. Det kan 

ändå inte vara så stora tidsglapp, utom i början, mellan 

lagrens ursprungsläge där de bildades och det slutliga 

lagringsläget, eftersom dateringarna låg rätt i det slutliga 

läget med de äldsta dateringarna i botten och de yngsta i 

toppen på de fyra jämförelseytorna som 14C-daterades. Detta visar att man odlat i ordningsföljd nedför sluttningarna 

Annars borde det ha varit en omvänd ordningsföljd 

vid det slutgiltiga läget. Detta förekom bara i två fall där 

lager 8 och 9 bestod av den ursprungliga markförnan från 

5000-talet f Kr som dragits ner från höjdens topp vid RAÄ 

239 a till dess fot i öster strax innan botten på bäckdälden. 

Lager 16 var från samma årtusende men en aning yngre. 

Det måste vara så att man dragit ner ytskiktet på den 

ursprungliga markförnan först som bildat lager 16 innan 

det äldre undre lagret blivit kvar i en sänka strax ovanför 

i sluttningen till dess att sluttningsytan blivit någorlunda 

plan och de yngre lagren på så vis gått förbi ovanpå och 

ner i bäckdälden. Innan dess måste det översta skiktet 

(lager 20) ha hamnat i botten. Detta lager har daterats 

till äldre 2000-talet f Kr och var mellanneolitiskt. Den 

äldsta odlingen av lager 16 måste ha skett på sluttningen 

någon gång under tidigneolitisk tid eftersom det är identiskt 

med lager 116 söder om E4 som har en bottendatering 

från 3000-talet f Kr och en toppendatering från samma 

tid som lager 20. 

Lager 124 var det äldsta direkt daterade lagret med 

ett tidigneolitiskt 14C-värde från 3000-talet f Kr och daterade 

de underliggande lager 125, 126 och 127, om det 

inte odlades i sluttningen före de andra och hamnade ovanpå 

dessa vid ett senare tillfälle. Det verkar inte så eftersom 

exempelvis lager 125 i botten verkade vara ganska 

orört i förhållande till de övriga och torde i så fall ha 

varit äldre. Lager 122 och 123 ovanför 124 kan också 

vara stenålder då de har vissa likheter med detta, bland 

annat hade de på samma sätt extremt låga fosfatvärden. 

Vid RAÄ 247 a på östsluttningen hade en härd (A5819) 

grävts ner genom fyra lager. Den har 14C-daterats till senast 

2600 f Kr, vilket indirekt daterar de fyra lagren som äldre. 

Genom den relativa kronologin mellan de daterade 

lagren skulle 24 av dessa kunna vara från stenåldern (L8, 

9, 16, 20, 23, 31, 33, 34, 36, 37, 38, 39, 40, 46, 116, 119, 


Slutsats 

121, 122, 123, 124, 125, 126, 127 och 128). Några kan 

också vara något yngre. 

Daterade lager (L15) från bronsåldern fanns i bäckdälden 

vid RAÄ 239 a och motsvarande däld söder om 

E4 vid RAÄ 247 b med lager 115 och på östsluttningen 

vid RAÄ 247 a. Med de relativt daterade lagren kan 19 

stycken vara från bronsåldern (L8?, 14, 15, 17, 23, 28, 

29, 30, 31, 32, 35, 40, 41, 42, 43, 46, 48, 115 och 117). 

Lagren från äldre järnålder var spridda över hela undersökningsytan 

där det fanns koncentrationer av ärjskikt. 

En del lager är direkt daterade genom 14 C som lager 6, 7, 

13, 25, 44 och 117. Det fanns både förromerska och romerska 

lager. Här förekom också mellanliggande lager 

som indirekt kan hänföras till dessa tidsperioder. Några 

kan också vara något äldre eller yngre. De 29 lager som 

kan vara från äldre järnåldern är följande; L3, 3:2, 3:3, 

6, 7, 8?, 10, 11, 12, 13, 14, 17, 18, 19, 21, 24, 25, 26, 27, 

30, 32, 41, 42, 43, 44, 45, 48, 117 och 118. Några av 

dessa skulle teoretiskt sett kunna gå upp i tidig yngre järnålder 

(L7, 11, 19, 24, 25, 26, 45 och 118). 

Det är möjligt att det funnits en kontinuitet till idag 

men medeltida lager har ej observerats. Det är inte osannolikt 

att lager 2 och 102 innehöll medeltida rester för 

botten på detta lager hade partivis flera tunna skikt på 

varandra. Dessa lager kan dock räknas som en mix av ett 

antal förstörda lager. Det översta nuvarande plöjskikten 

(L1 och 101) innehöll främst fynd från 1800- och 1900talen 

men i detta fanns även fynd från förhistorisk tid 

som pressats upp till ytan vid plöjningen. 

Lager 4 och 104 är de omrörda lagren från täckdikesgrävningarna 

och dagvattensavloppet runt E4. 

Näringsutnyttjandet 

Sammanlagt dokumenterades 60 ärjlager, 6 plöjskikt och 2 

bottnar av orörd mark (lager 5 och 105), vilka var samma 

botten av orörd mark men de var på varsin sida om E4. Av 

plöjskikten utgjordes lager 1 och 101 av ytskiktet idag och 

lager 2 och 102 under detta av några delvis sönderplöjda 

ärjlager, medan plöjskikten 4 och 104 utgjordes av schaktmassor 

från täckdikesgrävningen i bäckdälden. 

De 60 ärjskikten kan indelas i fyra huvudkategorier, 

varav en låg på västra platån på plan mark (lager 3, 3:2, 

3:3, 6 och 10), en annan i något brantare sluttning (lager 

7, 8, 9 och ett onumrerat vid lager 9), en tredje i botten 

på bäckdälden (lager 11 – 24, 26 – 27, 115 – 121 och 128) 

och en fjärde i ganska måttlig sluttning (lager 28 – 48, 25 

och 122 – 127). 

Uppenbarligen har marklutningen haft en betydelse för 

vattenregleringen. Alla lager lutade åt något håll, om än 

svagt. Vid östra sluttningen av 247 a övergick ärjlager 28 

och 29 till plan mark så småningom och här har man 

istället skapat en svag lutning (fig 30). I östsluttningen

vid 239 a har lutningen varit något för stark och därför 

har man ärjat diagonalt för att förhindra jorderosion (fig 

16 och 17). Resterna efter ärjlager 7, 8, 9 och ett oregistrerat 

lager ser därför likadana ut i sluttningen. 

Några kapillaritets- och permeabilitetsmätningar har 

ej utförts eftersom förändringarna i marken kan ha skapat 

något annorlunda förutsättningar idag. Det har gjorts 

praktiska försök i Danmark där marklutningen påverkade 

skördeutfallet (Hedeager m fl 1988:35). 

Det går att se ett visst mönster i analysresultaten. Fosfatvärdena 

och mullhalten var mycket låga i stenålderslagren 

och ökade sedan ju yngre de blev. Lager 28 och 29 från 

bronsåldern spelar här en stor roll i sammanhangen. Dessa 

lager utgjordes av kulturlager som borde ha haft betydligt 

högre fosfatvärden än de övriga. Istället hade de lägre värden 

än de övriga lagren (fig 35). Detta måste bero på att 

man utnyttjat lagren tills man nått en brytpunkt då skördeutfallet 

blivit dåligt. Samma orsak kan ha gällt mullhalten 

som minskat till denna punkt genom odlingen och därefter 

har tidens tand fortsatt att bryta ned mullhalten. 

Stenålderslagret 36 var svartgrått till färgen och borde 

ha haft en jämförelsevis högre mullhalt än de andra lagren 

från denna tid men istället hade den ett värde under 

den orörda markbottens (se sid 60 provnr 67 och 79). Graden 

av övertäckning har också spelat en roll i nedbrytningsprocessen. 

Det verkar som om man inte hittat balansen i 

näringstillförseln, men att den ökat successivt. 

Under bronsåldern har man utnyttjat boplatslagren 

som jordförbättring och odlingsytor, medan järnålderns 

odlingslager är många gånger ljusare och kommer inte 

från boplatsen (bortsett från lager 3) utan har gödslats 

med naturgödsel. Detta visar sig i att de har större mullhalt 

och fosfathalt. Utarmningen av de äldre kulturlagren 

och odlingsskikten har förmodligen skett fullt medvetet 

men det har inte spelat någon roll eftersom denna typ av 

odlingslandskap medför ett nytillskott av bra jordar genom 

växelvis boende och odling. 

De överlag låga fosfatvärdena tycks ha uppkommit 

pga odlingen. Fosfatvärdena steg på impedimentet i sydväst 

om undersökningsområdet som ej utsatts för odlingen. 

Vid en jämförelse mellan resultaten av spottestmetoden 

och citronsyrametoden verkade de överensstämma 

ganska bra utom där den intensivaste odlingen förekommit 

(fig 36 och 37). Här förekom anomalier. Ett 

tecken på att odlingen tagit sitt av fosfater i marken var 

att den orörda markbotten nästan uteslutande hade högre 

fosfatvärden än i odlingslagren strax ovanför. 

Odlingstekniken 

I stort sett har samma odlingsteknik använts från stenåldern 

och till slutet av folkvandringstid. Detta går ut på 

att man börjat att odla på höjdernas toppar och sedan 

har man ärjat ner odlingslagren nedför sluttningarna, 

varav större delen av jordmassorna har hamnat nere i 

botten på bäckdälden som slingrar sig mellan de två höjderna. 

De båda höjderna har skalats av i topparna så att 

en platå har bildats på båda. Upp till 0,50 m har försvunnit 

av höjdkrönen. Kornstorleken på jordarna är densamma 

på höjdtoppen och i botten på bäckdälden. Det går 

att se vissa detaljskillnader i tekniken. 

Samma odlingsteknik av en större höjd som vid RAÄ 

239 och 247 har fastställts vid Frotorp i Viby socken i 

Närke. Här var också de odlade jordarna neddragna till 

höjdens fot och toppen hade skalats av. Det förekom däremot 

en skillnad i höjdens materialsammansättning som 

i detta fall bestod av morän och inte som i vårt fall av 

sorterade jordar. Vid Frotorp har man därför haft tillgång 

till sten för terrasskanter i sluttningarna (Eriksson 

m fl 1994:43 ff) och därmed förhindra en alltför snabb 

jordförflyttning. 

Det fanns en terrasskant vid lager 8 som skapats för 

att förhindra en alltför snabb jordförflyttning (fig 17 och 

33). I denna låg stenar av en viss storlek ganska glest och 

måste vara kanten på en åkeryta dit man kastat sten. På 

samma sätt hade lager 7 nära krönet vid RAÄ 239 a en 

gammal åkerkant med mörka gropar efter stenlegor (fig 

16) som blivit kvar sedan man tagit bort den utkastade 

stenen vid sista odlingen. En annan terrasskant har funnits 

vid RAÄ 247 b i bäckdälden där lager 119, 120 och 

121 på västra sidan av dälden slutade vid en terrass. Även 

stenålderslagret 116 gick upp på denna terrass (fig 32). 

Resterna efter lager 7 och 8 – 9 hade samma utseende 

där de bildade en kant mot öster som gick i östnordöstvästsydväst 

(fig 27 se de streckade lagren vid R324 och 

R326). Denna kant hade bildats genom att man dragit 

årdern diagonalt i sluttningen för att förhindra jorderosion. 

I bäckdälden hade man dragit årdern på traditionellt 

vis så att lagren blev svagt skålade mot öster och 

väster (fig 28) och hela dälden lutade mot söder. Samma 

skålning kunde iakttagas vid RAÄ 247 b i bottenlagren 

på den östra odlingsytan (fig 31). Här lutade marken också 

mot söder utom i ytskiktet som bestod av lager 25 med 

en plan yta och med en lutning mot väster. I lager 25 har 

man övergått till att använda samma odlingsteknik som 

vid RAÄ 247 a. De skålade ytorna verkar ha uppstått där 

det varit fasta gränser av något slag. På denna undersökningsyta 

var de topografiskt betingade med de naturliga 

marksänkorna. 

De ytor som låg i sluttningarna har haft ett annat manöverutrymme 

och därför blivit plana i ytan. Uppe på platån 

vid RAÄ 239 a hade odlingsytorna 6 och 3 närmast 

plana ytor men lutade svagt mot söder. Samma teknik 

hade använts vid RAÄ 247 a:s östra sluttning (fig 29 och 

30). Utseendet på dessa var densamma som på den västra 

platån. 

Dateringsfrågor Slutsats 

63

Ärjskikten varierade i tjocklek. De som låg i östsluttningen 

vid RAÄ 247 a var i regel tjocka i de undre skikten. 

Här kunde det variera mellan 0,40 och 0,20 m (ex 28, 29, 

31 och 36), medan de i ytskikten var ca 0,10 m (ex 44, 45 

och 48). Lagren var i regel ganska jämntjocka liksom på 

västra platån vid RAÄ 239 a där de varierade mellan 0,08 

och 0,20 m i tjocklek (nr3, 3:2, 3:3, 6, 7 och 10). 

De tjockare lagren från sten- och bronsåldern verkar 

ha använts en längre tid eller också har man fyllt på med 

nytt material i snabbare takt än under järnåldern då lagren 

blir tunnare. Att man fyllt på i intervaller efter en tids 

odling av samma jord syntes vid lager 8 och 9 (fig 5) samt 

115 och 116. Av de sistnämnda lagren kan lager 115 ha 

legat öster om bäckdälden och vid ett tillfälle har man 

odlat upp det äldre lager 116 igen varvid den östra kanten 

överlagrat 115 och därefter har man dragit ner resten 

i bäckdälden över lager 116 (fig 6). I de skålade ytorna 

kan de äldre lagren vara 0,40 – 0,50 m tjocka mot kanterna 

men bara 0,10 m i botten. 

På vissa ställen kunde det iakttagas kraftiga störningar 

i botten på lagren. Det är ojämna gropar som har samma 

färgning som lagret i övrigt. Det kan inte tolkas på annat 

vis än märken efter uppryckta rötter där jorden fastnat 

och följt med som en klump. Detta syns tydligast i lager 8 

(fig 33), 28 (fig 30), 33, 36 (fig 29), 39, 43 (fig 30) och 

123 (fig 31). I några av lagren fanns det tydliga märken 

efter rötter 7, 8, 36, 40 och 121. Denna växtlighet måste 

ha varit samtida med odlingsytans användning i en trädesperiod 

innan denna pålagrats av ett nytt odlingsskikt. De 

hamnar annars för djupt i marken för att det skulle vara 

en senare växtlighet. Utmärkande för rötterna som fått 

multna på stället är att de mest verkar förekomma i kanterna 

på lagren. 

Årderspår har noterats i markbotten under 9 odlingsytor 

och i två fall i dem. Årderspåren var ganska glest 

förekommande utom i lager 25 där det förekom kryssärjning 

(fig 9) i en diagonal orientering i förhållande till 

det nord – sydgående åkerhaket (A4576) som begränsade 

denna odlingsyta i öster (fig 21). Inom de övriga ytorna 

gick årderspåren i olika riktningar med i bästa fall tendenser 

mot ett visst väderstreck och var ganska få. På flera 

ställen låg ärjlagrens kanter förskjutna åt ett visst håll i 

förhållande till årderspårens utbredning. Detta visar åt 

vilket håll man dragit jordmassorna. I lager 6 mot söder 

(fig 15), lager 7 mot öster (fig 16), lager 8 och 9 mot norr 

och öster (fig 17) osv. 

Den vanligaste bredden på årderspåren var 0,06 m, 

men det fanns bredare och smalare också. På vissa ytor, 

exempelvis i lager 6 och 7, kunde det överlag vara samma 


Slutsats 

bredd på spåren, medan i lager 25 kunde det variera till 

åtminstone fyra olika bredder, vilket kan vara en indikation 

på att detta för övrigt tjocka lager har använts med 

olika typer av billar åtskilligt fler gånger än många av de 

övriga ytorna. Nästan alla årderspår hade ett U-formigt 

tvärsnitt i botten utom under lager 8 och 9 där de var Vformiga. 

I lagren vid RAÄ 239 a i bäckdälden syntes snedställda 

årderspår som i kanterna lutade in mot odlingsytornas 

centrum (fig 28). Liknande snedställda spår finns dokumenterade 

vid Store Vildmose i Danmark, där det tolkats 

som att man velat skjuta upp jorden på lutningssidan av 

årdret (Nielsen 1993:53 och fig 39k). Vid 239 verkar det 

som om man lutat årdret inåt då man vände i kanterna. 

Årderspårens ålder kan endast indirekt kopplas till lagren 

men i de flesta fall måste de vara kopplade till lagret 

ovanför eftersom de i regel är så pass tjocka att årdren inte 

kan ha skurit igenom. Åtminstone på två ytor måste spåren 

vara från stenåldern. Den ena var de som fanns under 

lagren 8 och 9 som bestod av den ursprungliga förnan 

från 5000-talet f Kr. Detta lager var likvärdigt med lager 

16 i bäckdälden som också var från 5000-talet f Kr men 

något yngre än det föregående och som i sin tur överlagrade 

lager 20 från 2000-talet f Kr från mellanneolitisk tid. 

Årderspårens V-form under lager 8 och 9 var i det här 

fallet från stenåldern men det är icke daterande i sig. Det 

finns även V-formiga spår under brons- och järnåldern 

beroende på att formen är praktiskt betingat om billen är 

nedsliten eller nytillverkad (Nielsen 1993:186). De andra 

årderspåren som måste vara från mellanneolitisk tid är 

de som låg under lager 37, 39 och 34, vilka i sin tur förstörts 

av den daterade nedgrävda härden (A5819). Årderspåren 

från lager 28 och 29 var från bronsåldern, de från 

lager 6 och 3 från äldre järnålder och de två yngsta lager 

7 samt 25 var troligast från yngre romersk järnålder – 

folkvandringstid. Övriga årderspår som de vid RAÄ 239 b 

är odaterade. 

Undersökningen visar att det böljande kamelandskapet 

med svallade ytskikt av främst moiga jordar har partivis 

haft en ganska ansenlig uppodling på slätten redan 

under stenåldern och fram till våra dagar. Det dolda kulturlandskapet 

har här gjort sig gällande på ett sådant sätt 

att liknande områden som på ytan ser ut på samma sätt 

som vid Egeby kan stämma till eftertanke. 

Linköping i februari år 2000 

Bengt Elfstrand

Referenser 

Carlsson, T., Kaliff, A., Molin, A., Molin, F., Sundberg, 

K. 1996. Hulje, boplats, skärvsten och gravar. RAÄ 

Rapport 1996:63, UV Linköping. Linköping. 

Ekström, G. 1927. Klassifikation av svenska åkerjordar. 

SGU ser. C, N:o 345. Stockholm. 

Elfstrand, B., Skjöldebrand, M. 1996. En ”tuegrav”. Hålvägar 

och boplatslämningar utmed riksväg 32, arkeologisk 

undersökning. RAÄ Rapport 1996:52, UV Linköping. 

Linköping. 

Eriksson, T., Fagerlund, D., Rosborg, B. 1994. Sten- och 

järnåldersbönder i Frotorp. Från bergslag och bondebygd 

1994. Årsbok för Örebro läns hembygdsförbund 

och Stiftelsen Örebro läns museum. Örebro. 

Hedeager, L., Kristiansen, K. 1988. Det tidligste agerbrug 

i Danmark 4000 – 3600 f Kr. Det danske landbrugs 

historie 4000 f Kr – 1536. Odense. 

Helander, A., Zetterlund, P. 1995. Paragrafen. Arkeologisk 

slutundersökning av gravfält och boplats. RAÄ 

Rapport 1995:46, UV Linköping. Linköping. 

Helander, A. 1996. Delar av Mjölby 39:1 och 40:1. Arkeologisk 

utredning etapp 2. RAÄ Rapport1996:36, UV 

Linköping. Linköping. 

Holm, J., Olsson, E., Weiler, E. 1997. Kontinuitet och förändring 

i senneolitikum. Regionalt och interregionalt. 

Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. 

RAÄ. Arkeologiska undersökningar skrifter nr 23. 

Stockholm. 

Johansson, H-G. 1979. Beskrivning till jordartskartan. 

Linköping SV. SGU. Ser Ae nr. 36. Uppsala. 

Larsson, M., Molin, A. 1998. Nyhem. Stenåldershydda 

och medeltida röjningsrösen. Arkeologisk slutundersökning. 

RAÄ Rapport 1998:23, UV Linköping. Linköping. 

Montelius, O. 1922. Swedish Antiquities. The Stone Age 

and the Bronze Age. Stockholm. 

Nielsen, V. 1993. Jernalderens plöjning. Store Vildmose. 

Undersögelser i Grishöjgårds Krat. Plöjteknik. Gravhöje 

Store Vildmose Plöjespor under höje. Vendsyssel 

Historiske Museum. Hjörring. 

Pedersen, E-A., Widgren, M. 1998. Odlingslandskapet 

under äldre järnålder. Ur Det svenska jordbrukets historia. 

Jordbrukets första femtusen år, del II. Stockholm. 

Petersson, M. 1996. Väg E4 Mjölby – Väderstad. Arkeologiska 

undersökningar av agrara lämningar. RAÄ 

Rapport 1996:43 , UV Linköping. Linköping. 

Stålbom, U. 1998. Fynden från Pryssgården. Pryssgården. 

Från stenålder till medeltid. Arkeologisk slutundersökning. 

RAÄ Rapport 1998:13, UV Linköping. Linköping. 

Otryckta källor 

Elfstrand, B., Vinberg, A. 1998. Bronsåldersboplatsen vid 

Hågelby. Arkeologisk delundersökning. RAÄ Rapport 

ATA. 

Stålbom, U. 1990. Östergötland, Högby socken, Egeby 

backe, intill fornlämning 34, särskild utredning. RAÄ 

Rapport dnr 1981/90, ATA. 

Kartor från Lantmäteriet i Linköping. 

Brev från Roger Engelmark 2000-01-24. 

Dateringsfrågor Referenser 

65

Administrativa uppgifter 

Riksantikvarieämbetets dnr: 421-2088-1995 och 421- 

2347-1996. 

Länsstyrelsens beslut: 1995-04-06 och 1996-04-04. 

Länsstyrelsens dnr: 220-3104/95 och 220-13494/95. 

Projektnummer: 1995; 1510037. 1996; 1510058. 

Personal: 1995; Magnus Behrencreutz, Bosse Dahlén, 

Bengt Elfstrand, Magnus Lanshed, Karin Lund och Leif 

Zerpe. 1996; Jörgen Andersen, Bengt Elfstrand, Mats 

Hellgren, Magnus Lanshed och Leif Zerpe. 

Undersökningstid: 1995-05-08 – 1995-07-05, 1996-05-02 

– 1996-05-09. 


Administrativa uppgifter 

Maskintid: 1995; 431,5 tim. 1996; 96 tim. 

Koordinatsystem: Rikets. 

Höjdsystem: RH 00. 

Koordinater: Ekonomiska kartans blad 8F 3c (085 32). 

1995; x6468,66 – y1461,55. 1996; x6468.68 – y1461,60. 

Dataansvarig: Leif Zerpe. 

Arkiv: Dokumentationsmaterialet förvaras i Antikvarisktopografiska 

arkivet (ATA) i Stockholm. 

Fynd: Fynden är inlämnade till SHM.

UV Öst Rapport 2001:15 - Riksantikvarieämbetet, avdelningen för ...

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?