Franz Berwald - Murberget CollectiveAccess System

Franz Berwald
En erinran inför 150.årsminnet av hans födelse
av CARL GODIN
FRANZ BERWALD
På Sandö i Angermanälven fanns iför nu åtskilliga år sedan ett glasbruk,
som redan på 1750-talet anlagts av hovintendenten Carl Hårleman. I mitten
av föregående sekel ägdes bruket aven grosshandlare Petre, och samtidigt
innehades disponentbefattningen aven inom svensk kultur högst märklig
personlighet, en man vars namn i musikaliska kretsar av i dag har en
alldeles särskild klang, 1800-talets störste svenske tonsättare. Disponenten
hette F r a n z A d o 1f B e r w a 1d, en 50-års man med ett imponerande
yttre och högst intressanta och skiftande år bakom. sig. Kombinationen
33

som publik. Dels berodde det på att hans musik visade så pass unika
och personliga drag, dels och säkert främst låg orsaken i det samtida
svenska musiklivets filiströsa prägel. Stockholms musikaliska värld behärskades
nämligen i mycket hög grad av amatörer, vilket var ännu mera
betecknande för landsorten. Berwald reste därför 1829 till Tyskland för
ökad utbildning och kanske för att få bättre »avsättning» för sina kompositioner.
Men även här tycks framgången också ha varit ringa. Han
lärde däremot känna en rad framstående tonsättare, bl. a. Mende1ssohn
och Zelter - känd som grundare av den första »Liedertafel», en förebild
till senare tiders manskörssammanslutningar - dock kom han aldrig
riktigt i kontakt med dessa personligheter, vilket väl till en del berodde
på hans självsäkra uppträdande. Berlintiden artade sig alltså till en Isoleringsperiod,
men ifylld av studier och skapande verksamhet. När ställningen
som musiker inte visar sig så hållbar i längden, är det som Berwalds
uppfinningsförmåga och praktiska läggning kommer till synes. Han grundar
helt enkelt ett gvmnastikinstitut, organiserat efter Lings principer men
i stället för dennes manuella behandlingar använder sig Berwald av mekaniska
apparater, ortopediska instrument, som han själv konstruerade
och som lär ha varit i bruk även här i Sverige till bara för några decennier
sedan. Berlins förnämsta anatomer visade stort intresse för svenskens
uppfinningar och en skrivelse undertecknad av kronprinsen, sedermera
Fredrik Wilhelm IV, lämnade Berwald tillstånd att utöva sin ortopediska
verksamhet i den tyska huvudstaden. Tillströmningen till institutet var
stor och därmed förändrades Berwalds ekonomiska förhållanden till det
bättre. Men tydligen var musikern starkare än ortopeden, och 1841 befinner
sig den svenske tonsättaren i Wien.
I denna traditionsrika musikstad tycks hans kompositioner ha vunnit
större beaktande. På våren 1842 uppfördes vid en konsert Humoristisches
Capriccio, Elfenspiel och Erinnerung an die norwegischen Alpen, tre tondikter
för orkester, som väckte kritikens respekt och på sina håll beundran.
Samma år reser han åter till Sverige - nu åtföljd av sin unga hustru
Wilhelmine Mathilde Scherer från Königsberg.
De följande fyra årens stockholmsvistelse upptog konsertverksamhet med
växlande framgång, komponerande av bl. a. två operetter till egna texter,
Jag går i kloster och Modehandlerskan samt ett särskilt livligt deltagande
i amatörkretsarnas privata kammarmusikaftnar. Här fördes han tillsammans
med två män, som inom några år skulle avsevärt inverka på hans
sociala position, nämligen ovan nämnde grosshandlare Petre och bruksägare
Wallis. Men dessförinnan hann den alltid verksamme och aldrig
rådlöse musikern göra ännu en betydelsefull utlandsfärd. Målet är denna
gång Paris, där han råkar Jenny Lind, som just då med föga framgång
mötte den kritiska parisvärlden. Jenny Lind hade förresten tidigare medverkat
vid några berwaldkonserter i hemlandet. Ar 1847 är Berwald i
35

Wien, och vid en konsert framföres den för Jenny Lind komponerade
Eine ländliches Verlobungsfest in Schweden, ett orkesterverk med vokalt
inslag, som vid detta tillfälle utfördes av den stora sångerskan. Berwald
utvecklar under de närmaste åren en livlig konsertverksamhet på olika
platser i Österrike och Tyskland, blir hedersledamot av Mozarteum i
Salzburg och hyllas överallt som en framstående tonsättare.
Under sin vistelse i Österrike fick Berwald underrättelse om att director
musicesplatsen vid Upsala universitet var ledig. J. E. Nordblom avled
nämligen 1848. Berwald söker platsen samtidigt som han också inlämnar
sin ansökan till hovkapellmästarebefattningen vid operan, men han får
ingendera. Jacob Axel Josephson blir utnämnd till director musices, och
platsen vid operan intas aven italiensk kapellmästare Foroni. Berwald
reser i alla fall hem, men alla hans förhoppningar att på något sätt åter
vinna en musikalisk utkomst blir gäckade. Aterigen är det »födgeniet»
som kommer till räddning. Ater får han tillfälle att utnyttja sin enastående
praktiska läggning. Det är året 1850 och hans tillträdande av befattningen
vid Sandö glasbruk.
På Sandö kom Franz Berwald att vistas i hela åtta år. Grosshandlaren
och »musikälskaren» Petre kunde inte på musikens område med någon
större framgång verka för sin vän, i stället erbjuder han honom levebröd
inom sin affärsverksamhet - han kände nog så väl till Berwalds förmåga
till praktiska värv att han kunde föreslå en sådan sak. Petre dog
efter två år, och en annan av Berwalds musikvänner, sockerbruksägaren
Wallis, övertog ledningen av Sandö glasbruk.
Om Franz Berwalds liv på Sandö är inte mycket bekant. Hustru och
barn voro bosatta i Stockholm, och själv tillbringade han endast sommaroch
höstmånaderna uppe i Ångermanland. Att han skötte sin disponentbefattning
med största omsorg är otvivelaktigt, och att han ägde en osedvanlig
organisationsförmåga och säker ekonomisk blick är tillräckligt
bevisat i bl. a. korrespondensen med hans principal. Den ovannämnde
Wallis hade nog en del förslag och ideer, som ekonomiskt föga skulle
gagna företaget. I stället för Wallis förslag att bl. a. bygga en magnifik
villa i tysk borgstil framhöll disponenten-tonsättaren nödvändigheten av
att arbetarbostäder uppfördes, en lastageplats anlades och det planerade
företaget med ett sågverk effektuerades. Berwalds praktiska begåvning
kommer i dagen titt och tätt, och när sågverket uppförts, går han helt in
för sin uppgift att intensifiera båda företagen. Han får också tillfälle att
visa sin förmåga som affärsman i större stil. En vidlyftig korrespondens
utvecklas med utländska köpare av trävaror, disponenten sköter suveränt
förhandlingar om flottningar, skeppningar, befraktningar av fartyg m. m.
Han visar också en skicklig förmåga att leda uppkomna tvistigheter till
ett för båda parter fördelaktigt resultat, något som till stor del hade sin
grund i ett av Berwalds vackraste karaktärsdrag, hans orubbliga redbarhet.
36

»Det fryser och snöar här, men det oaktat tar jag mig friheten att må
alldeles förträffligt», skriver han i ett brev till sin hustru. Det var något
av de första åren, men Berwalds tillfredsställelse med tillvaron på Sandö
blev väl inte i längden så odelad. När han inte på lediga stunder upptog
sin tonsättarverksamhet, nöjde han sig med att förmedla pianon från
Stockholm till traktens intresserade - det är säkerligen ganska många
instrument som på disponentens sakliga inrådan fann väg upp till dessa
delar av Norrland. Men vintermånaderna i Stockholm gav den största
musikaliska kompensationen för sommartidens sakliga värv. I stockholmshemmet
odlades kammarmusik i riklig mängd och i kretsen av konstnärer
påträffas tonsättaren Oscar Byström, pianisten Bilda Thegerström,
den framstående pianopedagogen van Boom, Hummelelev (och därmed i
besittning av mozartska traditioner - Hummel var nämligen elev av
Mozart); för van Boom studerade även fru Wallis liksom hennes svägerska
fru Johanna Kempe, f. Wallis.
Berwald lämnar Sandö 1858. Strax efter sin återkomst till Stockholm fick
han som eleven flicka, som med tiden skulle låta tala om sig, Kristina
Nilsson. Det är mycket tack vare Berwalds säkra blick och ihärdiga omvårdnad
om hennes begåvning som hon så snart kom att föras in på den
bana, där hon skulle göra en sådan sagolik karriär. Det skulle föra för
långt att här närmare följa Berwalds verksamhet under de följande åren.
De äro i varje fall verkligen högst skiftande, men alltid fyllda av den
intensivaste verksamhet.
Sandövistelsen avlöstes nästan omedelbart av anställningen vid Sandviks
glasbruk i Bromma utanför Stockholm. Men bolagets kapitalstyrka var
otillräcklig och ledningen tycktes äga bristande förståelse för den rationella
skötsel, som Berwald omedelbart påvisade vara nödvändig. Efter endast
ett år lämnar han även denna disponentbefattning och startar ett eget
företag, ett tegelslageri på Ladugårdslandet. Men inte nog därmed1 Han
skaffar även sina systrar ett levebröd genom att åt dem starta en hattfabrik,
som gick med god vinst. T egelslageriet var väl föga luckrativt av
skilda orsaker, och han säljer det efter ett par år - naturligtvis med
god förtjänst.
Den sista perioden av Berwalds växlingsrika liv ägnar han till största
del åt musiken, dels som tonsättare, dels och det i betydande utsträckning
som skriftställare och recensent. Som skriftställare yttrar han sig naturligtvis
mest i musikaliska frågor, men hans vittfamnande intresse förnekar
sig inte heller nu. Han författar klara och iderika uppsatser i de mest
skilda ämnen, ekonomiska såväl som sociala (rationell skogsskötsel, glasindustrin,
vattenglasets användning som skyddsmedel för trävirke mot
eldens åverkan, skolväsendet, arbetarbostäder m. m., m. m.).
Trots de otroligt mångskiftande intressen som upptagit hela Berwalds
liv, lyckades han dock .få sitt mest värdefulla och bestående rykte som
37

skapande tonkonstnär. Man nämner honom numera utan tvekan som
Sveriges störste symfoniker, och en 'grundligare forskning kommer med all
säkerhet att tilldela honom en musikhistorisk betydelse med djupare,
Internationella perspektiv. Det har visat sig, att han var en formell
nydanare av enastående slag, och man är böjd att påstå, att Berwald föregriper
musikaliska ideer och stil problem, som man sedan finner utvecklade
hos en Schubert, en Schumann, ja, t. o. m. hos Brahms. Från Beethoven
löper den wienklassiska stilen jämsides och i kontakt med romantiken fram
till Brahms och Bruckner. Berwalds skapande verksamhet inträffar
mellan dessa poler och kan stilhistoriskt utan tvivel inlänkas i denna
betydelsefulla kedja. Att denna länk skulle knytas från det avlägsna
landet Sverige och att detta musikaliska geni en följd av år skulle inneha
en disponentbefattning uppe vid Angermanälven, hör väl om något till
ödets outgrundliga nycker.
Det är som symfoniker Berwald främst gjort sig ryktbar. Tre ligger
fullbordade, Symphonie serieuse (1843), Symphonie singuliere (1845) och
Ess-dur symfonin (1845). Dessutom föreligger en av Ernst Ellberg fullbordad
symfoni i D-dur, vartill kommer att minst en symfoni gått förlorad.
Till denna produktion kommer en rad symfoniska tondikter, av vilka några
här redan nämnts, en violinkonsert, en pianokonsert och så en rikhaltig
kammarmusiklitteratur, verk av utomordentlig konstnärlig halt.
Så sent som 1864 - fyra år före sin död - blev Berwald ledamot av
Musikaliska akademin, och tre år senare äntligen lärare i komposition
och instrumentation vid konservatoriet.' Så länge hade samtidens främste
svenske tonsättare fått vänta på en plats, som bort vara honom självskriven
flera decennier tidigare.
Den 3 april 1868 ändades denna märkliga levnad och en stor mans växlingsrika
livsverk. De närmaste årtiondena efter hans död råkade han i
glömska, och först vid sekelskiftet drogs hans verk åter fram i ljuset.
Under de sista åren har intresset för hans musik och gestalt glädjande
ökat, och vi får hoppas, att minnesåret 1946 skall bli utgångspunkten för
ett ännu intensivare förvaltande av den rika tonkonst, som Franz Berwald
skänkt vårt land.
38