johan nordlander norrländskt skolliv

JOHAN NORDLANDER 

NORRLÄNDSKT 

SKOLLIV 

STOCKHOLM 

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG 

Pris 2 kr. 25 öre.

UNIVERSITETSBIBLIOTEKET 

23415


NORRLÄNDSKT SKOLLIV

«v '3 

/ 

/ -v

NORRLÄNDSKT SKOLLIV 

LÄRARE OCH LÄRJUNGAR 

VID PITEÅ KUNGL. TRIVIALSKOLA UNDER 

( 1600-TALETS SENARE HÄLFT 

l 

AV 


ADJUNKT VII) SÖDK11MALMS 11. A LLM. TÂUOVKItK I STOCKHOLM 

STOCKHOLM 

NORSTED T & S ÖNERS FÖRLAG

PA]'PKII FRÅN LESSEBO 

STOCKHOLM 

KUNGL. B OKTIIYCKEHIET, P. A. N OHSTEDT & SÖ-NEB 

1914 

[140808]

FÖRORD. 

Uti årgången 1904 af Pedagogisk Tidskrift redogjorde författaren 

härav för förloppet av en visitation i Piteå trivialskola 

år 1083 och meddelade därvid inledningsvis några notiser 

om skolans uppkomst och första utveckling. De för mig 

då bekanta och tillgängliga källorna voro emellertid, bortsett 

från själva visitationsakterna, mycket litet givande, varför 

också framställningen blev synnerligen knapphändig, varjämte 

ett och annat, som förekom vid Visitationen, förblev dunkelt 

eller alldeles oklart. 

Sedan har förf. funnit nya källor till skolans historia på 

samma tid, och dessa hava varit så rika, att efterskörden 

blivit rent av generande stor. Det må dock ursäktas förf., att 

han ej kunde ana, att man i protokollen ifrån Piteå rådstugurätt 

och socknens häradsting skulle hava huvudkällor till skolans 

äldsta historia. Vidare ha vi, tack vare benäget tillmötesgående 

av Riksarkivet och dess chef, varit i tillfälle att 

på arkivet begagna Härnösands domkapitels protokoll från 

samma tid, vilka, ehuru mycket defekta, varit oss till mycken 

nytta. 

Med ledning av huvudsakligen dessa källor vilja vi i det 

följande söka skildra förhållandena vid denna skola och därvid 

särskilt ägna uppmärksamheten åt lärarne samt den stu-

VI FÖRORD. 

derande ungdomen vid densamma. På samma gång som härmed, 

såsom vi hoppas, skall lämnas ett litet bidrag till svensk 

skolhistoria, erbjuda de, åtminstone delvis, mycket utförliga 

protokollen ej oävna tidsbilder från den tidens nordligaste 

bildningscentrum i vart land. 

I fråga om stavningen av några personnamn har full konsekvens 

ej kunnat iakttagas. Detta beror på det växlande 

bruket i våra källor, i vilka man finner somliga skriva t. ex. 

Lehn och andra Leen, under det att det är oss obekant, huru 

mannen själv skrev eller lät skriva sitt namn. Möjligen skrevs 

det även i så fall på olika sätt. 

Stockholm i april 1914. 

•/. N—r.

INNEHÅLL. 

Sid. 

Förord v 

Använda källor vin 

Myntets värde 1(565 IX 

1. Piteå skolas tillkomst ocli uppblomstring, stadens brand och 

boflyttningen till nya staden 1 

2. Skolans inspektor prosten Olof Graan 14 

3. Om lärarna i allmänhet 36 

4. Rektor I^ls Norman 57 

5. Visitationen år 1683 78 

6. Norman efter Visitationen 91 

7. Conrektor Turdins strider 113 

8. Kollegerna Staphan Dalijn och Mårten Beckman 134 

9. När svärdet hängde över skolan 148 

10. Djäknarne 156 

11. Stadens och skolans andra brand 169 

Kartor: 

Piteå gamla och nya stad (efter Generalstabens karta) . . xi 

Plan över Piteå gamla stad 1648 2 

Plan över Piteå nya stad 1695.. 4

ANVÄNDA KÄLLOR. 

Piteå stads originaldomböcker åren 1656—60, 1667—76, 1670—75, 1682—90, 

1698 - 99, 1705—28. (Riksarkivet.i 

Hovrättens renoverade domböcker för Västerbotten. (Riksarkivet.) 

Härnösands Consistorii protokoll 1660—66, (defekt) och 1693—96 (defekt). 

(Härnösands konsistorium). 

Diverse Piteå stads handlingar 1688. (Riksarkivet bland stadens domböcker.) 

Piteå stads acta. (Riksarkivet.) 

Skolväsendet. Härnösands stift. (Riksarkivet.) 

Landshövdingarnes skrivelser. Västerbotten. (Riksarkivet.) 

Norrlands handlingar. (Kammararkivet.) 

Hiilphers, Samlingar till en beskr. över Norrland, 5:c samlingen, Västerås 1789. 

Hollander, Svenska undervisningsväsendets historia. I. Uppsala 1884. 

)

Myntets värde år 1665. 

Då penningbelopp här nämnas så ofta. lämna vi en kort översikt av myntets 

värde på ifrågavarande tid. I förra kolumnen angives, huru mycket ett 

mynt då gällde i n. v. kr. och öre; men emedan silvret på den tiden stod i 

vida högre pris än i våra dagar, fick man då betydligt mera därför eller ungefär 

så mycket, som nämnes i senare kolumnen. 

1 Haler s. m. ( = 4 mark) gällde då 3,45 kr. n. v. mynt: köpvärdct=12 kr. 8 öre. 

1 mark s. m. ( = 8 öre) > » 86 öre » > : » = o kr. 1 öro. 

1 öre s. m. » » 11 öre » » ; > =39 öre. 

Kopparmyntet gällde 

således: 

av motsvarande silvermynt: 

1 da ler k. m. ( =4 mark) gällde då = 1,15 kr. n. v. mynt: köpvärdet=4 kr. 3 öre. 

1 mark k. m. (=8 öre) > » =29 öre » » : > =1 kr. 2 öre. 

1 öre k. m. > > =3 öre > > ; > =11 öre. 

Genom silverprisets ständiga sjunkande minskades penningvärdet alltjämt, så 

att år 1700 1 daler s. ni. gällde blott 2 kr. 63 öre n. v. mynt.

' ' I 

'

ySfidlajL 

8veu»\iyf\. 

nàs 

Langnäsv^ 

f" äs i > 

a%ASsôÀcm 

\uiwji 

1 

BâfskataK 

Stprstreuu 

&^£32\fdlcrçl 

Storfors "j 

»* ïmr.TMS^! 

JlMJ7b\xZi**' 

S.Jfol 

HalbkJÎ? 

Sleali, 1=2 00 000 gen. stab. lit. anst. 

Piteå gamla och nya stad med omgivningar.

1. Piteå skolas tillkomst ocli nppblomstring, 

stadens brand ocli boflyttniiigen till Nya staden. 

Staden Piteå anlades år 1621. I det kungl. brev, som förordnar 

därom, erhöllo birkarlar, landsköpmän och hantverkare 

befallning att lämna sina gårdar och slå sig ned på den för 

den nya staden utsedda platsen. Men birkarlarna och landsköpmännen 

voro aristokratien bland landskapets lekmän. De, 

som, oftast motvilligt, hörsammade denna befallning och blevo 

den nya stadens första invånare, voro således inga stugugrisar 

ocli fattiglappar utan bereste och burgne män, som drivit handel 

dels med lapparne, dels med Stockholms och andra städers 

borgare. Genom sin handel och vandel samt genom sina resor 

A r oro dessa vidare i besittning av praktisk duglighet och ett 

visst mått av insikter. Att de ock visste uppskatta bokliga 

studier, synes därav, att de, innan staden ännu ägt bestånd ett 

decennium, anhöllo hos konungen om en skolas upprättande i 

den nya staden. 1 Genom ett kungl. brev d. 1 (i febr . 1627 tìngo 

de sin bön uppfylld, och därigenom förordnades, att en skola 

skulle upprättas till ungdomens läran och upptuktelse, varjämte 

det för ändamålet anslogs (i tunnor spannmål årligen av tionden 

i Skellefteå socken. 

Den förste skolmästaren i staden hette Micael Nicolai, och 

den 20 maj 1628 utfärdade han kvitto på 6 t:r spannmål, som 

han uppburit till skolans uppehälle. 2 Efter honom följde snart 

1 Även i Tornei gjorde sig behovet av en skola tidigt gällande. Ar 1Ö0S 

omtalas det i ett kungl. brev, att allmogen där i landet begärt, att en skolestuva 

mätte upprättas i Tornea. Konungen svarade därpå, att han därmed 

vore nådigst tillfreds. »Vi vele», heter det, »ock upprätta en stad med, dit 

1)irkarlar och landsköpmän skole draga och sätta sig neder och bli borgare.» 

Waaranen, Handlingar upplysande Finlands historia, 11:374. 

2 L. Bvgdén i »Nya Norrb. Alleh.» 1903, n:r 15.

9 PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCI1 UPPBLOMSTKING. 

en stockholmare v. n. Thomas Jacobi lioselius, i räkenskaperna 

kallad än slcolcmestaren i Pithcå, än informator scholce Pitensis. 1 

Ännu år 1632 uppbar han pro informatione scholce Fitensis - sina 

6 t:r korn. Enligt Hülphers var han den förste rektorn härstädes; 

den nämnde Micael skulle da kanske i början av skolans 

tillvaro mera tillfälligtvis innehaft rektorsämbetet. 

En annan rektor, som också saknas hos Hülphers, hette 

Jonas Petri Angerm Den 20 nov. 1644 kvitterar han 

— han skriver sig då Jonas Anger — av Skellefteå till schola;betienten 

anslagna 6 t:r spannmål, och d. 5 dec. 1(548 samma 

kvantum till skolmästarens uppehälle. Han kallar sig i det 

senare kvittot Scholce Pithensis moderator. 3 Uti 1(545 års kyrkotiondelängd 

av Piteå stad liar man i andra rummet frän början 

Herr Jonn Hector Scholce *, och samma års kvarntullslängd för 

staden har sist bland partikulär personer Skolemästaren Herr 

Joen. Denne är tydligen identisk med den Joan ili. Fortelms, 

som enligt Hülphers var Herr Thomas' efterträdare och skolans 

andre rektor. Skulle man redan pä denna tid haft två lärare 

i skolan? 

Med det är 1627 erhållna anslaget till skolan var borgerskapet 

ej länge belåtet. Den 16 maj 1(531 begär det hos regeringen 

något mera underhåll, skolemästaren till uppehälle 

och föda. I detta brev uppgiva borgarne, att de förut för skolan 

fått utom de (5 t: rna spannmål även djäknepenningarna av 

Piteå socken; nu önska de ytterligare samma penningar av 

Skellefteå och Burträsks socknar, helst som dessa vore under 

deras stad privilegierade. Denna begäran torde ej ha föranlett 

till någon åtgärd. 

Skolan synes i början lia gått raskt framåt samt fått allt 

större och större lärjungeantal. 1 en skrivelse till regeringen 

är 1(534 begär borgerskapet åter ökat understöd till densamma, 

- Piteå skolas handledare. 

:l För undervisningen i Piteå skola. 

4 Piteå skolas styresman. 

Skolrektor.

wV'tu\(j>< 

t o3". C.V. j. 

P/r/?/ över Piteå gamla stad med omgivningar. 

Av Eric AVidman 164S. Orig. i Gencrallantmätcrikontorct.

Förklaringar å kartan på föreg. sida. 

»Bokstävernas betydelse: A. Piteå stalls kyrka. B. På denna plan är Piteå 

stad belägen. 1 . Utsäde till staden 17 '/« tunna: hö 100 lass: säd till prästbordet: 

utsäde 3 tr, hö 160 lass. Till denna stad är gott mulbete, torvc-skog och 

fiskevatten.! 

1 Stängslet omkring staden, det s. k. staketet, avsåg att hindra otillåten handelsförbindelse 

med omgivande landsbygd.

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTKING. 

antingen av Piteå kyrkohärbärge eller med djäknepenningar 

av näst kringliggande socknar, och motiverar detta därmed, 

att verket med informerande och tillsökning hade »märkeligen 

tilltagit». »Detta i förening med den stora, dyra 

tiden gjorde emellertid», heter det, »att b or ger skåpet icke förmådde 

underhålla skolmästaren och de många fattiga mäns 

barn, som dit ankomme och gärna ville sina studier continuera.» 

1 petitionen erinra borgarne om ett löfte av konung 

Gustav Adolf att förbättra understödet, »när med skolan 

finge mera fortgång». Då nu, såsom nämnts, detta skett, önskade 

de sig samma hjälp som andra skolor; och tìnge de ej 

sådan, skulle, menade de, deras skola i den stora hungerstiden 

måst avtaga och i grund undergå. 

Bönen förklingade ej heller ohörd. Ett kungl. brev av d. 

20 nov. 1635 till landshövdingen Stellan Mörner omtalar, att 

Piteå stad genom sina utskickade begärt, att de till sin skolas 

upprättelse måtte med någon subsidio (hjälp) av kronan beneficerade 

varda. Och medan 'det försports, att skolungdomen 

dagligen tillväxte och förökade sig, och skolmästarens besvär 

fördenskull bleve dess större, så hade, till skolmästarens uppehälle, 

beviljats 20 t:r spannmål årligen och till behaglig tid. 

Av någon behållen kyrkotionde skulle denna tagas. De 6 

tunnorna utgingo av Västerbottens södra prosteri och, närmare 

bestämt, av Skellefteå kyrkohärbärge; de 20 t:r, som nu beviljats, 

utgingo av det norra. 

Men ytterligare förbättring av lönevillkoren önskades och 

det förvånande snart. 

I en skrivelse till regeringen år 1637 1 nämner rektor Rose- 

Hus, att han till salarium 2 hade 26 t:r spannmål. Men ej 

heller detta vore tillräckligt. Skolan hade nämligen, säger 

han, med informerande och tillsökning märkeli gen tilltagit, 

så att rector scholœ ej längre förmådde allena sustinera labores, 3 

1 R. A. Skolväsendet. Härnösands stift. 

2 Underhåll. 

a Uthärda mödorna. 

2—140303. Nordlander, Norrländskt skolliv. 

»V 

O

4 PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. 

utan måste hava en collegam, om med exercitiis 1 skulle kontinuerligt 

tillgå. Till förbättring av sitt underhåll anhöll han 

därför 0111 ytterligare 20 t:r spannmål, varjämte han begärde, 

att regeringen ville bebreva collegio futuro 2 djäknepenningarna 

av Luleå socken. 

Skolan hade således på denna tid endast en lärare, som på 

samma gång var dess rektor. Om den enligt Hülphers' längd 

förste innehavaren av detta ämbete heter det hos Hülphers, 

att han var en »ackurat» man, och vi ha ej sett något, som 

jävar detta omdöme. 

Yi kunna icke här steg för steg följa denna skolas utveckling. 

Dock må erinras därom, att drottning Kristinas brev 

av d. 24 dee. 1652, som innehåller uppgift på de skolor, som 

behövdes i Härnösands stift, jämte en viss och varaktig underhållsstat 

för dessa, för var och en aA r stiftets tvenne trivialskolor, 

de i Piteå och Härnösand, upptager en rektor, en 

conrector och en apologist, till vilkas underhåll anslogos resp. 

120, 70 och 30 tunnor spannmål, allt i överensstämmelse med 

samma års avknappade stat för rikets skolor. 3 

Blomstringstiden blev emellertid av kort varaktighet. Det 

var två omständigheter, som voro orsaken därtill. 1 juli år 

1666 ödelades eller »afbranm, såsom nian på den tiden skrev, 

staden genom en svår eldsvåda. 1 Den andra ogynnsamma 

omständigheten var den, att skolan vid denna tid fieli en 

rektor, som alls icke var sitt kall vuxen. 

Efter eldsvådan såg det en tid ut, som om staden Piteå 

skulle rent av försvinna. Somliga borgare läto nämligen 

1 Övningarna. 

2 Don blivande ämbet

Plan över Piteå nya stad med omgivningar. 

Av lians Crusc 1(595. Orig. i Gencrallaiitmätcrikoiitorct.

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. 5 

skriva sig i Skellefteå ock andra så långt borta som i Hudiksvall; 

ännu andra föredrogo att såsom bönder bo på sina 

hemman på landsbygden. Regeringen underlättade emellertid 

stadens återuppbyggande, men man valde därvid ett bekvämare, 

3 /i mil närmare havet beläget ställe Strömsund eller 

Häggiesholmen. Här uppstod den s. k. Nya staden, varefter 

den plats, där staden förut legat, kallades och ännu kallas 

Gamla staden. 

Trots ideliga påminnelser och kraftiga uppmaningar frän 

överheten gick det dock långsamt med boflyttningen frän den 

Gamla till den Nya staden. Nio är efter olycksåret hade 

man emellertid kommit sä långt därmed, att, ehuru icke alla 

på långt när sig där h us li gen nedsatt, rådstugurättens sammanträden 

dä kunde flyttas från den gamla platsen till den 

nya. På rådstuga d. 26 febr. 1675 beslöts nämligen, att intet 

med justitieväsendet därefter skulle handhavas i Gamla utan 

i den Nya staden, dit stadens dokumenter samma dag skulle 

föras genom stadsnotarien Johan Eriksson. Dagen därpå 

skulle också samtliga borgare infinna sig i Måns Johanssons 

stuga i Nya staden, vilken skulle brukas till rådstuga, tills 

stadens hus bleve förfärdigat. 1 

Bagen därpå, den 27 febr. 1675, hölls för första "gången 

rådstuga i Nya staden. 

Boflyttningen var emellertid ännu icke på långt när verkställd. 

Någon byggnad för skolans räkning fanns exempelvis 

icke i Nya staden, utan undervisningen fortgick, helt visst i 

något privat hus, i Gamla staden. Två år efter justitiens 

Hyttande beslöt emellertid borgerskapet på rådstuga att övertala 

den nämnde Måns Johansson att få »bruka skolan» i hans 

gård. Kort därefter, d. 25 maj 1677, fattades beslut om skolans 

upprättande »här vid torget invid rådstugan», och arbetet 

skulle bedrivas med all kraft av 6 timmermän à 1 daler om 

2 I protokollet antecknas efter detta orden IN NOMINE JESU ROM. 8. Vilken 

v ors, som åsyftats, nämnos ej, men man kan gissa på den 18:de, som lyder: 

Jag häller före, att denna tidens lidanden äro att alita för intet mot 

(Jen härlighet, som på oss kommer att uppenbaras. Men detta var förhoppningar, 

vilka, såsom vi skola se, alls icke skulle gå i fullbordan.

6 PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCII UPPBLOMSTBING. 

dagen. Mossa till byggnaden skulle till visst kvantum av 

var borgare utgöras till påföljande söndagsafton eller måndagsmorgon. 

Rådman Jon Andersson skulle vara uppsyningsman, 

ock medlen skulle tagas av inkomsterna av lappmarkstullen 

samt restantier hos borgerskapet. I september s. å. 

proponerade borgmästaren Henrik Wijnbladh om skolstugubyggnadens 

fortsättande, och da beslöts, att nyssnämnde radman 

skulle förfärdiga stugan. För sina utgifter ock sitt omak 

skulle hau få betalning efter inlevererad räkning. I febr. HÎ78 

torde byggnaden ha varit färdig, ty då anhöllo borgarne hos 

kyrkoherden, att »gudstjänsten i skolan» måtte förunnas dem. 

Om skolans inredning och undervisningsmateriel ha några 

upplysningar ej kunnat vinnas. Att en stol funnits, omtalas 

på annat ställe, och vi kunna tillägga, att skolan också hade 

en ringklocka. Denna ointalas år 1687, då den hade lagats 

av Per Smed. För »beslag på en liten klocka till skolan och 

för annat till stadens behov gjort arbete fick denne då 1 daler. 

Detta belopp togs utav stadskassan, vilket jämte åtskilligt 

annat tyder på att skolan ej hade någon egen kassa utan fick 

sina utgifter betäckta av staden. 

Att skolans rektor tagit någon verksam del i bygget, ha 

vi ej funnit antytt. Vad vi sett av honom i den vägen inskränker 

sig därtill, att han till rådstugurätten ingav en 

skrift »om stolen, hvilken hafver stått på Rådstugutorget, att 

den bör nu insättas under tak». Antagligen hörde stolen till 

skolan och hade blivit stående på torget under bar himmel. 

Vilket beslut som fattades med anledning av hans ingripande, 

nämnes ej; kanske ansågs det överflödigt att fatta något. 

För byggnadens uppförande synas frivilliga penningbidrag 

ha insamlats av landskapet. Dessa hade hafts om händer av 

kollegan Herr .1 ohan Granhammar, men denne torde hava 

brustit i redovisningen. Våren 1077, under det skolbyggnaden 

pågick som bäst, skickade magistraten en dag stadstjänaren 

till kollegan för att citera (kalla) honom till rådstugurätten 

att förklara sig rörande dessa hopsamlade medel. Svaret blev 

emellertid, att han borgmästare och råd härutinnan icke ville

1HTEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. 7 

parera utan redau gjort sin räkning till konsistorium; borgmästare 

och råd hade intet därmed att göra, menade han. 

Med anledning härav anhöll skolmästaren Mag. Nicolaus Norman 

om borgmästares och råds assistens på det att med skolans 

uppbyggande och dess förfärdigande ej måtte fördröjas. Rätten 

torde ansett, att Granhammar vid stämningens delgivande 

yttrat sig litet vanvördigt. Enligt stadstjänarens berättelse 

skulle han nämligen ha sagt: Ha fra de flyttiat skolan därifrån, 

så måge do själfva henne oppsättia ! 

Om rektor ej brydde sig så mycket om skolans angelägenheter, 

så lago lians egna honom så mycket mera om hjärtat. Redan 

på denna tid fordrade regeringen, att staden skulle bestå 

skolmästaren bostad. Ar 1655 hade också staden för 600 

daler k. m. köpt en gård för skolmästarens räkning. 1 Denna 

hade emellertid gått upp i lågor vid den allmänna branden. 

Detta förklarar, huru rektor Norman år 1676 kunde begära 

skolmästare-hyra för de två föregående åren, nämligen 30 

daler om året. Rektor erhöll en assignation å 28 daler 

k. m. att genast bekomma av borgaren Erik Hindersson. 

Aret därpå begärde han att få, vad som återstod på tre års 

hyra, och betalning lovades honom genom invisning på rådman 

Jon Andersson. 

Ar 1675 d. 3 maj uppträdde rektor Norman för första gången 

inför Piteå rådstugurätt, där han sedan allt intill döddagarna 

skulle utkämpa så mången het dust. Nu gick det 

emellertid helt fredligt till väga. Först proponerade han nu om 

skolmästaregårdens transportation ifrån den Gamla till den 

Nya staden. På det förra stället hade han själv köpt sig en 

1 Med betalningen gick det dock mycket långsamt. Aret efter köpet bogarde 

säljarens son, högliirde M:r Oluf Lidman, att av rådstugurättcn få veta, 

vilken som skulle svara honom för köpesumman. Rätten ville dä ej ge något 

svar härå, men lovade, att de 100 daler, som året förut beviljats på rådstugan, 

skulle strax avläggas (d. v. s. erläggas). Man hade ett svagt hopp att genom 

landshövdingens ingripande fä hjälp ifrån Skellefteå; men när denne sedan 

talade med allmogen i denna socken om saken, iick han ett avböjande svar. 

Skälet var bland annat det, att Skellefteå-borna ville själva söka sin egen skola 

»ti Skellefteå,

8 

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. 

gård med dess torvtiga hus, och nu ville han, att borgerskapet 

skulle förskaffa (flytta) den till Xya staden och uppsätta den 

där, i vilket fall han ville befria borgerskapet ifrån skolmästaregärdens 

vidmakthållande. Man fann emellertid en sådan 

flyttning för besvärlig, och borgerskapets enhälliga beslut 

blev, att man med det forderligaste skulle i Nya staden upprätta 

en skolmästaregård. Man antecknar även, huru denna 

skulle inredas; den skulle bestå av tvenne stugor med en förstuga 

emellan. 1 

Någon byggnad för ändamålet uppfördes emellertid ej, utan 

borgerskapet inköpte i maj 1 (>77 av en man Jöns Hansson 

hans gård, bestående av två stugor med en kammare dem 

emellan, d. v. s. av alldeles samma antal rum, som man två 

år förut hade bestämt sig för. Den ena stugan med kammaren 

var nu färdig, men den andra stugan icke, ty där fattades 

golv och innanfönster. I köpet ingick ock en portbyggning, 

all färdig. Yi ha således här fullständig bild av en rektorsbostad 

på 1600-talet. Den överensstämmer alldeles med en 

bättre norrländsk bondgård c:a 200 år senare. 

Yid samma tillfälle, då rektor för första gången bragte 

denna fråga på tal, påminte han även om en annan förmån, 

som han saknade. Enligt kungl. privilegier och praxim i 

städerna borde, menade han, någon jord anslås under skolmästareämbetet. 

Han gjorde emellertid denna framställning 

icke blott för sin egen skull, sade han, utan även för sina 

successori bus- och anhöll, att borgerskapet i framtiden härom 

skulle hava honom i betänkande. Svaret blev ganska tillmötesgående. 

Stadens mantalsjord, som borgerskapet självt 

köpt, vore belägen vid Gamla staden och kunde därför icke 

komma i fråga; vid Nya staden åter funnes, sade man, ingen 

åker, men i framtiden ville man hava i betänkande, att ett 

1 Till jämförelse må nämnas, att rektor i Örebro i början av 1600-talet hade 

en bostad, bestående av stuga oeli två kamrar, den ena utan eldstad. Stugan 

liade ett fönster på väggen och ett i takot. Den var täckt med näver och torv. 

Hollander s. 540. 

2 Efterträdare.

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. 9 

stycke av svedj eländen, som vore belägna vid Nya staden, 

med tiden kunde uppbrukas under skolmästareämbetet. 

Flyttningen till Nya staden var naturligtvis mycket betungande 

för borgarne, och många spjärnade även emot ivrigt 

och i det längsta. Icke heller hos lärarne fanns någon entusiasm 

därför. Borgarne kunde trösta sig därmed, att Nya 

staden låg närmare havet och vid djupare farvatten samt därför 

hade ett för handel och sjöfart gynnsamt läge, vilket ju 

vore till stor fördel för dem; men lärarne kunde knappast 

hava någon nämnvärd nytta härav. Av ett redan anfört yttrande 

av kollegan Johan Granhammar synes också, att han 

var föga glad över den vidtagna anordningen. Borgarne hade 

dock medlidande med lärarne samt gjorde sitt bästa för att 

lindra bördan för dem. 

Ar 1675 på samma rådstuga, på vilken rektor Norman 

framkom med sina inånga propositioner, hade han även ett 

förslag i detta avseende. På collegarum 1 vägnar föreslog han, 

att borgmästare och råd skulle räcka lärarne en hjälpsam 

hand härutinnan. Detta skulle ske på det sättet, att de lämnade 

dem en rekommendation till K. M:t, det de kunde åtnjuta 

någon hjälp för deras transportation till Nya staden. 

Detta borde de göra och icke häradstinget, emedan skolan 

avsåge stadens nytta och icke allmogens. Borgerskapet gav 

sitt bifall härtill, men själva skulle lärarne ansöka Iv. M:t 

och landshövdingen om assistance härutinnan. 

Om försöket gjordes, veta vi ej. Om så var fallet, ledde 

det säkerligen ej till någon åtgärd. Två år senare, d. 20 

lebr. 1677, bragtes frågan åter på tal inför rådstugurätten, 

även denna gång av rektor, som nu förde ett något häftigt 

språk emot borgerskapet. Med sina collegis protesterade han 

emot borgerskapet och förklarade, att de den tiden icke kunde 

flytta med skolan ifrån Granila staden, dels emedan någon skola 

e J vore byggd, dels emedan borgerskapet ej kunde vara för 

1 Kollogomas.

10 PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTllING. 

sörjde med så torvtiga hus, som da funnes i Nya staden. 

De anhöllo därför, att med flyttningen kunde få anstå till 

våren. Möjligen voro husen i deras tanke för illa ombonade 

för att bebos under den kalla årstiden. Härtill borde, menade 

de, landshövdingens tillstånd ansökas. Borgerskapets svar 

blev, att Måns Johansson skulle vidtalas att upplåta bostad 

åt skolan. 

1 detta sammanhang kunna vi ej underlåta att omtala ett 

vackert prov på borgarnes omtanke om en lärare. Herr Jolian 

Graanhammar ville år 1678 uppföra en byggning åt sig 

i Nya staden strax invid eller nedanför Abram Siulssons gård. 

Rådhusrätten ansåg, att detta ej kunde förvägras honom, blott 

byggningen kunde så ackommoderas, att den icke prœjudicierade 

regulariteten eller någon annans närstående byggnad. 

Katten föreskrev vidare — och detta är det märkliga — att 

den blivande grannen Abram skulle in till sig taga läraren, 

»efter Abram berättades hava husrum»; dock skulle det ske 

för billig hyra, som de sig emellan åsämjas kunde. 

Från rektor Normans uppträdande på rådstugan d. 3 maj 

1675 ha vi ännu en sak att anteckna, helst som rektor därigenom 

framstår såsom ganska förtänksam och försiktig med 

avseende på sin skola. Han befarade nämligen, att, när skolan 

bleve flyttad till Nya staden, så kunde någon intränga 

sig i Gamla staden och där inrätta någon barnaskola. Till 

förekommande av något sådant ville han, att alla skulle vara 

eniga och samdräktiga om skolans flyttande. Hans farhåga 

i detta avseende torde emellertid lia varit tämmeligen obefogad. 

* * 

* 

Såsom vi sett, bodde lärarne kvar »på sina hemman^ en tid 

bortåt, efter det staden flyttats till den nya platsen. Därvid 

uppstod den frågan, huruvida de vid sådant förhållande skulle 

erlägga tull och andra avgifter, som utgingo av stadsboarna. 

Själva menade de, att de, såsom boende på landet, borde vara 

befriade därifrån, men i staden hade man en motsatt åsikt.

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTKING. 11 

Av sitt députât (anslag) hade rektor Norman år 1675 ur 

kyrkohärbärgena i Bygdeå och Nysätra bekommit 55 t:r spannmål, 

som han fört till Nya staden och jämväl vid tullen därstädes 

angivit. Emellertid ville han ej därav erlägga någon 

tull, ehuru lian, såsom det antogs, redan uppburit denna av 

bönderna, d. v. s. uppburit så mycket mera än 55 t:r, som 

tullen uppgick till. Tuilnären Sven Andersson Burman fordrade 

vanlig tull härav och stämde rektor för rätta år 1677. 

Denne svarade, att han angivit saken i Kammarkollegium, 

och hoppades, att han skulle slippa ifrån denna beskattning. 

Målet uppsköts, tills man skulle erfara nämnda kollegii åsikt 

om saken. Tuilnären hade ock, ehuru förgäves, kräft rektor 

på 1(576 års folkpmningar jämte två års baJcagnsjienninyar 

och som pant tagit en silverbägare. Vid samma tillfälle yrkade 

rektor att återfå denna; men rätten beslöt, att den skulle 

bliva hos tuilnären, tills man även härom erfarit kollegiets 

åsikt. 

Aret därpå kom målet åter före. Rektor gjorde då ännu 

ett försök att återfå sin silverbägare men utan framgång: den 

skulle fortfarande sta som pant för resten på bakugnspenningarna. 

Tullinspektören Johan Ruth, som var närvarande vid 

rättens sammanträde, förklarade ock helt bestämt, att, om 

scholaibetjente icke utgjorde samma penningar för åren 1(575 

och 7(5, så skulle beloppen av dem exekveras, så framt de ej 

kunde skaffa sig kammarkollegii brev, att de borde med dem 

befrias. 

Skolmästaren " och collega; besvärade sig ock över tull och 

accis samt menade, att de borde vara härifrån befriade, medan 

de sutte på sina hemman. Men Ruthen svarade, att han däruti 

ej kunde hjälpa dem, utan kunde de själva andraga sin 

nöd och-sitt ärende i kammarkollegium. 

Rektor Norman, som var närvarande vid rätten, fann ett 

yttrande av inspektören till schola;betjänte mindre lämpligt 

och urgerade på att det skulle infattas i protokollet. Med 

anledning härav redogöres i protokollet för förloppet och de 

växlade replikerna. Tydligen tyckande, att rektor och kolle-

12 

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OC11 UPPBLOMSTRING. 

ger voro litet bråkiga, hade inspektören bett, att scholœbetjente 

skulle taga sitt avträde, på det att kronans ärenden skulle 

kunna förrättas. Men då begynte Herr Samuel Hortelius att 

»flissa och le» med Herr Nils Fellenio, hållande mössan för 

munnen, sägande: Vi få bo med våra hustrur, varest vi vilja, 

varpå inspektören dem svarade: I mågen draga för tusend 

djävlar, cdra oroliga huvuden! Men då svarade rektor Norman: 

I må intet visa oss hädan! Vi veta väl taga vårt avträde, 

och för berörde ord skolen I vara förtänkt att svara. 

»Och därmed afträdde hela skolstaten ifrån rådstugan.» 

Ännu så sent som år 1679 var frågan om tullen av de 55 

tunnorna korn ej avgjord. Den förut nämnda tullnären Burman 

bragte då frågan åter på tal, i det han besvärade sig 

hos tullinspektören. Målet kom före d. 4 mars. Ansatt av 

tullnären och inspektören, måste rektor då tillstå, att han av 

bönderna tagit både lantmannatull och frakt för samma spannmål; 

men emedan han den tiden ej bodde i Nya staden, ej använt 

spannmålen till salu i vare sig Nya eller (lumia staden 

utan den konsumerat på landet och då tullnären varken vid 

Nya eller Gamla staden haft sina betjänte att uppmåla spannmålen 

och tullen avfordra, så ville han ej erlägga den, förrän 

Kammarkollegii expresse resolution honom uppvisades. För 

övrigt borde han njuta samma frihet som sal. kapten Isak 

Loffman, vilken, medan han bodde i Gramla staden, dels uppköpt 

spannmål, dels uppburit sådan på sin lön och till salu 

använt, men aldrig erlagt någon tull därför. 

Inspektoren försummade ej att framhålla inkonsekvensen 

däri, att rektor själv uppburit tull av bönderna men ändock 

nekade att erlägga sådan. För övrigt anförde han, att tullordinantien 

vore i sig själv klar: att lantmannatull borde erläggas 

av allt gods, som till stads torde anlända och där angivas, 

oavsett varest konsumtionen skedde; rektor borde för 

övrigt konsidereras som i staden boende, redan innan skolan 

flyttades till Nya staden. Andra scholebetjente hade för övrigt 

välvilligt erlagt tullen; särskilt hade konrektor Turdin 

gjort det av den spannmål, som han på sin lön av landet in-

PITEÅ SKOLAS TILLKOMST OCH UPPBLOMSTRING. lo 

bekom. Rätten beslöt att lata saken bero, helst som inspektören 

lovade att sig hos Kammarkollegium förfråga, om rektor 

borde njuta de uppburna tullpenningarna eller om de skulle 

komma K. M:t och kronan till tjänst. »Rektor Norman lät 

sig härmed åtnöja och sade sig icke skola tullen för spannmålen 

betala.» — Hu ru tvisten slutade, känna vi dess värre ej. 

För sin skola hade Piteå-borna, som vi sett, visat ett högst 

lovvärt intresse och detta även under ogynnsamma förhållanden, 

såsom då skolstugan jämte hela staden lades i aska. 

Detta fortfor även, då skolans båda rektorer genom sina tvister 

och strider jämte sin försumlighet höllo på att alldeles 

fördärva henne. Även i grannsoc knen Skellefteå önska de man 

S1 g en skola. Ar 1663 begärde denna socken hos Konsistorium 

eller superintendenten att bekomma en pœdagogum. Svaret blev 

emellertid nekande. Superintendenten i Härnösand menade, 

att detta ej stode i hans makt, utan att förordna skolor komme 

allenast K. M:t till; eljest vore ock Piteå ej längre ifrån 

Skellefteå beläget, än att de, som hade lust att låta sina barn 

läsa, väl hunne dit med dem. — ÄA'en i det följande se vi 

samma önskemål dyka upp. 

Ett helt annat var förhållandet i Tornea, där man på samma 

tid synes hava varit rent av fientligt stämd emot sin 

skola. I Konsistorii protokoll för d. 16 aug. 1660 antecknas, 

att prosten i Torneå inrapporterat, att borgerskapet i staden 

av samma namn bortsålt skolestugan, däruti ungdomen tilllörene 

blivit informerad. Paidagogus hade därför inte något 

husrum för barnens information, när de framdeles åter tillsammans 

komme. Konsistoriet beslöt, att detta ärende skulle 

givas landshövdingen till känna och hans assistance sökas 

till dess rättelse. Uti det i annat sammanhang flera gånger 

Nämnda brevet av d. (! febr. 16(53 l ade Konsistoriet prosten 

1 forneå på hjärtat att maintenera D:m Pœdagogum 1 vid en 

laglig skolmästargård och icke låta något därifrån tagas, som 

tillförne därmed följt hade. 

1 Bibehålla herr läraren.

2. Skolans inspector prosten Olof Graan. 

När boflyttningen allmännare skett och man kommit i ordning 

i den Nya staden, borde skolan, tycker man, kunnat åter 

uppblomstra ungefär som vid dess första anläggande. Men 

så skedde icke. Hon förde tvärtom ett tynande liv, och på 

l(580-talet var det t. o. ni. fråga om dess nedläggande. Huru 

kunde det då gå så illa? frågar man. 

Yi skola söka besvara den frågan och lämna till en början 

några upplysningar om de personer, som på ort och ställe 

hade högsta ledningen av skolan sig anförtrodd, d. v. s. i 

första rummet skolans inspektor och sedan hennes rektor. 

Den förra värdigheten innehades en läng följd av år av 

pastor därstädes M:il OLOF STEPIIÄNI G RA AN. Född av bondeföräldrar 

i Grans socken i Uppland, skall denne en tid lia 

varit hovmusicus hos drottning Kristina och därefter legationspredikant. 

Ar 1650 blev han Matheseos lector i Härnösand, 

tre år senare Theologia; lector därstädes och året därpå 

rektor. Sedan förlades hans verksamhet till Piteå församling, 

där han blev kyrkoherde år 165(5 samt senare prost och skolans 

inspektor. 

Dessa snabba befordringar borde, tycker man, borga för att 

Graan varit en synnerligen dugande och framförallt månsidig 

man. Men så var knappast fallet; säkert är, att de samtida 

handlingar, som vi sett, alls icke giva något stöd för en sådan 

förmodan. Förklaringen till hans framgång får kanske 

till någon del sökas däri, att han hade superintendenten Pet-

SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRAAN. 15 

rus Steuciiius i Härnösand, om icke till morbror, så åtminstone 

till svärfader. 1 

Det kanske mest framträdande draget hos kyrkoherden var 

hans månlict om sina inkomster, vilken var så stor, att det 

skulle varit underligt, om han därmed ej stött församlingsborna 

för huvudet. När han blev antagen till kyrkoherde, 

hade han, enligt sina församlingsbors uppgift, lovat att hålla 

samma ordning, som hans företrädare haft, men det löftet 

hade han tydligen snart glömt. Ar Ki58 infann sig hans 

ervyrdighet kyrkoherden M:r Olof Graan för rådstugan och 

proponerade några questioner». Först ville han veta, vad 

hans antecessor haft av staden i tiondeströmming. Borgerskapet 

svarade, att uti sal. M. Tomse tid hade av var båt givits 

1 -i t:a strömming eller 10 mark k. m., men nu beviljades 1 

mark k. m. av var t:a strömming, soin saltades och fördes 

till stads och förtullades. Hörande smörtionden beslöts, att 

den, som hade 5 kor, skulle av var ko giva (i öre k. m. och 

den, som hade över 5 kor, skulle giva 7 öre k. in. I kvicktionde 

skulle givas en öre k. m. för vart får eller get. Kyrkoherden 

begärde ock att få veta, om han skulle få njuta, 

som sal. Herr Tomas fått, nämligen för kristningsbarn och 

kyrkogång 10 mark. Samma belopp bestämdes nu för båda 

förrättningarna tillhopa. Hans vördighet proponerade ock, 

att de, som ginge till skrift, skulle, såsom sedvanligt vore 

i andra städer, giva någon penning till prästen. Därpå blev 

svarat, att de, som hade råd och ämne, a'ille bete sin discretion. 

Bland kyrkoherdens qurestioner var ock en av mera oegennyttigt 

innehåll. De gode män, som brukade seglation, plä- 

1 Man synes lia lieskyllt superintendenten för att vid befordringar lia gynnat 

s, Oa släktingar. Han klagar själv «Ir 1661, att lektor Nenzolius i Härnösand 

yttrat om lionom, att han intet annat gjorde än »tacklade opp gymnasiet med 

«ma m&gar >. Superintendenten fann beskyllningen obefogad, lian menade, 

a tt man brukade säga om skepp, att de stacklas», men icke om en ärlig man, 

som förfordras till ett ämbete, soin han med iiran förestü kan. Yttrandet 

blides, sedan N., som tillträtt Nora pastorat i Ångermanland, fått vika därlf 

rftn för en av K. M:t utnämnd. Skulden härför sköt N. pä. superintendenten 

°°h hans dispositioner. 

1

Ili SKOLANS INSPECTOR PKOSTEN OLOF «KAAN. 

gade gärna, sade han, giva något till kyrkan, ocli mi ville 

han veta, om han skulle från predikstolen utnämna, huru 

mycket var person gave. Svaret blev, att var och en gör 

efter sin egen råd och affection, som honom synes. 

Två ar senare bragte kyrkoherden åter lönefrågan på tal 

på allmän rådstuga. Av notfisket synes han lia begärt ökade 

inkomster, men borgarne svarade, att de ville njuta förr gjord 

ordning, och menade var för sig sin skyldighet gjort hava. 

Aven andra framställningar av liknande slag blevo då avslagna. 

.På själva julaftonen samma år kom kyrkoherden med 

en för vår tid icke så litet egendomlig begäran. Då tillfrågades 

nämligen borgerskapet, om de ville samtycka till kyrkoherdens 

begäran att till var stor högtid, nämligen juldag, 

påskedag och pingesdag, få två kannor vin för det han hölle 

ottesång. Därtill svarades av gemene borgerskapet, att de 

intet vilja veta därutav utan bliva vid sin gamla vana». 

Detta var kort och bestämt svar. 

Huruvida Piteå-borgarne voro mer än vanligt försumliga 

i fråga om att erlägga kyrkoherdens rättigheter, känna vi 

icke. Men säkert är, att på rådstugan tìngo de jämt och samt 

tillsägelse att ordentligt utgöra sin tionde och annat; och om 

de till slut tröttnade på dessa påminnelser, må det ej förtänkas 

dem. Kyrkoherden var också allt annat än älskad 

av stadsborna. Ar 1659 uppehöll sig superintendenten i Piteå 

på visitationsresa, och då begagnade de tillfället att framföra 

sina besvär emot kyrkoherden. Borgmästaren tillsporde dem 

på rådstugan, om de hade något att andraga emot honom, och 

tìck till svar, att alla hade orsak att besvära sig emot honom, i 

det han vore mycket »vidlyftig» i sina predikningar, så att 

därav kunde litet förstås. Vidare klagades, att han toge för 

högt kristnings- och kyrkogångspenningar, liksom både när 

de gåve sig i äktenskap och när det lyste. Borgerskapets 

begäran var därför, att superintendenten härpå ville göra en 

viss ordning, varefter de kunde rätta sig såväl i det ena som det 

andra, så att de fattige icke måtte bliva betungade över sin 

förmåga.

SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF Gli A AN. 17 

En borgare Mats Pedersson var skyldig kyrkoherden en t:a 

korn, och det dröjde med betalningen. Kyrkoherden lät dä 

stämma mannen upp i kyrkogården och i sakerstigan, men 

mannen ville ingenstädes komparera (svara). Kyrkoherden 

synes då ha hotat att sätta honom utur kyrkobänken. Detta 

förtröt borgaren, då han tyckte, att han betalt sitt rum lika 

väl som någon annan. Till slut infann han sig emellertid, 

stämd av stadstjänaren, upp i prästgården, och där torde han 

ha uppträtt mindre höviskt. Ett vittne hade hört honom 

säga: »Fast 0111 jag är dig skyldig en tunna korn, får du 

väl bida.» Mats anklagades ock för att ha yttrat om kyrkoherden, 

att han otillbörligen stått sitt ämbete före, samt kallat 

honom en djävul, en scita, fantast och best. Troligen hade 

det skett vid detta tillfälle. Kommen ifrån prästgården, hade 

Mats gått till sin broder och för honom refererat, vad han 

sagt, varvid denne förmanat honom att gå upp i prästgården 

och bedja kyrkoherden om förlåtelse. Detta hade emellertid 

ej skett. Flyttningen ur bänken förklarade kyrkoherden på 

det sättet, att mannens benckielagar (kamrater i bänken) 

klagat på honom. Såsom varande en högmålssak uppsköts 

målet till landshövdingens resolution, men Mats skulle emellertid 

förvaras i stadens fängelse, så framt han ej skaffade 

sig nöjaktigt löfte (borgen). Detta utslag fälldes d. 27 febr. 

1660. En månad senare var landshövdingen närvarande på 

rådstugan, och då »framkallades av honom denne Mats och 

tillfrågades, huru han ville bära sig åt med kyrkoherden för 

de förfärlige ord, han hade honom påfört». Den anklagade 

bekände sig ha gjort det av ovettenhet och ville därföre bed- 

Jas den gången. Kyrkoherden eftergav honom, men dock med 

förord, att där Mats oftare komme igen med sådana otillbörliga 

ord emot honom och icke därefter ställde sig som en 

i'ättsinnig, kristen församlingslem, skulle hans sak vara öppen 

°ch hans straff så mycket större. 

Att Graan och hans hus var illa ansett, synes av flera mål 

v id rådstugurätten. 

3—140303. Nordlander, Xorrländsht skolliv.

18 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GEAAN. 

Borgaren i Piteå Jöns Hansson var hösten Hi7o med Mårten 

Matsson, sin medskeppare, och andra deras medfölje på 

bakresan ifrån Stockholm med sin skuta kommen till Bremösundet 

i Medelpad. I kajutan voro, utom Olof Larsson, som 

låg i sin säng, och Johan Johansson, som satt och rökte en 

pipa tobak, de båda skepparne Jöns och Mårten, vilka där 

sig emellan talte eller trätte. Talet gällde tydligen kyrkoherden 

i Piteå, ty när Jöns gick ut ur kajutan, hördes han 

säga till Mårten: »Låter bliva kyrkioherden oförtalt, det den 

och den tager dig! Kanske du vill så hava mig till ölvisa, 

likasom du plägar göra kyrkoherden och hans hus? Men betänker 

du icke, det han beder för oss resande?» Härtill svarade 

Mårten: »Ja, han beder så nu som tillförende; ja, den 

finskan!» och till det sista ordet hade han lagt något, så att 

det blev fyll- eller illfinsJcan. Jöns hade varnat honom och 

bett honom uppehålla med sådant tal, emedan det icke anstode 

att förtala sin kyrkoherde och själasörjare, varefter Jöns 

gått ifrån honom och satt sig jämte några män, Olof Jonsson 

i Svensbyn och Erik Jonsson i öjebyn, på spelet. Bland 

annat uttalade därvid Erik Jonsson och Olof J onsson sin farhåga, 

att de det året icke skulle kunna komma hem för vinterns 

skull, och sade sig icke annat veta, än att deras bröder, 

som hemma voro, låtit städja sig till tjänst hos kyrkoherden. 

Mårten, som strax efter kom dit, svarade då: »Jag består 

mina ord, som sagt är», och därtill: »Den, som vill bliva hora 

och tjuf, må han gå till tjänst i prästegården, och gör så 

kyrkoherden gästabud åt sådana.» Detta yttrande hade han 

ock fällt hemma i sitt hus. För uttrycket »illiinska» iick 

Mårten år 1(574 plikta (i ma rk samt för skymf och försmädelse 

emot kyrkoherden och lians hus (30 mark. 

När kyrkoherden vågade framställa så obilliga anspråk på 

stadsborna, som väl kunde bättre tillvarataga sina intressen, 

kan man ana, att han emot sin landsförsamling skulle vara 

ännu svårare. Så var ock fallet. På tinget med denna i dec. 

1 (i75 framkommo ock klagomål emot honom. Man hade en


förordning av år 1668, som bestämde, huru mycket församlingsbor 

borde erlägga till pastor för olika prästerliga förrättningar. 

Denna hade han emellertid överskridit. I likstol hade 

somliga måst giva honom 10, andra 12 daler k. m. för ett lik; 

och den, som icke gave så mycket, att pastor vore nöj d, bleve, 

enligt de klagandes uppgift, aA r honom utskämd både privatim 

och publice, ja, ock hatad och förföljd. Hellre än att utsätta 

sig för sådant skaffade man sig därför penningar till 

likstolen, ehuru både viljan och råden fattades. Detta fölle 

sig emellertid särskilt svårt i den dåvarande besvärliga tiden, 

då nästan var lördagsafton 10, 15, 20, ja, 26 lik jordades och 

blott en likpredikan gjordes över dem alla. 

På häradstinget i febr. 1676 var landshövding Graan närvarande 

och tillsporde menigheten, huruvida den finge åtnjuta 

den nämnda stadgan. Svaret blev nekande. För brudvigning, 

kristning och kyrkotagning samt i synnerhet i likstol hade 

prosten graverat dem mycket över densamma. Sedan juni 

månad därförut hade i församlingen avlidit över 200 personer 

på grund av en smittosam »blodsjuka». Men långt ifrån att, 

såsom tillbörligt varit, då hantera dem så mycket lindrigare 

°ch dem fattigom något av sin rättighet eftergiva hade han 

dem över ordningen besvärat. 

Efter dessa klagomål skickades länsmannen och en tolvman 

tvenne resor efter prosten, att han skulle uppkomma och åhöra 

församlingens klagomål samt sig däröver förklara. Men han 

ville intet komma tillstädes utan lät säga första resan, att 

lian vore förhindrad av sin predikans mediterande, och den 

a &dra, att han hade ont av calculo. 1 

Detta hindrade dock icke domstolen att taga allmogens besv 

är ad notam; och dessa voro både många och svåra. 

Enligt ett av landshövdingen och superintendenten år 1665 

27 juni gjort avtal skulle den bonde, som ägde mindre än 

0 kor, för varje sådan giva allenast 1 mark tiondesmör och 

e J graveras med de 4 ökemarkerna; den åter, som hade 6 kor 

1 Ston i urinblâsan.

20 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GItAAN. 

eller flera, skulle giva dessa ökemarker. Härmed hade prosten 

emellertid ej nöjt sig- utan för 2 och 3 kor tagit resp. 4 och 

(i marker smör och utav ägare av 4 eller 5 kor krävt ut, utom 

den föreskrivna marken, för varje ytterligare 4 marker i ökemarker. 

Uti brudvigningspenningar hade prosten i st. f. bestämda 

3 mark tagit av en part G mark, under det andra sluppit 

med 5 mark. Dessutom hade han fordrat 3—6 mark i lysningspenningar, 

ehuru ordningen ej talade om någon särskild 

betalning därför. »Ingen slipper under 1 daler», heter det, 

»vare sig så fattig han vill, det samtlige allmogen enhälligen 

ropade och klagade.» 

Särskilt många voro klagomålen däröver, att prosten toge 

för mycket i likstol. För gement lik eller barn skulle enligt 

taxan erläggas 3 mark le. m., »men ingen haver sluppit därmed», 

heter det; i stället hade han tagit 3 daler k. m. För 

bonde eller bondes hustru stadgades ej högre än 3 daler k. m., 

men därmed var han ej heller nöjd. Joen Stahl, förut borgare 

i staden men nu boende på landet, hade i likstol för sin 

hustru skickat honom 16 daler, men det hade han ej velat 

mottaga och vara belåten med, utan mannen hade måst öka 

beloppet till 21 V


En hustru i Håkausöu hade sommaren 1675 genom olyckshändelse 

förlorat man och son. De hade varit på en liten 

sand- eller bergklippa i villande sjön, och därvid vrok båten 

ifrån dem. De stackars männen svulto så ihjäl. Liken av 

männen ville prosten i förstone ej jorda med mindre, än han 

tìnge en ko i likstol, men på sistone lät han dock sig nöja 

med 5 daler. Samuel Flock hade måst giva 2 Rdr i likstol 

för två barn, och därhos hade han fått myckna bannor av 

prosten för att liket icke hämtades så snart till uppsjungningsplatsen. 

Prosten skulle ock lia sagt sig A r ara Guds tjänare 

och icke en hundetjänare. Flocken hade betalat Herr 

Samuel Hortelins och andra prästerna 3 mark k. m. vardera 

för att de skulle uppsjunga liket från hans gård, men prosten 

hade förbjudit dem att göra detta. 

Vidare klagades, att prosten hotade bönderna därmed, att, 

om de icke gåve tiondesmör och annat i den myckenhet, som 

han önskade, så skulle han igenläsa kyrkodörren för dem. 

Ett annat klagomål gällde mannamån vid dödas begravning. 

När den rike och förnäme skulle begravas tillika med den 

fattige, finge de icke läggas tillhopa i en grop på kyrkogården, 

utan den förmögnare, som giv it mera likstol, lades på 

södra sidan, medan den fa ttige, som ingen råd haft att giva 

så mycket, lades på norra sidan om kyrkan, där eljest i andra 

församlingar missgärningsmän plägade begravas. Detta vore 

de klagande till stor förargelse och mångom till hjärtans sorg. 

Allmogens missnöje med prosten måste ha varit mycket 

stort. När det talas om att nian klagade över att han tog 

tionde-får även av dem, som intet får eller get hade, så antecknas 

det i protokollet, att det skedde »med stort rop och 

skrål». 

Rätten gjorde nu åter ett försök att förmå prosten att infinna 

sig och skickade länsmannen efter honom. Men det var 

fortfarande förgäves. Han svarade, att han icke kunde eller 

bade tid att uppkomma efter han skulle »akta sin bok» och 

överläsa följande dags predikan. Av protokollet kunde han 

sedan se, vad rätten slutat. Ehuru rätten ansåg sig ha haft

22 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRAAN. 

skäl att på grund av dessa och andra klagomål belägga prosten 

med straff och böter, förskonade den honom dock den 

gängen, men vid ytterligare överträdelse av taxan skulle han 

böta 40 mark s. 111.; därjämte ålades honom att restituera allt j 

vad han bevisligen tagit för mycket av sina åhörare. Skulle j 

emellertid denna välmenta förmaning intet aktas och av prosten 

efterkommas utan ytterligare klagomål härutinnan emot honom 

framkomma, förbehöll sig rätten att genom en äntelig sentens | 

efter lag och process framdeles deciderà och avdöma. 

De många här nämnda anklagelserna emot prosten Graan 

blevo visserligen icke bestyrkta, men när rätten ändock fäste 

avseende vid dem, måste de i huvudsak anses som befogade. 

Den bild, de lämna av prosten, blir därför ej den vackraste; 

de tala ett kraftigt språk om snikenhet och hjärtlöshet. 

Att prosten Graan var mycket och mer än lovligt ekonomisk 

av sig, är av många omständigheter alldeles tydligt. 

Emellertid torde man, kanske just på grund av hans allmänt 

kända svaghet i detta avseende, emellanåt ganska orättvist 

ha påbördat honom mera, än han verkligen var skyldig till. 

Så var åtminstone en gång fallet med f. d. borgmästaren Olof 

Johansson. Denne hade om honom fällt några obetänksamma 

ord rörande kyrkans inkomster och särskilt om kyrkoljusen. 

Dessa skulle enligt borgmästarens yttrande ej användas till 

församlingens tjänst i Herrans hus och tempel utan till prostens 

egen nytta. Stämd för denna beskyllning i januari 1682, 

ville borgmästaren icke vidkännas och fast mindre påstå sådana 

ord utan bad därför. Prosten gav honom ock för den 

O o-ånsen O till, ' ocli rätten lät det därvid bero men förmanade 

honom att taga sig till vara att icke tala emot en ärlig man. 1 

1 Till samma ting hade även klockaron Jolian Olofsson stämt en man, Hans 

Mårtliensson i Holmen, emedan denno skulle lia beskyllt lionom, att han ocli 

hans svågrar »plägat sig» av kyrkans vin. Saken componerades emellertid i 

vänlighet." Det befanns nämligen, dels att männen ej sådant gjort, dels att den 

anklagade ej tillagt dem sådant, utan att »allt härflöt av missförstånd ocli 

omilda människors skvaller, de där så benägne och lätta äro att föra folk ihop». 

.Sanna ord icke minst med avseende på den tidens Piteå-bor!


Utmärkande för Olof Graan var vidare en liög drag enhet, 

som var fast otrolig. Att lian kunde sätta sig på sina höga 

hästar gent emot allmogen, hörde till tidens sed och förvånar 

därför icke; men även emot en så högtstående och utmärkt 

man som landshövdingen Johan Graan visade han en ohörsamhet 

och ett trots, som slår en med häpnad. 

För att förebygga att allmogen, såsom ofta klagades, bleve 

av prästerskapet betungad över den av K. M:t stadfästa taxan 

rörande kyrkoherdarnes inkomster, hade landshövdingen låtit 

utarbeta en skriftlig resolution över samma ärende eller huru 

kyrkoherdarne och deras åhörare skulle förhålla sig emot varandra, 

På tinget i Piteå socken 1(576 ville landshövdingen 

offentligen uppläsa denna, såsom skett i de andra socknarna 

ända ifrån Torneå och dit under »tingscoursen», 1 såsom man 

sade. Tvenne bud skickades därför nu till prosten med begäran, 

att han ville uppkomma i sockenstugan och påhöra, 

vad landshövdingen hade att på K. M:ts vägnar proponera 

och framställa. Men prosten lät säga, att han icke hade tid 

därtill efter han skulle predika. Landshövdingen skickade 

därpå efter skolmästaren Nicol. Norman och »hörarne» Herr 

Johan Granhammar samt Herr Samuel Hortelius, att de måtte 

uppkomma och å prostens vägnar höra på propositionerna. Norman 

inställde sig strax, men de andra två läto svara, att de 

intet hade att i tingsstugan beställa, ej heller visste de, vad 

för dem proponeras kunde, och därför ville de icke uppkomma. 

Svaret blev detsamma, oaktat länsmannen sändes till dem fre resor, 

vilket sades bero därpå, att de varit av prosten förbjudna att 

uppkomma. Landshövdingen ville, att detta skulle protokolleras, 

efter därav noggrant kunde ses, huru liten respekt och 

lydnad de bevist honom i hans högförnäma ämbete. 

Genom stadens flyttning blev det nödigt att hålla gudstjänst 

både i sockenkyrkan och i Nya staden. Härigenom 

fick kyrkoherden förökat arbete och var föga belåten därmed. 

Många borgare drogo trots upprepade tillsägelser ut på tiden 

med flyttningen och föreburo än ett skäl, än ett annat. Ar 

1 Do bestämda tingsterminerna.

24 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRAAN. 

1679 erinrade landshövding Graan församlingen härom. Borgerskapet 

svarade då, att största delen gjort sin flit med husningen 

och ville bo i staden men beklagade sig, att gudstjänst 

trots K. M:ts och konsistorii tillåtelse sällan holies i staden. 

Kyrkoherden uppkallades då av landshövdingen på rådstugan 

och tillfrågades av denne, av vad orsak gudstjänsten icke 

hölles i staden. Kyrkoherden svarade, att något visst rum då ännu 

ej vore förordnat, varest gudstjänsten skulle hållas. Efter tal 

om lönen, vägen och bryggan i Nya staden uppsteg kyrkoherden 

slutligen med vredesmod ifrån rådstugan, svarandes: 

»Skall jag hava tvenne altaria!» 1 varmed han menade, att han 

ville hava särdeles lön av borgerskapet för gudstjänsten i 

Nya staden. I det han tog sitt avträde ifrån rådstugan, sade 

han: »Jag skall väl mig försvara!» Landshövdingen, som 

ogillade hans uppträdande, förehöll borgerskapet att igenom 

skrivelse notificera högv. konsistorium härom, vilket skulle 

förrättas av borgmästaren. 

Kyrkoherdens nit i tjänsten torde hava varit måttligt. Ar 1660 

hemställde han på rådstuga, att absolution skulle ske icke på 

lördagsaftonen såsom dittills titan på söndagsmörnarna (sic!). 

Något skäl anfördes ej, men antagligen var det för större bekvämlighet 

för honom. Borgerskapet var dock icke med om 

denna nyhet utan ville bliva vid den gamla ordningen, dock 

så, att med dem, som för hastigt avresande eller av andra 

skäliga orsaker hade svårt att komma tillstädes på lördagsaftonen, 

skulle absolution kunna ske på söndagsmorgonen. 

Självrådighet var en annan egenskap, som icke var främmande 

för prosten. 

På rådstuga år 1677 fram tedde rektor Norman landshövdingens 

befallning av d. 11 juli året därförut att transportera skolan 

från den Gamla och i den Nya staden, och tillfrågades nu 

borgerskapet, varför de icke efterkommit denna befallning. 

Rektor Norman svarade härpå, att det var kyrkoherden Graan, 

som hade kontramanderat och omkullkastat denna befallning. 

1 Altaron. Han menar: tvenne kyrkor.


Kyrkoherdens skäl för dröjsmålet antydes genom en anteckning 

i kanten av rådstugurättens protokoll, där det heter: 

Att socknen skulle hjälpa med. 

Några dagar sedan frågar landshövdingen åter, varför skolan 

icke var transporterad. Tullnären Sven Andersson Burman 

och rådmännen svarade, att borgerskapet gärna långt 

därförut velat boflytta skolan till Nya staden och även bekommit 

löfte av socknen om hjälp därutinnan, men prosten 

Graan hade på prostting i april månad året förut upplagt sig 

däremot och sagt, att skolan ej tillhörde staden Piteå utan 

socknen. Därav hade verket studsat, så att skolan då ännu ej 

var transporterad. 

Landshövdingen, som tydligen var föga nöjd med prostens 

ingripande, begärde att dessa upplysningar skulle protokolleras, 

emedan därav syntes, att prosten upplagt sig emot K. 

K:t, kammarkollegii samt landshövdingens därpå grundade 

resolution om skolans förlängst flyttande i Nya staden. »Rector 

ScholcB sade sig gärna velat och önskat, att skolan hade långt 

tillförne kunnat flyttas i staden, velandes på sin sida vara 

excuserad i detta fallet.» 

Ett annat exempel på prostens egenmäktighet kunna vi 

ock anföra. 

Landshövdingen Hans Abraham Ivruse hade givit allmogen 

i Piteå socken muntliga och skriftliga order därom, att ett 

aytt landsfängelse skulle upprättas i Piteå socken, och han 

''ade själv utsett ett bekvämt rum därför på norra sidan om 

socknens kyrka. Arbetet hade ock börjats samt fortskridit 

s å långt, att underbyggningen intill »tråtzbottnen» var färdig; 

Kien då, när det övriga skulle förfärdigas och byggnaden med 

tak överdragas, hade de därtill betingade arbetsmännen i 

^vensbyn, Bergsviken och Hortlax slagit sig till tredsko och 

lämnat verket ståendes halvbegynt, fastän alla nödiga mateï'ialer 

voro för handen. Av långvarigt regn och infallen snö 

hade trossbottnen härunder fördärvats, varför landshövdingen 

på sockentinget i aug. år 1687 yrkade böter på arbetskarlarna, 

ßessa sköto emellertid alldeles skulden ifrån sig; helst hade

26 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF (IRAAX. 

de velat utföra arbetet för att förtjäna sig »utlagspenningar» j 

{reda penningar till sina utlagor), men prosten Graan hade 

mäkta hårt förbjudit dem att fullborda arbetet. En söndag 

hade han stämt en sockenstuga samt där själv kommit in till 

allmogen, varvid han begynt tala om fånghuset, med vars 

läge han ej var belåten. Det fölle honom mycket svårt och 

emot, sade han, att det skulle uppsättas på kyrkovallen, och 

han hade därom skrivit till K. M:t samt väntade innan kort 

svar, att det byggda skulle nedertagas och sedan alldeles I 

därifrån flyttas. Allvarligen och med maledielser hade han 

därför förbjudit arbetskarlarne att fortsätta byggandet samt 

lovat dem att själv svara för allt eftertal och hålla dem skadeslösa. 

Läns- och tolvmän samt gemene allmogen intygade ock detta. 

Arbetskarlarne bådo nu att bliva för straft' och böter förskonta 1 

och att prosten måtte därom tilltalas. Men det lyckades ej. j 

Bomstolen menade, att de hade bort giva prostens förbud vederbörande 

till känna och förfråga sig, innan de så tvärt upphörde 

med arbetet. I anseende till männens enfald och oförstånd 

sluppo de emellertid med 40 mark s. m. tillhopa. Prosten 

kom vida billigare undan. Då rummet för byggnaden »uttomtades», 

hade han varit belåten med platsen, men att han i 

senare kon tram andera t landshövdingens förordning, ursäktades i 

därmed, att han gjort det »obetänkt och merendels av ålder- i 

domssvaghet». 

Prosten Graan inlämnade sedan till landshövdingen en depraicationsskrift, 

vari han bad om tillgift för sitt grova för- ! 

seende att lägga sig emot landshövdingens förordning om fängelsets 

byggnad. Landshövdingen lät ock nåd gå för rätt. 

På tinget i mars 1688 lät han uppläsa samma skrift och tillkännagav 

samtidigt, att han av kristelig kärlek efterskänkte 

sin rätt. På kyrkoherdens vägnar tackade därvid tolvmännen 

hans excellens därför på det ödmjukaste. 

Synnerligen egenmäktigt och nyckfullt betedde sig prosten 

i ett mål, som vi i det följande vilja referera. 

En lös kona, Lisbetta Nilsdotter, barnfödd i Norge, hade !

SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF G KAAN. 27 

över fjällen kommit till Västerbotten och tjänat i Råneå och 

sedan i Piteå hos åtskilliga. Ar 1677 stod hon på Piteå häradsting 

tilltalad för att ha fött och mördat två oäkta barn. Det 

äldre skulle vara fött i Norge och av norsk fader, men såsom 

det senare barnets fader hade hon uppgivit sin matfaders, 

komministern i Piteå Laurentius Strands son, gymnasisten 

Henricus Strand. 

Stadd på färd till Härnösand, låg denne en söndag för motvind 

»ut på Fjärden». Han begav sig då hem och kom dit, 

medan allt folket var i kyrkan, men den norska tjänarinnan 

ensammen hemma under tidegärden. Enligt hennes uppgift hade 

Henricus då haft lägersmål med henne. Som gymnasisteu 

hörde under prästerskapets privilegier, lät rätten hos kyrkoherden 

Grraan »förnimma», om han icke behagade förordna någon 

av prästerskapet att på Konsistorii vägnar vara tillstädes. 

Efter prostens förordning uppkommo också conrector Per Turdin 

och kollegan Johan Granhammar att bevista samma sak. 

Henricus, som va r personligen tillstädes, av sin fader förskriven 

hem ifrån sina studier i Härnösand, nekade alldeles till 

något olovligt umgänge med kvinnan, fast mindre hade han 

ens fattat slikt uti sina tankar, varför han tryggeligen ville 

göra sin ed. Kvinnan stod emellertid fast vid sin förra bekännelse. 

När målet dagen därpå åter förekom, voro de förra prästmännen 

icke tillstädes, ej heller några andra i deras ställe, 

och på åtskilliga bud lät prosten begära, att med förhöret 

måtte anstå till måndagen, »efter han vore occupera d av sin 

predikans mediterande»; men efter söndagen ville han upp 

komma, efter han intet finge andra därtill. 

När måndagen kom, hade han emellertid ändrat tankar. 

Länsmannen skickades då till honom för att förmå honom att 

infinna sig, men han gav det svaret ifrån sig, att han varken 

själv ville uppkomma eller kunde förmå an dra prästmän därtill; 

ej heller hade han med den saken att beställa, utan lämnade 

den i häradsrättens omdöme. Gymnasistens fader, Herr Lars, 

s teg då upp och beklagade i förstone, huru hans hus och hans

28 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRA AN. 

son vore genom denna skamlösa och lättfärdiga kvinnans vittnesmål 

bragta uti misstankar ock vars mans tal. Sin son, 

som kan hemkallat ifrån Härnösand, kade kan på det allra 

skarpaste examinerat ock fötmanat att bekänna, där kan visste 

sig brottslig, likaledes kade sonens morfar, kyrkokerden i 

Råneå, gjort, men kan kade allt framgent nekat. Herr Lars 

begärde ock, att considéreras måtte, att, såsom kela nämnden 

ock tingslaget på tillfrågan nu bekände, någon sådan odygd 

aldrig tillförne sports vara begången i hans ku s av drängar, 

pigor eller annat kusfolk, varför syntes så mycket undersammare, 

om sådant nu skulle skett med denna löskonan ock kelst 

av kans egen son, en yngling på sitt 16:de år. Herr Lars 

förmodade därför, att någon gift man detta gjort ock övertalat 

kvinnan att bekänna på sonen. 

Rector sckolœ Nicolaus Norman, som tidigare varit Henrici 

prteceptor, uppträdde ock till gymnasistens försvar samt fäste 

rättens uppmärksamket på en icke oviktig omständigket. Om 

Henricus vore den, som belägrat kvinnan, menade lian, så 

syntes det underligt, att kon ej förut uppenbarat detta, särdeles 

när han reste till Härnösand. Men den tiden teg hon 

därmed stilla, intill dess han var dragen sin kos; då först 

tager kon sig tillfälle av lians frånvaro att utsprida detta om 

konom, vilket icke vore utan misstankar. — Gymnasistens 

fader, som även nu var närvarande, underkastade prostens 

beteende i denna sak en skarp kritik, ock det är denna, som 

i detta sammankang mest intresserar oss. Utan kommunikation 

med konom, Herr Lars, såsom sin sons rätte tutor eller 

förmyndare kade prosten uppsänt tvenne prästmän, med vilkas 

personer kan ej fann sig nöjd, eftersom de kans sons sak 

mera värra än förbättra velat. Som bevis därpå anförde kan, 

att de under rannsakningen givit konom otjänliga ord ock 

sagt barnet vara hans släkt likt. Vidare klagade Herr Lars 

däröver, att prosten ej fullföljt sitt påbegynta verk genom 

att efter anmodan själv uppkomma eller andra prästmän därtill 

anmoda. »Alldeles kandlöst kade kan släppt, det kan av 

sig själv först begynt men rättsligen efter sin ämbetsplikt

SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRA AN. 29 

hade bort observera och fullfölja på annat sätt.» Herr Lars 

framhöll vidare, att prosten utan konsistorii tillåtelse åtagit 

sig den myndigheten att konstituera tvenne prästmän att 

övervara hans sons sak, vilket varit honom, fadern, alldeles 

oveterligen och tvärt emot det, som de, fadern och prosten, 

tillförne sinsemellan avtalat. För allt detta protesterade han 

emot prosten. Utgången blev den, att Henricus alldeles frikändes, 

men kvinnan fälldes att för vitesmål (falsk beskyllning) 

böta 40 mark s. m. och för det hon två gånger fött 

oäkta barn 20 daler s. m., varjämte hon skulle förvisas därifrån, 

såsom den där ej vore infödd i Sverige. Herr Lars' 

protest emot prosten skulle remitteras till vederbörligt forum. 

På tinget med Piteå socken i okt. 1683 anklagade prosten 

öraan f. d. borgmästaren David Persson Fordel dels för mot 

honom begångna injurier, dels ock för hugg och slag, varav 

han spottat blod i 6 dygn. 1 Förlikning hade väl sedan ingåtts 

dem emellan, men denna hade David enligt Graans förmenande 

icke hållit. Sommaren därförut hade David kommit 

i prästgården och besvärat sig över den gjorda bänkläggningen. 

Enligt denna hade Davids hustru nedflyttats, så att 

hon ej längre skulle stå i sitt vanliga rum näst efter prostens 

hustrus bänk utan i bänken näst efter denna. Andra bänken 

hade nu intagits av officerarnes hustrur och annat förnämt 

folk; den kallades ock kronobänken. Motsvarande nedflyttning 

hade ock drabbat honom själv. Högeligen missnöjd härmed, 

började han hos prosten förivra sig och svärja, att han 

(David) var så god som borg-mästar Johansson, som blev 

borgmästare strax efter honom, och de andra av borgerskapet, 

gamle borgmästare och rådmän, som stodo i den stolen. 

1 År 1669 hade något, som vi ej känna till, passerat mellan Graan och 

David, men det liade uti all vänlighet bilagts, varvid på bägge sidor satts ett 

vite av 100 daler s. m. Dock hade prosten, enligt Davids uppgift, icke hållit 

överenskommelsen i 14 dagars tid. Vid denna rannsakning år 1(583 sade sig 

David ha att fordra av prosten 196 daler, som denne dock ej ville betala. 

Tvärt om hade prosten hos befallningsmannen sökt exekution å David för någon 

resterande tionde. Ovänskapen mellan de båda männen var således av 

Sanska gammalt datum.

oO SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRAAN. 

Han skröt och förhävde sig vidare över sina gåvor och sitt 

ämbetes myndighet i förra tider samt gjorde sig skyldig till 

dera »spotskheter». 

Ledsen härav, befallde prosten slutligen honom att gå sin väg 

och komma igen en annan gång, då kyrkorådet kommit tillhopa. 

David gick — men blott till prostens kök. Där »fulminerade» 

han över detsamma samt begärde och fick ett stop öl. Här 

bannades han nu och svor gräseliga över nedflyttningen och 

över att han ej skulle njuta samma dignitet som de andra, 

helst som han ock varit borgmästare och vore lika klok som 

någon av dem, som nu stode framom honom. Prostinnan bad 

honom dock betänka, att han ju blivit en grad eller trappa 

ringare än de andra gode männen. Men detta halp icke, utan 

uppväckte honom i stället till större iver och otålighet, så att 

han sade, att han aldrig skulle gå i den honom anvista bänken. 

Prostinnan sade då rent ut, att han ju mist borgmästaretjänsten 

och »nu nyligen sluppit ur knektetjänsten». David 

blev härav blott ytterligare förargad. 

Härefter började David att förbanna conrector Per Turdin. 

Denne hade nämligen omtalat för prosten, hurusom David en 

gång i staden sagt sig önska se två präster brinna i helvetet, 

velaudes då gärna vara där med själv. Trött på allt detta, 

hade prosten till sist gått i köket samt förmanat honom att 

hålla inne med sådan otidighet. Men David fortfor i sin iver 

och svordom. Då fattade prosten ett vedträ i mening att honom 

därmed utskrämma. Men David brydde sig ej därom: 

med spotska miner ställde han sig emot prosten och sade: 

»Jag går rätt intet här ut!» och satte därvid båda händerna i 

sidorna. Prosten ville då på sistone bruka husets rättighet 

med honom och driva honom sin kos ur stugan, men fick det 

icke för sin hustru och Davids egen dotter, som tjänade där 

i gården; dessa hindrade prostens vrede, till dess David omsider 

gick sin kos alldeles oskadd. 

Dagen därpå kom det åter till ett häftigt uppträde emellan 

prosten och David. Den förre hade då gått till befallningsmannen 

Jonas Mörtt uti dennes logemente att förrätta sina


ärender. Dà var David där före honom. När prosten blev 

honom varse, sade han (prosten) enligt egen bekännelse: 

»Huru länge skola vi släpas med den elake mannen, som förer 

ibland oss ett djävulskt leverne?» Då hade David svarat: 

vDet har du lugit i din hals», därvid med vredesmod och med 

sammanknytta nävar löpandes prosten in under ansiktet. Prosten 

bestred, att han ljugit. Det vore tvärt om bevisligt, menade 

han, huru David i sin ondska och i sin dryckesskap 

alltid utliävde svåra ord och förbannelser emot prästerskapet. 

Detta visades ock av Per Turdins klagolibell till prosten rörande 

Davids önskan om de två prästerna i helvetet. Enligt 

Davids framställning hade prosten strax vid sin inkomst genom 

dörren utan någon hälsning eller vidare tilltal sagt till 

honom: »Si, är nu den djävulsk människan här! Huru skola 

vi bliva av med honom?» vartill David intet svarat utan blott 

tagit några till vittnes. — Om samma uppträde vittnade organisten 

Jonas Andersson, vars framställning i det hela överensstämde 

med Davids; den innehöll därtill åtskilligt nytt. 

David hade sagt sig vara en ärlig man, som ej borde bliva 

överfallen på det sätt, som där skett; men då hade prosten 

svarat, att lians ära satt på porten eller enligt prostens egen 

uppgift: Ja, din ära sitter som gnättlunge på porten. 1 Domstolen 

förstod ej rätt detta uttryck, varför prosten på begäran 

explicerade det. Utav ett gammalt ordsätt, sade han, plägades 

så sägas om dem, som skryta mycket av det, som likväl 

intet är bevänt. Orsaken till att han nu använt det tittrycket, 

Vore, sade han, att David tillförene där ute lupit galopp under 

soldatesken för otidighet och klagomål emot sin övercommendeur. 

Alltså mente han det icke vara för mycket sagt 

emot honom såsom alltid otidig man, den där löper omkring 

i gårdarne, dricker sig full, baktalar folk och sedan Till hetas 

den yppersta bland allt annat ärligt folk. 

David anklagades ock samtidigt av prosten därför, att han 

1 Gnetter äro små kryp i huvudhåret på människor. För att utmärka något 

riktigt obetydligt har man tydligen valt gnetens slunga•. Tankes denna fast 

Pä. en stor portdörr, lär den icke synas mycket.

32 SKOLANS INSPECTOR 1'ROSTEN OLOF GRA AN. 

givit sig satan och djävulen i våld till liv och själ, att han 

aldrig mer skulle gå till Herrans hus eller tempel, enkannerligen 

under prostens predikningar. Och detta skulle David 

ha gjort och svurit ofta samt i många rum och för åtskilligt 

gott folk. Omsider hade prosten skickat tvenne män till honom 

för att fråga, varför han sig så utlåtit. Svaret blev, att 

det skett därför, att han (David) av prosten i predikstolen 

blivit offentligen förbannad, samt vidare därför, att han med 

sin hustru blivit stängd ifrån det bänkrum, han förut njutit. 

Beträffande predikningarna vittnade den nämnda organisten 

Jonas Andersson, att prosten i dessa ofta offentliga förbannat 

David, varav denne blivit så turberad i sitt huvud, att han 

bedyrat att aldrig gå i kyrkan, förrän deras sak vore lagligen 

sliten eller på något sätt componerad. 

Hustruns nedflyttning i kyrkan synes ha gått David synnerligen 

djupt till sinnes. När han den nämnda dagen gick 

till prästgården, var det enligt hans egen försäkran icke i 

någon ond mening eller i något argt uppsåt att förtörna Herr 

prosten utan allenast för att i all vänlighet förnimma, huru 

det var med bänkläggningen. Av ålder hade hans maka stått 

i andra bänken, och det hade hon gjort på grund av sina 

föräldrars och sin släkts ansenliga gåvor i forna tider till kyrkans 

prydnad och jämväl för sin ätts och börds skull, allt 

omständigheter, som tyda på att vi här hava att göra med 

en ättling av de gamla birkarlarne. Och vad David själv 

beträffade, fann han sig icke sämre än någon annan utav dem 

i staden, som då stodo i 2:a manfolksbänken. Fast han senare 

lidit stor motgång, blivit kvitt borgmästareväldet 

och vore kommen av sig till medel och dignitet, mente han 

sig icke desto mindre böra njuta den praieminens och rättighet 

att få stå uti bänk med de andra borgarne näst efter kronobänken. 

Prosten hade ock först, sade han, beviljat honom att 

stå i andra bänken, men sedermera hade han kontramanderat 

samma resolution och skickat honom bud att stiga uti den 

3:e bänken eller Johan Nilssons bänk. Prosten medgav, att 

han i förstone samtyckt, att David skulle få stå i förnämsta


borgarebänken; men sedan hade David begynt högmodas, yras 

och utbrista med en hop ogudaktiga ord och försmädelser 

emot predikoämbetet och annat ärligt folk, som han icke höll 

för sina likar, ehuru de voro av fast bättre comportament än 

han själv, och dà hade prosten skickat bud till honom, att 

han ej längre skulle stå i den bänken utan i bänken därnäst. 

Denna vore honom tjänlig nog, och där kunde han sta, så 

länge kyrkans föreståndare komme tillhopa. »Och hans hustru 

i : den fyllebytta : | kunde väl nöjas med sitt tillordnade rum 

bland andra ärliga borgarehustrur.» Det lades ock David till 

last, att han brukat försmädliga ord och förbannelser emot 

Per Turdin och andra gode män av borgarståndet, som fått 

plats i nästa bänken efter kronobänken eller den bänk, där 

David ville stå. Med spotska åthävor och stolta ord hade 

han även sagt: »Jag går rätt slätt intet hädan!» 

Där prosten Graan eller f. d. borgmästaren David Persson 

Fordel upp trädde för rätta, brukade det i regel gå mycket 

hett till; men denna gång synas förhandlingarna ha förts med 

ovanligt lugn. Åtminstone omtalar protokollet, att prosten 

förebragte sina kveremonier och besvär — om ock vidlyftigt 

-— dock med största saktmod. Och om David heter det, att 

han, sammaledes i hövlighet och fogliga, förklarade sig. 

Vid slutet av rättegången hade David sänt fyra gode män 

till prosten för att anhålla 0111 v änskap och tillgift. Prostèn 

hade emellertid svarat, att det ej längre kunde ske, emedan 

David så ofta och grovt angripit honom. Senare under samma 

ting kom målet åter före, men då var prosten hindrad av sjukdom 

och David av onämnd anledning. Men Per Turdin infann 

sig och vittnade om hur David önskat sig se prosten och rektor 

Norman i helvetet, emedan de vållat hans motgång och 

iråkade förakt. Huru striden slutade, känna vi ej. 

Det brukar emellertid icke vara ens fel, att två träta, och 

rättvisan fordrar det medgivandet, att det ej torde ha varit 

s å lätt att draga jämnt med de styrande i Piteå. I synnerhet 

snäste detta ha varit svårt för den, som var kommen från en 

4—140303. Nordlander, Norrländskt skolliv.

34 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRA AN. 

annan landsända och först vid mogen ålder blivit omplanterad 

bland detta stolta och nackstyva borgerskap. 

F. d. borgmästaren Johan Johansson, ofta omtalad så i det 

föregående som efterföljande, hörde till prostens många ovänner, 

och en av orsakerna därtill var den i staden gjorda bänkläggningen, 

med vilken Johan Johansson var mycket missbelåten. 

Vid denna hade så ordnats, att de civile betjänte skulle 

få en fribänk för sig. Denna synes ha varit den andra framifrån. 

Men därigenom hade borgmästarens hustru måst Hytta 

en bänk längre bak eller till den tredje, d. v. s. närmast efter 

officerarnes och andra civila betjäntes bänk. 

Anande, att borgmästaren under påskhelgen år 1682 skulle 

låta sitt missnöje med denna nedflyttning komma i dagen, 

skickade prosten på påskaftonen en tolvman och klockaren 

till borgmästaren för att, näst hälsningar från prosten, i största 

vänlighet förmana hans hustru att finna sig i vad som välgjort 

i detta avseende. Framkomna, fingo de utskickade av 

mannen det »hårda» svaret: Jay vill hellre gå dit (i den 

hustrun anvisade bänken), än att min hustru skulle en fotsmån 

träda ifrån sitt förriga bänkrum. 

Samma påskafton vid gudstjänsten formante prosten av 

predikstolen åhörarna och uppmanade var och en att låta sig 

fredeligen nöja med sin hustrus tilldelte rum, icke görandes 

något väsende eller förargelse emot den tillstundande stora 

högtiden. Men då steg borgmästaren med detsamma utur sin 

bänk och gick hasteliga och med vredesmod utur kyrkan, 

förrän gudstjänsten var sluten, morrandes och talandes hårt 

för sig själv längs hela gången intill kyrkodörren. 

Om påskdagen efter aftonsången sände prosten med anledning 

härav tvenne kyrkans sexmän till borgmästaren ett avrâda'n 

ifrån slikt otjänligt väsende och buller, som torde förorsaka 

stor vidlyftighet i församlingen och bringa honom själv 

på obestånd. Men borgmästaren var fortfarande lika förgrymmad, 

och han bemötte även nu i lika måtto de utskickade 

med spotska svar, sägandes: »Jag förtryter högeligen, att jag 

icke står främst på bänkelistan, som äldst är, och jag skall


aldrig gå ifrån våra rum en fotsmån. Drage kyrkoherden till 

Stockholm och skifte bämterum där etc.!» 

Borgmästarens ord ansågos lända prosten till ingen ringa 

affront, despect och sidvyrdnad. Landshövdingen, som var 

närvarande på tinget, när detta mål förekom, fann ock skäligt 

att, näst en behörig underrättelse för honom och fiere, hurudan 

ordning med bänkrum bör vara efter andra församlingars 

lovliga praxis och bruk, belägga Olof Johansson med dryga 

böter eller 4 daler s. m. till kyrkan. Därjämte sattes ett vite 

av 50 daler s. m., om han eller hans hustru någonsin komme 

igen med förakt och uppstudsighet emot prosten. 

Om skolans inspektor, såsom vi sett, var en i många avseenden 

egendomlig man, så var detta dock, om möjligt, i ännu 

högre grad fallet med rector Sèholœ Nicolaus Norman.

3. Om lärarna i allmän li et. 

Enligt skolordningen av år 1(>49 voro trivialskolorna av 

två slag, dels lägre med endast en klass, s. k. barnaskolor, 

— till dessa körde de kär nämnda skolorna i städerna Luleå 

ocli Torneå — dels fullständiga trivialskolor såsom den i 

Piteå med fyra klasser ock dessutom skrivareklassen. Lärarne 

liade i regel att sköta var sin klass, dock så, att de båda 

rektorerna gemensamt hade den högsta på sin lott. Ar 1(583 

har också Piteå skola, utom rektor ock conrector, tre kolleger, 

som motsvarade var ock en av de tre lägre klasserna, vartill 

kom apologisten för »skrivarne». Då nu klasserna skulle sysselsättas 

i 8 timmar dagligen eller från kl. 5 f. m. till kl. 5 

e. m. (med 4 t:r före ock efter middagen), blev lärarnes tid 

därigenom mycket strängt upptagen. Icke keller söndagarna 

voro fria, ty då skulle lärare leda skolgossarnes sång i kyrkan 

och efter aftonsången med dem repetera dagens evangelium 

m. m. 

Den nämnda skolordningen, ett vackert verk av vår storhetstid, 

ställde stora fordringar på lärarne. Genom sitt leverne 

skulle de vara en försyn för sina lärjungar, ock med 

tålamod skulle de bära sitt kalls ledsamheter. Lärdomshöa 1 - 

färd och vresighet skulle vara dem fjärran, men om anspråkslöshet, 

vänlighet och belevenhet skulle de beflita sig. Av lärarne 

krävdes vidare lärdom, för att de skulle kunna skickligt 

undervisa. Av kolleger fordrades, att de skulle väl känna 

sitt modersmål, kunna tyda de mest godkända latinska författarne 

samt både regelrätt och rent skriva och tala detta 

språk. Av rektor och conrector krävdes dessutom åtminstone

•••hbhhhmhbbshhmhhbhbhhsshmb 

osi lärarna i allmänhet. 37 

medelmåttiga kunskaper i teologiens huvudpunkter, grekiska 

språket samt dialektik och retorik. 

Men med lärarnes lärdom var det nog alltsom oftast ganska 

klent ställt, emedan lärda män ej alltid stodo att få. Man 

fick därför ofta nöja sig med skolgossar, som nyss slutat skolan, 

och bland »hörarne», som kollegerna ofta kallas, voro nog 

en och annan sådan. I Piteå finner man emellertid bland 

lärarne flera prästmän, än man kunde ha väntat i en så avlägsen 

landsända. Rektor Norman, en huvudperson i denna 

skildring, var nog mera än de andra i besittning av lärdomsmeriter: 

han var präst och magister, hade studerat i Abo 

och Uppsala och även utrikes — så får man väl tolka hans 

yttrande om hans »perigrinationer» —, han lät ock gärna folk 

höra sina testimonier; och dock befanns han vid en visitation 

för klen i lärdomen. Då kan man ana, att det var klent 

ställt även med de andra i detta avseende. 

Att lärarnes ekonomiska ställning var mycket klen, var en 

klagan, som titt och ofta uppstämdes från lärarnes sida och 

som nog ock torde ha överensstämt med verkliga förhållandet. 

Om man får tro pigan Malen Ersdotter ifrån Lill-Piteå, 

måtte läraren Domimis Erich Larsson Nascanius haft det mycket 

svårt i detta avseende. Hon hade nämligen tagit tjänst hos honom, 

men ej uttjänt sitt år utan olovligen lupit ur tjänsten. Lagförd 

av sin husbonde härför, försvarade hon sig inför rådstuvurätten 

därmed, att hon hos honom »svultit och frusit». 

Då pigan ej kunde bevisa detta och ej heller ville vidare inträda 

i sin tjänst, blev hon år 1655 dömd att tillställa husbonden 

den årslön, han henne stadgat, efter stadens sed 6 

daler k. m., och stadgepenningen därtill med. 

Lärarnes löneinkomster voro synnerligen både små och växlande. 

De utgjordes uteslutande av anslagen tionde och av 

djäknepenningar. Med 1649 års skolordning hade den åsikten 

gjort sig gällande, att skollärarn e skulle avlönas av kronan, 

°ch en underhållsstat beviljades. Men denna befanns snart 

lör dryg, för att riket skulle gå i land därmed. Därav följde 

ai ' 1652 en avknappning av lönerna, som var högst kännbar.

38 OM LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

Vid trivialskolorna sjönko dessa på följande sätt: rektors från 

150 tunnor till 120, conrectors från 100 till 70 och apologistens 

från 50 till 30 eller 20 t:r. Kollegerna, som år 1649 fått 50 t:r, blevo 

nu hänvisade till vad de kunde förtjäna genom socknegång. 1 

Såsom nämnt tillämpades denna lägre stat även för Härnösands 

stifts båda trivialskolor, de i Härnösand och Piteå, så 

att rektor och conrector skulle hava resp. 120 och 70 t:r och 

apologisten 30; kollegerna nämnas av anförda skäl ej. 2 

Men det var endast i allra bästa fall, som lönen utgick på 

detta sätt. Om tillräckligt med korn ej fanns i de anslagna I 

kyrkohärbärgena, så hade den därav lidande läraren ingenting 

annat att göra än att tåligt iinna sig i sitt öde. Nostra fama 

fames (Vad som gör oss ryktbara, är vår fattigdom) sade man 

också inom lärarekretsar. 

Huru tionden kunde växla, framgår av en klagoskrift av 

conrector Petrus Turdin. Första året, som han var i Piteå, 

uppgick, säger han, hans tionde till 10 t:r, och andra året 

var den ännu mindre; sedan hade den stigit till 30, 40 eller 

ock 50 t:r men sällan därutöver. För år 1683 hade han av 

Sidensjö socken i Ångermanland åtnjutit 27 t:r och av Burträsk 

i Västerbotten 24 t:r eller tillhopa 51 t:r, vilket han 

ock kunde styrka. 3 

1 Hollander s. 395. 

2 I Sandbergska samlingen i Kammararkivet linnes en odaterad förteckning 

pä, skolestatens löner i Västerbottens län. Vid trivialskolan i Piteå avlönades 

enligt denna rektor ocli conrector med resp. 95 ocli 56 t:r och de två kollegerna 

med 34 t:r vardera, kapparna ej medräknade. Skolemästarne i Luleå och Torneå 

städer avlönades enligt samma förteckning med 30 t:r vardera, och från 

Västerbotten gick till skolestaten i Stockholm 13 tunnor. 

3 För donna inkomst ville han gärna utgöra tiondepenningen; men att giva 

sådan skatt för större kvantum, än han bekommit, syntes honom svårt. Han 

anhöll därför hos landshövding Clerk, att han ej, såsom skott, måtte taxeras 

till 70 t:rs inkomst, och denna anhållan bifölls. Samma år 1683 erhöll Nascanius 

ifrån Sidensjö socken 11 t:r 28 kannor i tionde. 

De. na spannmål kunde naturligen för det långa avståndets skull ej fraktas 

till Piteå, utan måste på ort och ställe förvandlas till penningar. l)essa torde 

så ha lämnats till nägon person på Ulfön, en stor ö utanför N. Ångermanlands 

kust, där de sedan hämtats av någon Piteåbo, som under segling norrut 

lade till vid samma ö. På detta sätt förklaras en rättegång, som år 1688 fördes 

i Piteå. 

Två borgare, Anders Brygman och Jöns Kråka, hade året därförut fört 

penningar från Ulfön till Ericus Nascanius i Piteå. Huru stort beloppet var,

OM LÄRARNA I ALLMÄNHET. 39 

Piteå-lärarnes lönebelopp rönte ibland inverkan även av 

förhållanden långt fjärran från deras bygder. Lektor Joh. 

Yibonins i Härnösand liade år 1659 på grund av missväxt ej 

bekommit sitt fulla salarium (anslag), och genom fiendens infall 

i Jämtland år 1657 hade han alldeles bortmist den spannmål, 

som han bort erhålla från kyrkohärbärgen därstädes. 

För vad han förlorat, önskade han ersättning. För förlusten 

genom fienden hoppades han få refusion av regeringen, men 

det övriga ville han ha ersatt genom bidrag av lärarnes övermålsspannmål. 

Konsistoriet i Härnösand beslöt ock i maj 

1660 att tilldela honom tillhopa 50 t:r spannmål, 30 t:r då 

strax och 20 t:r hösten därefter, eller motsvarande belopp i 

penningar, tunnan då gällande för 10 daler. Konsistoriet 

beslöt ock, att detta ej skulle utspridas utan bliva i tystoch 

stillhet ibland dem, som vederborde. Dock skulle superintendenten 

vända sig till Rectorem Pithensem för att av hans 

övermålsspannmål få, vad på honom komme, för att betäcka 

denna brist. 

Även rektor vid Härnösands trivialskola framställde av 

samma skäl och vid samma tid anspråk på bidrag av övermålsspannmålen. 

Konsistoriet beslöt, att han för sin refusion 

skulle hålla sig till conrector i Piteå samt till paidagogos vid 

barnaskolorna. 

En sådan oförmodad minskning av inkomsterna var naturligtvis 

en obehaglig överraskning. Konsistoriets protokoll för 

år 1662 innehåller ett defekt brev från Härnösand till conrector 

Moses Sundeli i Piteå, varav så mycket synes, att Sundeli 

och Dn. Nascanius i skrivelse »till sina vänner här boendes: 

klagat över åtgärden. Och det må man ej heller förtänka dem! 

Ehuru lärarnes ekonomiska ställning sålunda var allt annat 

än lysande, var den dock sådan, att de fingo plats bland de 

°wtalas ej : men i ersättning begärde do 3 daler 11 öro k. m. Detta ville N. 

dock icke betala. För rätta uppvisade emellertid do båda borgarnc ott av rektor 

Nie. Forzelius, conrector Turdin ocli Er. Nascanius undertecknat kontrakt, vari 

utlovades dera 12 daler för det de skulle föra deras penningar från don nämnda 

°u. De andra lärarne hade då redan betalat sina belopp, celi borgarne befria 

des även för Nascanii åtal, enligt vilket de skulle hava begärt för mycket.

40 O.M LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

högre beskattade partikular-personerna. Men bland dessa voro 

de nog de sämst lottade. Medan andra Piteå-bor av denna 

klass köllo sig med ett stort antal pigor, kade lärarna vanligen 

blott en. Enligt 1(!47 års mantalslängd för Piteå stad kade borgmästaren 

4, inspektören 6, bokhållaren 2 samt landsskrivaren 

ock tullnären vardera 3, men skolmästaren Herr Joen kade 

endast en. Dock var kan liksom de andra gift. 

En viktig inkomstpost utgjordes av djähiepenningarna. 

Men dessa voro till beloppet alldeles obestämda, ock ibland, 

kunde det kända, att de helt enkelt uteblevo. Den 3 febr. 1668 

protesterade collega.', Johan Granhammar och Nils Fellenius 

på skadan om djäknepenningarna ock känvisade på ett brev 

av superintendenten, enligt vilket även staden skulle utgöra 

sådana. Emedan en del av borgerskapet då var uppe i lappmarken, 

begärde borgmästaren dilation till deras hemkomst; 

detta beviljades ock, men landskövdingen, som var närvarande 

vid tillfället, begagnade detta att erinra därom, att borgarne 

år 1666 utlovat att be:te collegis med en discretion årligen 

förnöja utan att dock tillbjuda något visst. Emellertid föregav 

borgmästaren Erik Månsson, att borgerskapet kade något 

att däremot förebära; men vad det var, nämnes icke. 

Nils Fellenius framträdde åter d. 1 juni s. å. på rådstugan 

ock presenterade en resolution av d. 23 maj av de högvälborne 

excellenser och kungl. kommissarier, vilken innehöll, att 

borgerskapet i Piteå skulle utgiva dessa penningar så väl som 

i andra städer. På grund härav tillsades nu borgerskapet att 

erlägga dessa uti rätta tider. 

Även på landsbygden var det svårt att utfå dessa pengar, 

och på tinget med Piteå socken år 1667 klagades, att de uti 

tredsko ej utgjordes i rättan tid. Men landshövdingen, som 

var närvarande, tillsade, att befallningsmannen skulle utfordra 

ock utpanta dem genom läns- och fjärdingsmän. 

Huruledes djäknepenningarna skulle fördelas, synes ha varit 

mycket litet ordnat. I januari 1673 begärde kyrkokerden 

Graan, att dessa penningar av staden för året därförut måtte 

sättas in seqvestro (i kvarstad), emedan han andragit saken


i consistono. Hans önskan var nämligen, att djäknepenningarne 

skulle anordnas under rector cantus (sångläraren). Samma 

ar kom emellertid skrivelse från superintendenten Steuchius 

med innehåll, att collegaì schöbe skulle njuta dem av staden. 

Kyrkoherden vann sålunda ej sitt syfte. 

Det var emellertid icke bara i Piteå, som tvist och stridigheter 

uppstodo om djäknepenningarna. Du. Halsius, pedagog 

i Torneå, beskyllde sin borgmästare Anders Torfastsson för 

att han våldsamligen skulle hava hanterat hans djäknepenningar. 

Konsistoriet gav ock pedagogen rätt. I brev d. (i 

febr. 1663 förständigades nämligen prosten att göra en god 

vänskap emellan borgmästaren och De. Halsium, varvid han 

skulle demonstrera, att denne senare ej vore väl hanterad, i 

det att djäknepenningarna vore satta in sequestro. 

De flesta av lärarne voro husägare. Sä var fallet med 

conrector Moses Sundell. Denne och hans grannar besvärade 

sig år 1(5(54 över »Klumb-gummans gård», emedan taken där 

i gården voro ruttna, varav kunde förorsakas eldsvåda och 

stor olycka. Klagomålen torde ha varit befogade, ty rätten 

var i sin resolution mycket sträng emot gumman. Hustru 

Karen skulle efter den då infallande helgen reparera gården 

med ny takved, näver och annat, eller ock skulle lion försälja 

lionom till någon ärlig man. I annat fall skulle gården utan 

anseende varda utriven och helt ruineras, på det att någon 

olycka ej skulle därigenom yppas. Till förklaring av den 

hårda domen upplyses, att gumman åtskilliga gånger blivit 

förmanad att förbättra sin gård men icke efterkommit detta. 

Därför kunde sådant icke längre tålas. 

Den här ofta omtalade conrectorn P. Turdin var husägare 

i Piteå och hade en tid även ett hus i Härnösand. Han sålde 

år 1678 det senare för \625 daler k. m. till lektor Martinus 

Porzelius, som en kort tik hade varit rektor i Piteå. 

Några av lärarne saknade gård och voro hänvisade till att 

hyra av andra. Mellan hyresgäst och värd kom det även på 

den tiden understundom till stridigheter, helst som hyreskon

42 0.M LÄllARNA 1 ALLMÄNHET. 

trakt ej alltid förekom och man ej tog det så noga med vissa 

formaliteter. För år 1654 intill 1655 sancti Johannis tid hade 

rector canti (sic!) Nascanins hyrt en gård av borgaren Johan 

Persson Ståhl och även innehaft densamma. En månad före 

midsommar det senare året hade Ståhl tillsagt honom att 

förnya överenskommelsen, om han ville ho kvar; men detta 

blev ej av. Men några dagar efter midsommar påstod dock 

N., att Ståhl vidare kontraherat med honom och att Nascanins 

skulle besitta gården på ännu ett års tid till midsommar 

1656 och för 13 daler k. in. Husägaren bestred emellertid 

detta. X. hade visserligen sänt bud efter honom (Ståhl) och 

begynt tala om garden, varvid Ståhl begärt 25 daler. Men 

N. tyckte detta vara för mycket och bjöd honom ett mindre 

belopp. Rättegången utföll så, att borgaren vann; han skulle 

nämligen träda till gården, då vittnen ej funnes till någon 

överenskommelse och ej heller några penningar av X. givits 

på handen. 

Genom branden år 1666 och stadens flyttning i sammanhang 

därmed ledo många husägare kännbara förluster. Herr 

Moses Sundeli hade lånat en borgare 300 daler. Därpå voro 

200 daler avbetalta, och för återstående 100 daler satte låntagaren 

sin gård och tomt i staden i pant. Men gården blev 

nämnda år av vådeld förbränd, och då bortskänkte Herr Moses 

tomten till Hans Andersson organist. 

Lärarne voro ofta — och man torde kunna säga oftast — 

även jordbrukare. Antingen hade de hemman i närheten av 

staden, eller också hade de i denna ladugård och vretar. Enligt 

1645 års längd å kronotionde av Piteå stad hade Herr 

Jon, Rector Schöbe, givit kronotionde, ehuru denna icke uppgick 

till mera än 2 kannor eller bland det minsta, som det 

året gavs av någon i staden. Härav kan man beräkna hela 

hans skörd, som då bör hava uppgått till 30 kannor. 

Ar 1660 processar Dn. Nascanius — namnet skrives ock 

på detta sätt — kollega, med Peder Pedersson i Hortlax 

rörande köpet av en ko. Kollegan hade för denna givit 12 7daler, 

inen efter hon var ofärdig och ej så god, som Peder

OM LÄRARNA 1 ALLMÄNHET. 43 

hade sagt, yrkade han, att köpet skulle återgå. Domen utföll 

•ock efter hans önskan. 

Ar 1688 lagfördes flera borgare för att de emot magistratens 

året förut gjorda slut drivit sin boskap in i staden. Bland 

dem, som botade härför, var ock conrector Turdin, och emedan 

de gjort det av tredsko och motvillighet, skulle var och en 

•böta 3 mark. 

Bland lärare, som hade egen badstuga, var Per Turdin. En 

sådan var emellertid en farlig inrättning, och år 1688 fingo 

flera borgare tillsägelse att inom 14 dygn nedriva sina badstugor, 

Anika stode staden och kyrkan för nära, och flytta dem 

på annan plats. Bland dem, som träffades härav, var ock 

samme Turdin. Hans badstuga omtalas även i det följande. 

Ej så sällan förekommer det, att lärare lämna lån till personer. 

Därvid försumma de dock ej att för att skydda sig 

emot förlust taga pant. När Dn. Naseanius omkring 1 660 

lånade Pelle Pedersson i Hortlax 12 Vä daler, tog han som 

pant I 1 /-' aln kläde samt några alnar bowis, ett tyg. Senare 

lånade Naseanius till borgaren Anders Jacobsson (>0 daler k. 

m. mot hans hemman i Pitholmen som pant. Ehuru 14 daler 

ännu år 1671 resterade, hade Anders androm samma pant 

tillslagit, varför N. begärde att komma till sin rätt. Rättens 

beslut lydde, att gamla protokollet skulle överses, och om det 

så i sanning funnes, skulle D:nus N. få sin önskan uppfylld. 

Huru klent än lärarne i allmänhet hade det med sin ekonomi, 

var det dock icke utan, att icke de voro föremål för många 

stadsbors avund. Ar 1657 beslöts, att skolmästaren och flera 

andra, som sutto inom stadens staket samt nyttjade stadens 

utrymme och mulbete, skulle därefter vara förtänkta att efter 

privilegiernas innehåll avlägga (erlägga) till staden en viss 

penning efter som gode män prövade var och en stadens lägenhet 

benyttja. — Ar 1687 föredrogos på årets första rådstuga 

de klagopunkter, som skulle insinueras på riksdagen d. 

4 febr. s. å. En punkt i dessa handlade om scholavbetjente, 

tullnärer m. fl. Ehuru dessa ej sorterade under societeten, 

hade de förmåner emot borgarne, varför man skulle anhålla,

44 OM LÄKARNA I ALLMÄNHET. 

att dessa såsom andra stadens invånare måtte erlägga mulbetespenningar, 

tomtören ocli flera dylika utgifter till stadens 

bästa. 

Lärarnes sociala ställning var egentligen synnerligen god. 

Detta synes av det sätt, varpå de nämnas i tidens handlingar, 

med anförande av titlar och epitet, och även av deras plats i 

skattelängderna, där de alltid upptagas bland de allra första 

och högsta i samla ället. Uti 1(543 tirs boskapslängd av Piteå 

stad är Magister Thomas den tredje i ordningen och följer 

närmast efter borgmästaren; fyra är senare är skolmästaren 

Herr Joen den 4:de frän början, föregången av borgmästare, 

inspektor och bokhållare. Såsom ofta varande präster fingo 

de ock på sin lott litet av den stora vördnad, som i allmänhet 

kom detta stånd till del. På 1600-talet delade man de skattdragande 

i två grupper, particulare, som i skatt erlade 3 

daler för varje person i familjen, och gemene, som sluppo 

med mindre belopp. Kollegerna hade säkerligen ingenting 

emot att i umgängeslivet hänföras till den förra gruppen ; 

men när det gällde beskattningen, önskade de föras till de 

gemena. I en inlaga till landshövdingen bado kollegerna : 

Sam. Hortelius, Stephan Dalin och Nicolaus Fabricius år 

KÎ82 att bli förda till denna senare grupp. Som skäl anfördes, 

att de av kronan ej åtnjnöte någon lön eller spannmål, 

att de icke heller finge något husrum utan måste därmed försörja 

sig själva; det enda, de finge, vore de djäknepenningar, 

som kunde falla på vars och ens del. Deras begäran bifölls även. 

Den andre i ordningen av rektorerna härstädes enligt Hiilphers 

var M. Joan M. Fortelius, död l(!7o. Efter honom avled 

hans hustru, och därvid kom det arvingarna emellan till häftiga 

strider, vilka äro upplysande om en rektorsänkas ekonomiska 

ställning vid denna tid. Arvtagarne voro Olof Månsson 

och Hans Johansson Fordel ifrån Luleå samt kyrkoherden 

Gustavus Lithovius ifrån Liniingo i Finland. Samtidigt med 

att man celebrerade rektorskans begravning, gjorde man sig 

underrättad om dödsboets kvarlåtenskap. Man hade väntat,


•att denna skulle vara rätt betydlig, men prosten Graan uppträdde, 

tämligen opåkallad, med den upplysningen, att ganska 

ringa kvarlåtenskap skulle finnas i det hedervärda sterbhuset. 

Aven förevisades en lista på några linkläder, vilken den döda 

i livstiden och h:u Karin Granhammar upprättat. Därjämte 

upplystes, att i boet ej funnes mera än 5 silverkannor, 4 silverskålar, 

några små silverbägare och 22 silverskedar jämte 

kontant 30 riksdaler och 1 6-dalers plåt. Hela kvarlåtenskapen 

värderades till 1,340 daler k. m. Ehuru något inventarium 

ej upprättats av trovärdige män, satte arvingarna i början 

tilltro till dessa uppgifter, men kommo snart på andra 

tankar. .Rättsinniga människor, som hade bättre kännedom 

om det förnäma sterbhusets förmögenhet och kvarlåtenskap 

än de själva, voro orsaken härtill. Dels genom rikt arv efter 

M. Anders Gevalensis (= Anders Canuti, kyrkoherde i Luleå), 

dels genom ymnigt députât, som sal. rektorn årligen inbärgat, 

hade makarna förkovrat sitt bo så, att dess behållning borde 

Varit vida större, än nyss är nämnt. Dessutom hade åren 

1673 och 74, då den sal. matronan satt änka, inkommit inemot 

2,000 daler förutom vad hon eljest genom öls och brännvins 

försäljande förkovrat sig. Yid avvittriugen hade man förtegat 

mångt och mycket, t. ex. en guldked av stort värde, vilket 

sal. matronan skulle ha skänkt sin dotter Brita, och tvä guldarmband. 

Aven hade arvingarna saknat en pärlekrona jämte 

all annan brudskrud, vilken den döda några år därförut begagnat, 

när hon var brudfrämja åt borgmästaren Nils Jonsson 

i Luleå, vid vilket tillfälle hon sagt allt detta vara sitt. 

^ledali den sal. matronan låg på sin sjuksäng, hade hon 

e tt schatull i god förvaring. Efter hennes död förseglades 

detta av conrector Per ïurdin. I stället för att låta detta 

s tå orört till arvingarnas ditkomst hade emellertid Johan 

Granhammar haft upp det, och man hade ej ringa misstanke, 

att penningar därvid kommit bort. 

Lärarebefattningen betraktades i allmänhet blott som ett 

trappsteg för prästerlig befordran. Platserna voro ej heller

46 0.M LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

alltid sii synnerligen eftersökta. Ar 1661 blev en colle gains' 

eller kollega-befattning genom brev erbjuden D:no Olao Erici 

Hellman, och denne accepterade i förstone anbudet, men senare 

»utslog» kan det. 

En collega med ett bekant tillnamn var Johannes Lœsta- 

(lius. År 1(562 föredrog superintendenten i konsistorium dennes 

åstundan och flitiga begäran att ifrån skoletjänsten transfereras 

till Arieplogs församling i Johannis Happstadii ställe, 

som designates var till Råneå församling och förmentes visst 

därifrån komma. Därpå resolverades, att Johan Lœstadius 

såsom välförtjänter till en slik lägenhet skulle få sin önskan 

uppfylld, så framt Dn. Happstadius genom detta tillfället 

»kommer undan». Happstadius »kom undan», och Lœstadius 

blev hans efterträdare. — Likaså hände det ofta, att prästerlig 

tjänstgöring föregick skoletjänsten. Så var t. ex. fallet 

med de två ofta nämnda lärarn e Per Tardili och Johannes 

Granhammar. 

Den senare hade varit domesticus, hjälppräst, hos sin 

fader i Råneå, men efter dennes frånfälle var han utan 

plats, varför han i maj 1663 hos konsistorium bad om 

någon lägenhet. Konsistoriet beslöt att skriva till pastor 

i Neder Calix och erbjuda honom att antaga denne 

Johannes som sin sacellanum, bl. a. av det skäl, att 

Gud det året välsignat församlingen med tämmelig årsväxt. 

Men i Calix blev han ej mottagen. I nov. samma 

år skrev Johannes åter och omtalade för superintendenten, 

att pastor med församlingen, föregivandes några fåfänga insagor, 

ej ville veta av honom såsom sin sacellanum. Ännu i 

början av året 1664 klagade Granhammar, att han i den då 

svåra tiden måste sitta utan lägenhet, samt bad att genom 

konsistorium bliva förhjälpt till samma socken eller någon 

annan lägenhet. Svaret blev, att han skulle till Neder Calix 

trots de tvenne skrivelser, som pastor och församlingen inkommit 

med, och dessa skulle sine exceptione 1 mottaga honom. 

Skedde annorlunda, skulle man, heter det, låta därpå 

1 Utan förbehåll.


följa, vad skäligt vore; därom skulle pastor vara försäkrad. 

För övrigt lät konsistorium kyrkoherden höra, att man väl 

visste, vad praktiserande kan förövat för att komma till pastoratet, 

liksom ock vad han gjort med sin son, med vilken han, 

ej utan det Kungl. gymnasiets förakt, skyndat till Uppsala 

för att få honom sedan till ordines. — Omkring 15 år senare 

finna vi denne Johannes Granhammar som kollega i Piteå, 

och då är han ej längre samme blygsamme man. 

För att skänka oss någon fullständigare inblick i dåtida 

i lärarfamiljers husliga liv äro våra källor alldeles för ensidiga 

och otillräckliga. Så mycket framgår emellertid av dem, att 

det i en av de här nämnda lärarnes hus ej stod rätt till på 

spinnsidan. Apologisten Nascanius hade i sitt andra gifte 

hustrun Margreta Henriksdotter. Barn funnos från det förra äktenskapet, 

och dessa tìngo således styvmoder. Det dåliga rykte, 

Vari dessa av gammalt stå, synes i hög grad ha slagit in på denna. 

Sin styvdotter Kirsti», gift med rådmannen Johan Hansson Holm 

i staden, hade hustru Margreta på åtskilliga tider och rum utropat 

och skämt, i det hon sagt, att hon (styvdottern) skulle i stadens 

dombok stå annoterad för bora och ej kunnat det ifrån sig 

lägga. På resa till Stockholm sommaren 1677 skulle nämligen 

styvdottern haft olovligt samlag med en ung studiosos v. n. 

ï'etrus Norœus, son av lappmarkspastorn Ericus Norœus. Aret 

därpå hade rannsakning hållits om detta spargamente (rykte), 

men Kirstin kunde därvid ej överbevisas om någon oärlighet; 

r yktet befanns nämligen härflyta av ett ringa tillfälle och blott 

Presumption, men sedan hade det genom illvilliga människors 

tillskyndan kommit i folkets tal och eftersägn. Rådmannen 

stämde emellertid sin styfsvärmoder till rätta. Denna tillstod 

sitt tal om styvdotterns »dristiga och misstänksamma umgänge 

'Hed studeranden», men ville ursäkta sig därmed, att hon ej 

själv först utspritt det talet, utan blott sedan det kommit i 

; dlmänt rykte. För övrigt klagade styvmodern, att hon själv 

sin styvdotter blivit med elaka ord och snubbor överfallen, 

v 'lket hade retat henne till sådan bitterhet och sådana ords


fällande. Källmannen menade dock, att det hade skett i hennes 

dryckenskap och fyllo. Rätten höll till styvmodern ett varnings- 

och förmaningstal, som hade hedrat en präst, och erinrade 

henne därom, att då hon vore kommen i en moders 

ställe och ville njuta moderlig respekt av sina styvbarn, så 

borde hon också i ord och gärning emot barnen visa sig som 

en rättsinnig moder. Hon erinrades vidare därom, att hon 

enligt det 8:e budordet borde tyda allt till det bästa, och att, 

när Guds ord lärer: I fäder, reten icke Eder barn till vrede 

etc.! så vore ock mödrarna däri inbegripna. 

Rådmannens hustru frikändes, och för att dämpa detta 

spargamente och folk emellan löpande skvaller stadgade rådstugurätten 

ett vite av 60 mark för den, som vidare tillvitte j 

Holms hustru härför. Men icke förty gjorde Herr Staphan \ 

det. 

På gravölet efter rådmannen Joen Bryggman sutto Holms ! 

hustru samt andra hedersamma matronor och grannkvinnor i 

en stuga för sig själva under inbördes rolighet. Då kom Herr 

Staphan dit och begynte strax med fullt vredesmod samt utan 

given orsak tilltala hustru Kerstin med hårda och otillbörliga i 

ord samt skamlöst överfalla henne. »Skall du, djäkneh... 

understå dig sitta framför min hustru ! • sade han, spottandes j 

henne i ansiktet. Icke annorlunda hade lian därvid comporterat 

sig, än om han varit alldeles ifrån vettet. Stämd av i 

Holm, stod Herr Staphan d. 8 nov. 1682 till svars härför inför 

rätta, varvid Holm yrkade, att han antingen skulle med 

goda skäl bevisa, vad han sagt, eller i vidrigt fall plikta för > 

den äreröriga beskyllningen. Själv lät han uppläsa åtskilliga 

gode mäns attester om hustruns ärliga förhållande under samma 

stockholmiska resa. Kollegan bekände, att han med hustru 

Kerstin ej visste annat än ära och gott, samt förklarade, att i 

han vid tillfället varit så mäkta beskänkter, att han intet 

visste eller mindes, att han fällt sådana ord. Han bad ock, 

att hans i ölsmål och utav hastigt, obetänkt sinne begångna 

förseende ej måtte extenderas till det högsta, honom till infamitet 

och ämbetet till vanheder.

Oli LÄRARNA I ALLMÄNHET. 49 

Till en början ville Holm ingalunda inklinera till någon 

förlikning, utan protesterade pä böter och straffs beläggande. 

Gråve han Herr Staphan till, sade han, torde inom kort han 

själv eller någon annan på lika sätt framkomma och till hans 

hustrus försmädande sig än värre utlåta. Herr Staphan hade 

ock bort andra dagen söka om vänskap och förlikning hos 

hans hustru, den han visste sig så högt och grovt ha injuretat, 

varutöver hon många bittra tårar utgjutit, vilka med tiden 

icke torde falla finger emellan». Rätten sökte emellertid 

att stämma Holm till mildhet och framhöll bland annat, att 

Herr Staphan, som inför rätten ångrat sig och anhållit om 

vänskap, vore en prästman och främmande på orten, med vilken 

man alltid måste mera lindra än skärpa straffet, samt att 

genom mildhet en förtrognare vänskap parterna emellan lättare 

slmile uppbyggas. Uppå dessa motiver cederade Holm sin 

tätt, varefter domstolen befriade Herr Staphan från böter och 

de båda männen med handslag blevo vänner igen. Dock 

skulle Herr Staphan gå till Holms hustru och reconciliera sig 

med henne. 

A ven i annat sammanhang omtalas samma Nascami hustru 

då och då, och rätten säger en gång om henne, att hon som 

oftast var drucken. Därpå fattas icke heller bevis. Ar 1685 

anklagades hon av prosten Graan för att under hela påskahelgen 

ej ha varit i kyrkan, liksom även på därpå följande 

s tora böndag samt fiera andra helgdagar; och med sitt elaka 

e xempel hade hon, enligt prostens mening, vållat stor förargelse 

i församlingen. Tillspord 0111 orsaken till sådan förarglig 

försummelse och kallsinnighet, skyllde hustrun på sin man 

°ch sade honom vara skulden därtill. Han skulle nämligen 

ha igenläst stugudörren, där hon hade sina kläder inne, så 

a tt hon ej fått komma till kyrkan. 

Hennes anklagelser emot mannen voro emellertid alldeles 

obefogade, och han beviste, att det var hon själv, som var 

s kulden till att hon försummat kyrkan. Han sade rent ut, 

140303. Nordländer, Norrländskt skolliv.

OM LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

att detta berodde på hennes vanartiga fylleri. Vad hon kunde 

komma över av husgerådssaker och sina egna kläder, brukade 

hon stjäla undan sin man för att bortsätta dem och uppdricka 

dem uti brännvin, så att hon bleve obekväm att begå sin 

gudstjänst. Det var ock för hennes nakenhets skull, som hon 

måst hålla sig hemma. Därför hade han förorsakats att gömma 

undan, vad som fanns kvar i huset, att hon icke måtte 

det förslösa och bortsälja. Hennes gångkläder hade han dock 

aldrig förvägrat henne, utan såväl i Nya som Gamla staden 

igenlöst dem för hennes brännvinsgäld. På sistone hade han 

därför måst låta allmänneligen förbjuda att henne erediterà 

eller på pant något försträcka. Av rätten blev hon fälld att 

böta 2 gånger 40 mark s. m., men hon hade ingenting 

att böta med. Om mannen heter det, att han icke ville utlägga 

för henne, utan begärde, att hon måtte corporaliter 

(med kroppen) plikta, då lian förhoppades, att hon med sådant 

okynne skulle för framtiden avstå. Det gick, som hennes 

man önskade, och hon sattes i kistan att där plikta för samma 

böter en månads tid. 

Nascami förhoppning därom, att det kroppsliga straffet 

skulle avskräcka hustrun från att leva på detta sätt, gick 

emellertid icke i fullbordan. Redan året därpå måste Nascanius 

kära till en man Johan Sterner för det denne av hans 

hustru köpt en målad träkanna för dricka, Enär detta vore 

emot förbild, yrkade Nascanius näpst på säljaren. Denne 

svarade, att kannan kom dit, medan folket var borta, och 

varken han eller husfolket visste, vem kannan var tillhörig, 

förrän efter några dagars förlopp, då Nascami hustru kom 

dit samt begärde öl och tobak för 11 öre åt sin man. Vad hon 

tick, bar hon till sitt hem, och hos honom hade samma kanna 

allt sedan stått i pant; men när Sterner finge sina 11 öre, 

skulle Nascanius bekomma kannan. Emedan kannan ej var 

köpt, utan det stode Nascanius fritt att henne igenlösa, slapp 

Sterner böta, men denne och andra av borgerskapet förbjöd! 

det vid 40 marks böter att till hustru Margreta sälja dricka, 

varav huvudet turberas. — En hustru, som av henne köpt


en tröja, och en man, som köpt »annat smått», slnppo också 

för den gången plikta, men erhöllo varning för sådan handel. 

Efter endast ett års förlopp finna vi den stackars mannen 

åter för rätta i samma ärende, och hans förtvivlan framlyser 

i protokollets ordalag, då där talas om hans slösaktiga och 

fast beklagliga hustru, vilken, Gud bättre, vore mer än mycket 

begiven på brännvin och tobak och till sin begärlighets 

fullbordan av brännvin och tobak distraherat och använt den 

lösa egendom, som funnits i boet. Nät, skjortor och kvinnfolkströjor 

hade olika personer köpt av henne trots förbudet, 

och fyra tìngo plikta därför. Hätten lät emellertid mildhet 

råda, i det den på grund av deras fattigdom lät dem slippa med 

3 mark i böter. 

När Nascanii dotter Kirstin, som varit gift med rådman 

Holm och råkat ut för sin styvmoders beskyllningar, dött, 

kärade Nascanius i dec. 1688 till sin måg om något arv efter 

henne. Holm svarade härtill, att han vore så fördjupad i 

skuld hos en och annan, att han intet såg sig någon utväg 

att betala densamma. Därför hade han tänkt, att svärfadern 

snarare skulle vara honom behjälplig att betala skulden än 

praìtendera något arv av honom. På rättens interposition 

kom man således överens, att mågen skulle betala I):no Nascanio 

i ett för allt 50 daler k. m., i vilket belopp även inbegrepos 

'JO daler, som en man Nils Olofsson borde betala för 

den sartz-ldädningen, som han fått av Johan Holm. 

Då vi här mestadels ha mindre vackra saker att meddela 

( >ni lärarne i Piteå, är det oss en glädje att kunna framdraga 

( 'tt vackert drag av en av dessa. 

På tinget i Lövånger i mars l(!7(i föredrogs en skrivelse 

från kollegan vid Piteå trivialskola Herr Nicolaus Fellenms, 

Varigenom han uppträdde till försvar för sin döde faders goda 

"amn och rykte. Denne var tolvmannen Hans Hansson i Fällom 

"u Fällan i Lövånger. Under sin frånvaro till riksdagen sommaren 

därförut hade Hans Hansson blivit utropad för en trollkarl, 

och hans dotter Brita hade råkat ut för liknande be

52 OiM LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

skyllning. Kollegan protesterade nu högeligen häremot och 

anhöll, att de, som sådant utspritt, mätte åläggas att lagligen 

bevisa slika grova och livet angående beskyllningar eller därför 

enligt lag plikta. Ryktet befanns vara utspritt av en 

gammal kvinnsperson v. n. Philpus Malin, vilken sommaren 

därförut under rannsakningen om trolldomsväsendet i socknen 

icke allenast bekänt på sig själv, att hon förde andras barn 

till Blåkulla, utan även nämnt, att hon där sett Hans Hansson 

och hans dotter Brita samt även tolvmànnen Hans Eliaeson. 

Nu nekade kvinnan alldeles till sina ord och förebar 

sig sådant aldrig sagt. Alla tre blevo i fråga om denna beskyllning 

alldeles fria och oförvitta, och rätten karakteriserade, 

med en lika riktig som för tiden ovanlig uppfattning, 

allt såsom käringe-sagur. Om Malin heter det, att hon för 

sina ord ocli sin tvetalan bort exemplariter plikta, men i 

anseende till sin ålderdom och ovettighet slapp hon annat 

straff än att sitta i stocken ett dygn. 

Av kollegerna var det en, som tydligen kunde glädja sig 

åt allmänhetens sympatier. Visserligen var detta närmast i 

egenskap av präst, men antagligen var han ock omtyckt som 

lärare. Denne var Herr Samuel Hortélius. I mars 1683 anhöll 

borgerskapet att få honom till ordinarie stadspräst på 

grund av kyrkoherdens sjukliga lägenhet och kapellanens 

besvär, som icke orkade uppehålla gudstjänsten både i Gamla 

staden och den Nya. I slutet av augusti s. å. presenterade 

Herr Samuel på rådstugan konsistorii förordnande för honom 

såsom stadspredikant; dock ville konsistorium veta,'på vad 

sätt han skulle avlönas, utan att pastoralia därav förminskades. 

För egen del begärde Herr Samuel borgerskapets uttryckliga 

förklaring, huruvida de då ännu stode fast uti de fulla tankarna 

att ha honom till ordinarie stadspräst och huruledes 

han utan hans formans avsaknad kunde bliva lönter, varvid 

han uppvisade vocationsbrev från prosten Nie. Plantin i Luleå, 

som önskade honom till sacellan hos sig. Svaret blev, att de 

fortfarande stode i samma mening och uppsåt och tackade 

biskopen, som stadfäst deras val, liksom också Herr Samuel,


som stadens välmenta uppsåt och tankar i detta mal ett gott 

rum lios sig- finna låtit ocli hellre velat bliva kvar hos dem 

i Piteå än mottaga anbudet ifrån Luleå. Herr Samuels fråga 

om lönen ansåg man visst överflödig; man hade aldrig trott, 

heter det, att någon skulle föra det i tvivelsmål, som i 

biskopens egen presens blivit slutet uti en allmän rådstuga, 

nämligen att betala honom 150 daler k. m. årligen, pastoralia 

alldeles ograverade. För att vara säkra 0111 att behålla honom 

beslöto de emellertid nu att höja lönen och årligen giva honom 

180 daler k. 111. i lön, halvparten på våren och den andra juletid. 

— Är 1705 omtalas sal. S. Horthelii efterleverska, 

hustru Anna Månsdotter. 

Lärarnes flit synes här och var ganska ofta hava lämnat 

litet övrigt att önska. Staden Luleå begärde en gång pä 

denna tid hos konsistorium att bliva kvitt sin skolmästare, 

•»soni trötter är med skolan» och i sitt leverne ej förhölle sig, 

som honom borde. På det sättet skulle de kunna bekomma 

en annan, menade de, som vore skickeligare. Xonsistormm 

ville emellertid, att stadsborna skulle hava medlidande med 

honom — Marcus Erici var hans namn — och söka förekomma 

det, som honom kunde förorsaka till oskicklighet. I sinom 

tid skulle han väl bliva ihågkommen, när någon ledighet 

yppade sig, som kunde hålla honom — ifrån stort umgänge. 

Jockmock torde icke utan skäl ha ansetts för en för honom 

lämplig ort, ty dit blev han senare skickad. 

Även i Torneå förspordes vid samma tid klagomål över 

stadens pœdagogus Dn. Halsius, vilken i synnerhet av stadens 

borgmästare anklagades för »oflitighet» i sitt ämbete. Pastor 

i Ö. Calix hade hösten 1662 fått konsistorii uppdrag att rannsaka 

härom. När detta skett och berättelse inkommit till 

konsistorium, beslöt detta att till Halsius skriva ett brev 

»led »skarp förmaning, att lian gör sitt ämbete fliteligen icke 

a llenast till informationen utan ock till disciplinen». I brevet 

hides honom ock på hjärtat, att han med borgerskapet skulle


föra ett prästerligt umgänge ocli så laga, att en god vänskap 

bleve upprättad mellan honom och prosten. 

Att sådana klagomål kommo från översta Bottnen kan ej 

förvåna, då det i själva stiftsstaden synes ha stått rätt illa 

till i detta avseende. 1 konsistorii protokoll för den (5 fe br. 

1663 antecknas det: Conquerebatur de negligentia Collegarum 

in inferiori schóla. 1 Yarutinnan försumligheten bestod, nämnes 

ej, men den vid tillfället fattade resolutionen är upplysande. 

Enligt denna skulle superintendenten först låta rektor 

och conrector förmana, sedan göra det själv, porro (vidare) 

lägga dem till 1 daler k. m. för var timma, de sig absenterade, 

och slutligen, om det ej ville gälla, removera dem ab 

officio. 2 

Ett utmärkande drag för Piteå-borna i allmänhet vid denna 

tid var en gränslös processlystnad. Även den allra obetydligaste 

sak skulle dragas inför rätta, och det förefaller nästan, 

som om detta varit ett omtyckt tidsfördriv i staden. I det 

avseendet utgjorde lärarne alls icke något undantag. Före 

rektor Normans ankomst till staden synas emellertid deras 

namn ej så synnerligen ofta i domböckerna, men väl efter 

samma tidpunkt. Ett talande exempel på rättegångar om 

obetydligheter har man i följande mål. 

Kollegan Herr Staphan Dalin hade på 1680-talet en tvist 

med skräddaren M:r Hans Holm, och härflöt denna av en 

liten hund och en fordran a 6 daler k. ni., varom de citerat 

varandra till rätta. Dom fälldes d. 5 maj 1684. Av deras 

inlagor och muntliga berättelser funnes väl, heter det, dem 

emellan några otjänliga ord vara förlupna; men då vittnen 

ej funnes och samma aktion vore en lana caprina (obetydlig 

sak), fann rätten fullt rätt och skäligt vara att först giva 

dem bägge en behörig reprimando och sedan i en sak, så ringa 

och av intet värde, disponera dem till en vänlig composition 

och förlikning. Med handsträckning gjorde de ock sådan 

1 Klagades högeligen över försumlighet hos läraruc i den nedre skolan. 

2 Frän ämbetet.

Oil LÄRARNA I ALLMÄNHET. 55 

inför rätta, emedan missförståndet »av skvaller och löst tal 

flyters. Även sattes ett Aite av 40 mark att till stadskyrkiobyggnaden 

utgivas av den, som framdeles med ord eller gärning 

bröte överenskommelsen, i vilket fall ock denna aktion 

skulle öppen stånda. 

En annan svaghet hos lärarna var deras benägenhet att trotsa 

den världsliga myndigheten och därvid gärna åberopa sina 

prästerliga privilegier. I följande historia finna vi exempel 

på en vanvördnad mot en landshövding, som väl skulle vara alldeles 

otänkbar i våra dagar. 

Under häradstinget i Piteå i mars 1675 hade landshövdingen 

beslutat att en söndag bevista gudstjänsten i Nya staden, 

och prosten hade ämnat, att collega schölte Johan Granham- 

Hiar därvid skulle predika. Under förhandlingarna hade emellertid 

denne sistnämnde visat uppenbar ohörsamhet emot landshövdingen. 

Att denne också känt sig stött därav, synes av 

den omständigheten, att lian med stadsskrivaren sände bud 

till kollegan, att han icke längre begärde honom till predikans 

hållande nämnda dag för det förakt, han tillfogat landshövdingen 

genom att icke uppkomma i socknestugan. Granhammar 

mottog emellertid underrättelsen på ett sätt, som nödgade 

landshövdingen att till rätten sända en skriftlig inlaga 

därom. När hälsningen framförts, hade Johan först svarat: 

: Ja, jag tackar herr landshövdingen, som behagar skona mig. 

^ag kan väl vara det onere förutan.» Kommen till dörren; 

hörde stadstjänaren Herr Johan ytterligare säga de orden: 

^lan skall ej kasta pärlor för svin.» Landshövdingen yrkade, 

a tt han måtte plikta härför och i synnerhet för det senare 

grova och skymfaktiga yttrandet om hans person, varigenom 

han hade liknat honom vid ett oskäligt djur. 

Herr Johan kunde icke neka att ha fällt dessa yttranden 

sy id det han satt och mediterade sin predikan, havandes con- 

Ce ptet framför sig»; men han nekade alldeles att ha gjort det 

e mot landshövdingen eller honom till despect för det han fick 

Gerhild om predikan. Han tillbjöd sig även att avlägga sin 

P( 1 däröver, varmed landshövdingen lät sig nöja. I den ed,

OM LÄRARNA I ALLMÄNHET. 

som han gick, heter det, att han endast av en händelse» vid 

sin predikans mediterande fällt dessa ord. Han befriades ock 

av rätten från det straft', som lagligen hade bort falla uppå 

sådana ord, där han eljest med fulla skäl skulle hava blivit 

övertygad att ha fällt dem 0111 la ndshövdingen animo injurandi. 

1 

Om förhållandena vid Härnösands gymnasium på 1600-talet 

säger Norberg,- att bland lärarna vid detta funnits sådana, 

som genom småaktig trätgirighet och sjuklig känslighet för 

egna företrädens ådragit sig en föga avundsvärd uppmärksamhet. 

Om detta varit ett undantag i Härnösand, kan det sägas 

ha varit regel i Piteå. Såsom ofta komna från Härnösand, 

förde Piteå-lärarna med sig ovanor därifrån, och dessa utvecklade 

sig helt visst här i höga Norden mycket raskt, när 

den kontrollerande myndigheten var så långt fjärran. 

1 1 avsikt att förolämpa. 

2 Hernösands Kungl. gymnasium, Sthm 1896 s. 48.

L Rektor Nils Norman. 

Man brukar säga, att livet är en strid, och denna sanning 

gäller nog för litet var av de här uppträdande personerna 

men mest beträffande rektor Norman. Frän början till slut 

hade han bittra strider med sina överordnade och sin svärfar, 

med medborgarne i sin stad och med lärarne vid sin skola. Han 

hade tydligen mycket höga tankar om sig själv, sin egen förmåga 

och sitt höga kall; men dessa ägde ingen motsvarighet 

i verkligheten och delades tydligen icke heller av hans samtid, 

för vilken han måste ha framstått såsom en lika uppblåst 

som narraktig människa. Om han på gamla dagar, då sjukdomar 

ansatte honom och han nödgades taga tjänstledighet, 

någon gång blickade tillbaka på sitt liv, måste han ha känt 

sig som en djupt olycklig människa. Men han gjorde det 

kanske icke: hans egenkärlek var nog för stor därtill. Född 

i Piteå, 1 blev han enligt Hülphers student i Abo år 1659 

och präst år 3668. Sedan finna vi honom i Härnösand i egenskap 

av gymnasieadjunkt och konsistorienotarie. 

I denna senare egenskap råkade Norman illa ut för förment 

oriktigt förfarande. Till ett ledigt lektorat, Physicis lection, 

hade konsistoriet uppgjort förslag, men icke dess mindre avsändes 

sedan i konsistorii namn men utan consistoriales' medgivande 

och vetskap till K. M:t ett nytt rekommendationsbrev, 

vari en annan v. n. Ericus JBozeus erhöll förord till platsen. 

Denne synes ock ha erhållit konungens svocantzv (kallelse). 

1 Normans moder hette Anna Hansdotter; om fadern säger Norman själv, 

a tt han var en gammal borgare i staden. Denne synes ha dött tidigare än 

modern, ty Norman nämner, att modern befann sig i trångmål pä den tid, dS, 

ion satt en gammal, värnlös änka och han var en acadcmicus.

58 

REKTOR NILS NOKMAX. 

En kungl. kommission höll år 1670 i Härnösand rannsakning 

om denna sak, varvid högst egendomliga förhållanden komm o 

i dagen. Inför denna klagade consistoriales, att de härigenom 

prejudicerats, samt läto förstå, att den senare rekommenderade, 

»allenast en gosse av år och snart (?) lärdom», fått biskopens förord 

i egenskap av befallningsmannen Knut Ingelsson Biörnklous 

blivande mag. Per male narrata (genom oriktig framställning) 

hade Knut Ingelsson utverkat detta brev. Biskopen 

bestred detta och sade, att lektorernas taleman Plantin vore 

hans avundsman. Därutav uppkallades emellertid de andra 

consistoriales och sade, att det var sant refererat. 

Såsom konsistoriets notarie var ock Norman intresserad i 

denna rättegång. Han hade blivit beskylld för att utan consistorii 

consensum (konsistoriets medgivande) och avvetande 

hava satt consistorii sigill under den senare skrivelsen, och 

genom den beskyllningen sade han sig ha kommit i stor misskredit 

hos lectores och blivit kallad mcncdare. Beskyllningen 

var emellertid så mycket mindre befogad, som sigillet alls 

icke varit tryckt under den ifrågavarande skrivelsen, vilket 

ock intygades av superintendenten. Det här nämnda förfarandet 

vore för övrigt enligt notarien icke något nytt. 1 hans 

företrädares tid hade det hänt, att en ting varit alldeles sluten 

in consistono, men sedan biskopen råkat Knut Ingelsson, 

hade ett annat beslut uppsatts enligt dennes godtycke, vilket 

notarien måst renskriva och införa i protokollet. Tillkomsten 

av Bozei rekommendationsbrev berodde emellertid enligt Norman 

icke så mycket på superintendenten som fast mera på 

Knut Ingelsson, vilken »illsinnigtvis» utverkat detsamma. Befallnina'smannen 

hördes ock inför kommissionen och förklarade, 

att skriften avgått i konsistoriets och biskopens namn. 

Biskopen hade en motsatt uppgift, enligt vilken han skulle 

hava skrivit brevet till K. M:t allenast nomine proprio (i eget 

namn). Erinrad om befallningsmannens uppgift, kunde biskopen 

ej stå vid denna berättelse, men påstod, att brevet skrivits 

med någras consens därtill, vilket alla consistoriales dock förnekade. 

— Y i ha ej lyckats finna kommissionens dom, men

REKTOR NILS NORMAN. 59 

på grund av vad som förekom under förhandlingarna kan 

man vara ganska A r iss på att Norman därvid fick upprättelse. 

Såsom consistorii notarius och adjunctus in Philosophia 

synes Norman haft det mycket svårt i ekonomiskt avseende 

eller rent av varit försänkt i stor fattigdom. I en skrift 

till konungen år 1672 klagar han jämmerligen dels över sin 

nödställda belägenhet, dels ock över orättvisa och partiskhet 

vid befordringar. Då brevet synes mycket belysande för icke 

blott Norman själv utan även för ställningen vid konsistoriet, 

relatera vi dess innehåll. 

Född av fattiga föräldrar, hade Norman — enligt hans 

egna ord — tidigt blivit faderlös och allt ifrån sitt ålders 

nionde år levat i högsta elände. 1 synnerhet hade, säger 

han, detta varit fallet, sedan han av frommom blivit bragt 

till studierna, varest högre nöd, större tentationer (frestelser) och 

persecutioner (förföljelser) tidigt honom blikat. — Genom Guds 

bistånd hade han emellertid övervunnit dessa svårigheter och 

nått åsyftat mål, i det han fått inträde i det hel. predikoämbetet 

och vocation till kungl. gymnasiet i Härnösand. Men 

de två befattningar han där haft, hade varit »medellösa)- (oavlönade), 

och genom stor missväxt hade av kyrkohärbärgena 

litet influtit för honom liksom för hans antecessore!'. När han 

vocerades som adjunctus, hade han betraktat detta som ett 

insteg med förhoppning på första lediga lection, till vilken 

han ock efter vanlig praxis förmodat sig vara närmast. »Men 

: Gud bättre : hoppet är om intet» säger han. — På tal om 

befordringarna vid gymnasiet yttrar sig Norman mycket 

öppenhjärtigt. Yid dessa skulle enligt honom förfaras mycket 

egenmäktigt. Med förbigående av ordinarie vägar, av Gud 

och K. M:t förordnade, sökte, säger han, en part immediate 

till hovet, och somliga tillvällade sig ock Capitlets rekommendation, 

utan att dock Capitlet sett sådan handling eller hört 

den sig förläsas. Sådant skedde på grund av det broder- och 

svågerskap, varigenom tre de högsta familjerna så inom som 

utom collegio voro förknippade. Men en, som stode utanför 

denna krets, kunde därför, heter det, helst om han vore fattig,

«0 KEICïOIt NILS NORMAN. 

ej få någon befordran, så framt K. M:ts milda hand ej komme 

emellan. I denna svåra ställning befunne han sig. »Ty jagär 

en främling ibland dem och oförsvågrad; därföre driva de 

med dit sina att promovera.» Vidare heter det, att unga och 

omeriterade under varjehanda sken och titlar ryckte brödet 

från munnen, så att den, som dä i fem års tid å tvenne medellösa 

tjänster suttit, måste med suckan sitt ämbete förrätta 

och så djupt i gäld nedersjunka, att han måste med hustru 

och barn : ty värr :j gå 0111 bröd. Norman slutar med att 

anhålla 0111 d å »fallande» (ledig blivande) Logices et Physices 

lectione i Härnösand eller något honom, ringa undersåte, å 

denna orten tjänligt pastorat. »Eljest ser jag mig till extremiteten 

så kommen, att jag med de mina fattiga måste försmäkta.» 

Norman förstod, som man ser, ganska väl att skildra sin 

fattigdom; dock ansåg han själv sin framställning ej nog målande: 

tårar förhindrade honom, säger han i samma brev, att 

sin hjärtans ångest utföra. 

Redan i Härnösand visade Norman prov på den trätlystnad, 

som senare skulle än ytterligare utveckla sig och bereda 

honom hans ofärd. Han uppträder oftare inför rätta, än en 

man i hans ställning borde hava behövt, och det sätt, varpå 

detta sker, är icke heller sådant, som man kunde hava väntat. 

A 1678 kärade han inför rådstugurätten därstädes på 

en anförvants vägnar rörande fyra brev, som han personligen 

inlagt på posthuset och som införts i postkladden 

men dock ej framkommit till sin ort, Stockholm. 

1 sammanhang därmed framställde han några 

tämligen överflödiga och mindre hövliga frågor, t. ex. om icke 

alla förseglade brev, som på posthuset för betalning inlades, 

vare sig av vad importantier de kunde vara, borde oförryckta 

anställas till den ort, dit de helst adresseras kunde, sedan de 

under Guds lås och konungens komne voro. 

Samma år hade Normans ena piga blivit beryktad för att 

vara en trollkäring, och den, som givit fart åt det talet, var

REKTOR NILS NORMAN. Gl 

en annan piga i staden v. n. Sara. Denna senare fälldes att 

därför böta 12 mark s. m. Norman tyckte denna dóm vara 

för Lindrig. »Sedan domen var fallen», heter det i protokollet, 

:ocli då rätten skulle uppstiga, inkommer Herr Nils Norman 

med hast och sporde strax rätten, huru pigan Sara vore dömd. 

Honom svarades: 'Efter lag', ocli man visade honom kapitlet. 

Därpå frågades honom, om lian domen klandrade. Han svarade 

: 'Ja, och det rättmäteligen, ty jag är med honom ingalunda 

tillfreds. Skall den, som gör enom sådan beskyllning och vill 

komma en på eld och bål, ej högre straffad bliva?' Borgmästaren 

bad Herr Norman gå bort; det komme honom ej 

vid, synnerligast då saken ej honom anginge. Men vid utgåendet 

ställde sig Herr Norman mycket otidigt. 'Denna och 

here Herr Normans otidigheter och sidovördningar', heter 

det till slut, 'skola med första korrigerade och med böter belagde 

bliva.'» 

Normans häftiga lynne framträder här tydligt, men i sak 

måste vi giva honom rätt. Hade slikt förtal på den tiden 

vid norrländska och i synnerhet vid ångermanländska domstolar 

straffats i överensstämmelse med Normans uppfattning, 

så hade säkert trolldomsprocesserna därstädes icke kräft så 

mycket oskyldigt blod, som nu verkligen skedde. 

Under vistelsen i Härnösand trädde Norman år 1669 i äktenskap 

med Anna Nensclia, som var dotter av den i det föregående 

nämnde Mag:r Per Nenzelius, vilken, ehuru redan av 

biskopen introducerad i Nora pastorat i Ångermanland, måste 

lämna detta och återgå till sin lektorsbefattning i Härnösand, 

forman torde ha gjort ett gott parti, ty svärfaderns hus var 

aktat, om ock förmögenheten ej var så stor. Hustru Anna 

säger själv en gång, att hennes fader haft en vacker lön och 

a tt lian med hennes moder Sara Stenia, en dotter till 

astronomie professor Stenius i Uppsala, bekommit ett rikt 

gifte. Såsom flicka hade ock Anna jämte en syster njutit 

Uppfostring och granna kläder, och fadern hade låtit dem 

bära och bruka en guldked om 6 slag samt en pärla uti. Så

02 REKTOR NILS NORMAN. 

berättade åtminstone en mot Anna ej sa särdeles vänskapligt 

stämd halvsyster Katarina. I fästningsgåva erhöll Anna av 

sin man en silverbägare och av sina föräldrar vid trolovningen 

i penningar och persedlar 1 130 daler jämte ett gammalt ur 

för 84 daler. Bröllopet, som stod år 1669 och skall hava gått 

upp till 500 daler, bekostades ock av dessa, som dessutom i 

brudgåva lämnade henne en silverskål 1 jämte en hedersklädning 

av 14 alnars polmit à (5 d aler alnen. 

Ar 1674 flyttade (flotte) Herr Norman från Härnösand till 

Piteå. För den, som trycktes av fattigdom så hårt, som han 

själv beskrivit, måste en sådan flyttning på den tiden ha varit 

mycket betungande, helst som den synes ha skett vintertiden. 

Svärfadern måste då ock träda emellan och skänkte sin mag 

en sängesläda med sele och björnhudar med tillbehör — tydligen 

för flyttningen — allt värderat till 100 daler k. m. 

Dessutom bidrog svärfadern själv med 30 daler i resepenningar, 

och han var även vänlig nog att därtill av en annan man 

låna samma belopp, som han ock lämnade honom. Norman hade 

lovat att återbetala detta senare belopp, men det löftet höll 

han icke, utan svärfadern fick styra om den saken i hans 

ställe. Släden med vad därtill hörde hade Norman ock lovat 

att skicka igen, men därav blev det ingenting. Någon trevlig 

m äg var Norman tydligen icke. Redan före flyttningen hade 

han haft en rättegång med sin svärfader, «eli dom hade fallit 

d. 7 juni 1671 eller blott två år efter bröllopet. Tre år senare 

låg Nenzelius på sitt yttersta. Då lät han upprätta en förteckning 

på vad Norman av honom bekommit. Utom vad 

redan är nämnt må tilläggas, att Norman fått alla de böcker 

efter prof. Stenius, som kommit på hans (Nenzelii) hustrus 

arv. Här lämnar Nenzelius ock den för Norman betänkliga 

uppgiften, att denne utan hans eller hans hustrus lov »tillvällat 

sig några husgerådssaker. Skriften var för större sä 

1 Häri ingår troligen en silverbägare om 10'/a lod, av rätten värderad till 

90 daler. Silverskålen vägde 40 lod ocli uppskattades av samma myndighet 

till 90 daler. Detta är troligen den silverskål, som Norman år 1671 i Härnösand 

dömdes att återbära eller på sitt arv avräkna.

REKTOR NILS NORMAN. 63 

kerhets skull undertecknad av tvenne borgmästare och en 

rådman. 

Rättegången slutade illa, för h:u Anna; vi återkomma längre 

fram till densamma. 

Med år 1674 förlägges, såsom nämnt, Herr Normans verksamhet 

från Härnösand till Piteå. Han blev nämligen rector 

schöbe därstädes. 

För en man med Normans stridbara lynne var denna stad 

alls icke rätta orten. Där lago borgarne vid denna tid i så 

svåra strider med varandra, att även överheten började ägna 

uppmärksamhet åt saken. Nätt och jämt kommen till staden, 

är Norman också redan år 1675 inne i förhållandena därstädes 

och deltar med liv och lust i rättegångar såväl vid rådstugurätten 

som vid häradstinget samt i andra större tvister, 

var de än förekommo. 

Bland dem, med vilka Norman här hade mera anmärkningsvärda 

rättegångar, var f. d. borgmästaren Band Persson Fordel. 

Denne hörde till en gammal och aktad släkt och hade 

fl era år varit borgmästare i staden samt av borgerskapet fått 

utmärkta vitsord om sin ämbetsförvaltning. Så betackas han 

år 1671 av borgerskapet för det han alltid haft omsorg om 

stadens välstånd och alltid dragit stor omsorg om stadens 

vältrevnad. Detta skedde i början av året; i maj samma år 

sade en borgare i staden v. n. Johan Johansson för rättén, 

att David Persson det året varit försumlig i sitt ämbete, 

vilket hade till följd, att David Persson uppsade sin tjänst. 

1 fråga om lynnets häftighet synes David ha varit Normans 

jämlike. 

De båda männen hade en tid varit goda vänner, och Norman 

uppger själv, att när David råkat i en svär och långvarig 

träta med stadens borgerskap, så var det han, som gettoni 

sin flitiga underhandling och mäkling hade luilpit honom 

till en god förlikning. Norman hade ock visat sin vänlighet 

genom att låna honom 10 Rdr in specie samt '2 tunnor korn. 

När David begärt att ytterligare få låna en tunna, hade Nor

64 REKTOR NILS NORMAN. 

man icke heller nekat honom denna, utan prsecaverat sig, i 

i det han sagt sig gärna vela lata honom lä den, men att det 

vore ont att köpa sig en ovän för sitt eget. Med det sista 

yttrandet syftade Norman enligt egen uppgift därpå, att vad 

David än fick, skulle han och lians hustru alltid lasta det. 

Norman lovade honom emellertid korntunnan. 

Något före julen 1675 kom denne Davids broder, befallningsmannen 

Sigfrid Persson Fordel, till Piteå, då han skickade 

bud till Norman med anhållan, att han ville komma 

upp till honom i gästgivaregården, emedan han vore allena 

och hade några K. M:ts propositioner på riksdagen att med 

honom kommunicera. Norman steg upp av sängen och gick 

i sin opasslighet utan att ana något ont till det hus, där befallningsmannen 

hade sin uppbörd. Dä han kommit dit, finner 

han borgmästaren Abraham Sjulsson och David Persson 

där före sig. Genast begynner den senare gräsligen honom 

»överila», och ehuru skolmästaren föregav sig icke mera 

sagt än: Icke må här vara rum till någon räknings slut», 

li ade David utbrustit i dessa förskräckliga ord: Fånen och 

mdan fare i di;/, (Un lättfärdig skälm! Din lättfärdig lögnare 

och div lättfärdig bedragare! etc. 

Norman trodde, säger lian, mannen vara från sina sinnen 

och frågade, enligt egen uppgift, med största saktmodighet: 

Vill du bestå sådane ord?» Härpå svarade han: »Si, här 

min hand! Fånen fare i min själ, består icke jag, att du äst 

en lättfärdig skälm, en lättfärdig lögnare och en lättfärdig 

bedragare!» 1 detsamma sprang han efter en käpp i mening 

att slå Norman, men skolmästaren gjorde därvid intet annat 

än log och sade: Huru vill en så liten tätting slåss? Sloge 

jag efter dig med lapphandslcan, så flöge du under bordet! 

Och därmed gingo han och befallningsmannen ut, efter de 

varken med ondo eller godo kunde stilla hans raseri. 

Men när skolmästaren var kommen i dörren, hade David 

kastat sina fötter in på bänken, ropat efter honom och sagt: 

Fånen fare i din själ, så präst du är! 

Härav blev naturligtvis en tingssak — den förekom på

REKTOR NILS NORMAN. 

häradstinget i mars 1676 —, och för rätta anförde Norman, 

hurusom David, när de sommaren därförut en gång följdes åt 

ifrån Sanden, oförvarandes sökt störta honom i sjön och dagen 

därpå grämt sig högt däröver, att det icke lyckades honom. 

Norman yrkade ändelig dom i saken och att lagligen frias 

från sådana grova och förskräckliga beskyllningar, eftersom 

han emellertid icke kunde med gott och glatt samvete förvalta 

den tjänst, som höga överheten honom allernådigst uppdragit. 

David medgav sig ha yttrat: »Som en ljugare och bedragare 

vill tu betala mig», nekade åter att ha nämnt orden 

•lättfärdig» och »skälm» eller att ha önskat satan i honom; 

men han erinrade, att målet måste höra under stadsrätt, emedan 

han själv vore borgare i Nya staden och skolmästaren 

jämväl dependerade av staden. David hade ock allaredan av 

rådstugurätten tagit citation på Norman, men denne hade icke 

velat comparera honom till svars, utan skymfligen skrivit 

utanpå citationen, att David därvid ljugit efter sin gamla 

Vana» och att han (Norman) höll sia,- för °'od att stå honom 

till rätta- 

Norman fick mi anledning att bevisa, att målet hörde till 

häradstinget, och han gjorde det tydligen con amore. Hätten 

och den vid tinget närvarande landshövdingen delade ock 

hans mening, vilket hade till påföljd, att David med spotska 

ord rände på dörren, landshövdingen och tingsrätten till största 

skymf och vanheder. Norman menade, att David genom sitt 

otidigt tagna avträde förnämligast sökt undandraga sig att 

svara i saken och lämna denna under hazard och infallande 

dödsmål i ovisshet samt honom i folks förtal och åtlöje, liksom 

skulle han verkligen vara en sådan person, som David 

skällt och utropat honom. Storleken av den oförrätt, som 

•Norman lidit, framhölls nu av honom ytterligare. Han hade 

1) blivit angripen på ett privilegierat rum, som var uppbördsorten, 

varest han hade bort ha hus- och hemfrid, efter han 

icke av någon händelse eller till penningsöl utan kallad och 

bona fide dit inkom; 2) till livet» skälld för en lättfärdig skälm; 

3) »till äran» skälld för en lättfärdig lögnare och bedra- 


REKTOR NILS NORMAN. 

gare och 4) till sitt ämbete, »att fånen skulle fara i hans själ, 

så präst han var». Om saken nu lämnades odeciderad och 

dödsfall inkomme på skolmästarens sida, »så läge jag», sade Norman, 

»i jorden såsom en annor infamis homo (ärelös människa), 

vilket vore emot all rättvisa och hos Gud oförsvarligt». Hans 

hustru och barn skulle dess medelst på hans döda mull höra förkastelse 

och hava orsak därutöver sucka och gräma sig. 

Landshövdingen skickade nu länsmannen och en fogdekarl 

till David att säga honom skolmästarens gjorda protestation 

och befalla honom att äntligen uppkomma. De utskickade 

kommo åter med det beskedet, att han ej ville uppkomma, 

men lovat att efter en liten stund inlägga sitt skriftliga svar. 

Detta kom ock, men var av samma innehåll som hans muntliga 

exception. 

Nu protesterade Norman ytterligare mot Davids fåfänga och 

onödiga upptåg och yrkade på hörande av vittnen, efter både 

han och de vore dödliga. David sökte uppskov, menade Norman, 

endast för att draga ut på tiden, tills dödsmål infoile 

ocli saken tìnge bortslumra. Rätten borde dock icke tillåta 

detta utan taga i consideration, att han (Norman) gärna 

åstundade i den då fast sjukliga tiden ju förr dess hellre 

förena sig med sin Gud och begå H. H. nattvard, men han 

kunde det ej med gott saun 7 ete och ett försonligt hjärta göra, 

förrän denna tvisten dem emellan vore lagligen sliten. 

Nytt bud sändes nu till David men med samma utgång 

som nyss. Ett femte försök blev ock fruktlöst. Yittnenas 

uppgifter voro gynnsamma för Norman, och David fick böta 

3 mark s. m. för varje okvädinsord, varjämte Norman kändes 

till sin ära och sitt goda rykte alldeles fri och okederad. 

Norman hade fått sin ära upprättad, men hans förhållande 

till Pordel var om möjligt ännu sämre än förr. 

En gång kom Fordel, beskänkter, till conrector Turdins hus, 

där han i förstone blev väl undfägnad. Men så begynte han 

på det värsta sätt utskämma några personer med håniska ord. 

Trots conrectoris förmaning att ej så illa eller inhoneste tala

ektor nils norman. 67 

fortsatte han och sade sig önska, han finge se två prästmän 

brinna i helvetet, nämligen prosten Graan och rektor Norman, 

>/oelanäes dä gärna vara där själv med». Enligt Fordel hade 

nämligen dessa varit orsaken till hans motgångar och iråkade 

förakt, men uppgiften synes ej förtjäna mycken tilltro. 

Eektor Norman hade en tid ensam hyrt ett hus i Gamla 

staden, som ägdes av denne David Persson, utan att dock ha 

slutit något visst kontrakt med honom om huslegan. Då de 

båda männen, såsom vi sett, redan förut legat i delo med 

varandra, var det ej underligt, om nya kontroverser härigenom 

framkallades. Natten mellan den 6 och 7 dec. 1676 kom ovänskapen 

till utbrott, i det den s. k. excessen i Piteå Gambel 

staden då ägde rum. En gosse v. n. Daniel, som på den tiden 

var så gott som Davids dräng, ehuru ej stadd till årstjänst 

hos honom, var delvis med om denna, och enligt hans 

berättelse var förloppet i huvudsak följande: 

David hade pä dagen d. 6 varit hos f. d. tobaksbesökaren 1 

Israel Leen — hans namn skrives även Lehn — och druckit 

något. Om kvällen sade David till sin nämnde hjälpedräng: 

»Nu vill jag gå till Normans och bryta ner porten, på det 

jag måtte få kontrakt av honom på gårdshyran.» David befallde 

drängen att gå med och körde honom genom stugudörren 

före sig. Ivommen till Normans port, befallde David 

drängen att kliva över gårdsplanket östom till, där bästa tillfälle 

var att komma över, till att upplåta porten, det drängen 

°ck gjorde. Inkommen på gården, öppnade drängen för David, 

varefter denne tog en takvedsstock av källartaket och 

försökte att lyfta porten av hakarne och bad drängen att 

hjälpa till därmed, det han ock gjorde. Leen hade ock infunnit 

sig samt stod på gatan och såg på. David bad honom 

komma och hjälpa till. Leen nekade i förstone, men steg 

dock till och tog allenast med en hand under stocken, varefter 

han strax gick sin kos därifrån hem igen och lade 

1 Dennes ämbete bestod i att beivra olovlig tobakshandel.

68 rektor nils norman. 

sig sova. David och drängen arbetade emellertid så länge 

med porten, att de omsider fingo den omkull. Ivort därefter 

kom David åter med takvedsträet och stötte upp den låsta 

förstugudörren. Därmed gick David sin kos tillbaka till Leen, 

som då redan låg. 

När David suttit en stund hos denne och rökt tobak, gick 

hans hjälpdräng därifrån till skolmästaren, ursäktade sig hos 

denne för vad som var skett och sade, att sådant icke varit 

hans vilja, utan han måst göra efter Davids befallning; 

eljest hade denne slagit huvudet sönder på honom. Skolmästaren 

hade därvid sagt, att han ej visste av eller hörde 

av detta väsende, förrän dörren blev uppstött och pigan, som 

låg i köket, kom förskräckt inlöpandes och berättade, vad 

buller uppå gården å färde var. — Medan drängen var hos 

Norman, kom David för andra gången in på gården, slog på 

väggen, ropade och kallade Norman pamp-hy Ilare och ljugare, 

varefter David åter gick sin väg och till Leen, där drängen 

fann honom vid sin återkomst. 

Yid pass 1 ji timme senare befallde David drängen att uppbetsla 

sin häst, det han ock gjorde, vändandes hästen på den 

vägen, som låg hem åt, icke rättare vetandes, än att David 

då skulle köra hem. Men när David kom ut, fattade han uti 

tömmarna jämte drängen, då de båda »stretades» om dessa, drängen 

hållande uti den ena och velandes köra hem, meu David i 

den andra. Den senare rådde och körde upp om conrectors 

gård över torget och kom så tredje resan till skolmästargården. 

Vid nedre porten steg han upp ur släden, gick in på 

gården och sönderslog glasen i fönstren med sin käpp, begynnandes 

först på dem, som voro in på västra gaveln i storstugan 

och sedan i kammaren, sägandes för sig själv, medan 

han dem sönderslog: »Jag äger själv glasen: jag råder göra 

med dem vad jag vill.: Därmed drog han åter till Leen, 

var där en liten stund och reste så omsider hem på Granden 

(n. v. Gran). 

Yid 12-tiden på natten skickade Norman sin piga, med vilken 

drängen Daniel följde, till sekreteraren Anders Holm, som


dà var stadd i Piteå gammalstaden, att söka assistance hos 

honom och att bliva tagen i kungligt hägn och försvar. När 

hon kom löpandes till honom, var hon föga annat än andlös 

av förskräckelse, så att han i början ej annat visste, än att 

elden var lös. Holm viste henne till länsmannen att söka 

hjälp. När hon kom till denne, var hon ock mycket förskräckt 

och kunde i förstone icke säga, vad fara var å färde. 

Någon assistance synes hon icke heller där fått. — Rektor 

själv klagade, att medan lian var i storstugan samt »satt och las 

i sin bok» och väntade. svar ifrån sekreteraren med pigan, 

blevo två hela fönster av David sönderslagna i kammaren, 

varest han och hustrun plägade ligga, av vilket buller och 

oväsen den senare, som då var i väntande dagarna, storligen 

förskräcktes, icke vetandes, vad på färde var; och där icke 

gardin hade hängt för fönstren, hade glasstycken flugit henne 

emellan ögonen i sängen, där hon låg. 

I mars 1677 kom saken före på tinget med Piteå socken, 

varvid landshövdingen Graan ock var närvarande. David inställde 

sig ej självvilligt, och ehuru bud skickades efter honom 

icke mindre än fem särskilda gånger, infann han sig 

icke. Morgonen efter uppträdet hade Norman låtit besiktiga, 

huru det tillstod på gården. Synen hade funnit porten nederbruten 

och liggande ut med källartaket; tre par takvedsstockar 

av samma tak voro nederrivna och hade lagts 

kringströdda, somliga vid farstugudörren och andra vid porten 

; H st. fönster på gavlen i storstugan voro helt sönderslagna, 

sammaledes 2 fönster uti rektors sovekammar och en ruta 

på det 3:dje, så att skolmästaren nödgades taga fönstren utur 

sin bokcammare och sätta i deras ställe; eljest hade han icke 

kunnat vara i kammaren. 

Rektor, som inlade en skriftlig inlaga, yrkade att emot sådant 

grovt övervåld få njuta 22 punkten av prästernas privilegier 

till godo. Rätten ansåg grov hemgång och våldsverkan 

föreligga och dömde f. d. borgmästaren att böta 4 gånger 40 

mark. De andra frikändes. Norman fann domen för lindrig, 

och under uppläsandet ställde han sig något importun och


otålig; han protesterade mot att David i en så svår excess 

sluppit så lindrigt undan och emot att prästerskapets privilegier 

ej tagits med i betraktande. På sådant sätt skulle, 

sade lian, ingen därefter vara fredig och säker i sina hemvisten 

för sådant övervåld. 

Dagen efter denna excess följde ett nytt uppträde, vid vilket 

rollerna voro ombytta, i det att skolmästaren skulle hava 

varit den anfallande och Leen den anfallne. Målet förekom 

på samma ting år 1(>77, där hemgångssaken varit före. Israel 

Leen beskyllde nu skolmästaren att sagde dag tillika med 

läns-, tolv- och fjärd ingsmännen ha »prophossevis» stått i försåt 

för honom vid sockenskrivaren Hans Larsson Bärgz gård, 

då han (Israel) 0111 morgonen därefter kom körandes förbi, 

ärnandes sig till skogs efter någon ved. I en inlämnad skrift 

utvecklade Israel saken vidare. Utan sin egen skuld var han 

av rektor överfallen, då han 0111 morgonen skulle köra till 

skogs. Jämte två länsmän såväl som tolv- och Ijärdingsmän, 

dem han med sitt »smickriga» tal medbragt, hade rektor stått 

i försåt för honom, ogrundat och utan besked som en tjuv 

velat antasta honom, det ock gamle länsman strax gjort Norman 

till viljes »för det, som han förstår, att länsman fått sup 

ur Normans flaska», fattat Leens häst, »till håldz», utan något 

tilltalande tillförne. Den unge länsmannen, tolv- och fjärdingsmannen 

hade kringvärvt honom, och Norman, som för 

den gången commendeur varit, hade befallt att fasttaga honom. 

Unge länsmannen hade vidare efter Normans order 

honom tilltalt och sagt, att han tillika med David Persson 

gjort hemgång på hans gård. Israel hade emellertid strax 

avlagt en stor ed, att han intet haft att beställa därmed, samt 

tillbjudit sig att godvilligt och utan trug låta taga sig i arrest, 

om de sådant ville. Men Norman, som för dem prœses 

varit, hade svarat: Fan är intet (/oder att taga, varvid han 

(Norman) stigit till honom, där han satt på stöttingen, skakat 

käppen över hans huvud och sagt: Bina skälmstycken skall 

jag uppenbara, din padda! Israel hade därtill svarat: »Uppen-

ektor xils norman. 71 

bara 1 edra gärningar! Jag bekänner väl mina själv.» Därvid 

hade gamle länsmannen släppt hästen, varpå Israel kört 

till David och fatt hans attest om sin oskyldighet i denna 

hemgång. Han yrkade ansvar på Norman för hans yttrande. 

Även Norman insinuerade en skrift. Han nekade att ha 

stått i försåt för Leen. Av en händelse hade den ene kommit 

från en ort och den andre från en annan, var och en på sina 

särskilda ärenden varande, och endast av en händelse hade 

de råkats. När de så stått en stund och talt med varandra 

— helt visst om den gångna nattens händelser —, hade Leen, 

utan att de förut visste av honom, kommit körandes där förbi, 

sittandes på en stytting och med en yxa under armen. Yart 

han ärnade sig, visste de intet. Skolmästaren hade därvid 

sagt: »Si, där kommer han körandes, som säijes varit med 

David i natt att göra hemgång på min gård!» Mera hade 

han ej talt därom, utan gamle länsmannen hade stigit till 

honom, tagit allenast med handen i tömmarna, hälsat »god 

morgon!» och sagt: »Töva, Israel, [så] att jag får tala med 

dig! Var haver du varit, eller [vad har du] gjort i natt? 

Det säijes, att du har varit med David och sönderbrutit skolmästarens 

port. Sådant väsende är intet vackert.» Israel 

hade emellertid alldeles nekat härtill, varmed de läto honom 

köra sin kos utan att tillfoga honom det ringaste ont. Norman 

nekade att ha bett dem fasttaga honom; han hade stått 

ett stycke därifrån. Han protesterade därför emot Israel, som 

på detta sätt oskäligen citerat, angripit, beskyllt och tillagt 

honom, som skulle han ställt försåt för honom och brukat sig 

till stråtrövare, och yrkade, att Leen skulle därför undergå 

samma straff, som de undergå borde, där det i sanning befinnas 

skulle. Även klagade Norman, att Leen plägade draga 

mordiska värjor j: ell er puffert :j hos sig samt överfalla ärligt 

folk med slemma ord och åthävor i hus, på vägar och väga- 

*üöten etc. 

Rätten faun, att försåt ej förelegat, varför Norman frikändes; 

men Israel Leen fick för obevisligt tillmäle mot honom

7 2 rektqr nils norman. 

böta 40 mark och för yttrandet, att några genom »smickrigt» 

tal låtit bruka sig, 3 gånger 3 mark s. m. 

Ännu en rättegång följde i detta sammanhang. Norman 

skulle ha kallat Leen dels fan (»Fan vore intet god taga»), 

dels padda (»Han skulle uppenbara hans skälmstycken, den 

paddan») och därtill skakat käppen åt honom. Leen yrkade 

vid samma ting, att Norman skulle böta härför. Hans vittnen, 

de båda länsmännen, nekade, att de hört eller mindes, 

att Norman kallat honom fan eller nämnt skälmstycken; vid 

det Leen höll på gatan, hade Norman, stående ett stycke ifrån 

Leen, allenast lyft käppen upp och ned samt sagt: »Ja, ja, 

pass intet på! Dina paddestycken skola väl bliva uppenbara.- 

Norman själv nekade att ha kallat honom annat än padda. Men 

då blev Leen ond, tog spotskeligen avträde ifrån rätten samt 

begärde, att nämndemännen ville vara vittnen därom, att han, 

ehuru han därom urgerat, ingen dom eller straff fått på skolmästaren. 

Någon dom omtalas ej, men väl namnes, att rätten 

häri såg förakt för justitien och ämnade hemställa till höga 

överheten, om det var försvarligt och rätt att så comportera 

sig emot domstolen. 

Ivort efter ankomsten till Piteå råkade Norman i delo även 

med liyrkoherden därstädes och skolans inspektor, den här 

förut omnämnde prosten Olaus Graan. Ar 1676 var ovänskapen 

i full låga. 

På stora böndagen d. 16 juni d. å. hade prosten hållit en 

predikan, som väckte mycket uppseende. Han hade i denna 

infört mycket om H. M:t konungen och riksens stat, om den 

fara, vari riket dåförtiden svävade, och om den ynkeliga utgång 

det med K. M:t och dess undersåtar under påstående 

krigsväsende omsider taga skulle. Bland annat hade han 

yttrat, att riket ej allenast av för tiden häftiga fiender anstöttes, 

utan ock innan kort hade att förvänta de engelske med 

den förskräcklige fienden ryssen, som vår granne är till osterei), 

vilken ligger i fullt begrepp och lurar, huru med vår 

skeppsflotta må avlöpa, då han tänker oss med fientligt anfall

ektor nils norman. 

hemsöka. Som skäl hade han anfört de många skepp, vi i 

höstas förlorade, sa väl som folk, stycken och annan krigsutrustning, 

i Brandenburg. 1 Item vad texter av brandenburgarna 

utsågos, K. M:t och vårt kära fädernesland till hån, 

spott och åtlöje. Som slut på dessa och andra hans comminationer 

följde äntligen: »Ehuruväl Gud lean Hans Maj:t på 

annan ort försörja, måste vi sitta kvar uti elände, ty här gå 

kapare inför vår näsa och Stockholm, som snappa bort nu den 

ena och då den andra skutan och farkosten.» Vid slutet av 

samma sin predikan liade han frågat, om han icke mäkta nätt 

och adposite (passande) lämpat denna till dåvarande tids tillstånd. 

Någon tid därefter kom landshövding Johan Graan i och 

för en utskrivning till staden. Därvid insinuerades hos honom 

oförmodligen, säger han, en skrift, daterad d. 10 juli s. 

å., försedd med socknens sigill och undertecknad av läns- och 

tolvmän och även av Nicolaus Norman. I denna relaterades 

prostens predikan på det sätt, som vi här ovan återgivit, och 

om intrycket av densamma på åhörarna påstods det, att hela 

församlingen och de enfaldiga därav blivit så föraltererade, 

att undertecknarne ansett sig böra meddela landshövdingen 

förhållandet. 

Skriften föranledde ett e. o. ting i Piteå i aug. s. å. Landshövdingen, 

som sade sig ej vara sinnad att se genom fingrarna 

med denna sak, ville på detta förvissa sig om anklagelsens 

riktighet, innan han vidtoge vidare mått och steg. 

Till att övervara vittnesförhöret hade han genast stämt prosten, 

och efter ankomsten till Piteå hade han dagen före tinget 

genom bud påmint därom samt äntligen på själva tingsdagen 

genom två utskickade uppmanat honom att komma upp i 

sockenstugan. Men prosten kom icke. Han svarade sig varken 

vela eller vara förpliktad att uppkomma, utan i stället 

tackade han Gud och höga överheten, som skilt forum ecclesiasticum 

från foro politico, varjämte han sade, att landshövdin- 

1 Talaren syftar härvid tydligen på vårt nederlag vid Fehrbellin 1675 ocli 

förmyndarregeringens dåliga styrelse.


gen varit hans förföljare, allt sedan han dit i landet kom, 

och föregav, att han icke kunde känna någon av vittnena god 

att censurera hans predikan. Kollegan Johan Granhammar, 

soni på samma bönedag hållit en aftonsångspredikan av liknande 

art, hade ock varit tillsagd att uppkomma och förklara 

sig; men prosten hade aA r rått denne och expresse (uttryckligen) 

sagt, att ingen av prästerskapet skulle här för rätta inställa 

sig. 

Inför tingsrätten, vittnen och åhörare bemötte landshövdingen 

prostens svar i ett långt anförande med både näbbar och 

klor. Att excipera (göra invändning emot) världsligt forum 

vore oskäligt och otillbörligt, då det gällde liv, ära eller annat 

hårt straff, och landshövdingen kunde ej veta, om han detta 

gjort av blott enfaldighet och of örstånd eller ex mere Ululiti a 

(av ren ondska) att tillfoga honom i hans ämbete affront och 

hindra justitiens gång. 

Långt ifrån att vara prostens förföljare hade landshövdingen 

uti allt görligt varit honom bevågen, särdeles år 

1669, då samtliga borgerskapet hade svåra klagomål och 

hela socknen lade sig opp emot honom samt saken visserligen 

tagit en sådan elak utgång, att prosten stannat uti 

största vidlyftighet och kanske gått ifrån både präst och lägenhet, 

där icke landshövdingen bragt och övertalat församlingen 

till försonlig-het och vänlig förlikning med honom, varvid 

prosten själv satt och utfäst 100 daler s. ni. i vite, att 

lian ej skulle överträda samma förening. Den tack, som härför 

gåves landshövdingen, vore, att han nu osannfärdeligen 

beskylldes av prosten att vara hans förföljare. Att vittnena 

ej skulle förstå sig på prostens predikan eller böra den explicera, 

vore illa nog, efter hans predikningar ju borde A 7 ara 

så tydeligen ställda, att alla åhörare, både lekt och olärd, måtte 

fatta, vad han utav Guds ord framställde, sina åhörare till 

tröst, lärdom och förmaning. 1 

1 Landshövding Graan hade nog i själva verket ej så stora tankar om prosten 

Graan. Denne hade för lapparnes bruk gjort en översättning, om vilken 

landshövdingen yttrade sig ganska nedsättande. Ehuru M:r Olof Graan själv


Trots prostens frånvaro företogs härefter vittnesförhör, varvid 

Herr skolmästar Norman hördes först, om orden så fallit, 

som skriften innehöll. Dock riktades inledningsvis till honom 

en allvarlig förmaning, att han »såsom en hederlig och eljest väl 

stiiderad prästman» ville i detta mål sig väl betänka och sin 

själs eviga salighet ingalunda uti någon fara sätta, utan fritt 

ut och sannfärdeligen bekänna, vad passerat var, oaktat han 

föregavs råkat uti något missförstånd och i ovänskap hos 

prosten. I sådan händelse borde all vidrig affekt och illvilja 

sättas av vägen och en laglig edgång intet annat frambringa 

än själva sanningen, vare sig med eller emot vän eller ovän, 

>'Vilket man ock tilltrodde honom försikteligen kunna konsiderera». 

Denna uppfordran var för Norman en välkommen anledning att 

inledningsvis hålla ett litet vältaligt anförande. Han tackade 

Gud innerligen, som låtit honom till den stunden leva med gott 

förnuft och förstånd. Han vore den man, som under sina 

studier, peregri nati o ner (utländska studieresor) och eljest mycket 

ont försökt, utstått och förfarit och således nu lärt väl 

veta, vad han med eller emot sin nästa i slika och andra fall 

vittna borde eller icke. Han önskade det vara långt ifrån 

sig, att han i reflexion till ett eller annat hinder skulle annat 

intyga ocli bekänna, än det han fullkomligen uti sitt hjärta 

och samvete visste sant vara. Beträffande den till landshövdingen 

lämnade ^ vittnesskriften: var han beredd att den ede- 

Ugen så tryggt och fast å bok verificera, som lian visserligen 

visste sig hava en nådelig Gud i himmelen, när han honom 

Hl tet förtörnar eller emot syndar. Ändå mycket mera hade 

blivit sagt, som icke blivit infört i attesten, efter minnet omöjligen 

kunde räcka att så noga det ihågkomma. 

förstod lappspråket ringa eller intet, hade han företagit sig detta arbete oeh 

'ätit en >olärd lappedräng» utföra det, utan att låta det komma under censur 

av någon i lappspråket född och kunnig. Och dock hade just i Piteå lappmark 

funnits en viillärd och skickelig prästman v. n. Herr Olof, född av lappe- 

räldrar, vilken sådant arbete hade bort överse. För övrigt gällde översättningen 

sådant, som förut var väl tolkat och även tryckt. Landshövdingens 

"rev till regeringen 1667. R. A.


Normans ekonomiska ställning var även i Piteå mindre god. 

Ar 1676 stämde konrektor Per Turdin honom med yrkande 

att utbekomma en fordran å 134 daler 28 öre k. m. Norman 

uppskickade emellertid till rätten en kontraräkning â 78 daler 

22 öre. Herr Pers ombud härvid var Israel Lehn. När målet 

några veckor senare åter kom före, inlade Norman en »förteckning 

av 14 punktera; i den 9:e förklarade han sig excipera 

detta forum. Invändningen gillades, och som saken ej 

passerat i denna stad, remitterades den till rätt forum. 

Normans företrädare i rektoratet var Johannes Forthelius. 

När denne var död och medan hans änka Brita Ivöniksdotter 

åtnjnöt nådar, förrättade Norman rektors tjänst. Enligt sin 

revers av d. 12 ang. 1674 hade han därunder av änkan tagit 

12 daler in specie till låns. Efter hennes död blev han år 

1678 av arvingarna stämd på detta belopp. Norman ansåg 

sig emellertid ha en motfordran i dödsboet. Av sal. skolmästaren 

hade han bort bekomma 40 t:r spannmål för sin tjänstgöring 

i lians ställe, men han hade ej fått mera än 23 t:r 

7 skiel, och detta korn hade till på köpet varit »elakt och 

fruset», så att han ej kunnat bruka det till sitt husfolks behov. 

Genom de felande 17 t:na (tunnan till 24 daler k. m.) 

vore, menade han, dessa 12 riksdaler snart betalta, såvida han 

ej skulle tjäna för agnar och slöd säd. Ty i stället för utlovat 

mältkorn hade han fått sådant. För hövlighet och för 

att erhålla den gamla vänskapen hade han till dess varit tillfreds 

med 23 t:r, men nu fordrade hau allt sammans. Kyrkoherden 

Graan, som varit närvarande vid överenskommelsen, 

hade lämnat ett intyg, som ej var förmånligt för Norman, 

och även rätten fann, att lian ytterligare ej hade mera än 2 

t:r 7 skiel att fordra. Sal. änkan hade även både före och 

under sin sjukdom yttrat, att rektor vore betalter, vilket Johan 

Granhammar med framräckta fingrar erbjöd sig att med 

livlig ed stadfästa. Då Norman ej vai' närvarande vid rätten, 

sändes »åtskilliga bud till honom, att han skulle uppkomma 

och eden avhöra. Men han vägrade, och då ansåg


rätten det onödigt att besvära en prästman, den nämnde Granhammar, 

med edens avläggande. 

Två av »skolmästerskans» pigor hördes ock. Den ena hade 

av sin matmoder, då hon låg på sotsängen, två gånger skickats 

till rektor Norman att fråga, om änkan vore honom något 

skyldig. Norman hade emellertid svarat, att så ej var fallet, 

-vilket han ingalunda gjort, där kontraktet icke varit fullgjort-. 

Rektor föregavs emellertid ha nekat till denna pigas 

vittnesmål och velat föregiva, att hon ej borde vittna emot 

en prästman. Pigan sändes då av rätten hem till honom att 

honom i ansiktet remonstrera, att ingenstädes i lagen funnes 

förbjudet, att ärliga och oberyktade kvinnspersoner, hustrur 

och pigor, finge A'ittna med eller emot en prästman, helst uti 

ett civilt ärende. 

En annan piga hördes ock, vilken intygade, att den tid, då 

hon tjänade på samma ställe, hade den sal. änkan på sin sotasäng 

litet före sitt yttersta med upplyfta händer tackat Gud, 

utt hon intet var Norman något skyldig. Slutet blev, att 

orman dömdes att honorera den utgivna obligationen. Om 

kornet hade varit så dåligt, som Norman uppgaA r , så hade 

han ej bort mottaga det; för övrigt hade det det året varit 

en allmän missväxt, så att sal. skolmästaren intet hade själv 

hättre korn i sitt härbärge; därför kunde änkan ej heller giva 

hättre, än det var, som hon på sin mans lön av landet inbekom.

5. Visitationen år 1083. 

I början av 1680-talet torde Norman känt marken under 

sina fötter en smula osäker, varför det kunde vara nödigt att 

erinra stadsboarna om hans meriter för att imponera på dem. 

1 sept. 1682 begärde han inför rådstugurätten, att hans testimonia 

skulle uppläsas. Rätten gick hans önskan till mötes. De betyg, 

som upplästes, voro av biskopen i Härnösand, academicuni 

testimonium från Uppsala 1 och konungens brev att tillträda 

ett lektorat eller något ledigt pastorat i stiftet och sist 

konsistorii fullmakt å rektoratet i Piteå. Enligt rättens protokoll 

visade alla dessa, att Norman, där han varit, förhållit 

sig redeligen och väl. 

Detta gladde helt visst den ej så litet högfärdige mannen; 

men det kom genast bitter malört i bägaren. Yid precis 

samma tillfälle upplästes nämligen ock några brev, som gingo 

i alldeles motsatt riktning. Dessa voro skrivna av prosten 

Graan till konsistorium i Härnösand och synas ha innehållit 

den osminkade sanningen. Enligt det korta referatet i rådstugurättens 

protokoll begärdes här rent ut, att Norman måtte 

komma ifrån Piteå. Som skäl anfördes i första rummet hans 

»orolighet» och den »harm», som prosten av honom lidit, sedan 

han (rektor) kom till Piteå. Yidare fruktade borgerskapet, 

enligt brevskrivarens uppgift, att sätta sina söner i skolan 

för hans »bullersamma leverne», varjämte nämndes såsom ett 

viktigt klagomål, att rektor tiggt sig att bliva taleman för 

brudfolk och uppstudsat bönderna till motsträvighet emot 

1 Norman hade sålunda studerat även bär oeli icke blott i Åbo, såsom Hillpliers 

uppger.

visitationen år 1683. 79 

kyrkoherden. I breven hade prosten om sin antagonist begagnat 

sådana kraftiga uttryck som den förargligaste och illistigaste 

Norman. 

Testimoniernas uppläsande kunde emellertid icke rädda rektor 

Norman för det hotande ovädret. I mars månad år 1683 

bröt det ut i form av en inspektion. I Piteå infann sig då 

superintendenten Mathias Steuchius från Härnösand jämte 

teol. lektorn därstädes Nicolaus Büschems och Peter Lind. 

Till den viktiga förrättningen hade utom prosten Graan infunnit 

sig kyrkoherden Nicolaus Plantin i Luleå samt stadens 

borgmästare samt fiere av rådmännen. 

Den 16 mars var förrättningens första dag, och då var man 

till en början samlad i skolhuset. Rektor hade önskat att 

redan i början visa, vad han dugde till, och hade till den 

ändan hemma skrivit en latinsk oration, som han nu ville 

föredraga ifrån katedern. Men han misslyckades erbarmligt. 

-När han begynte densamma pronuntiera», heter det, »kom 

ban därmed intet till rätta; fördenskull nödgades superintendenten 

imponera honom silentium (tystnad) och stiga neder 

Ur cathedra, vilket han ock strax gjorde.» Rektor sökte rädda 

skenet, i det han föregav sig vara mäkta sjuk och intet förmå. 

— Efter detta följde för honom det ena nederlaget efter 

det andra. 

Numerus discipulorum (lärj ungarnes antal) antecknades först 

och var följande: 

in classe quarta: h. e. Rectoris et Conrectoris (4:e kl., d. v. s. 

rektors och konrektors) voro 2 gossar, Job. Graan och Joh. Burman, 

men bägge till läns tagne ur classe tertia (3:e kl.) ifrån hösten; 

Tertia (3:e kl.) 2 st. 

Secunda (2:a kl.) 6 st. 

Prima (1 :a kl.) 12 st. 

Scribarum (skrivarnes klass) 3 st. 1 

Hela skolan bestod således av summa summarum 25 lärjungar. 

1 Denna var avsedd för lärjungar, som ej vidare ämnado ägna sig åt stu- 

( J' 6r . För inträde fordrades l:a klassens kunskapsmått. Undervisningen avsåg 

''et praktiska livets behov ocli leddes av apologisten.

80 visitationen år 1g83. 

Men det var ej nog med att lärjungarna A r oro få till antalet, 

de voro ock illa undervisade. Superintendenten uppläste 

några djäknars prov in stilo, 1 varav framgick, huru 

svaga de sig därutinnan befunno; vidare deras specimina, 

vilka tillika med libris tbematum förseglades och bilades visitatiónsprotokollet. 

Tillfrågad om »manglet på disciplerna», förebar rektor, att 

detta berodde på fattigdomen uti så många hårda år samt på 

därpå följande blodsot, varav alla blevo skingrade; vidare berodde 

det på föräldrarna själva, vilka toge sina barn ifrån 

skolan, när dessa varit där allenast några år, och äntligen 

anfördes, att i Västerbotten vore så många pedagogier, t. ex. 

i Torneå, Luleå och Umeå, vil ka för Piteå skola förminskade 

discentium numerum (lärjungarnas antal). Att bristen på 

lärjungar kunde bero på rektor själv och förhållandena vid 

skolan, därpå synes Norman alls icke tänkt. Han hade t. o. 

in. djärvheten att inför superintendenten tala om sin stora 

Hit-, och för att visa denna anförde hau de många testimonia 

(betyg), som han givit, dem, som bortrest, somliga till 

akademien och somliga till Härnösand. Men härtill svarade 

Hans Höger vy r di gh e t : Sannerligen jag contesterai' (bekräftar), 

att I, Herr Norman, intet kunnen rätt korrigera ett thcma, 

mycket mindre skriva ett testimonium, som det sig bör; därför 

tjänen 1 intet att informera någon in stilo.:. H. H. hade 

ock sett hans testimonia, vilka hade varit illa skrivna och 

contra prascepta Grannnatices (emot grammatikens regler). 

.Detsamma utvisade ock enligt Superintendenten Herr Normans 

andra latinska skrifter. Härtill svarade rektor: H. H. 

haver dock alltid varit en from man emot mig i Härnösand.» 

Discipulorum böcker in stilo hade tydligen efterfrågats av 

superintendenten, ty det heter, att de enligt Normans uppgift 

intet voro för handen. Honom blev därföre allvarligen 

befallt, att han därefter var månad skulle hava noga räkenskap 

och låta annotera datum uti djäknarnes böcker. 

1 Stilövningarna bostodo i översättningar dels från latin till svenska, dois 

från svenska (brev och berättelser) till latin.


Ej nöjd med att granska lärjungarnes skriftliga arbeten, 

lät Superintendenten ock anställa muntligt förhör. Sa examinerades 

de två gossame i högsta klassen, vilka man lånat ur 

den tredje. I grekiskan befunnos dessa »mäkta oduglige», 

lihetoricam hade de intet läst vel ipsis rectore et conrectore 

fatentibus (såsom de jämväl själva tillstodo). Icke heller 

logicam hade rektor läst, men menade sig likväl kunna vara 

försvarlig. Ad luec reverendissimus Prœsul: Coccus de 

colore, domine Norman! (Härtill svarade H. H. Superintendenten: 

Den blinde om färgen, Herr Norman!) Då 

dessa djäknar vore alldeles otjänliga att sitta i classe rectoris, 

skulle de, enligt superintendentens nu givna befallning, 

tagas tillbaka och bliva in classe tertia ännu ett år, »efter de 

intet kunna skriva en rad latin, som hänger tillhopa». »Interim 

må rektor och conrector», heter det, »vara entledigade för 

information, så länge man får se, vad härav vill följa.» 

Det vill synas, som om visitator även åhört en lektion av 

Norman. I protokollet heter det nämligen: In examine Theologie 

(vid förhöret i teologi) hade Herr Norman några frågor, 

av vilka en lydde: Quo modo orandum (huru böra vi bedja)? 

Svaret på denna var så egendomligt, att det antecknades i 

protokollet och verkligen förtjänar att även här meddelas. 

Non rhetorice, heter det, sed arithmetice; quia per additionem 

deum multipliciter offendi mus, poenasque divinas multiplicaluus, 

credamus per divisionem sangvinis Christi nobis subtrahi 

omnes régulas Falsi. 1 

Sed hane docendi formam improbavit lleveren dissimus Preesul. 

Dn. Norman ostendit auetoritatem Deuceri, vilken han 

själv hit hämtade. Sed Deuceri verba alium fundebant (!) sensum. 

1 I svensk översättning: »Icke enligt talekonstens utan enligt aritmetikens 

metod; emedan vi genom 'addition' i mångahanda måtto förtörna Gud och 

mångfaldiga de gudomliga straiten, måtte det vara oss förunnat att tro, att 

genom 'utdelandet' av Kristi blod alla Bedragarens knep undandragas oss» 

(= vi räddas undan alla djävulens konstgrepp). 

Men denna form för undervisningen ogillade Hans Högvördighet herr chefen. 

Herr Norman påpekade (hänvisade till) Deuceri auktoritet, vilken han 

själv hit hämtade, men Deucori ord gåvo fog för en annan andemening.» (Dcucerus 

var tydligen en teologisk författare.) 


82 visitationen All 1683. 

När det rannsakades 0111 e xercitiis pietatis (böner) befanns, 

att collegœ aldrig hölle bön 0111 morgonen. Johannes Burnian, 

den ene av de gossar, som lånats till högsta klassen, 

frågades: »Vilken plägar hålla bön?» Respondit: »Johannes 

Gran, en djäkne», tydligen den andre av de lånade 4-klassisterna. 

Sedan framkallades alla collega) tillika med rectore 

och conrectore, vilka tillspordes om denna handelens beskaffenhet. 

Alle collega' bekände offentligen, att rektor dem aldrig 

befallt hålla bön på vissa tider, utan var och en går 

upp, när honom behagar. Ej heller är rektor tillstädes under 

bönen. Herr Samuel Horthelius tillika med de andre intygade, 

Bectorem aldrig varit tillstädes under bönen, sedan han 

blivit sjuk, utan en djäkne gör detsamma och håller bön.» 

Yad visitator tyckte 0111 detta, finnes ej antecknat. 

Om anmium examen (årsexamen) heter det, att sådan aldrig 

hålles. Rektor måste bekänna detta men tillade, att han sig 

och de sina väl pr separerat till examen, men ingen hade kommit 

att den avhöra. Conrector och collega', vittnade, att våren 

därförut hade dwiissio cocetus ( skolans slut) skett den 17 

maj, och den 6 sept, kommo de åter tillhopa, »men d. 1!) 

ejusdem begyntes själva exercitio med allvare». 

Den totala bristen på lärjungar i fjärde klassen ådrog sig 

naturligtvis visitators uppmärksamhet. På tillfrågan, varför 

rektor dimitterat alla djäknarna i sin klass till Härnösands 

skola, svarade han, att detta skett genom föräldrarnas trägne 

intercession, »ty jag har intet velat släppa dem». Rektors 

uppgift i detta fall höll emellertid icke riktigt streck. Kyrkoherden 

Erik Fluur i Skellefteå hade haft två söner i Piteå 

skola, men dessa hade hösten före inspektionen därifrån begivit 

sig till Härnösand. Tanken på denna flyttning hade 

emellertid icke uppstått hos gossarnes fader, utan denne hade, 

enligt vad vittnen intygade, sagt, att det var ingen annan än 

Norman själv, som gjort fadern det förslaget och övertalt honom 

att bortskicka sina söner ifrån Piteå skola. Rektors råd 

hade vidare varit, att pastor skulle med förbigående av Härnösand 

sända dem till Uppsala. »Norman nekade härtill, men

visitationen åe 1683. 83 

kunde intet skaffa emot sa klara vittnen», heter det i protokollet. 

Om motivet för djäknarnas bortskickande lämnas man 

i ovisshet, men alldeles osannolikt är nog icke, att rektor 

gärna sett sin klass bli tom. 

Granskningen av de skriftliga arbetena och den muntliga 

examen gåvo H. H. anledning till följande hårda omdöme: 

»Informatio (undervisningen) • är skedd av vederbörande pueriliter, 

och Herr Norman kan intet rätt lära sina discipulos 

grammaticam.» — Herr Norman sade fortfarande ingen negligentiam 

vara inkommen och beropade sig på gjorda prov, om 

vilka det dock heter, att de in omnibus clausulis (i alla delar) 

voro oförsvarliga. 

När rektor Norman härvid yttrade: »Gud give, här vore 

icke någon privat affect här under!;» fattade superintendenten 

helt visst detta som en hänsyftning på hans släktskap med 

prosten Graan. En sådan misstanke tillbakavisade denne emellertid 

kraftigt, sägande: »Jag skall contestera vid Guds straff, 

om jag icke söker göra, vad mitt ämbete fordrar. Ego quod 

conscientiam meam contestor (jag tager mitt samvete till vittne). 

Men Norman sade till H. H.: »Jag menar intet Eder 

utan Buscherarti». Superintendenten avslutade kontroversen 

med följande ord: Summan är det, att I, både rektor och 

conrector, äre ovölige 1 i Edert ämbete och att informatio in 

classe quarta är oförsvarlig. Rector prœtendebat invaletudinem 

(rektor förebar sjukdom), tillfogas det kort och gott. 

Yisitationens första sammanträde avslutades med att det blev 

Norman strängt anbefallt att genomläsa och efterleva scholiuordningen, 

det ena kapitlet efter det andra, och ingalunda 

däremot per i tirera (bryta); var det skedde, skulle straff efter 

förtjänsten följa. 

Senare samma dag fortsattes förhöret uti borgmästaren Johan 

Johanssons gård. Rektor tillstod, att lian tagit sina två 

disciplar ur classe tertia, men tillade, att också Herr Horthe- 

1 Ovölig dialektord = vårdslös.

84 VISITATIONEN ÅR 1g83. 

lius, läraren i denna klass, tagit sina disciplar ur classe secunda. 

Till sin ursäkt anförde han vidare, att han ofta fått 

disciplar frän classe tertia, som intet kunnat åtskilja consonantes 

et vocales, och därföre måst lära dem själv prosodiam. 

Härtill reponerades: »Intet vara något beröm för Herr Norman, 

som rektor är, att han intet bättre uppsikt har med 

skolan.» 

Sedan proponerade H. H. om Herr Normans thematum 

emendatione, 1 att hon är intet grammatice (efter grammatiken) 

rätt. Han uppläste ock några themata, vilka ögonskenligen 

beviste Herr Norman hans errores in thematum correctione 

(fel vid rättande av ternata). 

H. H. uppläste ock Herr Normans brev till notarien Sundin 

(helt visst konsistorienotarien Ol. P. Sundin), däri Normans 

errata grammaticalia (grammatikaliska fel) upprepades. 

Norman nödgades tillstå sina fel, att det var intet rätt skrivet. 

Därefter framtog H. H. ordinantiam ecclesiasticam, examinerandes 

cap. 1—15 inklusive och densamma Herr Norman 

föreläsandes. Denne erkände nu sig vara skyldig och medgav, 

att han intet fullbordat, vad däruti vore fattat. 

Den sista punkten i denna dags protokoll innehåller, att 

H. H. concluderade med dessa ord: »Om jag finner Eder, 

Herr Norrman, en annan gång intet bättre än nu, så sant 

mig Gud hjälpe, skall jag bruka min ämbetes iver. Oförsvarliga 

har I corrigerat themata, oförsvarliga haven I Eder emot 

skolan hanterat, efter 1 äre Schölte rector: hela vägen haver 

I Eder illa skickat. Och jag förmanar Eder ännu, att I 

sätten min befallning [i verket].» — »När Herr Norman hörde 

detta, föll han till bönen, bad om förlåtelse och utlovade bättring 

uti det, som felat var.» 

Yisitationens andra och sista dag, d. 19 mars, ägnades åt 

de stridigheter, som en lång tid hade varit mellan Pnepositum 

1 Av läraron given mönsteröversättning till latin av den svenska testen. 

Under författarens skoltid i Härnösand var det sed, att läraren gav en sådan, 

sedan han genomgått lärjungarnes skrivningar.

VISITATIONEN ÅIl 1683. 85 

och ïtectorem Scholœ. Närvarande vid förhandlingarna, som 

denna dag ägde rum i prostens »storstuva», voro nu även pastor 

Dn. Ericus Nor.cus i Sillbojock och pastor Dn. Johannes Licstadius 

i Arieplog. 

Redan på första dagen hade H. H. tillsport Norman, om 

han hade något emot sin Inspectorem och Prœpositum, -varvid 

han svarade: »Nej, jag haver intet emot min pastorelli.» Detta 

gav H. H. anledning att påminna Herr Norman, att han såväl 

skriftligen som muntligen borde kalla sin Pastorelli Prœpositum. 

»Det är lika mycket», var Herr Normans svar. 

Nu tillspordes de båda antagonisterna, om de voro nöjda 

med den rannsakning, som då var för handen, eller 0111 någondera 

parten hade något att häremot förebara. Prosten svarade 

sig vara därmed väl förnöjd, men Herr Norman invände, att 

där denna saken skulle företagas, så kunde »iugen tid» räcka 

därtill för sakens vidlyftighet skull. H. H. sade med anledning 

härav, att han då ej ville göra vidare till saken än härom 

rannsaka i korthet; i det övriga remitterades parterna till 

konsistorium. 

Därefter upplästes ett brev, som prosten Graan d. 5 maj 

1682 skrivit till konsistorium, och ett annat av Herr Norman, 

daterat d. 19 juni s. å., och dessa lades till grund för rannsakningen. 

Uti prostens brev förekom uttrycket »min hjärtans 

bitterhet», varom fordrades förklaring. Prosten uttydde 

det i så måtto, att han det gjort av en gudelig nitälskan i 

anseende till den förtret, som rektor honom uti många fall 

förorsakat. — Såsom tidigare är nämnt, var prosten mycket 

mån om sina inkomsters tillvaratagande och förökande. Ett 

av hans klagomål emot rektor rörde ock ekonomien, i det han 

anförde, att »Herr Norman tiggt sig till 'förman' 1 i gästebud». 

»Det är sant, Herr Norman», sade han, »att I trängia ordinai'ios 

(ordinarie prästmän) ifrån sin tjänst. E. g. (t. ex.) uti 

Hoknäs (en by i socknen) vad gjorde 1 då? Och utan den 

ringaste communication med 111ig så tagen I Eder uppå att 

1 Betydelsen av dotta ord är nu glömd: mail kan gissa, att därmed avsetts 

uppdraget som vice värd. Några förmåner voro tydligen förenade därmed.

8(5 visitationen år 1683. 

bliva förman.» Anklagelsen torde innebära, att Herr Norman 

förrättat brudvigsel, varigenom det ordinarie prästerskapet 

gått miste om de inkomster, som därmed varit förenade. 

Herr Norman nekade icke till själva faktnm, men anförde 

till sin ursäkt, att han i Säbrå, superintendentens prebende 

invid Härnösand, gjort detsamma, biskopen oåtspord och utan 

hans lov. Särskilt nämnde han, att han en gång gjort det i 

Norrstig i nämnda socken. När brudfolket hade sökt honom 

därom, hade han genast trätt därtill. 

En annan av prostens anklagelser gick därpå ut, att Herr 

Rektor tillika med häradshövdingen Wijnbladh gjort en ligam 

emot prosten. Rektorn sade, att därtill hade häradshövdingen 

varit orsaken, vilken honom därtill fullkomligen intalt i Råneå. 

Uti det nämnda brevet hade prosten klagat, att rektor en 

gång till klockaren yttrat sig »spotskt» 0111 honom . När denne 

en gång varit hos rektor, hade denne sagt: Jag aktar tig och 

honom (pastorn) lika. Rektor Norman nekade att minnas 

detta yttrande, men kunde sig ej heller därför alldeles libererà, 

»emedan glömska är honom i vägen». Prosten påstod 

enständigt, att det så i sanning var, och tog både Gud och 

sitt samvete till vittnes. Norman svarade lika som förr: »Det 

kan jag icke minnas.» 

I prostens brev förekommo orden: imo vill piene dominera 

(ja, han vill fullständigt härska), och nu frågades, vad prosten 

förstått därmed. Svaret blev, att prosten av mångahanda tillfällen 

varit därtill förorsakad. »Jag vill allenast referera en 

ting», sade han, »som passerad är. När jag en gång kom till 

kyrkan och folket stode ute, bad jag dem gå in och göra sine 

böner ocli höra Guds ord; men de giugo intet in, utan sade 

sig bida efter rectorem.» 

Även rektors brev till konsistorium gav anledning till några 

frågor. I det hade talats om Herr Prœpositi många recantationsskrifter 

(återkallelser), och nu tillfrågades Herr Norman, 

vad han mente därmed. Svaret lydde, att sal. landshövding 

Graan hade givit Herr Prseposito en varningsskrift, vari han 

påminte honom hans recantationsskrifter. Dåvarande borg


mästare och rad uppgåvo emellertid på tillfrågan, att de aldrig 

någonsin vetat eller hört därutav. Den här redan nämnde 

borgmästaren Johan Johansson steg ock upp och uppenbarliga 

bekände, att han däraA 7 aldrig det ringaste förstått. När 

Herr Norman frågades efter bevis, svarade han: »Jag haver 

väl dokumenterne hemma, men jag ser, att jag intet haver 

dem för handen, ty min hustru, som dokumenterne utletade, 

haver tagit orätt. Men eljest haver jag dem hemma. Hustrun 

är orsaken härtill.» 

I ett brev hade rektor kallat sin motståndare för den påvclige 

fantasten. Norrman tillstod nu detta och tillade, att 

somliga även kallade honom påvelige förgift. Härvid steg 

Herr Conrector fram och yttrade: »Det är synd och skam, 

att här på orten skall vara ett sådant väsende, men orsaken 

härtill är rectoris onda hjärtelag emot Herr Prosten. Vore 

icke rektor så vidriger, nog gove prosten sig till freds: jag 

känner väl prostens sinne, ty han är ingen arg man.» 

Rektor hade klagat, »att när examen sker, så kommer intet 

Herr Pastor hit upp». Men detta var oförsiktigt av Rektor. 

Herr Propositus repoDerade med dessa ord: »Veten I icke, 

Rector, att när examen skall ske, så säga I mig själv icke 

till eller de tempore (om tiden) det ringaste communicerar 

med mig, utan samma tima, som I själv utvalt, sänden I 

tvenne djäknar till mig, och förrän jag hinner till skolan, så 

ären I borta.» Både rector och conrector bekände också, att 

från anno 1674 — d. v. s. från början av Normans rektorat 

-— va r aldrig någon examen publice hållen i Piteå skola, och 

Schöbe inspector intygade sig aldrig härom blivit consulterad. 

Superintendenten resolverade med anledning härav sålunda: 

»Förrän examen sker, skall rector själv gå till Schöbe Inspector 

och giva honom det verket till känna. Om det icke 

sker, skall vederbörligt straff följa därpå.» 

En punkt i denna dags protokoll är så kortfattad, att meningen 

ej är begriplig. Den handlar om »pantningen mitt på 

gatan med säden», om vilken händelse Herr Norman sade sig 

Vara lika vis, antingen det vore skett eller ej. Därefter heter

88 visitationen år 1c83. 

det: När Herr Propositus och rector begynte föra sitt tal 

samman, utbrast Herr Propositus: Tu es officii tuì negligens 

(du är försumlig i dina plikter!). Och i samma stil fortsatte 

H. H. Herr Norman nämnde sig vilja vi regiarim liter arum 

(genom kungligt brev) komma till något lektorat, SA r arade han 

på ren svenska: Därtill är en I oclåglig Icari! 

Även denna dag kom den klena undervisningen i skolan 

på tal. Herr Per Norrens i Sillbojock sade sig i tre år varit 

i classe suprema (högsta klassen) i Piteå, och när han kom till 

Uppsala, kunde han intet skriva grammatice. De timmar, 

som han bort höra grœcam (grekiska), hade blivit honom förtagne 

genom Pectoris beställningar och hinder. 

.Djäknepenningarna voro på denna tid lärarnes viktigaste 

inkomst. Att föra räkenskap över deras uppbörd och fördelning 

synes ha tillkommit Rektor. Tillfrågad av superintendenten 

om dessa penningars inkomst och utgift, hade Herr 

Norman intet annat att svara, än att han därpå ej hade vissa 

dokument och ej heller i hastigheten kunde igeniinna själva 

räkningarna. Särskilt tillspordes Rector oui de djäknepenningar, 

som tillhörde Umeå skolas »betiente». Rektor tillika 

med conrector och collegis tillstodo, att dessa penningar colligerades 

utav Luleå och att rektor dem mottagit samt utan 

ordres efter behov utdelat. H. H. resolverade, att allt, vad 

som emot ordres vore levererat, skulle rektor svara för, och 

Umeå skola skulle njuta sina penningar. Herr Turdin hade 

haft att av rektor Norman fordra ett belopp för hushyra i 

Härnösand och därför av honom bekommit ett belopp utav 

djäknepenningarna. Men en sådan utbetalning ogillades, varjämte 

rektor och conrector erhöllo den anvisningen att därom 

civiliter agera. 

Mot slutet av Visitationen uppläste superintendenten ett brev 

av änkan efter en man v. n. Johan Sjulsson, i vilket hon 

synes hava av rektor Norman återfordrat några böcker 

eller krävt betalning för dem. ])e korta anteckningarna 

äro av intresse, emedan de lämna en liten vink därom, att 

den gamla klassiska litteraturen ej var alldeles obekant för

VISITATIONEN ÅR 1683. 89 

den tidens studerade norrländiiigar. H. H:t frågade efter 

uppläsandet rektor Norman, huru det var med dessa böcker. 

Norman sade sig uppenbarligen ingen av dem fått; men sedan 

måste han bekänna, att pastor i Nora (strax norr om Härnösand) 

M:r Jacob Eurenius hade fått Flaccum. Till änkan sade 

sig rektor Norman ha lämnat 40 alnar lärft, tydligen som 

betalning för böckerna. De böcker, som voro uppförda att 

vara hos conrectore Herr Matthiam Lockneum (i Härnösand) 

sade Norman sig intet veta av, ej heller att Herr Lockneus 

någon bok av honom någonsin tagit. »Med de n mannen», sade 

Herr Norman, »hade jag aldrig en fyriks värdes handel.» 

Medan superintendenten befann sig i staden, framburo stadsborna 

sina bekymmer för honom. Detta skedde på rådstuga 

d. 16 mars, då borgmästare och råd samt en del av borgerskapet 

voro församlade. Därvid upplästes för honom borgerskapets 

besvärspunkter. Ett önskemål var, att skolan i s taden 

måtte hållas vid makt. 

Yid samma tillfälle visade stadens borgare prov på en gästfrihet, 

som var storartad. När högre och långväga tjänstemän 

i kronans ärenden besökte staden, erhöllo dessa icke 

sällan skänker av stadens borgare. Så var t. ex. fallet med 

amiralen Claes Stiernschiöld år 1661. För mönstring av båtsmän 

var han då i Piteå, och på landshövdingens fråga till 

borgerskapet, om de ville »tänka något till honom», svarades 

ja och beslöts att bevilja 40 daler. Ar 1665 vid ett samtal 

med borgmästare och råd samt borgare på rådstugan proponerade 

stadens borgmästare med anledning av landshövdingens 

ankomst, att borgerskapet ville sammanskjuta några »skenkasier» 

till honom. Samtliga borgerskapet utlovade till 50 daler 

k. m., och därför skulle uppköpas 10 timmer gråskinn, »som 

goda äro». När man, för att anföra ännu ett exempel, i jan. 

1671 väntade riksrådet Lorentz Creutz till staden, proponerade 

borgmästaren, att man skulle möta honom med en billig 

»discretion», helst som några nödvändiga ärenden kunde vara 

att för honom på stadens vägnar föredraga. Beslutet blev att 

av stadens medel taga så mycket, att man därför kunde köpa

no VISITATIONEN ÅR 1683. 

10 timmer gråverk och ett par vackra lappstövlar. — Nu beslöt 

man att »i accidenti eri (tillfällig inkomst) giva till superintendenten 

en björnhud, vilken borgmästaren Johan Johansson 

skulle lämna för 12 daler k. m., samt två röda rävar; till M:r 

Nils Buscherum 1 rnård och ett par lappstövlar samt till herr 

Peder Lind ett par likadana stövlar. 

Yad resultatet blev av Visitationen, är ej fullt klart, ty 

konsistoriets protokoll, där man skulle finna underrättelse 

därom, äro förkomna. Att åtgärder måste ha vidtagits för 

att avhjälpa de oefterrättliga förhållanden, som blottats, är 

tydligt, och en sådan var nog den, att man gav Norman 

tjänstledighet. Hülphers uppger, att denna, som räckte i nio 

år, berott på rektors sjuklighet. Även själv talar Norman vid 

denna tid titt och ofta om sin sjukdom, men osannolikt synes 

ej, att till grund för ledigheten också låg en önskan att hålla 

honom borta ifrån rektoratet och skolan. 

Landshövding Gotth. Strick säger i brev av d. 9 maj l(î91 

till konungen, att denna avstängning skett »för några år sedan;, 

och närmare kunna vi ej angiva tidpunkten. Om orsaken 

till konsistoriets åtgärd säger han, att den varit åtskilliga 

Normans »felaktigheter». Den, som konsistoriet honom 

adjungerat, skulle förrätta tjänsten mot 1 /s av rectoris lön, 

linder det att Norman därav skulle behålla 3 /a.

(i. Norman efter Visitationen. 

Ett stormigt uppträde på Piteå rådstuga d. 10 jan. 1684 är 

så betecknande för rektor Norman, att det här ej kan förbigås. 

Hösten 1683 hade staden Piteå såväl som socknen i skri 

velse till konsistoriet klagat över skolans usla ställning och 

det ringa lärjungeantalet samt kastat skulden därför på Herr 

Norman. När denne så inför konsistoriet skulle förklara sig 

Över denna skrift, påstod han helt käckt, att den icke bestod 

av någon sanning och att varken borgare eller bonde vetat, 

vad utav lians förföljare hade varit skrivet. 

I skrivelse av d. 14 dec. samma år begärde konsistoriet förklaring 

av staden på de invändningar, som rektorn gjort; 

även sändes till prosten ett brev, som denne genom tvenne 

män lät delgiva rektorn. Innehållet torde ej varit av särdeles 

angenäm art, ty när Norman i männens närvaro genomsett 

det litet, sade han dem, att staden och socknen jämte skolbetjänte 

hade lejt dem och djävulen satt dem på sig. 

På rådstuga d. 10 jan. 1684 skulle frågan om svarsskrivelse 

till konsistoriet avgöras. På tillfrågan av borgmästaren förklarade 

borgerskapet, att klagoskriften blivit för dem uppläst 

°ch att de stodo vid vad i denna vore sagt, nämligen att 

fo'ig, dyr tid och sjukdom samt skolmästarens försummelse och 

oenighet med prosten och de andra slcolbetjänte varit orsaken 

därtill, att många ej hade lust att sätta sina barn i skolan. 

Varken med examens hållande uti borgmästarens och rådmäns 

närvaro eller med annat ginge i denne skolmästarens tid så 

v äl och riktigt till som tillförne, utan gossarne »hade haft 

stort självsvåld att lättjas och 'stima' på gatorna». Även ut

92 NORMAN EFT Ell VISITATIONEN. 

tryckte man sin förundran över Herr Normans dristighet att 

beskylla en liei menighet för lögn och osanning uti det, som 

nogsamt vore bevisligt. 

Till svar på rektorns exception och beskyllning i hans förklaring 

till konsistorium hade uppsatts dels en attest av socknen, 

dels ock en skrivelse av borgmästare och råd till samma 

myndighet. Båda upplästes, och uppmanades menigheten att 

rent ut giva sin mening till känna, om den bejakade till 

samma svars bortskickande. De äldste och »mestedelen» bejakade 

till skriftens avsändande och dess förseende med stadens 

sigill. 

Hittills hade allt gått lugnt på sammanträdet; men nu blev 

det annat av. Nu kom skolmästaren Norman körandes ifrån 

Gamla staden», heter det i protokollet, »directe för rådstuförstugans 

dörr, stigandes genast in, okallad och utan någon 

anmälan eller sökt tillstånd». Strax han hade satt sig, begynte 

han falla borgmästaren i talet med allehanda spörsmål. 

Bland annat ville han veta, varför borgmästaren och icke 

stadsskrivaren conciperat skriften. Härtill svarade den förre, 

att det kunde vara lika mycket, vem den conciperat, enär den 

tvenne resor blivit för borgerskapet uppläsin och detta nu 

gillade densamma. För övrigt vore skolmästaren icke myndig 

att föreskriva en magistratsperson, vem denne skulle bruka 

till sina brevs och skrifters concipist, helst nogsamt veterligt 

vore, att i andra välordnade städer, där t. o. m. två, tre eller 

fyra borgmästare vore, borgmästarne under tiden själva utkasta, 

vad syndicus eller notarius göra borde, och oftast valde 

den ibland dem, som därtill bäst vore fallen. 

Norman påstod då, att borgmästaren gjort detta för att 

hämnas på honom för det vite, som vore satt dem emellan, 

ilen borgmästaren nekade därtill och sade, att han gjort det 

på sitt ämbetes vägnar både i staden och på landet. Han 

var nämligen icke blott borgmästare i Piteå utan även domare 

(»häradsdomare?) i Västerbotten. 

Bland rektorns många frågor A r ar ock den, oui han någonsin 

nekat borgerskapet att sätta sina barn i skolan, när de

KORMAN EFTER VISITATIONEN. 93 

velat. Härtill svarades nej, och borgmästaren tillade, att detta 

vore en onödig fråga, emedan man ej klagat däröver, utan 

över hans försummelse, orolighet och trätor med Herr Prosten 

och medlärare, vilket icke litet hulpit till skolans iråkade 

lägervall. 

Yidare frågade Norman, när han varit orolig eller med 

veni han trätt. Da, heter det, begynte borgerskapet sorla och 

le sinsemellan, och borgmästaren med förundran korsade sig 

Över att han icke blygdes framställa sådana frågor, samt bad 

honom därom fråga herr prosten, herr Per Turdin och de 

andra skolbetjänte och några andra, med vilka rektorn dels 

publice, dels privatim legat i aktion och trätor samt gått till 

rätta både på rådstugan och vid häradstinget. Till en av de när- 

Varande rådmännen vände sig då Norman med den frågan: 

'••När haver jag trätt med Eder, Herr Rådman?» Förvånad 

Över att pä detta sätt bli ensam tillspord, svarade rådmannen, 

att han, Gud i lov, aldrig varit i trätor eller aktion med Norman 

eller någon annan. Detta vitsordade borgmästaren och 

tillade: Jag under, Herr Skolmäster, över Eder, att I fragen 

så barnsliga. Yad haver Hans Larsson allena beställa med 

det, som hela landet och staden angår?» Sitt anförande slutade 

han med de orden: Tu es ebrius, Domine Hector (du är 

drucken, Herr Rektor). — Det lög du! Snarare är du drucken, 

lydde rektors överljudda svar. 

Sedan Norman slutat med sina frågor, begärde han, att 

stadsnotarien skulle uppläsa något av en skrift, som han 

(rektor) höll i handen. Men borgmästaren ansåg detta obehövligt; 

ej heller vore det hans plikt, efter ingen ordentlig aktion 

då vore för handen. Norman ville då, att någon annan av 

Wgerskapet skulle uppläsa skriften, vilket ej heller skedde, 

Utan borgmästaren begärde, att rektor skulle göra det själv, 

e fter det vore honom så angeläget. Då sade sig Norman varken 

se eller orka läsa, men i borgerskapets skrift vore mycket 

honom för när skrivet, som icke kunde bevisas. Så föregav 

^an, att ehuru konceptet till stadens och socknens förklaring 

till konsistoriet hösten därförut blivit uppläst, hade innehållet,

94 NORMAN EFTER VISITATIONEN. 

borgerskapet oveterligen, ändrats. Men de borgare, som då 

voro tillstädes, intygade, att samma skrift blivit dem på nytt 

föreläsin, innan den förseglades med stadens sigill och bortsändes, 

vid vilket tillfälle borgmästaren icke heller varit tillstädes. 

Mot en sådan otillbörlig exception och beskyllning 

som Normans protesterade borgmästaren. 

Ehuru denna beskyllning mot borgmästaren för förfalskning 

så kraftigt tillbakavisats, kom Norman genast med en ny, i 

det han frågade, om borgmästaren tyckte det vara rätt, att 

han (borgmästaren) prakticerade skolan därifrån och stode efter 

stadens, socknens och hela landets fördärv. Borgmästaren 

bestred, att någon ärlig inan skulle kunna bevisa detta; fast 

mera vore han den, som gärna önskade och ville befrämja 

skolans vidmakthållande, varför han ock gjort sitt. Detta 

intygade ock borgerskapet, som högeligen berömde borgmästaren 

för hans stora flit, allvar och nit i alla de beställningar, 

som fast mera kunde lända till stadens allmänna bästa än 

någons värsta. 

På grund av dessa beskyllningar av Norman och flera hans 

otjänliga ord, dem han utan blygsel och betänkande fällde, 

blevo borgarne helt otåliga och orkade ej längre höra på hans 

otidigheter. Borgmästaren, som även hade andra ärenden att 

handlägga, begärde därför vänligen, att rektor måtte taga avträde. 

Men därtill nekade han och kom med en hop undsägelser 

(hotelser) emot borgmästaren. Till slut sade då denne 

till honom : »Om I, Herr Rektor, icke velen godvilligt härmed 

avträda, nödgas man låta leda ut Eder.» — Horor och tjuvar 

måge I leda ut, men intet ärligit folk! var skolmästarens svar, 

varjämte han hotande sade: »Ja, ja, Wijnbladh, passa intet på! 

Jag ynkar mig över Eder ofärd.» — »Det samma gör ock jag 

om Eder», sade borgmästaren, varmed största delen av borgerskapet 

uppsteg, begynte sorla och begärde, att han ville gå 

sin kos. Han hade där intet att beställa, sade man; ej heller 

orkade man mera höra på hans fåfänga och borgmästaren tillfogade 

förakt. 

På sistone nödgades Norman uppstiga och gå sin väg; dock

NORMAN EFTER VISITATIONEN. 95 

skedde det icke utan knorr och hotelse kela vägen över golvet 

och till dörren, ehur.u borgmästaren honom allt med fog och 

hövlighet androg och svarade. 

Detta stormiga sammanträde och rektorns förlöpningar därunder 

inrapporterades till biskop och konsistorium. Därifrån 

kom ock snart en skrivelse, enligt vilken Norman hos borgmästare 

och råd samt borgerskapet skulle göra avbön för sina 

otillbörliga beskyllningar; för övrigt hade domkapitlet överlämnat 

saken uti foro publico att utföras. På rådstuga d. 5 

maj upplästes denna skrivelse. Från åtal inför världslig rätt 

avstod man på rektors gjorda avbön, men tvenne rådmän skickades 

till honom att låta honom läsa brevet. Nu var rektor 

-Vorman ej längre densamme som den 10 januari; nu hade 

hans stora mod lagt sig. Yid återkomsten berättade männen, 

att han sagt det vara gott, som gjort var, och han hade tackat 

borgmästare och råd samt borgerskapet, som hans förseende i 

det målet tillgivit och honom excusera velat. 

Emedan rektor i lika måtto beskyllt sina medlärare för 

osanningsmän, skulle han ock hos dem göra avbön. Men därtill 

vägrade han, då han ej ansåg sig hava förbrutit sig emot 

dem. Emellertid lovade han icke dess mindre att vilja med 

•lem väl förlikas. 

I april 1684, då Valborgsmässo-rådstuga hölls, kom det till 

e u högtidlig förlikning mellan Norman och stadens borgare. 

Såsom redan är nämnt, hade den förre i en skrivelse till konditoriet 

sagt, att en förklaring av borgmästare och råd röjande 

honom icke skulle bestå av någon sanning. Häruppå hade 

borgmästare och råd förklarat sig inför konsistorium, och dess 

Sv ar upplästes nu. Domkapitlets brev lydde, att man helst 

borde göra upp saken i godo, nämligen med deprecation och 

^'bön; men kunde ej en vänlig förlikning ske, borde saken 

inskjutas till forum politicum. Borgerskapet tillspordes nu, 

v ad dem syntes likast vara, om man skulle låta honom av- 

' }e dj a eller lagligen med honom agera. Man beslöt att sända 

^'enne män till honom med konsistorii brev för att få höra, 

Va d han själv önskade. De utskickade kommo snart igen och


berättade, att Norman låtit tjänsteligen hälsa magistraten, men 

intet svarat i själva saken utan blott lovat att efter en timmes 

tid själv uppkomma, i vilken mening, visste de icke. Några 

timmar därefter uppkom också Norman, »begynnandes sitt tab 

därmed, hurusom han då var vorden en sjukliger man, som 

stundeligen förväntade sitt levernes förlossning ur denna världen. 

Därför åstundade han gärna sin återstående livstid uti 

fred och god vänskap förnöta. Besynnerliga var han då förorsakad 

att uppkomma, sade han, emedan han förnummit något 

missförstånd vara uppvuxet mellan honom och staden, vilket 

hans andliga förman skjutit till världslig rätt. Men som lian 

icke ens med den ringaste av stadens borgerskap visste något, 

det oärligt eller straffvärdigt kunde vara, utan fast mera linde 

att berömma och betacka dem för allt gott och väl prövad 

vänskap, så bad lian nu, att, ifall något under hans sjukliga 

tillstånd vore talat eller skrivet, som icke borde eller han icke 

ens haft i sinnet att bevisa, borgmästare och råd med borgerskapet 

ville det av en kristelig kärlek och condolence till hans 

fattiga hustru och små barn förlåta och tillgiva, utlovandes sig 

därefter vilja värj om och enom med behörig tjänst och vänskap 

tillhanda gå, om honom Gud livstid förlänte. I synnerhet 

betackade han med framräckt hand borgmästar Wijnbladh för 

all tillförne visad vänskap och confidentia. 

Härtill svarade borgmästaren på sina och borgerskapets 

vägnar, att ingalunda staden utan lian själv varit orsaken 

och vållandet till sådan vidlyftighet och skada, som 

torde följa, ifall man lagligen med honom procederà skulle. 

Men icke dess mindre, efter rev. consist, gave sådana medel 

vid handen och jämväl Norman avbåde sitt förseende, så funnes 

var och en icke obenägen att hans förseende denna gången 

tillgiva, allenast han därefter ville från sådant och mer slikt 

avstå. Härmed räckte Norman herr borgmästaren och de förnämsta 

handen och tog sitt hövliga avträde. — Om denna 

förlikning skulle konsistorium tillskrivas, på det Norman 

skulle bliva otilltalt för vidare molest. 

Även sina med-collegœ hade Norman beskyllt för osannings


män. På rådstuga d. ö maj s. â. Id ev han påmint om deprecati 

on även emot dem. Norman svarade till en början, att 

han sådant ej gjort och därför ej heller kunde göra någon 

aA'bön hos dem; men till.slut lovade han även med dem väl 

förlikas. 

Denna försonlighet kom emellertid för sent: rektor Norman 

ii ek sin tjänstledighet och efterträddes av Mag. Carl Th. Rozelius, 

son av Thom. Jacobi Rozelius, enligt Hülphers Piteåskolans 

förste rektor. 

Efter detta visar sig Norman verkligen litet lugnare, och 

hans namn blir ej längre fullt så ofta synligt i rådstugurättens 

protokoll. Med denne Mag:r Rozelius kom det emellertid 

snart till strider rörande besittningen av skolmästaregården. 

Den nye rektorn gjorde nämligen anspråk på denna, 

under det Norman åter ej hade någon brådska med att utrymma 

densamma. Rozelius påkallade då magistratens hjälp. Detta 

skedde d. 3 sept. 1684. Därvid upplyste borgmästar Wijnbladh, 

att när Rozelius i n ärvaro av landshövding Hans Abraham 

Kruse blev introducerad, hade det bestämts, att Norman 

skulle avträda gården till Rozelius på grund av dennes fullmakt, 

ty staden vore ej mäktig att hålla två skolmästaregårdar. 

Rätten skickade härvid bud efter Norman. Uppkommen 

på rådstugan, tillfrågades nu denne, om han godvilligen ville 

nycklarna ifrån sig leverera. Därtill svarade han nej oc-h 

»disputerade» i förstone länge emot den instruktion, som konsistorium 

givit Rozelius, »sägandes sig vara rectorem, och intet 

ïtozelius». Omsider ändrade han dock tankar och skickade 

ifrån sig 4 nycklar, men behöll själv den ena till storstugan, 

där han sina saker inne hade. Men även denna lovade han 

dock giva ifrån sig, när han utrymt sina böcker och andra 

saker. Mag:r O. Rozelius lät sig härmed nöja. 

Den nye rektorn var emellertid ej riktigt belåten med det 

skick, vari skolmästargården befann sig. Ar 1Ö87 på hösten 

klagade han, att köket därstädes vore odugligt, och begärde, 

a tt magistraten ville draga försorg därom, att det med mera, 



som där befunnes förfallet, måtte repareras. Magistraten var 

tydligen icke glad över denna anmälan. För detta rector 

Schölte hade nämligen, heter det, tid efter annan av staden 

uppburit åtskilliga penningposter till gårdens reparation, men 

densamma ringa eller alls intet förbättrat; likväl skulle d. v. 

rektors önskan sommaren därefter efterkommas, emedan man, 

troligen av penningbrist, dessförinnan ej kunde honom därmed 

accommodera. 

Något senare samma höst beslöts, uppå Herr Rector i s Schöbe 

begäran, att några borgare skulle på stadens bekostnad reparera 

källaren i samma gård. 

Enligt stadens räkenskaper hade Norman uppburit 375 daler 

k. ni. till skolmästargårdens reparation, men när gården, trots 

detta, var ganska ringa eller nästan intet meliorerad (förbättrad), 

begärde borgmästare och råd skriftligen, att Norman 

skulle uppkomma och giva förklaring rörande tvenne poster 

å 48 daler och 8(5 d aler 16 öre k. m., som han enligt stadsräkenskaperna 

skulle lia uppburit av sedermera avlidne borgaren 

J oen Anders Bryggman. Norman infann sig d. 30 maj 

1687 och disputerade högeligen däremot samt sade det vara 

en osanning, att han någon halvöre av dessa honom påförda 

summor åtnjutit. Förre borgmästaren Johan Johansson upplyste 

emellertid, att häradshövding "Wijnbladh hos kyrkoherden 

Herr Lars Calicius i Kalix på Normans vägnar inlöst en 

av Norman hos denne pantsatt guldked och i deras räkenskaper 

gottgjort Norman detta belopp. »Men icke desto mindre 

gjorde Norman häremot åtskilliga invändningar, jämväl utfor 

såväl emot rätten som Johan Johansson med svåra expressioner, 

påståendes sig aldrig en halvöre av dessa poster emottagit 

och njutit, utan härutinnan alldeles oskyldigt angripas.» Blev 

alltså magistraten förorsakad skicka efter sal. Bryggmans bok, 

vari sedan befanns, att dessa summor voro också där upptagna 

och Herr Norman påförda. Detta uppvistes honom, varemot 

han intet annat hade att invända, utan nu som tillförene påstod 

dessa poster vara honom oskäligen påförda och på rättegångsdagen 

uti räkningen infattade, »förbannandes till överflöd

NORMAN EFTEK VISITATIONEN. 99 

sig aldrig en halvöre uppburit» av de poster, varmed han i 

Bryggmans räkning graverades. Målet uppsköts för att magistraten 

skulle få konferera med häradshövding Wijnbladh 

och stadsnotarien Johan Eriksson. Utgången ha vi icke sett 

omtalad. 

Efter Rozelius kom Mag. Nils L. Forselius som rektor till 

Piteå och innehade befattningen till år 1690. 

Den i staden rådande processlystnaden gjorde, att den nye 

rektorn gång efter annan hade att uppträda inför rådstugurätten. 

I maj år 1687 fälldes utslag i ett mål mellan honom 

såsom kärande och Israel Lehn som svarande. Dels slmile 

den senare om rektorn ha fällt några äreröriga ord, varmed 

denne ej var riktigt belåten, dels gällde det en mindre 

penningsumma. Ar 1682 hade Lehn med rektor från Abo 

tilislcickat sin hustru 200 daler, varav enligt hans förmenande 

16 daler ej lämnats fram. Forselius styrkte emellertid genom 

attest av prosten Grraans son, Mag. Petrus Grraan, att han 

själv två gånger och mag. Graan en gång uppräknat summan 

uti Lelms hustrus närvaro och tillställt henne samma summa 

emot hennes quittance. Lelms hustru hade ock acquiescerat 

(lugnat sig), tills mannen någon tid därefter hemkom, då han 

börjat fordra dessa 16 daler. liektor befriades ifrån kravet, 

men Lehn fick för sina okvädinsord böta 6 mark s. m. När 

rektor mottog penningarna i Abo, hade han givit Lehn- ett 

skriftligt erkännande därom; detta skulle Lelm nu återställa. 

Rektor Nie. Forzelius hade en gång ett gästabud, som blivit 

omtalat i rådstugurättens protokoll. På detta hade mönsterskrivaren 

Elias Uhrström varit och då begärt av organisten 

Mäster Jonas Hellbergh, att denne skulle spela på sitt regal, 1 

då Uhrström ärnade dansa. Men organisten hade förvägrat 

honom en dans av sitt regal, och däröver blev Uhrström vred 

på organisten. Under gästabudet torde han emellertid, ovanligt 

'nog, ha behärskat sig, men något senare kom det på 

1 Härmod menas, enligt benägen upplysning av licrr Gust. B. Lundgren, en 

liten, portativ orgel, soiji förr användes i hemmen.


Johan Johanssons krog- till en sammanstötning mellan de båda 

männen. Denna började därmed, att Uhrström frågade organisten, 

varför han vägrat honom dansen. Organisten svarade, 

att han gjort det, emedan Uhrström ingen ärlig karl vore, 

förrän han det beviste. Uppå sådant svar hade mönsterskrivaren 

kastat efter honom med bägaren, dock utan skada, varvid 

organisten åter förgripit sig på honom och sagt: Du kastade 

som en skälm och hundsfott! Då Uhrström härvid frågade, 

om han då vore en skälm och ingen ärlig karl, hade 

organisten svarat honom: »Ja, utan exciis äst tu en skälm och 

hundsfott». 

Uhrström yrkade för rätta, att organisten skulle bevisa sina 

beskyllningar eller ock stå sitt strait', ty äran vore honom kärare 

än livet. Med rektors och två andra personers attester 

styrktes, att organisten vägrat spela för Uhrström. Spelmannen 

kunde icke heller neka för sina ord till honom; men att 

han ej velat spela för honom, hade sina orsaker. Organisten 

sade, att han förut esomoftast spelat och velat spela för honom, 

men Uhrström hade ratat hans spelande, varav han på 

sistone intet kunde spela för honom. Men eljest visste han 

med honom intet annat, än det gott och ärligt var. Organisten 

slapp med böter av 3 mark s. m. 

På våren 1688 levde Norman en tid i den glada tron, att 

han genom ett kungl. brev av d. 20 december föregående år 

äter blivit insatt i rektorstjänsten. När magistraten en dagvar 

gången från rådstugan, kom han nämligen jämte Uhrström 

och begärde, att den ville åter stiga på rådstugan. Magistraten 

var nog tillmötesgående att göra honom till viljes. Inkommen 

på rådstugan, höll Norman nu en »lång oration», tackandes Iv. 

Maj:t, som behagat honom behålla vid hans funktion och fulla 

lön. Av fruktan för Iv. Maj:ts onåd ville han nu tillträda sitt ämbete 

och anhöll, att magistraten ville låta tillsäga mag. Forzelius, 

att han skulle inrymma honom (Norman) i skolmästargården. 

Normans glädje var emellertid vida större, än det kungl. 

brevet gav anledning till. Enligt detsamma hade han besvärat


sig hos K. Maj:t över de medhjälpare, som tid efter annan, mot 

hans vilja och trots hans förmåga att själv förrätta hans ämbete, 

hade påtvingats honom, varigenom han mist en stor del 

av den lön, som konungen hade bestått honom i detta ämbete. 

Visserligen hade Norman klagat i konsistorium, men intet 

vore därtill gjort, utan en ung student hade, heter det vidare, såsom 

adjunctus blivit honom tillordnad, varjämte Norman i sin 

Supplik »vidlyfteligen» anfört annat mera. Konungen, som 

gärna önskade underrättelse om rätta beskaffenheten av detta 

klagomål, befallde nu superintendenten Steuchius att lämna 

en fullkomlig efterrättelse, huru det förhölle sig med det ena 

och andra av hans besvär, och borde Norman få tillfälle att 

bifoga de skäl och bevis, med vilka han ville styrka sitt klagomål. 

1 

Detta var något helt annat, än vad Norman i glädjen uppgav. 

Borgmästaren, som torde ha känt kungabrevets lydelse 

och som. bättre fattat dess innebörd, » förmanades också 

honom att hörsamt efterleva Kungl. Maj:ts befallning och 

ej uttyda konungens ord annorledes än efter bokstaven. Beträffande 

Normans begäran att nu komma i besittning av 

skolmästaregården svarades, att det ej anstode magistraten att 

uppsäga mag. Forzelius densamma emot konsistorii gjorda slut 

och förordning. 

Borgerskapet synes emellertid ha gripits av fruktan, att 

Norman skulle återkomma till rektoratet. Såsom ett motdrag 

mot sådana planer får man fatta ett tjänstgöringsbetyg, som 

av magistraten några dagar senare gavs hans vikarie men 

utan varje direkt upplysning till protokollet om saken. Omdömet 

om honom var det bästa möjliga. Sedan rektoratet 

därstädes anförtrotts honom, hade han, heter det, berömligen 

ervist dess (sin) capacitet, trohet och oförtrutna Hit uti sitt 

ämbetes förrättande och jämväl dessutom städse varit en rolig 

och redelig man, så att ingen, som dem veterligt vore, med 

skäl kunde honom annat än allt, vad ärligt och ärbart vore, 

1 Kungl. brev d. 20 dec. 1687. Eiksregistr. dec. 1687 s. 27.


hava att eftertala. Magistratens och gemene borgerskapets ödmjuka 

begäran till biskopen och konsistorium vore därför, att 

han framför någon annan kunde bliva konserverad och vid 

rektoratet bibehållen, den studerande ungdomen i den orten 

till en märkelig förkovring och progress uti studierna. Äntligen 

anhöllo de, att han till sitt uppehälle, som dittills varit 

ringa, måtte få njuta den lön, som K. Maj:t bestode rektor 

i Piteå. 

Betygets affattning är sådan, att man kan antaga, att det 

är givet med tanken på Norman och att man velat framställa 

Forzelius såsom dennes raka motsats. Hos den förre fattades 

ju både capacitet och nit och det i hög grad, och om hans 

»orolighet» talas, såsom vi sett, mer än en gång. 

Osämjan emellan de båda rektorerna torde detta år ha varit 

större än vanligt. Åtskilligt märkligt synes ha förefallit, som 

ej kommit till vår kännedom. Detta ses av ett brev från 

konsistoriet, som ankom till borgmästare och råd i Piteå d. 

14 nov. 1688. Detta säges vara framkallat av det procedere, 

som var förlupet mellan Herr Norman och Mag:r Forzelium 

och antogs vara väl bekant för mottagarne. Detta var av den 

art, att konsistoriet befarade, att publicum, om correction ej 

i tid skedde, skulle i framtiden därav taga sådan anstöt, att 

Iv. Maj:t kunde bliva förorsakad att återkalla sin givna kungl. 

nåd och beneficium. »För att befria våra samveten», heter 

det, »bedja vi tjänstligen Eder, gode herrar, behagade göra 

Mag. Forzelio tillbörligit assistance, att han obehindrat må 

sitt ämbete förrätta, till vilket han lagligen kommen är, till 

dess K. Maj:t sitt rättvisa utslag oss meddelar, emedan det 

all lag och rätt bjuder, att ingen tager sig någon execution, 

utan måste lämna den vederbörande.» 

Normans sjukdom torde, som nämnt, åtminstone tidvis icke 

ha varit av allra svåraste beskaffenhet. Den hindrade honom 

åtminstone icke att år 1688 vara med om ett förnämligare 

gästabud. Som detta lät mycket tala om sig och dessutom 

är synnerligen belysande såväl för Normans uppfattning om


vad som hörde till god ton den tiden som för seder och bruk 

bland Piteå stads bästa kretsar, så lämna vi här en ganska 

fullständig skildring av gästabudet i fråga. 

I äldre tider synes man i Västerbotten ha haft den uppfattningen, 

att festliga tillställningar voro särskilt lämpade 

för uppgörandet av ens mellanhavanden, även om det skulle 

ske handgripligen. Också bröllopen togos ibland i anspråk 

härför, och, långvariga som dessa i allmänhet voro, torde de 

härigenom ha erhållit en lika välbehövlig som intressant omväxling. 

Från Johan III:s tid känna vi ett exempel härpå, 

vilket är så mycket mera anmärkningsvärt, som den, vilken 

ställde till uppträdet, ej var någon mindre än en präst och 

till på köpet kyrkoherde. 

Konung Johan III hade i egen kunglig person förevitat 

kyrkoherden Anders Nilsson i Piteå, att denne bland annat 

skulle hava stämplat emot konungens trogna män där i landet 

och hotat »att slå dartar (dolkar) uti dem, vilket skulle ske, 

»när lian skulle få dem i en bröllopsstuga». 

De mest framstående personerna i landskapets olika socknar 

togo emellertid den anklagade i varmt försvar och bemötte 

skriftligen anklagelserna utförligt samt punkt för punkt. Att 

pastorn råkat i delo med sina ovänner pä ett bröllop och att 

det på detta ej gått så alldeles fredligt till, framgår emellertid 

alldeles tydligt av försvarsskriften. Allesammans, som voro 

på det åsyftade bröllopet, skulle, heter det i denna, fria kyrkoherden, 

och detsamma skulle även den göra, »som h uggen blev». 

Att mannen blev slagen, var emellertid alls icke Herr Anders' 

skuld; det berodde, heter det, på den slagnes egen onyttiga 

mun, som icke lät någon vara oförtalad. 1 

Detta är ju ett tydligt medgivande, att det var ingen annan 

än Herr Anders, som »huggit» mannen, ehuru han, enligt attestanternas 

mening, haft allt fog därför. Vem den slagne 

Var, finnes ej nämnt, men Bygdén förmodar på redan anfört 

ställe, att det varit själva fogden och att det också varit denne, 

1 E. A. Acta ecclesiastica. Härnösands stift, Piteå.


som hos konungen angivit kyrkoherden för de många och svära 

förbrytelserna. Detta synes ock mycket sannolikt. 

Om denne samme Herr Anders eller hans företrädare — okänt 

vilkendera — meddelar Bygden en notis, som förtjänar att i 

detta sammanhang anföras. Pastor hade kallats till Kopparnäs 

by för att där förrätta ett barndop. När detta skulle ske, 

ville kyrkoherden följa den nya, lutherska ritualen. Men däri 

ville barnets fader ingalunda foga sig, utan han fordrade, att 

dopet skulle ske på det gamla sättet, och för att giva eftertryck 

åt sin fordran hotade han att i annat fall slå ihjäl kyrkoherden 

med sin yxa. 1 

Efter dessa inledande anmärkningar övergå vi till skildringen 

av det nämnda gästabudet. 

Landshövdingen baron Hans Kruse hade varit på besök i Pi teå 

och lämnat staden d. 19 mars 1688. Omedelbart före avresan 

hade han varit itili måltids» hos f. d. borgmästaren Johan 

Johansson, och det säges uttryckligen, att han avreste från 

dennes gård. Efter avresan fortsattes gästabudet hos denne 

Johan Johansson, där några »förnäma och hedervärda kallade 

gäster» — orden äro rektor Eorzelii — blevo kvarsittande. 

Sjäh r säger f. d. borgmästaren, att han efter avresan i sitt 

hus inbjöd de förnäma vänner, som hans excellens tillförene 

därvid uppvaktat och hedrat, jämte några andra att på en 

stund sitta och göra sig glada av det Gud honom givit. Dem 

samtliga hade han övertalt därtill, »utlovandes dem uti mitt 

ringa hus sittia i frid och rolighet». 

Kort därefter kom ock Mons:r Elias Uhrström dit, ehuru 

alldeles obudin, och efter en avlagd compleman satte han sig 

på bänken vid högsätet, där landshövdingens fru tillförene 

hade haft sina rum. Där hade hau sitt tal med löjtnant Otto 

Mörner, om vars hals han lade sin hand, och rektor Norman. 

Litet därefter ibland annat snack och lustigt tal begynte löjt- 

1 l)å sådana uppträden kunde förekomma vid bröllop ocli barndop, förvånar 

man sig knappt, när man hos Johannes Thonne Burens, Gustav II Adolfs larare, 

finner följande notis: >Minns, att Henrik Ersson i Rutvik (i Nederluleä) 

drog fogden över tingsbordet med håret.» Sv. Landsmålen, 1886 A. s. 63.


nant Mörner och rektor Norman »skämtevis moverà diseurs 

om mödomen». När denna var ändad förmedelst fattigbössans 

kringbärande av värden, stiger Uhrström upp och haller ett 

vidlyftigt tal 0111 si n hustrus fall, om hennes upprättelse igenom 

honom, 0111 m ånga, som förmena sig hava fått eller kunna 

få de renaste jungfrur, och bekomma dock de argaste horor 

etc. Därefter började han med förargliga ord och miner angripa 

en och annan, och först vände han sitt tal till kamreraren 

Zacharias Rechard, föredragandes, att hans sal. dotter 

ock blivit förnedrad. Kamreraren gick då genast ut, ty han tog 

illa vid sig, då han uti sådant förnämt lag härför blev förekastad 

och skymfad. Med största fog svarade han: Min dotter 

är nu död och ligger i jorden; hon tränger dig intet. Vad behoves 

sådant tal, som mig skam och sorg förorsakar? Kamreraren 

gick sedan i den andra stugan, där han satt, så länge 

Uhrström var hos borgmästaren, utan att. av värden eller hans 

hustru låta övertala sig att gå in, där de andra gästerna sutto. 

Han endast beklagade den skymf, som Uhrström honom tillfogat. 

Men de andra gästerna sutto tysta och stilla. Värdinnan bad 

då Uhrström också vara fredig, låta gästerna bliva oförtretade 

och sätta sig i det rum, honom tillkom, eller taga sitt avsked, 

efter ingen hade budit honom. Men Uhrström vände icke 

därmed igen. Han blott betänker sig, vem han därefter skall 

angripa, ser och beskådar de gäster, som sutto vid bordet, 

stiger med detsamma upp, sägandes: sHär sittia inga andra 

än borgmästare, borgmästare, skolemästare, fogdar och befalluingsmän. 

Därpå började han med otjänliga ord tilltala borgmästaren 

i Luleå, Sven Fagge, sägandes sig väl känna honom, 

med liera förtretliga åthävor honom överilandes. Yärden 

på stället och hans hustru försökte då att nedtysta honom, 

lovandes att för honom gärna hava ospart, vad de till tractamenter 

kunde åstadkomma; men det var alldeles förgäves. 

Då ville andra förnäma gäster med kortvilligt tal hans onda 

intention förekomma, varpå följde något löje. Så gjorde befallningsman 

Jacob Ruth med andra, men då sade han till


honom: > Glissa ocli lee clu i helvetit!» Ruth tog detta illa 

upp, men lugnades av värden. Ater anföll Uhrström borgmästar 

Fagge. Denne bad da värden om hus- och hemfrid 

och begärde, det Uhrström skulle ledsagas genom dörren, vilket 

borgmästaren med handslag lovade. Jämte värden och hans 

ärbara, kära matrona sökte ock flera husets anhöriga, som 

sago sådan mannens otidighet, att med all hövlighet råda honom 

därifrån. Men det halp ej. Uhrström kände sig tydligen 

stött däröver, att borgmästaren ville, att han skulle 

havas ut. Han steg upp på golvet och drog sin värja, som 

han höll under den vänstra ai'uien, men fick ut henne endast 

till hälften, emedan han hindrades av värdinnan och av dem, 

som stodo där på golvet och gåvo akt på hans förehavande. 

Med värjan hel kom han till dörren, där två stadens betjänte, 

som efterskickats av stadens dåvarande borgmästare, tillika 

med fogdekarlen Anders Andersson hade ut honom i förstugan. 

1 trängseln i dörren blev nu Uhrströms värja på något sätt 

avbruten. Ursinnig däröver, kom mannen åter in i stugan, 

kastandes av sig gehäng, rock och handskar på golvet, sägandes: 

>Hava I låtit avbryta min värja, så behåller detta 

med!» Därmed lopp han ut på gården, då hans kläder blevo 

honom efterskickade, och fattade där en staka eller käpp i 

handen samt gick med den in på fönstret, efter förstugudörren 

var stängd. Borgmästaren öppnade detta och tilltalte 

honom vänligt, begärandes han ville avstå med all insolentia 

(oförskämdhet). I detsamma räckte Uhrström handen med 

käppen in genom fönstret, hotandes därmed till borgmästaren, 

men som han icke kunde nå honom, rände han till honom, 

varvid borgmästaren fick i käppen med honom och tog den ur 

hans hand. Värden öppnade nu i största hastighet fönstret 

och sade: »Mons:r Uhrström, slå intet mina fönster sönder! 

De hava intet ont gjort tig.» På uppmaning att avstå med 

sådana övervåldsgärningar svarade U—m: »Fånen tage degh 

för de margfallige välgärningar, mitt svärfolk have dig och 

dina alltid bevist! Men du skall vara försäkrat, jag skall 

själv betala dig för detta.»


Borgmästaren blev dà äntligen altererad och ville ut på 

gården till honom, men han kom därtill intet, emedan han 

av sitt husfolk hindrades och avråddes. Till sist hades Uhrström 

ut genom porten, denna tillslöts, och detta tumult ändades. 

Att ett gästabud slutade med ett litet slagsmål var i Piteå 

ingenting ovanligt; det hörde fast mer till ordningen för ett 

gott kalas och var en efterrätt, som de manliga deltagarna 

ej gärna ville undvara. Ännu på 1800-talets mitt var samma 

bruk i fullt liv i grannstaden Luleå, där ett stilla slagsmål 

efter slutat gästabud icke heller då väckte vidare anstöt. På 

en bjudning därstädes hade man följande lika korta som betecknande 

karakteristik: »Man samlas, man äter, man dricker, 

man slåss». 

I Piteå torde man icke heller lia bedömt sådana slagsmål 

strängare, men nu tyckte man, att Uhrström särskilt genom 

värjans dragande hade gått för långt och längre, än god sed 

även där tillät. Därtill kom ock, att Uhrström efter uppträdet 

klagat, att han vid detta tillfälle i Johan Johanssons 

gård blivit rånad på sina kläder med 100 Riksdaler i rockfickorna 

och på all sin välfärd. 

Härom blev nu naturligtvis rättegång, 1 och de båda parterna 

samlade attester från personer, som varit närvarande 

vid uppträdet. Dåvarande rektorn Nie. Forzelius och apologisten 

Ericus Nascan i us samt befallningsman Jacob Ruuth 

in. fl. utfärdade de intyg, som delvis ligga till grund för 

1 Borgmästaren var ock missbelåten med några hotfulla yttranden, som Uhrström 

senare och annorstädes i sammanhang härmed haft om honom. Så hade 

han hos rådman Anders Johansson hotat och sagt: »Där borgmästaren icke 

skulle dömas efter hans beliag och han (borgmästaren) ej finge den dom, han 

(TJ-m) vore belåten med, skulle lian på borgmästaren taga sig rätt själv. Det 

seglade store Cronan — syftar på amiralskeppet »Stora kronan», som flög i 

luften i det olyckliga slaget vid Ölands södra udde i juli ]67t> — kull: jag 

skall ock lära honom gå över ända.» Avon hade han på annat ställe sagt sig 

v 'lja slå 20 sådana som borgmästaren, och publice på rådstugan hade han yttrat, 

"tt där han finge so borgmästarens iveen — jfr vena, gråta (om små barn),* tyska 

Weinen — skulle han — löpa allt till J erusalem. På grund av dessa hotelser 

Anhöll borgmästar Johan Johansson, att rätten på K. M:ts vägnar ville taga 

honom under behörig protektion ocli försvar för hans undsägelser (hotelser) 

samt ålägga vederparten att för sig ställa nöjaktig kaution.


vår skildring här ovan, varemot löjtnant Mörner och rektor 

Norman hade en för Uhrström mera gynnsam framställning 

avförloppet, bada dock med angivande, att de icke voro med 

till slutet. Mörner skriver helt kort, att han, sä länge han 

var där, ej såg Uhrström göra någon människa emot eller tala 

emot någon; Norman åter är enligt sin vana något utförligare. 

Enligt hans framställning hade Uhrström ej på något sätt 

förgått sig. Han inkom, heter det, med högsta hövlighet, 

beneventerades (välkomnades) av allom tillstädes varande och 

i synnerhet av herr baron Mörner, av vilken han anmodades 

att sitta jämte honom vid kanten å bordet, där hela bänken 

ledig stod. Av Uhrström och närvarandom förövades emellertid 

ingenting annat utan vänligit, gott och troligit conference mccl 

varandras inbördes fagnad. Detta betygade Norman »på sin 

prästerliga ära och tro». — Det är stor skada, att man ej vet, 

huru länge rektor Norman stannade på kalaset och huru 

mycket han såg och hörde av uppträdet. 1 alla fall deltog 

han i det nämnda samtalet, vilket efter nutida begrepp 

knappast bort förekomma vid en »vänlig, god och trogen conference)'. 

Den 4 april 1688 uppträdde Uhrström inför rätta och begärde, 

att det måtte rannsakas, huru han vid det här nämnda 

tillfället blivit hanterad av Johan Johansson. Denne var 

visserligen närvarande, men såsom ej lagligen stämd nekade 

han att ingå i svaromål, helst som han då ej Lade tid att 

stanna i staden. Framdeles, när han bleve lagligen citerad, 

skulle han nog svara; för övrigt tyckte han sig haft större 

fog att anklaga Uhrström för hans i borgmästarens hus begångna 

exorbitance (överträdelse) och otidighet. När målet 

åter några dagar senare kom före, framhöll borgmästaren samma 

sak och menade fortfarande, att det varit lämpligare, om han 

själv tillägnat sig partes aetoris (åklagarens roll), emedan det 

varit han, som i egenskap av värd i huset sökt avstyra UhrströmS 

otidighet emot hans bjudna gäster. U. frågade då, om han 

»stulit, lugit eller förfört sig» på någon i hans hus. Borgmästaren 

svarade: »Det hava I till en del gjort». När U.

NORMAN EFTER VISITATION EX. 109 

så begärde, att dessa ord sien lie protokolleras, förklarade borgmästaren 

dem på det viset, att det vore bevisligt, att U. förfört 

sig på bans gäster; men att han lugit eller stulit, bade 

han ej tillagt honom. U. menade, att borgmästaren icke förstod 

sig på en värja eller visste, vad den hade att betyda; 

han frågade därför sin svärfader, kapten Ertman, som satt 

där bredvid på bänken, vad det hade att betyda, att en värja 

uvbrytes. Svaret blev, att den, som tillfogas en slik skymf, 

måste vara en skälm och bliver hållen för en passelig man. 

Vi måste förbigå åtskilliga vittnesmål, huru intressanta 

dessa än äro, men stanna vid förhandlingarna i målet i slutet 

av april s. å. Då inlämnade U. sin förklaring i målet med 

vidhängda allegatis (åtföljande handlingar). Bland dessa voro 

två intyg av »f. d;» rektor Norman, med vilka det egendomliga 

förhållandet ägde rum, att de, enligt rättens protokoll, 

»voro nästan mot varandra stridiga*. Borgmästaren protesterade 

ock emot dem, sägandes, att Norman vore hans avundsman 

och dessutom i Piteå för sin orolighet och sina excesser 

ej synnerligen annoterad, varför hans attester ej heller förtjänade 

något vitsord. Rätten var av samma mening och grundade 

sitt utslag, som fälldes i maj 1688, på de attester, som 

utfärdats av rektor Forzelius, befallningsmannen Jacob lluuth 

och tullnären Sven Andersson. I anseende, därtill, att Uhrströms 

ord fällts uti dryckesmål och hastighet och att han 

fallit, slapp han med böter av (3 mark s. m. 

Rektor Normans moder hade år 1663 sålt en 4 alnars teg i 

Stoore Stranden. Priset var 25 daler, och köparen hette 

Bryggman. Dennes son var borgaren Anders Joensson Bryggluan, 

som senare gjorde ett rödnings- eller ängesskifte med 

rektor Norman på det viset, att denne fick igen sin moders rödning 

och i stället lämnade Bryggnian Giärdebäks rödningen, 

även Beckråningen kallad, uti Pitholmen i Öjebyn. I nov. 

1687 besvärade sig rektor Norman över att Anders bärgat 

Strand-rödningen och fört höet till staden, medan Norman och 

hans hustru varit borta på resa till Stockholm. Som emel


lertid Strand-rödningen året förut tilldömts Bryggmari, kunde 

rätten ej se något »vald» häri, såsom Norman menat. Denne 

föregav da, att domen blivit fälld honom åhördan. 

Detta torde vara en av Normans sista rättegångar. I aug. 

1(589 namnes han visserligen såsom stämd av Anders Bryggman, 

men han hade ej infunnit sig att svara i saken. Då 

böter ej omtalas, kan man antaga, att sjukdom hindrat honom 

att infinna sig inför den rätt, där han eljest så ofta och 

så gärna visat prov på sin talekonst. 

Från slutet av Normans levnad förskriver sig helt visst ett 

brev, som han skrev till kanslirådet L. Wallerstedt. Ehuru 

defekt, visar det, att han var missbelåten med att vara skild 

ifrån tjänsten. Han klagar över att han »oskyldigst funne 

sig graverad». En helt okränkter och obekanter», nödgades 

han dock anropa brevets mottagare att lisa sin ringaste tjänare, 

som ständigt hade honom i sina böner. När Norman 

undertecknar brevet, kallar han sig fortfarande Rector schob« 

Pithensis och skriver, liksom vid några andra tillfällen, framför 

denna titel ordet Best., troligen en förkortning av »beständig». 

Härmed avsågs helt visst en liten protest emot hans 

suspension. 

Hiilphers angiver 1693 såsom Normans dödsår, och därmed 

torde han träffa det rätta. I brev d. G a pril 1(594 till konsistoriet 

begärde sal. Normans efterleverska Anna Nenzelia att 

få njuta sitt nådår »för rektor Nordins. Det skulle begynna 

då vid instundande Valborgmässa. Konsistorium resolverade, 

att hon skulle njuta det såsom andra prästänkor. Svårigheter 

måtte emellertid ha yppat sig, och i oktober s. å. begär ho» 

åter nådår efter sin sal. man för Piteå skolas rektorat. Svaret 

blev, att hon skulle få njuta den del, som hennes man i livstiden 

haft, nämligen tertiam partem (tredje delen), allt oavkortat, 

och Nordin, som skulle fullkomligen succederà, borde uppehålla 

tjänsten på nådår. 

Och så bjuda vi rektor Nicolaus Norman farväl. För oss 

ter sig bilden av chefen för Sveriges på den tiden nordligaste

NORMAN EFTER VISITATIONEN. III 

trivialskola allt annat än tilltalande. Men hans historia är 

ganska lärorik. Den A-isar, huru maktpåliggande rektorsärabetet 

da var och huru ödesdigert ett misstag vid val av person 

kunde vara. Självtillit och uppblåsthet kunde icke ersätta 

gedignare chefsegenskaper. 

Norman hade i livstiden ofta och i rörande ordalag klagat 

över sin fattigdom; efter hans död fortsatte lians änka Anna 

Nenzelia med samma jämmer och det troligen med ännu större 

skäl. Det var nu, år 1703, som hon stämde sin i Härnösand 

bosatta halvsyster Catharina i avsikt att fä det av hennes 

fäderne och möderne, som hon menade sig hava att fordra. 

Uti en av sina inlagor till rätten uppräknade hon specialiter, 

vad hon ur fädernehemmet utbekommit, och detta var enligt 

henne allenast: en silverskål om 40 lod, en gammal kista för 

1 daler jämte två st. konterfej samt en spruta och en vattukanna. 

Detta fann h:u Anna sa mycket orättvisare, som hennes 

moder varit en rik flicka. Ar 1656 dog denna, och sedan 

gifte fadern om sig med en kvinna, som enligt h:u Anna icke 

förde något nämnvärt in i gården. I detta senare äktenskap 

föddes h:u Annas halvsyster, h:u Catharina Ncnzelia i Härnösand. 

Denna påstods nu ha sålt faderns gård utan att hon 

kommunicerat sig h:u Anna och att ha tillägnat sig all kvarlåtenskap, 

såsom om hon varit endaste arvingen. Dels på 

grund av själva nöden, dels ock för den stora orätt, som skett 

henne, hade h:u Anna för an Jetts att lagligen stämma sin halvsyster. 

H:u Catharina blev emellertid ej svaret skyldig. Hon börjar 

sin svarsskrift med att anhålla, att rätten ville taga henne i 

sitt beskydd för den osannfärdiga klagomålsskriften, och klagar 

över onödigt besvär, som vållades henne med så gamla 

och redan avgjorda saker. Efter faderns död hade, sedan 

gälden var betald, tillkommit Anna 154 daler 26 öre, men vad 

hon och Herr Norman bekommit — Catharinas förteckning 

därå finnes sid. 62 — uppginge till vida mera eller 1,033 daler, 

varför h:u Catharina yrkade, att halvsystern skalle återbära,


vad hon för mycket uppburit. Den senare kullen hade icke 

heller åtnjutit några sådana förmåner som de förra barnen, 

utan i späda ungdomen måst tjäna födan hos andra. Beträffande 

gårdens försäljning uppgav Catharina, att icke hon utan 

modern sålt denna, och sedan gälden betalats, hade blott 10(i 

daler varit i behåll, varav h:u Anna fått sin fjärdedel. 

I sin replica reducerar h:u Anna högst betydligt förteckningen 

på vad hon och hennes man bekommit. Det till 500 

daler upptagna bröllopet borde alldeles utgå såsom ej upptaget 

i inventariet och likaledes silverskålen och Polemitzklädningen 

såsom gåvor av föräldrarna; urverket hade styvmodern 

själv satt i pant, och Norman hade ej fått det; slädan 

jämte selen m. m. värderade h:u Anna till 15 daler och icke 

som hennes fader till 100 daler. Om det nämnda guldkedet 

heter det, att h:u Annas syster Margareta fått det uti hertig 

Adolfs hov, och denna syster hade aldrig mer kommit uti sin 

faders hus; även pärlan, som hörde till kedet, hade samma 

syster bekommit. Att Norman till låns fått 30 daler i resepenningar, 

bestreds alldeles. 

Utgången av tvisten blev en annan, än h:u Anna hade 

tänkt sig, och hennes hop]) att på detta sätt få sin ställning 

förbättrad kom alldeles på skam. Rätten fann, att efter modern 

hade på vartdera barnet fallit 25 daler k. m., och efter 

fadern hade på h:u Annas lott kommit 154 daler 26 öre k. 

m. eller tillhopa 179 daler 2(5 ör e. Men det belopp, som h:u 

Anna bekommit i arv efter fader och moder, överstege denna 

summa. H:u Catharina dömdes därföre fri för vidare tilltal 

i detta mål, ocli hennes halvsyster, som åter för rätten dragit 

så gamla saker, som förut genom dom i Härnösand 1671 d. 7 

juni avgjorts, tick i expenser och för tidsspillan betala 5 daler 

s. ni. Rätten ansåg, att hon ock bort böta för domskval, men 

förskonade henne därifrån. 

Ocli därmed är även Normans änka ur sagan.

7. Conrector Turdins strider. 

I det föregående hava vi gjort bekantskap med rektor Norman, 

mannen med det oroliga och stridbara lynnet och de 

höga tankarna om sig själv, och skola nu lära känna hans 

närmaste man bland lärarne, conrectorn Per Turdin, liksom 

Norman född västerbottniug. Såsom lärare torde Turdin ha 

varit något lyckligare än hans närmaste chef, men detta vill 

då inte säga så mycket; något mindre egenkär och uppblåst 

torde ock Turdin varit. Men i ett avseende voro de båda 

rektorerna varandra jämgoda, nämligen i processlystnad. 

Förhållandet mellan de båda männen var växlande: ibland 

befinnas de vara såta vänner och hjälpa varandra i livets strider, 

ibland åter stå de emot varandra inför rådstugurättens 

bord. 

Conrector Per Turdin hade år 1677 en rättegång med Norman. 

Turdin ansåg sig ha att fordra 154 daler och några 

öre k. m. av Norman för det denne under sin vistelse i Härnösand 

hyrt hans gård därstädes. Turdin hade flera gånger 

förut andragit saken för rådstugurätten men ej fått något utslag, 

emedan Norman ej velat comparera utan medelst sina 

nppsända skrifter exciperat forum och föregivit, att saken 

hörde under Härnösands rådstugurätt. För att vara någorlunda 

säker på att Norman nu skulle infinna sig för rätta 

hade Turdin utverkat sig två remissorial av landshövdingen 

till domaren att slita denna tvist. Conrector var tydligen 

mera fredligt sinnad än hans rektor, ty han förklarade sig nu 

benägen att överlämna saken till likvidation under gode män 

och att gärna underkasta sig deras beslut. Att saken på 

9—140303. Nor dl ander, Norrländskt slcoUiv.

114 CORRECTOR TURDINS STRIDER. 

detta sätt bleve i vänlighet »slättadx (förlikt), vore så mycket 

lämpligare, menade han, som bägge vore prästmän och tillförne 

varit såta vänner. För övrigt klagade Turdin, att han 

oskäligt länge uppehållits från sin betalning för de tre år, 

som rektor Norman hyrt hans gård. Denne gick nu först in 

på en medling, men när han andra dagen därom beskickades 

och Turdin inställt sig för likvidationens företagande, lät Herr 

Norman svara, dels att han icke hade tid därtill, dels att 

hans skrifter och dokumenter i saken vore i staden. Föga 

nöjd härmed, protesterade Herr Turdin på intresse, expenser 

och all den skada, han härigenom kunde taga. Huru det gick 

med betalningen, känna vi ej. 

De båda rektorerna synas emellertid snart ha blivit försonade 

med varandra. När Turdin en gång som bäst för rådstugurätten 

utför sin talan emot en annan person, kommer 

Norman, alldeles oombedd, tillstädes och biträder sin ämbetsbroder. 

Därom mera i det följande. 

Israel Lehn var en borgare i staden, med vilken Turdin 

ofta hade en gås oplockad. Född i Södertälje, hade Lehn 

kommit till Piteå och där genom gifte blivit befryndad med 

en borgare i staden. Själv vann han ock burskap därstädes 

år 1676 och nämnes såsom innehavare av än det ena förtroendeuppdraget, 

än det andra. Ar 1678 valdes han jämte tre 

andra borgare till »utridare». Dessa skulle ha uppsikt med 

allt landsköp i Skellefteå socken och i lappmarken. Av vad 

som konfiskerades skulle de bekomma halvparten. Troligen 

hade Lehn ock, sin plikt likmätigt, ett vaket öga på dem, 

som kunde antagas vara hugade att i detta avseende bryta mot 

lag och förordning. Han befinnes nämligen ha gjort ganska 

inbringande beslag. 

Några år senare blev Lehn antagen till gästgivare i staden, 

och härför lovade man honom 15 daler årligen samt laxfisket 

vid staden, vilket han skulle hava utan taxa. Är 1685 uppsade 

han emellertid gästgiveriet och blev ungefär samtidigt 

betrodd med två andra uppdrag: han valdes till uppsynings-

CONRECTOR TURDINS STRIDER. 115 

man över de två strandridarne, och jämte en annan skulle han 

»uppvakta lapparne», d. v. s. tillse, att dessa vid ankomsten 

till staden icke ginge i husen och där avyttrade sina varor 

utan med dessa begåve sig på torget och där hölle dem till 

salu. Ar 1686 kallas han stadstjänare. 

I början torde Lehn ha kunnat glädja sig åt ett visst välstånd; 

åtminstone befinnes han en gång ha lånat ut penningar. 

Med åren blev emellertid hans ekonomiska ställning 

sämre, och när hans hustru dött, måste magistraten vidtaga 

åtgärder för att hennes ärvda hus i staden skulle bevaras åt 

den omyndige sonen. 

En bråkmakare av värsta sorten var denne Lehn. Den tidens 

Piteå-bor voro visserligen allt annat än fridsamma till 

lynnet och betraktade det visst som ett stort nöje att uppträda 

och agera på rådstugan. Men i ett av de främsta rummen 

kommer i detta avseende Israel Lehn. Den, med vilken 

han oftast hade något otalt, var conrector Per Turdin. 

Ar 1680 hade dessa med varandra en rättegång, som synes 

oss typisk för förhållandena där uppe. Den visar, huru lätt 

man hade att vid en liten dispyt gripa till knytnävarna och 

huru med anledning därav kunde följa många och långa rättegångar 

med svåra anklagelser och beskyllningar. Denna rättegång 

visar ock, huru stor rektor Normans processlystnad var, 

i det han, alldeles opåkallad, blandar sig i en rättegång, som 

alls icke angick honom, och därvid ordar vitt och brett. Vårt 

långa referat må ursäktas såsom en tidsbild, belysande den 

ort och de personer, med vilka vi sysselsätta oss. 

Till d. 29 aug. nämnda år hade conrector Schölte Herr Per 

Turdin instämt borgaren I. Lehn för rådstugurätten för det 

denne, Turdins närmaste granne, skulle d. 20 aug. utan 

all given orsak oförmodligen och skamligen ha överfallit honom 

med hugg och slag uti hans eget hus. En sådan överdådig 

karl borde, menade han, för en sådan stygg gärning 

efter prästernas privilegier näpsas. På stämningen hade Lehn 

svarat, att han varken ville eller kunde koniparera, förrän 

organisten mäster Jonas Andersson Helleberg komme hem.

116 CONRECTOR TURDINS STRIDER 

Herr Per gillade emellertid icke denna invändning, dä han 

platt intet hade med organisten att beställa och denne icke 

heller hade varit när stadder, då Herr Per blev så illa slagen. 

Detta vore, menade han, Lelms skalkhet, varigenom han sökte 

prolongera tiden och undandraga sig sin grova gärnings laga 

besvarande, tills han finge bättre tillfälle att pä något bättre 

vis emot honom öva och fullborda sin svåra ondska och arghet. 

Han protesterade emot sådant upptåg och anhöll att 

bliva tagen i Iv. M:ts hägn, efter han för denne sin grannes 

övervåld och djärvhet icke vore säker för sitt liv eller kunde 

ut- eller ingå. Conrector hotade t. o. m. att strax göra inspråk 

i hovrätten och — uppsäga sin tjänst. 

Rätten svarade, att Lehn skulle stämmas till nästa rådstugudag, 

d. 31 aug., vilket ock skedde genom stadsnotarien. 

Denne fick emellertid av Lehn det svaret, att han icke kunde 

komparera, förrän organisten komme hem ifrån Kânea, »huru 

ofta han ock citeras skulle». 

Målet företogs dock åter d. 31 aug., då Herr Per inställde 

sig och insinuerade sina inlagor, dem han om sakens hela 

sammanhang författat. Men Lehn uteblev. Ett brev skickades 

till honom med anmaning att uppkomma på rådstugan, 

men därom brydde han sig ej; han svarade som förr och beropade 

sig enständigt på organisten. 

När detta svar inberättats för rätten, blev det nytt liv i 

förhandlingarna, ty nu »uppkom Rector Scholœ Dominus Nicolaus 

Norman», såsom man utförligt och högtidligt skriver i 

protokollet. När lian hörde, att Lehn ej ville komparera, steg 

han upp, förandes ordet på herr conrectors vägnar. Han höll 

nu »en lång oration och reduction, huruledes han tillika med 

fiere skolebetjente vore av Iv. M:t högt priviligerad icke allenast 

uti prästerskapets privilegier utan ock medelst andra e. 

o. resolutioner och contributioner, så att den, som överfölle 

eller injurierade någon av dem, vore oundvikligen förfallen 

under straff enligt privilegiernas 22 punkt och konungaballiens 

31 kap. Eftersom nu mer än nogsamt vore bekant, huruledes 

Lehn, allt sedan hans ankomst till staden, varit en

CORRECTOR TÜRDINS STRIDER. 117 

mäkta överdådig, arg och orolig man, så att ingen allt ifrån 

den västra och till den östra delen eller trakten av staden 

kunde leva eller vara fredig för hans slagsmål, överlopp, trätor 

och gräsliga maledielser, esomoftast angripandes den ene med 

yxa, den andre med kniv, den tredje med spänd bössa och 

kniv, några med annor otillbörlig hemgång, våldsverkan och 

undsägelser (hotelser), så begärde han, att magistraten måtte 

laga så, att en sådan överdådig människa måtte bekomma sin 

tillbörliga näpst och icke tillåtas egenvilligt undandraga sig 

rättens besvarande uti en så grov sak, utan att han måtte 

tagas för huvudet, fängsligen förvaras (såsom tillförne med 

många andra, de där mindre exorbiterat, där å orten skett 

vore, varpå han androg exempel) och sedan ifrån livet dömas 

eller åtminstone staden alldeles förvisas; förr ville Norman 

sig intet tillfreds giva iitan protesterade uti vidrig måtto emot 

magistraten, i det han sade sig vilja leverera skolstugunycklarna 

ifrån sig in på rådstugubordet och icke iipptaga någon 

skola |: som dock nu snart ske borde :j utan låta hela skulden 

komma in på magistratens hårda ansvar, om den icke gave 

skolestaten allvarsamt assistance, ja, han ville ock kyssa på 

undfångne fullmakt och den inför K. M:ts fötter nedlägga. 

Om Lehn emellertid skulle göra honom eller någon av hans 

medcollegis någon skada till liv eller egendom, vem borde då, 

frågade han, därtill svara utom borgmästare och råd, som icke 

fängslade karlen? 

Borgmästare och råd, som tydligen voro mindre hetlevrade 

än rektor Norman, togo emellertid saken lugnt och svarade, 

att som Lehn vore en bofast och edsvuren borgare, kunde han 

ej fängslas, förrän man finge höra, om sakens vikt och grovhet 

det egentligen fordrade och om reus (den anklagade) de i 

lagen exprimerade fatalia contumaciter försuttit. I den händelse, 

att så vore, skulle sådant då väl kunna ske förutan 

rektors ansökan, »emedan det ännu icke vore bevist, att rectoris 

myndighet och ämbete bestode uti agerande på rådstugan 

för en annan, som voro sin egen målsman och njöte Iv. 

M:ts lön som han». Rätten visste ock nogsamt erinra sig,


att rektor för sin egen person läge i enskild träta och oenighet 

med Lehn om ett brännmärke etc., vårföre det vore bättre, att 

han ej blandade sig uti slika trätor, som honom ej anginge. 

Men om sa äntligen skulle ske, borde han framvisa behörig 

fullmakt. Beträffande Lehns förra excesser, som rektor till 

skäl indragit, så anginge de icke rätten vidare, än när därom 

rättmätigen klagas, varvid rättens dom icke skulle utebliva. 

Lehns i ölsmål begångna excesser kunde väl vara bekanta, 

men när de, som vederborde, icke klagade därpå, vore ock 

billigt, att herr rektor sig därom ej så stort bekymrade. 

Skulle Lehn framdeles något ont bedriva, som rektor befarade, 

så måste han själv och icke magistraten därför svara, plikta 

och umgälla, vad lag förmår. Hött vore med med ingo bött, 

och så länge herr rektor ej visade sig befogad för rådstugurätten 

med slika onyttiga protestationer uppkomma, rätten 

skymfa och sig själv ibland folk till åtlöje göra, vore det bäst, 

att han bleve hemma. Conrector borde efter lag själv sitt 

käromål utföra, vartill han ock lärde finnas skicklig, herr rectoris 

närvarelse och bistånd förutan. Beträffande skolestugunycklarna 

svarade rätten, att ville han för denna och ingen 

viktigare orsaks skull lämna dem ifrån sig, lämnades det i 

hans behag; magistraten hade ej tillställt honom några nycklar; 

därför behövde han ej heller dem för rätten anbjuda och 

framvisa liksom till ett otidigt skrän och hot. — Lehn skulle 

emellertid tredje resan citeras till lördagen därefter, varefter 

man gav Turdin hans klagolibell igen och de sedan togo avträde, 

protesterandes ej desto mindre rektor Norman mer än 

actor själv, att saken då äntligen måtte avgöras. 

Den 5 sept, förekom målet åter, och Turdin begärde nu 

äntligt utslag på sin vederpart. Detsamma gjorde ock rektor 

Norman, på sina och conrectors vägnar förandes ett häftigt 

klagomål emot Lehn och liksom förut med protestationer att 

vilja uppsäga skolan och lägga nycklarna på rådstugubordet, 

ifall Lehn ej bleve straffad och staden förvist. Därjämte repeterade 

han, huruledes en och annan, både andliga och världsliga 

personer, tid efter annan blivit skamligen överfallna och

CORRECTOR TURDINS STRIDER. 119 

injurerade av Lehn, som nogsamt vore magistraten bekant, 

men likväl sknlle en sådan arg och överdådig man få gå lös 

och slippa onäpst samt liksom begabba rätten med sina fåfänga 

invändningar. Detta vore, menade Norman, högst beklagligt, 

ty därigenom hade han och flera hans ämbetsbröder kommit 

i en sådan stor räddhåga och förskräckelse, att de ej längre 

fördristade sig att gå säkra på gatan eller hemma i sina egna 

hus, eftersom Lehn hotat honom till liv och leverne. 

Nu sändes stadstjänaren till Lehn med befallning, att han 

skulle uppkomma, helst som organisten då vore tillstädes och 

klaganden pulserade på ett äntligt utslag. Men utskickaden 

kom igen, berättandes, att Lehn dagen förut efter predikan 

rest i själafisket och hustrun ej visste till vilken ort, fast 

mindre tiden, när han hemkomme. Härav tog Norman åter 

orsak att ytterligare protestera på hans fängslande. Rättens 

svar var detsamma som förut, helst som Lehn ej vore suspectus 

de fuga (misstänkt för att ämna fly) och därtill ingen pericil 

(fara) funnes om livet för actor, fast han befunnes slagen blå 

och blodig i ansiktet. Ej heller kunde rätten finna Norman 

befogad att göra sig till åklagare i denna sak och till actoris 

förmyndare, oavsett han vore rector schöbe; utan Herr Per 

vore själv sin målsman och beredd till muntlig och skriftlig 

action mot sin vederpart, vilken träta slätt ingenting anginge 

Norman, mycket mindre hela skolan, utan allenast vore ett 

privat slagsmål. Yid denna saks hanterande borde slikt intet 

inmängas, besynnerliga av honom, som länge varit och då ännu 

vore Lehns ovän. Yad han för sin person kunde hava emot 

honom, borde han särdeles utföra. Nu begärde rätten, att han 

behagade taga avträde, vilket dock icke skedde. I stället »for 

han fram med mångahanda onyttiga och förtretliga ord, beropandes 

sig på fullmakten och constitutionerna, som förmådde, 

att han måtte vara tillstädes, när någon scholnebetjäntes sak 

för världslig rätt bleve agerad. Som exempel anförde han: 

»I fall borgmästaren eller någon annan överfölle en djäkne 

med hugg och slag, borde icke rektor då vara sakens åklagare 

på samma gosses vägnar?» Härtill svarades, att mellan

120 COXRECTOll TURDINS STRIDER. 

en djäkne och en conrectorem vore en stor åtskillnad.: den ene 

vore under sina praeceptorum (lärares) tnkt ock aga, men den 

andre vore sui juris, njöte konungens lön ock underkåll såsom 

rektor samt kade hälsan och kraften att själv vara tillstädes. 

Dock, om constitutionerna det äntligen innehölle, borde 

de framvisas. Men Norman svarade spotskeligen : »Ja, 0111 

jag visar dem eller icke, förstån I Eder litet därpå!» Rätten 

måste således med förtret och olust tåla hans närvarelse och 

skymfliga ord, »vilka alla uti denna rannsakning ej tjänar att 

införa». 

Organisten tillspordes nu, vad kan på ed kunde vittna om 

slagsmålet. Denne svarade, att kan förundrades, huru Lehn 

kunde beropa sig på konom, som ej varit tillstädes, när slagsmålet 

skedde, mj r cket mindre visste dess ursprung, begynnelse 

och ända. Han visste blott, vad Lelm själv dagen efter sagt 

för honom, nämligen att han slagit Turdin några örfilar. Då 

hade organisten frågat: För vad orsaks skull?» och Lehn 

hade svarat: »Herr Per har kallat mig skälm ock tjuv», varvid 

organisten yttrat: »Ja, då var det ej mer än rätt.» 

Ehuru Lehn ej bekommit den ljärde citationen, innan han 

reste bort, företogs saken till ventilation, och påstod actor 

»eller mera hans advokat rektor Norman», det svaranden förbrutit 

sig så högt, att han borde dömas från livet. Målet 

uppsköts ännu en gång ock utsattes att förekomma lördagen 

därefter, då äntligt slut skulle falla, antingen Lelm comparerade 

eller icke; emellertid togs conrector med de sina i K. 

M:ts hägn och försvar till liv och gods, och det förbjöds Lehn 

vid förlust av liv och gods att honom eller dem någon oförrätt, 

övervåld eller varjehanda andra injurier tillfoga. Då 

hustrun ej visste, var han var stadder, uppsköts saken till 

den 15 sept. Men då inlade conrector ytterligare sin protestationsskrift, 

varati lian »nästan över hövan» klagade jämmerligen 

över att saken ej på den förelagda tiden blev definitive 

avhulpen, och föregav sig vid Lehns hemkomst vara fridlös, 

vårföre han ämnade fly staden med flera onödiga ocli fåfänga 

undsägelser, vartill rätten ej vidare gjorde än lät säga honom,


att han måtte giva sig till freds, till dess Lehn hemkomme; 

förr kunde rätten icke giva något äntlig-t slut, helst som Lehn 

vore till livet anklagad. 

Den 15 sept, föll äntligen utslaget. I detta får man en kort 

redogörelse för förloppet vid slagsmålet. Turdin hade, i all 

vänlighet kallad till grannen Lehn, kommit till honom i hans 

hus. Där hade de suttit en stund tillhopa, dä de kommit att 

tala om ett mål mellan Lehn och en borgare Östen Christophersson, 

vilket året därförut avdömts. Då Turdin därvid 

sagt honom, att Östen vore orätt skedd och orätt dömt, hade 

Lehn, som höll Turdin suspect att ha skrivit åt Östen, slagit 

Turdin några örfilar, ett blodsår på näsan samt blånader i ansiktet. 

Rätten fann detta delictum (brott) ej av den vikt och 

beskaffenhet, att Lehn därför borde dömas från livet. Men 

då Turdin var en pri v i liger ad prästman och Lelms kallade 

gäst, som hos Lehn bort njuta hus- och hemfrid liksom i sin 

egen gård och tomt, och då Lehn, även om Herr Per talt eller 

sagt något uti Östens sak, det ej behagade honom, bort besinna, 

att man äger lag och ej slag med andra, så kunde rätten 

ej fria honom från att ha brutit konungens edsöre och dömde 

honom att böta målsäganden 60 mark, konungen lika mycket 

och staden 40 mark samt för åtskilliga citationers försittande 

ytterligare 3 mark. Normans önskan att få den hatade mannen 

dömd till döden gick sålunda ej i uppfyllelse. Han hade 

dock den trösten, att böterna blevo rundligt tilltagna. 

Senare omtalas, att en j> transaktionsskrift» år 1681 upprättats 

mellan Lehn och Herr Turdin. I denna hade ett vite av 

50 daler s. m. utsatts för den av dem, som bröte en dä träffad 

förlikning de båda männen emellan. Denna hade antagligen 

kommit till stånd efter denna rättegång. Överenskommelsen 

bröts emellertid, som vi i det följande skola se. 

I en till biskopen år 1686 ingiven skrift hade Lehn anklagat 

Herr Turdin för bodräkt eller rent av för stöld, såsom Turdin 

fattade anklagelsen. Det gällde 200 st. tegel, som Turdin 

skulle hava tagit av Samuel Klumb. Herr Turdin stämde i

122 CONKECTOB ÏUBDINS STRIDER. 

sin ordning Lehn till rätta för denna beskyllning. När målet 

för första gången förekom, d. 9 maj 1687, begärde Lehn, att 

rätten skulle ålägga Turdin att skriftligen sin klagan i rätten 

inlägga, då han på sin sida också skulle skriftligen sig förklara. 

Rätten gav sitt bifall härtill och uppsköt målet. Under 

de korta förhandlingarna hade Lehn hunnit att till sin 

motståndare fälla ett yttrande, som han sedan fick ångra. 

Detta lydde sålunda: Tig vill jag väl agera med, tig haver 

jag i säcken; fattas intet mera, allenast jag knyter till bandet. 

Enligt Lehns skriftliga förklaring skulle emellertid hans 

anklagelse alls icke gälla stöld eller något dylikt, utan i sin 

skrift till superintendenten hade han blott framhållit, vilken 

vänskap han bevist Turdin, då han på dennes trägna anhållan 

hjälpt till att med eu 3-dalersplåt, som Turdin givit honom 

i handen, förlika Klumb. Han hade endast beropat sig på 

det vänstycke, som han därmed gjort Turdin, i det han avböjt 

den rättegångsprocess, som detta oväsendet eljest skulle 

haA r a förorsakat. Under Lehns frånvaro skulle Turdin för hans 

piga Sara berättat, att Lehn vore honom tegel skyldig och 

att Lehn vidare genom honom befallt henne taga så mycket 

tegel utur Ivlumbens stuga. På det viset hade Turdin tubbat 

pigan att taga tegel, allt enligt Lehns framställning för rätten. 

Saken var emellertid icke så farlig, som det lät. Ehuru 

Lehn varit av rätten tillsagd att skaffa pigan Sara för rätta 

för att vittna, hade han ej gjort detta, såsom lian föregav, av 

den anledning, att hon vistades på landsbygden. Rektor Forzelius, 

Mag:r Pet. Graan och f. d. borgmästaren Olof Johansson 

hade emellertid efter hennes berättelse uppsatt en attest, som 

ställde saken i ett annat ljus. Enligt henne hade Turdin 

lånat sin granne Lehn tegel. En dag behövde conrector högeligen 

sådant själv och önskade få igen sitt lån. Lehn var 

då borta, men då pigan Sara visste av detta lån och även 

visste, att hennes husbonde tillsagt Turdin tegel hos Thomas 

Sundel och att detta slagit felt, ville hon konservera sin husbondes 

tro och redlighet samt gick därför uti en god tro och 

tog utur Ivlumbens stuga så mycket tegel, som Turdin hade

CONRECTOR TURDINS STRIDER. 123 

länt hennes husbonde. Detta hade hon gjort i den förmodan, 

att det icke henne och mycket mindre någon annat till last 

skulle räknas. Hennes tanke var att bristen igen med penningar 

eller tegel ersätta. — Samuel Klumb, från vilken teglet 

tagits, avlade ett vittnesmål, som var mycket oförmånligt för 

Lehn. Med den för teglet erhållna 3-dalersplåten var han förnöjd 

och sade sig i detta målet ej hava det ringaste att beställa 

med Turdin; icke heller hade han sökt tillfoga Lehn eller 

hans piga någon vanära, emedan pigan icke gjort detta i 

någon vidrig intention. Tillfrågad, om han av Lehn hört, 

att han ville Turdin härför till tjuvnad binda, svarade Klumb, 

att Lehn åtskilliga gånger därpå urgerat och frågat: Har 

icke Turdin stulit teglet? Och även, vi han sig för en 3-dalersplåt 

förlika låtit. Fast bättre hade varit, att Klumb härutinnan 

med honom gjort ett och således hela skulden in på 

Turdin deriverai När Lehn hörde detta, sade han det vara 

osanning. Klumb begärde då att få och fick även sin talan 

edeligen verificera. Då föregav Lehn, att Turdin tubbat både 

pigan och Klumben till slik bekännelse. 

Lehn åberopade en attest, som han erhållit av Herr Norman 

och dennes hustru. Enligt denna skulle Klumb i deras hus ha 

sagt, att Turdin stulit teglet. Häremot anförde Turdin, att 

Norman varit och då ännu var hans avundsman. Som bevis 

på ovänskapen anförde Turdin, att Lehn hade velat föregiva, 

att Turdin skulle hava stulit några stockar ifrån honom, vilket 

Norman sedan inberättat för konsistoriet. Enligt protokollsutdrag 

hade emellertid, enligt Turdin, denna beskyllning varit 

förklarad såsom utan vtlrde. Rätten synes ock hava delat 

Turdins mening, att intet vitsord kunde givas Norman. 

Ur det långa protokollet må ännu tvenne utdrag göras. 

Klumb tillspordes, på vilkens vägnar Lehn lämnat honom 

den nämnda plåten. Svaret blev, att Lehn därvid sagt: »Tag 

denne plåten i betalning för teglet, 0111 icke för min, så för 

conrectoris skull», varmed han också acqviescerat och aldrig 

efterfrågat, 0111 plåten var hans eller Turdins. Lehn tillfrågades 

om meningen med hans yttrande, att han hade Turdin


i säcken, ocli gav därvid ett undvikande svar: »Allenast jag 

tìnge rätt.» Rätten fann, att 3-dalers plåten gick jämnt upp 

emot teglets värde (efter (i mark för hundradet) och att denne 

varit given i betalning för teglet, men aldrig uti någon förlikning, 

samt befriade alldeles Turdin ifrån den grova beskyllningen, 

helst som han framför Lehn varit en redelig och rolig 

man; men Lehn, som för sin avog- och orolighet nogsamt 

funnes antecknad, sakfälldes till sina 40 mark. 

I sin klagoskrift av d. 21 maj 1(388 anförde Herr Turdin 

liera exempel på de obefogade klagomål, som Lehn framställt 

emot honom. Ett av dessa rörde en kålhage, som Lehns hustru 

och dräng sökt instänga av ett område, som ej tillhörde Lehns 

tomt. Turdin hade, enligt egen uppgift, med hövliga ord förbjudit 

dem detta, och han sade sig hoppas, att han däruti 

icke hade försett sig, sty den, som vill försvara sitt, förser sig 

icke, utan den, som vill mera intaga och som, när hans uppsåt 

icke får sin framgång, mig då hos min förman skamligen förskriver». 

Vidare ville han styrka sin äganderätt på följande 

sätt: »Jag kallar den tomt, som är nedanför min gård, min, 

emedan mitt härbärge där står.: Lehn hade ock, Turdin till 

försmädelse, skrivit, att lian därvid varit drucken, men därvid 

hade han såsom en osanningsman spart sanningen. »Nu kan 

den hedervärda rätten se Israels vrånghet», heter det vidare. 

»Han nyttjar min gärdsgård, genom min bekostnad uppsatt, 

till en kålhage, vaniti jag emot honom icke illa utan väl gör. 

Men Lehn är därmed icke benögder utan mig, för min välgärning 

till lön, ej allenast hos min förman illa utförer, utan 

ock inför den A-ärldsliga rätten citerar.» 

Två dagar senare förekom inför rådstugurätten åter ett mål 

härom. Därvid upplystes, att Herr Turdin år 1684 förhindrat 

honom att med sin gärdsgård komma ihop ined hans. Rätten 

skickade två rådmän att rannsaka härom, och när de återkommo, 

utläto de sig så, att Herr Turdin härutinnan varit 

något »vidrig», i det han sökt försvara det utom hans tompt 

var och lionom således ej tillhörde.


Den 8 maj 1688 agerade Per Turdin och Isr. Lehn såsom 

många gånger annars emot varandra för rätta. Därvid hlevo 

de befallda att taga avträde och gingo dâ ut i rådstugugången, 

växlandes ord med varandra. Ibland annat hade därvid 

Lehn sagt till conrectorn: »Want du mycket, Pelle?» Conrector 

svarade då: »Tu åsna! Jag är likväl en prästman; 

tu vore intet för god att giva mig min tillbörliga respekt!» 

Lehn löper därpå till rådstugudörren, viljandes gå in och 

sig besvära däröver, ' att han av conrector blev kallad åsna. 

Men rådman Höijer, som ock samma gång var i rådstugugången, 

steg till rådstugudörren, ryckte ut nyckeln och förmente 

honom således gå in rådstugan magistraten att bry, som då 

något förehade att diskutera. — Sedan hade Lehn d. 5 sept, 

s. å. för en sittande rätt skymfat Höijer, i det han utan respekt 

förkastat honom för hans beteende den 8 maj. Allt sedan 

Höijer då med vredesmod stött honom för bröstet, påstod sig 

Lehn lia känt sig opasslig, och skulle inom natt och år något 

dödligt åkomma, skulle Höijer svara till hans liv. Höijer 

besvärade sig över denna och flera andra invektiver, som Lehn 

rätten till olust och förtret omrörde, och rätten fällde honom 

till 40 marks böter. 

En dag i sept. 1687 hade Isr. Lehn kallat Herr Turdin och 

hans hustru med okvädinsord. Dessa vände sig då till borgmästaren, 

vilken skickade stadsvaktmästaren till Lehn att 

förmana honom till stillhet; eljest skulle han tagas i arrest. 

När stadstjänaren samma dag omkring kl. 4 e. m. framförde 

denna tillsägelse, hade Lehn på allmän gata och i mångas 

åhöro utropat och kallat Herr Turdin en stocke- och tegeltjuv 

samt hans hustru en hora. Två hustrur intygade, att han 

verkligen yttrat dessa ord, och själv nekade han icke heller 

därtill, men invände, att han ej direkte injur erat Herr Turdin 

och hans hustru, utan endast conditionaliter sagt, att Herr 

Turdin vore en tjuv och hans hustru en hora, till dess de 

kunde bevisa honom ha stulit en halvöre, vilket ock styrktes 

av vittnen. Lehn dömdes att böta 60 mark s. m. för sitt 

yttrande om Herr Turdin, varvid det höga beloppet motiveras


därmed, att Lehn efter vanan av idel malice laîderat honom 

till hans ära och existimation. För injurierna emot Tnrdins 

hustru fick han böta 6 mark s. m. 

Av allt att döma var Lehn en, även för Piteå-förhållandena, 

ovanligt stor bråkmakare, men så var icke heller Herr Turdin 

någon fridens man. Ehuru han för egen del hade sä många 

rättegångar, att hans processlystnad borde därav hava blivit 

tillfredsställd, inblandade han sig, åtminstone en gång, i ett 

mål, som alls icke vidkom honom. 

Rådman Johan Eriksson Höijer hade en dag fällt något 

ofördelaktigt yttrande om Israel Lehn i kapten Ertmans hus, 

och kaptenen hade därom givit Lehn en attest. Med innehållet 

i denna var rådmannen ej belåten och hade därför kallat kaptenen 

en osanningsman. Kaptenen stämde då rådmannen till 

rätta för detta yttrande. Då målet förekom den 21 maj 1688, 

infann sig också Herr Turdin, ehuru okallad, på rådstugan 

och blandade sig i saken. : iMecl ivrighet föll han parterna i 

talet», heter det, »och gjorde för rätten ett märkeligt oljud, så 

att man intet väl fatta kunde, vad han talte.» Han fick härför 

plikta 3 mark s. m. 

Som prov på Herr Turdins skrivsätt göra vi ett utdrag ur 

en inlaga av honom till rätten d. 21 maj 1688. Hans motståndare 

Lehn hade i en skrivelse till rådstugurätten gjort 

gällande, att det var Herr Turdin, som först brutit förlikningen 

av år 1681; i sin inlaga vill Herr Turdin visa, att det 

däremot var Lehn, som brustit härutinnan. En punkt i den 

långa skrivelsen handlar om ett lån av Turdins badstuga, och 

vi återgiva denna här fullständigt, ehuru med moderniserad 

stavning. 

Till oss kommer, heter det i Turdins skrift, glasmästarens 

piga och begär nyckelen till badstugan; min hustru svarar: 

»Thet gör jag icke, ty mitt malt vill efter två dagar till badstugan. 

Pigan svarar |: utan tvivel genom Lehns och glasmästarfolkets 

conspiration :| »Yi slcole allenast torka litet 

korn; sedan skole I strax få nyckelen igen.» Men märker icke


så vackert stycke. När de nyck eleu få, torka de icke korn, 

utan strax låna Israel badstugan. Yack ert av dem taga badstugun 

ifrån mig, den jag halv ägde, och den, som ingen V 2 

öre i den ägde, låna! När maltet ville till badstugun, sänder 

min hustru efter nyckelen, men får till svars, att Israel där 

sitt malt haver; tå stiger min hustru till Israel, honom vänligen 

beder, att hon nyckelen kunde bekomma, men Israel 

svarar mäkta spotskt åtskilliga gånger på min hustrus anmodan: 

»Nej, ingen nyckel får tu av mig.» Därför nödgas 

min hustru, på det maltet icke skulle fördärvas, lyfta dörren 

av hakan på mälteslavan, varigenom Israel icke en halvors 

värde skada skedde. Han hade själv nyckelen; därför fick 

han ansa sitt malt, som han bäst kunde; men om han säger, 

att hans malt blev igenom mitt malts torkande fördärvat, 

haver lian som ingen ärlig karl ljugit. Nu frågas, om den 

sig förser, som vill torka sitt malt i sin badstuga, på det det 

icke skall fördärvas, eller den, som badstugan icke tillhörer 

och likväl tillbjuder sådant att förvägra. Det lån, glasmästaren 

då gjorde, håller jag före vara ett orättmätigt lån, det jag 

med goda skäl kan bevisa, men det behöves intet, utan jag 

haver torkat mitt malt i min badstuga. Så långt Turdin. 

En piga Malin, som tjänade hos Turdins, när osämjan om 

badstugan uppstod, men sedan flyttat därifrån, framställde 

inför rätta saken på följande, ganska avvikande sätt. Skickad 

av sitt dåvarande husbondfolk, kom hon till Erik Olofsson 

glasmästare för att låna badstugan för att torka något malt. 

Glasmästarens hustru svarade då: »Jag kan henne intet mista, 

emedan jag haver själv något till att torka.» Men sonen Erik 

åter svarade: »Vi måste låna dem badstugun», vartill ock 

hustrun äntligen samtyckte och sade: »Så må det då denna 

gången ske.» Med detta svar gick pigan hem till sitt husbondfolk. 

Men glasmästarens hustru åtrade sig strax därefter 

och skickade efter badstugunyckeln, i det hon föregav sig skola 

torka litet korn; men sedan hade hon länt badstugan till Israel 

Lehn. När då Herr Turdins malt bars till badstugan, 

gick ock hans hustru själv med. Men efter badstugan var

128 CORRECTOR TURDINS STRIDER, 

igenläst och hon intet efter loven kunde bekomma nyckelen, 

sparkade hon på dörren, så att denna tillika med gåten föll 

in på golvet. 

Rätten fann båda parterna vällande till denna oredan, glasmästarens 

hustru, emedan hon länt twem ett (en och samma 

sak till två), och Turdins hustru, emedan hon brutit badstugudörren. 

Men emedan detta â båda sidor var gjort av enfaldighet 

jämväl deras män oveterligt, så förskonades de med 

att vardera giva till kyrkan 2 daler s. m. Detta skedde den 

6 sept. 1 (»88. 

En av Lelms grannar var f. d. borgmästaren Johan Johansson, 

men med grannsämjan var det även på det hållet som 

det kunde. Den 25 jan. 168(5 besvärade sig denne över Lehns 

förhållande emot honom, i ty att Lehn förtalt honom på åtskilliga 

ställen samt undsagt och hotat honom. Och emedan då 

tillstundade en stor högtid, begärde borgmästaren, att han 

måtte få njuta julefrid. Johan Johanssons förteckning på 

Lehns förseelser emot honom omfattar fem punkter. Enligt 

en av dessa skulle Lehn på honom dragit »vrång öga» år och 

dag. Lehns egen hustru hade ock hos M:r Peders hustru 

beklagat sig över huru Lehn hotat henne och andra. Av 

detta hade M:r Peders hustru fått orsak att varna Johan Johansson 

genom dennes hustru och säga f. d. borgmästaren, 

att han skulle A 7 akta sig för Lehn. ÄA r en hos conrectorem 

Herr Per Turdin hade Lehn förtalt honom. 

Så fort conrectorn nämndes, blev han aA' r ätten efterskickad. 

Lehn sade sig emellertid icke akta honom, efter Turdin vore 

hans avundsman. Lehn hade enligt egen uppgift tvä gånger 

citerat honom, utan att conrector comparerat. — Herr Turdia 

kom emellertid genast för rätta och berättade åtskilligt om 

Lehns förhållande emot honom och andra. 

Lehn hade haft en pant hos Turdin; »vad det A 7 ar, är dem 

emellan», heter det litet hemlighetsfullt. En dag sänder Lehn 

sin piga till conrectorem med en plåt med begäran, att Turdin 

ville A'äxla denna samt taga sina penningar igen men ock åter 

j

CONRECTOR TURDÏXS STRIDER 129 

ställa panten. Men som' Turdin ej var med lösa penningar 

stadder, fick pigan gå hem med det svaret. En liten stund 

därefter kommer Lehn själv, har med sig penningar, löser 

panten och sätter sig ned. Herr Turdin tager upp ett eller 

två stop öl, och så begynna de tala om de oxar, som konfiskerats 

i Skellefteå socken efter Ivåge marknad, 1 och Lehn 

1 Ilärme 1 syftas på en händelse, som på sin tid väckte stort uppseende. På 

Kåge marknad liade påtingats och 14 dagar efter denna av rådmannen i Umeå 

Peder Matsson för landshövding Hans A. Ivruses räkning hemma hämtats 5 

oxar och 17 getter. Men då Piteå borgare enligt sina privilegier hade uteslutande 

rätt till handel med allmogen i socknarna Piteå, Skellefteå och Burträsk, 

sågo de häri ett intrång av Umeå-borna, helst som de köpta oxarna drevos till 

Umeå. Visserligen upplystes det senare av dem, som förde oxarne, att do voro 

landshövdingens egendom, men Piteå-borna trodde detta vara en dikt för att 

ursäkta den olaga handeln och läto konfiskera djuren. Don 27 aug. 1685 antecknas 

detta såsom »nyligen» skett, och rådmännen Enok Claesson och Hans 

Larsson Bergh samt stadstjänaren Israel Lehn ansågos vara upphovet till denna 

»oredan». Av utsedda män värderades oxarne till 77 dalor k. m. och bockarna 

till 34 daler. Av dessa penningar skulle tull och accis genast erläggas till 

staden, men det övriga skulle få innestå hos de borgare, som efter konfiskationen 

köpt djuren. Av dessa hade f. d. borgmästaren Johan Johansson för 24 

daler förvärvat sig det dyraste, nämligen en stor, hvit oxe. 

Ej belåten härmed, återfordrade landshövdingen kreaturen av borgarne, men 

dessa vägrade. Han klagade då hos konungen, och d. 3 mars 1686 upplästes 

på Piteå rådstuga ett kungl. brev, vari begärdes förklaring rörande konfiskeringen. 

Nu torde man i Piteå börjat bliva litet bekymrad. En vecka senare 

begär Hans Larsson Bergh avsked från sin rådmanstjänst, förebärande sin 

ålder och sina bräckligheter som orsak, och f. d. borgmästaren Johan Johansson, 

som köpt den bästa oxen, föreslår jämte en annan å samtliga borgerskapets 

vägnar, att man skulle företaga nytt val au rådmän i stället för de 

förutvarande, emedan dessa emot borgerskapets vilja och samtycke börjat en 

»onödig aktion» emot sin landshövding. Be klandrade rådmännen uppstcgo 

därvid och togo sitt avträde ifrån rätten, varefter nya genast valdes i deras 

ställe. Bot är på den ändrade ställning, vilken Johan Johansson i denna sak 

nu intog, som Lehn här syftar. 

Slutet på historien om denna konfiskation är i allra största korthet följande: 

Som rådman Anders Svensson verkställt densamma, hade landshövdingen 

genom skrivelse ålagt honom att framföra oxarne till Umeå, sedan staden först 

lösgivit dem. Borgerskapet svarade emellertid, att allt skett efter allas deras 

samtycke, och vägrade att utlämna dem. Senare förspordes det, att landshövdingen 

ämnade utpanta oxarnas värde av den nyss nämnda rådmannen; men 

då sammankommo borgarna och beslöto att förhindra detta. Till den ändan 

utvalde do åtta män, däribland I. Lehn, som å stadens vägnar skulle utföra 

deras beslut. Och det gjorde do till stadsbornas fulla belåtenhet. När häradsskrivaren 

Maijman kom och med läns-, tolv- och fjärdingsmän ville verkställa 

exekutionen lios rådman Anders Svensson, »avvärjde» dessa detta, så att häradsskrivaren 

med sina biträden måste avresa med oförrättat ärende. Det enda, 

som han kunde uträtta, var att sätta ett utanlås för rådmannens sjöbod, vari 

hans lösa egendom var förvarad. Borgarne berömde ock sina ombud för det 

de därvid sig väl och hövligen comporterat cch ingen av landshövdingens ut- 

10—140303. Nord lander, Norrländskt skolliv.


frågar, vi borgmästaren Johan Johansson slmile sig därifrån 

avsöndra. »Efter han det gjort», sade Lehn, »behöves ej lita 

honom till eller rådfråga om något.» Conrectorn ville nn, såsom 

han berättade, gärna avstyra sådant tal men kunde ej. 

I stället framhärdade Lehn med sitt tal och sade, att Johan 

Johansson droge största handeln under sig, efter han hade 

brodern och åtskilliga svågrar och drängar, som åstadkomme 

stor oreda i lappmarken. Men så skulle han ock skatta därefter 

näst efter tullnären, hade Lehn menat. 

När nu Lehn hörde detta vittnesmål, stiger han på dörren 

i tingssalen och »säger sig intet akta». Detta upptog Johan 

Johansson som sidvördnad emot rätten och ville ha det till 

protokollet antecknat. »Israel Lehn vände sig om, kom springandes 

till bordet,. ursäktandes sig och sade sig ej mena rätten 

utan såsom tillförne: »Jag aktar intet Herr Peder, vad han vittnar, 

ty han är min avundsman.» Även förklarade han, att han 

icke ville svara muntligen, utan ville göra det skriftligen, när 

han finge borgmästarens inlagor. Då Johan Johansson härvid 

anmärker, att han haft dem färdiga ett helt år, »springer Lehn 

av och an, stundom på dörren och stundom till bordet etc.» 

Herr Turdin vittnade vidare, att Lehn sagt: »Sker intet 

detta, skall ställas på hans gård ett evigt krig. Jag har 

skickade med ord eller gärning injurerat, änskönt liiiradsskrivarcn i den punkten 

lämnat landshövdingen annat besked. Det på boddörren satta utanlåsct 

hade emellertid Lehn på Enok Claessons befallning slagit sönder och kastat 

sin kos pä isen. Till sin ursäkt anförde Lehn dessutom, att rådmannens hustru 

gick havande och på fallando fot, varför hon behövde några viktualieporsedlar 

ur boden till sitt och sitt tjänstefolks uppehälle. 

Genom hovrättens utslag av d. 30 juni 1G88 dömdes do två såsom upphovsmän 

utpekade rådmännen och andra av borgerskapet att för sitt otillbörlig" 

förhållande och för sin stora sidvördnad emot sin landshövding hos denne göra 

avbön. Ehuru rätten haft fog och orsak att dem med tillbörlig näpst anso, 

hade den av särdeles konsidorationer stannat vid denna milda dom. Vid hovrättens 

överläggning framhölls bl. a. att fel ock voro begångna å landshövdingens 

sida: oxarna voro köpta på stadens gebit, och den, som förde deni> 

hade ej farit rätta vägen utan bredvid >i buskarna», varigenom han gjort sig 

misstänkt. Även anmärktes det, att landshövdingen i en och samma perso» 

varit relis (brottslig), när han köpte oxarne i strid mod stadens privilegier? 

actor (åklagare), när han begärde dem igen, och executor, när han bcfalldo. 

att de skulle tagas igen. Det var, som man sade, galenskap på båda sidor. 

Detta förklarar nog, varför domen oj blev hårdare.

CONRECTOR TURDINS STRIDER. 

131 

svärdet, och bliver det intet förr, skall [det] ske i lappmarksvägen, 

1 varest antingen lian eller 'magen skall akta sig, ty ingendera 

är ännu edsvuren borgare.» 

Härvid submitterade sig Lehn ifrån rätten och bad conrectorem 

hålla mun pä sig och hellre gå till Samuel Smed och 

tala med honom om teglet, helst efter han förlikt honom med 

en 3-dalers plåt. Härmed syftas på det tegel, som Herr 

Turdin enligt Lelms påstående skulle hava stulit, ehuru han 

nedtystat saken. Vid denna hänsyftning blev conrectorn tydligen 

mycket ond; protokollet antecknar, att han kallar Lehn 

tjuv och skälm, till dess han det skulle bevisa så sant vara; 

därhos sade han, att Lehn skulle för en sådan se ut. 

Bland Johan J ohanssons anklagelser mot Lehn var ock den, 

att Lehn skulle beskyllt borgmästaren och häradshövdingen 

för oärlighet. När Luleå kompani exercerades i Piteå, hade 

dessa till det spenderat 7 kannor brännvin, men sedan hade 

de, enligt hans påstående, fört detta på staden. Äntligen lydde 

en anklagelse så, att Johan Johansson skulle i lappmarken 

ofta suttit »bredvid tingets, varmed ginge allt orätt till. 

Rätten lät tydligen mildhet råda och nöjde sig med att 

tilldela Lehn en varning. Men emedan den ljuvliga juletiden 

och vår Herre Jesu Kristi födelse tillstundade, då var och en 

borde och ville vara fredig, tog den borgmästaren och hans 

hustru, hans niåg och dennes hustru samt borgmästarens legofolk 

i Iv. M:ts hägn och beskydd. 

Året 1G88 hade för Per Turdin varit synnerligen oroligt. Men 

den följande tiden blev så mycket lugnare. Landshövdingen 

Gotthard Strijk bevistade år 1689 d. 14 ang. en allmän råd 

1 På borgarnes resor till och frän marknaderna i lappmarken gick det merendels 

livligt till, ty da pokuleradcs ofta grundligt och då gjordes även gamla 

mellanhavandcn upp och det helst handgripligen. Yid ett sådant tillfälle synes 

Lehn i bvn Gråträsk ha förgått sig emot Johan Johansson, ty denne erinrar 

under denna rättogång honom om, liuru han där uppfört sig. — Även på 

häradsskrivaren Maijmans bröllop hade Lehn skickat sig illa och överfallit 

Johan Johansson med förtretliga ord. När så två personer leddo honom ut 

därifrån och Lclin kom på Vastansunds gärde, drog han ut kniven och det 

mot borgmästaren, som denne förmodade.

132 CONRECTOR TURDINS STRIDER. 

stuga i Piteå, ocli detta tillfälle begagnade I. Lehn till att 

framlämna en klagoskrift över borgmästare och råd i staden. 

Uti saken mellan honom och conrectorem hade, sade han, hans 

skäl och vittnen ej behörigen blivit hörda och upptagna. Han 

begärde därför ny rannsakning. Till svar härpå uppläste 

borgmästaren protokollet om Lehns sak och därjämte några 

förnäma mäns skrifter och bevis angående Lehns förhållande 

emot en och annan. Efter noga efterfrågan och underrättelse 

förklarade landshövdingen, att Lehn hade intet vidare att tala 

härå, utan skulle det förbliva vid magistratens slut och dom. 

Från det straff, som hans oskäliga klagan hade förtjänt, förskonades 

han, men han fick en allvarlig förmaning att därefter 

innehålla med sådant oväsen och insolentier. Eljest 

skulle han slutas ur staden. 

Detta var ord och inga visor. Också synes Lehns oroliga 

sinne hava lugnats härav, ty efter detta så gott som försvinner 

hans namn ur domboken. Kommer så till, att hans ekonomiska 

ställning synes under årens lopp blivit mindre god, så 

kan man förstå, att han hade varken lust eller råd att på det 

gamla viset agera inför rätta och ådraga sig dryga böter. Så 

väl Turdin som andra stadsbor fingo efter detta vara i fred 

för honom. På samma gång som Lehn upphör ock konrektorn 

att skylta i domböckerna, vilket visar, att det verkligen 

var Lehn, som var roten och upphovet till dessa ständiga 

och förbittrade rättegångar. Slutet på det hela talar till förmån 

för conrectorn. 

Trots alla sina rättegångar synes Turdin ej stått illa anskriven 

hos sina förmän i Härnösand. När Arnäs pastorat 

var ledigt år 1(193, föreslogs han därtill av en konsistoriemedlem, 

och en annan understödde förslaget men med den 

motiveringen, att Turdin bleve överflödig i Piteå, då landshövdingen 

sökte transportera trivialskolan ifrån Piteå till 

Umeå. Ordföranden var dock icke med om förslaget: dels 

var det ingen fara med skolan, dels var Turdin för gammal 

till pastor. Att han av någon annan anledning skulle vara 

olämplig, nämnes icke. 

.J

COX HECTOR TURDINS STRIDER. 133 

Konsistoriet hedrade honom till och med med förtroendeuppdrag. 

På en synod i Härnösand i januari år lt>94 beslöts, 

att ena året skulle sådan hållas där i staden och året därpå 

i Västerbotten. Till orator på synoden i detta landskap påföljande 

år utsågs Turdin; bland opponenterna nämnes Dn. 

Joannes Biörn, picdagogus i Tornea. — Enligt Hülphers dog 

Turdin år 1693. Hans änka, Elisabet Burman, nämnes 1707, 

då hon sålde sin gård till en borgare för 290 daler k. ni.

S. Kollegerna Staplian Dalijn ocli Mårten 

Beckman. 

Det är icke blott skolans inspektor och de båda rektorerna, 

som titt och ofta nämnas i domböckerna; detta var ock fallet 

med flera av kollegerna. Redan förut ha vi omtalat, huruledes 

Herr Staphan Dalijn rörande en hund hade en rättegång, 

som i domarens ögon var alldeles onödig, och huruledes han 

på ett gästabud svart förolämpade en borgarhustru. Men det 

var ej slut härmed. 

Dalin hade en svåger, som hette Johan och var av den redan 

omtalade och ännu i våra dagar kvarlevande släkten 

Klumb. Liksom de flesta lärarne hade även Herr Staphan 

jord, och av någon anledning hade han till svågern pantsatt 

några ägor. Men det gick här som så ofta eljest: man lånar 

en vän och får igen av en ovän. När Staphan sedan inlöste 

sin pant, fordrade svågern betalning för arbete, som han hade 

nedlagt på jorden. Härav blev tingssak, och rätten tilldömde 

år 1685 Ivlumben 47s daler k. m., och därmed skulle ock all 

övrig pryetention vara upphäven. 

Men de hade även andra mellanhavanden. Ivlumben hade 

beskyllt Herr Staphans hustru för att ha rövat eller stulit 

ifrån honom en ängeslott, och om den saken måste man även 

inför rätta. Kollegans hustru nekade emellertid härtill, och 

då några vittnen ej funnos, kunde rätten ingenting göra åt 

saken, utan med den nyss nämnda domen skulle även detta 

målet vara avslutat. 

I nov. 1682 hade Herr Staphan att inför rätta svara en 

borgares hustru. I en sedel (= brev) hade han skrivit till

KOLLEGERNA STAPHAN DALIJN OCH MÅRTEN BECKMAN. 135 

Östen Christierssons hustru Margeta Jöns doter och tillvitat 

henne, det hon i hans hus skulle ha sagt, att hon ombeflitat 

sig att förgöra sin livsfrukt. Då borgaren var borta på resa 

till Stockholm, stämde hustrun sj älv kollegan härför för rätta. 

Denne förklarade därvid, att han icke skrivit detta henne till 

någon prejudis, utan allenast för att varna henne och förmana 

henne att avstå med sådana ord. Rätten uppsköt målet till 

hennes mans hemkomst, helst som det angick konsistorium 

och borgmästaren ville consulera med prosten. I dec. var borgaren 

hemkommen, och då övertog han sin hustrus sak. Först 

skulle Herr Staphan i Erik Olofssons lui s ha överfallit Östens 

hustru med skällsord, kallat henne »Skam — etc. Tyff» och 

sedan dagen därpå skrivit den nämnda sedeln. När målet nu 

skulle företagas, hade emellertid svaranden absenterat sig, 

varför stadstjänaren sändes till honom för att anmoda honom 

att komma upp och försvara sig emot sin vederparts käromål. 

Herr Staphan nekade dock att göra detta personligen; men 

hade Östen insinuerat något skriftligt i rätten, skulle han ock 

skrifteligen svara. Tillfrågad, om han hade något skriftligt, 

svarade Östen nej; han skulle och ville munti igen utföra denna 

sak. Stadstjänaren skickades då för andra gången till Herr 

Staphan med tillsägelse att komma och sin sak muntligen 

förfäkta. Men Staphan nekade åter. Då skickades både notarien 

och stadstjänaren till honom med befallning, att han 

till det ringaste skulle bevisa rätten den äran och komma på 

rådhuset till svars. Men Herr Staphan nekade framgent, först 

emedan hans förman ej visste därav, och sedan emedan han 

ej vore lagligen citerad, nämligen av en prästman och en rådman 

eller annan hederlig borgare, vilket dock skulle hava 

skett, då han ock lovat att comparera. För rättens förakt 

fick kollegan böta 40 mark, och saken skulle stå honom lika 

öppen. Huru det sedan gick med själva huvudsaken, känna 

vi icke. 

Hiilphers säger om Dalin, att han var en »orolig» man, och 

det omdömet rättfärdigas till fullo redan av vad vi här på

136 KOLLEGERNA STAPHAN DALIJN OCII MÅRTEN BECKMAN. 

skilda ställen meddelat om honom, men ytterligare av vad 

som berättas om honom senare. 

Kommen ifrån Piteå till Burträsk i egenskap av komminister, 

råkade han i delo med pastorn därstädes D:nus Isr. 

Stecksenius. I ang. 1693 hölls därom rannsakning av prosten 

Ericus Finur i Skellefteå. Pastor klagade, att Dalin l:o på 

predikstolen ropat, att djävulen har upphetsat en hund emot 

sig (honom), och kommer alltså hela hundhopen emot honom 

skällandes; 2:o försummat göra gudstjänsten på en lördag, 

ehuru hela allmogen kom tillstädes, när det ringde l:a gången; 

3:o att han, när han om söndagsmorgonen kom tillstädes att 

examinera Catechismum, gjort det med största förargelse. 

När t. ex. bonden Anders Persson i Bygdeträsk läst 8:e budet, 

begynte Herr Staphan säga, huru Anders gjort efter det budet, 

fick så honom i håret och rev honom två gånger, knubbade 

honom med nävan, vred hans näsa, så att blodet strömmade 

efter; sedan tog han honom i handen, ledde honom ut på 

kyrkogården och satte honom själv i st ocken, vilket allt styrktes 

med en av sju bönder i Burträsk given attest; 4:o enligt 

klagoskrift av Anders Eriksson i Bobyn hade Herr Staphan, 

samma dag, som mannen var till Herrans nattvard, kallat honom 

en otacksam hund och sagt sig skola sätta honom på 

pliktpallen; vidare hade han bett honom köra ut de andra 

hundarne. av kyrkan, efter han var spögubbe och hade sådant 

kall. Äntligen hade Dalin, när han examinerade det 8:de 

budet, ropat honom under ögonen, att han var en ljugare och 

såsom en sådan borde härnäst lära det budet; 5:o till Lars 

Andersson i samma by hade han under absolutionen och skriftni 

ngen sagt: J)u är så uppstudsad av djävulen, och fånen 

har så kiust tin x3ron, att du vittnar orätt emot predikanten 

och går till skrift och icke bedes före: kanske du får fånen i 

bröstet.5 Vid förhör av katekesen hade Dalin sagt till honom: 

»Du skall böta 60 daler och sitta i fängelse och spisas med 

vatten och bröd.» 

Konsistoriet hade kallat de båda tvistande prästerna till 

ett prästmöte i Härnösand, men stämningen kom dem för sent


tillhanda eller två dagar efter det mötet var hållet. De blevo 

därför kallade till konsistorieförhör, och d. 14 febr. 1694 inställde 

sig- Herr Staphan. Denne förklarade sig oskyldigt angripen, 

och på tillfrågan, om han genom sina »nagelstickande 

predikningar» givit anledning till oenigheten, svarade han nej; 

han hade predikat, som om han verbotim följt en postilla 

(postillant). Sedan frågade superintendenten, om de ödelagt 

brännvinskrogen i Burträsk, vartill Herr Staphan svarade, att 

sedan aktionen begyntes mellan pastor och honom, hade pastorskan 

var lördagsafton låtit utbära en tunna öl åt dem, som 

höllo med pastorn. 

Fyra dagar senare var ock pastor kommen till Härnösand, 

och då blev det ett både långvarigt, allvarligt och grundligt 

förhör, om vilket vi här endast kunna lämna några antydningar. 

Först rannsakades rörande pastors nyss nämnda anklagelser 

eller om de insolentier, som Dalin hösten därförut 

skulle ha begått. Dalin bemötte dem sålunda: 

Pankt 1. (Om den hetsade hunden.) Detta tal hade pastorn, såsom 

han själv förklarade, tagit åt sig, emedan han då låg i träta 

med Dalin. Men detta var alldeles orätt, påstod denne. På Simonis 

et Judas dag hade Dalin på predikstolen talat om världens hat 

och förföljelse. Därvid följande Tertulliani och Augustini 

språk och anledning, hade han sagt: »Så går ock nu till: 

när en begynner hata och förfölja sin lärare, kan han ock 

komma andra därtill såsom en hund : när han begynner skälla, 

kan han ock komma andra därtill.» Att han angripit något 

stånd, vore idel calumniœ och osanning. 

Punivi 2. (Om den försummade gudstjänsten.) Aldrig mera 

än den gången hade Dalin försummat gudstjänsten, och då 

hade det skett för den svaga isens skull, som han och hans 

grannar skulle övergå. Därpå hade han ock attest. 

Punkt 3. (Misshandel av Anders Persson.) Dalin bestred 

varje misshandel av Anders Persson. Honom hade han aldrig 

överfallit eller slagit i kyrkan under examine catechetico. 

Därpå hade han flera bönders attest. 

Panici 4. (Om skymford och hotelse.) Även Anders Eriks

188 KOLLEGERNA STAPHAN DALIJN OCII MÅRTEN BECKMAN. 

sons klagan var obefogad. Denne hade efter allmogens begäran 

kommit till Dalin och bett honom att hålla predikan 

på måndagen, så att bönderna kunde lisas (befrias) på S. 

Jacobi dag, som inföll i den veckan. Därvid hade Anders 

uppvisat allmogens sedel, som var ställd till pastorn. Med 

anledning därav hade Dalin sagt: »Den är icke mig tillskriven, 

utan du går på bespejeri; och mig står intet att disponera 

om predikan utan kyrkoherden. Då förevitade bonden 

Herr Staphan, att han skulle hålla en obillig räkning med 

kyrkoherden, varvid Staphan svarade: »Ditt ämbete är att 

köra lit hundar av kyrkan och sätta fram horpallen, när så 

behöves (efter han är spögubbe), men icke att göra räkning 

mellan mig och kyrkoherden.» 

Punkt 5. (Lars Anderssons besA^är.) Efter Herr Staphan 

så hårt skriftat, hade Lars ej torts gå till skrift enligt besvärsskriften. 

Saken förklarades av Dalin på följande sätt: 

Lars tillika med 100 personer voro till skrift d. 23 april året 

därförut om en lördag, men om söndagen gick han intet fram 

till duken. Detta hade Dalin ogillat, men han hade icke angripit 

något stånd eller nämnt någon vid namn; då talte han 

också ej allenast om falskt vittnesbörd och lögn, utan ock om 

andra flera synder efter 10 Guds buds anledning. 

Pastor Stecksenius hade ock några andra klagomål emot 

Dalin. Så anklagade han denne för olydnad. Pastor hade 

nämligen låtit genom klockaren tillsäga honom, att han ej 

skulle slå för mycket vin i kalken, men då hade Dalin svarat: 

»Jag gör, som jag vill.» Själv sade Dalin sig ha sagt: »Jag 

vet väl, vad jag härtill skall göra och slå i.» Pastor hade 

vidare förehållit Dalin att vörda sin pastor såsom sin förman, 

men då hade Dalin svarat: »Biskopen är min förman», 

Praesul yttrade härvid: »Det är oss fast okärt och otjänligt 

att hava sådana discurser i en offentlig socknestuga. Det är 

sant, jag är hans och andras förman; dock bör pastor njuta 

sin respekt och heder.» Vidare hade Dalin lipat åt sin kyrkoherde 

på kyrkogården, när ett lik begrovs; men detta vore 

berättat av ovänner, sade Dalin, och han hade aldrig sådant gjort.


Vid förhöret föredrogs en med socknens sigill försedd klagoskrift 

emot Dalin, som insänts till konsistorium och med 

vilken avsågs ingenting mindre än att klaga bort komministern. 

Om denna påstod Dalin, att endast 7 personer ropat och samtyckt 

till densamma. Habes testimonium (har du intyg därom)? 

sporde Prœsul: Sa var för honom sagt, blev svarat. 

Prœsul ålade då Dalin att skaffa sig skriftlig attest därpå. 

Mela församlingen törs ej giva någon», svarade Dalin. »Veni 

nekar?» sporde härvid pastor. 

Kyrkoherden och komministern hade några ouppgjorda räkenskaper 

sinsemellan. Differensen var ej större än 20 à 30 

daler, men ändock uppstod därom stor oenighet, klagomål och 

träta. Även församlingen hade lagt sig i saken och i sin 

skrift anklagat Dalin för att ha lämnat pastor en räkning, som 

icke var riktig. Orsaken till denna inblandning var den, att 

pastor i sockenstugan sagt, att räkningen var obillig samt, enligt 

eget medgivande, låtit kalla Dalin till räkning i församlingens 

närvaro, och denna kallelse hade skett — från predikstolen, 

ett handlingssätt, som biskopen karakteriserade såsom 

rätt oanständigt. Räkningen skulle efter pastors tillkännagivande 

ske i sockenstugan samma dag efter predikan. Men 

därav blev intet, ty Dalin hade icke räkningarna med sig och 

kunde icke heller så hastigt gå hem efter dem, emedan hans 

bostad låg ett stycke därifrån. Han infann sig emellertid i 

sockenstugan utan att dock där göra upp sitt mellanhavande 

med pastor. Detta vann biskopens fulla gillande, ty eljest 

hade Dalin gjort sig skyldig till sabbatsbrott. I sockenstugan 

hade Dalin enligt samma anklagelseskrift varit »rasande». 

Pastor förklarade nu detta så, att han lopp, sticken och onder, 

utur sockenstugan. Prœsul: »Varför gjorde Dalin det?» — Respondit 

Dalin, att pastor kallade sig (honom) ljugare. Pastor: 

Bevisa det! — Respondit Dalin: Att hela församlingen det 

hört. — 

Av allmogens många klagomål förbigå vi åtskilliga och anteckna 

blott följande: att Dalin sagt, att pastor skulle akta 

sig, att icke han (Dalin) »stryker kappan av honom», vartill

140 KOLLEGERNA STAPHAN DALIJN OCH MÅRTEN BECKMAN. 

han dock nekade; att Dalin predikat hårt över det

KOLLEGERNA STAPHAN DALIJX OCH MÅRTEN BECKMAN. 141 

icke stå till vid sanningen. Till sist kom mannen med några 

bestämda uppgifter. På en storböndag hade Dalin slagit Erik 

Andersson i Långvattnet, och Christiern i Abyn lät han aldrig 

vara i fred utan trätte på honom. Dalin svarade, att, om han 

trätt på honom, så hade mannen gjort något stort skälmstycke, 

flyttat råmärke i åker ock äng eller, såsom hänt en gång, 

tagit en lagskrinda hö på hans äng. Vidare hade Dalin bamiat 

Lars Andersson i Bolbyn så, att denne så när kommit från 

vettet. Dalin svarade, att mannen visserligen gått till skrift 

men sedan ej till nattvarden. 

Herr Staphan hade i tvenne skrifter till konsistorium givit 

sina klagomål emot pastorn till känna. De innehöllo i huvudsak 

följande: 

Pastor och hans hustru hade honom förolämpat och stämplat 

efter lians välfärd, vilket han ville bevisa därmed, att de ville 

förhålla honom hans förtjänta lön; att pastoris hustru sagt 

sig skola piska honom, vilket löjtnant Nymans hustru berättat; 

att pastorskan kallat Dalin Daleoxe 1 och hans hustru 

Lapplcutta, vilket pastor dock alldeles förnekar. Dalin invände: 

Nils Nilsson i Bygdeträsk skall det vittna och besanna, 

men törs icke det göra, att han icke må bliva utskjuten 

av synagogo. Yidare skulle pastor ha förskrivit Dalin till 

landshövdingen, och hans hustru hade i pastors och klockarens 

frånvaro kommenderat om ringningen. Han hade ock beskyllt 

henne för otidigt drickande och hennes man för att ha önskat 

honom (Dalin) 49 djävlar. Denna Sista beskyllning torde 

emellertid varit obefogad. Länsmannen hade hört kyrkoherden 

och hans hustru träta med Dalins hustru i kyrkohärbärget 

om lönen, och därvid hade 49 daler nämnts, men icke 

lika många djävlar. En klagopunkt lydde så, att pastor icke 

tillät sin komminister att giva honom nattvarden utan brukade 

därtill Herr Hans Finur, komminister i Skellefteå. Pastor 

angav som skäl härför, att Dalin skämt hans hustru. »Vore 

I ovänner då?» sporde biskopen. »Ja», blev svaret. »Det var 

1 Öknamnet syftar troligen därpå, att DaJén var född i Härjedalen. Var 

hans hustru frän -Lappland?


icke vackert», fortsatte biskopen, »att gå till Herrans nattvard 

oförsonter med sin nästa och ganska oanständigt att därvid 

bruka en extraneo (en utomstående) framför sin kaplan och 

medarbetare. Pastor upplyste emellertid, att Herr Hans icke 

var enkannerligen ditkallad för den saken, utan han hade 

kommit dit för att hälsa på sin svärmor, och då hade kyrkoherden 

anmodat honom att giva sig och hustrun nattvarden. 

— Ett klagomål lydde så, att pastor tålt, att hans 

åhörare gått druckna till kyrkan; men pastor bestred det: 

han hade ej tålt det, om han blivit det varse. Utom det 

nämnda öknamnet hade Dalin av pastorskan även fått andra, 

nämligen porthund, skamhund, fähund och bälghund, och pastor 

hade dikterat det brev, som församlingen skrivit till konsistorium 

om Dalin. Pastor nekade- ej till denna sista beskyllning 

men sade, att det skett, emedan det var församlingens 

enhälliga mening att notificera Dalins orolighet. 

När förhöret avslutats och konsistorium höll överläggning, 

tyckte alla konsistoriales väl vara, att pastor och komminister 

kunde förlikas, vilket blev enhälligt slutet. Men vars och 

ens fel uppsattes och ställdes dem under ögonen. Pastor Stecksenio 

låg det till last: att han av predikstolen stämt sin komminister 

sig till privat räkning, det en grov ting är; att han 

skulle så förakta sin medarbetare, att han icke tillät honom 

sig och sin hustru kommunicera med Herrans nattvard utan 

tog en främmande; att han tog sig före att på en sabbatsdag 

hålla räkning; att pastor förmanas att styra sin hustru, att 

hon ingen förargelse därefter måtte åstadkomma; att avlägga 

krögeri och gå i kyrkan under Catechismi examine. Pastor 

inkallades och fick för dessa fel ett hart tilltal, varpå han på 

sin sida lovade bättring. Dock sade han sig högst förtryta, 

att hans komminister förtalar honom i socknen. Herr Praisul: 

»Han skall ock få sin tillbörliga näpst.» 

Sedan föreställdes komministern dessa fel: att han ej givit 

pastor skyldig vördnad, vilket bevisas av predikans utlysande pä 

måndagen utan kommunikation, då han ville låta begrava sina 

barn ; utan pastoris vetskap tager böter av dem, som sig ifrån

KOLLEGERNA STAIMI AX DALIJN OCH MÅRTEN BECKMAN. 143 

Catechismi examine absentera, gått sticken utnr socknestugan; 

att kan innehåller med sina nagelstickande predikningar och 

att fulminera på sina ovänner, dock förtager ingen predika 

lagen, allenast det sker med saktmodighet och lärdom, såsom 

Paulus lärer; beskyller, att pastor drager församlingen till 

helvetis genom sina predikningar. Herr Stephan inkallades, 

då ock honom hans fula och grova fel föreställdes med en 

sådan tillbörlig näpst och åtvarning, att, där han därefter 

skulle komma igen, hela denna saken skulle stå öppen. 

Bonden Joen Håkansson, socknens fullmäktig, förehölls, huru 

församlingen utan skäl sökte avklaga sin kaplan, mera kanske 

genom andras ingivande än egna råd. Och förmantes allmogen 

genom sin fullmäktige att avstå med sina fåfänga 

klagomåler och leva enigt med sina själasörjare. Biskopen 

frågade slutligen, om pastor och komminister ville förlikas. 

He svarade ja, och pastor A'ore strax redobogen att slå sin 

komminister i hand på god vänskap; detsamma gjorde ock 

komministern godvilligt, och skildes således välförlikta och 

goda vänner åt. 

Så hade då dessa långvariga och hetsiga strider fått ett 

lyckligt slut! Hock, alldeles lyckligt var det icke, ty den 

ene parten, pastor Stecksenius, avled hastigt i Härnösand, 

innan han hunnit lämna staden. Herr Staphan åter kunde 

glädja sig åt ett tydligt bevis, att han åtnjöt biskopens 

och konsistoriets förtroende. Prosten M:r Olaus Lidman i 

Tuna i Medelpad hade vid denna tid anhållit om en kaplan 

i stället för den ovärdige Per Hogzelius, och då sade sig konsistorium 

ej kunna göra något bättre förslag, än att för honom 

föreställdes just vår kaplan i Burträsk, Hn. Stephanus Halin. 

Vidare säges det om denne, att han var en både nykter och 

nitälskande man i sin predikstol. Genom en sådan anordning 

skulle för övrigt rum öppnas i Burträsk igen, heter det. 

Så fort Stecksenius avlidit, begärde änkan d. 6 mars 1(394 

sin son Daniel Stecksenius till hjälppräst; denne studerade 

då i Äbo. I en ny skrivelse begärde hon en vecka senare en 

studiosus Daniel Hambrin till sin nådårspräst, och slutligen


tillkännagav Nicolaus Spolander, dä komminister i Bygdeå, 

för konsistorium, att församlingen tänkte begära, att huset 

kunde, upprättas genom någon kapabel man; »och är dess förslag», 

heter det, »på Herr Hans Fluur, som en änkling är.» 

Denne var då komminister i Skellefteå. — Men änkan hade 

även ett annat bekymmer än det om nådårspräst. Herr 

Stephan skulle nämligen enligt henne ha hjärtligen glatt sig 

över hennes sal. mans hastiga frånfälle, och han skulle även 

ha utspritt, att mannen fått någon hård dom i Härnösand in 

consistono i den här skildrade aktionen och »något förverkat . 

Konsistorium var emellertid icke övertygat om behovet av 

en hjälppräst: då där icke var mera än ett altare, borde Dalin 

kunna uppehålla tjänsten, tills annan anstalt gjordes om vakantien. 

Beträffande Dalins glädje över pastors död och hans 

spargament skulle man tillskriva änkan, att hon inkomme 

med bevis därpå, då Herr Stephan skulle få tillbörlig näpst. 

Även till honom skulle avgå brev, att han skulle avstå med 

sådana otidigheter, där så i sanning funnes. — Till Stecksenii 

efterträdare i Burträsk pastorat rekommenderades av konsistoriet 

först kollegan i Piteå Nie. Fellenius, men beslutet 

ändrades, och skolmästaren i Umeå Per Attmarius blev den 

lycklige, sedan han av pastor i Bygdeå Herr Jacob Burman 

föreställts församlingen och denna förklarat sig vara med 

honom gärna nöjd samt vilja mottaga honom. Fellenius sökte 

sedan Indals då lediga pastorat i M edelpad, men kom ej heller 

dit. Han fick .slutligen Över-Ivalix pastorat och dog där år 

1709. Herr Stephan Dalin slutade sina dagar år 1719 såsom 

komminister i Burträsk och torde nog där ytterligare haft 

många strider, ehuru de icke kommit till vår kännedom. 

Mårten Beckman, borgareson från Härnösand, var på 1690talet 

kollega i Piteå samt på samma gång stadskomminister 

därstädes. Vi ha icke funnit så synnerligen fullständiga underrättelser 

om honom, men så mycket veta vi emellertid, att 

man ganska tryggt kan säga om honom, att han var den 

ovärdigaste av lärarne härstädes på den tid, som här är i

KOLLEGERNA STATHAN DALLTN OCI1 MÅRTEN BECKMAN. 345 

fråga, och det vill icke säga så litet. Med tuHnären Michel 

Tärnan hade han en långvarig tvist. I ang. 1693 skrev denne 

till konsistoriet med begäran, att detta skulle tillhålla Beckman 

att avbörda sig de »gamla beskyllningar», som tillagts 

honom. Vilka dessa voro, namnes ej, men man kan ana det 

av vad som längre fram meddelas. Till konsistorii fullmäktige 

a Beckmans sida vid rättegången hade Turdin förordnats, 

men med honom var Tåman ej nöjd. I samma brev 

anhöll denne därför, att en annan skulle utses i hans ställe. 

Hans skäl var, att Turdin förtalt honom och hans tjänst. 

I brev till prosten Esaias Graan i L uleå anhöll, konsistoriet 

nu, att denne skulle dels tillhålla Beckman att purgera sig 

för de nämnda beskyllningarna, dels ock varna Turdin för 

sådant tal, som han haft om tnllnären. 

Prosten hade emellertid icke så dåliga tankar om Beckman. 

I svaret på konsistorii skrivelse säger han, att denne alls icke 

tänkt på att uppskjuta rättegången; det vore en hel osanning. 

Han hade blott hos landshövding Douglas begärt, att denne 

skulle förordna en opartisk domare mellan honom och Tåman. 

— Emellertid fick Beckman på egen begäran Herr Samuel 

som konsistorii fullmäktig. När så Turdin i Piteå erfor, vad 

Tåman skrivit om honom, stämde han honom för rätta, särskilt 

förtörnad däröver, att Tåman om honom sagt, att han 

haft sin tjänst och sitt ärliga namn på förklaring. 

Stridens vågor torde vid denna tid åter gått högt i Piteå. 

Samtidigt med denna tvist mellan Tåman och Beckman antecknas 

i konsistoriets protokoll d. 28 febr. 1694, att rector 

Schöbe M. Daniel Nordin, conrector Dn. Petrus Turdin och 

collegi» Dn. Nicolaus Fabricius, Dn. Martin Beckman och Dn. 

Ericus Nascanius, d. v. s. tydligen hela kollegiet, besvärat 

sig över den förföljelse, varmed de esomoftast blivit försökta 

i sitt ämbetes förrättande. De påkallade därför nu konsistorii 

beskydd. Deras begäran lades ad acta, och mera känna vi 

icke om densamma. 

Om striden mellan Tåman och Beckman veta vi icke heller 

så mycket, men åtskilligt av vad som härom namnes före- 

II —140303. Nordlandet, XorrUinslst skolliv.

146 KOLLEGERN4 STAPHAN DALIJX OCH MÅRTEN BECICMAX. 

faller litet egendomligt. I okt. 1694 underrättar Tâman konsistorium 

genom brev därom, att kan ingått förlikning med 

Tâman ock till bekräftelse härpå medsänder kan avskrift av 

förlikningsskriften, vidimerad av conrector Turdin. Men i 

början av följande år fick konsistoriet från motparten ett brev 

av alldeles motsatt innehåll. Tâman förklarade nämligen i 

detta, att han alls icke ingått någon förlikning med sin antagonist. 

Så var ock fallet. I konsistorium upplyste nämligen 

biskopen d. 20 febr. 1695, att tullnären förklarat sig ej 

kava underskrivit någon förlikningsskrift. En »irring» vore 

begången men icke av Beckman utan av domaren. Denne 

hade nämligen låtit skriva två likalydande skrifter och själv 

skrivit sitt namn under den ena, men skickat den andra till 

tullnären. Ock som kan visst mente konom vilja underskriva, 

satte han ock kans namn under sin skrift samt lät så vidimera 

ock överskicka den, ett ganska lättvindigt sätt att gå 

till väga, om det nu verkligen var så tillgänget. Biskopen 

berättade emellertid (troligen från Visitationen vintern 1694— 

95), att han till Beckman sagt: »Lägg ifrån Eder detta!» 

Konsistorium beslöt ock att befalla denne att utföra saken. 

Frågan började således att taga en för Beckman obehaglig 

vändning. Och det blev snart värre. 1 april 1695 inkommo 

till konsistorium besvär ifrån Piteå stad över dess predikant 

Herr Mårten Beckman. Ehuru av biskopen vid dennes sista 

visitation där på orten påmind och befalld att avbörda sig de 

äreröriga beskyllningar, som påförts konom, kade han intet 

skött eller brytt sig därom, varav församlingen toge stor förargelse. 

Staden begärde därför, att Beckman måtte ännu en 

gång kärom allvarligen påminnas. Nu äntligen synes konsistoriet 

lia kommit pä det klara med vad slags man denne 

Beckman var. 

Det märkes», heter det, »av Herr Mårtens åtbörder, att han 

är en onyttig och ovettig maiu ; och det beslöts att skriva 

till landshövding Douglas med begäran, att han mätte tillhålla 

Beckman att in foro competenti purgera sig från berörda 

last. Härom skulle man ock underrätta staden.


Vilken denna last var, får man veta av konsistorii protokoll 

d. 23 sept. 1695. Från landshövdingen von Valter 

hade då ingått ett brev med underrättelse därom, att Herr 

Mårten Beckman var lagligen dömd brottslig till hor cri, som 

han i många år lönnligen bedrivit med Brita Sterner. Herr 

Mårtens och kvinnans horebrev sinsemellan voro bilagda 

denna skrivelse. Kort därefter ankom till konsistoriet ett 

nytt brev från landshövdingen, vari omtalas, att Beckman av 

hovrätten dömts skyldig till Guds ords och sakramentens missbruk 

i sina ogudaktiga brev till Brita. D. 20 nov. 1695 fick 

konsistorium underrättelse om en d. 12 sept. s. å. i Piteå 

hållen rannsakning med Beckman angående Guds ords missbruk 

i hans lättfärdiga brev. Avsändaren var kyrkoherden i 

staden Christ. Anzenius. 

Beckman blev till sist avsatt, såsom Hülphers uppgiver, 

»för grova laster», och han lär därtill ha blivit dömd till 

Marstrand att arbeta i 6 år. Han dog emellertid redan år 

1695. 

Några år äldre än han var kollegan och stadskomministern 

Isak Aug. Bång, länsmansson ifrån Fjäl i Medelpad. Hans 

verksamhet här uppe blev emellertid icke långvarig: han blev 

kollega år 1690 och »omkom» året därpå. Hülphers nämner, 

att han sköt sig, men lämnar oavgjort, huruvida det skedde 

med vilja eller av våda. Samme författare yttrar ock, att 

anmärkningarna om denne och några av hans efterträdare 

äro »obehagliga», och det är nog icke för mycket sagt. Säkert 

är, att betänkligt många lärare här uppe högst illa uppfyllde 

de berättigade fordringar, som författarne av 1649 års skolordning 

hade uppställt.

9. När svärdet hängde över skolan. 

Att lärarnes arbete i skolan skulle bli lidande av dessa och 

dylika strider, är icke underligt. Skolan befann sig ock på 

början av l(!90-talet i sä svårt lägervall, att dess tillvaro var 

allvarsamt hotad. Faran koin ifrån landshövdingen Gustaf 

Douglas, vilken ingått till regeringen med förslag om skolans 

flyttning från Piteå till Umeå. Hans skäl voro i huvudsak 

följande: Ehuru skolan njöte ett underhåll av 2 à oOO t:r 

spannmål av vissa därtill anslagna kyrkohärbärgen, skaffade 

docentes dock genom sin »nacklässighet» ringa frukt därför. 

Var och en av dessa ägde, säger han, allenast 6 à 7 discentes, 

och dessa vore enligt honom till på köpet av ringa profect. Föräldrarna 

ginge därför också ofta förbi skolan och sände sina 

barn till gymnasium eller till någon annan skola. Medan det 

här stode så illa till, blomstrade däremot paidagogien i Umeå. 

Yid denna funnes visserligen blott en skolmästare och en 

underskolmästare, men mot helt ringa underhåll informerade 

dessa med större flit ungdomen. Landshövdingen menade 

därför, att det ej vore något orimligt, om trivialskolan flyttades 

ifrån Piteå till Umeå eller om åtminstone lönen bleve 

med docentibus proportionerad. 

Att landshövdingens förslag ansågs farligt för skolans bestånd, 

synes av ett yttrande vid samma tid i Härnösands konsistorium. 

Kyrkoherden Ol. P. Sandin i Arnäs var död, och 

man överlade om vem som lämpligen skulle bliva hans efterträdare. 

En consistorialis nämnde därvid, såsom vi redan 

omtalat, conrector Per Turdin i Piteå, och en annan instämde 

däri med den motiveringen, att landshövding Douglas då sökte

NÄR SVÄRDET HÄNGDE ÖVER SKOLAN. 149 

transportera Piteå trivialskola till Umeå. Biskopen var dock ej 

med om detta förslag: lian menade, att ingen fara vore med 

skolan. 

Den klagoskrift rörande skolan, som landshövdingen insänt 

till regeringen, skickades i jan. 1694 av konsistoriet till prosten 

Esaias Graan i Luleå med anmodan till honom att pä ort 

och ställe rannsaka om förhållandena och därom insända relation. 

Uppdraget utfördes mera snabbt än grundligt. Redan 

en månad senare var prostens berättelse i konsistoriets händer, 

och ett kort referat av denna inflyter i protokollet. Prosten 

nämner först, att vid hans ankomst var väl schohcbetj änte 

någon häpenhot påkommen; men när han begynte föreställa 

dem saken, hade mesta parten beropat sig på Gud och sitt 

samvete, huru de sina tjänster förestått, och sagt sig vilja 

stånda till svars inför sin Gud, sin konung och sina andliga 

övermän. Om Petrus Turdin och Nicolaus Fabricius yttrar 

sig prosten särskilt och säger, att de ingalunda varit försumliga. 

Han hade själv examinerat deras disciplar och funnit 

dem som de andra av tämmeligen vackra profeeter. 

Med anledning av denna berättelse yttrade biskopen, att 

ehuru prosten icke velat utlåta sig, syntes likväl, att han 

odelat fliten» (d. v. s. i avseende på fliten skurit alla lärarne 

över en kam), efter han ej nämnt vare sig rektor Nordin eller 

en annan vid namn Bäckman. Över den förres naeklässighet 

hade borgarne i Piteå klagat, och konsistoriet avlät nu - en 

skriftlig uppmaning till dem att inkomma med viss berättelse, 

huru han förut skickat samt då skickade sig i sitt 

leverne och vid barnens information. Borgarna komma också 

snart med sitt svar, vilket tyder på svåra förseelser hos rektorn 

men ock på mycket överseende hos dem själva. De medgiva, 

att han i förstone, när han dit kom, varit något felaktig, 

men höllo före, att han senare bättrat sig. I början 

hade han, heter det, varit mycket fattig och måst mången 

om bröd anlita. Hans besökande blev därför av många illa 

uttytt. Men sedan hade de intet att beskylla honom för, 

utan, så vitt dem veterligt vore, hade han gjort sin flit

150 NÄR SVÄRDET HÄNGDE ÖVER SKOLAN. 

med de barn, som varit under hans information, Rektor 

själv ursäktade sig ock samtidigt för beskyllningarna ock tog 

Gud till vittne, med vad Hit han drivit ungdomens studier, 

varjämte han begärde Consistorii beskydd emot sina missgynnares 

illvilliga förföljelse. 

Landshövdingens anslag väckte oro i Bottnen, ty trots allt 

ville man behålla sin skola. Borgmästare och råd såväl i 

Piteå som i Luleå gjorde också vad de kunde till den ändan. 

För större commoditets skull önskade de behålla skolan och 

anhöllo i en skrivelse, att konsistoriet måtte behjärta deras skäl, 

då de hoppades, att landet (d. v. s. landskapet) skulle få 

hugna sig åt det kungl. benefìcio. 

Redan innan denna påstötning kom, hade konsistoriet d. 

30 aug. 1693 vidlyftigt och med allt eftertryck bemött landshövdingens 

skrivelse, vilken av detsamma karakteriserades 

såsom omild. Aldrig hade enligt konsistoriet någon anklagat 

alla docentes för nacklässighet, utan det var blott rektor 

Nordin, som vintern därförut angivits, och då hade konsistoriet 

vederbörligen påmint honom om hans skyldighet. Att i 

Piteå vore få lärjungar, bestreds ej; men därtill vore ej prœceptores 

skulden, utan det berodde, såsom socknen ofta intygat, 

på skolans transport till nya staden. Efter denna vore 

det nämligen ej längre så bekvämt att föra matsaker till 

barnen som förut. Till gamla staden hade föräldrar kommit 

var kyrkodag och då kunnat förstärka matförrådet åt de 

studerande barnen. Yid kyrkan hade föräldrarna ock haft 

sina egna hus, så att de sluppit leja sådant, och där hade 

de ock kunnat hålla sitt eget folk till barnens skötsel. 1 Denna 

paucitas (fatalighet) förorsakades således icke av prœceptorerne 

utan av dem, som voro rådande över sina barn. För 

övrigt hände det, heter det vidare, såsom ofta vid akademien 

och annorstädes, att de lärdaste män plägade hava minst 

disciplar till talet. Ringheten berodde ock därpå, att classis 

infima och den därför anslagna lönen transfereråts till Umeå. 

1 Skolbarnen hade således bott i de avlägset boondo böndernas kyrkstugor 

på kyrkvallen.


En följd härav var den, att föräldrar, innan de satte sina 

barn i skolan, måste förut hemma lära dem kristendom och 

svenska; men när de lärt dem detta, tyckte somliga föräldrar 

det vara nog och komme så ej vidare att hålla sina barn i 

skolan. — På de ringa framstegen i Piteå skola ville konsistoriet 

ej heller tro, och med tryggt samvete kunde det ej 

säga annat, än att de elever, som därifrån kommit till Härnösand, 

av deras prov och skrifter att döma varit lika goda 

som de, vilka frekventerat skolan i stiftsstaden. 

Uppgiften, att man i Piteå och dess omnejd skulle, med 

förbigående av stadens trivialskola, sända sina barn till gymnasium, 

trodde konsistoriet ej heller på, utan menade, att 

därpå skulle knappt ett exempel kunna uppvisas. Talet om 

den stora frekvensen i Umeå skola liölle lika litet streck, ty 

knappt 2 eller 3 lärjungar hade årligen därifrån kommit till 

Härnösands eller Piteå trivialskola. Att lärjungeantalet i de 

högre klasserna minskades, bevisade enligt konsistoriets åsikt 

ej något emot lärarne; det berodde helt enkelt på allmogen 

själv. De, som ej ville hålla sina barn till boken, toge dem 

merendels ur skolan, när de lärt läsa svenska och latin och att 

räkna. Detsamma vore ock förhållandet i Härnösand. 

Landshövdingens skäl för skolans förflyttning kunde konsistoriet 

således ej gilla, men i ett avseende önskade det villfara 

hans framställning. Det superplus eller överskott, som 

bleve av den till Piteå skola anslagna spannmålen, ville det 

anslå till docentibus vid Umeå barnskola. 

Consistoriales hoppades tydligen, att denna framställning 

skulle avvärja den hotande faran, och biskopen yttrade, att 

ingen fara vore med skolan. Några år senare hade han emellertid 

ändrat åsikt. Yid sammanträde i konsistoriet d. 10 

april 1695 discurrerades om Piteå skola och »det slätta tillstånd^, 

vari hon befann sig, och biskopen yttrade, att hon, på 

grund av rektors försummelse och inkapacitet, visserligen 

lolle, om ej mått och steg vidtoges. Hans förslag var därföre 

att flytta Nordin från rektoratet i Piteå till notariatet 

i Härnösand. Consistoriales voro ock av den meningen, att


en »god man» behövdes i Piteå, och en anförde, att landshövdingen 

befallt, att när någon funne rektor Nordin ined »brännvinskappen» 

skulle han strax draga honom därifrån i skolan. 

Men man befarade, att han icke »hade hand» att vara notarius. 

Duger han icke därtill, så duger han mindre att sittja 

rektor och undervisa ungdomen», var biskopens svar. 

Den föreslagna anordningen gillades emellertid ej, utan man 

beslöt att skicka en prästman v. n. Wänman på Nordins plats, 

helst som det var bekant, att denne ville dit. Man hoppades 

tydligen, att på detta sätt ha avvärjt faran, ty det beslöts 

att låta vederbörande, d. v. s. landshövdingen, förstå detta förslaget, 

varav framginge, att Consistorium ville vara sorgfälligt 

om skolau i fråga. 

Några månader senare var samma ärende åter före i konsistorium. 

Man hade gjort upp den nämnda planen utan att 

fråga Nordin till, och en av consistoriales yttrade nu, att man 

tvivlar, om man får M. Nordin ifrån Piteå. »Vilken haver 

honom så hårt insatt?» frågade biskopen. Då söktes in actis 

och befanns, att han fått Consistorii fullmakt men icke K. 

M:ts. Till förmån för Nordin yttrade sig ett par consistoriales. 

Lektor Öman menade, att ingen rannsakning vore gjord 

rörande hans förhållande. »Det synes väl, hurudant det är, 

av skolans tillstånd samt Piteå stads sista klagomål», svarade 

biskopen; »och är han icke capabel att förestå tjänsten, vilket 

vid sista Visitationen befanns, jämväl i exercitiernas corrigerande 

i stylo.» En annan invände, att Nordin icke kunde 

subsistera, om man toge honom med hustru och barn ifrån 

skolan. »Därtill måste linnas råd, och icke fördenskull skolan 

lida», svarade biskopen, som därjämte anhöll, att det för allt 

åtal måtte inprotokolleras», att han in consistono sagt, att 

skolan i Piteå behöver en allvarsam man, så framt hon skall 

kunna bestå.» — Den nämnde lektor Oman föreslog då en 

annan vid namn M. Nesselius, vilken vore en gammal academicus 

och ti,v superintendenten Micrander berömts för en vacker 

och capabel dräng. Biskopen sade sig emellertid intet taga 

några andra consilier utan ville avgöra saken själv. Han

NÄH SVÄRDET HÄNGDE ÖVER SKOLAN. 153 

menade ock, att han försvarliga gjort, om-Wänman komme 

till Piteå, såsom varit på förslag. När brevet om det förra 

beslutet skulle underskrivas, hade consistoriales söndrat sig, 

så att brevet ej kunnat avgå. Till slut var motståndet 

brutet, och det beslöts att erbjuda Wänman platsen, därest 

ombyte kunde ske med rektor i Piteå. Från Wänman kom 

snart svar, att han visserligen önskade sig en annan befattning, 

ett lektorat i Härnösand, men i brist på annat vore 

han nöjd med Consistorii tillbud. Nu tycktes saken vara klar, 

men man hade sålt huden, innan björnen var fälld, ty Nordin 

underrättade i brev, att han ville sitta vid sin lägenhet. När 

detta ankom, hade biskop Steuchius lämnat Härnösand, utan 

att efterträdaren, superintendenten Micrander, ankommit, varför 

intet vidare gjordes åt saken, än att Nordin tillsades att 

»göra sitt prov», tydligen inför konsistorium. Samtidigt förordnades 

om inspektion av skolan. Lektor Anzenius hade 

utnämnts till pastor i Piteå och skulle vid samma tid begiva 

sig dit. Han fick då i uppdrag att vid framkomsten vara 

tillstädes vid examen i skolan och granneligen efterhöra, huru 

med skolans tillstånd vore beskaffat, och att därom göra sin 

berättelse. Huru inspektionen utföll, känna vi ej ; det enda vi 

veta är, att Nordin nekade att avgå ifrån rektoratet och att 

Wänman fick Log. och Phys. lektionen i Härnösand. Nordin 

innehade rektoratet till sin död år 1708. 

Det vill synas, som hade man efter allt, som passerat i 

Piteå, ej längre där varit riktigt belåten med det sätt, varpå 

konsistoriet skötte skolväsendet i Övre Norrland; och om så 

var, kan knappast undra däröver, då så många ovärdiga lärare 

skickats dit upp. Även vid andra skolor stod det illa till 

vid samma tid eller litet senare. Så var fallet med lappskolan 

i Lycksele. I skrivelse till konungen d. 5 okt. 1717 klagar 

landshövdingen Magnus Grönberg 1 allvarsamt över tillståndet 

vid denna. Skolgossarne vore, säger han, blott sex, och detta 

ringa antal kunde ej väcka förvåning, då i lappmarken ännu 

1 H. A. Landshövdingarnes skrivelser. Västerbottens län. 1714—18.


vore kvar en »rot av hedniskt mörker», så att folket kunde 

räknas lor halvt hedniskt. Och orsaken därtill vore, säger 

han, de »slätta prästerna». Ej mäktiga det lapska språket, 

predikade dessa på predikstolen på svenska, medan tolken, 

som stode på gången, sedan uttydde deras ord på lapska. 

Vidare vore det en del av slika präster, som då ännu förde 

ett oticligt leverne med fylleri och andra straffbara laster. 

Landshövdingen föreslog därför bl. a., att skolan skulle transporteras 

till Umeå, varest gossarne kunde lära bättre seder 

och ständigt vara under noggrannare uppsikt av stadsskolemästaren. 

I Piteå hade rektor Daniel Steccenius avlidit, och en efterträdare 

behövdes. Då ingriper ingen mindre än samme landshövding 

och vänder sig icke till konsistoriet utan direkt till 

konungen för att få en sådan. I skrivelsen, som är av d. 5 

maj 1718, anhåller han, att till befattningen måtte förordnas 

mag. Jacob Orre. Denne vore barnfödd i socknen, hade påkostat 

sina medel till sina studiers fortsättande vid akademien 

i många år, varigenom han vunnit ett berömmeligit 

framsteg till graduili magistri, och äntligen hade han genom 

sitt skickliga och anständiga leverne gjort sig capabel att 

förestå detta rektorat, därest konungen skulle vilja meddela 

honom fullmakt därpå. — Rektor blev emellertid en annan. 

Aven ifrån Umeå förspordes missnöje med konsistoriets sätt 

att leda stadens skola. Landshövding Grundel skriver 1 d. 13 

nov. 1723 därom helt utförligt till konungen. Borgmästare 

och råd i staden vore, heter det, mycket sorgfälliga att få en 

skicklig och flitig person till skolmästare vid Umeå skola, 

helst som skolgången därstädes då en tid varit mycket förfallen 

dels på grund av de vårdslösa skolmästarne, dels för 

de oroliga krigstiderna, varunder stads- och skolehusen blivit 

av fienden uppbrända. En ökning av lärjungarne vid samma 

skola hade emellertid på sista tiden förmärkts, heter det, beroende 

därpå, att skolmästaren, mag. Jac. Orre, under den 

korta tid. han varit där, gjort sitt nit med informationen. Nu 

1 Anf. st.


kade emellertid denna förordnats till conreetor vid Härnösands 

trivialskola, ock da vore borgmästare ock råd angelägna att 

få en god man i stället. I detta syfte kade de ock vänt sig 

till konsistoriet ock begärt att få en man, om vilken de visste, 

att kan i anseende till sina studier, sitt skickliga leverne ock 

sin goda flit vore duglig att undervisa ungdomen. Men deras 

begäran kade ej bifallits. De kade av detta fatt ett svar med 

»några så svåra expressioner», att de därav föranletts till den 

tanken, att det vore fåfängt för dem att kos konsistorium 

rekommendera den person, som de bäst kände ock som de 

gärna ville förtro sina barns information. I stället kade de 

nu vänt sig till sin landskövding med begäran, att kan ville 

kos konungen andraga deras enkälliga åstundan i denna 

sak. Denna var att få kjälpprästen i Bygdeå Eric Netrin till 

sin skolmästare, i vilken önskan även skolans inspektor, prosten 

Grubb instämt. Om den föreslagnes duktigket kade borgmästare 

ock råd gott kopp, ock kans lärdom samt leverne förmodades 

ej vara konsistorium obekanta. Enligt deras förmenande 

vore han fullkomligt duktig ock skicklig till skolmästare 

i Umeå stad. 

Landskövdingen tillstyrkte för sin del denna ankållan, kelst 

som Netrin vore född i stiftet. Ivomme kan i conrector Orres 

ställe, skulle det lända till ungdomens stora förkovran i nyttig 

lära ocb skickeligt leverne, ock därigenom skulle också åtskilliga 

där på orten bevekas att sätta sina barn i stadens skola. 

De finge då den till deras informator, som de kände ock kade 

förtroende till, att kan med åkuga antoge sig deras barns 

undervisning. 

Landshövdingens både långa ock varmhjärtade skrivelse kade 

emellertid ingen påföljd: innan svar kom på denna, kade konsistoriet 

till platsen föreslagit ock förordnat en annan, nämligen 

magister Jok. Hedström.

10. Djiiknarne. 

Den skola, som, såvitt vi känna, allra tidigast omtalas i 

Västerbotten, fanns omkring ar 1600 i Luleå socken. Denna 

omtalas av Johannes Thomtc Bureus, Gustav II Adolfs lärare 

och Sveriges förste riksantikvarie, i hans dagboksanteckningar, 

Sumlcn 1 kallade, från hans resa i Norrland nämnda år. Det 

heter där s. 25: 1 Lule är capelianen skolemästare, och barnen. 

ur socknen gå i capcllansstugun till \atf\ lära; de övas till 

att sjunga lexor och psalmer; stra ffas med sten och band och ris. 

Den här avsedda skolan var tvivelsutan privat och besöktes 

helt visst av barn från burgna birkarla och landsköpmäns 

hem. Ett viktigt läroämne synes sången ha varit. Avsikten 

därmed var nog, att skolgossarne skulle kunna på ett verksamt 

sätt höja gudstjänsten i kyrkan. Om juldagens ottesång 

i Luleå kyrka heter det nämligen hos samme man s. 

26: Förste läxan sång en av kaplans gossar... Andra läxan 

sång ock en gosse av skolan. Tredje lexan: »All den ganska 

kristenhet» sang endera kapellanen; dock icke det, som präntat 

är; det sungo versicularij och allmogen till skiptcs.» Versicularius 

är ett från medeltiden brukligt ord och betecknar en, 

som i den allmänna gudstjänsten borde sjunga verser (versus). 

I mellersta Sverige linnes ordet brukat om skolgossar, emedan 

de vid gudstjänsten medverkade på detta sätt. Att så var 

fallet även här, är högst sannolikt. 

Även vid julaftonens aftonsång medverkade skolgossarna. 

Denna börjades, heter det, med en psalm på svenska; »then 

sungo så väl allmogen som gossarna». 

1 Uti utdrag tryckt i Sv. landsmålen 1886. A. 

*

DJÄKNARNE. 157 

Av de straft', som enligt Burei anteckningar förekommo i 

samma skola, är det sista ännu väl bekant, om ock numera 

sällan förekommande i våra skolor. Med »sten ock Land , torde 

avses ett enda straff, och antagligen var det av samma slag 

som det enligt Sam. Ödmann i Växjö skola brukliga straffet 

att »bära klumpen». Detta bestod däri, att en stor klump av 

masur fästes vid en järnkedja, vilken sedan av rektor med 

liänglås sattes omkring smalbenet på den felande. Ivedjan 

var så lång, att klumpen kunde bekvämligt bäras på armen. 

Den bars färre eller flera dagar, allt efter brottets beskaffenhet. 

Delinkventen nödgades emellertid besöka skolan och där 

sitta med klumpen vid sin sida. Om nätterna lät rektor 

klumpen avtagas. 

Hos Bureus finnes om samma skola s. 31 även en anuan 

anteckning, som vittnar om prästerskapets välvilja mot skolans 

alumner. Den lyder sålunda: Var gång som badstugan eldas 

i Luleå prästegård, få alla djäknegossarna bada med. Och så 

ofta bry g g es, få de en kanna färsköl. 

Den välvilja, som Luleå-borna omkring år 1(500 visa sina 

djäknar, hade sin motsvarighet även här i Piteå. 

Ankan efter Abraham Sjulsson var död och skulle begravas. 

Då lämnades av dödsboet en 6 dalers plåt till skolmästaren, 

för att han skulle dela den bland skolungdomen. Emellertid 

kom det ut ett tal, att beloppet ej skulle vara rätt delat a,x 

Herr Norman. På rådstugan år 1680 bragte denne saken på 

tal och bevisade med scholasticorum längd, det penningarna 

voro rätt delta. 1 

Möjligen var det nämnda beloppet icke gåva utan betalning 

för medverkan av djäknarna Add begravningen. Att »gå för 

lik» var enligt Hollander I: 496 i mellersta Sverige så gott 

som en skyldighet för stadens skola och betalades med eu 

tunna öl eller på 1620-talet med 3 daler s. m. Skolornas 

medverkan vid begravningar omtalas även i Härnösands stift. 

1 Vid samma tillfälle liit Norman uppläsa konungens fullmakt för honom 

att vara rektor i Piteå samt begärde, att ingen skulle uttränga honom ifrån 

hans befattning.

158 DJÄKNARNE. 

Pâ en synod i Härnösand år 1694 förbjöds det prästerna att 

sjunga för liken i sorgehuset, att där göra liksermon och 

att bruka skolan att sjunga ut liket. Detta skulle bäras till 

kyrkogården, och då först skulle predikanten begynna med 

en sång, varvid även där befintlig skola kunde hjälpa sången. 

Om skolgossarnes socknegång hava vi icke funnit några 

underrättelser. Att sådan här förekommit lika väl som på 

andra orter, taga vi för avgjort. Men huru den här var 

ordnad och vad den inbragte, är ännu alldeles höljt i dunkel. 

Den, som i framtiden blir i tillfälle grundligt genomgå alla 

gamla domböcker för Västerbotten, skall troligen lia lyckan 

att finna ett eller annat mål, som innehåller upplysningar i denna 

fråga. För närvarande inskränka vi oss till att i denna sak 

anteckna en notis rörande djäknarna i staden Strängnäs. 

Till drottning Kristina den äldre, Karl IX:s änka, hade 

inkommit åtskilliga frågepunkter rörande lilla tullen i nämnda 

stad, och bland dessa var också den, huru man skulle förfara 

med de djäknar, som inkomme av socknegången och därvid 

förde med sig, vad de under vandringen i sina socknar 

insamlat, om man nämligen skulle kräva tull av dem 

eller ej. Drottningens svar av d. 22 april 1623 blev, att djäknarna 

med deras välfångne sockneskatt skulle vara alldeles 

fria. Dock skulle tillses, att de därvid ej brukade någon 

falskhet i så måtto, att de av bonden anammade allehanda 

persedlar och gåve dem an, såsom hade de dem förvärvat 

på socknegången- Besloges någon därmed, skulle han straffas 

efter tullordningen och godset konfiskeras. 2 

När man här kunde sätta i fråga att utkräva tull av de frivilliga 

gåvorna till de studerande, synes detta förutsätta, att 

vad dessa inhöstat ej var så litet. Ex analogia torde man 

härav kunna draga sina slutsatser rörande djäknar nes i Piteå 

intäkter av sin socknegång. 

Huru det skulle gå med disciplinen vid ett läroverk med en 

rektor så »orolig» som Norman, är ej svårt att förstå. Minsta 

* R. A. Drottning Christinas registratur. 1623.

DJÄKNAKNK. 159 

tiden ägnade nog djäknarna åt studier. Men fåfäng gå lär 

mycket ont, och så var det nog också här. Rådstugurättens 

protokoll ha, tack vare den omständligheten, att även den 

obetydligaste sak sknlle dragas för rätta, åtskilligt att förtälja 

i den vägen. 

Av de mål, i vilka djäknar varit inblandade, finner man, 

att 1600-talets pojkar i mångt och mycket liknade våra dagars. 

Om ovänskap mellan skolungdomen och borgarnes söner 

vittnar helt visst följande mål. 

En borgare Erik Olofsson Loo blev år 1663 åtalad av rector 

schölte för det han skulle hava överfallit en skolgosse ben. 

Johannes Erici och slagit honom blodsår i ansiktet och näsan. 

Den anklagade förklarade saken så, att skolgossen först hade 

kastat hans gosse med en sten hemma på hans (borgarens) 

gård. Som Loo ej hade några vittnen därtill, ogillades hans 

svaromål, och han dömdes att böta 12 mark s. m. för det han 

sig så obilligen förhållit och slagit skolegossen blodig och blå. 

Att gyckla med druckna karlar är ett nöje, som litet var 

bland landsortens skolpojkar varit med om. Även i Piteå 

synes det ha varit ett omtyckt, ehuru litet riskabelt nöje. 

Stadstjänaren Johan Mårtensson var en dag ute i stadens 

ärenden. Därvid gick han förbi en jälcen-gosse. Denne, som 

satt på en sten, satte då för honom sin fot, nappade viti hans 

kläder och talte med detsamma till collega schohc Herr Moses' 

gosse, som gick där fram, och sade: »Fransos, kom hit!» 

Detta tog stadstjänaren till sig och slog i dryckesmål jäkengossen 

några slängar med en käpp. — Den slagnes fader, 

bergmästaren Isak Tiuck, anmälde detta för rektor Johan 

Fortillius, vilken år 1659 stämde stadstjänaren för rätta och 

yrkade ansvar på honom för det han utan orsak slagit gossen. 

Tre andra djäknepojkar intygade för rätten sanningen härav, 

och stadstjänaren, som utan orsak slagit gossen, fick för pusten 

böta 6 mark s. m. 

År 1656 kärade vällärde M. Jöns till Hans Larsson orgenista, 

att denne på gatan viti dryckesmål skulle hava beskyllt


en av hans skolgossar för horunge »och eljest hela hans hus». 

Hans svarade, att det, som honom påfördes, vore honom alldeles 

okunnigt, och lian visste icke annat än ära och gott med rektor 

och hans hus. En pojke, som var i tjänst hos en borgare, 

framkallades emellertid av rektor och vittnade, att han av 

Hans Lars' mun hade hört samma smädeord. Svaranden nekade 

då ej längre, utan sade: »Kan väl vara, att jag haver 

det sagt nti druckenhet av ornale de hava lupit efter mig.» Mannen 

slapp med böter av 5 mark, emedan Herr skolmästaren ej 

hade fullkomligt vittne och skäl för. några vidare skällsord. 

Att åtskilligt självsvåld av svårare art kunde förekomma 

bland skolgossarne, är helt naturligt; men ibland antar det 

former, som synes oss ej så litet egendomliga. Exempelvis 

må nämnas, att det kunde hända, att djäknar, alldeles objudna, 

infunno sig vid bröllop och på ett kännbart sätt smakade på 

värdens vin. En borgare i Piteå skulle hålla bröllop åt sin 

dotter. Ehuru han därför inköpt 15 kannor vin och mågen 

Hans Larsson dels själv hade ett fullt ilaskfor, 1 dels dessutom 

köpte ett flaskfor med vin i förråd, ansåg brudens broder Olof 

Johansson detta ej tillräckligt, utan lät ytterligare hämta 

halvannan kanna spanskt vin för att, såsom han sade, sin 

svåger till ära därmed traktera gästerna. Utebliven betalning 

för detta vin gjorde, att saken kom inför rådstugurätten. 

Olof nekade att betala, då han ej hämtat vinet sig till nytta, 

och Hans Larsson gjorde detsamma, emedan vinet ej hade 

behövts. För övrigt upplyste den senare därom, att vinet hade 

hämtats, när gästerna voro bortgångna, och att det »var intet 

annat än en hop med skolpojkar ocli drängar, som hade det 

uppdruckit och förtärt.» Målet förekom år 1656. 

Vad som hittills är anfört kan väl till stor del skrivas på 

den pojkaktiga tanklöshetens och uppsluppenhetens konto; 

men antydningar saknas ej därom, att även värre saker ej 

voro för skolans lärjungar alldeles främmande. Därom vittnar 

t. ex. en rättegång, som kyrkoherden M:r Olof Graan år 1661 

1 D. v. s kantin.


på sin huspiga iverstens vägnar förde mot Erik Matsson 

skräddare. 

Mannen hade enligt ett vittne en dag kommit till sängen, 

där pigan låg. Då sade lion till honom: Huadh will tu? 

Hafwer tu migli för något att beskylla? varpå han svarade: 

Fånen tage digli så wist, äjäl'cn-liora! Visserligen erkände 

skräddaren, att han vid tillfället varit så mycket drucken, 

att han ej mindes, vad han hade talat, liksom att han 0111 

pigan icke visste annat än det, som ärligt var; men själva 

okvädinsordet var antagligen ej hans uppfinning, utan fanns 

110g förut. I så fall skulle detta tyda på att det stått synnerligen 

illa till med sedligheten bland skolungdomen. Djäknarnas 

ålder torde varit så pass stor, att sådana brott kunnat 

förekomma. 

Uti den för Västerås gymnasium gällande stadgan De moribus 

Scholarium, som härstammar från biskop Johannes 

liudbeckius, stadgas för den, som förför ungmö eller änka, 

relegation på tre år och 10 dalers plikt; otukt med lösaktig 

kvinna medförde relegation på två år. 1 I detta sammanhang 

torde ett stadgande sådant som detta förtjäna att uppmärksammas. 

Utom söndagens tre predikningar hade man ock de s. k. 

veckopredikningarna, vilka i Piteå höllos på lördagarna. Vid 

alla dessa gudstjänster skulle skolungdomen vara närvarande 

dels för sin egen uppbyggelses skull, dels ock för att hjälpa 

upp sången. Efter gudstjänsterna följde predikoförhör. Från 

ett sådant ha vi att meddela följande lilla uppträde. 

En lördagsafton i dec. 1705 voro skolepiltarna församlade 

i skolan för att låta höra, vad de hade lärt av den hållna 

predikan. Då hade, enligt klagomål av Rector Schöbe Daniel 

Stecksenius, två namngivna borgaresöner i staden och en borgares 

tjänare inträngt i skolan och begynt att i mörkret orlila 

och slå några av därvarande skolegossar. Den 13 dec. 

1 C. A. Brolén, Bidrag till Västerås läroverks histora. 1: 21, 

12—140303. Nordlander, Norrlänskt skolliv.


luides dessa tré för rätta. På tillfrågan nppgåvo de, att de 

allenast varit i skolförstugan, men när de skulle gå där ut, 

liade skolgossarne Halsius och Björn för dem slagit igen dörren, 

varigenom de blivit stående där så länge, att den blev 

upplåten. De nekade emellertid alldeles att ha varit in i 

skolan, ännu mindre hade de någon slagit. Yid detta förhör 

hade rätten, heter det i protokollet, gärna sett, att någon av 

docentibus varit tillstädes, efter dessa stadspojkar voro så 

hårt angivne, men så var icke fallet. Därför skickades till 

rektor med begäran, att han eller någon av collegis ville 

uppkomma. Det svarades, att ingen hade tid därtill. Men 

äntligen infunno sig skolepiltarne Johannes Halsius och Laurentius 

Biörn, och av dessa förnam man, att den förre slagit 

igen skoleförstugudörren och sprungit hem samt att den senare 

hindrat, att ingen (d. v. s. någon) av gossarne fatt komma ut ; 

men att någon av stadsgossarne slagit någon inne i skolan, 

kunde icke bevisas. Därefter antecknas, att jämväl hos desse 

skolepiltar fanns »felaktighet». Varuti denna bestod, får man 

dock icke veta, men saken remitterades till rectoris allvarsamma 

correction. För sin ingång- i skolan och för det av 

dem förorsakade oväsendet i denna b levo stadspojkarna näpsta 

med fängelse, vilken dom strax skriftligen meddelades rektor 

Någon skolvaktmästare ha vi ej sett omtalad i handlingarna. 

De sysslor, som skulle ha ålegat en sådan, fìngo helt visst 

gossarne, åtminstone mestadels, utföra. Så synes de haft eldningen 

om hand. I nov. 1(598 skickade magistraten tvenne 

män till skolans rektor med begäran, att han ville låta hava 

uppsikt med eldens förvaring i skolan. Det hade nämligen 

försports, att gossarne därmed mycket vårdslöst umginge. 

Till slut kunna vi ej underlåta att här omtala ett våldsdåd, 

som skulle hava begåtts av djäknar våren 1081 och upprört 

människorna i Piteå stad och dess omnejd. 

En änka i byn Hortlax hade ldagat för landshövdingen över 

att dessa så illa hanterat hennes man Nils Olofsson Bäsk, 

då han varit i staden och av dem blivit lockad in i skolan,

DJÄKNARNE. jgo 

att han strax därefter lagt sig pä säng ocli genom döden avlidit. 

Till klagoskriften hade hon fogat en attest av fyra den 

dödes grannar, hvari dessa intygade, att mannen genom o-0ssarnes 

olidliga munbruk var kommen i skolan, där de honom 

med sådant tumult och molesterande överfallit, att det var 

begynnelsen till hans sjukdom, som hade gjort slut pä hans 

J iv. På tillfrågan av attestanterna hade den döde efter våldet 

för dem förklarat sig vilja vara en djävulens man och ino-en 

salighet hos Gud bekomma, om han för dem bekände annat 

än sanningen. Såsom största upphovet till misshandlingen 

hade den döde i livstiden för dem uppgivit Abr. Granhammars 

son, kyrkoherdens son i Eåneå samt kyrkoherdens i Skellefteå 

Det skulle således ha varit söner ur ortens bästa familjer, 

som begått detta svåra övervåld. 

På denna allvarsamma anklagelse resolverade landshövdingen 

d. 26 mars s. å., att saken skulle remitteras till borgmästare 

och råd till vidare rannsakning. En månad senare 

företogs ock denna på rådstugan i Piteå av borgmästare Henrik 

Wijnblad. Därvid fick rektor Norman ett tillfälle att 

lysa med sina talegåvor, vilket han ock med synbart välbehag 

begagnade sig utav. Han började med att giva till 

känna, huruledes han då nyligen fått brev ifrån Skellefteå, 

att dit vore notificerat, att skolegossarne i Piteå begått dråp 

i skolan och att pastors son därsammastädes varit däri intresserad, 

en beskyllning på hans skola och hans underhavande 

disciplar, som redan vore utspridd — både i Stockholm och 

Finland. Han protesterade emot en sådan osanning och anhöll, 

' att ärendet måtte ju förr dess hellre lagligen företagas 

och de framkomma, som ville eller tänkte sig kunna bevisa 

att dråp vore begånget i skolan. Detta vore så mycket nödvändigare, 

som skolan inom kort skulle uppgivas och gossarna 

skingras var och en hem till sina föräldrar och anhöriga, 

på det icke igenom dröjsmål denna grova beskyllningen 

och misstanken uppå Piteå skola måtte ytterligare förökas 

och på andra orter så inrotas eller en pmesumption därav 

göras, likasom hade docentes ingen annan eller bättre uppsikt,

164 DJXRNARNE. 

ordning och aga med sina disciplar i skolan, än att de läte 

sådant lieligt, privilegierat och publique hus bliva och vara 

en rövarekula, honom och hans med-kolleger till ingen ringa 

skam, förakt, eftertal och åtlöje samt påföljande hårda ansvar 

med tiden lios den allernådigste höga överheten etc. För sin 

person kunde han sig skäligen excusera, då han på den tiden, 

då detta skulle ha skett, legat mäkta illa sjuk, varför han 

icke kunnat veta, vad som i skolan passerade eller för händer 

hades vidare, än vad som sedan förebragt och klagat blivit. 

Ehuru den klagande änkan, som hastigt blivit sjuk, ej var 

närvarande, företogs saken dock, på det att tillstädes varande 

vittnen ej måtte onödigtvis ofta därutinnan besväras till staden 

och änkan ej skulle kunna klaga, att ingen rätt vederfores 

henne, äntligen ock på det att skolan och besynnerligen de 

i klagoskriften nämnda gossarnes föräldrar icke längre skulle 

behöva sväva i ovisshet om sakens rätta sammanhang och 

sina kära barns antingen brottslighet eller oskyldighet. 

Rector Scholœ tog därefter åter till orda och utförde »med 

ett långt tal», huruledes gossarnes egna föräldrar i detta fall 

icke vore sina barns målsmän, som borde svara till denna 

eller (där eljest några skulle förövas) andra excesser uti eller 

utom skolan, så länge de vore sina praeceptorum information, 

disciplin och uppseende undergivne, utan sådant komme nu 

endast och allenast honom till, vilken skolan vore förtrodd 

att, tillika med de andra med-collegis, se däruppå, huru skolan 

måtte bliva väl förestådd och hans underhavande gossar både 

till information i skolan så väl som ock eljest dessemellan 

förande leverne tillbörligen och försvarligen inför Gud, höga 

överheten, deras föräldrar och andra vederbörande upptuktade, 

jämväl handhavda och försvarade, besynnerligen emot en sådan 

grov och svår dem påförd beskyllning. Innan de, som utgivit 

attesten, finge den edeligen verificera, hade rektor en 

hel del saker att framhålla och ville bl. a., att de måtte åtvarnas 

att sig väl betänka, på vad de ville göra sin ed, och 

särskilt om de kunde säga i sitt samvete, att mannen var den 

gången så illa hanterad av gossarne, att han därav blivit död.


Männen svarade, att de både Gud bevara sig för en sådan edsådant 

vore dem alldeles mörkt och obekant. Men de ord 

som deras granne för dem berättade i sin sjukdom två dagar 

förr, än han avled, dem vore de redobogne att edeligen bekräfta. 

Efter denna långa inledning kom man äntligen till själva 

saken, och den äldste av de anklagade gossarne, Abraham 

Granhammar, på sitt 16:de år, förekallades och tillfrågades, 

huruledes han med de andra smärre gossarne var kommen 

att fixera eller narra den druckne karlen Nils Bäsk in i skolan 

till sig och honom sedan därsammastädes så hantera, att 

han 14 dagar därefter blivit död, med allvarlig förmaning till 

honom att tala sanning, vartill ock hans d. v. prseceptor och 

skolemästaren honom adm011 erade. Han berättade följande: 

»Den 23 mars emellan lektionerna och sedan docentes voro 

hemgångna att få sig mat, men gossarne åter församlade i 

skolan, hade en av dem, Hans Perssons lille son från Hortlax, 

kommit inlöpandes och sagt för de andra, att Nils Bäsk låg, 

full och drucken, nederfallen uti snön på torget strax vid 

skolan. 1 Gossarne hade därmed lupit ut sådant att se, och när 

de blevo honom varse, hade denne Abraham stigit till, rättat 

honom opp på fötterna igen och frågat, huru det tillstod eller 

vi han var så kullfallen i snön. Nils Bäsk hade då lyftat 

upp sin hand, hött efter och velat slå gossen, frågandes, vad 

han ville. De andra hade vikit sig undan. Nils hade därmed 

gått utför gatan neder till rådman Jon Bryggmans port. då gossarne 

följt efter att se, huru han skulle bära sig åt, det han 

åter förtrutit och gått tillbaka på torget genast mot skolan, 

där Nils åter velat slå Abraham, som alltid gick honom närmast. 

Men de andra hade stigit undan och stött honom litet 

i ryggen, att Basken föll över ända i snön. Med detsamma 

kom prostens lille son Johannes Graan, som hade litet snö i 

sin handske, strödde på Basken, där han låg, och sade: Av 

jord ästu, till jorcl shall tu varda igen. Mera hade han icke 

sagt, ej heller honom rört. Sedan steg Bäsken upp och be- 

1 Skolau och rådstugan lâgo vid torgot.

16(5 DJÄKNARNE. 

begynte »raska» efter gossarne, som hade sin lust och tidsfördriv 

av honom, varvid de lupo undan på skolstugutrappan ; 

han vidare efter och de undan i förstugan, dit de icke trodde 

eller förmodade honom drista sig komma. Men han kom först 

på trappan, sedan i förstugan, och när gossarne lupo i skolan, 

kom han efter, varvid Abraham tillstod sig först honom i 

förstugudörren förhindrat och sedan i skoledörren tagit emot 

honom, att Bäsk föll tvärs över tröskeln fram på armarna, 

när han skulle stiga där in. Detta hade Bäsk dock intet 

aktat, utan gått in i skolan ocb uti gossarnes klasser, varest 

Granhammar åter hindrat honom, att han föll över ända i 

dörren. Och därmed lopp Abraham ut sin kos till Schobern 

ästar en att berätta honom, vad på färde var. Ehuru illa 

sjuk, hade denne dock befallt honom gå till vice borgmästaren 

Erik Månsson och begära assistance, att Bäsken kunde fasttagas 

och förvaras till laga rannsakning. Men Erik Månsson 

hade sig excuserat, att han hade intet därmed att beställa, 

då Herr Rector sagt, att gossarne skulle se till, huru de 

kunde få honom i svartcammaren 1 så länge. Emellertid, medan 

Abraham var till skolmästaren, hade alla de andra små gossarne 

av räddhåga lupit utur skolan, men Nils Bäsk gick utur 

den ena klassen i den andra, tog gossarnes böcker, stoppade 

dem uti barmen och stod i rectoris-klassen, när Abraham kom 

tillbaka, och viste dem genom fönstret. Äter hade han gått 

ur klassen, emedan prœceptorerna voro snart inkommandes, 

då ej allenast gossarne fingo tilltal utan ock Nils Bäsk, som 

man bad akta sig för straff för att han således hade kommit 

drucken i deras skola. Därvid hade denne tagit upp de i barmen 

stoppade böckerna, kastat dem hit och dit omkring klassen 

och gått ut. Emellertid hade de stängt själva skolstugudörren 

igen och öppnat den andra eller svartkammardörren, dit han 

onödgader ingick, icke rättare vetandes, än att han därmed 

skulle åter komma utur skolan in på torget. Men när han 

1 Härmed menas nog skolans career eller arrest. Detta skulle då vara don 

>kammare», som omtalas pä tal om den nya skolans byggnad. Jfr myrkvastofa 

= career hos J. Sahlgren, Sv. landsmålen 1912, h. 2 s. 53.


såg sig således fixerad (narrad) och instängd, grep han till 

ett i kammardörren liggande trä eller stockände, rännandes 

så länge därmed in på dörren, för vilken hakan lades på 

utanföre, att dörrbräderna gingo i stycken och gossarne nödgades 

låta upp hakan, då han sedan, oskadd och orörd, utgick 

på torget, varandes ond på skolegossarne. 

Med detsamma kom conrector Herr Per Turdin gåendes att 

förrätta sin tjänst i skolan. Honom efterföljde Nils strax 

först till skolstutrapparne, och vidare, när Herr Per talte honom 

till om den i skolan begångna excessen, kom Nils efter 

i förstugan; Herr Per gick undan in i skolan, men då Abraham 

Granhammar förhindrade honom pä nytt komma i skolan, 

hade han fallit fjärde resan omkull av sig själv i sin druckenhet, 

det Abraham sade sig vilja med ed bekräfta. Han 

hade varken slagit, stött eller vidare rört honom, än vad här 

är berättat, mycket mindre någon annan av skolgossarne, ja, 

icke heller kyrkoherdens i Skellefteå son, en gosse om sina 

13 år, den där både själv nekade och jämväl av Abraham 

befriades, att han aldrig kom sin hand vid Eäsken, utan lopp 

sin kos undan hans otidighet. Om pastoris son i Håneå vittnades. 

enhälleligen så av prœceptorerna som ock gossarne, att 

han den gången var stadder hos sin fader i Gamla staden, 

vilken litet tillförene kommit resandes ifrån Härnösand och 

fått lov taga sin son, även en ung pilt, med sig, medan detta 

hade passerat i skolan. På grund av allt detta protesterade 

Herr Kector på skolans, gossarnes och föräldrarnes vägnar 

emot en sådan osannfärdig beskyllning och yrkade, att antingen 

änkan eller den, åt henne skrivit, borde stå därför. 

Även om denna berättelse kan antagas vara färgad till 

skolgossarnes förmån, var nog hela klagomålet tämligen obefogat. 

Efter excessen hade Bäsken också, enligt rektors uppgift, 

ärnat gå hem och varit ett stycke ifrån staden, men 

sedan av sig själv vänt om, kommit till skolmästaren, bett 

och träget, med knäfall och gråtande tårar, anhållit om förlåtelse 

och tillgift liti det han förövat och försett sig i skolan. 

Rektor hade emellertid svarat, att det icke anstode honom att

168 DJÄKNARXE. 

tillgiva utan höga överheten, emedan han sig sä otillbörligen 

ställt uti ett »heligt och högt priviligerat hus». Därtill hade 

B. igen svarat sig nogsamt se, det han ingen nåd hade att 

vänta; men aldrig det ringaste ord hade han klagat över 

honom då tillfogad oförrätt eller slagsmål av gossarne. Även 

sedan hade B. ytterligare skickat en sin granne till rektor 

med begäran om tillgift, dock utan att nämna ett ord om att 

han blivit illa hanterad av gossarna, då rektor svarat: »Om 

han dör, så vare Gud hans själ nådig; men lever han, så 

måste saken komma till förhörs. Mig anstår intet sådan 

excess nedtysta eller tillgiva.» Rådmän, som varit närvarande 

vid detta tillfälle, bekräftade ock detta. Denne granne, vars 

namn var Anders Jonsson, var emellertid bland attestali terna; 

en annan av dessa, som hette Hans Persson, hade själv en 

son, som var »intresserad» i beskyllningen. 

Attestanterna vittnade ock inför rätta, att B. icke på någon 

sin kropps ledamot varit blå eller blodig, lam eller lytt slagen, 

huggen eller stötter, utan hans sjukdom hade stått honom 

invärtes i bröstet. ÄA r en tillförne hade han varit sjuklig och 

opasslig i sitt bröst. Fyra dagar efter det han varit i staden, 

hade han gått uppe och förrättat sitt husarbete med snickran 

och byssesmidjande. Jämväl hade han gjort en likkista litet 

förr, än han lades till sängs, då han hade klagat och sagt 

sig fått en svår styng i bröstet av — liklukten, som i näsona 

kommit, när han kistan förfärdiga och efter likets storlek avmäta 

skulle. 

Yad landshövdingen gjorde, när han tagit del av detta 

protokoll, känna vi ej; men ganska tryggt kan man nog antaga, 

att han icke kände sig så värst övertygad om angivelsens 

befogenhet. 

De underrättelser, som vi i v åra källor funnit om denna tids 

skolungdom, inskränka sig härtill och äro ganska sparsamma. 

Dock synas de giva vid handen, att skillnaden mellan 1600talets 

skolgossar och våra dagars icke är stor; vida större är 

säkerligen olikheten mellan lärarne då och nu.

I 

11. Stadens och skolans andra brand. 

Efter 1600-talets slut synas lugnare förhållanden lia inträtt 

inom Piteå stads skolvärld, och underrättelserna från denna 

äro nu icke längre fullt så talrika. Att penningbristen fortfarande 

var stor, veta vi emellertid. Med avseende på skolmästaregården 

hade klagomål tidigare framställts, och ännu 

var den i dåligt skick. Nuvarande rektorn, Daniel Touscher, 

förfrågade sig därför år 1703 hos magistraten, om borgarne 

ville hålla denna vid makt och bestyra om reparation av källaren 

och gårdens täckning eller om de vore hugade att årligen 

giva honom 10 daler k. m. i hushyra. Ar 1680 hade 

d. v. skolmästaren för samma sak begärt 15 daler om året. 

Svaret blev, att man skulle göra sin högsta vinning att uppsöka 

skrifter och dokumenter, som härom kunde lämna upplysning, 

ocli man anhöll även, att rektor skulle i konsistoriet 

efterhöra sådana. Sedan skulle man ställa med saken på det 

sätt, som vore drägligast så för staden som för rektorn. Några 

veckor senare var borgarnes beslut fattat: man förband sig 

att årligen giva rektor den nämnda summan, varemot staden 

skulle äga disposition om gården, som skolmästaren dittills 

innehaft, med rätt att densamma behålla, förhyra eller ock 

till den mestbjudande försälja. Det sista skedde och det redan 

samma dag. Borgmästaren Erik Dahlgren bjöd det högsta 

beloppet eller 270 daler k. m. Av detta skulle 10 daler k. 

m. av köparen lämnas till rektorn; den förre skulle ock föra 

räkning därå. 

Men snart skulle händelser inträffa, som de goda stadsborna 

visst aldrig hade tänkt sig som möjliga. De småaktiga tvis

170 STADENS OCH SKOLANS ANDRA BRAND. 

ternas tid var slut; i dess ställe kommo nu krigets hemsökelser. 

I början av juni år 1721 fruktade man i Piteå för anfall av 

ryssarne. På rådstugan proponerades d. 8 i denna manad av 

majoren Fritzell, att man måtte föreställa borgerskapet att 

avföra hustru och barn jämte egendom, men att borgerskapet 

med sina drängar, vid straff tillgörandes, ej måtte avresa från 

staden, utan borde alla, som kunde bära gevär, söka, vad de 

till fiendens avbräck kunde göra i skogen. 

Härtill svarade några av borgerskapet, att, därest borgmästare 

och råd ej undandroge sig, ville även de stå och göra, 

vad de kunde; men en del av borgerskapet nekade alldeles 

härtill och ville, om möjligt vore, söka att konservera sin 

hustru och barn. 

Detta lät ej mycket förhoppningsfullt med avseende på försvaret; 

också blev utgången därefter. Den härpå följande anteckningen 

i domboken för året liar följande lydelse: 

ïDen 14 juni innevarande år ankommo fienden med sina galejor 

och fartyg, vilken landsteg en stor myckenhet en mil härifrån på 

Pitholmen, och en del ankommo med sina fartyg in till staden, då 

det ringa manskapet av militien samt de av socknen uppbådade bönder 

intet förmådde göra något motstånd, utan spargerades, det fienden 

varit G.000 man stark. Fördenskull, efter några salvors lösgivande, 

sig konserverade i skog och mark. Och då fienden spolierat staden, 

avbrände han den nya, undantagandes kyrkan, samt den gamla staden 

med kyrkan och överstesätet jämte 3 st. byar och sedan efter två 

dagars förlopp avdrog.» 

Stadens borgrfre och invånare i allmänhet, som visat sig så 

tilltalade av inre tvister och strider och så skickliga i att 

agera inför rätta, stodo således alldeles handfallna, när verklig 

fara för hus och hem, liv och lem var för handen. För den, 

som i folkens och enskildas öden ser Gruds finger, kan fiendens 

hemsök else ej te sig annat än som ett väl förtjänt och 

rättvist straff för stadsbornas synder. 

Stadens dombok för år 1721 slutar med berättelsen om branden 

d. 14 juni s. å. Följande år är man i full fart med att

STADENS OCH SKOLANS ANDRA BRAND. 171 

återuppbygga staden och skolan. Deft 28 mars 1722 var landshövdingen 

Jacob Grundell närvarande på en rådstuga, som 

hölls i Gamla staden. Han frågade därvid borgerskapet, varest 

skolan holies till ungdomens information. Svaret blev, att 

hon därefter såsom dittills skulle hållas i Hortlax, Öijbyn 

och Bergsvik. Prœceptorerna och borgarne voro ock därmed 

nöjda. — Raskt gick ock skolbyggnaden. Den 31 aug. 1723 

sporde prosten Daniel Solander borgmästare och råd samt borgerskapet, 

om skolan kunde bliva färdig till S. Michaeli tid. 

Det svarades av de tillfrågade, att så skulle ske. — Vid 

samma tillfälle beslöts även, att skolelcloclcan skulle beställas 

och köpas då på hösten av borgmästare och råd. Äntligen 

proponerades vid samma tillfälle av prosten, att en bibel 

skulle inköpas till skolans behov. Förslaget bifölls, och en 

försiktig handelsman påtog sig att verkställa inköpet och utlägga 

penningarna »mot riktigt återställande», såsom det antecknas. 

Ar 1731 omtalas skolhuset såsom uppfört och beskrives 

ganska noga. 1 

Det var naturligtvis av trä men var utmärkt, heter det, 

genom ett torn, i vilket hängde en välljudande-klocka, som 

tjänade till att sammankalla skolungdomen. Skolan hade fyra 

klasser, och för var och en av dessa A 7 oro, för lärjungarnes 

framsteg, satta särskilda lärare, som undervisade skolgossarna. 

I högsta klassen, som kallades den fjärde (quarta), handhade 

rektor och conrector troget och flitigt undervisningen. De 

andra lärarna hade var sin del av den övriga ungdomens undervisning. 

Den yngste läraren förrättade på samma gån

172 

STADENS OCll SKOLANS ANDllA BRAND. 

ovan citerade författaren' ger de båda rektorerna det vitsordet, 

att de fideliter dilig enter que skött sitt ämbete. En annan yttrar 

sig i samma riktning. 1 

Hos denne är det tal om en år 1700 i Piteå född man, 

vilken liade »tillfälle att hela Piteå trivialskola igenom inhämta 

den kunskap, som skulle i framtiden göra honom till 

en grundad kristen och skickelig medborgare. Särskilt räknade 

han för sin fördel att hava ej ' annorlunda än som eget 

barn åtnjutit dåvarande conrectoren, sedermera lektorn Israel 

Stecksenii besynnerliga omvårdnad och undervisning.» 

* * 

* 

Och härmed bjuda vi lärare och lärjungar i Piteå på 1600talets 

senare hälft farväl. Någon tycker kanske, att vi varit 

för utförliga i vår framställning, tagit med likt och olikt samt 

med onödig vidlyftighet relaterat de historier, som här omnämnts. 

Det har emellertid alls icke varit vår mening att 

här lämna någon urvattnad teckning av personer och händelser. 

Då vederbörande protokollist ofta gjort eftervärlden 

den tjänsten att ingå i de största enskildheter och anteckna 

många för personerna och tiden karakteristiska drag, hade 

det varit föga klokt att alldeles urlaka dessa berättelser och 

taga bort den tids- och lokalfärg, som ger berättelserna deras 

största intresse. 

En annan anmärkning, som väntar oss, är den, att vi för 

ofta låtit källskrifternas verba formali a kvarstå i st. f. att 

blott antyda saken eller uttrycket. Om dessa teckningar hade 

varit avsedda för andra än mognade män och kvinnor, då 

skulle vi givet förfarit på ett annat sätt och varit mycket 

stränga, men nu har därtill intet skäl förelegat. 

Och så ett litet ord till ursäkt för liera av de här skildrade 

personerna! Källornas art gör, som A r i redan nämnt, att det 

v är så gott som uteslutande dåliga saker, som här komma 

1 Rådmannons i Piteå stad Herr Magnus Häggmans levnadslopp, av Jacob 

J. Eurcniub, Uppsala 1770,

STADENS OCH SKOLANS AND HA BRAND. 173 

fram i dagen. Att rektor Norman och conrector Turdin även 

haft några goda sidor, får man väl taga för givet, ehuru man 

icke haft någon anledning att låta dem komma till eftervärldens 

kännedom. Att vår skildring är ensidig, äro vi således 

de första att erkänna; men vi rå ej därför, utan det beror på 

omständigheterna. Detta bör man alldeles icke glömma, då 

man häpnar över vad som här uppe kunde förekomma bland 

litterata personer. Yi lrade tänkt att för läsaren presentera 

även några av Piteå stads borgmästare på denna tid för att 

visa, hurusom tonen och tänkesättet hos samhällets spetsar 

här uppe icke alltid överensstämde med våra dagars uppfattning. 

Men vår framställning har redan fått så stor längd, 

att vi ej kunna ytterligare öka den med ett sådant kapitel. 

Emellertid skulle man därav funnit, att de här behandlade 

lärarne ej voro annorlunda än de dem omgivande människorna. 

De följde med sin tid och rättade sig efter tidsandan. Men 

det är icke alltid nyttigt, det ses av vår skildring.

UNIVERSITE! SSIßUüi ÛKET 

2^. NOV. 1971 

U M F A 

«Cil/A- 

(

§m§m 

Sz^n&hiSMsKéèi&smnt 

ih/ü 

igipfli 

ÊIÊÈÊÊm 

(tMMWïïmÊÊ 

%ÄÄ 

wMÊmÉË 

%Sp»fö 

/ ^äßbüsUlihlh 

WÊÈÊ 

-• wMË

KATARINA SKOLA. Bidrag 

till kännedomen om 

Stockholms läroverk. Av 

Carl Björling. Pris 6 kr. 

HERNÖSANDS GYM 

NASIUM. Bidrag till 

svenska skolans historia av 

Otto Norberg. Pris 1:75. 

VALDA AKTSTYCKEN 

TILL SVENSKA UN 

DERVISNINGSVÄSEN 

DETS HISTORIA. Av 

B. Rud. Hall. Pris 3: 75, 

inb. 4: 50. 

P. A. Norstedt & Söners förlag. 

J40303

johan nordlander norrländskt skolliv

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?