johan nordlander norrländskt skolliv

22 SKOLANS INSPECTOR PROSTEN OLOF GRAAN.
skäl att på grund av dessa och andra klagomål belägga prosten
med straff och böter, förskonade den honom dock den
gängen, men vid ytterligare överträdelse av taxan skulle han
böta 40 mark s. 111.; därjämte ålades honom att restituera allt j
vad han bevisligen tagit för mycket av sina åhörare. Skulle j
emellertid denna välmenta förmaning intet aktas och av prosten
efterkommas utan ytterligare klagomål härutinnan emot honom
framkomma, förbehöll sig rätten att genom en äntelig sentens |
efter lag och process framdeles deciderà och avdöma.
De många här nämnda anklagelserna emot prosten Graan
blevo visserligen icke bestyrkta, men när rätten ändock fäste
avseende vid dem, måste de i huvudsak anses som befogade.
Den bild, de lämna av prosten, blir därför ej den vackraste;
de tala ett kraftigt språk om snikenhet och hjärtlöshet.
Att prosten Graan var mycket och mer än lovligt ekonomisk
av sig, är av många omständigheter alldeles tydligt.
Emellertid torde man, kanske just på grund av hans allmänt
kända svaghet i detta avseende, emellanåt ganska orättvist
ha påbördat honom mera, än han verkligen var skyldig till.
Så var åtminstone en gång fallet med f. d. borgmästaren Olof
Johansson. Denne hade om honom fällt några obetänksamma
ord rörande kyrkans inkomster och särskilt om kyrkoljusen.
Dessa skulle enligt borgmästarens yttrande ej användas till
församlingens tjänst i Herrans hus och tempel utan till prostens
egen nytta. Stämd för denna beskyllning i januari 1682,
ville borgmästaren icke vidkännas och fast mindre påstå sådana
ord utan bad därför. Prosten gav honom ock för den
O o-ånsen O till, ' ocli rätten lät det därvid bero men förmanade
honom att taga sig till vara att icke tala emot en ärlig man. 1
1 Till samma ting hade även klockaron Jolian Olofsson stämt en man, Hans
Mårtliensson i Holmen, emedan denno skulle lia beskyllt lionom, att han ocli
hans svågrar »plägat sig» av kyrkans vin. Saken componerades emellertid i
vänlighet." Det befanns nämligen, dels att männen ej sådant gjort, dels att den
anklagade ej tillagt dem sådant, utan att »allt härflöt av missförstånd ocli
omilda människors skvaller, de där så benägne och lätta äro att föra folk ihop».
.Sanna ord icke minst med avseende på den tidens Piteå-bor!