johan nordlander norrländskt skolliv

44 OM LÄKARNA I ALLMÄNHET.
att dessa såsom andra stadens invånare måtte erlägga mulbetespenningar,
tomtören ocli flera dylika utgifter till stadens
bästa.
Lärarnes sociala ställning var egentligen synnerligen god.
Detta synes av det sätt, varpå de nämnas i tidens handlingar,
med anförande av titlar och epitet, och även av deras plats i
skattelängderna, där de alltid upptagas bland de allra första
och högsta i samla ället. Uti 1(543 tirs boskapslängd av Piteå
stad är Magister Thomas den tredje i ordningen och följer
närmast efter borgmästaren; fyra är senare är skolmästaren
Herr Joen den 4:de frän början, föregången av borgmästare,
inspektor och bokhållare. Såsom ofta varande präster fingo
de ock på sin lott litet av den stora vördnad, som i allmänhet
kom detta stånd till del. På 1600-talet delade man de skattdragande
i två grupper, particulare, som i skatt erlade 3
daler för varje person i familjen, och gemene, som sluppo
med mindre belopp. Kollegerna hade säkerligen ingenting
emot att i umgängeslivet hänföras till den förra gruppen ;
men när det gällde beskattningen, önskade de föras till de
gemena. I en inlaga till landshövdingen bado kollegerna :
Sam. Hortelius, Stephan Dalin och Nicolaus Fabricius år
KÎ82 att bli förda till denna senare grupp. Som skäl anfördes,
att de av kronan ej åtnjnöte någon lön eller spannmål,
att de icke heller finge något husrum utan måste därmed försörja
sig själva; det enda, de finge, vore de djäknepenningar,
som kunde falla på vars och ens del. Deras begäran bifölls även.
Den andre i ordningen av rektorerna härstädes enligt Hiilphers
var M. Joan M. Fortelius, död l(!7o. Efter honom avled
hans hustru, och därvid kom det arvingarna emellan till häftiga
strider, vilka äro upplysande om en rektorsänkas ekonomiska
ställning vid denna tid. Arvtagarne voro Olof Månsson
och Hans Johansson Fordel ifrån Luleå samt kyrkoherden
Gustavus Lithovius ifrån Liniingo i Finland. Samtidigt med
att man celebrerade rektorskans begravning, gjorde man sig
underrättad om dödsboets kvarlåtenskap. Man hade väntat,