johan nordlander norrländskt skolliv

116 CONRECTOR TURDINS STRIDER
Herr Per gillade emellertid icke denna invändning, dä han
platt intet hade med organisten att beställa och denne icke
heller hade varit när stadder, då Herr Per blev så illa slagen.
Detta vore, menade han, Lelms skalkhet, varigenom han sökte
prolongera tiden och undandraga sig sin grova gärnings laga
besvarande, tills han finge bättre tillfälle att pä något bättre
vis emot honom öva och fullborda sin svåra ondska och arghet.
Han protesterade emot sådant upptåg och anhöll att
bliva tagen i Iv. M:ts hägn, efter han för denne sin grannes
övervåld och djärvhet icke vore säker för sitt liv eller kunde
ut- eller ingå. Conrector hotade t. o. m. att strax göra inspråk
i hovrätten och — uppsäga sin tjänst.
Rätten svarade, att Lehn skulle stämmas till nästa rådstugudag,
d. 31 aug., vilket ock skedde genom stadsnotarien.
Denne fick emellertid av Lehn det svaret, att han icke kunde
komparera, förrän organisten komme hem ifrån Kânea, »huru
ofta han ock citeras skulle».
Målet företogs dock åter d. 31 aug., då Herr Per inställde
sig och insinuerade sina inlagor, dem han om sakens hela
sammanhang författat. Men Lehn uteblev. Ett brev skickades
till honom med anmaning att uppkomma på rådstugan,
men därom brydde han sig ej; han svarade som förr och beropade
sig enständigt på organisten.
När detta svar inberättats för rätten, blev det nytt liv i
förhandlingarna, ty nu »uppkom Rector Scholœ Dominus Nicolaus
Norman», såsom man utförligt och högtidligt skriver i
protokollet. När lian hörde, att Lehn ej ville komparera, steg
han upp, förandes ordet på herr conrectors vägnar. Han höll
nu »en lång oration och reduction, huruledes han tillika med
fiere skolebetjente vore av Iv. M:t högt priviligerad icke allenast
uti prästerskapets privilegier utan ock medelst andra e.
o. resolutioner och contributioner, så att den, som överfölle
eller injurierade någon av dem, vore oundvikligen förfallen
under straff enligt privilegiernas 22 punkt och konungaballiens
31 kap. Eftersom nu mer än nogsamt vore bekant, huruledes
Lehn, allt sedan hans ankomst till staden, varit en