johan nordlander norrländskt skolliv

Ili SKOLANS INSPECTOR PKOSTEN OLOF «KAAN.
gade gärna, sade han, giva något till kyrkan, ocli mi ville
han veta, om han skulle från predikstolen utnämna, huru
mycket var person gave. Svaret blev, att var och en gör
efter sin egen råd och affection, som honom synes.
Två ar senare bragte kyrkoherden åter lönefrågan på tal
på allmän rådstuga. Av notfisket synes han lia begärt ökade
inkomster, men borgarne svarade, att de ville njuta förr gjord
ordning, och menade var för sig sin skyldighet gjort hava.
Aven andra framställningar av liknande slag blevo då avslagna.
.På själva julaftonen samma år kom kyrkoherden med
en för vår tid icke så litet egendomlig begäran. Då tillfrågades
nämligen borgerskapet, om de ville samtycka till kyrkoherdens
begäran att till var stor högtid, nämligen juldag,
påskedag och pingesdag, få två kannor vin för det han hölle
ottesång. Därtill svarades av gemene borgerskapet, att de
intet vilja veta därutav utan bliva vid sin gamla vana».
Detta var kort och bestämt svar.
Huruvida Piteå-borgarne voro mer än vanligt försumliga
i fråga om att erlägga kyrkoherdens rättigheter, känna vi
icke. Men säkert är, att på rådstugan tìngo de jämt och samt
tillsägelse att ordentligt utgöra sin tionde och annat; och om
de till slut tröttnade på dessa påminnelser, må det ej förtänkas
dem. Kyrkoherden var också allt annat än älskad
av stadsborna. Ar 1659 uppehöll sig superintendenten i Piteå
på visitationsresa, och då begagnade de tillfället att framföra
sina besvär emot kyrkoherden. Borgmästaren tillsporde dem
på rådstugan, om de hade något att andraga emot honom, och
tìck till svar, att alla hade orsak att besvära sig emot honom, i
det han vore mycket »vidlyftig» i sina predikningar, så att
därav kunde litet förstås. Vidare klagades, att han toge för
högt kristnings- och kyrkogångspenningar, liksom både när
de gåve sig i äktenskap och när det lyste. Borgerskapets
begäran var därför, att superintendenten härpå ville göra en
viss ordning, varefter de kunde rätta sig såväl i det ena som det
andra, så att de fattige icke måtte bliva betungade över sin
förmåga.