johan nordlander norrländskt skolliv

ektor nils norman. 69
dà var stadd i Piteå gammalstaden, att söka assistance hos
honom och att bliva tagen i kungligt hägn och försvar. När
hon kom löpandes till honom, var hon föga annat än andlös
av förskräckelse, så att han i början ej annat visste, än att
elden var lös. Holm viste henne till länsmannen att söka
hjälp. När hon kom till denne, var hon ock mycket förskräckt
och kunde i förstone icke säga, vad fara var å färde.
Någon assistance synes hon icke heller där fått. — Rektor
själv klagade, att medan lian var i storstugan samt »satt och las
i sin bok» och väntade. svar ifrån sekreteraren med pigan,
blevo två hela fönster av David sönderslagna i kammaren,
varest han och hustrun plägade ligga, av vilket buller och
oväsen den senare, som då var i väntande dagarna, storligen
förskräcktes, icke vetandes, vad på färde var; och där icke
gardin hade hängt för fönstren, hade glasstycken flugit henne
emellan ögonen i sängen, där hon låg.
I mars 1677 kom saken före på tinget med Piteå socken,
varvid landshövdingen Graan ock var närvarande. David inställde
sig ej självvilligt, och ehuru bud skickades efter honom
icke mindre än fem särskilda gånger, infann han sig
icke. Morgonen efter uppträdet hade Norman låtit besiktiga,
huru det tillstod på gården. Synen hade funnit porten nederbruten
och liggande ut med källartaket; tre par takvedsstockar
av samma tak voro nederrivna och hade lagts
kringströdda, somliga vid farstugudörren och andra vid porten
; H st. fönster på gavlen i storstugan voro helt sönderslagna,
sammaledes 2 fönster uti rektors sovekammar och en ruta
på det 3:dje, så att skolmästaren nödgades taga fönstren utur
sin bokcammare och sätta i deras ställe; eljest hade han icke
kunnat vara i kammaren.
Rektor, som inlade en skriftlig inlaga, yrkade att emot sådant
grovt övervåld få njuta 22 punkten av prästernas privilegier
till godo. Rätten ansåg grov hemgång och våldsverkan
föreligga och dömde f. d. borgmästaren att böta 4 gånger 40
mark. De andra frikändes. Norman fann domen för lindrig,
och under uppläsandet ställde han sig något importun och