johan nordlander norrländskt skolliv

CONRECTOR TURDÏXS STRIDER 129
ställa panten. Men som' Turdin ej var med lösa penningar
stadder, fick pigan gå hem med det svaret. En liten stund
därefter kommer Lehn själv, har med sig penningar, löser
panten och sätter sig ned. Herr Turdin tager upp ett eller
två stop öl, och så begynna de tala om de oxar, som konfiskerats
i Skellefteå socken efter Ivåge marknad, 1 och Lehn
1 Ilärme 1 syftas på en händelse, som på sin tid väckte stort uppseende. På
Kåge marknad liade påtingats och 14 dagar efter denna av rådmannen i Umeå
Peder Matsson för landshövding Hans A. Ivruses räkning hemma hämtats 5
oxar och 17 getter. Men då Piteå borgare enligt sina privilegier hade uteslutande
rätt till handel med allmogen i socknarna Piteå, Skellefteå och Burträsk,
sågo de häri ett intrång av Umeå-borna, helst som de köpta oxarna drevos till
Umeå. Visserligen upplystes det senare av dem, som förde oxarne, att do voro
landshövdingens egendom, men Piteå-borna trodde detta vara en dikt för att
ursäkta den olaga handeln och läto konfiskera djuren. Don 27 aug. 1685 antecknas
detta såsom »nyligen» skett, och rådmännen Enok Claesson och Hans
Larsson Bergh samt stadstjänaren Israel Lehn ansågos vara upphovet till denna
»oredan». Av utsedda män värderades oxarne till 77 dalor k. m. och bockarna
till 34 daler. Av dessa penningar skulle tull och accis genast erläggas till
staden, men det övriga skulle få innestå hos de borgare, som efter konfiskationen
köpt djuren. Av dessa hade f. d. borgmästaren Johan Johansson för 24
daler förvärvat sig det dyraste, nämligen en stor, hvit oxe.
Ej belåten härmed, återfordrade landshövdingen kreaturen av borgarne, men
dessa vägrade. Han klagade då hos konungen, och d. 3 mars 1686 upplästes
på Piteå rådstuga ett kungl. brev, vari begärdes förklaring rörande konfiskeringen.
Nu torde man i Piteå börjat bliva litet bekymrad. En vecka senare
begär Hans Larsson Bergh avsked från sin rådmanstjänst, förebärande sin
ålder och sina bräckligheter som orsak, och f. d. borgmästaren Johan Johansson,
som köpt den bästa oxen, föreslår jämte en annan å samtliga borgerskapets
vägnar, att man skulle företaga nytt val au rådmän i stället för de
förutvarande, emedan dessa emot borgerskapets vilja och samtycke börjat en
»onödig aktion» emot sin landshövding. Be klandrade rådmännen uppstcgo
därvid och togo sitt avträde ifrån rätten, varefter nya genast valdes i deras
ställe. Bot är på den ändrade ställning, vilken Johan Johansson i denna sak
nu intog, som Lehn här syftar.
Slutet på historien om denna konfiskation är i allra största korthet följande:
Som rådman Anders Svensson verkställt densamma, hade landshövdingen
genom skrivelse ålagt honom att framföra oxarne till Umeå, sedan staden först
lösgivit dem. Borgerskapet svarade emellertid, att allt skett efter allas deras
samtycke, och vägrade att utlämna dem. Senare förspordes det, att landshövdingen
ämnade utpanta oxarnas värde av den nyss nämnda rådmannen; men
då sammankommo borgarna och beslöto att förhindra detta. Till den ändan
utvalde do åtta män, däribland I. Lehn, som å stadens vägnar skulle utföra
deras beslut. Och det gjorde do till stadsbornas fulla belåtenhet. När häradsskrivaren
Maijman kom och med läns-, tolv- och fjärdingsmän ville verkställa
exekutionen lios rådman Anders Svensson, »avvärjde» dessa detta, så att häradsskrivaren
med sina biträden måste avresa med oförrättat ärende. Det enda,
som han kunde uträtta, var att sätta ett utanlås för rådmannens sjöbod, vari
hans lösa egendom var förvarad. Borgarne berömde ock sina ombud för det
de därvid sig väl och hövligen comporterat cch ingen av landshövdingens ut-
10—140303. Nord lander, Norrländskt skolliv.