Vad vet vi om skärgårdens fornlämningar under vatten?

Det är inte känt exakt hur och när ledungen växer fram i Norden, men det får
anses klarlagt att den existerar i yngre järnålder, med föregångare ner i folkvandringstid
(Malmros 1986; Myhre 1985; Westerdahl 1989:247f).
Medeltid
En utgångspunkt i de västsvenska skärgårdslandskapens historia från tidig
medeltid och framåt, är de ständigt föränderliga politiska maktgrupperingarna.
Under 1100-talet förefaller skärgården vara uppdelad vid omkring Göta
älvs utlopp, med den norra delen som norsk och den södra som dansk. Senare,
under 1200-talets mitt, når också den svenska makten kontakt med
skärgården genom en landkorridor vid Göta älv. Under den senare delen av
medeltid, är det dessa tre grupperingar som delar och politiskt dominerar
skärgården. Först i samband med freden i Roskilde 1658 övergår skärgårdslandskapen
i svensk styrning och under decennierna fram till tidigt 1700-tal
genomförs en medveten försvenskning (Cullberg 1993:11ff).
Förmodligen är också dessa politiska förhållanden en faktor i den västsvenska
urbaniseringen. Denna har diskuterats som trevande och annorlunda i
relation till andra delar av Skandinavien. Den är visserligen tidig med städer
som Kongahälla, men förefaller ha sin tyngdpunkt under senmedeltid med
nybildningar ännu under 1600-talet (Andersson 1998). Flera städer är belägna
i direkt rumslig anknytning till skärgården och Skagerak- Kattegat, vilket
också vittnar om skärgårdslandskapet som ett omland. Ett exempel är
Marstrand, beläget i den yttre skärgården, ett annat är Kongahälla i Nordre
älvs mynning. Samma förhållanden verkar också gälla klosternas lokalisering.
Det fanns fyra i Bohuslän, varav två i Kongahälla, ett i Marstrand och ett i
Dragsmark. Samtliga är belägna i direkt rumslig närhet till havet.
Den västsvenska utskärgården förefaller vara sparsamt bebyggd under medeltid,
vilket framstår som märkligt, då vi möter en kontrasterande bild i nuvarande
Norge (jmf. Stibéus 1997). Det är egentligen endast i de södra delarna
av Bohuslän, på öarna utanför Nordre och Göta älvs mynningar, som
medeltida bebyggelselämningar i form av tomtningar påträffats (Danielsson
1986; Stibéus 1997). I de inre, mer skyddade delarna av skärgården vittnar
framförallt skriftliga källor om en bebyggelse i form av framförallt krono-,
frälse- och skattehemman. Det verkar röra sig om en i huvudsak agrart inriktad
bebyggelse. Även om ett maritimt näringsutnyttjande bör ha förekommit
i samband med denna bebyggelse, saknas arkeologiska belägg för
detta (jmf. Pettersson 1953:200ff).
Samtidigt belyser ett flertal skriftliga källor både fiske och bondeseglation. I
det norska Rikets råd från 1409 beskylls allmogen för att lämna sina gårdar
öde till förmån för sjöfart (Hasslöf 1949:423). I en dagtingan mellan Lödöses
medborgare och kung Kristian från 1455, gör det tydligt att borgarna
hade intresse av att bevaka ett pågående sillfiske i skärgården (Dalén1941:50).
I en lagtext från1303 beskrivs också förekomsten av sjökrogar i skärgården.
Inga arkeologiska spår av dessa krogar har påträffats och det är osäkert i vilken
utsträckning de förekommit under medeltid (Krantz 1922:32). Även det
11