Vad vet vi om skärgårdens fornlämningar under vatten?

Tillgången på träråvaror gynnade också skeppsbyggeriet. Näringen var både
knuten till städer som Marstrand och Lödöse, men verkar också förekomma
mera småskaligt. Skeppen var något av en exportvara, vilket är tydligt då
både danskar och holländare väljer att bygga sina skepp i den bohuslänska
skärgården (Krantz 1922:38ff, 45f; Sandklef 1973:211).
Bebyggelse och näringsstruktur under 1500-1600-talen indikerar ett ganska
sammansatt näringsfång för både obesuttna och besuttna samhällsgrupper.
Det är tydligt att de maritima näringarna var viktiga för alla samhällsgrupper.
Samtidigt är det under dessa århundraden som vi för första gången urskiljer
fiskaren som yrkesman. Odling och boskapsskötsel förekom på fiskelägena,
men i en begränsad omfattning (Pettersson 1953:200ff; Hasslöf 1949:475ff).
I samband med att Bohuslän blir svenskt och försvenskas under 1600-talets
andra hälft, finns också en strävan att i högre grad skydda och gynna städernas
handel. Bondeseglationen begränsas, och det blir inte längre tillåtet att
bedriva utrikes handel utan att gå via städerna (Bäck 1995:9; Cullberg
1993:64).
1700-talet
Mellan 1747-1809 upplever Bohuslän sin hittills mest omfattande sillfiskeperiod,
vilken också sammanfaller och gynnas av en befolkningsexpansion. I
skärgården sprider sig en torpbebyggelse. Städer och fiskelägen växer kraftigt.
Detta leder till att fartygsbeståndet och behovet av transporter ökar, att
nya metoder för fångst, beredning och förpackning av fisk utvecklas, och att
nya yrkesgrupper växer fram och professionaliseras (Cullberg 1993:71ff).
Sillfisket resulterar bl.a. i framväxten av en protoindustri i form av sillsalteri
och trankokeri, sk. skärgårdsverk, i framförallt de inre delarna av skärgården.
Bara i Bohuslän fanns år 1787 429 skärgårdsverk och under åren mellan
1764-1796 utgör sill- och tranexporten den näst största svenska exportvaran
efter järnet (Lindroth 1933:24ff; Nystedt 1994:31). Vid sillfiskeperiodens slut
överges de flesta av dessa anläggningar.
Befolknings- och näringsutvecklingen medför att det blir svårt att hålla kvar
begränsningarna för bondeseglationen, men även kontrollen av ny bebyggelse
och taxeringen av denna blir eftersatt (Cullberg 1993:75; Olsson 1995).
1800-talet
Under 1800-talet fortsätter befolkningsexpansionen. 1832 infördes näringsfrihetslagen,
vilket innebar att bondeseglationen nu helt blev fri och medförde
att handelsmän och hantverkare kunde etablera sig utanför städerna. Nya
båttyper för storsjöfiske hjälpte till att mildra konsekvenserna av sillfiskeperiodens
slut och fisket kunde fortsätta att expandera. Fyrar, farledsutprickning
och lotsväsende utvecklades och byggdes ut. Industrialiseringen tog fart med
trävaru-, varvs-, konserv-, och stenindustri (Bäck 1995; Cullberg 1993:76ff;
Olsson 1995).
13