Nr 15 Kreativitet: PDF-version - Populär Poesi

Karin Boye
Javisst gör det ont: Dikter i urval
Bakhåll, 160 sidor
Jag när en föreställning
om att det finns fyra
diktare som framför andra
fyller människors bokhyl-
lor: Gustav Fröding, Nils
Ferlin, Edith Södergran
och Karin Boye. Vidare
föreställer jag mig att
orsaken är likartad: De
skriver alla om männi-
skans skröplighet men lyckas gestalta sina karaktärers
styrka. Till och med deras biografier tycks stämma
överens. I livet framstår de som oerhört olyckliga av
skilda skäl, men framför allt för att de inte fullt ut har
kunnat hantera sina förutsättningar som människor,
undantaget Edith Södergran som större delen av livet
var döende och sängliggande men ändå fann glädje i
korrespondenser och diktning.
Pia-Kristina Garde har skrivit efterordet till Bakhålls
nya samlade verk av Karin Boye. I essän läggs fokus
på hur skör Boye var och på hur promiskuöst hennes
liv tedde sig. Utan den drivkraft som blev hennes öde,
bisexualiteten, skulle diktningen sannolikt ha blivit
annorlunda. Genom att ägna sig åt psykoterapi och
139
kristendom försökte hon ”bota” sin sexuella läggning.
Föräldrarnas problem som gjorde att de inte ägnade
dottern nog mycket uppmärksamhet, de ständiga
förälskelserna, de korta förhållandena och ett liv som
när det sammanfattas över ett fåtal sidor ter sig fyllt
av desperation förklarar på ett bra sätt varför Boye
gömde sig i en klippskreva med en burk sömnpiller.
Av de fyra inledningsvis nämnda tror jag ingen poet
har givits ut i så många samlade verk som Karin Boye.
Att hon finns med i Bakhålls serie med stora författare
ter sig naturligt. Boken är, som alla böcker i serien,
fint formgiven. Urvalet av dikter är någorlunda tradi-
tionellt, visst går det att ta bort enstaka dikter eller
placera enstaka dikter i samlingen, men som helhet
har ett signifikativt urval skett.
Vad som fascinerar när jag åter läser igenom dik-
terna är att flera av symbolerna som används blivit
klichéer idag, inte minst till följd av Boyes diktning:
Blomman, sköldmön, stjärnorna, trädet, keruben,
kroppen-själen och så vidare. Orden och bilderna är
omöjliga att använda som annat än allusioner för nya
diktare eftersom de satt så starka avtryck inom männi-
skor. Så är det givetvis med de klassiska rader som
bokens titel kommer ifrån och i ”I rörelse” och i ”Från
en stygg flicka” och i ”Sköldmön” och i en mängd
andra dikter. De har tillsammans med sin poet uppgått
i en allmänmänskligt kanon och därmed odödliggjorts.
Visserligen är Boye mästerlig rytmiker – det är inte
underligt att just hon tillsammans med Erik Mesterton