"N og kan Donau vara blå " - Visa filer

LASSE NILSSON 

"N og kan Donau vara blå ••• " 

Internationella tevearkivfederationen ·(FIAT! 

IFTA) höll sin årliga världskonferens i Wien år 

zooo. Lasse Nilsson, Sveriges Television AB, som 

även är medlem av FIATflYTA Television Studies 

Work group, lämnar här en rapport från konferensen. 

Konferensens tema var systematiserad 

hantering och realisering av mediatillgångar i det 

2I :a århundradet och Nilsson lyfter bl a fram den 

angelägna diskussionen om arkivariers nya roll 

som tekniken ger, där arkivariernas stora och 

viktiga uppgift inom informations- och innehållshantering 

starkt betonas. 

När ett evenemang äger rum i Wten av alla städer, 

så är det väl mer än en allusion på kända musikstycken 

som ligger nära till hands för att frammana 

lite lokalfårg. Men när nu den Internationella tevearkivfederationen 

FIAT liFTA höll sin årliga världskonferens 

den I 5-I 8 oktober 2000 just där, så lyste 

solen alla dagar från en intensivt klarblå himmel, 

som speglade sig den annars så smutsbruna Donau. 

Det är väl kanske bara "Wien, Wien nur du 

allein", som välkomnar sina gäster på sånt sätt med 

strålande ljummet sensommarväder efter veckor av 

regn, kyla och ett i övrigt "glåmigt" politiskt kli- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:I 

mat. Och självfallet mjukstartade konferensen kväl- · 

len före den officiella öppningen, som sig bör i en 

musikens huvudstad, med en musikalisk reception 

i praktslottet Schönbrunns festsalar! 

Själva konferensen hölls på ett inte mindre kejserligt 

ställe, nämligen Park Hotel Schönbrunn, 

inom bekvämt gångavstånd från slottet. Hotellet lär 

t o m ha låtit byggas av kejsar Frans Josef kring 

förra sekelskiftet för att hysa de av hans gäster som 

inte fick plats på slottet. Alla publika utrymmen på 

hotellet är därför dekorerade med porträtt av kejsarparet 

Frans Josef och Elisabeth från olika tider av 

deras levnad, inte minst den stora balsalen, som var 

huvudarenan för konferensen. Lokal värdorganisation 

var denna gång det österrikiska public serviceföretaget 

ORF. 

"Innehåll är kung, metadata är drottning och 

arkivering härskar över allt" 

Konferensens tema var denna gång "Media Asset 

Management for the 2 r st C entury" ', dvs systematiserad 

hantering och realisering av mediatillgångar i 

det 2 I :a århundradet. 

Underrubriken- "Content is King, Metadata is 

Queen andArchiving reigns over alt" 2 - var faktiskt 

95

mera allvarligt menad än bara som allusion på den 

fysiska inramning konferensen kom att få. Den gäller 

för teve, som för Internet och databasvärdar, 

som för WAP-tjänster på GSM-nätet, för att inte 

tala om den nya generationens mobilnät. Kan man 

inte erbjuda ett stort spektrum av information och 

andra tjänster står man sig slätt i konkurrensen. 

"Content is King" helt enkelt och för överskådlig 

tid. I den belysningen blir tekniker och filosofler 

för att hantera, lagra och kommunicera innehåll 

högeligen intressant och det är mycket vad denna 

konferens handlade om: "Metadata is Queen and 

Archiving reigns over all". 

Ett sånt här försök att beskriva den nästan överväldigande 

koncentration på kompetensen inom ett 

verksamhetsområde, som under kort tid är samlad 

och presenteras låter sig naturligtvis inte göras helt 

rättvisande. Jag tar mig därför friheten att göra 

några nedslag i programmet, som jag tror är särskilt 

representativa. Att programpunkter och föreläsare 

förbigåtts är alltså inte annat än min subjektiva 

värdering .J 

Internationella tevearkivpriset till Chile 

Ett mycket påtagligt uttryck för att "innehåll är 

kung" är det FIAT:s internationella tevearkivpris, 

som delas ut vid världskonferensen. Det går alltså 

till den produktion i världen, som på det mest framstående 

sätt använt arkivmaterial i en ny produktion 

sänd första gången året innan. Priset för år 2000på 

inte mindre än 1o.ooo DM - gick denna gång 

till en chilensk produktion, "Nuestro Siglo" (Vårt 

århundrade) av Maria Elena Woods, som i åtta entimmes 

långa temaavsnitt ger oss unika inblickar i 

ett folks historia vi mycket påtagligt fått del av. 

Det var också just avsnittet om Chile under nästan 

20 år av militärdiktatur man valde att representera 

serien. Speciellt intressant som man med stor 

omsorg vinnlagt sig att om att låta både diktaturens 

förespråkare och dess offer komma till tals. Säkert 

ett program som kan bli ett mycket viktigt inslag i 

den process att läka de svåra såren i ett samhälle 

som varit utsatt för inbördeskrig, att återupprätta 

människor och skapa en avstamp för ett nationellt 

försoningsarbete. Det som imponerade på prisjuryn 

Lars Nilsson 

var naturligtvis både arkivmaterialets unika art i 

förening med det mästerskap i hur det infogats i 

nyfilmade sekvenser för att belysa ett så komplicerat 

historiskt skeende. Sällan understryks väl arkivens 

betydelse så starkt som här. 

Det internationella tevearkivpriset är egentligen 

två, för sen ett par år tillbaka utser den uttagningsjury 

som vaskar fram tre finalister till det stora priset 

också ett specialpris- "The Innovation Award". 

Man vill på detta sätt särskilt uppmärksamma 

innovativa insatser i att använda arkivmaterial i en 

ny produktion. Priset gick denna gång till en ung 

producent vid norska NRK, Einar Gjaerevold, för 

hans produktion "Ära vare vädret".lllustrerat med 

till största delen arkivbilder ger han oss en livfull 

bild av det norska folkets förhållande till sitt väder, 

som nog vi svenskar skulle känna igen oss i hel del. 

Samtidigt lyckas han bibringa sin publik ett betydande 

mått av kunskaper både om väder och kulturhistoria. 

Inledningstalet - har vi inom arkivvärlden 

någon framtid? 

Det inledande anförandet levererades denna gång 

av ledaren för det brittiska public service-företaget 

BBC:s Media Data Group, Carol Owens, under 

den något provocerande rubriken "The future for 

Archives and Archivists - positive or gloomy?". 

Hon inledde med att helt enkelt göra en klassisk s 

k "SWOT" -analys (styrka, svagheter, möjligheter 

och faror) av hur läget kan te sig idag och vad vi har 

för framtid, om vi arbetar inom sektorn audiovisuella 

arkiv vill säga. 

I rutan för våra "styrkor" pekade hon särskilt på 

den stabila förankringen i decenniers informationsvetenskap 

vi representerar, att vi dessutom förfogar 

över en uppbyggd och väldefinierad terminologi 

och kan prestera oslagsbart effektivast sökresultat, 

liksom vi besitter unik kunskap om samlingarna. 

Men samtidigt att detta kräver just specialistkompetens 

och att man bara kan täcka en liten 

del av växande samlingar. 

I faror-rutan återfanns förstås som övergripande 

begrepp olika "Media Management Systems". Vi 

kan redan nu se utvecklingen mot system för au to- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1

arbetsprocesser för att söka, finna och tillgängliggöra 

innehåll i olika former! 

Jiirgen Heitrnann från tyska AV Media Technology, 

som också deltar i detta ambitiösa projekt, 

försökte definiera de viktigaste tekniska faktorerna 

för framtidens audiovisuella arkiv: 

- digitala videoinspelningar eller dataregistrering, 

för att undvika informationsförluster 

- datorisering och automatisering av såväl innehåll 

som informationsbärare 

- datanätverk, för att göra funktioner som katalog, 

arkiv och kundaccess platsoberoende. 

Men han började faktiskt med att understryka vikten 

av att göra innehållet i arkiven tillgängligt i betydelsen 

återanvänt - "tum the archives into 

libraries"! En annan bärande tanke i hans framställning 

var att man måste göra klart för sig att det är 

innehållet i arkivet, informationen, som ska bevaras, 

inte bäraren. Det leder i sin tur till att informationsbärare 

aldrig ska lämna arkivet, bara informationen. 

Just utifrån insikten att fysiska bärare alltid 

har en begränsad livstid beroende på en rad 

kända och okända faktorer. Ironiskt påpekade han, 

att ristade vi i sten, skulle vi klara oss betydligt 

längre. Men det finns ingen tillverkare idag som 

vågar garantera någon viss livslängd på sina inforrnationsbärare. 

Det gäller förvisso också både hårdvara 

och mjukvara. 

Med hjälp av ett räkneexempel ledde han oss 

fram till sin slutsats. Om ett arkiv innehåller låt oss 

säga 2 so.ooo videoband, enligt tillgänglig kunskap 

måste då banden kollköras minst vart femte år. Det 

gör I ooo band/vecka och 200 band som ska bäras 

och lyftas varje dag, förutom att videobandspelare 

ska skötas och kvaliteten kontrolleras. Förutom en 

ständigt ökande nyaccession. Det låter sig bara inte 

göras manuellt. Lösningen är "Migration Management", 

där man systematisk och fortlöpande parallellt 

leder överföringen av innehåll och hårdvaruoch 

rnjukvaruteknologi. 

Vad har arkivens kunder för behov? 

Om metadata var ordet i var mans mun denna konferens, 

så innehöll den också många spännande in- 

Lars Nilsson 

slag om användningen av arkiv. Så t ex paneldebatten 

mellan de producenter vars program deltog i 

den slutliga omröstningen om tevearkivprisen. 

Debatten hade träffande nog rubriken "Producer's 

needs in a digital environrnent". Och lite i 

linje med teknikernas uppmaning tidigare i konferensen, 

att arkivfolket ska ta ledningen och makten 

över framtidens arkiv, ville programmakarna under 

inga omständigheter avstå från det direkta dialogen 

med dem som arbetar i arkiven och utvecklar dem. 

Detta oavsett hur sofistikerade tekniska lösningar vi 

kornmer att kunna erbjuda och hur mycket av rutinresearch 

vi kan avlasta dem med. Det är vår unika 

kreativa kunskap det vill åt. Bättre betyg kan vi 

arkivmänniskor nog inte få! 

EV-projekt 

Några av dessa sofistikerade lösningar presenterades 

som rapporter från en rad pågående ED-projekt 

där många tevebolags arkiv är engagerade: 

- PRESTO, Preservation Technology for Broadeast 

Archives, för att ta fram nya effektivare bevarandetekniker 

i en situation där både kostnader 

och ökningen av samlingamas omfång skenar. 

Sveriges Television är här en av arkivdeltagama, 

liksom BBC i Storbritannien och det italienska 

public service-företaget RAI. I samtliga ED-projekt 

av denhär typen är också teknikutvecklingsföretag 

viktiga aktörer, eftersom projekten helst 

ska leda fram till exploaterbara systern eller produkter 

för en marknad. 

- AMICITIA- syftar till att utveckla automatiserad 

digitalisering av innehåll och också möjliggöra 

flerspråkig access. 

-PRIMA VERA- syftar till utveckling av en avancerad 

innehållsanalys och avses kopplas till resultatet 

av AMICITIA. 

- ECHO, European Chrorneles On-line- syftar 

till att göra innehållet i stora arkiv tillgängligt 

över Internet och samordna information särskilt 

om historiska dokumentärprogram (även i form 

av automatiskt producerade videosarnrnandrag). 

Samordningen ska bygga på element som gemensamma 

rnetadata, automatisk indexering och 

flerspråkig access. Tekniskt kornmer man att an- 


100 

Man använder t exAVID:s mediaserver som rymmer 

upp till48 timmar högupplöst video och IBM:s 

tejprobot. På databas- och söksystemet BRS som 

katalogsystem hänger ett lättillgängligt html-gränssnitt 

(dvs webbgränssnitt) för brukarna. Standard för 

videokompression är det digitala formatet DVC 

Pro 2 5, framtaget av Panasonic, serverplattform baserad 

på operativsystemet Unix och nätverkstandarden 

TCP-IP (som används på Internet) i 

kombination med nätverksprotokollet Ethernet. 

Via sökning i SVT-katalogen kan man spela upp 

framsökt inslag direkt på sin PC-skärm för påsyn. 

Och självfallet kan man hämta hem inslaget i den 

upplösning man behöver, t ex för redigering i ett 

nytt programinslag. Dethär gör man förståss varhelst 

man befinner sig i företagets nätverk i landet. 

Det som skiljer SVT:s lösningar på systemnivå är 

ffa ett ställningstagande i hanteringen av meta data. 

Många av de system som presenterades och alltså 

inte ännu är operativa i alla delar bygger på att 

metadata inbäddas i filen, medan SVT valt att i stället 

länka den informationen. En av vinsterna med 

detta är en högre grad av plattformsoberoende. 

För brukarna kan det förefalla som en strid om 

påvens skägg, eftersom de inte frågar efter hur systemet 

fungerar, utan att det svarar mot deras krav 

och behov. Det har väckt omvärldens stora intresse 

och studiebesöken går numera ofta till Tevehuset i 

Stockholm. Inom SVT används det idag alltså av 

SVT24 och de regional nyheterna Mittnytt och 

Smålandsnytt. Eldprovet sker inom kort när de 

stora nyhetsredaktionerna Rapport, Aktuellt och 

Sporten inlemmas parallellt med att övriga regionala 

nyhetsredaktioner. 

Forskaråtkomst till audiovisuella arkiv 

Om FIAT liFTA: s verksamhet spänner över hela 

världen, är inte omfattningen vad gäller ämnesområdet 

audiovisuell arkivering mindre. En av de nyaste 

arbetsgrupperna inom organisationen är "Television 

Studies Work group", TSW. Syftet är att 

utveckla samarbetet med en grupp arkivbrukare 

som ofta är utestängda från de sändande företagens 

arkiv, forskare. Båda grupperna har naturligtvis in- 

Lars Nilsson 

sett att det finns mycket att vinna på ett ömsesidigt 

närmande. 

På denna konferens presenterade arbetsgruppens 

ordförande Steve Bryant (Brittiska filminstitutets 

tevearkiv) förslaget till ett slags "code of conduct", 

en uppförandekod och kontrakt där arkiv och forskare 

förbinder sig till ett visst formaliserat umgänge. 

Syftet är att forskare genom att respektera 

tevearkivens speciella roll och egenart (i jämförelse 

med vad de är vana vid från publika forskningsarkiv) 

också ska beredas tillträde till samlingarna hos 

arkiv de vanligen inte släpps in. Förhoppningsvis 

ska ett ökande beforskande också avsätta sig som 

resultatiprogramverksamheten. 

Två tänkvärda inlägg i TSW:s workshop gjorde 

Andris Kesteris från National Archives of Canada 

under rubriken "The Multicultural Television 

Context" respektive Mike Mashon från Library of 

Congress i Washington med "Whose Broadcasting 

History?". I det förstnämnda inlägget diskuteras 

vem som tar ansvaret för attvisst material ö h t sparas, 

i det senare att tillgänglighet för forskningverkligen 

inte är någon självklarhet. 

Stillbilder 

Hör stillbilder hemma på en konferens för audiovisuella 

arkiv, dominerad av tevearkiv? Definitivt, 

och speciellt i ett sammanhang där den tekniska utvecklingen 

gör att hanteringen tenderar att konvergera 

mot gemensamma system och företagen i allt 

större utsträckning då skapar multimediaarkiv. 

Speciellt intressant var det naturligtvis att notera att 

SVT även här intar en framskjuten plats. Tove Kleiven 

presenterade SVT Bild-konceptet, som syftar 

till att digitalisera SVT:s världsunika bildsamling 

på cirka 5 miljoner pressbilder. Lösningen möjliggör 

att söka fram bilder via ett html-gränssnitt och 

sen ladda ner dem i den upplösning som krävs, 

alltifrån de måttliga krav webbpublicering kräver 

till högsta upplösning för kvalitetstryck Distribution 

sker naturligtvis via den standard som finns 

tillgänglig, t ex telefonmodem eller bredband. Här 

finns en kulturskatt som lätt kan göras tillgänglig 

för forskning och publicering, och varför inte en 

kunskapstörstande allmänhet? 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001 :1

Framtidens möjligheter 

Startade konferensen med tankar om arkivens 

framtid, så blev det också om detta slutordet handlade. 

Chefen för BBC Information & Archives, 

Paul Fiander, hävdade att arkiv och arkivarier riskerar 

att bli förbisprungna av den tekniska utvecklingen 

om man inte aktivt väljer att ta den till sig. 

Man måste också vara klar över att de ständigt 

ökande kostnaderna för konventionell arkivverksamhet 

är att hot. Han satte den traditionella arkivrollen 

med vård och hantering av samlingarna, katalogisering 

och funktionen som intermediär mellan 

innehållet och brukarna mot en nödvändigt ny 

roll. Den dikteras av krympande resurser för den 

traditionella arkivrollen, i allt högre grad digitalisering 

av hela produktionsprocesser inom media, 

ny teknik, ett större mått av "självbetjäning" hos 

brukarna och en intensifierad kostnadsjakt. Som en 

enkel illustration visade han på inflödet av nyheter 

hos BBC. 1993/94 utgjordes det av ca s.ooo timmar, 

99/ oo var det uppe i 51 .ooo timmar! 

Vad är lösningen? Grip det tillfälle den nya tekniken 

innebär! "Media Asset Management" är 

framtiden. Nya arbetsprocesser kommer att dorninera 

i produktionen. Baskunskaper för arkivarier 

blir informations- och innehållshantering. Återbruk 

blir den dominerande drivkraften för investe- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1 

"Nog kan Donatt vara blå ... " 

ringar på arkivområdet. Alternativet är att bli museum 

och bara passivt tvingas åse det nya som händer, 

hävdar Paul Fiander. 

NOTER 

1. Media Asset Management ser naturligvis olika ut 

beroende på typ av mediaföretag, men för SVT:s del rör 

det främst programinnehåll i form av rörlig bild, ljud, 

stillbilder, texter och blandformer av dessa, samt rättigheter. 

2. Metadata - data om data, eller information som 

beskriver data, t ex innehåll, form, tekniska och redaktionella 

enheter av elektronisk information som skapas, 

nyttjas, redigeras och distribueras i ett nätverk. Beroende 

på utgångspunkr kan det i ett teveprogram vara filnamn 

på data-videofiler, teknisk analys av uppbyggnaden, 

bildbeskrivning och indexering, beskrivning av rättighetsinnehåll. 

Se t ex Annemieke de Jong: Metadata in the 

audiovisual productian environment, FIATliFTA och 

Nederlands Audiovisuel Archief, 2000. 

3· Dokumentationen till FIAT!IFTA:s världskonferens 

2000 finns samlad på en CD-skiva som kan köpas från 

FIAT-sekretariatet i Oslo, c/o NRK, FADA, N-0340 - 

Oslo, Norge. Den kommer också att finnas tillgänglig på 

FIAT:s hemsida som t v återfinns på adressen: http:// 

www.nb.no/fiat!fiat.htrnl. Frågor t ex om FIAT:s nästa 

världskonferens som hålls i London i början av hösten, 

kan också ställas till FIAT-kontoret på e-postadressen 

tedd.johansen@nrk.no. 

101

102 

LEIF GIDLÖF 

Arkivmyndigheten som depå 

Några synpunkter på framtida arkivleveranser vad gäller 

ansvarsfdrdelning, organisation och finansiering 

Roller i förändring 195o-2ooo 

Samhällsuppdraget för de statliga arkivmyndigheterna 

ligger nästan övertydligt i skärningspunkten 

mellan arkivbildning och forskning - mer harmoniskt 

uttryckt som länken mellan producent och 

konsument av information. Under i varje fall fyrafem 

decennier har statsmakterna som uppdragsgivare 

haft en skiftande syn på balansen mellan dessa 

båda poler och därmed uppdragets principiella 

innebörd och utgångspunkter. Knappast vacklande 

utan tvärtom rätt bestämt och med tydliga växlingar 

i perspektiv. 

Självuppfattningen inom yrkeskåren har i huvudsak 

följt samma vågrörelser. Kanske av professionella 

skäl, troligen av taktiska, helt säkert som en 

spegel av tiden. Nog kan man tvista länge och väl 

om hönan och ägget men knappast om att rådande 

arkivideologi mycket starkt påverkat prioriteringar, 

kompetensförsörjning och arbetsformer. 

Från forskningsstöd till 

forualtningsrationalisering 

Ännu in på sextiotalet uppfattas Riksarkivet och 

landsarkiven främst som serviceorgan för den vetenskapliga 

forskningen, ett faktum som tydligt 

präglar personalrekryteringen så långt. Omvärderingen 

kommer i takt med att förvaltningsapparaten 

expanderar, arkivtillväxten blir besvärande och nya 

tekniker börjar göra sig gällande. Intresse, resurser 

och politisk drivkraft koncentreras mer och mer till 

"fältverksamheten". Vad som gäller blir tillsyn och 

rådgivning ute hos myndigheterna själva samt utredningar 

om arkivbildning och gallring. 1962 får 

Riksarkivet rätt att på egen hand utge föreskrifter 

om gallring, något som fram till dess i stort som 

smått legat på Kungl. Maj:t. Vid sextiotalets Initt får 

Riksarkivet en med dagens mått rejäl resursförstärkning, 

motiverad av dessa nya uppgifter. 

Under sjuttiotalet skapar ADB-tekniken nya bevarandepro 

b lem, särskilt efter utredningen Moderna 


formationssamhället, som det är slöseri att inte utnyttja. 

Inrättandet av en särskild depåbyrå vid Riksarkivets 

omorganisation 1989 får på sitt sätt ses 

som ett praktiskt uttryck för denna nya infallsvinkel. 

Omorienteringen ökar samtidigt förutsättningarna 

för ett närmande mellan arkiv, bibliotek och 

museer, och vi möter det nya begreppet ABM -institutioner. 

Processen underlättas utan tvivel av teknikutvecklingen, 

som med sina närmast gränslösa 

möjligheter till överblick och sökning av information 

bidrar till att brygga över skillnader i yrkesteori 

och traditionella metoder. CD-ROM- och 

D VD-publicering kan tillämpas från relativt enkla 

register till avancerade multimediaprodukter med 

text, bild och ljud. På den arenan har ABM-institutionerna 

samma intressen och förutsättningar. 

Politiskt lyfts begreppet kulturarv fram som en 

gemensam plattform. Med sin uppenbara betydelse 

för folkbildning, amatörforskning och den enskildes 

möjligheter till identifikation och förankring får 

även arkiven sin plats i det kulturpolitiska finrummet. 

Samma grundsyn ligger nära den starka fokusering 

på samhällets kunskapsuppbyggnad som präglar 

särskilt senare delen av nittiotalet och leder till 

ökade satsningar inom universitets- och högskolesektorn 

och en översyn av strukturerna för fors kningsfinansiering. 

Dagspolitiskt aktuella företeelser 

som förintelsen, invandrarnas kulturarv, svensk 

underrättelse- och säkerhetsverksamhet, steriliseringsfrågan 

m m demonstrerar journalistens, forskarens 

och politikerns gemensamma intresse av att 

ha välfungerande arkiv som kunskapsbanker. 

IT komplicerar begreppen handling och 

arkivbildare 

Nittiotalets accelererande !T-utveckling skapar genom 

föreningen av växande databaser och nya lätttillgängliga 

distributionsformer som de nämnda 

CD-ROM och DVD samt inte minst Internet ett 

mervärde från rent informationsteknologiska utgångspunkter 

utan tydlig bortre gräns. Tekniskt 

upplevs möjligheterna närmast obegränsade att 

söka och ställa samman information till s k poten- 

LeifGid/of 

tiella handlingar, ett begrepp vars innebörd i sak 

nog kan förstås men som juridiskt ifrågasatts och 

troligen kommer att utmönstras. 

Utifrån ett traditionellt arkivperspektiv blir handlingen 

allt besvärligare att definiera och avgränsa, 

likaså arkivbildaren. skiljelinjerna mellan arkiv i tiden 

och rummet kompliceras, likaså mellan pappersbaserad, 

digitalt skapad och i efterhand digitaliserad 

information, mellan "tryckt" och "otryckt", 

mellan gallringsbart och icke gallringsbart, mellan 

tillgängligt och sekretessbelagt, mellan olika alternativ 

för långtids bevarande. 

Kopplingen till arkivbildare påverkas också av de 

allt snabbare strukturförändringarna i förvaltningen, 

uppluckringen av myndighetsbegreppet samt 

centraliseringen av och den distribuerade tillgången 

till informationssystemen. Ärendehandläggningen 

får delvis nya förutsättningar, samtidigt som 

arkivariens yrkesroll får en bredare men också mer 

diffus karaktär. Sjuttiotalets funktionella närmande 

mellan myndighet och arkivmyndighet återkommer 

om än på väsentligt annorlunda villkor. 

Offentlighets- och sekretesskommitten (OSEK) 

redovisar i delbetänkandet "Offentlighetsprincipen 

ochdennya tekniken" (SOU 2001 :3) överväganden 

och förslag berörande TF, arkivlagen, handlingsbegreppet, 

elektroniskt tillhandahållande, upphovsrätten 

m m. Denna och tidigare utredningar på om- 

. rådet uttrycker konfrontationen men också sambanden 

mellan arkivteori, teknik och juridik, som i 

slutänden måste ges en tidsanpassad praktisk tilllämpningvad 

gäller sättet att beskriva, redovisa och 

tillhandahålla arkiv. 

De politiska målen och regelverket 

Ansvarsfordelningen enligt arkivlagen 

Politiskt grundläggande för dagens arkivhantering 

och fördelningen av ansvar är rimligen fortfarande · 

arkivpropositionen 1990 (1989/90:72), som låg till 

grund för den särskilda arkivlagen (SFS 1990:782) 

fr o m den 1 juli 1991. I propositionen förs principiella 

resonemang om arkivens uppgifter och roll i 

förhållande till myndigheterna, särskilt i avsnitt 2. 3 

(Riktlinjer för arkivpolitiken) och 3. 3 (Ansvaret för 

arkiven). 


De övergripande målen med arkivverksamheten 

sammanfattas (s. 26) på följande sätt. 

Beträffande arkivbildning: 

r. Förtydligad roll- och ansvarsfördelning mellan de 

arkivbildande myndigheterna och arkivmyndighetema. 

2. Utveckling av arkivens gallringssystem med uppmärksamhet 

på de olika informationsintressen 

som arkiven bör tillgodose. 

Beträffande forvaring: 

3· Välplanerad och decentraliserad försörjning med 

arkivdepåer. 

4· Samverkan mellan staten, kommunerna och landstingen 

i frågor om gallring och i frågor om depålösningar. 

S· Ökad användning av mikrofilmning och aktiva 

insatser för utveckling och tillämpning av nya 

arkivlagringstekniker. 

Beträffande användning: 

6.Aktivt tillhandahållande av arkiv. 

7· Stöd till enskild arkivverksamhet. 

Markeringen är tydlig att myndigheterna har ett 

självständigt ansvar direkt under arkivlagen. Motivet 

är i första hand (s 3 s) att det är mest rationellt att 

den arkivbildande myndigheten med sin kännedom 

om verksamheten också primärt behåller ansvaret 

för det egna arkivet. En överföring till arkivmyndigheten 

bör normaltvara aktuell förstnär "allmänhetens 

intresse av insyn i förvaltningen och myndighetemas 

eget informationsbehov avklingat och väsentligen 

ersatts av ett historiskt forskningsintresse". 

Samma perspektiv utvecklas med att "det är 

rimligt att våra arkivmyndigheter fortsatt får fungera 

som arkivdepåer för äldre arkivmaterial och sådant 

material som av andra skäl bör omhändertas av 

en institution med särskild fackkunskap" . 

Generellt får arkivens regelverk större tyngd genom 

att nu förankras i en särskild lag för hela den 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I : I 

Arkiumyndigheten sorn depd 

offentliga sektorn på nivån mellan den övergripande 

handlingsoffentligheten i TF och regeringens 

förordningsmakt. I arkivlagen regleras grundläggande 

mål och ansvarsförhållanden, samtidigt 

som gallringen får det lagstöd som tidigare saknats. 

Det långsiktiga forvaringsansvaret 

Med arkivlagens (9, I I §§) formuleringar skall 

övertagande av arkiv kunna ske "både efter överenskommelse 

och på grund av ett ensidigt beslut 

från arkivmyndigheten". Därmed "övergår hela ansvaret 

för det materialet till arkivmyndigheten". 

Detsamma gäller om en statlig myndighet har upphört 

utan att dess verksamhet förts över till en annan. 

Komplementärt finns särskilda bestämmelser 

i lag (SFS I994:I383) om förvaring av statliga arkiv 

hos enskilda organ i vissa fall som vid de allt 

vanligare bolagiseringama. Även detta grundas på 

en särskild utredning (Ds I993 :49). 

I instruktionen för Riksarkivet och landsarkiven 

(SFS I99s:679) föreskrivs slutligen (4, 2 s§§) att 

dessa, vad gäller mottagna arkiv, skall "I . hålla dem 

tillgängliga, 2 . främja utnyttjandet ... genom att tillhandahålla 

och levandegöra arkivinformation, och 

3· verka för att arkiven och samlingama skall bli 

fullständiga". 

Förvaringsfrågorna följs upp i utredningen "Statens 

arkivdepåer" (SOU 1991:p), som utgår från 

samma principiella rollfördelning mellan myndighet 

och arkivmyndighet. Dock ges (s 28) en öppning 

för leveranser mot självkostnadsersättning från 

affärsverken och deras dotterbolag. Leverans förutsätts 

ske för fortsatt förvaring enligt arkivlagen med 

deposition som sidaalternativ i fråga om statligt 

bolag. Leverans mot ersättning förutsätts "i särskilda 

fall" kunna ske även från vanliga förvaltningsmyndigheter. 

Av allt att döma tänker man sig 

då i första hand samma situationer som i arkivpropositionen, 

nämligen där arkivmyndigheten 

som undantag från huvudregeln finner ett sådant 

arrangemang särskilt angeläget av t ex vård- eller 

tillgänglighetsskäL 

Kommitten redovisar även sina bedömningar av 

uppdämda leveransbehov, tillkommande resursoch 

utbyggnadsbehov under nittiotalet samt nyckel- 

IOS

o6 

tal för överföringskostnader. Med undantag av 

affärsverken lämnas emellertid inte något förslag 

till avsteg från den gängse anslagsfinansieringen. 

Ett generellt avgiftssystem infors I993 

Frågan om arkivverkets långsiktiga försörjning med 

magasinslokaler behandlas därefter i budgetpropositionen 

1992/93 (bilaga I2, S 105 ff) under rubriken 

Resursöverföring vid leverans av arkiv. Regeringen 

väljer att ordna saken så att arkivmyndigheten 

"skall (sic) ... träffa överenskommelse med 

myndigheten om ersättning för kostnader hos 

arkivmyndigheten för att bevara, vårda och tillhandahålla 

handlingarna samt för engångskostnader i 

samband med övertagandet" (ArkF r 7 §, ändr. 

1993:451). Arkiv som överlämnas till arkivmyndighet 

skall vara förtecknat och gallrat. 

De motiv som redovisas för detta generella 

avgiftssystem är i grunden två. För det första bör 

myndigheternas kostnadsmedvetande och känsla 

för lokaloptimering och gallring ökas, för det andra 

bör arkivhanteringen i den samlade statsförvaltningen 

effektiviseras av att arkivmyndigheterna inte 

längre betraktas som en "kostnadsfri resurs och avlastning". 

Lösningen relateras också till pågående 

förändringar i den statliga fastighetsförvaltningen. 

Möjligen kan systemet betraktas som en förtäckt 

anslagsfinansiering såtillvida att processen är tänkt 

att omfatta två steg i form av först fakturering och 

sedan anslagsöverföring. Den inledande årliga faktureringen 

till varje myndighet för sig skall sålunda 

snarast möjligt ersättas med anslagsöverföring, sedan 

Kulturdepartementet i den reguljära budgetprocessen 

förhandlat fram detta med respektive 

myndigheters egna departement. Enskilda belopp i 

förhandlingen kan vara allt från tre- till sexsiffriga. 

Under de sista åren har funnits en klar tendens att 

internförhandlingarna i Regeringskansliet om anslagsöverföring 

inte fungerat helt och hållet utan i 

ökande omfattning fått ersättas av fortsatt fakturenng. 

Till detta kommer att icke anslagsfinansierade 

arkivleverantörer som t ex de bolagiserade affärsverken 

inte kan omfattas av systemet på den punkten 

utan redan från början måste lösa ersättnings- 

LeifGidloJ 

frågan på annat sätt, t ex genom fortlöpande årsbetalning 

eller engångsbelopp. 

Att återta ett enligt AL 9 § överlämnat statligt arkiv 

vore trots avtalsformen troligen inte möjligt. 

Formuleringen om övertagande- visserligen skriven 

innan avgiftssystemet tillkom- har i varje fall 

tolkats så att äganderätten utan förbehåll övergår 

till arkivmyndigheten. Följdenligt skulle den standardiserade 

uppsägningsklausulen i de överenskommelser 

som görs knappast kunna åberopas för 

att häva leveransen som sådan. Vid en eventuell tvist 

skulle Riksarkivet också ha tolkningsföreträde i 

möjligheten till "ensidigt beslut", något som dock 

såvitt känt hittills aldrig tillämpats. Teoretiskt borde 

detta kunna aktualisera erlagd eller framtida ersättning, 

men inte heller här har någon juridisk prövning 

skett. 

Den problematik och de stora långsiktiga kostnader 

som specifikt berör bevarandet av ADB- upptagningar 

har behandlats av Anders L. Johansson i 

en artikel i Arkiv, samhälle och forskning 2000:2 (s 

6r ff). Självfallet är detta en alltviktigare del av helheten 

och kan kräva överväganden som går vid sidan 

av de principresonemang som jag har valt att 

föra. 

Har målen forändrats under go-talet? 

Avgiftssystemet som sådant har säkerligen i hög 

grad tillkommit som den vid tidpunkten politiskt 

realistiska formen för fortsatt depåfinansiering. 

Knappast enbart utifrån den strategiska analys av 

rationaliseringseffekter och stordriftsfördelar som 

propositionen ger intrycket av. Man spekulerar 

också allmänt kring åtskild förvaring av mer eller 

mindre frekventa arkiv, dock av allt att döma med 

"forskare och allmänhet" (prop 1992/93:roo, bilaga 

r 2, s r 07) som måttstock för efterfrågan. Oavsett 

dessa oklarheter tyder inget uttryckligen på att 

man åsyftat någon förändring i sak av arkivverkets 

inriktning. Att många myndigheter ändå tolkat 

konstruktionen som en kommersiell signal är 

knappast överraskande. 

1996 års omfattande kulturproposition (prop 

1996/97:3 s 153 ff) ger- utan att annars gå närmare 

in på arkivfrågorna-uttryck för en oföränd- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:I

ad inriktning: "Riksarkivet och landsarkiven / .. ./ 

verkar för att myndigheterna på ett ändamålsenligt 

sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen. 

Arkivmyndigheterna håller mottagna handlingar 

tillgängliga, verkar för att arkiven blir fullständiga 

samt främjar användningen av arkivmaterial genom 

att tillhandahålla och förmedla arkivinformation". 

Sammanfattningen blir att "den statliga arkivpolitiken 

ligger fast". 

Bortsett från den lilla oklarhet som ligger i propositionen 

om avgiftssystemet, tyder inte heller 

budgetpropositioner och regleringsbrev från de 

sista åren på att arkivmyndigheternas politiska uppdrag 

i princip förändrats jämfört med arkivpropositionen 

och arkivlagen i nittiotalets begynnelse. 

Möjligen betonas redovisnings- och tillgänglighetsaspekterna 

än mer. Vid behandlingen av !T-frågorna 

finns en tendens att inte skilja bevarandet av 

från början digitalt skapad information från efterhandsdigitalisering 

i spridningssyfte. 

Allt tydligare framträder emellertid en vilja hos 

regeringen att relatera arkivens uppgifter till allmänpolitiska 

mål som demokratiutveckling, etnisk 

mångfald, genusperspektiv, satsningar på skolan, 

betydelsen av att nå nya grupper mm. Ett stort antal 

särskilda uppdrag i regleringsbreven har på senare 

år klätts i en sådan ideologisk dräkt. Positivt 

tolkat är detta förhållande ett uttryck för arkivens 

allt större samhällsrelevans. I det praktiska livet har 

det komplicerat redovisningen av verksamheten 

med de principiella gränser som ändå finns för hur 

riktat tillhandahållandet kan göras. 

På ett aningen ominöst sätt tangeras här debatten 

om forskningens villkor i skärningspunkten mellan 

en långsiktigt inomvetenskaplig och en dagspolitisk 

kultur. Detsamma gäller frågan om graden av 

politisk styrning i stort, där en återgång i riktning 

mot ett mer centraliserat och detaljstyrande synsätt 

är uppenbar. Oavsett funderingar kring framtida 

beslutsstrukturer kan det nya sättet att formulera 

uppdraget, som mer utgår från effekter än produkter, 

knappast i sig tolkas som någon målförändring. 

Men det ställs ökade publika och i övrigt externa 

krav på ett sätt som svårligen kan realiseras utan 

följdeffekter för den grundläggande verksamheten. 



Inriktningen har knappast blivit en annan men väl 

nivån på styrningen. 

I marginalen kan noteras att dagens verksstyrelser 

enligt verksförordningen (SFS I 99 5: 13 22) 

har en i huvudsak administrativ funktion kring årsredovisning, 

budgetunderlag och revision. På sistone 

har detta skapat debatt och lett till några uppseendeväckande 

avhopp på museiområdet med 

hänvisning till att personsammansättning och ansvarsområde 

inte riktigt passat ihop. Hur som helst 

kan styrelsen i formell mening inte förväntas bidra 

till tolkningen av det politiska uppdraget eller den 

inre policyutvecklingen. 

Förutsättningar för en framtida 

leveransstrategi 

Utgångsläge 

Ett huvudsyfte bakom arkivlagen I990 var just att 

tydliggöra myndigheternas självständiga arkivansvar 

och rollfördelningen mellan myndighet och 

arkivmyndighet. Lagens inriktning på den punkten 

har fått genomslag och, av allt att döma, också fortsatt 

politisk bekräftelse. 

Samtidigt är det uppenbart att man redan då inte 

stått främmande för en framtida verklighet med 

stora och mer eller mindre akuta leveransbehov 

från bolagiserade eller på annat sätt omstrukturerade 

statliga verksamheter till arkivmyndigheter, 

som inte utan särskilda åtgärder kunde förväntas stå 

rustade för en sådan ytterligare påfrestning. Däremot 

förefaller man inte ha räknat med någon vilja 

hos myndigheterna att av ekonomiska eller i annan 

mening materiella motiv lämna sina "levande" arkiv 

till Riksarkivet - sålunda en i princip kommersiell 

efterfrågan. Att myndigheterna själva, som 

nämnts, kunnat uppfatta det nya avgiftssystemet 

som en invit i den riktningen är en annan sak. Inte 

heller verkar man ha funnit anledning att se över 

regelverket med hänsyn till ett sådant hypotetiskt 

läge. 

Ett särskilt regeringsuppdrag (Km 9991! 96 5, 

2849/Ka), som Riksarkivet avrapporterade i september 

I 999, hade till syfte att möjliggöra fleråriga 

leveransöverenskommelser med större myndighetsgrupper. 

Vinsten med detta skulle vara att minska

I08 

resursåtgången i förhandlingar med enskilda myndigheter 

och samtidigt underlätta den långsiktiga 

lokalplaneringen. I uppdraget ingick däremot inte 

att pröva avgiftssystemet som sådant. 

Den arkivutredning som nu pågår (dir 2ooo:104) 

har i uppgift att se även på denna centrala finansieringsfråga 

liksom på andra organisations- och samordningsfrågor 

av betydelse. F ortfarande ses ökad 

tillgänglighet som drivande inslag i den framtida 

arkivutvecklingen. 

Avgiftssystemets konsekvenser 

Efter införandet av betalande leveranser som huvudregel 

1993 har trycket på Riksarkivet trendmässigt 

ökat och under perioden i genomsnitt resulterat 

i ca 4 ooo hyllmeterlår (1999 och 2000 

vardera 7- 8 ooo hyllmeter, prognos 2001 över 

10 ooo) från centrala statliga myndigheter. Bakom 

det stigande leveransintresset ligger ett antal stora 

bolagiseringar (Telia, Vattenfall, SJ) men även andra 

ofta plötsliga strukturella förändringar, som 

tenderar att hos arkivbildarna försvaga känslan av 

kontinuitet och förkorta perspektiven på arbetsuppgifternas 

art och utförande. 

Egenintresset hos vissa myndigheter för snabba 

leveranser av ADB-upptagningar kan anses ha börjat 

redan tidigare i syfte att undvika utdragen enligt 

DL (SFS 1973:289) 10 §,en skyldighet som arkivmyndigheterna 

1982 (SFS 1982:446) undantogs 

från. Denna problematik är nu åter aktuell i anslutning 

till PUL (SFS 1998:204) 26 §, som inte gör 

motsvarande undantag för arkivmyndigheterna. 

Hur detta praktiskt skall lösas är ännu en öppen 

fråga, som Riksarkivet har uppmärksammat regeringen 

på och som naturligtvis i hög grad påverkar 

förutsättningarna för överlämnande. En uppmjukning 

inom ramen för arkivförordningen har övervägts. 

Nittiotalets ekonomistyrningstänkande har aktualiserat 

lokal- och personalbehov i alla delar av 

statsförvaltningen. Även för grundläggande servicefunktioner 

söks alternativ i form av outsourcing av 

hela verksamheter eller köp av tjänster i mindre 

skala. Även om huvudmålet har varit att pressa 

LeifGidtöJ 

kostnadsnivån, har säkerligen ett väl så bidragande 

motiv varit att kunna göra så stora delar av kostnaderna 

som möjligt rörliga och därmed lättare att 

anpassa till skiftande förutsättningar. Avgiftssystemet 

har i varje fall inte motverkat ett sådant tänkande. 

Allt fler leveranser har därmed kommit att innehålla 

material, vars betydelse för den löpande verksamheten 

i myndigheten ännu varit avsevärd och 

som krävt en stor volym av återsökning, återlån eller 

annan faktisk delaktighet i handläggningen. 

Utan någon värdering i övrigt har dessa här betecknats 

som förtidsleveranser. 

En önskan att leverera relativt kontinuerligt eller 

med företräde för högfrekvent och mer personalkrävande 

material (t ex aktserier med stor återsökning) 

ligger i så fall nära till hands. Det förra 

påverkar i första hand arkivmyndighetens lokalplanering, 

medan leveranser med växlande slutår 

eller annan brist på inre samband (t ex mellan akter 

och sökregister) försvårar tillhandahållandet. Att 

användningsfrekvensen gärna tonas ned i ett förhandlingsläge 

får väl anses ligga i sakens natur. Åtskilliga 

konkreta exempel finns på detta. 

Möjligheten att engångsvis ersätta arkivmyndigheten 

för att åtgärda brister i leveransen och på så 

sätt påskynda den verkar i dag vara ett attraktivt alternativ. 

Även engångsbetalning av administrativa 

skäl aktualiseras inte sällan för att snabbast möjligt 

kunna dra ett streck och gå vidare. 

Mycket stora samlade leveranser till Riksarkivet 

och landsarkiven från breda statliga förvaltningsområden 

inom folkbokföring, lantmäteri, rättsväsen 

mm pågår eller har diskuterats från olika förutsättningar. 

Genomgående är att förvaltningsbehoveninnefattande 

sådan service till allmänheten som är 

primärt ärende- och inte forskningsrelaterad - fortfarande 

är ett väsentligt inslag. Mot den bakgrunden 

är det naturligt att ställa frågan vilken personalkompetens 

som behövs för en fortsatt effektiv återsökning, 

handläggning och sekretessbedömning 

hos arkivmyndigheten, som inte är eller riinligen 

kan vara specialiserad inom fackområdet på samma 

sätt som myndigheten själv. 

ARKIV; SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1

Konkurrensperspektivet 

På senare år har vissa av de arkivföretag, som i huvudsak 

koncentrerat sig till att erbjuda företag 

förvarings-, återsöknings- och reproduktionstjänster, 

även fått kunder från den offentliga sektorn. 

Främst avses därmed Samhall Informationsteknik 

AB och Dokumenthuset AB (dotterbolag till Svenska 

Lagerhus AB)- båda med statliga ägare och speciellt 

gynnsamma förutsättningar vad gäller personal- 

respektive lokaltillgång. 

Hittills har emellertid i praktiken sådana åtaganden 

enbart omfattat gallringsbara handlingar. En 

mer tvingande begränsning ligger i att dessa uppdragstagare 

av legala skäl inte kan pröva utlämnande 

av allmänna handlingar till enskilda och inte 

heller i övrigt kan vidta åtgärder i arkivet allhat än 

på uppdragsgivarens direkta beställning eller order. 

Det övergripande ansvaret mot arkivlagen kvarligger 

helt hos myndigheten. 

Ekonomiskt är dessa uppdrag emellertid helt beroende 

av marknadens förutsättningar. Riksarkivets 

avgifter får däremot i princip inte överstiga en i någon 

mening definierad självkostnad, vilket låser 

prissättningen och inte på samma sätt möjliggör 

kommersiella dispositioner. Inte heller kan Riksarkivet 

på samma sätt som ett företag kalkylera in 

den overheadkostnad som döljs i det avsevärda 

förhandlingsarbetet inför leverans. I varje fall inte 

med nuvarande rätt oflexibla principer för avgiftssättning 

och redovisning. 

Helt uppenbart har betalnli}gssystemet för leveranser 

liksom existensen av andra aktörer gjort 

arkivverkets förhållande till myndigheterna kommersiellt 

i meningen att det inbjuder till köp av 

arkivtjänster även av andra slag än fortsatt förvaring 

av "historiska" arkiv. Oavsett inställning i sakfrågan 

kan detta betraktas som ett embryo till konkurrensutsättning, 

även om offererade faktiska eller potentiella 

tjänster inte i alla delar skulle vara jämförbara. 

En avsevärd skillnad - och därmed en "extratjänst" 

i slutänden-är att arkivmyndighetens åtagande 

oberoende av arkivets karaktär i dagsläget 

alltid måste innefatta, och därmed kostnadsmässigt 

belastas av, ett aktivare tillhandahållande för forskare 

och allmänhet. Detta betonades för övrigt 



också i propositionen om avgiftssystem. Det är 

rimligt att anta att myndigheterna själva snarast ser 

offentligheten som ett besvärligt om än tvingande 

åliggande som det gäller att minimera olägenheterna 

av. En höjd ambitionsnivå i den delen efter "outsourcing" 

till arkivmyndigheten är knappast något 

man i eget intresse är beredd att betala extra för. 

Begreppet ändamålsfastighet är en realitet för i 

varje fall Riksarkivets och landsarkivens magasinsdelar. 

Frånvaron av faktiska alternativ annat än på 

ytterligt lång sikt- i lika hög grad som för Operan, 

Nordiska museet och Kungl. biblioteket- gör den 

teoretiska marknadsanpassningen av statens lokalutnyttjande 

fiktiv. Dessvärre ingick inte arkiven i 

den utredmn:g om museernas lokalproblem som 

nyligen gjorts och även givit resultat i några konkreta 

fall. Lokalkomponenten av totalkostnaderna 

kan knappast påverkas annat än mycket långsiktigt 

och vid eventuell nyetablering. Den del av avgiften 

som går till att bekosta lokaler utgör numera i 

normalfallet mer än hälften, och förvaringen tenderar 

att gradvis äta upp mer och mer av resurstillskottet. 

Även dessa låsningar är ur konkurrensperspektiv 

en faktor som man inte kan bortse från. 

Finns en artskillnad mellan den enskilda 

myndighetens och samhällets behov? 

Någon generell tidpunkt vid vilken handlingar kan 

betraktas som inaktuella för löpande behov i myndigheten 

och därmed leveransmogna enligt grundförutsättningarna 

kan självklart aldrig fixeras. Arbetsuppgifternas 

karaktär, behovet av dokumentation 

bakåt och informationens tekniska status är 

helt avgörande. Lantmäteriverket kan väl tjäna som 

ett exempel på en myndighet, vars behov sträcker sig 

långt tillbaka i tiden - i varje fall vad gäller den 

areella dokumentationen i form av kartor och förrättningsakter. 

Rättsväsendet är ytterligare ett. I andra 

myndigheter, som arbetar mer med frågor av 

övergående aktualitet, kan "genomströmningen" 

vara mycket snabb. Vad gäller ekonomi- och personaladministration 

är behoven rimligen mer likartade 

mellan skilda myndigheter. 

Förenklat uttryckt står på ena sidan skranket 

myndighetens eget informationsbehov för ärende- 

109

Il O 

handläggning, intern kunskapsöverföring och service 

till den allmänhet som berörs av verksamheten 

- i praktiken begränsat till kortare eller längre tid. 

På den andra står samhällets behov att för framtiden 

bevara och tillgängliggöra ordnad och gallrad historisk 

information för primärt forskningsändamålen 

uppgift som sköts genom särskilda arkivmyndigheter. 

Att dessa två huvuduppgifter i praktiken gradvis 

övergår i varandra är uppenbart, och såtillvida är 

och förblir gränsen diffus. Samtidigt har båda inslag 

som gör det motiverat att trots allt se en artskillnad 

snarare än enbart en gradskillnad, i så fall 

formulerat som sakverksamhet respektive kunskapsproduktion. 

Självklart behöver även sakverksamheten kontinuerlig 

intern kunskapsutveckling, medan inslag av 

myndighetsutövning (sekretessprövning) förekommer 

även hos arkivmyndigheten. Trots detta går en 

skiljelinje mellan myndighetens och arkivmyndighetens 

grundläggande uppdrag, t ex mellan att 

bedriva polisiärt arbete respektive att tillhandahålla 

information från verksamheten till tjänst för forskning 

om t ex brottsbekämpning eller sociala förhållanden. 

Insynsperspektivet är naturligtvis övergripande, 

men principskillnaden kan inte suddas ut 

med hänvisning till offentligheten som sådan eller 

till nya tekniska förutsättningar. 

Det kan inte bestridas att arkivlagen tillkommit 

främst för att markera de offentliga myndigheternas 

självständiga arkivansvar i förhållande till arkivmyndigheternas 

motstående tillsynsuppgift. En aktiv 

ansats från arkivverket till ökade åtaganden 

skulle kunna uppfattas som en faktisk förändring i 

denna ansvarsfördelning. Finns i så fall risken för 

ett negativt saldo i slutänden genom att arkivverkets 

grundläggande uppdrag relativiseras och får en alltför 

obestämd karaktär? Besvaras den frågan jakande, 

skulle det tala för att "legalisera" två typer av 

uppdrag - ett med fullt ansvarsövertagande enligt 

AL 9 § (som nu) och ett av renodlad servicekaraktär 

likt det som arkivvårdsföretagen erbjuder. 

Att även arkivmyndigheten skulle kunna åta sig 

servicetjänster utan överlämnande enligt AL 9 § 

finns i varje fall inget explicit stöd för i dagens re- 

LeifGid/of 

gelverk. En så vid tolkning av den allmänna 

främjandeuppgiften i instruktionens (SFS 1995: 

679) 3 § - "verka för utveckling av arkivverksamheten" 

- är i varje fall långsökt. I praktiken förekommer 

liknande arrangemang undantagsvis, t ex 

vad gäller förvaring av säkerhetsfilm eller som förstadium 

till leverans. 

Oavsett tolkningar av dagens verklighet är min 

slutsats att en artskillnad faktiskt föreligger mellan 

uppdragen, om inte alltid till form och metod så 

dock till syfte. 

Alternativa verksamhetsmodeller 

Riksarkivet står vid ett vägskäl och bör ta ställning 

till alternativen för en framtida leveransstrategi och 

hur konsekvenserna därefter skall praktiskt och 

ekonomiskt hanteras. Att inriktningen förankras i 

en aktiv viljeyttring är betydelsefullt i relation till 

uppdragsgivaren men även till myndigheter och 

personal. Detta gäller även om man ser en närmast 

automatisk expansion av uppdraget som förutsättning 

för kompetensutveckling och tillsynsverksamhet 

eller en motsatt alltför snäv tolkning som en 

risk för politisk marginalisering. 

I det följande redovisas tre principiellt hållna 

verksamhetsmodeller med de konsekvenser vad avser 

organisation, personal och finansiering som de 

enligt mitt sätt att se för med sig. Modell A innebär 

att arkivverket i huvudsak strikt håller sig till det 

nuvarande politiska uppdraget- som i varje fall jag 

uppfattar det. I modellerna B och C ligger en mer 

eller mindre långtgående utveckling mot ett statsförvaltningens 

gemensamma arkivs.erviceföretag 

med ett avsevärt bredare sortiment än i dag. Ur ett 

informationsförmedlande perspektiv skymtar i vägens 

riktning funktioner som närmast förknippas 

med begreppet medborgarkontor. 

Den ökande andelen digital information aktualiserar 

dessutom tekniska, juridiska, ekonomiska och 

kanske organisatoriska problem av en art som kräver 

särskilda överväganden. Detta påverkar dock 

knappast grundläggande resonemang i det följande. 

Utan att värdera lämpligheten eller nödvändigheten 

av de olika alternativen bör vid en strategisk 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001 :1

förändring i vidgande riktning tre utgångspunkter 

varagwna. 

- En utomordentligt elastisk tolkning krävs av det 

politiska uppdraget som det nu är formulerat, 

varför en prövning av gällande regelverk måste 

ske. 

- En expansion i riktning mot reguljära arkivuppdrag 

av servicekaraktär måste attityd- och resursmässigt 

byggas upp med tillräcklig flexibilitet 

mot den faktiska efterfrågan, bära sina egna 

kostnader och vara resursneutral mot övrig verksamhet. 

- Rollfördelningen mellan Riksarkivet och landsarkiven 

liksom den organisatoriska bilden i övrigt 

måste av effektivitetsskäl anpassas till den 

nya situationen. 

Jag går här inte in på de frågor som specifikt kan 

aktualiseras i tillsynsverksamheten eller hänger 

samman med mottagandet av enskilda arkiv. 

A. Traditionell inriktning mot främst historiska 

arkiv och forskningens behov 

Arkivverket koncentrerar även fortsättningsvis 

sin depåuppgift till det traditionella kärnområdet, 

dvs sådana arkiv vilkas betydelse för den 

löpande förvaltningen väsentligen har bortfallit 

eller där verksamheten upphört i sådana former 

att ett övertagande av arkivet blivit nödvändigt. 

Efterfrågan är i första hand relaterad till forskning 

av olika slag. 

Verksamheten fortsätter i huvudsak som nu med en 

i princip restriktiv hållning till att ta emot förtidsleveranser 

som de här har definierats. Motiven för 

och lämpligheten av varje leverans prövas. Myndigheten 

hänvisas i annat fall till fortsatt egen arkivdrift 

eller till att så långt möjligt anlita arkivvårdsföretag 

som arkivmyndigheten kan godkänna inom 

ramen för sitt tillsynsansvar. Inriktningen är i övrigt 

att ta emot arkiv med längre intervall och med i 

möjligaste mån jämna slutår. 



Möjligheterna att ta emot ADB-upptagningar bedöms 

från fall till fall och i linje med dagens formulerade 

!T-strategi ("när de inte längre behövs för sitt 

ursprungliga ändamål"). 

I princip behöver modellen inte påverka nuvarande 

regelverk, förutsättningarna för kompetensoch 

lokalförsörjning i depåverksamheten, utformningen 

av tillsynen eller hur ersättningen från myndigheterna 

utgår. Att dagens dåligt fungerande 

avgiftssystem av funktionella skäl ändå bör omprövas 

är en annan sak. 

B. Inriktning mot även fortidsleveranser (exkl. 

gallringsbart) i takt med efteifrågan 

Arkivverket anser det ingå i sina uppgifter att ta 

emot även aktuella arkiv från myndigheter som 

önskar detta. Till åtagandet hör att svara för löpande 

återsökning och sådan arkivbaserad 

ärendehandläggning mot myndigheten själv, 

andra myndigheter och enskilda som annars 

skulle vara ett normalt inslag i förvaltningsverksamheten. 

Arkivmyndigheten kan i vissa 

lägen komma att överta ett delansvar för 

uppdragsgivarens centrala verksarkivfunktion 

utöver den traditionella rollen som "forsknings-;arkiv". 

Härav följer att Riksarkivet och landsarkiven bejakar 

tendensen redan i dag att ta emot allt fler leveranser 

även av yngre arkiv i takt med den faktiska 

efterfrågan. Undantag utgör fortfarande gallringsbara 

handlingar, som bara tas emot från helt upphörda 

verksamheter. Större reproduktionsarbeten, 

utredningar av allmän karaktär m m utförs i första 

hand som komplement till andra möjligheter på 

marknaden, eventuellt delvis som aktiv förmedling 

ochfeller auktorisering av sådana tjänster från underleverantörer. 

Åtaganden i egen regi förutsätts bli 

bedrivna enbart i arkivverkets egna lokaler. 

ADB-upptagningar tas emot fullt ut i den omfattning 

åtagandet är tekniskt genomförbart. Principiellt 

måste därvid tekniska krav på icke tvingande leveranser 

av servicekaraktär ses som en i första hand 

III

112 

prispåverkande förhandlingsfråga, som enbart från 

den utgångspunkten har betydelse för arkivverkets 

investeringar och kompetensförsörjning. 

Modellen innebär en successivt större sammanflätning 

med de löpande arkivfunktionerna i myndigheterna 

- uttryckt på annat sätt en utveckling av 

arkivverket mot "records centres" med eller utan 

fysiskt särhållna mellanarkiv. Den underliggande 

konkurrensen med arkivvårdsföretagen blir synligare, 

likaså med större myndighetsorganisationer 

som Lantmäteriverket, Domstolsverket och Arbetsmarknadsverket, 

som på senare år visat intresse för 

att bygga upp egna centrala inomverksdepåer som 

alternativ till leverans. I förlängningen till sådana 

lösningar anas en form av parallella "sektorsarkiv", 

hittills främmande för svensk arkivtradition. 

Konsekvenserna skulle kunna sammanfattas under 

följande punkter. 

Organisation. Man bör överväga att organisatoriskt 

hålla isär rena servicetjänster från den egentliga 

basverksamheten i form av en uppdragsenhet med 

eget resultatansvar-i varje fall om och när volymen 

på dessa tjänster blir betydande. För kostnadskontroll 

och personalrekrytering, som då dimensioneras 

helt efter behoven i just denna verksamhet, bör en 

sådan intern separation vara ändamålsenlig. 

Ett organisatoriskt alternativ kan vara att betrakta 

detta som en för hela arkivverket gemensam uppgift 

i ledet mellan respektive myndigheter och slutleverans 

till rätt arkivmyndighet vid en tidpunkt då 

arkivet väsentligen blivit "historiskt". Det bör studeras 

i vilken mån detta skulle kunna ge stordriftsfördelar 

ekonomiskt och kompetensmässigt. 

Lokalfo'rsiirjning. Flexibiliteten i lokalförsörjningen 

måste öka, eftersom tillflödet blir mer uttalat 

efterfrågestyrt och därmed svårare att planera. En 

struktur med ett eller ett fåtal "mellanarkiv" - gemensamma 

för arkivverket eller inte - skulle kunna 

utgöra alternativ till direktleveranser. Genom lokalisering 

till någon eller några orter med mindre 

kostnadstryck skulle lokalkostnaderna kunna minskas 

samt rutiner för återsökning och löpande hantering 

i övrigt rationaliseras fram till en tidpunkt 

LeifGid/of 

när det bedöms lämpligt att slutleverera till rätt enhet 

inom arkivverket. Lokalhållningen måste också 

i större skala än nu utformas för avvikande medier 

med därav följande klimat- och hanteringskrav. 

För lösningar av denna karaktär bör man kunna 

överväga lokalsamarbete i någon form med befintliga 

större arkivvårdsföretag. Okonventionellt men 

kanske ändamålsenligt. 

Personalfo'rsiirjning. Dominans av rent förvaltningsrelaterade 

tjänster kan kräva en rekrytering av i huvudsak 

annat slag än arkivarier, snarare assistenter 

med vana från registratorsarbete, rutinhandläggning 

på mellannivå inom respektive fackområde eller 

liknande. Med säkerhet också ytterligare personal 

med primärt !T-kompetens. 

Finansiering. Det bör övervägas att dela upp avgiften 

i en fast och en rörlig del. Den fasta delen skulle 

utgöras av en grundavgift för fortsatt förvaring, 

vård och tillhandahållande för forskning enligt AL 

9 §. Av praktiska skäl kunde denna också inkludera 

en rimligt låg basservice till myndigheten. För den 

rörliga delen därutöver kunde övervägas ett styckepris 

för framsökning, kopiering, brevbesvarande, 

telefonbesked eller liknande (i form av ett enhetspris 

per transaktionlärende eller skilda avgifter) 

med periodisk fakturering i efterskott. Jämfört med 

nuvarande hyllmeterdebitering på olika nivåer av 

ett innehållsligt ojämnt material (baserat på en förväntad 

genomsnittlig frekvens) torde ett rörelsebaserat 

pris vara lättare att förena med såväl full 

kostnadstäckning som argumentationen i en förhandling. 

Skulle regelverket "legalisera" även serviceåtaganden 

utan formellt överlämnande enligt AL 9 §, 

vilket enligt min uppfattning egentligen inte är 

möjligt i dag, vore det naturligt att i sådana fall den 

fasta avgiftsdelen enbart omfattade lokal inkl. fysisk 

vård och säkerhet och den rörliga alla tjänster i övrigt 

enligt taxa eller särskild offert. 

Tillgänglighet. Med ettyngre material träder problemen 

med "likställighetsprincipen" i förhållandet 

mellan den enskilde och myndigheten mer i för- 


kivmaterial till annan, och eventuella tjänster från 

arkivvårdsföretag ändrar inget i ansvarsförhållandena 

mot arkivlagen. Alla beslut vad avser arkivet, 

inkl. tillhandahållande som allmänna handlingar, 

fattas av myndigheten. Tjänsten är rent kommersiell 

i den meningen att den när som helst kan bringas 

att upphöra genom uppsägning. 

Mot den bakgrunden kan man naturligtvis fråga 

sig om avgiftsbelagda uppdrag av ren servicekaraktär 

inom ramen för modellerna B och C ovan alltid 

måste - även om de utförs av arkivmyndigheten - 

förenas med ett övertagande i arkivförfattningarnas 

mening. Å ena sidan står principiellt ett oåterkalleligt 

övertagande som del av ett långsiktigt ansvar 

för kulturarvet och med fullt legalt ansvar enligtAL 

(rimligen helt anslagsfinansierat), å den andra ett 

annorlunda motiverat, avtalsreglerat och uppsägbart 

serviceåtagande på löpande basis (rimligen helt 

avgiftsfinansierat). Att logiskt och praktiskt förena 

dessa båda infallsvinklar med varandra i samma 

paket är inte helt lätt. 

I det senare fallet uppställer sig dessutom frågan 

om förvaringskriteriet. I vilken omfattning kan betalda 

serviceuppgifter av rutinkaraktär anses utgöra 

enbart "led i teknisk bearbetning eller teknisk lagring 

för annans räkning" enligt TF 2:6 och 2:10 

och sålunda inte konstituera allmänna handlingar 

hos uppdragstagaren (här = arkivmyndigheten)? 

Även om det står klart att stadgandet inte begränsas 

till ADB-upptagningar, är problemet likafullt hur 

"teknisk" och tillfällig en uppgift av ren servicekaraktär 

måste vara för att kunna tolkas in under 

detta undantag. Om utlämnandebeslut i vissa sådana 

icke AL-baserade uppdrag skulle fattas av 

uppdragsgivaren (oavsett var de fysiskt verkställs), 

får detta givetvis avsevärd betydelse för tjänstens 

innebörd och prissättning. 

skillnaden gentemot arkivvårdsföretagen ligger 

här i att Riksarkivet och landsarkiven- även om de 

utförda tjänsterna vore exakt desamma-formellt är 

myndigheter oavsett hur de väljer att organisera sig 

internt och att utlämnandefrågan därmed får en annan 

dimension. Självkostnadsprincipen och dess tillämpning 

på i grunden kommersiella uppgifter är 

en annan skillnad som lär kvarstå, såvida inte 

LeifGidlOJ 

myndighetsformen-som redan antytts ovan- omprövas 

för denna typ av verksamhet. 

En eventuell uppgift för arkivmyndigheterna därutöver 

att genom uppkoppling ge allrriänheten tillgång 

till ännu "levande" digital information inom 

statsförvaltningen i stort-utan att det har ett direkt 

samband med övertagande eller särskilda tjänster i 

övrigt men dock sannolikt till formen som allmänna 

handlingar - hamnar någonstans mellan 

dessa båda poler. Med en sådan totalambition som 

informationsförmedlare riskerar arkivverket emellertid 

att förlora sin karaktär inom kulturarvsområdet, 

en plattform som enligt min mening fortfarande 

är relevant. Allt blir lätt inget, om man så vill. 

För att summera har jag hur som helst svårt att se 

att en ideologiskt uttalad och systematiskt genomförd 

breddning av uppdraget enligt modellerna B 

C ryms inom det nuvarande regelverkets bokstav 

och i varje fall anda. Utan att formalisera i onödan 

är det angeläget att arkivförfattningarna såväl som 

instruktionen för Riksarkivet och landsarkiven 

täcker in den faktiska verkligheten och ligger i linje 

med vad statsmakterna önskar av arkivverket. Den 

ambivalens därvidlag som skymtar i propositionen 

om leveransavgifter 1992/93 kan troligen främst 

uppfattas som ett inslag i argumentationen den 

gången och ledde hur som helst inte till något konkret 

i själva måldelen. 

Förutsatt sålunda att det skulle anses önskvärt att 

bredda verksamheten på angivet sätt och att en målkonflikt 

då kunde tänkas uppkomma mellan olika 

typer av åtaganden, bör slutligt klarläggas 

- om sådana nya uppgifter kan anses fullt förenliga 

med befintligt regelverk, 

- om i annat fall uppdrag och ansvarsförhållanden 

kan omformuleras så att ramen för nya uppgifter 

vidgas, 

- om det är möjligt att dela upp arkivmyndigheternas 

uppdrag i två- fullt övertagande enligt nuvarande 

förutsättningar (AL 9 §)respektive renodlade 

serviceåtaganden med AL-ansvaret kvar hos 

den arkivbildande myndigheten-, 

- om utlämnandeansvaret även i det senare fallet 

ändå alltid måste åvila arkivmyndigheten eller 

om det finns förutsättningar under vilka TF 2:1 o 


skulle kunna anses tillämplig, samt slutligen 

- om och i så fall hur tillsynsverksamheten påverkas. 

Skulle flera former för leverans eller gemensamt 

förfogande bli möjliga, måste utarbetas normalöverenskommelser, 

som entydigt klargör respektive 

åtagandes såväl formella status som dess omfattning 

och kostnadskonsekvenser. 

Finansiering 

Alldeles uppenbart tenderar dagens system med 

"indirekt" anslagsfinansiering i form av fakturering 

ett-två år och därefter framförhandlad anslagsöverföring 

att vackla. I vägens riktning ligger en allt 

större andel av ackumulerande fakturering, som i 

långa loppet måste skapa en ohållbar situation och 

i varje f:ill bli mycket betungande vad gäller arkiv 

som övertagits av Riksarkivet och landsarkiven för 

slutförvaring. 

Att få någon form av system för anslagsöverföring 

att fungera borde naturligtvis vara tekniskt möjligt 

men är en intern fråga för Regeringskansliet att 

klara ut. Även så för det emellertid med sig en resurskrävande 

och pedagogiskt svårhanterlig apparat, 

vars sakliga fördelar framstår som i varje fall begränsade. 

Ytterst är också anslagsöverföring en 

form av oändligt betalningssystem, även om kostnaden 

maskeras. 

Stora engångsersättningar för allframtidsförvaring 

(särskilt Telia I 996 och SJ zoo I) och den modell 

för kapitalförvaltningen som regeringen bestämt 

i dessa fall har inte heller visat sig ge Riksarkivet 

bästa möjliga avkastning och kostnadstäckning. 

Andra alternativ att hantera sådana medel bör 

utredas. 

Bristerna i systemet med anslagsöverföring, den 

ökande relativa lokalkostnaden för levererade arkiv 

och det latenta konkurrensperspektivet mellan arkivmyndigheter, 

arkivvårdsföretag och vissa större 

myndighetsorganisationer pekar alla i samma riktning. 

Grundfinansieringen av arkivverkets depåfunktion 

för slutförvaring måste göras långsiktigt 

stabilare. Samtidigt bör den på ett naturligare sätt 

än nu kunna förenas med direktersättningar för sådana 

ytterligare uppdrag som statsmakterna finner 



att arkivverket får, bör eller skall utföra. I varje fall 

principiellt tangerar frågan den diskussion om graden 

av anslagstäckning i verksamheten som börjat 

föras framför allt på museiområdet, även om denna 

främst tagit sikte på sponsorproblematiken. 

En tänkba,r modell kan vara att alla leveranser av 

arkiv över en viss ålder täcks av arkivverkets grundläggande 

anslagsfinansiering för såväl lokal- som 

personalkostnader. Därmed skulle myndigheterna 

ges möjlighet att utan egen kostnad överlämna till 

arkivmyndigheten sådana äldre delar av arkiven, 

som i normalfallet hunnit bli inaktuella för verksamheten 

och där forskningsvärdet dominerar. Redan 

gjorda förtidsleveranser i ena eller andra formen 

övergår vid motsvarande tidpunkt till att omfattas 

av den direkta anslagsfinansieringen, och den 

tidigare faktureringen upphör i de delar som berörs. 

Tidsgränsen för traditionella pappershandlingar 

skulle i så fall kunna sättas till förslagsvis 20-30 år 

och för teknikberoende medier till den kortare tid 

som bedöms lämplig med hänsyn till bevarandeaspekter 

("räddningsperspektivet") och praktiska 

förhållanden, t ex tre-tio år. En förutsättning är då 

att tydliga beslut fattas om uttag ur registren. Det 

ekonomiska övervägande med verkan för all framtid 

som myndigheten nu måste göra vid varje tilltänkt 

leverans -oavsett dennas karaktär och tekniska 

förutsättningar - kan möjligen förstärka 

kostnadsmedvetandet i någon mening men skapar 

snarare en konstlad valsituation. 

I förening med möjligheten att förtidsleverera 

yngre arkiv mot ersättning- helst då rörelse- snarare 

än volymrelaterad - skulle direkt anslagsfinansiering 

av de överlämnade äldre arkiven ge 

arkivmyndigheterna ett förtydligat uppdrag. På köpet 

skulle myndigheterna själva få ett positivt incitament 

att se arkivverket som den naturliga mottagaren 

redan från början. Att återgå till en tvingande 

leveransgräns, som förr åtminstone i teorin gällde 

för landsarkiven, vore däremot knappast ändamålsenligt. 

Det skulle vare sig ta hänsyn till myndigheternas 

olika förutsättningar och behov eller underbygga 

deras långsiktiga ansvarskänsla för arkivet.

u6 

För statsförvaltningen som helhet måste en direkt 

anslagsfinansiering av de äldre arkiven, oavsett medium, 

betraktas som kostnadsneutral och oberoende 

av vidden av arkivverkets särfinansierade uppgifter 

i övrigt. Övervältringseffekten från förvaltning 

till kultur, som på sin tid blev ett samlande argument 

för systemet med anslagsöverföring, är från 

ett medborgarperspektiv svårt att uppleva som ·relevant 

och som annat än uttryck för ett ledningsproblem 

inom Regeringskansliet. 

För Riksarkivet skulle bortfallet av möjligheten 

till anslagsöverföring öka faktureringsbördan ytter- 

LeifGid/of 

ligare fram till den tidsgräns, där direkt anslagsfinansiering 

tar vid. Å andra sidan borde saldot bli 

positivt, om resurser till ofta utdragna förhandlingar 

med osäkert resultat kan överföras till faktisk 

tillsyn och rådgivning. En naturligare avgränsning 

av basuppdraget utesluter inte uppgifter av vidare 

karaktär mot myndigheter och allmänhet, i den utsträckning 

detta skulle befinnas möjligt och lämpligt 

och kan organiseras på rätt sätt. Den långsiktiga 

finansieringen av arkivverket skulle få ökad 

stadga, troligen också relationerna mellan myndigheter 

och arkivmyndigheter. 


PER JANSSON, BRITT-MARIE ÖSTHOLM & TORBJÖRN HÖRNFELDT 

En förändrad roll för arkivmyndigheterna 

Omdaningen av statsfo'rvaltningen och konsekvenserna fo'r 

arkivmyndigheternas arbetssätt och leveranspolicy 

Förvaltning i förändring 

Under de senaste årtiondena har den svenska för-. 

valtningen genomgått stora förändringar. Till de 

faktorer som har drivit på förändringsarbetet hör 

den ekonomiska krisen med omfattande besparingar 

som följd, en ändrad syn på offentlig verksamhet, 

Sveriges inträde i den europeiska 'unionen 

och inte minst den dynamiska utvecklingen inom 

!T-området. 

Nära nog alla centrala, regionala och lokala myndigheter 

har under ett antal år utsatts för besparingar 

som har lett till att statliga verksamheter har 

delats upp, slagits samman, krympts eller lagts ned. 

I flera fall har centrala och regionala myndigheter 

slagits samman till en enda myndighet. Exempel på 

organisationer som numera utgör en enda myndighet 

är Centrala studiestödsnämnden och Tullverket. 

Myndigheter som har behållit den regionala förvaltningen 

har i allmänhet skapat större regioner 

omfattande flera län. Det gäller bl a skattemyndig- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001 : 1 

heterna, kronofogdemyndigheterna och skogsvårdsstyrelserna. 

En förändrad syn på förvaltningens uppgifter har 

bidragit till att många myndigheters verksamhetsmål 

har ifrågasatts och omformulerats. En tanke 

har varit att offentlig verksamhet som lika gärna 

kan bedrivas i annan regi skall avskiljas och konkurrensutsättas, 

medan den myndighetsutövande 

verksamheten skall finnas kvar inom ramen för det 

offentliga. Renodlingen har bl a lett till den bolagisering 

av affärsdrivande verk som inleddes kring 

1990 och som fortfarande pågår. För andra myndigheter 

har det förändrade synsättet inneburit en 

koncentration till kärnverksamheter, samtidigt som 

övriga verksamheter har skurits ned eller lagts ut på 

konsulter och service byråer. 

Synen på statsförvaltningen som en koncern har 

tillsammans med ambitionen att sätta medborgaren 

i centrum lett till en ökad samverkan över myndighetsgränserna. 

Det har även lett till det arbete som

u8 

bedrivs inom förvaltningen med inriktning på att 

skapa ett gemensamt "ansikte" gentemot medborgare 

och företag. Även ED-inträdet har bidragit till 

ett behov av myndighetsöverskridande samarbete. 

Samverkan har varit ett sätt att möta en annan förvaltningsstruktur 

än den svenska. 

De rationaliseringskrav som myndigheterna har 

utsatts för har även lett till en omfattande datorisering. 

Teknikstöd används idag inom i stort sett alla 

verksamhetsområden. I vissa fall har teknikutvecklingen 

möjliggjort helt nya arbetssätt och organisationsformer 

inom förvaltningen. Det gäller framför 

allt de förbättrade kommunikationsmöjligheterna 

som tillsammans med skanningtekniken har 

möjliggjort en elektronisk ärendehandläggning där 

ärendena fördelas efter arbetsbelastning, oberoende 

av verksamhetens geografiska placering. Nu tas ytterligare 

ett betydelsefullt steg i den tekniska utvecklingen. 

Med elektroniska signaturer blir det 

möjligt att skapa autentiska elektroniska dokument 

som kan jämföras med traditionellt underskrivna 

handlingar och som kan kommuniceras elektroniskt 

mellan myndigheter och enskilda. Därmed 

föreligger förutsättningar för en helt elektronisk 

arkivbildning. 

Ändrade förutsättningar för överlämnande 

Arkivlagens bestämmelser 

Arkivmyndigheterna har enligt bestämmelserna i 

arkivlagen rätt att överta arkivmaterial från en 

myndighet som står under dess tillsyn'. Övertagande 

kan ske både efter överenskommelse och efter 

ensidigt beslut från arkivmyndigheterna. Möjligheten 

att tvinga en myndighet att överlämna sitt 

arkiv är tänkt användas i sådana fall då arkivet 

missköts eller om myndigheten saknar lämpliga 

förvaringsutrymmen. Vid vilken tidpunkt övertagande 

skall ske anges endast för det fall då en myndighet 

upphör och dess verksamhet inte övergår till 

någon annan statlig myndighet. I sådana fall skall 

arkivet överlämnas till arkivmyndigheten inom tre 

månader efter upphörand et. Här avses enligt arkivlagspropositionen 

sådana fall då en myndighet helt 

upphör att existera och den verksamhet som myn- 

Per Jansson, B1-itt-Marie Östholm & Torbjiirn Ho'rnfeldt 

digheten har svarat för upphör för statens vidkommande. 

I övrigt överlåts i princip till arkivmyndigheterna 

att avgöra när överlämnande får ske. Av förarbetena 

framgår emellertid att det material som överlämnas 

till arkivmyndigheterna bör vara inaktuellt hos de 

arkivbildande myndigheterna. Där anges också ett 

antal skäl för ett sådant förhållningssätt. Att de yngre 

handlingarna förvaras hos myndigheten fyller enligt 

propositionstexten en viktig praktisk funktion 

för myndigheten själv, då befattningshavare där kan 

gå tillbaka i ärendehandläggningen för sakuppgifter 

och förebilder. Redan detta skulle tala för att 

myndighetens egen personal är bäst ägnad att ta 

hand om arkivet. 

Även för informationen till andra myndigheter 

skulle det enligt propositionen vara mest rationellt 

att arkivet hanterades av den arkivbildande myndigheten 

som besitter den bästa kännedomen om verksamheten. 

Också med hänsyn till allmänhetens rätt 

att ta del av allmänna handlingar skulle det vara 

mest naturligt att arkivet förvarades hos den arkivbildande 

myndigheten. Som skäl anges att det för 

allmänheten ofta är av vikt att ha tillgång till personal 

som är väl insatt på området för att finna en eftersökt 

handling, något som särskilt skulle gälla för 

handlingar som finns på ADB-medium eller som 

har lagrats på andra nya medier. Att det yngre materialet 

förvaras hos arkivbildaren själv skulle även 

vara att föredra med hänsyn till att en sådan anknytning 

överensstämmer med tankarna bakom proveniensprincipen, 

dvs att ett arkiv bör betraktas som 

sammanhängande med den verksamhet i vilken det 

uppstår. 

Arkivmyndigheterna bör emellertid ha kvar sin 

uppgift att ta emot äldre arkivmaterial för slutlig 

förvaring. Som skäl anförs att såväl allmänhetens 

intresse för insyn i förvaltningen som myndighetens 

eget behov efter hand avklingar och väsentligen ersätts 

av ett historiskt forskningsintresse. Vidare menar 

man att äldre arkivalier ofta kräver mer fackmässig 

vård. Det påpekas dock att behovet av särskilda 

åtgärder kan komma tämligen fort när det 

gäller dokumentation som fåsts på annat än papper'. 


120 

myndighet. Det finns således ett visst konkurrensförhållande 

inbyggt i gällande modell för överlämnande 

av arkiv. För arkivmyndigheternas del har 

konstruktionen med frivilliga överenskommelser 

bl a inneburit att stora personella resurser har tagits 

i anspråk för förhandlingar och att behoven av depåutbyggnad 

har blivit svårare att överblicka. 

Önskemål om tidigt överlämnande 

De förändrade förutsättningarna för förvaring och 

överlämnande av arkiv har sannolikt bidragit till att 

flera myndigheter under det senaste året, vid kontakter 

med Riksarkivet, har förklarat att de är intresserade 

av att kontinuerligt få leverera handlingar 

som är äldre än 2-5 år, dvs betydligt yngre 

handlingar än vad som hittills har varit brukligt. 

Det material som i sådana fall skulle bli aktuellt för 

överlämnande består till stora delar av elektroniskt 

arkivmaterial. Självfallet är myndigheterna beredda 

att betala för den service som kommer att behövas, 

dvs sådana kostnader som ligger utanpå de vanliga 

avgifterna. 

Ett överlämnande av detta slag skulle ställa helt 

nya krav på arkivmyndigheterna. Det skulle bl a 

innebära att en del av de uppgifter som idag ligger 

på myndigheternas arkiv- och !T-funktioner skulle 

överflyttas till arkivmyndigheterna, med åtföljande 

krav på service och snabb åtkomst. Ett tidigt överlämnande 

med överflyttning av administrativa och 

myndighetsutövande uppgifter väcker även en rad 

frågor som sannolikt måste lösas genom lagstiftning. 

Den största utmaningen för arkivmyndigheterna 

torde emellertid vara att bygga upp en organisation 

som kan hantera det elektroniska arkivmaterial 

som idag förvaltas ute hos myndigheterna 

och som kan komma ifråga för överlämnande inom 

en snar framtid. 

Hittills har det ansetts tillfredställande, eller rent 

av lämpligt, att arkivverkets !T-bevarande har släpat 

efter den tekniska nivån ute hos myndigheterna 

med ett antal år. På så vis har man kunnat följa utvecklingen 

och konstatera vilka databärare, format 

m m som visat sig lämpliga och långsiktigt hållbara. 

Det har gjort det möjligt att undvika sådana 

misstag som kan drabba den som befinner sig i 

Pe1· Jansson, Britt-Marie Östholm & Torbjörn Hörnfeldt 

spetsen av utvecklingen. Efter hand har emellertid 

eftersläpningen kommit att bli allt större. I vissa avseenden 

ligger arkivverkets !T-bevarande idag på 

en teknisk nivå som motsvarar den hos myndigheterna 

under 1980-talet, något som måste ses mot 

bakgrund av den intensiva !T-utvecklingen inom 

förvaltningen under de senaste årtiondena4. 

För att belysa vilket elektroniskt material som 

finns ute hos myndigheterna och vad som kan 

komma att överlämnas till arkivmyndigheterna under 

de närmaste åren skisseras i korta drag utvecklingen 

hos myndigheterna och arkivmyndigheterna 

fram till2oo1s. Vad som berörs är i första hand den 

tekniska utvecklingen inom statsförvaltningen och 

det sätt på vilket arkivmynd,gheterna hittills har 

valt att möta denna utveckling. 

Utvecklingen hos myndigheterna och 

arkivmyndigheterna- en tillbakablick 

zg6o-zg7o-tal 

Myndigheterna. Under 1960- och 1970-talen användes 

datorer och ADB framför allt för att göra matematiska 

beräkningar och bearbetningar av stora 

mängder ensartade uppgifter i stordatormiljö. Data 

registrerades genom stansning av hålkort och i 

vissa fall hålremsor. Det var först mot slutet av 

1970-talet som terminaler började användas. I allmänhet 

gjordes satsvisa, sekvensiella bearbetningar. 

De databaser som byggdes upp hos myndigheterna 

under I 970-talet var av hierarkisk eller nätverkstyp 

även om de första stegen togs mot en övergång till 

relationsdatabaser. Kommunikation skedde vanligen 

genom utbyte av magnetband mellan myndigheternas 

stordatorsystem. Då den digitala tekniken 

huvudsakligen användes för register av olika slag 

var de logiska formaten relativt enkla. Trots detta 

uppstod vissa formatproblem vid utbyte mellan olika 

leverantörsberoende system, på grund av att text, 

numeriska värden m m kodats på olika sätt. 

Datalagen (1973) kom att hålla tillbaka myndigheternas 

digitala bevarande. Det var i stort sett endast 

då det förelåg ett uttalat behov av nya bearbetningar 

som ett digitalt bevarande aktualiserades. I 

övrigt togs informationen ut på papperslistor och 

COM-film 6 • För det digitala bevarandet användes 


magnetband (spolband) och undantagsvis hålkort. 

Det förekom även vissa typer av bandkassetter, och 

de första disketterna lanserades. 

Arkivm:yndigheterna. Datalagen var inte det enda 

hindret. Aven arkivregelverket hade en återhållande 

effekt. Enligt huvudregeln i skrivmaterielkungörelsen 

(1964) skulle myndigheterna använda godkända 

papper och skrivmedel för handlingar som 

skulle bevaras, och enligt förordningen om utgall- 

- ring av upptagning för automatisk databehandling 

(1974) var huvudregeln att ADB-upptagningar 

skulle gallras efter uttag på annat medium. Undantag 

fick endast göras för material med särskilt 

forskningsvärde. 

Redan under 1970-talet fick Riksarkivet sin första 

leverans av magnetband och I 978-I 979 kom de 

första regelrätta leveranserna från statliga myndigheter. 

Enligt de rutiner som utarbetades skulle leveranserna 

omfatta två exemplar av ADB-upptagningarna 

och tre exemplar av COM-film 6 • I vissa 

fall var upptagningarna strukturerade som COMfiler, 

dvs egentligen inte lagrade i bearbetningsbart 

format. 

Arkiveringsfrågorna utreddes av Dataarkiveringskommitten 

som (I 976) avgav betänkandet Moderna 

arkivmedier. Bevarandefrågorna fokuserades under 

denna tid i första hand på databärarnas fysiska beständighet. 

Riksarkivet fick särskilda medel för inrättande 

av en samrådsgrupp för frågor rörande nya 

medier. Fokuseringen på fysisk beständighet ledde 

till att en del ADB-leveranser till Riksarkivet i efterhand 

behövde kompletteras avseende systemdokumentation. 

I98o-tal 

Myndigheterna. Under 1980-talet gjorde minidatorerna7 

sitt intåg i förvaltningen med bl a diarieförings- 

och kontorsinformationssystem (KlS). Statskontoret 

satte, genom en generell kravspecifikation 

för datoriserad diarieföring och utvecklingen av 

STADIS, en de facto-standard för diarieföring. 

Normalt arbetade man mot minidatorer med terminaler, 

även om stansning fortfarande förekom. 

Relationsdatabaserna började på allvar ersätta äldre 

typer av databaser. Under denna tid kom även de 


En fdriindmd 1·oll for arkivmyndigheterna 

stationära persondatorerna med ordbehandling, 

kalkyl- och registerprogram för personligt bruk. 

Inledningsvis användes persondatorerna oftast som 

fristående enheter, men kom senare även att användas 

som terminaler anslutna till minidatorsystemen 

eller uppkopplade i lokala nätverk. Egen trycksaksproduktion 

möjliggjordes genom program för 

Desktop Publishing och laserskrivare. 

Pådrivande för utvecklingen var i första hand de 

egna behoven. Därav följde att intresset för elektronisk 

kommunikation i stort sett var begränsat till de 

stora myndighetskoncernerna. De som hade ett 

omfattande kommunikationsbehov började under 

denna tid använda fasta linjer vid sidan av utbyte av 

spolband, som tidigare utgjort det vanligaste kommunikationssättet. 

För kommunikation mellan olika 

system användes t ex bandkassetter och modemförbindelser. 

statskontoret utredde förvaltningens 

kommunikationsbehov och presenterade ett förslag 

till gemensamt nät för de statliga myndigheterna. 

Trots vissa rättsliga hinder ökade myndigheternas 

digitala bevarande. För att undgå kravet på registerutdrag, 

enligt ro§ datalagen, levererade SCB ett 

omfattande material till Riksarkivet. Myndigheternas 

lagring skedde i första hand på spolband som 

hanterades manuellt. Efter hand började de stora 

myndigheterna införa bandkassetter och automatisk 

hantering i bandrobotar. Förhoppningar väcktes 

under denna tid om den optiska skivan som 

lämplig databärare för arkivändamål, i synnerhet 

WORM som var en beständig och icke manipulerbar 

databärare. 

Arkivmyndigheterna. I arkivregelverket kvarstod 

vissa hinder mot digitalt bevarande. Gallring av 

den digitala informationen efter överföring till annat 

medium var fortfarande huvudregel liksom 

skrivmaterielkungörelsens krav på användning av 

godkänd skrivmateriel. Ett antal dispenser från skrivmaterielkungörelsen 

beviljades för myndigheter 

som ville använda datoriserad diarieföring. Normalt 

angavs som en förutsättning för dispensen att 

diarium och sökregister skrevs ut på papper och 

1988 utfärdade Riksarkivet allmänna råd om diarieföring 

med samma huvudsakliga inriktning. Under 

detta årtionde kungjordes även föreskrifter om 

121

122 

avlämning av magnetband för ADB (1986). Bestämmelserna 

var i huvudsak inriktade på teknik 

som användes i stordatorsystem. 

Riksarkivet påbörjade utvecklingen av ett MagnetbandsArkivinformationssystem 

(MAIS). Senare 

upphandlade Riksarkivet även en minidator för systemutveckling 

och kopiering av magnetband. Mot 

slutet av 198o-talet omfattade leveranserna till arkivverket, 

i enlighet med Riksarkivets regler, två 

identiska exemplar av ADB-upptagningarna lagrade 

på magnetband på spole. Med leveranserna 

skulle följa viss teknisk dokumentation och en systembeskrivning. 

Det format som togs emot var 

"flata filer". Beständighetsfrågorna fokuserades 

fortfarande i första hand på databärarens livslängd. 

Riksarkivet gav dåvarande Statens provningsanstalt 

i uppdrag att testa magnetband på spole (SP-rapport 

1988:49)· 

I990-ta/ 

Myndigheterna. Som tidigare nämnts var det under 

1970- och 198o-talen de egna verksamhetsbehoven 

som drev på myndigheternas !T-utveckling. Under 

1990-talet tillkom förvaltningens ambition att sätta 

kunden i centrum och att fokusera på den enskildes 

behov istället för att enbart se till den egna rationaliteten. 

Tankarna ledde bl a till försök med medborgarkontor. 

Det blev också en målsättning inom 

statsförvaltningen att uppvisa vad som har kallats 

Single face to citizen/industry. Det framfördes även 

tankar på gemensamma grunddatabaser i syfte att 

förbättra datakvaliteten och för att förenkla den enskildes 

uppgiftslämnande till förvaltningen. I allt 

högre grad eftersträvades samverkan mellan myndigheter. 

Tanken på statsförvaltningen som en koncern 

lanserades. 

Hos myndigheterna användes stordatorer, minidatorer 

samt stationära och portabla persondatorer 

parallellt. En väsentlig förändring i teknikens användningsområde 

kom under 1990-talet då datorerna 

upphörde att vara isolerade öar på skrivbord eller 

i myndighetsinterna nätverk. I och med att National 

Science F oundation (NSF) släppte in andra 

användare på Internet än universitet och forskningsinstitutioner 

blev sådana tillämpningar som e- 

Per Jansson, Britt-Marie Östholm & Torbjörn Hörnfeldt 

post och WWW allmänt tillgängliga hos myndigheterna. 

Andra tillämpningar som blev aktuella under 

1 990-talet var skanningsystem för att eliminera 

pappersarkivet och för att klara masshantering av 

ensartade ärenden, system för elektronisk dokumenthantering 

för att stödja konventionell ärendehandläggning 

samt ärendeflödessystem för nya, 

processorienterade arbetssätt. En annan betydelsefull 

tillämpning, elektronisk handel baserad på 

EDI-standarder, fick däremot inte den framgång 

som många hade förväntat. 

De förbättrade kommunikationsmöjligheterna 

gjorde att en verksamhets geografiska placering fick 

mindre betydelse. Myndighetskoncerner slogs samman 

till en enda myndighet med regionaliserad 

handläggning. Det innebar att ett ärende, oberoende 

av geografisk hemvist, kunde styras till det regionkontor 

och den handläggare som för tillfället 

hade minst belastning. 

Genom tillgången till Internet, både för myndigheter 

och enskilda, skapades förutsättningar för direkt 

elektronisk kommunikation mellan förvaltning 

och medborgare. Trots detta förblev papper 

den viktigaste kommunikationskanalen under hela 

1990-talet, bl a beroende på att myndigheterna under 

senare delen av perioden i hög grad var koncentrerade 

på Inillennieproblematiken. Ett annat skäl 

till fördröjningen var att myndigheterna avvaktade 

det ED-direktiv om elektroniska signaturer som 

var under utarbetande, och som förväntades påverka 

möjligheterna att införa en helt elektronisk handläggning. 

Den ökade !T-användningen hade en bit in på 

1990-talet lett till en explosion av olika format. 

Med införandet av Internet som gemensam plattform 

för kommunikation och genom upphandlingen 

av ett säkert Spridnings- och Hämtnings 

System (SHS) för de större statliga myndigheterna 

fick valet av databärare minskad betydelse för datautbyte 

och arkivering. Intresset kom istället att riktas 

motvalet av dokument- och filformat. I arbetet 

med en gemensam !T-plattform för statsförvaltningen 

föreslogs t ex Standardized General Markup 

Language (SGML) som ett lämpligt format för 

elektroniska dokument som skulle bevaras. Samma 

ARKIY, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1

standard lyftes fram i diskussioner om utbytes- och 

arkivformat för medicinsk dokumentation och digitala 

patientjournaler. Det arbete med standardisering 

av Internet som hade letts av World Wide 

We b Consortium (W 3 C) fick nu som resultat att en 

delmängd av SGML anpassades till Internet och 

blev känd som eXtensible Mark-up Language 

(XML). I anslutning till detta tog man även fram 

standarder för raster- och vektorgrafik, layout, geografisk 

information etc. 

Under 1990-talet skedde en stark ökning av andelen 

digital information hos myndigheterna, dels 

genom datorisering och automatisering av nya rutiner, 

dels genom digitalisering av befintlig information8. 

Med den digitala tillväxten uppkom ett 

behov av nya tekniker för helt automatisk hantering 

och överföring av stora mängder information. Ett 

exempel är Hierarchical Storage Management 

(HSM), som automatiskt överför inaktuella data 

från skivminnen tilllångsamma och mindre kostsamma 

bandkassetter och hämtar dem åter till 

snabba och dyra skivminnen när de blir aktuella 

igen. Ett annat exempel är Storage Area Network, 

ett särskilt nätverk för överföring av stora datamängder 

som åtskiljs från det nätverk som stödjer 

produktionssystemen (räkenskaper, e-post, ärendehantering 

m m). En naturlig följd av denna utveckling 

blev ett växande intresse för digitalt bevarande. 

Arkivmyndigheterna. I samband med arkivlagens 

ikraftträdande (1991) eliminerades de flesta teknikhindren 

i arkivregelverket. I Riksarkivets regler infördes 

bestämmelser om framställning och överföring 

av handlingar som innebar att myndigheterna 

själva fick välja medium vid upprättande av handlingar, 

under förutsättning att handlingarna framställdes 

så att de kunde läsas och överföras till annan 

databärare under hela bevarandetiden. Dessa 

regler tillsammans med en ny gallringsdefinition 

innebar att det som tidigare varit undantag nu blev 

huvudregel. Handlingar som inkommit eller upprättats 

på ADB-medium skulle i fortsättningen bevaras 

i digital form. Helomvändningen var en nödvändig 

anpassning till verkligheten ute i förvaltningen9. 

För att undvika att skapa onödiga hinder 

för den tekniska utvecklingen delades Riksarkivets 

ARKrV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 2001:1 

En fo'rändrad roll fo'1· arkivmyndigheterna 

krav på ADB-upptagningar in i' tre olika faser: 1. 

utveckling och förvaltning hos myndigheten, 2. 

långtidslagring hos myndigheten, 3· överlämnande 

till arkivmyndigheten. I det första steget ställdes 

krav på säkerhet, systemdokumentation samt vissa 

krav på dataorganisation och datarepresentation. I 

det andra steget ställdes bl a krav på användning av 

vissa typer av databärare. Steg tre var från början 

tänkt att i först hand regleras genom leveransöverenskommelser. 

Från myndigheternas sida krävdes 

dock tydligare besked om vilka databärare, format 

m m som skulle komma att krävas vid leverans. 

Det ledde till kompletterande bestämmelser om 

överlämnande av ADB-upptagningar (1994 och 

1997). 

I förhållande till den allmänna utvecklingen inom 

förvaltningen kan man säga att den tekniska 

utvecklingen inom arkivverkets !T-bevarande stod 

relativt stilla under 1990-talet, även om det påbörjades 

en konvertering från spolband till bandkassetter. 

Det blev även möjligt för myndigheterna att använda 

bandkassetter vid leveranser till arkivmyndigheterna. 

U n der större delen av perioden var 

"flata filer" med vissa undantag det enda format 

som togs emot, även om reglerna t ex medgav leverans 

av andra format, t ex dokument uppmärkta enligt 

standarden SGML. 

Nuläge 

Myndigheter. De hinder mot en elektronisk förvaltning 

som funnits under 1990-talet har till största 

delen försvunnit. Millenieproblemen är åtgärdade 

och resurser frigörs för utveckling av nya !T-system 

och vidareutveckling av gamla. En öppen och säker 

infrastruktur håller på att förverkligas, baserad på 

Internet-standarder för kommunikation och med 

möjlighet att använda elektroniska signaturer. Till 

detta bidrar den pågående implementeringen av 

det Spridnings- och Hämtnings-System (SHS) som 

upphandlats under slutet av 1990-talet, samt implementering 

i svensk lag av ED-direktivet om elektroniska 

signaturer. I syfte att möjliggöra ett långsiktigt 

bevarande av elektroniska signaturer arbetar 

statskontoret och Riksarkivet tillsammans med frågor 

som rör omsignering respektive tidsstämpling 

123

sätt innebär det att myndigheterna själva måste ta 

ansvar för handlingarna under en längre tid, kanske 

tjugo till trettio år. Med hänsyn till prioriteringen 

av kärnverksamheter och osäkerheten om lämpliga 

metoder för elektronisk långtidslagring skulle det 

finnas risker för såväl minskad tillgänglighet som 

informationsförluster. 

För arkivverket skulle ett restriktivt förhållningssätt 

innebära en tillfällig frist för de funktioner som 

arbetar med bevarande och tillhandahållande av 

elektroniskt arkivmaterial, men för andra funktioner 

skulle det sannolikt innebära flera nackdelar än 

fördelar. När det gäller normeringsverksamheten är 

detvisserligen möjligt att genom bevakning av teknisk 

utveckling, standardis

126 

krav på myndigheterna i ekonomiskt hänseende. 

Myndigheterna måste också i fortsättningen bära 

sin del av det tunga ansvaret för kulturarvet. 

Framtiden- en vision för tiden fram tillzo1o 

Med utgångspunkt från vad som skett inom förvaltningen 

under de senaste åren och de tendenser som 

kan iakttas när detta skrivs, skisseras i det följande 

en tänkbar utveckling för tiden fram till2o1o. 

Tankarna om medborgaren i centrum och statsförvaltningen 

som en koncern förverkligas. Myndigheternas 

kontakter med medborgare och företag 

är i stort sett uteslutande elektronisk. Det gäller t ex 

röstning i riksdags- och kommunalval, ingivande av 

deklarationer, anmälan till försäkringskassan och 

kontakter med de sociala myndigheterna•J. Efter 

det att den enskilde har initierat ett ärende och 

identifierat sig med smartcard, genom biometrisk 

teknik eller på annat sätt, får myndigheten automatiskt 

tillgång till de uppgifter som behövs för handläggningen, 

oavsett hos vilken myndighet uppgifterna 

lagras. Uppgifter lämnas aldrig mer än en 

gång. Vid behov tilläggsregistreras sådana uppgifter 

som inte tidigare är tillgängliga inom förvaltningen. 

Ärenden som går över myndighetsgränser 

kan enkelt följas av den enskilde som inte behöver 

känna till vilken myndighet som ansvarar för olika 

delar av ärendeflödet. En samordning av transfereringssystemen 

har lett till en förenklad handläggning 

hos myndigheterna och mindre risk för felaktiga 

utbetalningar. Ekonomiska transaktioner mellan 

myndigheter och enskilda går via personliga 

konton. 

Myndigheterna är i huvudsak organiserade som 

centralmyndigheter med osjälvständiga lokalkontor. 

Därmed kan ärendena distribueras till de handläggare 

som är minst belastade oavsett geografisk 

placering. Alla "massärenden" handläggs elektroniskt. 

Manuell handläggning förekommer endast 

om det finns ofullständiga eller felaktiga uppgifter 

i ärendet. Ärendeflödena, både inom och mellan 

myndigheter, hanteras automatiskt i processorienterade 

arbetssätt oavsett om handläggningen är automatisk 

eller manuell. Av detta följer att arkivbildningen 

till vissa delar är gemensam. 


Myndigheterna styr vilka format som den enskilde 

får använda i samband med elektronisk uppgiftslämning. 

I den mån det fortfarande kommer in 

pappershandlingar till myndigheterna skannas dessa 

omedelbart. Handläggarna arbetar i tekniska 

miljöer som fullt ut stödjer arkivering, till skillnad 

från exempelvis dagens Office-paket'4. Riksarkivet 

har tillsammans med myndigheterna utvecklat ett 

antal olika format för långtidslagring. Dessa fungerar 

som de facto-standarder som kan användas 

om de jure-standarder saknas, eller som tillämpningar 

av kända internationella eller nationella 

standarder. Stat, kommun och landsting följer samma 

standarder vilketunderlättar kommunikationen inom 

den offentliga sektorn. Det innebär även att samma 

lösningar för elektroniskt bevarande och tillhandahållande 

kan användas. Riksarkivet medverkar också 

i det standardiserningsarbete som pågår inom EU. 

Myndighetens arkivarie står i centrum för arkivbildning 

och informationsförsörjning, som en garant 

för att tillämpliga arkivkrav beaktas. Samtliga 

system kan därmed tillgodose de grundläggande 

kraven för arkivredovisning, dvs registrering av behövliga 

uppgifter sker direkt i handläggningsögonblicket, 

automatiskt eller manuellt. I myndigheternas 

gallringsutredningar beaktas även sådan ärendeflöden 

och processer som går över myndighetsgränserna. 

De krav på rationalisering som ställs på myndigheterna 

resulterar i en fokusering på kärnverksamheter. 

Alla stödverksamheter läggs ut på servicebyråer. 

Dit hör bevarande, vård och tillhandahållande 

av arkivinformation, dvs uppgifter som inte 

utgör kärnverksamhet för andra än arkivmyndigheterna. 

De delar av arkivet som är gallringsbara 

överförs till servicebyråer inom eller utom arkivverket. 

Handlingar som skall bevaras överlämnas 

däremot alltid till arkivmyndigheterna. 

För att säkerställa ett långsiktigt bevarande levereras 

handlingarna på ett tidigt stadium, som regel 

inom två till fem år. I många fall överförs handlingarna 

så snart ett ärende har färdigbehandlats hos 

myndigheten. Den information som myndigheten 

anser sig behöva en längre tid bevaras i form av kopior 

som kan gallras vid inaktualitet. Arkivmyndig- 


heterna fungerar även som "safe haven" för handlingar 

för vilka det är viktigt att garantera autenticiteten. 

Det betyder att elektroniskt signerade dokument 

och data överlämnas på ett tidigt stadium i 

arkivbildningen och att arkivmyndigheten ombesörjer 

omsignering och tidsstämpling. En fördel är 

att arkivmyndigheterna kan vara en opartisk förvaltare 

av informationen medan en omsignering hos 

myndigheten kan innebära manipulationsrisk, exempelvis 

i syfte att dölja försummelser i verksamheten. 

Efter överlämnandet kan myndigheten efter 

identifiering ta del av sina handlingar över nätet genom 

"tittskåpsfunktioner". 

I stort sett alla leveranser av ADB-upptagningar 

sker automatiska kontroller mot de gemensamt 

fastställda formaten och därefter är det möjligt att 

direkt lämna ut uppgifter och handlingar. I de fall 

leveranserna omfattar avvikande format konverteras 

dessa automatiskt till "godkända" format. De 

kopior som genererats vid konverteringen signeras 

automatiskt för att garantera autenticiteten, även 

om "originalleveransen" bevaras tillsvidare. Alla 

ADB-upptagningar ligger online eller finns nästan 

omedelbart efter leveransen tillgängliga i bandrobotar 

och optiska jukeboxar. Vård, kontroll, omkopiering, 

omsignering och tidsstämpling sker 

med automatik. En sidoeffekt av den utbyggda organisationen 

för omhändertagande av myndigheternas 

!T-material har blivit att många enskilda arkiv 

omfattande elektroniskt material har kunnat tas 

om hand av arkivmyndigheterna, material som annars 

hade gått förlorat. 

Arkivverkets webbsidor fungerar som en portal 

som ger tillgång till alla slags resurser som kan erbjudas 

myndigheter, allmänhet och forskare. De 

som vill ta del av uppgifter som rör dem själva kan 

göra detta över nät. Det sker automatiskt efter att de 

identifierat sig på ett säkert sätt. Arkivverket kan 

även erbjuda elektroniskt signerade kopior på dessa 

uppgifter. Servicen är oberoende av geografisk lokalisering. 

Arkivverkets digitalisering och utveckling/uppbyggnad 

av egna system konvergerar med 

de system som tas emot. Det innebär att äldre handlingar 

som har digitaliserats hos arkivmyndigheterna 

kan presenteras tillsammans med dagens 


En forändrad roll for arkivmyndigheterna 

elektroniska handlingar, i ett sammanhang och huvudsakligen 

med samma teknik. 

Forskarna kan via webben få tillgång till all befintlig 

arkivredovisning, oberoende av om den finns 

hos myndigheterna eller arkivmyndigheterna. Många 

kommer ändå till forskarsalarna då arkivmyndigheterna 

kan erbjuda professionell vägledning, 

lokalhistorisk förankring, högkvalitativa reproduceringsmöjligheter 

och ett höghastighetsnät som 

möjliggör omedelbar åtkomst till handlingarna. 

Sammanfattningsvis kan man säga att utvecklingen 

de senaste tio åren har inneburit att arkivverksamheten 

har beskrivit en rörelse från periferi till 

centrum, där verk med regional verksamhet slås 

samman till en myndighet där informationen och 

därmed också arkivet och verksarkivarien befinner 

sig i myndighetens centrum. I denna rörelse mot 

centrum dras också arkivmyndigheterna med, med 

en tillsyn som riktar sig mot myndighetens processer 

inom kärnverksamheten och där de tidiga leveranserna 

gör att arkivmyndigheten kommer närmare 

myndigheterna och ibland blir medaktör. 

NOTER 

r. Bestämmelser om överlämnande av arkiv finns i 9, I I och 

I4 §§ arkivlagen (I990:782). I propositionen till 

arkivlagen (Prop. I989/9o Arkiv m m) behandlas 

överlämnandefrågorna bl a på sid 33 ff och 76 ff. 

2 . I propositionstexten utvecklas inte den konflikt som 

ligger i påståendet att handhavande av handlingar på nya 

medier kräver tillgång till såväl myndighetens personal 

som arkivmyndighetens särskilda fackkunskap. Jfr 

föregående stycke. 

3· Prop. I975/76:I6o Nya grundlagsbestämmelser 

angående allmänna handlingars offentlighet, sid 69. 

4· Eftersläpningen gäller inte för övriga !T-funktioner inom 

arkivverket, exempelvis funktionerna för administtation 

och tillgängliggörande 

S· Beskrivningen av utvecklingen under de senaste årtiondena 

och vad som förväntas hända under den närmaste 

framtiden grundar sig på undertecknades erfarenheter från 

tillsyns-, utvecklings- och normeringsarbete i Riksarkivet. 

Arbetet har inneburit fortlöpande kontakter med 

myndigheter, konsulter och leverantörer inom !T-området 

samt arbete i gemensamma projekt med Statskontoret 

och andra myndigheter. 

6. Med COM avses computer out put microfilm, dvs 

127

!28 

utskrift av ADB-filer på mikrofilm. 

7· En specifikation för minidatorer, som bl a byggde på 

Unix och öppna standarder, togs fram av Statskontoret. 

Minidatorer som uppfyllde kraven benämndes basdatorer. 

8. Under I99o-talets sista år uppskattades den globala 

framställningen av information, lagrad på papper, film, 

optiska och magnetiska databärare, sammantaget till I,S 

exabyte (I soo ooo ooo ooo ooo ooo bytes). Alla slag av 

pappersdokument som producerades, böcker, tidskrifter, 

s.k. kontorsdokument etc, utgjorde endast o,oo3%, 

medan digitalt lagrad information utgjorde 93% . Siffrorna 

ovan anger "originalinnehåll". Uppgifterna har hämtats 

från rapporten "How much information?" av prof H 

Varian och prof P Lyman, School of Information 

Management and Systems, University of California, 

Berkeley (www.sims.berkely.edu/researchlprojects/howmuch-info) 

9· Den sista resten av det gamla dispenstänkandet levde 

kvar i reglerna om datoriserad diarieföring som inte 

ersattes av merlieoberoende regler förrän I997 · Att de 

gamla reglerna behölls så länge berodde till stor del på 

diarierna centrala betydelse i arkivbildningen och en 

osäkerhet om vilka förluster som skulle kunna uppstå t ex 


vid byte av diarieföringssystem och överlämnande till 

arkivmyndighet - men även på grund av osäkerhet om 

gränserna för Riksarkivets mandat. 

IO. För de olika åldersgrupperna är siffrorna följande: I s- 

29 år: 93%, 3D-49 år: 8s%, so-64 år: 70% och 6s+: 

21%. Ca ss% av användarna nyttjar Internet för informationssökning, 

drygt 4S% för e-post och nästan en 

tredjedel för digitala tjänster, såsom bankärenden och 

kontakter med offentlig sektor. Undersökningen har 

utförts av SIFO för TietoEnator. 

I I. Se Riksskatteverket (www.rsv.se/e-tjanster/eskd/ 

main.html) och Finansinspektionen (www.fi.se/foretag/ 

om_tjansten.asp) 

12. Se Vägverkets bilregister (www.ore.vv.se/bilregistretdirektlintro_registrering.htrn) 

I3 · Om röstning via Internet, se Teknik och administration 

i valförfarandet, slutbetänkande från Valtekniska utredningen 

SOU zooo:12s 

I+ Ett steg i denna riktning utgör det förslag till Officepaket 

som bygger på öppna specifikationer av 

applikationsgränssnitt, XML-baserade filformat och som 

kan köras på alla viktigare !T-plattformar 

(www.openoffice.org). 


släktforskarna och Krigsarkivet. En vägvisare 

till de militära källoma 

Meddelanden från Krigsarkivet XIX, Bohus 

20oo, ISBN91 -97 4009-0-4. 

Gö"ran Larsson, Militärhistoriker och chef på Malmö· 

stdsarkiv, har läst Krigsarkivets nya släktforskarhandledning. 

Han konstaterar att den släktforskare som har 

militärer bland sina anfäder tillhö"r en lyckligt lottad 

skara, som många gånger har ett mycket rikhaltigt källmaterial 

till sitt foifogande. Likväl räcker det inte att 

bara gå till Krigsarkivet, även landsarkiven har viktiga 

källor for soldatfors karen. 

Att finna en förfader som på ett eller annat sätt tillhört 

krigsmakten innebär ofta att man kan hitta betydligt 

mera information om honom än om han levt 

ett helt "civilt" liv. Genom århundradena har hundratusentals 

svenska män för längre eller kortare tid 

varit en del av den militära organisationen och därmed 

lämnat spår i arkiven. Krigsarkivet har nyligen 

publicerat en vägledning för släktforskare som söker 

uppgifter i det militära källmaterialet. 

Vägledningen inleds med en presentation av de 

huvudsakliga systemen för rekryteringen av militär 

personal i Sverige genom tiderna; utskrivning, det 

militära indelningsverket, värvning och värnplikt. 

Redan från Isoo-talets slut finns det möjligheter att 

i serien med militieräkenskaper finna uppgifter om 

individer. I samlingen Roterings- och utskrivningslängder 

för åren 1620-168o kan man årsvis och 

landskapsvis följa genomförandet av utskrivningarna 

i Sverige och Finland. Vi får också en genomgång 

av vilka uppgifter som står att finna i dessa 

längder, ofta finns endast namn och enstaka andra 

uppgifter noterade. Det var prästerna som skulle 

lämna underlag för utskrivningen och behovet av 

att kunna redovisa antalet män i rätt ålder spelade 

indirekt en roll för framväxten av den svenska 

folkbokföringen. 


Recension 

Släktforskarna och &igsarkivet 

Det militära indelningsverket utgjorde mellan 

åren I68o-1901 grundvalen för den svenska krigsmakten. 

Bönderna i riket indelades i rotar och rusthåll 

för attunderhålla ryttare, soldater och båtsmän. 

Då systemet kom att verka under en lång tid och 

fick en alltmer utbyggd administration finns det 

mycket att hämta i arkiven. De rikaste källorna 

finns naturligtvis i Krigsarkivet, men en hel del 

står även att finna i landsarkiven. Ansvaret för indelningsverket 

åvilade såväl de civila som militära 

myndigheterna. Det ålåg landshövdingarna att se 

till att bönderna fullgjorde sin skyldigheter att rekrytera 

och underhålla sina soldater. Därför finns det 

många handlingar som rör det militära indelningsverket 

i främst länsstyrelsernas arkiv. De indelta soldaterna 

bodde ute i socknarna, varför de också finns 

med i den vanliga kyrkobokföringen. 

För forskaren utgör generalmönsterrullan oftast ingången 

till förfädernas militära liv. I vägledningen 

ges en utförlig redovisning hur man hittar in i rullorna 

och vilka uppgifter man kan förvänta sig att 

finna. Generalmönsterrullorna finns till stor del 

mikrofilmade och många släktforskare nöjer sig 

med de ganska knapphändiga upplysningar som 

man får i dem. För den som går vidare till regementsarkiven 

finns stora möjligheter att få en mera 

detaljerad information om anfadern. Här finns olika 

rullor som ger upplysningar om soldatens tjänstgöring 

såsom, kommenderingar, sjukdomar, straff etc. 

Under krigstid fördes särskilda embarkerings- och 

inmönstringsrullor då förbanden skeppades iväg till 

krigsskådeplatsen och under fälttågen mönstrades 

förbanden kontinuerligt. Från början av 18oo-talet 

och framåt kan man ofta hitta soldatkontrakt som 

visar de villkor soldaten kommit överens om med 

sina rotebönder eller sin rusthållare. När soldattorpet 

skulle få en ny innehavare genomfördes en 

torpsyn och upprättades ett protokoll som ger upplysningar 

om soldatens villkor hemma på roten. För 

129

BERGSIAG : kartläggning av källorna till 

samt studier i bergshanteringens historia i 

Örebro län. Örebro läns företagsarkiv, zooo, 

ISBN 91-6JI-o287-o. 

F d landsarkivarien i Uppsala Lars Otto Berg recenserar 

här en nyligen publicerad rapport om källorna till bergshanteringens 

historia i Örebro län. Berg konstaterar att 

rapporten är ett viktigt hjälpmedel for alla bruksforskare 

både genom de informativa uppsatserna och inte minst 

den omfattande kartläggningen. 

Örebro läns företagsarkiv utkom zooo med en rapport 

benämnd "Bergslag, Kartläggning av källorna 

till samt studier i bergshanteringens historia i Örebro 

län". Denna bergshantering var länge själva 

ryggraden i länets näringsliv. 

Den i undertiteln nämnda kartläggning av källorna 

är i själva verket en kanske något missvisande 

uppgift. Inventeringen, för vilken arkivarie Carl 

Magnus Lindgren står som redaktör, omfattar 

mycket mer än bara källorna; alla kända bruk, hamrar, 

masugnar, manufakturverk, gruvor eller gruvschakt 

och företag inom branschen är uppräknadedet 

är en imponerande lista med omkring 3 soo 

poster- antalet objekt är dock inte lika stort eftersom 

många poster är hänvisningar till andra namn 

eller olika huvudmän. När rester av arkiv från ett 

och samma objekt förvaras på olika håll har varje 

sådan del särredovisats. Utgivaren nämner själv antalet 

poster till 3 I 50. 

De uppgifter som lämnas är i vilken församling 

objektet var beläget, till vilken näringsgren verksamheten 

kan hänföras (gruvor, hamrar, kopparverk 

etc), eventuell verksamhetstid jämte vissa uppgifter 

om ägarförhållande och namnbyten. Till detta 

kommer uppgifter om några handlingar finns bevarade 

och i så fall hur mycket och var, vilken tid de 

omfattar, om de är förtecknade och deras huvudbeståndsdelar. 

Recension 

Bergslagen i arkiven 

F orskaren får här en värdefull upplysning om hur 

spritt ett bruksarkiv kart bli. Ser man exempelvis på 

Aspa bruk finner man huvuddelen av dess bevarade 

bestånd (I659 volymer) i Olshammarsgården medan 

några volymen hamnat i Nordiska museet och 

hos Åkers International AB medan kartor och ritningar 

kan återfinnas hos Örebro läns företagsarkiv 

och Landsarkivet i Uppsala där även dossieer om 

bruket från I 700-talet ingår i Bergmästarämbetets 

i Nora m fl bergslager arkiv. Ett annat exempel är 

Frövi bruk där huvuddelen av bruksarkivet förvaras 

på Uppsala landsarkiv med undantag från korrespondens 

och räkenskaper från främst I86o-talet 

som hamnat_ på landsarkivet i Åbo. En räkenskapsbok 

finns i Orebro läns företagsarkiv och enstaka 

handlingar hos Assidomän i Frövi. Nämnda exempel 

visar med vilken grundlighet arkivkartläggningen 

genomförts. 

I ett fall har som nämnts även ett rent statligt 

myndighetsmaterial utnyttjats nämligen Bergmåstarämbetets 

i Nora m fl bergslager arkiv. Ytterligare 

information torde stå att hitta i de växlande 

bergmästarämbetenas handlingar och bland annat 

statligt material, men en genomgång och utvärdering 

av detta kräver nog ett nytt projekt. 

I inledningen efterlyses dessutom eventuell kompletterande 

information som kan finnas hos läsekretsen. 

Ett ringa bidrag kan även jag komma med: från 

Ramshytte bruk i Ramsbergs socken finns 4 volymer 

med handlingar, främst av rättslig karaktär, 

från tiden I68o-I84o i Hallstahammar bland Oscar 

och Helena Larsons släktförenings handlingar. 

Hur mycket dokumentation finns nu bevarat åt 

eftervärlden? Vad det rör sig om för mängder kan 

man inte få någon mer exakt kunskap om eftersom 

uppgifter om antal volymer eller hyllmeter i många 

fall inte har gått att få fram. Drygt 6oo olika arkivbestånd 

finns redovisade från, enligt utgivaren, 4 30 

arkivbildare. Dessa arkiv kan växla mycket i ornfatt- 

ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 200I:I

ning; från någon enstaka dossie till de 2 ooo hyllmetrarna 

från Bofors bruk; dessutom har bl a räkenskaper 

från I 894 av någon egendomlig omständighet 

hamnat hos Karlskoga bergslags hembygdsförening. 

Av dessa 6oo arkivposter utgörs ett hundratal 

av mer eller Inindre fullständiga bruks- eller 

gruvarkiv-eller i varje fall handlingar som omfattar 

ett flertal decennier- medan resten består av enstaka 

volymer eller mindre bestånd vilka bevarats 

som solitärer eller som tillägg till andra företagsarkiv. 

Av de nämnda arkiven går en tredjedel tillbaka 

ända till I6oo-talet och w% till I7oo-talet 

medan resten har yngre begynnelseda tum. 

Vad man kan sluta sig till är dock att endast en liten 

bråkdel av alla de handlingar som under tidernas 

lopp uppstått kring metallhanteringen i Örebro 

län nu finns kvar. Naturligtvis är alla förlustema 

sorgliga för forskaren men möjligheterna att kunna 

taga hand om och inom rimlig tid ordna upp ett 

mångdubbelt större bestånd skulle ha medfört krav 

på stora ekonomiska satsningar för arkivväsendet 

och dess skilda huvudmän. VIktigt är om man kan 

få en överblick över vad som finns och var. 

Rapporten innehåller inte bara kartläggningen. 

Där ingår även annan värdefull information i 

uppsatsform som sätter in länets brukshantering i 

sitt historiska sammanhang. Ekonomhistorikern 

Mats Essemyr har beskrivit bergshanteringen i 

Örebro län under tiderna samt lämnar även en kortare 

presentation av de äldre bruksräkenskapema. 

Huvuduppsatsen ger en god översikt över utvecklingen. 

Möjligtvis borde även den krigsindustri, 

som byggdes upp i området under senare delen av 

Isoo-talet ha berörts mer. Däri ingick bland annat 

Lekebergs hyttegård I572-I589, som med sina 4 

masugnar, 4 osmundssmedjor och en klensmedja 

torde ha varit N ordens största bruksanläggning för 

sin tid. Uppgifter härom ingår i örebroforskaren 

Sören Klingneus kartläggning av länets krigsindustri 

under olika tider i samlingsverket Närkes Inilitärhistoria. 

Tyvärr tycks den återgivna tabellen I, "Regional 

fördelning av järnbrukens tillåtna sinide ... " I695, 

I748 och I803 råkat ut för ett förargligt tryckfel. 

De två första åren redovisas sinidet för Närke, Da- 


Recension 

lama och Värmland till futtiga 7 5 so resp 11 400 

skeppund. Om ekvationen skall gå ihop, måste 

dessa summor tiodubblas. 

Järnproduktionens sociala mångfald av brukspatroner, 

bergsmän och hammarsmeder i Nora och 

Linde bergslager I62o-I750 behandlas av docent 

Anders Floren. Det rör sig om en omvandlingsperiod 

där antalet producenter Ininskas främst genom 

statliga ingripanden för att skydda skogen och för 

att järnmarknaden ej skulle dumpas genom ett för 

stort utbud. Antalet bergsmanshamrar reduceras medan 

produktionen per enhet ökas genom effektivare 

resursutnyttjande. VIlka sociala förändringar inom 

bergshanteringen detta ledde till påvisas tydligt. 

Smeden J. W. Johanssons Ininnen, nedskrivna 

I950, är inte bara en skildring av en yrkeskarriär 

utan ger även en bild av släkttraditionernas roll 

inom bruksnäringen. Ett något annat perspektiv ger 

bruksdisponent Bo Risberg i sin skildring av sin 

verksamhet vid Sveriges sista träkolshytta, masugnen 

vid Svartå, med vars nedblåsning i oktober 

I 966 en månghundraårig epok gick i graven. 

Tidigare forskningschefen på Ni tro Nobel Allan 

Wetterholm diskuterar hur masugnstekniken infördes 

i Sverige för ett tusen år sedan. Även om den 

äldsta skriftliga skildringen av processen bara är 

hälften så gammal ger arkeologiska källor äldre information. 

Som ettviktigt inslag i utvecklingen påpekas 

införandet av vattenhjul varigenom även 

blästertekniken kunde förbättras så att järn lättare 

kunde utvinnas även ur bergsmalm. 

Den rapport som framlagts är ett viktigt hjälpmedel 

för alla bruksforskare både genom de informativa 

uppsatserna och inte minst den omfattande 

kartläggningen. Samtidigt kan den vara en tankeställare 

för handläggarna inom arkivsektom: Även 

om det är viktigt att information från äldre tider bevaras, 

är denna information av begränsat värde om 

inte kunskap om den sprids till olika avnämare. 

Också smärre arkivfragment kan få ett värde, om 

man kan få veta att andra kompletterande delar av 

handlingsbestånden finns bevarade på annat håll. 

Lars Otto Berg 

I33

134 

TUNA. Ajalookultuuri ajakiri. Nr 1998:1- nr 

2001:4. ISSN 14o6-4o3o. 

Aven i vårt ö'stra grannland Estland utkommer sedan 

r 9 9 8 en arkivvetenskaplig tidskrift. P e eter Mark, fo"rste 

arkivarie vid Stockholms stadsarkiv, ger här en a·versikt 

a·ver innehållet i de fo"rsta årgångarna och konstaterar 

sammanfattningsvis att tidskriften är ett ambitiöst anlagt 

projekt som forhoppningsvis har framtiden fo·r sig. 

I Estland utkommer sedan 1998 en tidskrift med 

namnet TUN A, nu fyra år senare en samproduktion 

mellan Historiska arkivet i Tartu, Tallinns stadsarkiv 

och det estniska arkivsamfundet. I de första 

numren bidrog även Riksarkivet, Filmarkivet, Partiarkivet, 

en avdelning inom Riksarkivet med uppgift 

att ansvara för det sovjetestniska kommunistpartiets 

arkiv, och stadsarkivet i Pärnu. Tidskriften 

utkommer med fyra välmatade nummer per år. De 

flesta av tidskriftens läsare är prenumeranter, både 

institutioner och privatpersoner, men lösnummer 

kan också köpas på de ovannämnda arkivinstitutionerna 

samt t o m hos några av landets större bokhandlare. 

I det första numret av TUNA gav huvudredaktören 

Ott Rann en programförklaring. Tidskriften 

skulle dels publicera artiklar och översikter med utgångspunkt 

från källmaterial i de estniska arkiven, 

dels fungera som ett forum för arkivvetenskapliga 

bidrag samt för meningsutbyte och debatt. Målsättningen 

var vidare att även engagera skribenter från 

biblioteks- och museisektorn. Ett estniskt "ARMsamarbete" 

eftersträvades således. 

Innehållet i tidskriften är till största del orienterat 

kring estniska förhållanden med ett och annat 

undantag. Av förklarliga skäl finns i Estland liksom 

i hela det forna östblocket fortfarande ett stort uppdämt 

behov att förutsättningslöst kunna forska och 

skriva om i första hand det egna landets och då kanske 

framför allt 1900-talets historia, något som under 

ett halvsekel inte varit möjligt. 

Recension 

Ny estnisk tidskriftskollega 

Genomgående historiskt perspektiv 

I Estland finns fortfarande ingen självständig ·arkivarieutbildning 

utan utbildningen av arkivarier 

sker som en vald delkurs inom historieämnet. I 

TUNA återspeglas den estniska situationen genom 

att artiklar, essäer och översikter genomgående har 

ett historiskt perspektiv, även om författarna är professionella 

arkivarier. Debatten häromåret i denna 

tidskrift om "historielösheten" inom svensk arkivsektor 

skulle därför med all säkerhet kännas främmande 

för en estnisk läsekrets. 

Bland artikelförfattarna kan nämnas några för 

den svenska läsekretsen måhända välbekanta namn, 


Margus Laidre, historiker och fd estnisk ambassadör 

i Stockholm, Peep Pillak, fd riksarkivarie och idag 

ordförande i estniska arkivsamfundet och Enn 

Kung, biträdande arkivchef vid historiska arkivet i 

Tartu, som för något år sedan även publicerat en artikel 

i ASF om svensktidens avspegling i arkivmaterial 

vid sin egen arkivinstitution. 

Estnisk utgåva av Muller, Feith och Fruin 

Exempel på uppsatser/översikter med någon form 

av arkivvetenskaplig inriktning är en serie artiklar, 

eller snarare källutgåvor med kommentarer, kring 

den estniska utgåvan av holländarna Mullers, F eiths 

och F ruins handbok om arkivens ordnande och förtecknande 

som utkom i estnisk översättning I898. 

Peep Pillak beskriver i nr 2000: I det estniska arkivsamfundets 

korta historia I 989-99 och i nr 

2000:4 skriver arkivarie Lea Leppik om sovjetmaktens 

omorganisation av de estniska regionala 

arkiven åren I940-41. Dessa tre exempel visar kan- 


Recension 

ske att även de mer arkivinriktade bidragen i tidskriften 

oftast är mer tillbaka- än framåtblickande. 

Vad man möjligen saknar är just bidrag om estniska 

arkivförhållanden av idag, vilka nästan undantagslöst 

lyser med sin frånvaro. Den som är intresserad 

av vad som just nu försiggår på den estniska 

arkivscenen får istället gå in på Riksarkivets 

hemsida, www.ra.ee, som även föreligger i en engelskspråkig 

version. VarkenTUNA eller det estniska 

arkivsamfundet har i skrivande stund egna 

hemsidor. 

TUNA har kortfattade engelskspråkiga sammanfattningar 

av allt innehåll i slutet av varje nummer. 

Illustrationer förekommer förhållandevis rikligt 

och artikelförfattarna presenteras utförligt. 

Sammanfattningsvis ärTUNAett ambitiöst anlagt 

tidskriftsprojekt som förhoppningsvis har 

framtiden för sig. 

PeeterMark 

I35

Recension 

Doktor Gormander och svensk arkivpedagogik 

Sjögren, Eva/Lundström Catarina: "Historia 

på riktigt! Arkivpedagogik i praktiken" Lund, 

Skånes arkivförbund 200 1 

Skånes arkivforhund har nyligen givit ut en gedigen 

handbok i arkivpedagogik, forfattad av Eva Sjögren och 

Catarina Lundström. Ulf Hamilton, som här recenserar 

boken konstaterar att den måste betraktas om en viktig 

handbok som varje seriiist arkiv i Sverige inte bara borde 

info·rskaffa utan också använda for att utveckla sin 

arkivpedagogik. 

En lördag i mars 2001 är doktor Gormand er elak i 

Aftonbladet mot det svenska kulturarvet. Han bryr 

sig inte om kulturskatterna på svenska fideikommisser 

eller att svenskt kulturarv i form av tavlor 

och möbler dagligen förs över Öresundsbron i 

stora containrar. Nere i Riksarkivets underjord händer 

emellertid någonting. Ericsbergsarkivet förevisas 

och när Gormaoder får ett brev av Gustav Vasa 

i sin hand veknar han. Brevet känns personligt och 

meningen med kulturarv blir uppenbar också för 

den kritiske Gormand er. 

Att kulturarv är viktigt är nu också en spridd uppfattning 

i samhället. Däremot är orsaken mera svävande. 

Har kulturarvet en egen kraft eller är det 

bara ett uttryck för ett behov bland många andra 

och där emellanåt t ex politiska företrädare styr inriktning 

och omfattning. När Göran Persson blir 

intresserad av Förintelsen fokuserar man på detta. 

På Gunnar Strängs tid som finansminister var det 

inne med forskning om lantarbetare och man kan 

säkert hitta fler exempel där kulturarv blir en nyck 

i maktens korridorer. I botten finns emellertid samtidigt 

ett troget folkligt intresse för kulturarv som 

väl också dr Gormaoder ger uttryck för eller 

tvingas erkänna. Den rika släktforskningen är väl 

för arkivens del ett utmärkt exempel på detta breda 

och fasta sociala behov. 

Kulturarvet och inte heller arkiven säljer sig 

emellertid själva utan måste marknadsföras för att 

nå så breda grupper som möjligt. Tillgänglighet är 

samtidigt ett av tidens mål där politiker, teknik (IT 

m m) och väl också branschfolket verkar dra åt 

samma håll. 

På arkivområdet har under senare år utvecklats 

en intressant pedagogisering av materialet och där 

bl a skolan verkar vara en viktig målgrupp. En 

praktisk handbok för hur detta kan realiseras med 

titeln "Historia på riktigt- arkivpedagogik i praktiken" 

(Skånes arkivförbund 2001) har författats av 

Eva Sjögren tillsammans med Catarina Lundström 

båda verksamma som arkivchefer. 

En viktig utgångspunkt i arkivpedagogiken förefaller 

enligt boken vara att skapa kopior av relevanta 

arkivhandlingar och kombinera dessa till olika lektioner 

som i sin tur passar in i skolans läroplan. 

Metodiken är naturligen lik museipedagogikens 

"skol-lådor" med föremål och en variant av hur 

kulturarvsinstitutionen uppsöker skolan i stället för 

tvärtom. Iden har förstås en förlängning- att stimulera 

till och underlätta framtida arkivbesök 

Nu handlar boken· inte bara om arkivlektioner 

för skolan. Skriften har ett betydligt bredare innehåll 

där man diskuterar olika slag av pedagogisering, 

ger internationella utblickar och också en historisk 

bakgrund till arkivpedagogiken och också 

snuddar vid andra kulturarvsområden. Förutom själva 

arkivmaterialet ges också en rad tips om komplettering 

och levandegörande av olika slag av arkivmaterial. 

Vad man möjligen kan invända mot i 

det rika utbudet av förslag och exempel är att framställningen 

ibland ligger på en lite elementär nivå 

där en och annan pedagogisk självklarhet kunnat 

utgå. 

I sammanfattning är det emellertid en viktig 

handbok som varje seriöst arkiv i Sverige inte bara 

borde införskaffa utan också använda för att utveckla 

sin arkivpedagogik och föra in svenska skolbarn 

i arkivens spännande värld. 

UlfHamilton 


Arkiv, samhälle och forskning välkomnar bidrag av 

följande karaktär: 

Artiklar 

Analytiska framställningar baserade på arkivvetenskaplig 

forskning eller omfattande litteraturstudier inom det 

arkivvetenskapliga området. Arkiv, samhälle och 

forskning tillämpar ett referentsystem för artiklar i syfte 

att säkerställa dess vetenskapliga kvalitet. Insända 

artikelmanus sänds (utan författarens namn) för 

granskning av två läsare som värderar det och 

rekommenderar publicering, refusering eller revidering. 

Publiceringstillstånd åtföljs vanligen av revideringskrav. 

Författare får möjlighet att godkänna redaktionella 

ändringar och läsa korrektur. Redaktions- och 

produktionstid inkl. referentgranskning är normalt ca 

12 månader. 

A'IT LÄMNA BIDRAG TILL TIDSKRIFTEN 

Översikter 

Översikter i form av beskrivande texter om företeelser 

och förhållanden av betydelse för arkivariekåren. Hit hör 

även översikter över utländska arkivförhållanden, 

genomgångar av utländsk arkivvetenskaplig litteratur 

mm. 

Rapporter 

Rapporter från konferenser och kongresser av intresse 

för arkivariekåren publiceras under denna rubrik. 

Debatt 

Kortare inlägg och svaromål mot tidigare införda 

artiklar, översikter, rapporter m m. 

Recensioner 

Recensioner avseende såväl tryckt litteratur, som 

arkivutställningar, webbsidor på Internet och andra 

kommunikationsformer av relevans för arkivvärlden. 

Manuskript 

Manuskript kan sändas till redaktionen eller 

redaktörerna, författade på svenska, norska, danska eller 

engelska. 

Manuskripten skalllevereras på diskett som ren okodad 

text med uppgift om författarens namn, 

ordbehandlingsprogram samt versionsnummer (t ex 

W ord 7. 7) samt pappersutskrift. I största möjliga 

utsträckning bör vedertagna journalistiska skrivregler 

följas (Dagens Nyheters skrivregler). 

För artiklar gäller att manus dessutom skalllämnas 

som papperskopia i fyra exemplar. Författarens namn 

och adress får endast förekomma på titelsidan, vilken 

skall vara skild från artikeln. Artikellängden bör vara 

minst 8 sidor (28ooo tecken), men ej överstiga 20 

sidor (7oooo tecken). Till artiklar skall fogas en 

sammanfattning på ett av de tre ovannämnda 

nordiska språken eller en engelsk, tysk eller fransk 

översättning som inte bör överstiga en trycksida 

(ungefår 3500 tecken). 

För översikter, rapporter, debattinlägg och recensioner 

gäller att längden inte bör överstiga 5 trycksidor 

(ungefår 17500 tecken). Recensioner inleds med 

uppgifter om den anmälda boken, isbnfissn-nummer 

och avslutas med författarens namn kursiverat och 

högerställ t. 

Noter skall bifogas som en separat fil och numreras i 

löpande följd och skrivs enligt det s k Oxfordsystemet. 

Första gången en hänvisning förekommer 

skrivs all information ut. t fortsättningen när artikeln 

citeras anges författarnamnet och sidan. Om samma 

författare förekommer med olika arbeten anges också 

en förkortning på arbetet i fråga. I rena 

källreferenser skall inga kursiveringar förekomma. 

Förkortningar utförs utan mellanliggande eller 

avslutande punkt. Onödiga blankrader bör undvikas. 

Nytt stycke markeras med indrag. 

Manusstopp 

Manusstopp är den 31 augusti 2001 (2001:2) och 

den 31 januari 2002 (2002:1). 

Välkomna med bidrag till Arkiv, samhälle och 

forskning!

MEDVERKANDE I DETTA NUMMER 

Dr. phil. Helmut Backhaus, arkivråd, Riksarkivet, Stockholm 

FL Lars Otto Berg, fd landsarkivarie, Uppsala 

Mats Burell, departementssekreterare, Regeringskansliet, Stockholm 

Jan Dahlströ-m, förste arkivarie, Krigsarkivet, Stockholm 

Prof Berndt Fredriksson, professor, Stockholms universitet/departementsråd, Regeringskansliet, Stockholm 

FL Leif Gid/of, arkivråd, Riksarkivet, Stockholm 

FD Ulf Hamilton, vik lektor, Stockholms universitet 

Torbjörn HiJrnfeldt, avdelningsdirektör, Riksarkivet, Stockholm 

FD Pe·r Jansson, arkivråd, Riksarkivet, Stockholm 

Arne Järtelius, forskare och författare, Malmö 

Göran Larsson, stadsarkivarie, Malmö stadsarkiv 

Håkan Lövblad, förste arkivarie, Riksarkivet 

Peeter Ma1·k, förste arkivarie, Stockholms stadsarkiv 

Kerstin Martinsdotter, arkivarie, Malmö stadsarkiv 

Lasse Nilsson, Projektledare SVT Produktion & ITffevearkivet, Sveriges Television AB, Stockholm 

FD Erik Norberg, riksarkivarie, Riksarkivet, Stockholm 

Anna Svenson, förste arkivarie, Landsarkivet i Lund 

Britt-Marie Östholm, förste arkivarie, Riksarkivet

"N og kan Donau vara blå " - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?