Kvalitetspris till Borås Influensasäsongen 2011–2012 ... - Infektion.net

Debatt
all kunskap finns inte hos cdc
– men patienten vet mycket
En god vän skickade mig Infektionsläkaren, där hon trodde att jag skulle finna intressant läsning
för mitt arbete som infektionssjuksköterska. Och det var bra tänkt, i nummer 3/12 finns
mycket läsvärt. Men när jag kom till slutsatserna i Boris Kans presentation av den retrospektiva
studien av LTBI-behandling blev jag fundersam.
Studiens resultat kan vara korrekt, att somalier oftare än andra hade avbrutit behandlingen. Men
slutsatserna: att det som behövs är kulturorienterad intervention och läsning av CDC:s broschyr?
Varför inte istället fråga om vårdgivarna använt tolk? Hur ofta och på vilket sätt intresserade de sig
för patienten utöver frågor om compliance, vikt och transaminasstegring? Är sjuksköterskans roll på
kliniken att ta blodprov eller har hen tid att lyssna och svara på frågor, som patienten tror läkaren ska
tycka är dumma/pinsamma, eller som patienten kom på först en vecka efter besöket?
Enligt CDC:s handledning “Promoting Cultural Sensitivity: A Practical Guide for Tuberculosis
Programs That Provide Services to Persons from Somalia” ska man tänka på att alla somalier inte är
somalier, de kan också vara bantu, alla kan inte läsa, mannen kan vägra låta kvinnan tala för sig själv,
kvinnor vill ha kvinnliga tolkar, en del håller på muslimsk tradition vad gäller att ta i hand och kvinnor
som omskurits kan finna det känsligt att tala om detta med västerländska läkare.
Hur tycker ni vi ska vara mot bantus? Mot kurder, vietnameser, bolivianer, norrmän och vitryssar?
Skulle ni acceptera att en kvinna inte får svara på frågorna själv vid läkarbesöket? Alla kvinnor från
Somalia vill inte ha kvinnliga tolkar, en del vägrar. Svenska tonåringar tar sällan i hand, en del ortodoxa
muslimer från olika länder avstår, men väldigt många somalier gör det. Alla människor kan inte läsa –
men de kan ha någon hemma som gör det. Omskärelse är kanske inte den första frågan som kommer
upp utanför kvinnokliniken, men många kvinnor har talat om detta med sina svenska infektionsläkare
och sjuksköterskor när förtroendet funnits. För det är väl det alltihop handlar om, förtroende? Varför
skulle man gå igenom en lång behandling om man inte hade förtroende för läkaren som ordinerat den?
cdc:s broschyr förmedlar också bra saker, det är bara så osorterat och framställningen är inte direkt
vetenskaplig. Somaliska hälsoföreningens broschyr, som nämns i referatet, verkar intressantare. Har ni
granskat den?
Förtroende kan man inte läsa sig till och man kan definitivt inte intervenera fram det. Om någon
söker en vetenskaplig reflektion kring detta, så rekommenderar jag Elisabeth Björk Brämbergs avhandling
Att vara invandrare och patient i Sverige. Ett individorienterat perspektiv, Institutionen för vårdvetenskap
och socialt arbete, Växjö universitet 2008. Den är så lättläst så det var först efteråt jag förstod hur
mycket den lärt mig. Angående compliance, eller hellre concordance, anbefalls Ann-Charlotte Mårdbys
avhandling General Beliefs about Medicines among Pharmacy Clients, Healthcare Students and Professionals.
Group Differences and Association with Adherence, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, 2008.
Boris Kan har givits tillfälle att läsa igenom inlägget
och replik kommer i nästa nummer (nr 1/2013).
anna VallGårda
Sjuksköterska vid Infektionsmottagningen
SU/Östra sjukhuset i Göteborg
INFEKTIONSLÄKAREN 4 • 12
19