Teknikhistorisk safari - Regionmuseet Kristianstad

2011:38 

Teknikhistorisk safari 

- en publik resa bland industrier i nordöstra Skåne 

Projektrapport 2009-2011 

Helene Stalin Åkesson i samarbete med Pia Sander

Rapport 2011:38 

Teknikhistorisk safari 

- en publik resa bland industrier i nordöstra 

Skåne 

Projektrapport, 2009-2011 

Skåne län 

Helene Stalin Åkesson i samarbete med Pia Sander

Regionmuseet Kristianstad 

Landsantikvarien i Skåne 

Kristianstad 

Box 134, Stora Torg 

291 22 Kristianstad 

Tel 044 – 13 58 00 vx, Fax 044 – 21 49 02 

Lund 

Box 153, St Larsomr. Byggnad 10 

221 00 Lund 

Tel 046 – 15 97 80 vx, Fax 046 – 15 80 39 

www.regionmuseet.se 

© 2011 Regionmuseet Kristianstad / Landsantikvarien i Skåne 

Rapport 2011:38 

ISSN 1651-0933 

Omslagsfoto: Kätting från Killebergs Kettingfabrik. 

Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, Gävle. Dnr 507-99-502.

TEKNIKHISTORISK SAFARI 

Innehåll 

Inledning 5 

Sammanfattning 5 

Bakgrund 8 

Problemformulering 9 

Syfte 11 

Delmål och förväntat resultat 11 

Projektledning och projektgrupp 12 

Deltagare 12 

Geografiskt område 13 

Urval av anläggningar 14 

Projektets tidplan 21 

Deltagarnas påverkan på projektets tid- och aktivitetsplan 23 

Förändringar inom deltagargruppen i projektet 23 

Aktiviteter under projektet 23 

Kick-off i Bjärnum 24 

Rundtur och intervjuer 24 

Workshops på Hässleholms kulturhus – ett möte kring värderingsgrunder 25 

Publicitet kring projektet 27 

Studieresa till Åminne Bruk i Småland 28 

Systematiskt brandskyddsarbete – SBA 29 

Test av safarirundan - turismsamordnare på safari 32 

Industrihistoriska temaresor 33 

Nätverk 33 

Guideutbildning och guidematerial 34 

Teknikhistorisk safari bland Hus med historia på Dunkers Kulturhus 36 

2011 års industriminne Strömsborgs Ullspinneri 37 

Skyltprogram 37 

Arbetsmodell för teknikhistorisk safari i framtiden 37 

Safari vid mållinjen 39 

Diskussion 39 

Bilagor 41 

Bilaga 1-4 Tidningen Norra Skånes sommarbilaga 2010 41

Industrianläggningar inom Teknikhistorisk safari i nordöstra Skåne. Illustration: Ingela Blomén och Anna Rabow.

Teknikhistorisk safari – en publik resa bland industrier i nordöstra Skåne 

Till vänster detalj av en maskin för kättingtillverkning i Killebergs Kettingfabrik. Till höger nystat garn på lagret i Strömsborgs 

ullspinneri. Bilderna visar vilken spännvidd det finns mellan olika anläggningar inom Teknikhistorisk safari. Foto: 

Helene Stalin Åkesson. 

Inledning 

Projektet Teknikhistorisk safari har finansierats med hjälp Landsbygdsmedel från 

Jordbruksverket. För offentlig medfinansiering svarar Skånes hembygdsförbund. 

Regionmuseet är projektägare och går in med egenfinansiering. Arbetet med projektet 

har bedrivits som ett tvåpartssamarbete mellan Regionmuseet och hembygdsförbundet. 

Projektet inleddes 2009-12-01 och avslutas 2011-11-30. 

Under projektet har delrapport och flera minnesanteckningar presenterats. 

Slutrapporten bygger delvis på dessa men försöker också beskriva en helhet där 

det processinriktade arbetet står i fokus. 

Sammanfattning 

Projektet Teknikhistorisk safari tillkom som en reaktion på det glapp som ofta 

finns mellan det utbud mindre industrimuseer och teknikhistoriska anläggningar 

erbjuder och den publik de når. Regionmuseet och Skånes hembygdsförbund möter 

företrädare för dessa anläggningar i många olika sammanhang, vilket också 

har gjort oss uppmärksamma på situationen. Genom att gå samman i ett projekt 

såg vi vinster i form av olika kompetenser och nätverk, vilka skulle gagna arbetet. 

Utifrån en problemformulering knuten till ett antal aktiviteter antog projektet en 

mer konkret form. 

5


Projektets syfte och mål var att utveckla en samarbetsmodell där föreningar, förvaltare 

och ägare till industrihistoriska anläggningar får verktyg som hjälper dem 

att utveckla sina verksamheter så att de kan bli mer publika. 

Utöver flera små delmål sattes tre större mål upp. Projektet förväntades resultera 

i en arbetsmodell som ger tydlig vägledning och bra exempel på hur fler av våra sinnen 

kan tas i anspråk då vi tar del av industri- och teknikhistoriska miljöer. Modellens arbetsmall 

ska bidra med handledning för att vårt teknikhistoriska arv ska bli mer 

allsidigt belyst, locka en större och aktivt intresserad publik samt bli mer tillgängligt. 

Projektet ska bidra till ett skapa en runda mellan olika industrimiljöer. Objekten 

sätts in i ett större sammanhang, så att besökarna kan följa en röd tråd. I förlängningen 

bör rundan, safarin, vara tillgänglig via hemsidor där förutom karta över 

safariområdet liksom namn på de olika anläggningarna också ett fördjupande 

informationsmaterial kan laddas ner som pdf. Testpanelen är viktig för att kunna 

pröva modellen på olika publiker. 

Projektgruppen har bestått av Helene Stalin Åkesson, Regionmuseet, och 

Pia Sander, Skånes hembygdsförbund. Finansieringen består till övervägande del 

av så kallade Landsbygdsmedel från Jordbruksverket. Därtill bidrar Skånes hembygdsförbund 

med så kallad offentlig finansiering inom befintliga tjänster. Regionmuseet 

går också in med medel, vilket utgör egenfinansiering. 

För att kunna arbeta med ett geografiskt hanterligt område valdes Skåne 

Nordost, som är ett etablerat samarbete mellan följande kommuner: Bromölla, 

Hässleholm, Hörby, Kristianstad, Osby, Perstorp och Östra Göinge. Här finns ett 

relativt stort antal lämpliga anläggningar. Ett urval gjordes och omkring femton 

föreningar/anläggningar fick frågan om att delta i projektet. Tretton tackade ja. 

Efter en kort startfas bjöd projektet i januari 2010 in till en kick-off på 

Bjärnums museum. Projektet introducerades för deltagarna och det gavs tillfälle 

för alla att presentera sig och föreningens verksamhet. För att inspirera och visa 

på vilka möjligheter vårt industrihistoriska arv erbjuder, hade Robert Willim etnolog 

och författare till boken Industrial cool anlitats som föredragshållare. 

Ambitionen har genomgående varit att bedriva projektet i mycket nära samarbete 

med föreningarna och deras anläggningar. Därför har det också varit vår 

avsikt att aktiviteterna inte skulle vara huggna i sten. Istället ville vi ha möjlighet 

att anpassa dem efter att vi fått återkoppling från deltagarna. De behov som vi 

först tyckte oss se och som därför togs med i projektbeskrivningen, fick i viss 

mån ta ett steg tillbaka till förmån för annat. Det deltagarna hade behov av var 

framförallt ett nätverk, att utbyta idéer, att få fler att axla guiderollen samt att 

hjälpa dem med marknadsföring. 

Under de nära två år som projektledning och projektdeltagare samarbetat 

har aktiviteter som bygger på dessa önskemål och behov genomförts. 

6


Bilden från Killebergs Kettingfabrik visar hur nära besläktade hantverk och industriell produktion kan vara. Till höger 

visas en interiör från korgfabriken i Lönsboda. Om äldre industrier som inte längre används för kommersiell produktion 

ska bli begripliga måste de levandegöras. Det behövs personer som kan bidra med yrkeskunskap, omvärldsperspektiv utifrån 

olika infallsvinklar, arbetslivshistoria och exempel på produkter. Besökare vill också möta någon att bolla frågor med. Just 

så arbetar man i korgfabriken. 

Flera av insatserna har krävt ett processorienterat arbetssätt, vilket fordrar tid för 

att arbetet ska förankras bland deltagarna. Särskilt tydligt blir det i projekt med 

många deltagare. För safariprojektet har deltarantalet varit en fördel, eftersom vi 

tack vare det har fått in många värdefulla synpunkter och exempel. En stor del av 

projekttiden har handlat om att utveckla föreningarnas sätt att förmedla sina anläggningar 

till en publik men också om nätverkande. Tack vare detta sker idag 

samarbeten mellan olika föreningar även utanför projektets aktiviteter. 

De resultat som projektet har uppnått utgörs dels av en gemensam marknadsföring 

och informationssatsning men framförallt handlar det om hur föreningarna 

har vuxit med sina uppgifter. Teknikhistorisk safari har inneburit att 

deltagarna fått möjlighet att i grupp reflektera över hur man hittills har berättat 

sin historia. Genom att ställa frågor som För vem berättar vi? och Hur gör vi urvalet av 

berättelser?, har stora delar av gruppen steg för steg öppnat för kompletterande 

berättelser. Fler deltagare har bjudits in att guida anläggningarna och arbetet med 

att fånga upp och hitta nya berättelser, sådant som sätter in teknikhistorien i ett 

omvärldssammanhang, har ökat. Där tidigare framförallt anläggningen och dess 

maskiner har lyfts fram i visningar breddas nu perspektivet. Frågor som: Varifrån 

kom råvaran?, Vem tog fram den?, Varifrån rekryterades arbetskraften? Fanns det säsongsarbete?, 

Hur mötte produktionen förändringar i samhället? är viktiga. 

7


Nämnda frågeställningar släpper in kvinnor, barn, mångfald, infrastruktur, modernt 

näringsliv och vår egen vardag i berättelsen. På så vis får anläggningarna 

ökad relevans för fler människor, både avseende ålder, genus och intresse. Det 

ökar också möjligheterna att relatera till vår egen tid, vilket i sin tur skapar förutsättningar 

för en dialog med publiken. 

Två kurser har ingått i projektet; dels guidekurs och dels systematiskt brandskyddsarbete 

(SBA). Båda kurserna hänger samman med de ökade krav som ställs 

på såväl anläggningar som på föreningsmedlemmar då verksamheten möter en 

större publik. 

För att nå en större och bredare publik har projektet också inlett samarbete 

med de berörda kommunernas turismsamordnare. En särskild minisafari med buss 

anordnades. Att utveckla Teknikhistorisk safari som ett upplevelsepaket för föreningar 

har påbörjats. Flera föreningar har tillsammans med Skånes hembygdsförbund, 

Sveriges Pensionärsförbund Skånedistriktet och Studieförbundet Vuxenskolan 

Skåneregionen, parallellt med safariprojektet arbetat med så kallade industrihistoriska 

temaresor. Där har erfarenheter från projektet konkret kunnat tillämpas. 

Som en vidareutveckling av safariprojektet ansökte projektledningen om 

medel till ett skyltprogram för anläggningarna, eftersom det inte fanns med i projektets 

budget från början. För textframtagning och layout sökte Regionmuseet 

medel från Länsstyrelsen och för de fysiska skyltarna sökte Skånes hembygdsförbund 

medel från Riksantikvarieämbetet, i form av riktade resurser till ArbetSam. 

Båda ansökningarna beviljades. Skyltprogrammet utgör ett systerprojekt till Teknikhistorisk 

safari och både projektet berikar varandra. 

Regionmuseet har tagit fram texter i samarbete med föreningarna liksom 

Skånes hembygdsförbund. De fysiska skyltarna kommer att produceras under 

vintern 2011/2012 och monteras under våren. När allt är på plats kommer nordöstra 

Skånes Teknikhistoriska safari att formellt invigas. 

8 

Bakgrund 

Upprinnelsen till projektet Teknikhistorisk safari bygger på en frustration över att 

äldre industrier och teknikhistoriska anläggningar ofta bara når en begränsad 

publik. Det handlar om människor med förkunskap om tillverkningen och produkterna 

och som själva aktivt söker sig till dessa verksamheter. Gemensamt för 

anläggningarna är att de nästan undantagslöst drivs ideellt. Resurser för att marknadsföra 

verksamheterna är därför små. 

Fantastiska insatser görs men på väg mot en mer publikinriktad verksamhet 

finns en del hinder. Några handlar om förhållningssätt medan andra snarare finns 

i den fysiska miljön.


Bilder från korgfabriken i Lönsboda ger besökare en inblick i dåtidens arbetsvillkor. Kaminen värmde säkert en del av 

lokalen men det bör ha varit frostrosor på många fönster även under en arbetsdag. Arbetskläderna var trotjänare och blir i 

efterhand nyckelföremål i berättelsen. 

För Regionmuseet, som initierade projektidén, upplevdes problemställningen som 

viktig. Dels utifrån museets särskilda ansvar för att utveckla det regionala kulturmiljöarbetet 

och dels då museet har en särskild tjänst med inriktning mot industriarv 

och teknikhistoria. Dock insåg Regionmuseet tidigt vikten av att samarbete 

med en annan organisation. Skånes hembygdsförbund har ett mycket stort 

nätverk i form av sina medlemsföreningar. Det var därför naturligt att tillfråga 

dem om de ville genomföra projektet tillsammans med Regionmuseet. Svaret blev 

positivt. 

Namnet Teknikhistorisk safari kom till i ett utslag av djävlar anamma, för att 

poängtera hur spännande vårt industrihistoriska arv är. Det utmanar och överraskar 

gång på gång. Genom att få flera anläggningar att samarbeta skulle vi skapa 

en safari, en publik resa bland industrier i nordöstra Skåne. 

Problemformulering 

Omfattande vårdinsatser läggs kontinuerligt på äldre industrier och teknikhistoriska 

anläggningar. Karaktäristisk och spännande bebyggelse blir kvar i landskapet 

ännu en tid. Det röjs, rostskyddas och putsas kring maskiner och processutrustning. 

Ibland kompletteras anläggningarna med skyltar och informationsfoldrar. 

9


När Osby hembygdsförening visar Strömborgs ullspinneri används hela anläggningen. Kontoret och platsen där ullnystanen 

packades är lika viktig som maskinhallen. 

Många hembygds- och museiföreningar lägger också stor kraft vid det publika 

arbetet. En del föreningar vill men saknar möjligheter att arbeta med det publika i 

någon större utsträckning. Skälen varierar. I flera fall hänger samman med att ett 

mycket begränsat antal eldsjälar gör det mesta själva och därför inte orkar eller 

räcker till. En del medlemmar upplever de inte kan berättelsen eller verksamheten 

så bra och därför avstår från att vara aktiva. 

I föreningar där medlemmar har tillfrågats vad de helst vill bidra med och 

efter det har fått ett preciserat ansvarsområde som i stora delar motsvarar deras 

önskemål, har fler än tidigare engagerat sig i verksamheten. Ett sådant arbetssätt 

kan kräva en del interna förändringar i föreningen men när det väl är gjort innebär 

arbetssättet att det är lättare att fördela arbetsuppgifterna på flera. 

Det saknas inte spännande och intressant infallsvinklar bland de teknikhistoriska 

miljöerna. Ämnena, de olika verksamheterna och deras historia, är näst 

intill outtömliga. Behoven handlar istället om att finna nya sätt att levandegöra 

anläggningarna. Teknikhistorien har förutsättningar att, utöver ett rent förmedlande 

av faktakunskaper, också beröra, ifrågasätta och skaka om. Genom att sätta 

fokus på det dynamiska ökar förutsättningarna att väcka besökarnas lust att vilja 

veta, se och uppleva mer. 

10


Syfte 

Projektet Teknikhistorisk safari skall utveckla en arbetsmodell för hur industri- 

och teknikhistoriska anläggningar levandegörs och på så vis når och angår en 

större och bredare publik. De industri- och teknikhistoriska miljöerna ska stimulera 

flera sinnen och lämna tydliga avtryck hos sina besökare. 

Delmål och förväntat resultat 

När projektidén presenterades lyftes flera delmål fram. Projektet skulle: 

o undersöka om maskinerna/processutrustningen kan drivas och hur detta 

praktiskt fungerar (kontrollera att nutida drift inte påverkar anläggningen 

negativt) 

o öka besökarnas möjligheter att få känna på material och produkter, arbeta 

enligt principen ”hands on” 

o göra det möjligt att lyfta fram karaktäristiska lukter från tidigare verksamhet, 

att tydligt sätta in dem i tillverkningsprocessen 

o verka för att återskapa ljudmässiga illustrationer från tidigare verksamhet 

o undersöka möjligheterna att i samband med visningar ljussätta vissa av 

miljöerna för att göra det lättare att följa produktionsflödet i samband 

med en visning 

o titta på hur guidade visningar kan göras mer interaktiva 

o lägga upp och paketera rundor med fokus på industri- och teknikhistoria 

men också på lokala förutsättningar vilka har haft avgörande betydelse för 

etableringen av olika verksamheter 

o ta fram ett synopsis för en hemsida där objekten är markerade i GIS-skikt, 

klickbara och försedda med länkar 

o verka för ett ökat nätverkande kring dessa frågor bland föreningarna 

o utarbeta manual för skräddarsydda guidekurser 

o anordna studiebesök till objekt där man levandegör miljöer i samklang 

med ett antikvariskt synsätt 

Flera av projektets delmål har fått revideras under arbetets gång. Framförallt beror 

det på att projektledningen medvetet har utgått från deltagarnas behov. Därmed 

fanns en mental buffert för att delmålen sannolikt skulle behöva omformas 

när det aktiva samarbetet med föreningarna hade inletts. Se under stycket Deltagarnas 

påverkan på projektets tids- och aktivitetsplan. 

Däremot kan vi i efterhand se att de tre större målen, som fick illustrera det 

förväntade resultat vi hoppades kunna uppnå, till stor del har infriats. Projektet 

har utvecklat en arbetsmodell, vilken vi presenterar under rubriken Arbetsmodell för 

teknikhistorisk safari framtiden. Arbetsmodellen bygger på projektformuleringen 

men också på det processtyrda arbete som projektledningen har bedrivit tillsammans 

med referensgruppen/projektdeltagarna. 

11


Projektet har också byggt upp en runda eller safari, vilket vi har valt att kalla den. 

Anläggningarna bidrar tillsammans till att skapa ett brett urval av branscher och 

processer. Flertalet av dem har tydliga kopplingar till naturligt givna förutsättningar 

i landskapet. Detta ska visas i såväl digitalt som tryckt material. Vi har 

dock medvetet valt att inte forcera informationen om safarirundan i detta skede. 

Istället har vi avvaktat de skylttexter som har tagits fram inom ramen för systerprojektet, 

Skyltprogram för Teknikhistorisk safari. På så vis kommer information 

kunna samnyttjas mellan de båda projekten. Bland annat kommer skylttexterna 

finnas nedladdningsbara som pdf och komplettera kartan över safarirundan. 

Arbetsmodellen har prövats på olika testpaneler, framförallt projektets egen 

referensgrupp (deltagarna från de olika föreningarna) men också på ett urval av 

turismsamordnare från de berörda kommunerna. 

12 

Projektledning och projektgrupp 

Projektgruppen tillika projektledningen för Teknikhistorisk safari har bestått av 

Helene Stalin Åkesson, Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne och 

Pia Sander, Skånes hembygdsförbund. Pia är kanslichef för hembygdsförbundet 

och Helene är byggnadsantikvarie med ansvar för industriarv och teknikhistoria. 

Regionmuseet har en tydlig profil inom detta område och lång erfarenhet av flera 

projekt inom industri och teknik. Skånes hembygdsförbund har likaså gedigen 

erfarenhet av anläggningar med industri- och teknikhistorisk verksamhet. Därtill 

har hembygdsförbundet genom sina medlemsföreningar ett aktivt nätverk. Ett 

projektsamarbete föll sig därför naturligt. 

I den större projektgruppen har från Regionmuseet också ingått Olof 

Hermelin, biträdande museichef/bitr landsantikvarie samt ekonomichef Lena 

Henningsson och museipedagog Helen Lilja. Från Skånes hembygdsförbund har 

ingått Maria Casagrande, ansvarig för samtidsdokumentation och digital gestaltning, 

och kulturpedagog Angelica Bondesson, kontorsassistent Gunnel Pernryd 

samt Sara Lind, vikarierande hembygdskonsulent. 

Deltagare 

Projektets deltagare har haft en avgörande betydelse för arbetet. Det är med dem 

vi har samarbetat och det är hos dem som kunskapen om de specifika behoven i 

anläggningarna finns. Projektledningen har därför valt att se föreningarna som en 

enda stor referensgrupp. 

Hur aktiv var och en har varit har varierat, beroende på vad projektet har 

fokuserat på men också på vad föreningen/anläggningen har haft på sin egen 

agenda.


Deltagare och projektledning på ”resande seminarium” till ett urval av anläggningarna inom Teknikhistorisk safari. Här 

besöktes Killebergs Kettingfabrik. 

Genomgående har referensgruppen bidragit med värdefull input till projektet. 

Det har dels handlat om att beskriva aktuella situationer i den enskilda föreningen 

eller anläggningen men också om positiva såväl som kritiska synpunkter på olika 

delar inom projektet. Tack vare att projektet har pågått en längre tid, har projektledningen 

kunnat bygga upp ett förtroende bland föreningarna. Förutsättningarna 

var goda, eftersom Skånes hembygdsförbund redan hade ett stort förtroendekapital. 

Det har vi byggt vidare på och lärt känna fler av medlemmarna. Den kontinuerliga 

dialogen har bidragit till att projektet har kunnat växa och utvecklas 

tillsammans med referensgrupp/deltagare och projektledning. 

Geografiskt område 

När projektidén började diskuteras kom nordöstra Skåne naturligt upp som projektets 

geografiska område. I nordöstra Skåne är utbudet av välbevarade äldre 

industrianläggningar förhållandevis stort. Utifrån kartor undersöktes rimligheten 

att samla ett antal anläggningar i en gemensam safari, utifrån en ambition att 

kunna erbjuda besökare både bredd i form av branscher men också vad gäller 

anläggningarnas art och hur de har utvecklats. 

13


14 

Urval av anläggningar 

Information om och erbjudande att delta i projektet gick ut till ett antal föreningar 

i det aktuella området. Gensvaret var överraskande positivt. Problemformuleringen 

intresserade många. De som valde att tacka ja var följande föreningar: 

o Västra Göinge hembygdsförening med Filfabriken i Hässleholm 

o Gärd härads hembygdsförening med Folkestorps bränneri 

o Sibbhults hembygdsförening med Färeverkens industrimuseum 

o Tjörnarps sockengille med Gunnarps tegelugn 

o Sten Karlsson med Göta Motorer utgör ett undantag då han inte representerar 

någon förening utan sitt eget företag. 

o Föreningen Iföverkens industrimuseum med Iförverkens industrimuseum 

o Ivetofta hembygdsförening med Brukshusen i Bromölla 

o Bjärnums fornminnesförening med Jonsarnas möbelfabrik 

o Loshults hembygdsförening med Killebergs Kettingsfabrik 

o Knislinge hembygdsförening med Knislinge industrimuseum 

o Örkeneds hembygdsförening med korgfabriken i Lönsboda 

o Göinge hembygdsförening med pappersbruk och krutproberarhus i Broby 

o Föreningen Plastens hus i Perstorp 

o Perstorps hembygdsförening med livet i Perstorp 

o Osby hembygdsförening med Strömsborgs ullspinneri 

o Tyringe byalag med Tyringe museum 

Filfabriken i Hässleholm 

Filfabriken i Hässleholm ägs av Hässleholms kommun men förvaltas av Västra 

Göinge hembygdsförening. Anläggningen, som uppfördes 1917 och var i drift 

fram till 1986, är hanterlig och full av körbara maskiner med remdrift. Tack vare 

hembygdsförenings engagemang visas anläggningen för publik vid flera tillfällen 

varje år. Filfabriken var en viktig nyckelfaktor för områdets mekaniska industri. 

Hembygdsföreningen har under senare år, i en mindre ekonomibyggnad bakom 

filfabriken, iordningställt en samlingslokal. Där visas bland annat film om filfabriken 

tagen under företagets sista verksamhetsår. 

Folkestorps bränneri 

Folkestorps bränneri är idag byggnadsminne. Processutrustningen är bevarad och 

Gärds häradshembygdsförening arbetar för att åter sätta maskinerna i körbart 

skick. Produktionen av brännvin går att belysa ur många perspektiv. Ett av dessa 

är kvinnornas roll i produktionen, päraplockerskorna svarade för leverans av råvaran 

till bränneriet. Anläggningen visas vid flera tillfällen varje år. Därtill har föreningen 

ett samarbete med en krögare från Åhus som anordnar så kallade ”päregillen” 

i anläggningen. Visning kombineras då med mat och dryck.


Den tidigare arbetarbostaden i Sibbhult inrymmer Färeverkens industrimuseum. Museets pressglassamling från Färeverken 

omfattar såväl prydnadsföremål som bruksföremål. Mycket av det som senare kom att utgöras av plastprodukter gjordes 

tidigare av glas. 

Färeverkens industrimuseum 

Sibbhults hembygdsförening förfogar över museet som visar den breda produktion 

som fanns på Färeverken. I en av de tidigare arbetarbostäderna visas ett urval 

av företagets pressglas och i en intilliggande ekonomibyggnad kan besökaren se 

andra produkter, bland annat ventiler, som också tillverkades av företaget. I början 

av 1950-talet säljer familjen Färe företaget. Verksamheten köps av Scania och 

blir då, genom växellådstillverkning, del i den svenska bilproduktionen. När Scania 

2006 flyttar produktionen till Södertälje, tar en ny era vid. Sibbhultsverken 

bildas och kopplingen till fordonsindustrin behålls i form av kugghjulstillverkning. 

Färeverken historia belyser hur en verksamhet förändras över tid genom påverkan av 

händelser i omvärlden, uppköp av andra företag, nya ägare, avknoppningar, nedläggning och 

nystart. 

Gunnarps tegelugn 

Tegelugnen i Gunnarp utgörs av en så kallad ringugn. Verksamheten utvecklades 

ur ett litet tegelbruk som i princip brände tegel till gårdsbehov. Den magnifika 

ringugnen uppfördes 1898 och var i drift fram till 1958, då den till stor del raserades 

i samband med en kraftig brand. Verksamheten lades då ner och ringugnen 

stod öde under många år. I början av 2000-talet bestämde Tjörnarps sockengille 

sig för att restaurera ugnen. Något de lyckades väl med. 

Råvaran, leran, togs upp i dagbrott en bit ifrån anläggningen. Även om dagbrotten 

idag är bevuxna med sly går det fortfarande av skönja den tidigare täkten. 

Ett besök på tegelbruket i Gunnarp kan därför erbjuda närkontakt med såväl råvarans 

ursprung och som med produktionslokalen. Idag är tegelugnen skyltad och föreningen 

visar miljön efter överenskommelse. Tack vare att ingångarna till ugnens 

kamrar är öppna, är miljön tillgänglig för besök året om. 

15


Till vänster en av Göta Motorers motorer. Till höger detalj från lagret med bland annat propellrar i mässing. 

Göta Motorer 

Osby har haft båttillverkning sedan 1907. Då flyttades grunden till det som senare 

blev Göta Motorer dit ifrån Västervik. I Osby fanns järnväg, vilket öppnade 

för leveranser av såväl råmaterial som transport av färdiga produkter. Sedan 1964 

finns verksamheten i lokaler på Hallarydsvägen. Fortfarande tillverkas och repareras 

båtmotorer, dock i liten skala. Göta Motorer är en av de sista tillverkarna av 2taktsmotorer. 

Företaget ägs och drivs av Sten Karlsson, som vid sidan om produktionen 

också visar anläggningen publikt. Eftersom Göta Motorer är ett levande 

företag, får besökaren ta del av en obruten kedja av erfarenheter inom båtmotortillverkning. 

Iföverkens industrimuseum 

Iföverken i Bromölla har genom sin produktion, framförallt sanitetsporslin, blivit 

något av en nationalsymbol. Hur fyndigheter av kaolinlera på Ivön la grunden till 

en hel koncern visas i Iföverkens industrimuseum. Tack vare ideella insatser från 

medlemmar i föreningen, erbjuds guidade turer i utställningen. I en intilliggande 

ateljé svarar medlemmarna för produktion av miniatyrer av kännetecknande produkter. 

Dit är besökare också välkomna. 

16


Museets entréhall fungerar även som galleri för tillfälliga konstutställningar, ofta 

med basen i keramiska material. Iföverkens produkter är på ett mycket konkret 

sätt kopplade till utvecklingen av det svenska välståndet, inte minst i form av leverantör 

till folkhemmets uppbyggnad. Särskilt viktigt är det att i sammanhanget 

lyfta fram vad som möjliggjorde en intensiv expansion, nämligen arbetskraftsinvandringen som 

var särskilt tydlig under 1950–60-talen. 

Brukshusen i Bromölla 

Den arbetsintensiva produktionen vid Iföverken innebar omfattande rekryteringar 

av arbetskraft. De anställda och deras familjer behövde tak över huvudet. 

Kunde de hitta någonstans att bo var det ofta mycket trångt och inte sällan hälsovådligt. 

Brukets dåvarande disponent reagerade på problemet och beslutade sig i 

början av 1900-talet för att uppföra goda arbetarbostäder, enskilda hus med väl 

tilltagna trädgårdar. Arbetskraften var helt avgörande för företagets framtid. 

Tack vare Ivetofta hembygdsförening har vi idag möjlighet att besöka två av 

brukshusen, i det ena kliver besökaren rakt in i ett arbetarhem från 1920-30-talen 

och i det andra har inredning från en äldre lanthandel fått flytta in. Brukshusen är 

betydelsefulla för den industrihistoriska safarin, då de visar på villkoren för de anställda 

och deras familjer. 

Jonsarnas Möbelfabrik 

Bjärnum utvecklades under 1890-talet till ett möbelcentrum. Där fanns tillgång 

till virke och när järnvägen öppnade kunde möbler på ett helt nytt sätt nå kunder 

över ett stort område. Med tiden byggdes en kunskapsbank upp bland möbelsnickare 

och ofta gick yrket i arv från far till son. Även Jonsarnas möbelfabrik 

men också flera andra möbelindustrier i Bjärnum visar på kopplingen till utbyggnaden 

av det svenska välfärdssamhället. Sittmöbler blev ortens signum. Den offentliga sektorn 

var en av de stora kunderna. 

Killebergs Kettingfabrik 

När Killebergs Kettingfabrik stängde för gott 2002, var Loshults hembygdsförening 

måna om att anläggningen skulle bevaras. Året därpå köpte föreningen hela 

anläggningen. Sedan dess arbetar medlemmarna med dess levandegörande. Varje 

år öppnar de porten och kör maskinerna och visar på de olika tillverkningsmomenten. 

Kättingar behövdes i jordbruket men även inom många andra branscher. 

När plasten under 1960-talet började inta en allt tydligare position inom många 

olika branscher, fick även tillverkningen av kätting känna av konkurrensen. Linor 

och rep av plast kunde göras både starka och slittåliga. Det blev till sist dödsstöten 

för kättingtillverkning i stor skala. Företagets historia kan på så vis knytas till hur 

nya material, i det här fallet plasten, tar över marknaden. 

17


Nya korgar tar form i korgfabriken i Lönsboda. 

Knislinge industrimuseum 

Hembygdsföreningen i Knislinge förvaltar flera byggnader och samlingar, industrimuseet 

är en av dem. Där visas bland annat ortens tidigare skotillverkare Lejonsko. 

Idag syns och säljs skor från Lejonsko på nätet under begrepp som ”fina 

vintageskor”. 

Knislinges industrimuseum saknade tyvärr ideella resurser för att gå med i 

projektet. De hade annars kunnat bidra med ett perspektiv som visar hur modeindustrin 

har förändrats över tid. Den svenska Tekoindustrins utslagning under 

framförallt 1970-talet liksom nedläggningen av den inhemska skotillverkningen, 

har återhämtat sig fast i en annan form. Idag handlar modeföretagens inhemska 

verksamhet snarare om design och varumärkesbyggande än om tillverkning. För 

att förstå bakgrunden har tidigare produktion och inte minst samlingar, som den 

på Knislinges industrimuseum, en viktig uppgift att fylla. Alltfler museer men 

även media lyfter idag fram mode ur ett historiskt perspektiv. Kan vi koppla historia, 

mode och industri finns också förutsättningar att locka en bredare målgrupp till 

ett industrimuseum. 

18


Pappersbruket i Broby har varit nedlagt sedan länge. Processutrustningen är borta med undantag av traversen. Idag används 

delar av lokalerna för lagerhållning av helt andra produkter än papper. 

Korgfabriken i Lönsboda 

Nordöstra Skåne har flera likheter med Småland. Jorden är mager men tillgången 

till virke räcker och blir över. De verksamheter som startades i brist på bärkraftiga 

jordbruk var helt naturligt ofta baserade på trä i någon form. Korgfabriken i 

Lönsboda gjorde affär av att fläta träspån till korgar och askar. 

Korgfabrikens produktportfölj erbjöd en korg för varje tillfälle. Flitigt industrispionage 

och säkerligen en del avknoppningar ledde så småningom till att området 

profilerade sig inom just korgtillverkning. Hela takten flätade. Korgar exporterades 

men också yrkeskunskap i form av arbetskraftsutvandring. Korgfabriken i Lönsboda 

stänger dörren 1978. Då går det inte längre att hävda sig i gentemot de 

många förvaringsprodukterna av plast. Anläggningen lämnas att stå. 

I mitten av 1980-talet lyckas Örkeneds hembygdsförening köpa anläggningen. 

Efter en restaurering tar arbetet med att levandegöra anläggningen vid. Som 

bevis för att korgfabriken utgör en viktig del av del lokala men också regionala 

och nationella historien, beslutade Länsstyrelsen 2009 att byggnadsminnesförklara 

anläggningen. 

19


Pappersbruk och andra lånade industrier 

I Broby visas det industrihistoriska arvet på ett lite annorlunda sätt. Göinge hembygdsförening 

har visserligen en smedja och ett krutproberarhus i sin ägo men i 

samband med visningar av mer traditionella industrier ”lånar” föreningen anläggningar 

av det lokala näringslivet. Det nedlagda pappersbruket är ett exempel, där 

föreningen samarbetar med nuvarande ägare. Lokalerna öppnas och föreningen 

berättar. Denna verksamhet visar på hur industrihistoriska kulturmiljöer kan levandegöras 

utan att en hembygdsförening behöver ta ansvar för de fysiska anläggningarna. 

Plastens hus 

Perstorp är en ort men också ett starkt varumärke. Där görs ättika, plastprodukter 

och laminerat golv. Med ursprung ur ett skogsbruk började ägarfamiljen redan 

under 1880-talet undersöka förädlingsmöjligheterna av framförallt bokved. En 

strid ström av produkter presenterades; ättika, tjära, träkol och träsprit. Genom 

företagets historia löper en röd tråd bestående av en stark drivkraft att utveckla 

nya produkter och material kombinerat med en sparsamhet enligt devisen att allt, 

även biprodukter, kunde användas. Plastens hus visar konstmaterialets intåg i samhället 

men det förklarar också bakgrunden, där inte minst laboratorieverksamheten har en viktig roll 

för att industrins ska kunna utveckla material och produkter. 

Strömsborgs Ullspinneri 

Helgeåns vattendrag gav förutsättningar för etableringen av Strömsborgs 

Ullspinneri. Verksamheten var igång mellan 1827 och fram till mitten av 1960talet. 

Till skillnad från safariprojektets andra industrier, var ullspinneriet framförallt 

kvinnornas arbetsplats. Osby hembygdsförening köpte anläggningen redan 

1969, alldeles efter nedläggningen. Medlemmarna räddade byggnaden undan förfall 

men det dröjde länge innan det fanns energi och tid att ta hand om maskinparken. 

Först i början av 2000-talet påbörjar bröderna Arneberth ett omfattande 

arbetet med att göra varje maskin körbar. Tack vare deras kunskap och envishet 

kan hela produktionen idag levandegöras genom maskinerna. Ullspinneriet blev 

byggnadsminne 2003. Idag är ullspinneriet i ett besöksmål som utöver sin egen 

teknikhistoria också kan knytas till den renässans stickandet har fått de senaste åren, inte 

minst den alternativa rörelsen kallad Street Nitting eller Gatustickning. 

Tyringe museum 

I Tyringe har näringslivet sedan slutet av 1800-talet präglats av verktygstillverkning. 

Verksamheten knuten till industrimuseet visar dels på den obrutna historien 

men också på hur nya företag knoppats av och hur näringslivet med verktygstillverkning 

som bas ser ut idag. Tyringe museum är med i en av de temaresor, ”De 

20


satte obygden på kartan”, som Skånes hembygdsförbund arrangerar tillsammans 

med Sveriges Pensionärsförbund Skånedistriktet och Studieförbundet Vuxenskolan. 

Alla anläggningar går att belysa ur en särskild synvinkel. Det är naturligtvis spännande 

att upptäcka det unika men lika viktigt att peka på det som förenar industrierna 

inom Teknikhistorisk safari. Vi har försökt att ställa allmänna frågor för 

att lyfta exempel på det som är gemensamt. Inte minst har det handlat om genusperspektiv. 

Kvinnorna men även barnen stiger fram i form av säsongsanställda 

eller timvis avlönade för hemarbete som en del i legotillverkning. Kvinnorna återkommer 

när produktionen förfinades och då förförallt i tillverkningsmoment 

som kräver fingerfärdighet. Mångfaldsperspektivet har också varit aktuellt i flera 

av anläggningarna. Människor kom från andra länder för att bidra med styrka och 

yrkeskunnande. 

Projektets tidplan 

Projektets innehåll har delvis omformats och omväxlande vuxit fram i samarbete 

med deltagarna. Att deltagarna ges inflytande över stora delar av processen, har 

varit en medveten strategi från projektledningen. För att visa på vad som har utgått 

respektive tillkommit görs nedan en kort sammanfattning av ursprunglig tidplan 

för olika insatser och faktiskt utfall: 

Inledande fas 

2009-12-01 – 2010-03-31 

Under den inledande fasen, vilken omfattar möte med föreningar, bildande av 

referensgrupp samt besök på anläggningarna, har projektet följt planen. 

Huvudfas 

2010-04-01 – 2011-06-30 

Projektets huvudfas, vilken bland annat omfattar kunskapsinhämtning och fördjupat 

arbete med arbetsgrupper/föreningar samt kontakter med lokalt näringsliv, 

har även den följt planen. Pressen har bjudits in vid flera tillfällen. Sommaren 

2010 gjordes i samverkan med tidningen Norra Skåne och deras sommarbilaga en 

publik inbjudan under rubriken Teknikhistorisk safari. Guidekurs liksom förslag 

till hur föreningarnas publika verksamhet kan utvecklas har ingått i huvudfasen. 

Arbetet med skyltar har legat i ett parallellt systerprojekt. Det arbetet påbörjades 

också under nämnda period. 

Däremot var det inte relevant att i denna fas kontakta grundskolor, gymnasier 

och andra utbildningsinstitutioner för att erbjuda guidade besök eller samarbeten. 

Den teknikhistoriska safarin behövde först få en fast form. 

21


Anläggningarna inom Teknikhistorisk safari har en viktig roll som ögonöppnare. I Killebergs Kettingfabrik blir kättingens 

användningsområden men framförallt dess material och tillverkningsprocess begriplig. Råmaterial, halvfärdiga produkter 

samt varor klara för leverans behövs för förståelsen. 

Slutfas 

Under slutfasen av projektet fanns det till en början planer på att erbjuda någon 

form av fortbildning för lärare. Detta upplevdes inte relevant när vi nådde slutfasen. 

En sådan satsning kan istället bli aktuell längre fram, när den teknikhistoriska 

safarin som publik runda har satt sig. 

Underlag till folder och karta skulle tas fram, vilket har påbörjats. Dock har 

projektledningen valt att avvakta färdigställandet att skylttexter, bilder och utvecklandet 

av en gemensam symbol innan folder och kartmaterial layoutas. Det är 

viktigt att såväl det tryckta som det digitala informationsmaterialet får en överensstämmande 

grafisk form. Teknikhistorisk safari ska ha en stark igenkänningsfaktor. 

Med hänsyn till att vi fick möjlighet att koppla ett skyltprojekt till vår Teknikhistoriska 

safari och att det materialet redigeras under december 2011, efter att ha 

varit ute på remiss bland deltagarna i projektet, kommer även den slutgiltiga visningen 

för press och berörda kommuner att göras senare. 

Projektledningen ska efter årsskiftet bjuda in referensgruppen, för att tillsammans 

med dem göra en uppföljande utvärdering av projektet. Vad gäller den 

officiella invigningen av Teknikhistorisk safari, har vi haft den kalla årstiden i 

åtanke då vi har diskuterat. Våren 2012 har helt andra förutsättningar för att på 

ett positivt sätt sprida projektets resultat. Då kommer skyltarna att vara på plats 

och då går det att guida i ouppvärmda lokaler. 

22


Rapporten som ingår i slutfasen ser vi inte bara som ett sätt att beskriva vad projektet 

har inneburit utan också som ett material vilket vi, såväl projektledning som 

deltagare men också andra grupper, kan arbeta vidare med. 

Deltagarnas påverkan på projektets tid- och aktivitetsplan 

Under arbetet med att planera in aktiviteter och datumsätta dessa har föreningarna 

bidragit med återkoppling. Det visade sig vid flera tillfällen hur projektledningens 

antaganden hamnade vid sidan om problemen/målen. Föreningarnas behov 

såg annorlunda ut. Tack vare att detta uppdagades i tidigt skede kunde planeringen 

anpassas till deltagarna. För projektet blev det en viktig lärdom som vi tog 

med oss i det fortsatta arbetet. Det satte också ribban, Teknikhistorisk safari 

fordrade högt i tak för att på allvar kunna utvecklas tillsammans med deltagarna. 

Förändringar inom deltagargruppen i projektet 

Ett par av föreningarna beslutade under pågående projekt att dra sig ur. Anledningarna 

till det har av vad som framkommit till projektledningen framförallt berott 

på tidsbrist. För Gärd härads hembygdsförening med Folkestorps bränneri 

har safariprojektet sammanfallit med aktiviteter som delvis har berört samma insatser 

och föreningen valde därför sitt eget ”mindre” projekt. Dock kommer anläggningen 

fortsatt att ingå i nordöstra Skånes Teknikhistoriska safari. 

Tyringe byalag liksom Knislinge hembygdsförening valde kort efter att projektet 

startat att tacka nej till vidare medverkan. Motiveringen som båda lyfte 

fram var brist på tid att själva bidra. Projektledningen vill, trots att föreningarna 

hittills valt att inte medverka i safariprojektet, lämna en möjlighet att ansluta till 

safarirunda längre fram. Samarbetet ska kunna utvecklas och fler anläggningar 

därmed kunna bjudas in framgent. 

Aktiviteter under projektet 

Projektet Teknikhistorisk safari förutsätter ett aktivt deltagande från olika föreningar. 

För att väcka deltagarnas intresse var det viktigt för projektledningen att 

fundera över vad som är relevant, angeläget och inspirerande för föreningarna. 

Utifrån ambitionen att sporra deras engagemang och få dem att stanna i projektet 

gjordes en basplanering av aktiviteter, såsom kick-off, besök på respektive anläggning, 

workshops och guidekurs. Devisen har varit att förena nytta med nöje. 

Det ska kännas meningsfullt och vara roligt att arbeta ideellt! 

23


Grinden in till Iföverkens industrimuseum lånar siluetten från en tidigare period i företagets historia, en tid då höga fabriksskorstenar 

liksom rök dominerade. Till höger syns en detalj av industrimuseets utställning om hur företagets sanitetsporslin 

har utvecklats över tid. 

24 

Kick-off i Bjärnum 

Den första aktiviteten var en kick-off som anordnades på Bjärnums museum. 

Projektledningen presenterades projektet, dess syfte, mål och möjligheter. Stor 

vikt lades också vid nätverkande. Vi ville ge alla möjlighet att presentera sig själva 

och säga något om den förening de representerar. För att sätta in miljöerna i ett 

större perspektiv och visa på att industri- och teknikhistoriska anläggningar har 

en relevans nationellt och internationellt, hade vi anlitat Robert Willim, etnolog 

och författare till boken ”Industrial cool”. Han berättade om sin forskning kring 

industriella miljöer i Europa och gav flera inspirerande exempel på hur äldre anläggningar 

kan levandegöras. 

Rundtur och intervjuer 

Utifrån ambitionen att nå och angå var besök på samtliga anläggningar en obligatorisk 

projektaktivitet. På plats ville vi dels få tid att prata med de aktiva föreningsmedlemmarna 

och dels kunna studera respektive anläggnings unika förutsättningar. 

Projektledningen la stor vikt vid att avsätta tid för att lyssna, förstå och 

se varje anläggnings och dess förenings unika förutsättningar. Vi ställde också 

flera frågor. Vad vill ni mer er anläggning? Vilka hinder och möjligheter ser ni?


Under besöken upplevde vi ibland att föreningarna ville förändra en del i den 

publika verksamheten men saknade verktyg för att göra det. Bland annat handlade 

det om att sprida ut arbetsinsatserna på flera och nya medlemmar. En del 

uttryckte det i form av att ”det är ju bara Måns och Maja som kan något om produktionen 

och maskinerna” medan andra lyfte problemet att intressera yngre. 

Workshops på Hässleholms kulturhus – ett möte kring värderingsgrunder 

För att följa upp men också bredda de samtal vi haft med föreningarnas i samband 

med besöken på deras anläggningar, anordnades i april 2010 en workshop 

på Hässleholms kulturhus. I form av gruppdiskussioner fick deltagarna arbeta 

utifrån ett frågebatteri, vilket bland annat omfattade följande: 

o Hur får vi fler aktiva? 

o Hur får vi fler som kan guida? 

o Vilka målgrupper vill vi nå? 

o Vilka kringarrangemang är möjliga/önskvärda? 

o Finns behov av fortbildning? 

Fler aktiva 

Rekrytering av nya medlemmar påverkas av hur verksamheten uppfattas. Genom 

att lyfta industri och teknik ur ett samhällsperspektiv kan en förenings kärnverksamhet 

kompletteras med delvis nya perspektiv. Kanske kan man utifrån behov 

av särskilda kompetenser också riktat efterfråga engagemang från personer med 

spetskunskap. Det är också viktigt att nå personer med en relation eller koppling 

till ett industriminne eller till något annat som föreningen förvaltar. 

Genom att tydligt formulera olika roller kan en förening visa på konkreta 

behov, vilket också kan locka nya medlemmar. Det upplevs ofta tryggt men också 

roligt att veta att det finns specifika uppgifter att ta tag i och ansvara för. Här är 

det även viktigt att erbjuda stöd vid överföring av kunskap inom föreningen. 

Handledning för att kunna växa in i ett nytt sammanhang och för att kunna ta 

ansvar. 

Att vända sig till nya grupper för att där marknadsföra föreningen och dess 

verksamhet lyftes fram som angeläget. 

Nya guider 

Ibland begränsar vi bilden av vilka som kan eller får guida. Om vi istället vänder 

på perspektivet och nyfiket ställer frågan: Vad händer om Maja guidar istället för Måns 

eller om de delar på uppgiften? Beroende på förkunskap och referensramar så kommer 

våra guidningar att se olika ut. Naturligtvis kan en förening använda sig av ett 

manus, som guiderna strikt arbetar efter, men det blir ofta tråkigt och känns sällan 

äkta. Förvisso finns det de som kan maskinerna på sina fem fingrar och som 

25


själva har en bakgrund inom industri och teknik men det innebär inte att guidningen 

endast kan göras av dessa personer. Andra perspektiv kan vara väl så viktiga 

att lyfta fram. 

Människor som har yrkeserfarenhet från helt andra branscher eller yngre 

personer som ännu går i skolan kan se, fånga upp och exemplifiera andra delar av 

verksamheten. Detsamma gäller kvinnor som guidar i typiskt manligt dominerade 

industrier eller verksamheter och tvärtom. Även andra nationaliteter har mycket 

att bidra med. Det är oerhört viktigt att reflektera över vilka personer eller grupper som är 

tydliga respektive osynliga i berättelsen. 

I radiosammanhang pratas ibland om en ”side kick”, det vill säga en person 

som tillsammans med den ordinarie radiojournalisten/programledaren kompletterar 

inslaget. Detta begrepp skulle kunna prövas som en modell när en medlem 

ska kliva in i guiderollen. Genom att dela på ansvaret kan guidningen både göras 

mer spännande samtidigt som två guider ökar möjligheten att ta hand om en 

större grupp. Det handlar inte om att ta bort den vanliga guidningen utan om att komplettera 

berättelsen! 

Det som guiden berättar bör naturligtvis ha en yttre ram eller ryggrad men 

utifrån den måste det stå guiden relativt fritt att forma sin berättelse. Om en förening 

kan få fler att guida kan således också guidningar med olika inriktning ta 

form, vilket också erbjuder besökaren bredd. Det är viktigt att poängtera att det inte 

finns en sann berättelse utan flera – hur de ser ut beror på vilket perspektiv som är utgångspunkten. 

Målgrupper 

De som tidigare har jobbat i en viss fabrik kan antas vara intresserade av en visning. 

De kan också utgöra experter som kan bidra med ny kunskap om den tidigare 

produktionen. För att fånga en yngre publik nämndes elever som går teknik- 

eller industrirelaterade utbildningar. I det aktuella safariområdet finns exempelvis 

Tekniska skolan i Hässleholm samt Textil & Design inom Glimåkra folkhögskola. 

Om vi breddar det geografiska upptagningsområdet finns inom Lunds universitet 

studenter som inriktar sig på industriarvet. Inom grundskolan görs också temasatsningar 

såsom ”Upptäck Skåne”, där skolarna också gör studiebesök. 

Kringarrangemang 

Industri och förtäring är två arrangemang som ofta berikar varandra. Glasriket 

introducerade tidigt turistevenemang som hyttsill. På Folketstorps bränneri anordnas 

päragillen. Men det finns flera andra kombinationsmöjligheter. 

Plastens hus utgör ett av stoppen i ett lokalt midnattsrally. Gunnars tegelbruk 

är utgångspunkten för fladdermussafari. Teater och musik är ytterligare exempel 

som både kan använda sig av och berika ett industriminne. 

26


För att lyckas med kringarrangemang fordras ett bra nätverk men också ett intresse 

från den aktuella föreningen. Det är viktigt att fånga upp behov som finns 

på orten eller i närområdet. Kanske handlar det om att svara på ett behov från 

näringslivet? Industrilokaler som inspirerande möteslokal. På flera platser används 

”råa” industrilokaler tillfälligt för bland annat konstutställningar men också julmarknader. 

Många av anläggningarna har lokaler som kittlar nyfikenheten. Att arrangera 

andra evenemang i dessa anläggningar kan vara ett sätt att locka nya besökare. 

Det är samtidigt viktigt att arrangemangen landar rätt och inte sker på bekostnad 

av anläggningens ursprung. Föreningen ska heller inte bli utnyttjad och 

dra det kortaste strået medan en annan organisation eller ett företag profiterar. 

Var tydliga i förväg! Gör en överenskommelse om pris för entré och guidning. 

Fortbildning 

Det finns behov av fortbildning, dels internt i föreningarna och dels hos externa 

aktörer, såsom kommunala tjänstemän och politiker. Internt lyftes bland annat 

behovet av brandskyddsutbildning fram. När det gäller de externa behoven, såg 

föreningarna ett behov av ett visa såväl tjänstemännen men också politikerna vad 

som tack vare ideella insatser finns och erbjuds i den egna kommunen. 

Publicitet kring projektet 

Tidningen Norra Skåne har vid flera tillfällen besökt olika aktiviteter inom safariprojektet. 

Bland annat gjordes en intervju med projektledningen i anslutning till 

den workshop som anordnades på Hässleholms kulturhus. Reportern följde även 

med till det efterföljande studiebesöket på Hässleholms filfabrik. Artikeln På safari 

genom teknisk historia publicerades 15 april 2010. Där anslöt också Sveriges Radio 

Kristianstad som dagen därpå sände ett inslag om safariprojektet och filfabriken. 

Störst uppmärksamhet fick projektet förmodligen i Norra Skånes särskilda 

sommarbilaga i juni 2010, vilken kom ut 10 juni. I fyra artiklar lyftes projektets 

syfte och de deltagande föreningarna liksom deras anläggningar fram. Där presenterades 

ett urval av safariprojektets anläggningar; Gunnarps tegelbruk, Killebergs 

Kettingfabrik och korgfabriken i Lönsboda. Även Knislinge industrimuseum 

lyftes fram med färgfoto. Övriga anläggningar fanns med i form av namn, 

kort beskrivning och kontaktuppgifter. Artiklarna var Het ugn blev rogivande besöksmål, 

En safari bland maskiner som tystnat, Teknikresa i en svunnen tid respektive Här 

finns många länkar till det förflutna. 

Framförallt kättingfabriken upplevde en ökad publiktillströmning efter att 

bilagan publicerats. Ett par veckor senare gjorde tidningen en uppföljning i samband 

med projektets resande seminarium. Artikeln Teknisk safari i kommunen publicerades 

30 juni 2010 i tidningen Norra Skåne. 

27


Deltagare och projektledning på guidad tur på Åminne Bruk. Till höger gemensam diskussion mellan projektet Teknikhistorisk 

safari och företrädare för Föreningen Åminne Bruksmuseum i samband med lunch på brukets gjutmodeller tidigare 

förvarades. 

28 

Studieresa till Åminne Bruk i Småland 

För att utveckla en verksamhet är det viktigt att studera hur andra gör och inte se 

för många hinder i den egna verksamheten. Därför anordnades en studieresa för 

deltagarna till Åminne Bruk söder om Värnamo. Anläggningen är idag byggnadsminne 

och har såväl museum som skyltprogram, vilka berättar om den tidigare 

verksamheten med sjömalmsupptagning, masugn, gjuterihall och verkstad. I 

mitten på 1990-talet var anläggningen förfallen med björkar som växte i murverket. 

Tack vare privata initiativ samt återkommande stöd från Länsstyrelsen och 

Jönköpings läns museum, är Åminne Bruk idag ett uppskattat besöksmål. Naturligtvis 

uppskattas brukets för sin historia men också för de upplevelsevärden som 

finns i kulturmiljön. Den används som mötesplats, för konserter, högtider, julmarknader 

och våffelaftnar. Föreningen är aktiv och flera av aktiviteterna har 

direkt bäring på medlemmarna och deras familjer. 

Med hjälp av kreativ problemlösning förenas idag ett stort ansvar för kulturmiljön 

och dess levandegörande med publika engagemang. För att få ekonomin 

att gå runt och kunna ha en buffert då saker måste åtgärdas försöker föreningen 

att nyttja anläggningen året om.


När det blir för kallt för publika engagemang används den stora gjuterihallen 

istället som vinterförvaring av husvagnar, husbilar och båtar. 

Inför resan uttrycktes en viss skepsis bland deltagarna för huruvida verksamheten 

i Åminne var alltför publik och inriktad på jippon istället för på det 

kulturhistoriska. Detta fick deltagarna möjlighet att diskutera med medlemmar 

från Föreningen Åminne bruksmuseum. Efter besöket var åsikterna betydligt mer 

positiva. Studieresan har fungerat som inspiration i det vidare arbetet. Det har 

också uttryckts intresse från de aktiva i Åminne att besöka några av anläggningarna 

inom Teknikhistorisk safari. 

Systematiskt brandskyddsarbete – SBA 

Räddningstjänsten i Osby, tf brandchef Ulf Nilsson, höll den 7 oktober 2010 en 

heldagskurs i systematiskt brandskyddsarbete, SBA, för projektets deltagare och 

projektledning. Kursen hölls på Östra Flyboda bygdegård strax utanför Lönsboda. 

Dagen inleddes med en genomgång av vilket ansvar en förening har då den 

öppnar en äldre industri eller en hembygdsgård för publik. Det handlar om utrymningsvägar, 

brandvarnare, släckningsutrustning och framkörningsmöjligheter för släckningsfordon 

men också om annan säkerhet i anläggningar. Det kan exempelvis gälla elinstallationer 

och armaturer, vilka, om fel uppstår, kan orsaka bränder. 

Kursen tog också upp vikten av att ha kontroll över hur många, och vid 

vilka tidpunkter, personer vistas i en anläggning. Exempelvis är en förening skyldig 

att meddela Räddningstjänsten om någon eller några tillfälligt övernattar i en 

lokal. Annars vet inte de som rycker ut på en eventuell brand om de ska rädda liv 

eller endast släcka brand i en byggnad. 

Två dokument lyftes fram som särskilt viktiga att gå igenom och kontinuerligt 

återkomma till, SRVFS 2004:4 respektive SRVFS 2003:10. 

SRVFS 2004:4 omfattar allmänna råd kring brandskydd medan SRVFS 

2003:10 utgör föreskrifter för brandskydd. Ytterligare ett dokument är viktigt i 

sammanhanget, SFS 2003:778. Det utgör Lagen om skydd mot olyckor. 

Informationen finns att söka på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, 

www.msb.se. 

Så fort en arrangör av publik verksamhet öppnar en lokal för besökare är 

man skyldig att dessförinnan ha kontrollerat och sörjt för brandskyddet. För att 

underlätta det arbetet ska det i varje förening finnas en brandskyddsansvarig. Föreningen 

är också skyldig att genomföra en dokumentation i syfte att förebygga brand och 

rädda liv. Materialet kring brandskydd och dokumentation bör samlas i en pärm 

men kan naturligtvis också läggas digitalt för att öka tillgängligheten. 

29


Till vänster en interiör från Folkestorps bränneri. Till höger den brandtrappa som sattes upp 2009, vilket krävdes då 

anläggningen fått en alltmer publik verksamhet. 

Det skall omfatta: 

o Brandskyddspolicy 

o Ansvar och organisation (ex larmansvar). Kontaktuppgifter till ansvarig. 

o Utbildning (grundläggande sjukvård- respektive brandskydd) 

o Instruktioner och rutiner (vem gör vad om något händer) 

o Dokumentation (foton mm, viktigt ur försäkringshänseende) 

o Drift och underhåll (vem svarar för det och hur ofta görs kontroller) 

o Kontroll och uppföljning (tillbudsrapportering) 

Beroende på hur lokalen/anläggningen ser ut och vilken typ av verksamhet som 

bedrivs finns det varianter inom risk- och kravnivåer. Generellt klassificeras föreningsverksamhet 

som lågriskverksamhet tillsammans med bland annat förskolor. 

Eftersom Teknikhistorisk safari berör industriella miljöer kan det innebära en 

förhöjd risknivå i vissa fall. Detta måste varje förening diskutera med Räddningstjänsten. 

Byggnaders och hela anläggningars tekniska status hör nära samman med 

brandskyddet. Därför kan det underlätta om vårdplaner, vilka upprättas för att 

underlätta och säkra underhållet på lång sikt, kopplas till varandra. 

Fotodokumentation bör göras och materialet ska förvaras på annan plats. 

Om föreningens verksamhet förändras, blir mer publik, kan en utökning av 

skyddet och kraven bli aktuell. Ett exempel på detta är upprättande av brandsäkra 

celler. 

30


Genomgående är det viktigt att kontinuerligt uppmärksamma föreningens medlemmar 

på att ett gott brandskydd skapas genom att alla är observanta. Det är 

också viktigt med en tydlig ansvarsfördelning. 

Användning av eldstäder, rökning, förvaring i korridorer, placering av sopkärl 

och grillning måste ske med förnuft eller inte alls. Mycket av detta kan också 

ingå i information till besökare. 

Flera av de anläggningar som drivs på ideell basis ligger utanför tätbebyggt 

område. När det saknas gatunamn och tydliga landmärken är det viktigt att hjälp 

kunna hjälpa Räddningstjänsten att hitta. Koordinater för byggnaden/anläggningen 

bör finnas noterade i anslutning till entré eller på annan lättillgänglig 

plats samt på hemsidan. Där underlättar koordinaterna främst för den 

som vill besöka museet. 

Tänk på att brandskydd handlar om att: 

o Förhindra brands uppkomst 

o Sörja för trygg och säker utrymning 

o Hindra brandspridning 

o Underlätta släckning av brand 

Om olyckan händer, tänk också på att: 

o Stänga av vatten 

o Stänga av el 

o Stänga av gasventilen 

Även när allt till synes är som vanligt måste skyddstänkandet finnas med. Räddningstjänsten 

rekommenderar att det görs en checklista som tillämpas vid varje 

stängning. Den bör omfatta: 

o Rutiner/instruktioner 

o Kontroll av elledningar 

o Inga blinkande lysrör 

o Inga laddare kvar i kontakter 

o Kontroll av containerplacering liksom uppställning av sopkärl 

o Städat runt byggnaden (sätt upp metallnät för att förhindra för människor 

att slänga in skräp under en byggnad med öppen grund) 

o Inga levande ljus 

o Kontroll av placering av brandfarlig vara (max 10 liter bränsle får förvaras 

i garage) 

Systematiskt brandskyddsarbete måste kontinuerligt uppdateras och en introduktion 

av nya medlemmar i en förening bör alltid omfatta brandskydd. 

31


Buss på minisafari i nordöstra Skåne. Deltagarnas, projektledningens och de inbjudna turismsamordnarnas gemensamma 

bussresa möjliggjorde guidning längs vägen liksom flera värdefulla diskussioner. De olika stoppen bjöd på såväl stor sammanhang 

som små detaljer. I detta fall en anteckning intill en av maskinerna i Killebergs Kettingfabrik. 

32 

Test av safarirundan - turismsamordnare på safari 

En viktig aktivitet var att etablera ett samarbete med turismsamordnarna i de berörda 

kommunerna. För att ge dem möjlighet att besöka ett urval av anläggningarna 

inom safariprojektet bjöds de in till en heldagstur med buss. Med ombord 

fanns också projektledning och deltagare i projektet. 

Mellan de olika stoppen gavs en översiktlig presentation av projektet. Därtill 

illustrerades den röda tråd som finns mellan anläggningarna och dagens näringsliv. 

De olika anläggningarna guidades av föreningsmedlemmar. Arrangemanget 

gav såväl projektledning som deltagare möjlighet att på plats ställa frågor hur turismsamordnarna 

ser på anläggningarna och vad som krävs för att ett besöksmål 

ska fungera publikt. Primära servicefunktioner såsom toaletter, parkeringsmöjligheter, 

infrastruktur och kollektivtrafik är avgörande. Betydelsen av samarbeten 

med närbelägna matställen och caféer lyftes fram som viktiga insatser. Även möjligheter 

till shopping är viktiga för att utveckla ett besöksmål. 

Det blev tydligt att förväntningar på och förkunskap om påverkar hur besöket 

upplevs. Några av dem som deltog i rundresan hade föreställt sig något 

annat, kanske miljöer av mer tillrättalagt slag. Industrier är trots allt industrier och 

det faktum att de väsentligen skiljer sig från många andra miljöer kan var nyttjas 

både som en styrka och en svaghet. I projektet ser vi detta som en styrka.


En teknikhistorisk safari ska bjuda på något annat än vad ett stadsmuseum kan 

visa. 

Från projektledningen och deltagarna undersöktes om kommande sommarpersonal 

på de olika turistbyråerna kunde få möjlighet att resa runt bland safarianläggningarna. 

På så vis skulle de få egna intryck som sedan kan förmedlas 

till turister. Det arbetet har ännu så länge bara inletts som en diskussion. 

Industrihistoriska temaresor 

Som en spinnoff-effekt har i anslutning till pågående safariprojekt ett par publika 

bussresor också genomförts. De anläggningar som ingick var Killebergs Kettingfabrik, 

korgfabriken i Lönsboda och Strömsborgs ullspinneri. Resan arrangerades 

i samarbete mellan Loshults, Örkeneds och Osbys hembygdsföreningar, Skånes 

hembygdsförbund, Sveriges Pensionärsförbund Skånedistriktet och Studieförbundet 

Vuxenskolan Skåneregionen. Guide medföljer bussen. 

Anläggningarna guidades av hembygdsföreningarnas medlemmar. Förutom 

visningar innebar det också kaffe med tilltugg. Lunch och eftermiddagskaffe tillhandahölls 

av lokala entreprenörer. 

Temaresorna blev uppskattade och konceptet kommer att genomföras även 

under 2012. Därtill exporteras idén med industrihistoriska temaresor till nordvästra 

Blekinge, där förberedelserna redan är i full gång. Skånes hembygdsförbund 

planerar också ett samarbete med en tidskrift som riktar sig till MC-turister. 

Där är upplägget annorlunda på så vis att de gör rundturerna på egen hand, däremot 

kommer arrangemanget även i detta fall innebära samverkan mellan hembygdsföreningar 

på respektive anläggning och med lokala entreprenörer kring 

mat och annan service. 

Nätverk 

Nätverkande har varit en pågående aktivitet genom hela projektet. Till stor del 

har det handlat om kontakter mellan projektledning och deltagare samt deltagare 

emellan. Nätverket omfattar också kontakter med kommuner, andra museer, näringsliv 

men också med boende i området. 

En viktig del inom projektet var att visa deltagarna på de mervärden som 

kan skapas genom ett aktivt nätverk, vilket i sin tur kan användas för problemlösning, 

konkreta samarbeten och marknadsföring av aktiviteter. 

33


Intensivt grupparbete i samband med guidekursen. Mötet med publiken men också besökarnas möjlighet att känna på 

materialen som hör samman med de olika industrierna, framhölls som viktigt att tänka på för den som ska guida. 

Guideutbildning och guidematerial 

Under 2010 erbjöd Skånes hembygdsförening sina medlemsföreningar att gå en 

guidekurs. Flera av deltagarna gjorde så i väntan på att projektet skulle få en riktad 

guidekurs längre fram. Då arrangerades kursen av kulturpedagog Jan Olofsson, 

Skånes hembygdsförbund. 

I maj 2011 var det dags för safariprojektets egen guidekurs. Denna gång 

höll Angelica Bondesson, kulturpedagog på Skånes hembygdsförbund, i det 

första kurstillfället. Vid det andra kurstillfället vilket ägde rum i juni en guidekurs 

medverkade även Helen Lilja, museipedagog på Regionmuseet Kristianstad. 

Vid den första kurssammankomsten i maj samlades deltagare, pedagog och 

projektledning på Strömsborgs ullspinneri. Det var viktigt att genomföra kursen i 

någon av projektets egna miljöer, för att på plats kunna ställa frågor kring maskiner, 

produktionsflöden och hur stora grupperna kan vara. 

Inledningsvis handlade det om själva uppdraget att guida och vilka krav vi 

själva och andra ställer på guiden. För att få fler att ens våga fundera på att guida, 

måste uppgiften avdramatiseras. Ibland är det lättare att ersätta ordet guide med berättare. 

Det kan också vara bra att använda kollegor, andra i föreningen, som ett 

bollplank för den som guidar. Kollegornas återkopplingar innebär en form av 

vidareutbildning för guiden. 

34


Den som antar utmaningen att guida måste också vara en god lyssnare. Kommunikationen 

med gruppen som anläggningen/utställningen är oerhört viktig. Det 

är också viktigt att ”se” varje person i gruppen samt att ha ambitionen att öppna 

upp för en dialog. Hur viktig kommunikationen är belyses genom att så mycket 

som 90% består av kroppsspråk, röstläge och ögonkontakt. Orden, det vi säger 

under guidningen, skulle i så fall endast svara för 10%. 

Det vi faktiskt säger kan framföras på oändligt många sätt. Ett viktigt råd 

till alla som vill guida är att då och då våga stanna upp, göras en paus. Det lämnar 

tid till eftertanke. 

När guiden inväntar sin grupp kan det vara bra att på lite håll ”smygtitta” på 

den, för att skapa sig en uppfattning om vilka som ingår i gruppen. Förhoppningsvis 

finns det redan innan en del bakgrundsinformation om vad gruppen 

kommer ifrån och vad de har tänkt göra efter besöket. Detta gäller inte de öppna 

visningarna. Mötet med gruppen är A och O. Där gäller det att fånga in alla. 

Inom en grupp kan det finnas ytterligheter, de som är oerhört intresserade 

och de som tydligt markerar sitt ointresse. Båda kan ”hota” en god visning. Den 

som är där för sitt specialintresse kan i vissa fall ta över visningen genom att själv 

lägga beslag på guiden. Den som inte har sökt sig till visningen av egen fri vilja 

kan om inte guiden säger till eller tar in ”problempersonen” i visningen också ta 

över. Guiden måste för att klara detta vara medveten om betydelsen av att som 

ansvarig för berättelsen se till att behålla sin ”status”. 

Guidens ansiktsuttryck påverkar gruppen. Rösten har också avgörande betydelse, 

inte i form av sin särskilda klang utan om hur vi använder den. Språket 

och det tilltal som guidningen har är också mycket viktigt får att nå och angå dem 

som lyssnare. 

Vår förmåga att på en kort tid ta in fakta varierar. Guiden ska aldrig underskatta 

gruppens förmåga men samtidigt påminna sig om att ingen uppskattar 

korvstoppning. Guidningen bör ha en balans mellan ny kunskap och igenkännande. 

I samband med kursen fick deltagarna arbeta två och två för att öva sig på 

att berätta. Flera hade aldrig tidigare guidat och många kände oro inför att ställa 

sig upp och prata. Under dagen förändrades gruppen från att ha varit relativt tyst 

till att öppna upp. Flera menade att kursen kanske inte hade övertygat dem om att 

bli guider men åtminstone fått dem att överväga det. 

Vid det andra kurstillfället fick deltagarna genomföra övningar med ökad 

svårighetsgrad och provguida för varandra. Som en uppföljning av guidekursen 

kommer deltagarna att få ett guidematerial, vilket Regionmuseet tillsammans med 

Skånes hembygdsförbund tar fram inom projektet. 

35


För att visa betydelsen av berättelsen, hade guidekursens deltagare ett antal föremål som de skulle ”klä” med en historia. 

Övningen bröt isen och fick flera deltagare att övervinna sin rädsla för att hålla i berättelsen. 

36 

Teknikhistorisk safari bland Hus med historia på Dunkers Kulturhus 

Skånes hembygdsförbund arrangerade den 14 september en konferens kring 

Riksantikvarieämbetets satsning på Hus med historia på Dunkers Kulturhus. Regionmuseet, 

i egenskap av projektägare till Teknikhistorisk safari, bjöds in som en 

av föredragshållarna. På temat Hur fångar vi pärlor längs vägen gjordes en publik 

sammanfattning av den resa som deltagare och projektledning gjort tillsammans. 

Vikten av att relatera det vi berättar om till nutid poängterades liksom betydelsen 

av att ha roligt i samarbetet. Ingen kan göra allt själv. Kanske kan inte ens 

föreningen göra allt själv. Nya samarbeten kan lösa upp tidigare knutar. För ska vi 

kunna marknadsföra intressanta paket baserade på upplevelser av industriarvet, 

måste vi våga samverka över gränserna och verkligen se till att det vi gör inspirerar 

oss själva. Då ger insatserna energi att utvecklas.


2011 års industriminne Strömsborgs Ullspinneri 

Den 17 september 2011 delade Sveriges Industriminnesförening ut årets industriminne 

till Strömsborgs ullspinneri och Osby hembygdsförening. Arrangemangets 

betydelse märktes genom en stor skara inbjudna gäster. Invigde gjorde 

landshövding Göran Tunhammar. Prisutdelare var Jan af Geijerstam, ordförande 

i Sveriges Industriminnesförening. Bland talarna fanns Mats Erntsson, ordförande 

i utbildningsnämnden i Osby kommun, Ingmar Johnn, vik ordförande i 

Föreningen Industrihistoria i Skåne och Barbro Mellander, landsantikvarie i Skåne 

och chef för Regionmuseet Kristianstad. Osby hembygdsförening bjöd på en 

visning av ullspinnerier och körde flera maskiner. 

Projektledningen för Teknikhistorisk safari, Pia Sander och Helene Stalin 

Åkesson, var också på plats för att berätta om sina respektive verksamheter med 

anknytning till industrihistoria men framförallt om ullspinneriets roll för projektet 

Teknikhistorisk safari. 

Skyltprogram 

Skyltprogrammet svarar på behovet att möta en publik även när anläggningen 

inte är öppen. När projektledningen tog fram planen tillika budgeten för projektet 

fanns inte tanken på ett skyltprogram med. Dock insåg vi efter hand att 

projektet borde kombineras med ett skyltprogram. Föreningarna fick frågan om 

de var intresserade. Omkring tio av anläggningarna har meddelat att de vill ha en 

skylt. Medel söktes och beviljades av Länsstyrelsen respektive Riksantikvarieämbetet. 

Då vi även kommer att publicera skyltmaterialet digitalt möjliggör vid för 

flera föreningar att framöver komplettera med information om sina anläggningar. 

Materialet ska dock ha samma grafiska form och profil. Det är också viktigt att 

vara tydlig med vem eller vilka avsändaren/avsändarna är. 

Skylttexterna är medvetet skrivna med ett direkt tilltal och ganska ofta också med 

historiskt presens, för att minska avståndet mellan berättelsen och läsaren. 

Arbetsmodell för teknikhistorisk safari i framtiden 

Vi hoppas att Teknikhistorisk safari lever vidare, dels i form av de faktiska anläggningarna 

och deras samarbete kring en publik verksamhet och dels som metod 

till vilken vi kan återkomma i många andra sammanhang. Teknikhistorisk safari 

visar hur betydelsefullt det är att museer arbetar med begrepp som publik 

verksamhet, delaktighet och medverkan även utanför museibyggnaderna. Vår 

kompetens i form av kunskap, erfarenhet och bollplank efterfrågas av dem som 

ideellt arbetar med vårt kulturarv. 

37


Arbetsmodell för projekt Teknikhistorisk safari. Illustration: Helene Stalin Åkesson. 

38


Safari vid mållinjen 

Nu är slutrapporten klar och om några månader kommer skyltprogrammet att 

sättas upp. I samband med det kommer materialet också bli tillgängligt för digital 

nedladdning i form av pdf. Så långt handlar det om konkreta produkter men projektets 

förmodligen allra viktigaste bidrag handlar om något helt annat, en process 

där deltagarna tillsammans med projektledningen har fått växa. Vi har jobbat 

hårt för att bidra till en breddad berättelse, för att få fler att ta plats i föreningarna 

och våga visa vad de kan bidra med. Vi inte varit överens hela tiden och det har 

funnits tidpunkter i projektet då projektledningen men säkert också flera av deltagarna 

har tvivlat på att vi var på rätt spår. 

Så här i efterhand kan det konstateras att projektet har kommit en bit på väg 

i arbetet med att minska det glapp som finns mellan det utbud som de äldre industrihistoriska 

anläggningarna erbjuder och den publik de faktiskt når. Åtgärdsbehovet 

har dock sett lite annorlunda ut än vad projektledningen först trodde. De 

konkreta, fysiska insatserna fick snabbt mindre betydelse. Istället var det samtalen 

kring värderingsgrunder, tolerans, möten och medlemmarnas eget självförtroende 

som hamnade i fokus. 

Diskussion 

Ett projekt med en så stor deltagargrupp som den i Teknikhistorisk safari kräver 

framförallt tid för att samverkan ska skapas. Det hade varit betydligt smidigare att 

samverka med ett par föreningar än som här med tryga tiotalet föreningar med 

lika många anläggningar. Trots den inneboende trögheten innan alla anläggningar 

har besökts och var och en har kommit till tals, har varje liten insats varit värd 

ansträngningen. För ett projekt som verkligen vill att arbetet ska ske i form av 

samverkan mellan museivärlden och de ideella finns det flera fördelar med en stor 

grupp deltagare. Förhoppningsvis bidrar det till en bredare referensram. Därtill 

kan det skapa en bättre balans inom projektet, eftersom museivärlden i egenskap 

av professionell organisation har ett övertag, även om det ibland bara upplevs så. 

Om gruppen ideella är större än antalet museianställda kan detta kanske göra det 

lättare för fler ideella att våga yttra sig. 

Teknikhistorisk safari har på flera sätt visat på skillnaden mellan delaktighet 

och inflytande. Medan ideella kan delta men fortsatt vara passiva, bidrar ideella 

med inflytande över ett projekt med något helt annat. Fortfarande kan de inledningsvis 

i praktiken göra samma uppgifter men den som återkopplar och möter 

museiföreträdare som verkligen vill ta emot synpunkter, de är också med och driver 

processen framåt. Det är först då som museivärlden och de ideella samverkar 

på riktigt. 

39


Om vi förutsätter att ett projekt ägs av ett museum eller liknande organisation 

och att det finns en hög ambition att samarbeta med ideella, så varierar naturligtvis 

möjligheten till inflytande beroende på i vilken fas projektet befinner sig i. I 

safariprojektet har vi inte upplevt detta som något problem, växlingen mellan 

frågor som är tillgängliga för beslut och frågor som inte är det. Det viktiga är 

kanske snarare att projektledningen är tydlig med rollerna och hur mandaten fördelas. 

Museivärlden tar på sig ett stort ansvar när vi skapar projekt med stor ideell 

medverkan. I dessa projekt ger människor som deltar i projektet av sig själva och 

sin egen tid. Vi får deras förtroende. Hur vi vårdar det efter att projektet har avslutats 

är också viktigt att fundera över. Vi bör även lyfta upp den process som 

projekt liknande Teknikhistorisk safari startar. Om den ska komma till nytta i 

andra sammanhang måste vi hitta vägar att sprida metoden, att överföra det 

”tänk” som har utvecklats. 

Generic Learning Outcomes, GLO, är en engelsk modell för hur museivärlden 

kan bli bättre på att angå sin publik. Metoden är i ropet just nu och poängterar 

skillnaden mellan att skaffa sig en insikt om publiken istället för att göra antaganden. 

Metoden lyfter särskilt fram att betydelsen av att lägga utvärderingen i 

början av ett projekt. Kanske är det just dessa erfarenheter som vi har gjort inom 

safariprojektet. Deltagarna i projektet har ibland fått agera ”publik” i så motto att 

de har tagit emot projektledningens plan för safariprojektets olika aktiviteter och 

fått reagera på den. Under projektets process utvecklades deltagarna till aktiva 

samarbetspartners. På så vis har de under projektets gång haft olika roller. 

Kanske är safariprojektet inte bara ett tecken på ett uppvaknande utan 

också på en tendens i samhället, en utveckling mot att flytta beslutsprocessen 

närmare medborgarna i ett försök att öka demokratin. Vi bör dock vara observanta 

på skillnaden mellan att helt överlämna frågor, uppgifter eller problem till 

ideella. De varken vill, orkar eller kan axla hela ansvaret. Samarbetet mellan museivärlden 

och de ideella eller publiken bör fortsätta och utvecklas. Det är i utbytet 

av tankar och erfarenheter som vi hittar de intressanta och spännande ingångarna, 

det är då vi båda blir som bäst på att problematisera och ifrågasätta. Det är 

också då vi kan fånga upp den röda tråden som visar hur ”här och nu” kan länkas 

till tiden långt borta. Teknikhistorisk safari kan genom sina olika industrimuseer 

ses som ett laboratorium eller en verktygslåda för att vidareutveckla samarbete 

och förmågan att angå. 

Lund 2011-12-20 

Helene Stalin Åkesson i samarbete med Pia Sander 

40

Bilagor 

Bilaga 1-4 Tidningen Norra Skånes sommarbilaga 2010 

41

Regionmuseets rapportserie 2011 

Kulturmiljö 

1. Södervidinge kyrka – ny församlingslokal under läktaren, Södervidinge sn, AM, Petter Jansson och Maria 

Sträng, 2010 

2. Snårarpskeramiken. En aktivitetsbunden produktion, Vä sn, Ceramologisk undersökning, Birgitta Hulthén 

3. Arlövs kyrka – ljussättning och flytt av altare, Arlövs sn, AM, Maria Sträng, 2010 

4. Hässlunda kyrka – invändig ändring, Hässlunda sn, AM/AK, Lotta Eriksson & Maria Sträng, 2009-2011 

5. Halmstads kyrka – yttre renovering, Halmstads sn, AK, Petter Jansson och Kerstin Börjesson, 2007- 

2008 

6. N. H. Nilsson i Hammenhög – nytt tak på automobilpalatset, Hammenhögs sn, AM, Helene Stalin 

Åkesson, 2010-2011 

7. Reslövs kvarn – omläggning av tak, Reslövs sn, AM, Ingela Blomén, 2010-2011 

8. Aosehus, Åhus sn, kompletterande undersökning SU, J Juhlin Alftberg/H Lilja, 2010 

9. Kävlinge gamla kyrka, -konserveringsarbeten etapp 1-3, Kävlinge sn, AK/AM, Petter Jansson & Ingela 

Blomén, 2008-2010 

10. Ångfärjestationen – en plats för möten och minnen, Helsingborgs sn, BMU, Maria Sträng & Ingela 

Blomén, 2011 

11. Hovby smedja – Elvings värld, Norra Åsum sn, BMU, Ingela Blomén, Paul Hansson & Linnea Stolle 

12. Vårdplan Alunbruket, Andrarum sn, VP, Jimmy Juhlin Alftberg & Helene Stalin Åkesson, 2011 

13. Fleninge kyrka – renovering av tornet, Fleninge sn, AM, Maria Sträng, 2010-2011 

14. Vårdplan Månsas, Vånga sn, VP, Heikki Ranta, Åsa Jakobsson, Jimmy Juhlin Alftberg och Cissela Olsson, 

2011 

15. Tjörnedalagården – analys av kunskapsunderlaget, Gladsax sn, KA, Heikki Ranta, 2011 

16. KGB i Skåne – KvalitetsGranskning av Byggnadsminnen utifrån kunskapsunderlaget, PJ, Kristina Nilén, 

Anna Rabow och Heikki Ranta, 2010-2011 

17. Landskapet som trädgård – Pilalléer och pilevallar på Söderslätt, PJ, Patrik Olsson, 2011 

18. Lackalänga kyrka – renovering av tornspirans tak, AM, Maria Sträng 2011 

19. Gamlegård, Dagstorp 5:2 – omläggning av halmtak, Dagstorps sn, AM, Ingela Blomén, 2011 

20. Ballingstorp och Per-Ols, Kviinge sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, 2011 

21. Burlövs gamla prästgård – renovering av källare, Burlövs sn, AM, Ingela Blomén, 2011 

22. Kulturens Östarp; Östarp 1:3. Vård- och skötselplan för landskap och kulturmiljö. Everlöv sn, PJ, Åsa 

Jakobsson och Cissela Olsson, 2011 

23. Bondrumsgården 2011, Fågeltofta sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, 2011 

24. Alunbruket i Andrarum. Skötselplan för natur- och kulturhistoriska värden. Andrarum socken, VP, Åsa 

Jakobsson och Cissela Olsson, 2011 

25. Bondrumsgården – lagning av takskador, Fågeltofta sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, med bidrag av 

Therese Melin, 2011 

26. Kumlatofta 5:12 – omryggning av halmtaket mm, Everlöv sn, AM, Ingela Blomén, 2011 

27. Agusastugan – diverse åtgärder, Andrarums sn, AM, Jennie Björklund, 2011 

28. Övraby mölla – förstärkning av hättan, Övraby sn, AM, Ingela BLomén, 2011 

29. Solberga kyrka – invändig renovering, Solberga sn, AM, Kerstin Börjesson, 2011 

30. Tomelilla byagård 2011, Tomelilla sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, 2011 

31. Fjärestads kyrka – tillgänglighetsanpassning av entré, Solberga sn, AM, Kerstin Börjesson, 2011 

32. Nämndemansgården på Ven, Sankt Ibb sn, VP, Anna Rabow, 2011 

33. Tranås brydestua, Tranås sn, AM, Jennie Björklund, 2011 

34. Cedergrenska gården – byte av hängrännor, Åhus sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, 2011 

35. Kälsveds Sigrids, Osby sn, AM, Jimmy Juhlin Alftberg, 2011 

36. Emmislövs gamla kyrkogård – restaurering av grindstolpar, Emmislövs sn, AM, Helena Nilsson, med 

bidrag av Jimmy Juhlin Alftberg, 2007 

37. Stora Hammars nya kyrka – utvändig renovering, etapp 2, Stora Hammars sn, AM, Maria Sträng, 2011 

38. Teknikhistorisk safari – en publik resa bland industrier i nordöstra Skåne, PJ, Helene Stalin Åkesson i 

samarbete med Pia Sander, 2009-2011 

Förkortningar: 

AF-antikvarisk förundersökning FU- arkelogisk förundersökning PJ- projektrapport 

AK- antikvarisk kontroll KA- kulturhistorisk analys UN- arkeologisk undersökning 

AU-arkeologisk utredning MD-murverksdokumentation BD- byggnadsdokumentation 

DK- dokumentation, övrigt OU- osteologisk undersökning BAD-byggn-ark-dokumentation

Teknikhistorisk safari - Regionmuseet Kristianstad

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?