Stava - Ödeshögs hembygdsbok

Här hördes tjutet av sågklingor, hästarnas gnägganden och körkarlarnas
rop till hästarna. Den branta nedfartsvägen kunde lätt orsaka skenolyckor,
trots att man hade sinnrika bromssystem på kälkar och vagnar. En doft av
kåda och hästspillning låg över området. Fordon med timmer letade sig hit
till lussehamnen som man också sade, från många andra socknar i Holaveden.
Det är två bäckar som rinner ut i Vättern vid Stava. Det är bäcken från
Gyllingesjön och dels den andra bäcken lite längre norrut. Den kom rinnande
från Gåsabol, Stora Smedstorp, Öjan och Munkeryd. Slutligen rann
den över Lilla Krokeks marker innan den kastade sig utför branten ned mot
Lussebo. Denna bäck gav kraft till Konrad Hårds sågverk på 1920- och
30-talen.
Skenolyckor inträffade ibland i backen ned till bryggan. Verner Falk var
fredagen den 11 juni 1920 på väg nedför backen med ett stort vedlass. Två
hästar var förspända. Det gick bra ända ned till avlastningsplatsen. Där hände
det. När han skulle börja avlastningen föll veden framåt på hästarna. De
blev skrämda och rusade ut på hamnkajen. Där fanns människor i arbete och
det var trångt.
Men hästarna rusade ut med vagn och allt och hamnade i sjön. Hästarna
var intrasslade i remtyg och kunde inte själva simma i land. Verner försökte
skära loss dem från remtygen men lyckades inte. En ångare från Jönköping
låg vid kajen och lastade ved. Man fick en tross om den ena hästen och försökte
lyfta upp den. Men den var intrasslad i seldon och remtyg och försöket
misslyckades. Hästarna drunknade. De tillhörde arrendatorn Oskar Karlsson
i Bankaby. Den muntliga traditionen nämner at det var Verner Falk som
körde hästarna. Händelsen är omnämnd i Östgöta-Bladet den 17 juni. Oskar
Karlsson var nytillträdd arrendator i Bankaby och gjorde enligt tidningen en
kännbar förlust.
Nere vid bryggan låg ångbåtar redo att ta hand om ved och virke. Sågat
virke gick i stor utsträckning till Göteborg. Där omlastades virket för vidare
frakt till England, Holland och Danmark. Men det hände också att man tog
virket direkt till någon hamn utomlands. De större ångbåtarna fick ankras
upp på redden. Vattnet vid bryggan var endast nio fot djupt, trots att bryggan
förlängdes år 1920. Den ursprungliga bryggan från 1892 tillät endast
anläggning av mindre båtar.
Vedskutorna brukade komma framåt kvällen och lasta på natten, för att
så fort det ljusnade segla iväg till Jönköping eller Vadstena för att avyttra
sina laster. Före första världskriget fick man 12 kronor famnen för veden.
En skuta lastade normalt 15-20 famnar, så förtjänsten kunde bli god. Men
vid depressionstider kunde priset sjunka till fyra kr famnen. Det var hård
konkurrens om veden.
Bryggan hade inte plats för mer än tre skutor, så det gällde för skepparna
att hålla sams, när man låg på tur och väntade på att få lasta. Men skepparna
Fältskog på slupen Thyra, Arvid Sabel på Neptun, Gottfrid Rydberg på Anna,
Fägersten på Framåt och Gustafsson på Vicktoria kände varandra sedan
gammalt, även om mycket skilde dem åt i sätt och sinne. Ibland, när vindförhållandena
var ogynnsamma, kunde man få ligga stilla upp till en vecka,
4