Freud i den radikala samhällsdebatten
Freud i den radikala samhällsdebatten
Freud i den radikala samhällsdebatten
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
12<br />
som gärna härstammade från antingen <strong>Freud</strong> eller Adler – eller från bägge två, ty samman-<br />
blandning och förvandling undgicks ingalunda”. 48<br />
Tore Ekman, psykoanalytiker och pionjär inom <strong>den</strong> svenska Clartérörelsen, introducerar<br />
”Arbetarrörelsens psykologer” för Clartés läsekrets i en artikel som publicerades i november<br />
1928. Till arbetarrörelsens psykologer räknade Ekman <strong>den</strong> belgiske socialisten Hendrik de<br />
Man och Siegfried Bernfeld. Tore Ekman framhåller i artikeln att arbetarrörelsens psykolo-<br />
giska tillstånd till stor del utmärks av hatiska känslor riktade mot arbetsgivare och mot över-<br />
klassen, och han redogör för de Mans lära om det till arbetarklassen tillhörande mindervär-<br />
deskomplexet. Hendrik de Mans idéer tycks här vara starkt influerade av Alfred Adler, som<br />
gav mindervärdeskänslan en betydande roll i indivi<strong>den</strong>s själsliv och som till skillnad från<br />
<strong>Freud</strong> postulerade existensen av en självbevarelsedrift. 49 Hendrik de Man hävdar, enligt Tore<br />
Ekman, att mindervärdeskänslan uppstår ”genom att industriarbetarens levnadsomständigheter<br />
avstänga honom från en rad driftsbestämda eller vanemässiga behov och leda till en kronisk<br />
hämning av självhävdelsedriften”. 50<br />
Tore Ekman betonar att det finns två olika läger bland arbetarrörelsens psykologer – de<br />
som delar de Mans synpunkt att proletariatet måste förborgerligas innan det kan förverkliga<br />
socialismen, och de som i likhet med Siegfried Bernfeld ogillar proletärernas behov av att<br />
härma allt borgerligt. 51 Tore Ekman går här på Bernfelds linje och menar att arbetarklassen<br />
internaliserar de borgerliga idealen redan i hemmet och i skolan. För att motverka detta föreslår<br />
Tore Ekman att de socialistiska organisationerna skapar ett parallellt utbildningssystem<br />
där undervisningen ska vara lika uttalat klassbetonad som <strong>den</strong> är omedvetet eller outtalat i de<br />
officiella läroanstalterna. 52<br />
I november 1929 fortsätter Tore Ekman sin diskussion angående Arbetarklassens psykologiska<br />
läge i Clarté. I <strong>den</strong> här artikeln söker artikelförfattaren efter svar på ”av vilken natur och<br />
styrka de faktorer äro, som hämma arbetarklassens väg till makten”. 53 Arbetaren befinner sig<br />
enligt Ekman i en lika ambivalent situation gentemot arbetsgivaren som <strong>Freud</strong> menade att<br />
sönerna gjorde i förhållande till urfadern. ”Hur gynnsamma alltså de yttre förutsättningarna<br />
för en revolt kan se ut, förefinnes alltid risken, att arbetaren ryggar tillbaka för en resning mot<br />
fäderna, som hans omedvetna tillskriver större makt än de i verkligheten äga”. Detta ser Ek-<br />
48<br />
Ivar Harrie, Ung Generation! i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936), s 105<br />
49<br />
Luttenberger, s 69<br />
50<br />
Tore Ekman, Arbetarrörelsens psykologer, Clarté nr 10 (1928), s 3<br />
51<br />
Ibid., s 4<br />
52<br />
Ibid., s 5<br />
53<br />
Tore Ekman, Arbetarklassens psykologiska läge, Clarté, nr 10 (1929), s 12.