Freud i den radikala samhällsdebatten

Freud i den radikala samhällsdebatten
Kulturradikalerna och Marcuse
Tor Gustafsson
C-uppsats vårtermin 2008
Institutionen för idé- och lärdomshistoria
Uppsala universitet

Abstract
Tor Gustafsson: Freud i den radikala samhällsdebatten – Kulturradikalerna och
Marcuse, Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, vårtermin,
2008.
I den här uppsatsen studeras hur radikala skribenter har använt sig av Freud för att ge stöd åt
radikala reformer av samhälls- och arbetslivet. I fokus står den debatt som fördes i
kulturradikala kretsar i Sverige under slutet av 1920- och början av 1930-talet. I likhet med de
tyska freudomarxisterna kombinerade kulturradikalerna olika socialistiska och
psykoanalytiska teorier i sin argumentation för behovet av radikala samhällsreformer. I
uppsatsen dras paralleller mellan ett par av de kulturradikala skribenterna och den tyske
filosofen Herbert Marcuse, som i mitten av 1950-talet publicerade Eros and Civilization där
han sökte modifiera och historisera den freudianska kulturkritiken. En tydlig parallell mellan
kulturradikalerna och Marcuse är tilltron till möjligheten att skapa ett friare och mer
driftsanpassat samhälle medelst politiska och sexuella reformer och med den psykoanalytiska
vetenskapen som grund. Kulturradikalernas och Marcuses optimism står i det här
sammanhanget i skarp kontrast till den pessimistiska syn på samhällsutvecklingen som Freud
gav uttryck för i kulturkritiska skrifter som Vi vantrivs i kulturen från 1930. I den avslutande
diskussionen påvisas att dessa perspektiv är svårförenliga. Freud ger i sina texter knappast
något entydigt stöd åt radikala samhällsreformer.
Keywords: Sigmund Freud 1856-1939, vantrivs, kulturradikalism, Wilhelm Reich 1897-1957,
Ebbe Linde 1897-1991, Pehr Henrik Törngren 1908-1965, Frankfurtskolan, Herbert Marcuse
1898-1978

Innehåll
Inledning 2
Freuds kulturkritik 4
Bakgrund 4
Vi vantrivs i kulturen 5
Freud och arbetstvånget 8
Freud i kretsen kring Clarté 9
Kulturradikalerna 9
Freudomarxisterna 10
”Arbetarrörelsens psykologer” 11
Debatten mellan Ebbe Linde och Ebba Heckscher 14
Linde, Törngren och primitivismen 17
Marcuses tolkning av Freud 21
Frankfurtskolan 21
Eros och civilisation 23
Slutdiskussion 26
Käll- och litteraturförteckning 29

Inledning
2
Sigmund Freuds kulturkritiska skrift Vi vantrivs i kulturen från 1930 berörs i tre artiklar i Dagens
Nyheter den 30 december 2006, ett av få tillfällen som skriften uppmärksammats i
svensk dagspress under de senaste decennierna. 1 Leif Zern påpekar i en av artiklarna att
Freuds pessimistiska studie om vantrivseln i kulturen skulle ha en del att tillföra i dagens
samhällsdebatt, där den optimistiska lyckoforskningen med hjälp av ekonomiska kalkyler
söker jämföra lyckonivån mellan olika länder eller olika individer och utgår ifrån att lycka är
något som kan mätas, att vantrivsel är ett mentalt problem som kan åtgärdas. 2 Freuds utgångspunkt
var en helt annan, då han i Vi vantrivs i kulturen lakoniskt konstaterar att det inte
tycks ingå i Skapelsens plan att människan ska vara lycklig och att det finns en grundläggande
konflikt mellan civilisationens och individens behov. 3
En väsentlig fråga som diskuterats flitigt utifrån Freuds kulturkritiska arbeten är om det går
att minska vantrivseln i samhällslivet, om det finns en möjlighet att medla mellan individens
behov och samhällets behov på ett mer friktionsfritt sätt. Freud ger endast vaga antydningar
om sådana möjligheter. Men även om man faktiskt tror på en sådan lösning kvarstår frågan
huruvida det är människan eller samhället som ska förändras, om vantrivseln bäst kan botas
med hjälp av psykoterapi eller med sociala reformer. För dem som verkar inom den psyko-
analytiska traditionen tycks det första alternativet mest lockande, medan de som tillhör den
marxistiska traditionen ser de materiella förhållandena som roten till det onda och socioekonomiska
reformer som den huvudsakliga lösningen. 4
I den här uppsatsen har jag tagit till uppgift att analysera hur Freud har använts för att ge
stöd åt radikala reformer av samhälls- och arbetslivet. Jag har valt att studera hur svenska kulturradikaler
diskuterade Freuds teorier under slutet av 1920- och början av 1930-talen. Mitt
källmaterial utgörs främst av artiklar ur den kulturradikala tidskriften Clarté. Jag har studerat
vad som skrivits om psykoanalysen i tidskriften mellan 1927 och 1935 och har inte minst
koncentrerat mig på en debatt som fördes i tidskriften mellan 1928 och 1930. Debatten utgår
från Freuds driftsteori, men är även influerad av Wilhelm Reich och andra så kallade freudo-
1 J fr Howard L Kaye, A False Convergence: Freud and the Hobbesian Problem of Order, Sociological Theory
9:1 (1991), s 87-105. Möjligen kan det relativa ointresset för Freud inom dagens samhällsvetenskap få sin förklaring
när man studerar hur hans kultur- och samhällsteorier behandlats. Inte sällan har de förvanskats och trivialiserats
på ett sätt som fått Freuds teorier att framstå som föråldrade.
2 Leif Zern, En existentiell kulturteori, Dagens Nyheter, 2006-12-30.
3 Sigmund Freud, Vi vantrivs i kulturen (Stockholm, 1995), s 25
4 Pehr Henrik Törngren, Psykoanalys och samhälle (Stockholm, 1933), s 6

3
marxister som verkade från 1920-talet och framåt. Av mitt källmaterial framgår att psykolo-
ger som Siegfried Bernfeld och Wilhelm Reich introducerades för Clartés läsare i slutet av
1920-talet.
Jag söker påvisa att det bland kulturradikalerna formulerades utopiska tankegångar som
har flera likheter med den tyske filosofen Herbert Marcuses sätt att läsa och tolka Freud. Jag
kommer därför även att redogöra för Marcuses försök att modifiera och historisera Freuds
kulturkritik. Marcuse presenterade sin teori 1955 i Eros och civilisation men reviderade den i
senare skrifter, bland annat i vad han kallar ett ”politiskt förord” till Eros och civilisation från
1966.
Flera av de debattörer jag tar upp är påfallande optimistiska till möjligheten att befria män-
niskan undan en alienerad tillvaro fylld av vantrivsel. Många har med utgångspunkt i Freuds
texter sökt finna stöd för behovet av nya arbetsformer eller ett friare arbetsliv där motsättningen
mellan individens och samhällets behov minimeras - ett arbetsliv där drifterna snarare
tas tillvara än undanträngs. I den här uppsatsen kommer kulturradikalernas och Marcuses op-
timism när det gäller möjligheten att förena individens behov med samhällets att granskas och
ställas i kontrast till Freuds mer skeptiska hållning. Det torde framgå att perspektiven är svår-
förenliga och att det överhuvudtaget är problematiskt att applicera Freuds allmänna kulturkritik
på konkreta samhällsfrågor.
När jag hänvisar till Freuds kulturteori utgår jag huvudsakligen från hur den formulerades i
Vi vantrivs i kulturen från 1930. Freud reviderade ständigt sina individualpsykologiska och
metapsykologiska teorier. Även civilisationskritiken förändras mellan Freuds olika verk. De
första avsnitten i En illusion och dess framtid från 1927 behandlar i stort sett samma ämne
som Freud ett par år senare avhandlade i Vi vantrivs i kulturen, men i det förstnämnda verket
ligger fokus på att visa att det snarare är förnuftet och vetenskapen än religionen som kan ge
människan tröst och lindring i livet, att religionen kan liknas vid en neuros som mänskligheten
skulle vinna på att växa ifrån. 5
Men det skulle föra alltför långt att inom ramen för den här uppsatsen jämföra Freuds position
mellan olika skrifter. Jag kommer huvudsakligen att utgå ifrån Vi vantrivs i kulturen som
är det verk där Freud presenterar sin civilisationskritik allra tydligast. Samtidigt är det alltså
viktigt att ha i åtanke att många av de frågeställningar som Freud tar upp i det här verket även
diskuteras i andra texter av Freud utifrån lite olika utgångspunkter. 6
5
Sigmund Freud, The Future of an Illusion (1927), eng. övers. (London, 1961), i The Complete Psychological
Works of Sigmund Freud, vol XXI, s 43
6
Howard L Kaye, Was Freud a Medical Scientist or a Social Scientist? Sociological Theory, 21:4 (2003).

4
I uppsatsens första del redogör jag för Freuds kulturkritik och ägnar särskild uppmärksam-
het åt de aspekter som står i fokus för den efterföljande debatten – det ofrånkomliga arbets-
tvånget och möjligheten till sublimering inom ramen för arbetslivet.
Uppsatsens andra del ägnas åt kulturradikalernas tolkningar av Freud. Jag visar hur freu-
domarxisterna och ”arbetarrörelsens psykologer” introduceras för tidskriften Clartés läsare
och hur Freud används bland kulturradikalerna. Jag fokuserar särskilt på två av Clartés mest
trogna skribenter, Tore Ekman och Ebbe Linde, vilka framstår som de flitigaste förespråkarna
för en freudianskt influerad kulturradikalism i Clartés spalter. Läkaren Pehr Henrik Törngren
får också representera det kulturradikala sättet att läsa Freud. Jag redogör även för den samti-
da kritik som författare som Ebba Heckscher, Sven Stolpe och Ivar Harrie riktade mot den
psykoanalytiskt inspirerade ”primitivismen” i allmänhet och mot kulturradikalerna i synner-
het. Jag ställer alltså kulturradikalernas sätt att använda Freud i relation till den kritik som
riktades mot kulturradikalerna och deras sätt att använda psykoanalysen. Avsikten är att för-
tydliga de olika positionerna och att levandegöra något av den samtida debatten om psykoana-
lysens inflytande i relation till samtidsproblemen.
Marcuses tolkning av Freuds kulturkritik är temat i den avslutande delen. Här redogör jag
för huvuddragen i Marcuses försök att förena Freud med en marxistiskt influerad utopism.
Uppsatsen avslutas med en slutdiskussion där jag först försöker påvisa parallellerna mellan
Linde, Törngren och Marcuse. Därefter ställer jag dessa skribenter i relation till det som var
uppsatsens utgångspunkt - den freudianska kulturkritiken.
Freuds kulturkritik
Bakgrund
Det kan vara på sin plats att inleda med en kortare redogörelse för huvuddragen i Freuds
driftsteori. Den klassiska psykoanalysen har kallats för ”det omedvetnas psykologi”, vilket
kan synas träffande då de omedvetna processerna tveklöst står i centrum i Sigmund Freuds
ursprungliga driftsteori. 7
Enligt Freuds klassiska modell över psyket råder en ständig kamp mellan det omedvetna
och det medvetna, mellan de libidinösa krafternas hemvist och jagets domäner. 8 Till det
7
Franz Luttenberger, Freud i Sverige, Uppsala universitet, 1988, s 29
8
Ibid., s 30

5
omedvetna har oacceptabla önskningar och driftsimpulser förpassats, och dessa hindras aktivt
från att medvetandegöras genom en kraft som Freud kallar ”bortträngning”. 9 Bortträngningen
skyddar jaget mot de omedvetna tankarna och är så effektiv att den friske individen i vaket
tillstånd knappast kommer i kontakt med det omedvetna driftsinnehållet. Freud föreställer sig
att det i normalfallet råder ett slags jämvikt mellan olika psykiska krafter, där en viss bortträngning
måste innehålla lika mycket energi som den omedvetna driftsimpuls som orsakat
bortträngningen för att jämvikten ska bestå. 10
Enligt Freud strävar driften alltid efter att tillfredsställas, men de omedvetna impulser som
av olika skäl inte når tillfredsställelse kan sublimeras, vilket innebär att impulsens energi kan
frigöras för någon form av kulturell verksamhet. En annan möjlighet är att den sexuella impulsen
bortträngs till det omedvetna. 11
Freud reviderade sin syn på driftslivet och på psykets organisation början av 1920-talet. I
den nya modellen står inte längre det omedvetna lika tydligt i centrum. Istället får jagets processer
större uppmärksamhet. En instans som införs i den nya modellen är överjaget, som
bland annat innefattar internaliserade normer och ideal. 12 Enligt den reviderade modellen är
drifterna konservativa till sin natur. Här är dödsdriften den mest grundläggande driften i stän-
dig kamp med livsdriften Eros. 13 Det är den senare, reviderade modellen över psyket som
Freud använder i Vi vantrivs i kulturen.
Vi vantrivs i kulturen
Freud konstaterar i Vi vantrivs i kulturen att civilisationen ställer oerhört höga krav på indivi-
den. Den kräver att individen i stor utsträckning ger upp möjligheterna till lycka till förmån
för trygghet. Människan får nöja sig med episodiska stunder av intensiv lycka när hennes olika
drifter blir tillfredsställda. En mindre intensiv grad av tillfredsställelse kan nås genom att
drifterna kontrolleras. Genom bortträngning av drifterna kan människan nå en mildare men
mer varaktig tillfredsställelse, i en civilisation som kräver att individens frihet begränsas till
förmån för gruppens överlevnad, i en kultur som dessutom kräver skönhet, ordning och renlighet
och vars mest utmärkande drag är den höga värderingen av människans högre mentala
förmågor, av intellektuella, vetenskapliga och konstnärliga prestationer. 14
9 Ibid.
10 Ibid., s 30
11 Ibid., s 27f
12 Ibid., s 42
13 Ibid., s 41f
14 Sigmund Freud, Vi vantrivs i kulturen (1930) sv. övers (Stockholm, 1995), s 46

6
Dessa aktiviteter kräver en hög grad av sublimering, det vill säga förmåga att omforma
drifterna. Men att bli framgångsrik i dessa högt värderade aktiviteter är en väg till tillfredsställelse
som endast är tillgänglig för ett fåtal människor. 15 Livet i civilisationen kräver alltså att
människan danar sin karaktär och att hon sublimerar sina drifter, något som gör människan
”kulturellt frustrerad”. 16 Freud menar att den enskilde människan liksom hela mänskligheten
alltid måste hantera konflikten mellan Eros och Ananke, kärlek och nödvändighet, mellan
lustprincipen och realitetsprincipen. 17
Freuds teorier om mänsklighetens utveckling lånar mycket av sina utgångspunkter från
Charles Darwins spekulationer om de första människorna och James Frazers antropologiska
verk Den gyllene grenen. 18 Dessutom är Freuds tänkande generellt sett präglat av ett genetiskt
synsätt, föreställningen att allt levande och alla psykiska fenomen har utvecklats ur enklare
livsformer. 19 Från den tyske biologen Ernst Haeckel övertog Freud föreställningen om en
”biogenetisk grundlag”, som innebär att det finns en parallellitet mellan individens och släktets
utveckling. För Freud innebar detta ett antagande om att den enskilda människans driftsutveckling
följer mänsklighetens utveckling i stort. 20
Enligt Freud styrdes de första mänskliga civilisationerna av en fadersgestalt med oin-
skränkt makt. Det andra steget i civilisationernas utveckling innebar ett fadersmord, att sönerna
gick ihop och dödade sin fader då de upptäckte att kollektivet var starkare än den mäktige
individen. 21 En fokusering på gemensamt arbete innebär att större samhällen kan bildas, vilket
också innebär att samhället måste regleras, att den enskilde måste stå tillbaka för kollektivet i
högre grad än tidigare. Dessutom gav mordet på fadersgestalten upphov till känslor av skuld
och ånger vilket bidrog till utvecklandet av ett mänskligt överjag, det vill säga människans
samvete, som ett slags internaliserad fadersauktoritet. 22 Den repressive fadern dödades för att
sedan återuppstå som totem.
Den aggressiva uppgörelsen med fadern krävde också bestraffning eller botgöring, vilket
bidrog till införandet av tabun mot exempelvis incest, och överlag till ett undertryckande inte
minst av sexualdriften till förmån för en kärlek som riktar sig mot hela mänskligheten, vilket
inte minst är tydligt i den idealistiska samhällsmoral som uppkommit i flera kulturer och
sammanfattas i Jesus kärleksbudskap ”Du skall älska din nästa som dig själv”. Freud konsta-
15
Ibid., s 29
16
Ibid, s 50
17
Ibid., s 53
18
Gunnar Eriksson, Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983), s 316
19
Luttenberger, s 25
20
Ibid., s 25, 37
21
Freud, Vi vantrivs i kulturen, s 52f
22
Ibid., s 89ff

7
terar att den civiliserade människans sexuella liv är ytterligt inskränkt av de samhälleliga kra-
ven, som påbjuder monogami och heterosexualitet. 23
Men undertryckandet av de mänskliga drifterna är även nödvändigt av ett annat skäl. Enligt
Freud är människan till naturen aggressiv och aggressiviteten hör till de starkaste drifterna.
Den kommer främst till uttryck när någon annan drift inte får fritt utlopp. Det är aggressivite-
ten som skapar friktion i relationen till vår nästa och som därför måste kontrolleras av samhäl-
let. När en aggressiv impuls inte ges fritt utlopp vänds den istället mot det egna jaget. Detta
ger upphov till människans skuldmedvetande, till ett behov av bestraffning som riktas mot
jaget. ”Överjaget” är den internaliserade kontrollinstans som ”ser allt” och som även bestraffar
den undanträngda intentionen att leva ut drifter. 24 Rädslan för olycka i form av bestraffning
påkallad av en yttre auktoritet har enligt Freud bytts mot en permanent, inre bedrövelse
förknippad med skuldkänslor. 25
Freud förutsätter en slags lagbundenhet i utvecklingen av överjaget, en lagbundenhet som
förklarar den lydige medborgarens förtvivlade samvetskval - varje förnekande av en drift för-
stärker överjagets aggressivitet mot jaget, vilket medför en ytterligare förstärkning av skuldmedvetandet.
Det här förklarar varför den fromme människan paradoxalt nog ofta är ovanligt
skuldmedveten, medan människor som inte lyssnar till överjagets krav inte heller plågas av
skuldkänslor i motsvarande utsträckning.
Problemet är alltså enligt Freud att civilisationen helt enkelt kräver för mycket av människan.
De etiska kraven på människan tar inte hänsyn till människans konstitution - den idea-
listiska samhällsmoralen bryr sig inte om huruvida individen kan leva upp till kraven. Den
som i dagens samhälle försöker leva efter devisen ”Älska din nästa som dig själv” vinner
knappast några fördelar, utan finner sig snarare i ett underläge gentemot de som struntar i att
följa den påbjudna moralen. 26
Freud presenterar inga lösningar på problematiken. Läsaren av Vi vantrivs i kulturen läm-
nas i sticket med en känsla av desillusion och hopplöshet, med en känsla av att Freuds skrift
förebådar den aggressivitet och destruktionskraft som skulle drabba mänskligheten under
kommande decennier. I den mänskliga civilisationen tycks människans inre behov ignoreras,
det tycks finnas en olöslig konflikt mellan individens och samhällets behov.
Möjligen kan man tolka några passager i Vi vantrivs i kulturen som att Freud fäster en viss
förhoppning vid att en fortsatt evolution av den mänskliga kulturen och det mänskliga sam-
23 Ibid., s 57f
24 Ibid., s 96
25 Ibid., s 85
26 Ibid, s 103f

8
hällslivet kan lösa eller i alla fall mildra konflikten. 27 Men förhoppningen är ytterligt nedto-
nad och den argumentation författaren lägger fram ger vid handen att människan som sam-
hällsvarelse universellt sett måste ge upp en stor del av möjligheten till personlig tillfredsstäl-
lelse.
Freuds teorier har i stor utsträckning kommit att revideras inom den psykoanalytiska rörel-
sen. I generationen efter Freud inom den psykoanalytiska traditionen låg betoningen i hög
grad på den vuxne individens sociala relationer och möjlighet till en framgångsrik och kärleksfull
tillvaro i ett dynamiskt samhälle, medan Freud snarare betonade individens inre splittring
och samhällets statiska, ofrånkomligt repressiva natur. 28
Freud och arbetstvånget
Freud konstaterar alltså att människans liv handlar om en avvägning mellan kärlek och nödvändighet.
Eros inverkan märks genom att människan bildar familjer och allt större gemen-
skaper medan Ananke främst handlar om nödvändigheten av arbete, av ekonomisk försörjning.
Den mänskliga civilisationen kräver arbetstvång och bortträngning av drifter. 29 Arbete
kräver samarbete mellan grupper av människor och ett undertryckande av individens instinkter.
Så har enligt Freud varit fallet sedan civilisationens gryning.
Freud konstaterar, i en av få passager i Vi vantrivs i kulturen som uttryckligen berör arbetslivet,
att fokus på det dagliga arbetet, om det är fritt valt utifrån egen fallenhet, kan vara en
god livsstrategi för många människor, men en naturlig motvilja mot arbete gör att majoriteten
av människorna ser arbetet som ett nödvändigt ont snarare än en möjlig väg till lycka, vilket i
sin tur skapar stora sociala problem. 30
Arbetet ger enligt Freud människan en säker plats i en del av verkligheten och i samhället
och Freud betonar möjligheten för individen att inom ramen för det dagliga arbetet undan-
tränga en hel del libidinöst driftsinnehåll, som exempelvis narcissism, aggressivitet eller erotiska
impulser. 31
I Freuds driftpsykologi finns det således en grundläggande motsättning mellan människans
instinkter och arbetstvånget, men genom sublimering av driftsinnehåll tycks Freud hävda att
en hel del yrken kan erbjuda individen en möjlighet till viss tillfredsställelse. Den största svå-
27 Ibid., s 106
28 Herbert Marcuse, Eros and Civilization (1955), rev utgåva (Boston, 1966)
29 Freud, The Future of an Illusion, s 10.
30 Freud, Vi vantrivs i kulturen, s 35-36 (not)
31 Ibid.

9
righeten att övervinna torde vara individens tveksamhet inför projektet att söka efter lyckan i
det dagliga arbetet.
Den amerikanske ekonomen och sociologen Thorstein Veblen skrev några decennier före
Freud om den naturliga motviljan mot arbete, men Veblen betraktade motviljan som en
mänsklig konvention i kontrast mot en grundläggande mänsklig drift till arbete, att vara nyttig
och att fylla en funktion. 32 Något sådan naturlig arbetsdrift står inte att finna i Freuds teori.
För Freud bottnar vantrivseln i civilisationen i det oundvikliga arbetstvånget och den ofrånkomliga
driftförsakelsen.
Den freudianska kulturteorin erbjuder ingen enkel utväg ur konflikten mellan de mänskliga
drifterna och samhällets krav. Det här gäller, menar Freud, i synnerhet för den exploaterade
arbetarklassen, som inte i lika hög grad som de välsituerade i samhället kan ägna sig åt sublimerade
nöjen eller arbetsuppgifter som konst eller vetenskap, utan är bundna av ett ständigt
uttröttande industriarbete. 33
Freud berör alltså klassproblematiken i sina skrifter, skillnaden i förutsättningar mellan de
alienerade massorna och den samhälleliga eliten. Detta perspektiv stod också i centrum för
den marxistiskt influerade debatt i Europa under 1920- och 30-talen där Freuds individual-
psykologi och samhällskritik kom att filtreras genom samtida socialistiska idéer.
Freud i kretsen kring Clarté
Kulturradikalerna
”En sak är vad Freud menar, en annan vad hans olika lärjungar åsyfta. Men en tredje och viktigare
är vad den stora allmänheten fått för uppfattning av hans strävanden och åskådning”,
fastslår författaren Sven Stolpe i boken Livsdyrkare från 1931, där han vänder sig emot vad
han beskriver som den samtida människans förvirrade och farliga allmänna materialism, hennes
hedonistiska lyckohunger och kulturfientlighet. 34 Stolpes kritik riktar sig främst mot en
grupp vänsterradikala akademiker, författare och kulturskribenter som i den svenska debatten
gav röst åt en kultur- och samhällskritik med socialistiska förtecken. Freuds texter fick sitt
genomslag Sverige under 1920-talet och många svenska radikaler fäste sig särskilt vid Freuds
32
Thorstein Veblen, The Instinct of Workmanship and the Irksomeness of Labor, American Journal of Sociology
4 (1898-99)
33
Freud, The Future of an Illusion, s 13
34
Sven Stolpe, Livsdyrkare: Studier i modern primitivism (Stockholm, 1931), s 40, 42

10
idéer om driftförsakelsens och bortträngningens skadliga effekter. 35 Bland kulturradikaler
fanns idéer om driftbejakande som en väg till såväl individuell som samhällelig lycka. 36 Vid
den här tiden figurerar dessutom många reformivrare i samhällsdebatten, inte minst med anknytning
till socialdemokratin. En vanlig utgångspunkt var att såväl den yttre miljön som
människans driftsliv skulle befrias från gamla instängda och oförnuftiga seder. 37 Sven Stolpe
är i sin skrift från början av 1930-talet kritisk till det som han ser som en primitivistisk sexualmoral
och konstaterar att psykoanalysen vunnit sitt järngrepp om den allmänna uppfattningen
i bland yngre människor i samtiden, särskilt i synen på sexualiteten som livets kärna ur
vilken allt kan härledas. 38
De svenska kulturradikalerna under 1920- och 30-talen förvaltade ett idégods från de radikala
strömningarna på 1880-talet. I likhet med åttiotalsradikalismen hade mellankrigsradikalerna
en ambition att framlägga avslöjanden av humbug och förljugenhet, att blottlägga förlegade
myter och verka för ett nytt, demokratiskt samhälle byggt på vetenskaplig grund. 39 Den
mest livaktiga grupperingen startade 1924 tidskriften Clarté. Tidningen var politiskt oberoen-
de, men de flesta i kretsen var uttalade socialister. Idémässigt kombinerades teorier och argument
hämtade från olika traditioner - marxism, positivism, behaviorism och psykoanalys är
några av de mest framträdande. Ett huvudideal tycks ha varit att ge röst åt den fristående kritikerns
rationella argumentation mot förljugenhet. Kritiken var särskilt riktad mot den härs-
kande religionen och vad som beskrevs som ett ”borgerligt själsliv”. 40 Den freudianska civilisationskritiken
introducerades i tidskriften i slutet av 1920-talet. Tidningen publicerade Karin
Boyes recension av En illusion och dess framtid 1928 och Vi vantrivs i kulturen recenserades
i Clarté redan 1930, ett par år innan skriften gavs ut i svensk översättning. 41
Freudomarxisterna
Det förefaller som om de svenska kulturradikalerna vid slutet av 1920-talet och början av
1930-talet var ganska tydligt influerade av de tyska freudomarxisterna. 42 Framträdande freudomarxister
som Wilhelm Reich och Siegfried Bernfeld förekommer ganska flitigt i Clartés
35 Crister Skoglund, Kulturradikalismen – arvet och förnyelsen, i Kulturradikalismen – det moderna genombrottets
andra fas (Stockholm, 1993), red. Bertil Nolin, s 120
36 Ibid.
37 Jfr, Franz Luttenberger, s 316f, 328f
38
Stolpe, s 41
39
Crister Skoglund, s 116-121
40
Ibid. och Gunilla Domellöf, Karin Boye och den revolutionära humanismen, i Bertil Nolin (red.), Kulturradikalismen
– det moderna genombrottets andra fas (Stockholm, 1993), s 179
41
Tore Ekman, 1930, Obehaget i kulturen, Clarté nr 2 (1930), s 6-9
42
Jfr Luttenberger, s 317

11
spalter från och med slutet av 1920-talet, då de introduceras för tidskriftens läsare av Tore
Ekman. Wilhelm Reich och andra så kallade freudomarxister försökte i 1920-talets Tyskland
närma psykoanalysen till marxistisk samhällsanalys. Bland huvudgestalterna fanns förutom
Wilhelm Reich och Siegfried Bernfeld även psykologer som Otto Fenichel och Erich
Fromm. 43 Wilhelm Reich betonade i än högre grad än Freud sexualiteten som människans
grundläggande livskraft, och att den mänskliga arbetsförmågan är beroende av sublimerad
sexualitet. Men för Reich är sexualiteten särskilt utsatt i en kapitalistisk ekonomi där mänskliga
förhållanden förtingligas och manipuleras. 44 I det kapitalistiska samhället tvingas arbetarna
anpassa sig till rådande arbetsförhållanden, vilket innebär en bortträngning av sexualiteten.
Wilhelm Reich såg en möjlighet till frigörelse av människan, men för att nå dit krävs ett
grundläggande reformarbete. Det krävs såväl en frigörelse från det kapitalistiska samhället
som en frigörelse av sexualiteten. 45
Freudomarxisterna ville åstadkomma en syntes av Freud och Marx, de tenderade att se
psykoanalysen och marxismens som varandras hjälpvetenskaper. 46 Psykoanalysen kunde erbjuda
marxismen en psykologi medan marxismen gav psykoanalysen en vetenskaplig beskrivning
av samhället. Men flertalet av de tidiga freudomarxisterna var skeptiska till den
kulturteori Freud lanserade i sina senare arbeten. Exempelvis förkastade Wilhelm Reich den
freudianska kulturteorin helt och hållet, för att istället kombinera en freudianskt färgad drifts-
psykologi med en historiematerialistisk kulturanalys. Siegfried Bernfeld menade att psykoanalysens
borgerliga ideologi måste utsättas för kritisk granskning, men betonade samtidigt
att psykoanalysen skulle kunna integreras med marxismen så långt som denna behöver den till
uppbyggnaden av en sluten socialistisk världsåskådning. Arbetarrörelsen erövrar då ett nytt
vapen, konstaterade Bernfeld. 47
”Arbetarrörelsens psykologer”
Tidningen Clartés skribenter kombinerade de psykoanalytiska teorierna tämligen fritt. Reso-
nemang hämtade från Freud kan i en och samma text samsas med idéer från Adler, Bernfeld
och Reich för att ge tyngd åt argumentationen, trots att dessa teorier knappast torde vara helt
förenliga vid en närmare analys. Författaren Ivar Harrie menar att tidsandan vid slutet av
1920-talet var sådan att man ofta utan att märka det, tänkte och talade ”i termer och kategorier
43
Ole Thyssen, Drömtydning och klasskamp (1976), sv. övers (Stockholm, 1978), s 234
44
Ibid., s 118
45
Ibid., s 119
46
Ibid., s 104
47
Dahmer, s 338

12
som gärna härstammade från antingen Freud eller Adler – eller från bägge två, ty samman-
blandning och förvandling undgicks ingalunda”. 48
Tore Ekman, psykoanalytiker och pionjär inom den svenska Clartérörelsen, introducerar
”Arbetarrörelsens psykologer” för Clartés läsekrets i en artikel som publicerades i november
1928. Till arbetarrörelsens psykologer räknade Ekman den belgiske socialisten Hendrik de
Man och Siegfried Bernfeld. Tore Ekman framhåller i artikeln att arbetarrörelsens psykolo-
giska tillstånd till stor del utmärks av hatiska känslor riktade mot arbetsgivare och mot över-
klassen, och han redogör för de Mans lära om det till arbetarklassen tillhörande mindervär-
deskomplexet. Hendrik de Mans idéer tycks här vara starkt influerade av Alfred Adler, som
gav mindervärdeskänslan en betydande roll i individens själsliv och som till skillnad från
Freud postulerade existensen av en självbevarelsedrift. 49 Hendrik de Man hävdar, enligt Tore
Ekman, att mindervärdeskänslan uppstår ”genom att industriarbetarens levnadsomständigheter
avstänga honom från en rad driftsbestämda eller vanemässiga behov och leda till en kronisk
hämning av självhävdelsedriften”. 50
Tore Ekman betonar att det finns två olika läger bland arbetarrörelsens psykologer – de
som delar de Mans synpunkt att proletariatet måste förborgerligas innan det kan förverkliga
socialismen, och de som i likhet med Siegfried Bernfeld ogillar proletärernas behov av att
härma allt borgerligt. 51 Tore Ekman går här på Bernfelds linje och menar att arbetarklassen
internaliserar de borgerliga idealen redan i hemmet och i skolan. För att motverka detta föreslår
Tore Ekman att de socialistiska organisationerna skapar ett parallellt utbildningssystem
där undervisningen ska vara lika uttalat klassbetonad som den är omedvetet eller outtalat i de
officiella läroanstalterna. 52
I november 1929 fortsätter Tore Ekman sin diskussion angående Arbetarklassens psykologiska
läge i Clarté. I den här artikeln söker artikelförfattaren efter svar på ”av vilken natur och
styrka de faktorer äro, som hämma arbetarklassens väg till makten”. 53 Arbetaren befinner sig
enligt Ekman i en lika ambivalent situation gentemot arbetsgivaren som Freud menade att
sönerna gjorde i förhållande till urfadern. ”Hur gynnsamma alltså de yttre förutsättningarna
för en revolt kan se ut, förefinnes alltid risken, att arbetaren ryggar tillbaka för en resning mot
fäderna, som hans omedvetna tillskriver större makt än de i verkligheten äga”. Detta ser Ek-
48
Ivar Harrie, Ung Generation! i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936), s 105
49
Luttenberger, s 69
50
Tore Ekman, Arbetarrörelsens psykologer, Clarté nr 10 (1928), s 3
51
Ibid., s 4
52
Ibid., s 5
53
Tore Ekman, Arbetarklassens psykologiska läge, Clarté, nr 10 (1929), s 12.

13
man som en förklaring till hämningen av arbetarklassens aggressiva impulser och samhällets i
grunden konservativa natur. 54
Efter ovanstående freudianskt influerade resonemang förstärker Tore Ekman argumenta-
tionen med hjälp av Wilhelm Reich och dennes antaganden om att arbetarklassens sexualliv
generellt är mindre hämmat än medelklassens, och att detta i sin tur kan förklara massornas
politiska passivitet - deras energier urladdas istället för att omsättas i sysselsättningar av mer
sublimerad art. Tore Ekman återvänder sedan till Freud när han spekulerar i att arbetarklas-
sens kroppsarbete urladdar driftsspänningar grundligare än ämbetsmannens skrivarbete, vilket
gör att arbetarklassen generellt sett är mindre neurotisk och alltså lider mindre av den freudianska
formen av vantrivsel. Ekman menar vidare att det dåliga samvete som enligt den freudianska
teorin följer av undanträngda drifter är ett privilegium för de overksamma skrivbordsmänniskorna
medan mer handlingskraftiga naturer är benägna att överse med egna och
andras försyndelser. 55
I Tore Ekmans artiklar kombineras alltså olika psykoanalytiska teorier för att bringa klar-
het i de psykologiska mekanismer som upprätthåller klassamhället. Samtidigt finns det en
tydlig ambition att argumentera för en förändring av samhället genom politiska reformer, där
psykoanalysen inte bara förklarar arbetarrörelsens psykologiska läge utan även kan användas
som ett instrument för samhällelig förändring.
Ett belysande exempel på hur kulturradikalerna använde psykoanalysen i argumentationen
för samhälleliga reformer ges i en serie artiklar i Clarté under 1930 där akademikern och
skribenten Ebbe Linde beskriver hur arbetslivet kan reformeras med hjälp av vad han benämner
som ”psykologisk ingenjörskonst”. Enligt Ebbe Linde har en stigande specialisering gjort
arbetsprocessen för den enskilde mindre driftsadekvat än tidigare. 56 Ebbe Linde beskriver hur
Taylorsystemet rationaliserat industriarbetet och han ser en hel del förtjänster i systemet, men
framhåller samtidigt att systemet inte tar hänsyn till de individuella skillnaderna i psykisk och
fysisk konstitution. 57 Ebbe Linde påpekar att lönen inte är motivation nog för arbetaren och
att det därför inte går att locka med höga löner för att nå ökad effektivitet. Istället lyfter Linde
fram hur den psykologiska vetenskapen kan användas för att motivera arbetskraften genom att
uppmuntra lagkänslan och drifterna. Inte minst viktigt är det att driften till ägande tillgodoses.
Ebbe Linde går så långt att han hävdar att full effektivitet knappast kan erhållas med mindre
än att arbetarna identifierar sig med arbetsplatsen, till den grad att de upplever att de gemen-
54 Ibid., s 13
55 Tore Ekman, Arbetarklassens psykologiska läge, Clarté, nr 10 (1929), s 14.
56 Ebbe Linde, Psykologisk ingenjörskonst, Clarté nr 6-7 (1930), s 18-19
57 Ebbe Linde, Psykologisk ingenjörskonst, Clarté nr 2 (1930), s 13

samt äger hela fabriken. 58 Den industriella utvecklingens mest fördärvliga effekt har enligt
14
Linde varit att den fjärmat arbetaren från arbetsprodukten och han ser olika former av upplys-
nings- och utbildningsprojekt som främsta botemedlet mot utvecklingen. Här lyfts särskilt
fram hur amerikanska företag bedriver studiecirkelarbete på arbetstid för att ge arbetaren in-
sikt i hela arbetsprocessen.
Kulturradikalerna och deras idéer om psykologisk ingenjörskonst mötte förstås en del kri-
tik i den samtida debatten. Ebbe Linde inleder i maj 1928 med artikeln ”Krigspsykos” en de-
batt som tydligt visar hur åsikterna gick isär när det gäller tillämpandet av psykoanalysen på
samhällsfrågor. 59 I följande avsnitt refereras debatten mellan reformivraren Ebbe Linde och
den mer reformskeptiske författaren Ebba Heckscher, som snarare förespråkar disciplinerad
arbetsglädje än driftsutlevelse. Ebbe Linde representerar den kulturradikala positionen i den
här debatten medan Ebba Heckscher får representera en mer traditionellt borgerlig inställning
till problematiken. Det finns ett par centrala frågeställningar i replikskiftena mellan Linde och
Heckscher. Dels frågan om människans lidelser har någon avgörande betydelse för uppkoms-
ten av krig, dels frågan om freden bäst främjas genom uppmuntran till idrott, lek och lustfylld
tävlan, vilket är Lindes position, eller genom den arbetsdisciplin som Heckscher förespråkar.
Debatten mellan Ebbe Linde och Ebba Heckscher
Ebbe Linde framstår som en stark företrädare för en osentimental och rationell debattstil som
odlades inom Clarté. Utmärkande för debattstilen var en studentikos jargong och en vilja att
provocera. Det här sättet att argumentera mötte en del motstånd från såväl borgare som före-
trädare för arbetarrörelsen. 60 Ebbe Linde skrev artiklar om en rad olika aktuella samhällsfrågor
och hämtade argument från skilda håll. Han kunde i en och samma text göra tämligen
halsbrytande kombinationer av exempelvis behaviorism och freudianska tankegångar. 61 I arti-
keln ”Krigspsykos” var Ebbe Lindes utgångspunkt starkt påverkad av Freud, då han menar att
människan inte längre kan få utlopp för drifterna fullt ut i samhällslivet, vilket riskerar leda
till vantrivsel och dessutom till aggressioner i form av eskalerande krig. Inlägget publiceras i
Clarté i maj 1928 och uttrycker tidstypiskt nog en tydlig krigströtthet och en stark tilltro till
samhälleliga reformer. Under och efter Första världskriget försökte psykoanalytiker förklara
de närmast epidemiska utbrott av” krigsneuros” som enligt rapporterna drabbade soldater un-
58
Ibid., s 19
59
Ebbe Linde, ”Krigspsykos”, Clarté, nr 4-5 (1928), s 9-12
60
Crister Skoglund, s 120
61
Ibid., s 122

der kriget. Som exempel kan nämnas att en schweizisk tidskrift 1918 publicerade en artikel
15
med titeln A Psychiatrist on War Psychoses undertecknad ”A.A”. Artikelförfattaren var troli-
gen Alfred Adler och i artikeln förklaras hur den paradoxala krigsentusiasmen i början av
världskriget hade att göra med en flykt undan känslor av hjälplöshet. 62
Även Ebbe Linde söker i sin artikel förklara den krigsentusiasm som tycktes drabba
mänskligheten under Första världskriget, då ”vardagens bekymmer blåstes bort i ett ögonblick
som spindelväv, tillvaron blev ett stort och blankt äventyr och man själv en hjälte”. 63 Ebbe
Linde konstaterar att entusiasmen för kriget är svår att acceptera för samtida debattörer: ”man
hittar på ett förklenande namn och rycker på axlarna: ’krigspsykos’…”. 64 Ebbe Linde beskriver
hur krigsutbrottet innebar att tillvaron kom att handla om ”liv och död och ett gigantiskt
avgörande” och han fastslår till och med att ”man ville kriget”. 65 I artikeln är Ebbe Lindes
utgångspunkt att människans olika själsbehov måste beaktas även i fredstid – att freden måste
göras drägligare. 66 Annars är det stor risk att krigsentusiasmen snart återvänder i Europa. 67
Ebbe Linde hävdar i artikeln att livsbetingelserna ändrades när människan utvecklades som
art. Det mänskliga samhälle som så småningom uppstod krävde specialisering och samverkan.
Enligt Ebbe Linde dyrkar även den nutida människan bragden, och våra instinkter kräver
äventyret och krigarlivet, trots att dessa instinkter inte längre är till någon större nytta i vårt
samhälle. 68 Han beskriver strid och seger som ”fabeldjur i den fredliga skötsamhets-
befordrans-atmosfär, där vi måste dra oss fram”. 69 Linde betonar att det borgerliga samhället
erbjuder små möjligheter för människan att leva ut sina drifter till strid och tävlan. Vi får istället
söka alternativa utlopp för drifterna, exempelvis i flygmaskinen eller på idrottsarenan. 70
Endast ett fåtal av oss kan sublimera driften i yrken som kirurgens och slaktarens, konstaterar
Linde. I övrigt får man nödtorftigt klara sig med askesmoralens självplågeri eller, något direktare,
med jaktnöjen, sensationsfilmer, dagdrömmar eller med tidningarnas brottsmålsreferat. 71
Istället för krigshandlingar vill Ebbe Linde se andra, oskadliga sätt att ge drifterna utlopp, som
exempelvis inom idrottsrörelsen eller med införande av nya arbetsformer. Ebbe Linde före-
62
Henri F Ellenberger, The Discovery of the Unconscious: the History and Evolution of Dynamic Psychiatry
(London, 1970), s 587, 837
63
Ebbe Linde, ”Krigspsykos”, s 9
64
Ibid.
65
Ibid.
66
Ibid., s 11
67
Ibid., s 9
68
Ibid., s 10
69
Ibid., s 11
70
Ibid. Ebbe Linde noterar hur en dramatisk kampterminologi blir allt vanligare och tar som exempel klasskampen,
kampen mot rusdryckerna och frälsningsarmén.
71
Ibid., s 11

16
språkar anställningsformer som underlättar omväxling mellan yrken och arbetsplatser, avskaf-
fat skoltvång och mer plastiska former för könsförbindelser, men även uppmuntran till lotteri-
väsen och hasardspel. Han vill till varje pris bort ifrån vad han beskriver som ”urverkstyran-
neriet”.
Ebba Heckscher skriver en replik på Ebbe Lindes artikel i det påföljande numret av Clarté.
Det är, enligt Heckscher, ”slaveri och ingenting annat” att i likhet med Linde se arbetet som
ett nödvändigt ont medan nöjet eller sensationen lyfts fram som det egentliga ändamålet: ”ut-
torkad, utarmad och uttråkad blir en människa, som håller på med ett sådant levnadssätt utöver
den första ungdomens gräns”. 72 Istället framhåller Ebba Heckscher med hänvisning till
Harriet Löwenhielm att ”hjärtats fred kan en aldrig få, om en inte vill redligen sträva”. 73
Ebba Heckscher tycks hävda att vissa lekfulla tävlingar och spel snarare främjar kriget än
freden. Hon framhåller att redan de gamla spartanerna ansåg att kamp- och tävlingslekar är
”ett led i arbetet att fostra en verkligt krigisk nation”. 74 Den krigiska spänning som Linde
uppmärksammar måste enligt Heckscher ledas över i arbets- och vardagslivet för att inte bli
destruktiv. Heckscher ser arbetsglädje som nyckeln till såväl ökad fred som ett bättre arbetsliv.
Hon framhåller att alla praktiska reformer beträffande olusten i landet måste ledas i rikt-
ning mot ökad arbetsglädje. 75 Det centrala för Ebba Heckscher är hur yrkesarbetarens arbetsglädje
ska kunna ökas, medan hon menar att det begär av omväxling som omhuldades av
Ebbe Linde ”bara är utanverk”. För Heckscher är det centrala att var och en hamnar på sin
rätta plats och att den som arbetar duktigt ska ges möjlighet befordran. Hon konstaterar att
rutinarbete inte är lika avskräckande för alla, men att ingen som duger till något förmer ska
behöva stå och svarva stolsben hela sitt liv. 76 I ett replikskifte med Ebbe Linde i ett senare
nummer av Clarté medger Ebba Heckscher att det ibland kan vara svårt att skapa arbetsglädje,
men ”då allt det tråkiga arbetet ändå måste göras, även i ett från grunden omdanat samhälle –
är det då icke skäl att acceptera faktum och göra det bästa möjliga av det?” 77 . Ebba Heckscher
hyllar kvinnor som med ”bibehållet got humör” accepterat ett tråkigt och andefattigt hemarbete,
medan ”en ständigt tillgodosedd nöjeslystnad begär mer och mer, allt fler och skarpare
72
Ebba Heckscher, Om krigens avskaffande och socialreformatoriska framtidsprogram, Clarté, nr 6 (1928), s 4-
6
73
Ibid., s 5
74
Ibid.
75
Ibid.
76
Ibid.
77
Ebba Heckscher, Om krigens avskaffande och socialreformatoriska framtidsprogram, Clarté, nr 7 (1928), s 8

17
saker; till sist är man framme vid den punkt, där behovet är konstant, men nöjet vägrar att
infinna sig”. 78
Här blir det tydligt var skiljelinjen går i debatten. Ebba Heckscher kan å ena sidan hävda
visst stöd hos Freud då hon, med Tore Ekmans ord, påpekade något som Ebbe Linde syntes
ha glömt: arbetet som ideal sublimeringsväg. 79 I en resumé av debatten påpekar Tore Ekman
att Heckschers position överensstämmer med Freuds åsikt att stora mängder av narcissistiska,
aggressiva och erotiska driftstendenser låta sig förskjutas på arbete och arbetsgemenskap. I Vi
vantrivs i kulturen tycks faktiskt Freud hävda att en fokusering på det dagliga arbetet kan vara
en god kompromiss för den individ som vill leva med så lite obehag som möjligt i samhället.
Men å andra sidan kan Ebbe Linde hävda att problemet med det alienerande vardagsslitet
kvarstår för den större delen av mänskligheten - de stora människomassorna lever av arbete
som inte kan absorbera mer än bråkdelen av livsdrifterna. Massorna måste svarva stolsben
trots att de skulle kunna duga till annat. Ebbe Linde menar att arbetet måste omdanas så att
det kan uppsuga så många drifter som möjligt. 80 Även Tore Ekman konstaterar att det här är
ett kvarstående dilemma i den freudianska debatten kring värdet av arbetet: ”Man möter sällan
den stora arbetsglädjen men ofta suckan över arbetets tvång. Vårt förhållande till arbetet är
klart ambivalent, och det hjälper inte stort att försäkra, att det är den mest verklighetsanpassade
driftstillfredsställelsen” 81 .
Debatten mellan Ebbe Linde och Ebba Heckscher speglar tydligt den inbyggda konflikt
som finns i den psykoanalytiskt inspirerade diskussionen kring arbetslivet. Å ena sidan arbetet
som ideal sublimeringsväg, å den andra människans naturliga motvilja mot det dagliga slitet.
Den visar också att Freud kan användas samhällspolitiskt för att försvara såväl radikala som
konservativa ståndpunkter. Freud ger i sina kulturkritiska verk inte något entydigt stöd åt endera
positionen.
Linde, Törngren och primitivismen
Låt oss nu återvända till författaren Sven Stolpe, som reagerade mot den ”primitivism” som
han inte minst såg hos samtida författare och hos kulturradikaler. Stolpe betraktade visserligen
primitivismen som en förståelig och i viss utsträckning sund reaktion mot traditionell
samhällsmoral, men han framhöll samtidigt primitivismen som ”den gåtfullaste, farligaste och
78 Ibid.
79 Tore Ekman, Obehaget i kulturen, Clarté, nr 2 (1930), s 6-9
80 Ebbe Linde, Clarté, nr 6 (1928), s 4-6
81 Tore Ekman, Obehaget i kulturen, s 8

18
mest fascinerande företeelsen” i samtiden. 82 Dess potentiella farlighet illustrerar Stolpe med
exempel från den samtida politiska utvecklingen i Tyskland och Italien, där antiintellektuella
och primitivistiskt handlingsinriktade politiska rörelser vann terräng.
Stolpe tycks samtidigt känna en viss samhörighet med den kulturradikala rörelsen. Han intar
närmast en medlande roll mellan den nya generationens ambition att göra upp med förljugenheten
och de mer konservativa försvararna av traditionella kulturvärden. Stolpe framhåller
samtidens kulturradikaler och livsdyrkare som representanter för en ”ny saklighet” som med
rätta belyser tidigare undangömda frågor och problem, men han betonar samtidigt att högre
andliga och personliga värden riskerar att förflyktigas om man strävar efter en ”alltför stor
saklighet”. 83 Stolpe vill betona att det finns viktiga livsvärden vid sidan av sinnesextas och
oinskränkt livsdyrkan - livet handlar även om viljekraft, behärskning och uppoffrande strä-
van. 84
Även Ebbe Linde diskuterade begreppet primitivism i en artikel i Clarté vid mitten av
1930-talet och i artikeln blir det tydligt att Ebbe Linde själv ställde sig bakom en viss form av
primitivism. Han framhåller i artikeln att primitivism tycks vara en modern skräpkorg dit man
slänger allt möjligt, som man inte tycker om - termen används som ett sätt att stämpla mot-
ståndaren som en kulturfiende. 85 Men enligt Ebbe Linde är de nya vetenskapliga insikter som
Freuds lära uppdagat snarast motsatsen till primitivisering, även om insikterna gäller primitiva
ting. Ebbe Linde ställer sig bakom en variant av primitivism som innefattar en kritik av ”maskiniseringen”
av människan och ett hävdande av behovet av ett mer dynamiskt, mer brinnan-
de sätt att leva. Ebbe Linde konstaterar att kritikerna mot den här typen av primitivism främst
kommer från politiskt radikalt håll, från kollektivistiska och kommunistiska maskinromanti-
ker som menar att tekniken ska fylla alla mänskliga behov. 86 Ebbe Linde vill se ett framtida
samhälle där den moderna tekniken samspelar med människans inre behov. Framtidsmålet är
att alla människor förutom trygghet ska kunna erbjudas det rörliga livet, med frihet och livs-
rytmik. 87 Målet är att skapa en frihet åt alla, ”ej utan, men trots och tack vare tekniken”. Ebbe
Linde menar att det här inte handlar om någon romantisk utopi, utan ett framtidsmål som måste
hållas upp om utvecklingen inte ska spåra ur.
82 Stolpe, s 89
83 Ibid, s 94f
84 Ibid., s 100
85 Ebbe Linde, Primitivism, Clarté 11 (1935), s 12, 15
86 Ibid., s 18. Ebbe Linde kallar den variant av primitivismen som han ställer sig bakom för den ”maskiniseringskritiserande
(’nomadistiska’) riktningen”.
87 Ibid., s 18

19
Även läkaren Pehr Henrik Törngren hör till de samhällsdebattörer som under 1930-talet fö-
respråkar en mer socialt engagerad psykoanalys - en psykoanalys som inte tvekar inför upp-
giften att ta sig an aktuella sociala ämnen. I sin essä Psykoanalys och samhälle från 1933
hänvisar Törngren flitigt still såväl Freuds kulturkritiska skrifter som till Wilhelm Reich. I
likhet med Ebbe Linde skriver Törngren hoppfullt om ett framtida samhälle där arbetsförhål-
landena anpassats i enlighet med den oneurotiske människans sätt att fungera.
Pehr Henrik Törngren bör nog tveklöst inrangeras bland kulturradikalerna i debatten. Han
förespråkar i likhet med Ebbe Linde en slags psykologisk ingenjörskonst - Törngren vill alltså
reformera samhället med psykoanalysen som grund. Psykoanalys och samhälle publicerades i
kulturtidskriften Spektrum, en avläggare till tidskriften Clarté som startades 1931 med Karin
Boye, Erik Mesterton och Josef Riwkin som redaktörer. Tidskriften publicerade i början av
1930-talet en rad artiklar om psykoanalys och översatte bland annat bidrag från Wilhelm
Reich, Erich Fromm och Anna Freud. 88 Ivar Harrie har på ett träffande sätt beskrivit den bild
som pryder omslaget till det nummer där Törngrens artikel publicerades. Titelbilden visar en
badstrand framför ett industrisamhälle, som enligt Harrie är ”luftigt och vitglänsande och
strängt nysakligt byggt – hur avenyerna, parken och stranden ska undgå att bli nedsotade bör
man inte fråga om”. 89 Bilden tycks väl vald för att illustrera den tilltro till framtiden som
Törngren ger uttryck för i artikeln.
Törngren beskriver i Psykoanalys och samhälle hur psykoanalysen i samtiden börjat få genomslag
i diskussionen kring reformer av straffrätt och kriminalvård, pedagogik och sexual-
uppfostran, och han ordinerar en långsiktig kollektiv psykoanalys för att komma tillrätta med
den sociala neurosen. Det handlar om att med psykoanalys som motmedel sakta men säkert
under de kommande generationerna sanera den sjuka miljön. 90
Törngren menar att individen måste avrusta och överge sin krampaktiga vana att ställa krav
på sig själv, vilket i själva verket är något fåfängligt och i Törngrens ögon till och med något
ont. 91 Överjaget utgör det ondskefulla enligt Törngrens sätt att se, det som vänder upp och ner
på världen. Det är överjaget som enligt Törngren får oss att ställa orimliga prestationskrav på
oss själva vilket medför att vår lidelse blir splittrad. Törngren menar att den västerländska
livsstilen automatiserar fel avsnitt av tillvaron, ”vi mekaniserar känslolivet och kärleken och
88
Leif Longum, Psykoanalysen og kulturradikalismen, Freud og Reich i skandinavisk kulturkamp 1920-1940, i
Bertil Nolin (red), Kulturradikalismen – det moderna genombrottets andra fas, 1993, s 32
89
Ivar Harrie, Drömmen om badstranden, i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936), s 218
90
Pehr Henrik Törngren, Psykoanalys och samhälle, (Stockholm, 1933), s 48-51
91
Ibid., s 36f

20
ägnar istället våra känslor åt arbetet i trampkvarnen, som borde vara mekaniskt”. 92 I stället för
att betrakta samhället sakligt och lidelsefritt som en maskin till vår nytta ser vi det på barnets
sätt som en leksak till vårt nöje eller förtret, konstaterar Törngren. 93 Törngren hävdar vidare
att ”vi lever i en upp-och-nedvänd värld, där kärleken är en maktfråga och där arbetet är fyllt
av lidelse, beskäftighet och våra inälvors blod”. 94
I Törngrens vision av det nya, psykoanalytiskt upplysta samhället, ser människorna arbetet
som en bisak, ett nödvändigt pliktarbete, för att istället ägna sin kärlek åt medmänniskorna.
Vilket pliktarbete individen väljer är mer eller mindre egalt, huvudsaken är att vi står lidelse-
fria inför vårt arbete. Den borgerliga inställningen till arbetet som ett huvudintresse i livet
förkastas av Törngren, likaså ”den halvmesyr som heter arbetsglädje”. 95 Törngren söker sig
bort ifrån den slutna, strävsamma och kravfyllda livsstil som han menar kännetecknar den
västerländska borgerligheten, mot en mer öppen och hämningsfri livsstil, ett slags primitivistisk
samhällskultur där drifterna får mer eller mindre fritt spelrum. 96
Törngren tar själv upp några invändningar mot drömmen om det hämningsfria samhället,
exempelvis diskuterar han huruvida värdefulla sublimeringar och kulturvärden riskerar att
försvinna med hämningarna, att även högt aktade kulturvärden blir bortsanerade i ivern att
göra upp med den traditionella borgerliga livsstilen. Med hänvisning till Wilhelm Reich inför
Törngren en distinktion mellan kvasisublimering och verklig sublimering. Han menar att ”den
överdrivna kvasisublimering” som är ett resultat av bortträngning av drifterna kommer att dö
med hämningarna. Törngren medger att en del värden, vissa konstnärliga och vetenskapliga
arbetsprestationer, som utförs i det samtida samhället skulle vara hotade i det psykoanalytiskt
sanerade samhället, men tror samtidigt att den hämningsfria människan skulle låta en del av
driftsbeloppet få utlopp i naturliga, spontana sublimeringar. 97
Författaren Ivar Harrie beskriver den törngrenska visionen som en teologisk paradisdröm,
som i själva verket är ”det evangeliska innehållet i den ortodoxa freudianska frälsningslä-
ran”. 98 Ivar Harrie söker visa att Törngrens argumentation är motsägelsefull, eftersom sexualiteten
enligt Harrie i själva verket främjas av en del av de hämmande, borgerliga dygder som
Törngren kritiserar. Harrie påpekar, i linje med Freuds resonemang i Vi vantrivs i kulturen, att
renlighet är en av de samhälleliga normer som människan överallt måste underkasta sig. Har-
92 Ibid, s 34
93 Ibid.
94 Ibid.
95 Ibid., s 33
96 Ibid., s 36
97 Törngren, s 38-39
98 Ivar Harrie, Drömmen om badstranden, i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936), s 219

21
rie kritiserar dessutom Törngrens åtskillnad mellan arbete och kärlek, och menar att även sex-
ualiteten kräver en hel del arbete: ”Spänningen, slitningen, kampen som skulle elimineras från
det friska livet - allt detta är oskiljaktigt förenat med den akt vari detta liv fulländas”, konsta-
terar Harrie. 99 Harrie går så långt att han vill se sexualglädjen som ett specialfall av den ar-
betsglädje som Törngren med så stor kraft fördömer, och ”endast i den mån arbetet befrämjas,
är parbildningen annat än ett rus och badstrandsidyllen annat än en pubertetsönskedröm”. 100
Som vi kan se finns det en tydlig parallellitet mellan argumenten i den här diskussionen
och debatten mellan Ebbe Linde och Ebba Heckscher i Clarté - förespråkarna för den psyko-
analytiskt grundade primitivismen tycks generellt förbinda sexualreformer med skapandet av
ett friare och öppnare samhälle, medan kritikerna ser med oro hur en ny generation tycks vän-
da sig bort från traditionella kulturvärden som strävsamhet, flit och ”arbetsglädje”.
Både Ebbe Linde och Törngren formulerar i sina artiklar en tidstypisk tilltro till möjlighe-
ten att reformera samhället i enlighet med psykoanalysens rön, att åstadkomma ett mer hu-
mant samhälle där den puritanska livsreglering som enligt Törngren kännetecknar det borger-
liga samhället kan avskaffas med hjälp av sexualreformer och ekonomiska åtgärder. 101 I nästa
avsnitt möter vi den inom Frankfurtskolan verksamme filosofen Herbert Marcuse. Med ut-
gångspunkt i Freuds kulturkritik formulerar Marcuse en vision om ett framtida samhälle där
bortträngningen av drifterna minimerats. Det finns, som vi snart kommer att se, intressanta
paralleller mellan Linde, Törngren och Marcuse. Jag återvänder till detta i slutdiskussionen.
Marcuses tolkning av Freud
Frankfurtskolan
Freudomarxisternas ambition att förena Freud och Marx övertogs i viss utsträckning av
Frankfurtskolans centralgestalter. Frankfurtskolan föddes vid universitetet i Frankfurt omkring
1930, då Max Horkheimer blev chef för Institut für Sozialforschung. Ett par år senare
blev han även redaktör för Zeitschrift für Sozialforschung. 102 Max Horkheimer, Herbert Marcuse
och Theodor W. Adorno var centralgestalter inom skolbildningen och betydelsefulla för
99 Ibid., s 224
100 Ibid., s 225
101 Törngren, s 32
102 Ragnvald Kalleberg, En introduktion till Frankfurtskolans vetenskapsteori, i Positivism, marxism, kritisk teori
– Riktningar inom modernvetenskapsfilosofi, red. Ingvar Johansson, Ragnvald Kalleberg, Sven-Erik Liedman
(Stockholm, 1972), s 113.

22
utarbetandet av den så kallade ”kritiska” teori som var typisk för Frankfurtskolan. Känneteck-
nande för skolbildningen är viljan att förstå enskilda samhälleliga fenomen utifrån deras bety-
delse för samhället som helhet, samtidigt som även de enskilda fenomenens historiska och
individuella betydelse belyses. 103
Frankfurtskolans företrädare betraktar sig före kriget som arbetarklassens kritiska medvetande.
I valet mellan det fascistiska barbari de såg i samtiden och den socialistiska revolutio-
nen anslöt sig Frankfurtskolans företrädare till kampen för proletariatets intressen. 104 I samband
med nazisternas maktövertagande tvingades Frankfurtskolans företrädare emigrera och
verksamheten flyttades till Columbiauniversitetet i USA. Institutet flyttades tillbaka till
Frankfurt efter Andra världskriget, men Herbert Marcuse stannade kvar i USA. Under Andra
världskriget var Marcuse involverad i den amerikanska underrättelsetjänstens kamp mot nazismen,
efter kriget var han verksam vid flera amerikanska universitet. 105 Han var även verk-
sam som skribent i anti-stalinistiska tidskrifter, men tycks själv ha betraktat sig som ortodox
marxist under hela sin aktiva karriär. 106
Marcuse blev i slutet av 1960-talet och det tidiga 1970-talet medialt uppmärksammad som
en stark inspiratör för många inom den radikala studentrörelsen. Men i vissa avseenden stod
han närmare sina kritiker än sina anhängare, då han ställde sig tveksam till de politiska mål
om revolutionärt maktövertagande som florerade bland beundrarna.
Efter Andra världskriget försköts Frankfurtskolans intresse från klassisk marxistisk analys
till förmån för ett mer kulturteoretiskt och filosofiskt angreppssätt, där samtidsfenomen som
masskommunikation och teknologi ställdes i centrum. 107 Skolbildningens företrädare gick
från en kritik av den politiska ekonomin till ideologikritik, från kritik av kapitalismen till kritik
av det teknokratiska samhället. 108
Frankfurtskolans företrädare intresserade sig redan i början av 1930-talet för psykoanalytiska
teorier, men det dröjde till mitten av 1950-talet innan Marcuse blev den förste inom
Frankfurtkretsen att fullt ut förena Freud med den kritiska teorin i en samhällsanalys. 109 Marcuse
gör i Eros och civilisation (1955) ett försök att tolka Freuds kulturteori utifrån en marxistiskt
färgad samhällsanalys, men utan att explicit hänvisa till marxismen.
103
Ibid., s 113f
104
Kalleberg, s 115
105
Kalleberg, s 114
106
Stanley Aronowitz, The unknown Herbert Marcuse, Social Text 58, 17: 1 (1999), s 133f
107
Thyssen, s 122f
108
Kalleberg, s 119
109
Thyssen, s 122

Eros och civilisation
23
I Eros och civilisation uttrycker Marcuse en tilltro till möjligheten att den mänskliga civilisationen
kan utvecklas på sådant sätt att människans drifter kan tillfredsställas, att individens
och samhällets behov kan sammanfalla. Det kan förefalla märkligt att Marcuse främst grundar
sin optimistiska framtidsvision utifrån en närläsning av Freud, i synnerhet utifrån Freuds civilisationskritik,
som inte på något oproblematiskt sätt låter sig förenas med utopiska visioner.
Marcuse och andra företrädare för Frankfurtskolan vände sig till Freud för att förklara varför
den alienerade mänskligheten ännu inte lyckats uppnå befrielse genom sina upprorsförsök,
samtidigt som man höll fast vid vikten och möjligheten av en radikal förändring av människans
livsvillkor i samhället. 110
I Eros och civilisation accepterar Marcuse, till skillnad från exempelvis Wilhelm Reich
och andra freudomarxister, Freuds teorier angående människans vantrivsel i civilisationen.
Marcuse menar att större delen av de produktiva sysslor som erbjudits individen i den mänsk-
liga civilisationens historia har inneburit ett smärtsamt, miserabelt och i grunden alienerat
arbete, ett slags arbete som tvingats på individen av livsnödvändighet och som knappast varit
förenligt med individens behov. 111 Här delar Marcuse till stora delar Freuds analys av människan
i spänningsfältet mellan Eros och Ananke, mellan kärlek och nödvändighet, lustprinci-
pen och realitetsprincipen. Marcuse menar i likhet med Freud att det livsnödvändiga arbetet
innebär en avsexualisering av individen, en förvandling av den driftsstyrde individen till ett
effektivt arbetsredskap.
Men det är också tydligt att Marcuse till viss del lånat sin syn på arbetet från Marx, kanske
i synnerhet den syn på arbete som Marx ger uttryck för i det postumt utgivna verket Grunddragen
i kritiken av den politiska ekonomin (”Grundrisse”). 112 Marx betraktade i sina tidigare
skrifter människans arbete som nära förbundet med människans självförverkligande, men i
Grundrisse ser Marx snarare arbetet som ett nödvändigt ont som bör inskränkas så mycket
som möjligt. I sina tidiga skrifter förespråkar Marx frigörelse genom arbete, i Grundrisse är
målet snarare att i möjligaste mån åstadkomma en frigörelse från arbete, genom att minimera
den dagliga arbetstiden för industriarbetarna. 113 Marx framhåller i Grundrisse att en sänkning
av arbetstiden utvecklar människan men även gör henne mer produktiv. Mer fritid ger männi-
110 Howard L Kaye, Was Freud a Medical Scientist or a Social Scientist? Sociological Theory, 21:4 (2003), s 378
111 Herbert Marcuse, Eros and Civilization (Boston, 1966), s 85
112 Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (1953), sv. övers. (Lund, 1971). Verket utgörs
av anteckningar som Marx huvudsakligen författade mellan 1857-58.
113 Thyssen, s 138

24
skan större möjlighet att njuta av livets goda, men samtidigt även tillfälle till utveckling av
individuella färdigheter. 114
Till skillnad från Freud menar Marcuse att arbetstvånget, och den undanträngning av drifter
som följer i dess spår, inte behöver vara en realitet i alla samhällen utan endast i samhällen
organiserade utifrån dominansförhållanden. 115 I ett försök att historisera den freudianska vantrivseln
skiljer Marcuse mellan den grundrepression som råder i alla samhällen, och den mer-
repression som är ett resultat av makt- och dominansförhållanden i ett visst samhälle. 116 Marcuse
mjukar alltså upp den freudianska föreställningen om vantrivseln som ett universellt fe-
nomen för människan i kulturen och sätter istället fokus på den merrepression av människans
drifter som är följden av livet i det moderna överflödssamhället. I jakten på framsteg och ut-
veckling har det mänskliga samhället enligt Marcuse hamnat i en ond cirkel där ökad produktivitet
leder till ökad bortträngning av människans driftsliv vilket i sin tur ytterligare ökar pro-
duktiviteten. 117
Marcuse ser hur den moderna samhällsutvecklingen leder till att arbetsuppgifterna blir
alltmer alienerande och att den moderna människan blir alltmer inskränkt i sin frihet, men
paradoxalt nog tror Marcuse att moderniseringen kan bana väg för ett mindre alienerat sam-
hälle, för en förändring av realitetsprincipen i riktning mot att återge Eros sin rättmätiga plats
i människans tillvaro.
Marcuse välkomnar utvecklingen i det moderna samhället mot en allt högre grad av automatisering
och effektivisering av arbetslivet. Anledningen till Marcuses optimism är förhopp-
ningen att en ökad automatisering ska innebära möjlighet till en radikalt sänkt arbetstid. I det
moderna industrisamhället skulle det för första gången i civilisationens historia finnas en möj-
lighet att befria individen från en stor del av det alienerande arbetet och låta de sublimerade
energier som använts i arbetet återgå till sin ursprungliga form, till driftslivet. 118 En minimering
av arbetstiden är enligt Marcuse en första grundförutsättning för människans frihet. 119
Det moderna industrisamhället skulle således kunna möjliggöra ett samhälle där individerna
är friare och mer tillfredsställda, ett samhälle där undanträngningen av drifterna är så låg
som möjligt. I det utopiska, totalt automatiserade samhälle som Marcuse vill se förverkligat,
114
Marx, s 204.
115
Herbert Marcuse, Five Lectures (Boston, 1970), s 20
116
Marcuse, Eros and Civilization, s 35 Marcuse talar även om en verkställandeprincip (performance principle)
som motsvarar den version av realitetsprincipen som återfinns i ett visst samhälle. Enligt Marcuse kan alltså
kraven på människan i civilisationen variera, men en grundläggande bortträngning av de mänskliga drifterna är
även för Marcuse en ofrånkomlig följd av livet i civilisationen.
117
Marcuse, Five Lectures, s 36
118
Marcuse, Five Lectures, s 39
119
Marcuse, Eros and Civilization, s 152

25
har människan som arbetskraft ersatts av maskiner som tagit över allt alienerande, livsnöd-
vändigt arbete. Istället för att vara fången i den fåfängliga drömmen om framsteg och utveckling
kan den återigen driftsstyrda människan få uppleva en tidlös lycka - den moderna uppfattningen
av tiden som linjär ersätts i Marcuses utopi av en cyklisk tidsuppfattning. 120 Det
driftsbelopp som spenderats i det otillfredsställande arbetslivet kan istället användas av Eros, i
utvecklandet av ett libidinöst samhälle där den hårda kampen för överlevnad kan överges och
en lustfylld livsmiljö återerövras. 121 Här är det tydligt att Marcuse i likhet med Wilhelm Reich
betonar att sexualiteten måste befrias för att människan ska vara fri, det räcker inte med politiska
eller ekonomiska reformer. 122
Marcuse blir mer politiskt orienterad och samtidigt mer pessimistisk i senare skrifter, bland
annat i ett så kallat ”politiskt förord” till en utgåva av Eros och civilisation från 1966. Där
skriver Marcuse att optimismen från originalutgåvan byggde på en föreställning om att den
sociala dominans, den merrepression av individernas drifter, som råder i det moderna industrisamhället
blivit obsolet. Marcuse menar att han byggde sin tidigare optimism på förhoppningen
att behovet av ett fortsatt alienerat heltidsarbete för den stora massan, behovet av en
fortsatt tröstlös kamp för överlevnad, var en skenbild som framställts i dominansens intresse
och som inte skulle accepteras länge till. Men i 1966 års förord framhåller Marcuse att han
underskattat den sociala kontroll som binder massan vid överflödssamhällets dominerande
struktur. Den sociala kontrollen handlar om ett slags falsk medvetenhet. Den minskade arbetstid
som skulle kunna öka människans frihet fylls nu istället med kommersialiserade aktiviteter
som förvandlas till nya alienerade arbetsuppgifter på nya marknader.
Men Marcuse vill inte heller i sina senare skrifter ge upp hoppet om en befrielse av männi-
skan och ett frigörande av Eros i samhället. Till skillnad från Freud tycks han se en sådan
möjlighet, om än svår att realisera. Han framhåller att befrielsen av människan är den mest
realistiska och konkreta av alla historiska realiteter, men att det samtidigt är den mest ratio-
nellt och effektivt undanträngda möjligheten. 123 Marcuse hävdar att det moderna samhället
redan producerar tillräckligt med värden för att kunna utrota den materiella knappheten. Men
det som gör Marcuse pessimistisk i hans senare arbeten är insikten om att den moderna teknologin
inte bara ger en möjlighet till frigörelse, utan att den även kan användas av maktintres-
120 Marcuse, Five Lectures, s 41
121 Ibid., s 22, 40
122 Hannah S. Decker, s 290f, Review of Paul A. Robinson, the Freudian Left: Wilhelm Reich, Geza Roheim,
Herbert Marcuse (New York, 1969), i Isis 65:2 (1974), s 290-292.
123 Marcuse, Eros and Civilization, xv

26
sen, att den moderna teknologin kan leda till ökad merrepression. Det handlar i slutändan om
en politisk kamp och ett spel mellan olika maktintressen. 124
Slutdiskussion
Det är uppenbart att Marcuse, som till skillnad från kulturradikalerna uttryckligen utgår från
Freuds kulturkritiska arbeten, är väl medveten om nödvändigheten av en modifiering av
Freuds ”vantrivsel” för att kunna ge plats åt utopiska spekulationer. Inom den kritiska teori
som Marcuse företräder kritiseras Freuds kulturteori just för att den förutsätter att människan i
alla samhällen möter en oföränderlig, repressiv realitetsprincip, för att den upphöjer samhälleligt
givna förhållanden till naturnödvändigheter. 125 Herbert Marcuses försök att historisera
realitetsprincipen är alltså resultatet av en sådan kritik.
Samtidigt är nog Marcuses användning av Freud problematisk på flera sätt. Marcuses sätt
att använda grundläggande begrepp som Eros skiljer sig markant från Freuds begreppsanvändning,
och inte minst kan den marxistiskt färgade åtskillnaden mellan grundrepression och
merrepression vara svår att upprätthålla vid en närmare analys. Som läsare får man lätt intrycket
att den mest tjänar syftet att på ett rent teoretiskt plan göra det möjligt att förena
Freuds insikter med Marcuses utopiska vision. 126
Det finns som jag tidigare påpekade ett antal intressanta paralleller mellan Marcuses och
kulturradikalernas sätt att läsa Freud. Såväl Linde som Törngren tycktes se den psykoanalytiska
vetenskapen och modern teknologi som medel för att skapa ett samhälle där ett friare,
rörligare och mer driftsanpassat liv skulle kunna erbjudas alla samhällsmedborgare. Marcuse
är inne på ett liknande spår i Eros och civilisation, där han i likhet med Törngren tycks se
möjligheten i ett framtida samhälle där teknikens utveckling möjliggjort en minimering av
arbetstvånget, och där den utökade fritiden skapar utrymme för ett förverkligande av Eros i
samhället. Tilltron till automatiseringen av arbetslivet är tydlig hos såväl Marcuse som Törn-
gren - de tycks båda hysa en övertygelse om att moderniseringen innebär att det mänskliga
samhället står inför möjligheten till ett kvalitativt språng, en möjlighet att lösa problemet med
Ananke, den nödvändighet till arbete som beror på resursbrist. Föreställningen om att det to-
124 Ibid., s 66ff
125 Helmut Dahmer, Psykoanalys som samhällsvetenskap (1973), sv. övers (Stockholm, 1977), s 243
126 J Fr Peter Stirk, Eros and Civilization Revisited, History of the Human Sciences (1999), s 73-90.

27
talt automatiserade samhället erbjuder helt nya möjligheter till befrielse av människan finns
såväl hos Törngren som hos Marcuse.
De svenska kulturradikalerna kombinerade i slutet av 1920- och början av 1930-talen på ett
kreativt sätt olika psykoanalytiska teorier för att förklara ”arbetarrörelsens psykologiska läge”,
men såg uppenbarligen även psykoanalysen som ett instrument för samhällelig förändring.
Ebbe Linde ville använda den psykoanalytiska ”vetenskapen” till att bygga ett framtida samhälle
där den moderna tekniken samspelar med människans inre behov och Pehr Henrik
Törngren såg möjligheten att med psykoanalysen som hjälpmedel förverkliga ett idealsamhälle
där många av borgerlighetens neuroser kunde förpassas till historien. Ebbe Linde, Törngren
och Marcuse delar förhoppningen om att de grundläggande arbetsvillkoren kan förändras genom
samhälleliga förändringar. De tror på möjligheten att modifiera realitetsprincipen.
Marcuses, Lindes och Törngrens teoretiska modeller för att undkomma den freudianska
vantrivseln är inte helt övertygande vid en närmare granskning. Exempelvis kan Törngrens
distinktion mellan överdriven kvasisublimering och verklig sublimering, som han lånar från
Reich, förefalla konstruerad. Detsamma gäller alltså Marcuses distinktion mellan grundrepression
och merrepression. På en mer praktisk nivå kan man nog i likhet med exempelvis
Ebba Heckscher undra hur det blir med arbetsmoralen i ett ”psykoanalytiskt sanerat” samhälle,
särskilt med tanke på den naturliga ovilja mot arbete som exempelvis Veblen och Freud
omtalat. Även med en nedkortad arbetstid i ett, efter Törngrens modell, psykoanalytiskt sanerat
samhälle, tycks det svårt att komma ifrån nödvändigheten av att en hel del ”pliktarbete”,
mer eller mindre automatiserat, trots allt måste utföras.
En annan invändning mot Lindes, Törngrens och Marcuses framtidsvisioner är att deras
starka tilltro till det moderna samhället kan synas något naiv. I dagsläget kan det vara svårt att
finna stöd för Marcuses optimistiska föreställningar om att den universella bristen är på väg
att försvinna. Problemet med resursbrist tycks i dagens globaliserade samhälle knappast ha
kommit närmare en lösning. 127
Avslutningsvis vill jag beröra en mer generell problematik – det paradoxala i att överhuvudtaget
försöka kombinera Freuds civilisationskritik med utopiska visioner. Kulturradikalernas
och Marcuses tolkningar av psykoanalysen och Freud förefaller något ensidiga om man
beaktar Freuds egna reservationer mot såväl ohämmad driftsutlevelse som mot de samtida
politiska försöken att i grunden förändra samhället i socialistisk riktning. I Vi vantrivs i kulturen
avvisar Freud den kommunistiska föreställningen att människan kan trivas i civilisationen
127 Aronowitz, s 136

28
om bara det kapitalistiska systemet avskaffas som illusorisk. 128 Sådana idealistiska föreställ-
ningar är enligt Freud oförenliga med den mänskliga naturen. Freud menar att den mänskliga
aggressionen inte kan tämjas så lätt, den finner andra vägar till utlopp om man så försöker
hindra den genom samhälleliga och sexuella reformer. Kampen mellan Eros och dödsdriften
fortgår alldeles oavsett mänskliga reformer.
Såtillvida tycks det som mycket av den samhälleliga diskussion som hänvisat till Freud
tunnat ut och i viss utsträckning kringgått själva kärnan i den freudianska samhällskritiken –
att realitetsprincipen knappast är förhandlingsbar, att det mänskliga samhället visserligen kan
reformeras, men individens fundamentala vantrivsel består, eller till och med tilltar i det industrialiserade,
moderna samhället - att det varken finns någon oproblematisk politisk eller
andlig lösning på det grundläggande dilemmat, det vill säga konflikten mellan den människans
driftsliv och samhällets krav på individen. Av den freudianska kulturkritiken följer nog
ganska naturligt en resignerad hållning till möjligheten att i grunden förändra livsvillkoren för
människan i samhället.
Samtidigt är det svårt att inte bli berörd av de öppna, infallsrika och engagerade texter som
man möter hos kulturradikalerna och Marcuse. Dessa texter kan säkerligen fortsätta inspirera
läsare så länge drömmen om ett friare och mer mänskligt anpassat samhälle är aktuell.
128 Freud, Vi vantrivs i kulturen, s 68f, s 104.

Käll- och litteraturförteckning
29
Aronowitz, Stanley, The Unknown Herbert Marcuse, Social Text 58, 17: 1 (1999), s 133f
Dahmer, Helmut, Psykoanalys som samhällsvetenskap (1973), sv. övers (Stockholm, 1977)
Domellöf, Gunilla, Karin Boye och den revolutionära humanismen, i Kulturradikalismen –
det moderna genombrottets andra fas, red. Bertil Nolin (Stockholm, 1993), s 171-201
Decker, Hannah.S, Review of Paul A. Robinson, the Freudian Left: Wilhelm Reich, Geza Roheim,
Herbert Marcuse (New York, 1969), i Isis 65:2 (1974), s 290-292
Ekman, Tore, Arbetarrörelsens psykologer, Clarté 10 (1928), s 1-5
Ekman, Tore, Arbetarklassens psykologiska läge, Clarté 10 (1929), s 12-15
Ekman, Tore, Obehaget i kulturen, Clarté 2 (1930), s 6-9
Ellenberger, Henri F, The Discovery of the Unconscious: the History and Evolution of Dynamic
Psychiatry (London, 1970)
Eriksson, Gunnar, Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983)
Freud, Sigmund, The Future of an Illusion (1927), eng. övers. (London, 1961), i The Complete
Psychological Works of Sigmund Freud, vol XXI
Freud, Sigmund, Vi vantrivs i kulturen (1930) sv. övers (Stockholm, 1995)
Harrie, Ivar, Drömmen om badstranden, i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936)
Harrie, Ivar, Ung Generation! i Tjugotalet in memoriam (Stockholm, 1936), s 217-226
Heckscher, Ebba, Om krigens avskaffande och socialreformatoriska framtidsprogram, Clarté,
6 (1928), s 4-6
Heckscher, Ebba, Om krigens avskaffande och socialreformatoriska framtidsprogram, Clarté,
nr 7 (1928),
Kalleberg, Ragnvald, En introduktion till Frankfurtskolans vetenskapsteori, i Positivism,
marxism, kritisk teori – Riktningar inom modernvetenskapsfilosofi, red. Ingvar Johansson,
Ragnvald Kalleberg, Sven-Erik Liedman (Stockholm, 1972), s 113-137
Kaye, Howard L, A False Convergence: Freud and the Hobbesian Problem of Order, Sociological
Theory 9:1 (1991), s 87-105
Kaye, Howard L, Was Freud a Medical Scientist or a Social Scientist? Sociological Theory,
21:4 (2003), s 375-397
Linde, Ebbe, ”Krigspsykos”, Clarté 4-5 (1928), s 9-12
Linde, Ebbe, Om krigens avskaffande och socialreformatoriska framtidsprogram, Clarté, 6
(1928), s 4-6
Linde, Ebbe, Primitivism, Clarté 11 (1935), s 12-19
Linde, Ebbe, Psykologisk ingenjörskonst, Clarté 2 (1930), s 10-13
Linde, Ebbe, Psykologisk ingenjörskonst, Clarté 6-7 (1930), s 18-19
Longum, Leif, Psykoanalysen og kulturradikalismen, Freud og Reich i skandinavisk kulturkamp
1920-1940, i Bertil Nolin (red), Kulturradikalismen – det moderna genombrottets
andra fas (Stockholm, 1993), s 23-61
Marcuse, Herbert, Eros and Civilization (1955), rev utgåva (Boston, 1966)
Marcuse, Herbert, Five Lectures (Boston, 1970)
Marx, Karl, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin (1953), sv. övers. (Lund, 1971)
Nerman, Ture, Clarté - en studie i studentpolitik (Stockholm, 1962)
Skoglund, Crister, Kulturradikalismen – arvet och förnyelsen, i Kulturradikalismen – det moderna
genombrottets andra fas, red. Bertil Nolin, (Stockholm, 1993), s 103-131
Stolpe, Sven, Livsdyrkare: Studier i modern primitivism (Stockholm, 1931)
Stirk, Peter, Eros and Civilization Revisited, History of the Human Sciences (1999), s 73-90.
Thyssen, Ole, Drömtydning och klasskamp (1976) sv. övers. (Stockholm, 1978)
Törngren, Pehr Henrik, Psykoanalys och samhälle, (Stockholm, 1933)

30
Veblen, Thorstein, the Instinct of Workmanship and the Irksomeness of Labor, American
Journal of Sociology 4 (1898-99)
Zern, Leif, 2006, En existentiell kulturteori, Dagens Nyheter 2006-12-30