Fristad - RFHL

tänka mig för. Känner mig allt
lugnare och ser trots allt positivt
på framtiden. Försöker fokusera
på en dag i taget. Skulle göra
vad som helst för att slippa återvända
till det liv jag levt (pust),”
skriver Lasse.
Rädsla för framtiden
Rädslan för framtiden är genomgående
i svaren. Man har
ingen bostad och inget arbete
som väntar på en:
”Jag tycker att om de påbörjar
ett projekt så får de väl ha lite
bättre planer att erbjuda de som
har gått med i projektet”, skriver
William, av fångarna som svarat
på våra frågor.
Att det fi nns en oro för framtiden
är förståeligt säger Ylva
Ginsberg, som dock endast är
ansvarig för den medicinska delen
av projektet
– Bostad och försörjning ska
ju kriminalvården och de sociala
myndigheterna sköta. Jag
vet faktiskt inte riktigt hur det
fungerar i praktiken, men det
är mycket viktigt att de frågorna
fi nner sin lösning. När det gäller
medicineringen ska de deltagare
som svarat bra på behandlingen
självklart få möjlighet att fortsätta
efter studiens slut.
Ylva Ginsberg hoppas att
kriminalvården och psykiatrin
”Killarnas förmåga
att lösa
sina problem
påverkas också
av medicinerna.
kommer att arbeta ännu tätare
ihop i en framtid.
– Om resultatet blir bra här
hoppas jag att man börjar med
den här behandlingsformen på
ett stort antal platser i landet
men vi får inte nöja oss med
enbart mediciner. Medicinen
skapar förutsättningar för förändring.
Man kan ta till sej behandling.
Men det är viktigt att
behandling sätts in innan fången
släpps fri. Kriminalvården
behöver utveckla sina behandlingsmetoder
men de verkar
vara på gång tycker jag.
– Kriminalvården utför nog
redan idag mer psykiatrisk vård
än den ska och egentligen har
kompetens för. Rättspsykiatrin
tar ju bara emot patienter med
psykoser. Patienter med depressioner
och andra psykiatriska
symtom hamnar i fängelse. Kriminalvården
får inte bli en avstjälpningsplats
för de patienter
som psykiatrin inte klarar, eller
vill ta emot.
”Finns inget därute för mig”
För Claes har projektet på
Norrtälje inneburit att han nu
fått en diagnos och medicinering
mot ADHD-symtomen.
Men mycket återstår att lösa i
hans liv. Saker som ligger bortom
projektet:
”Jag har sökt hjälp på psyksjukhus
och soc. i hela mitt liv.
Jag har vetat att nåt är fel men
blev feldiagnosticerad fram till
2006” berättar Claes och fortsätter:
”Medicinen ger mig en möjlighet.
Genom att jag sover på
nätterna kan jag fungera dagtid.
Jag har mindre ångest vilket gör
det lättare att lyckas men vad
gör jag när jag mår dåligt? När
jag får ångest? Den kommer ju
ändå ibland. Jag är mindre deprimerad
men rasar ändå ihop
periodvis”. ”Det fi nns ingenting
därute för mig. Medicin och en
klapp på axeln. Jag kommer inte
att klara mig på egen hand”.
Vad händer sen?
Anders Eklund, arbetar med
projektet från kriminalvårdens
sida:
– Kriminalvården är beroende
av samhället utanför. Vi
har ju arbetsförmedlare inne
på anstalten men vi har inga
egna möjligheter att ordna med
bostad och annat. Killarnas
förmåga att lösa sina problem
påverkas också av medicinerna.
Man börjar tänka på andra saker,
oroa sig för andra saker, hur
det ska bli sen? Man kanske inte
har tänkt så förut. Det har kanske
inte funnits så många framtidsplaner.
Nu studerar man, går
behandling, vill saker.
Men fångarna upplever att det
även fi nns problem innanför
murarna:
”Vi oroar oss mycket över
vår fortsatta placering under
verkställighetstiden. Många av
oss som deltagit och upplevt
projektet som en möjlighet till
förändring riskerar nu att mot
sin vilja åter placeras på större
avdelningar bland intagna som
kanske inte är lika motiverade
till förändring. ”Det kan medföra
katastrofala följder för oss
som verkligen vill få en positiv
förändring i tillvaron”, skriver
Janne.
– Det är ju ett projekt det här
med tolv platser, säger Anders.
Projektet pågår i tolv månader
för deltagarna. Intagna slussas
visare i huvudsak till behandlingsavdelningar.
Det har gått
bra för dem som gått den vägen.
Men det har utvecklats en trygghet
på avdelningen, en bra anda,
så jag kan förstå den oron.
Medicinen – en krycka
– Killarna på Norrtälje gör ett
fantastiskt jobb. Det är rörande
att se hur de stöttar varandra.
22 oberoende 3/2008